Hatpastorns likpredikan

Om jag berättar för er att det finns en grupp som heter CARPATHIAN FUNERAL så antar jag att ni inte blir ett dugg förvånade. Bandnamnen, de bra bandnamnen vill säga, börjar av allt att döma ta slut. Säger jag däremot att CARPATHIAN FUNERAL inte spelar svartmetall, ja då kanske några av er hajar till. Adderar jag dessutom att orkestern de facto är ett amerikanskt dödsmetallband vet jag att många av er börjar skruva på sig besvärat. Vart är det här egentligen på väg?

Det ska jag tala om för er. Vi är på väg till Helvetet.

Först och främst beger vi oss till skivomslagens förtjusande värld. CARPATHIAN FUNERAL valde att döpa sin skiva till ”The end of God”. Anno 2012 vet jag inte om det känns så fräscht, men å andra sidan är titeln det minsta problemet. Tittar man snabbt på omslaget kan man felaktigt få för sig att det är snyggt. Det är det inte. Snubben som gjort det har uppenbarligen någon sorts form av talang, men det är någonting djävulskt fel med bilden. Att utröna vad som är bakgrund och förgrund är i det närmaste omöjligt. Om ni undrar hur skivan låter kan jag bespara er mödan med att säga att den låter exakt som ni tror den gör. Inte dåligt, inte bra. Trött amerikansk satansdöds med europeiska inslag. Tack för kaffet.

Bandfotot besitter emellertid helt andra kvaliteter. För det första är det fyra personer i bandet och fem på fotot. Vem ska bort?

Det är något utpräglat obehagligt med kavata träslöjdslärare som med bister min stirrar på en samtidigt som de visar hur många fingrar de tappat i svarven. Att han dessutom står lite käckt på svaj gör saken bara än mer suspekt. Jag har inte den blekaste aning vilket instrument shortsläckrot spelar eller om han ens är med i bandet. Det jag däremot vet är att när det vankas fotografering kan man ju skippa den söta lilla rosa nyckelknippan.

Bandana-killen med EMPEROR-glasögonen gör det enda rätta och kollapsar under sin egen tyngd samtidigt som han pillar sig själv på kebaben med vänsterhanden. På hans T-shirt finner vi ett motiv av GOATWHORE, en orkester som även de lämnar en hel del att önska. Synd på ett så kryddigt bandnamn. En vacker dag kommer jag att skriva klart mitt evighetsprojekt ”vilket band med ordet ”Goat” i namnet är egentligen råast”. GOATWHORE tillhör inte topp femtio. Fatta allvaret. Spelar då den här filuren i CARPATHIAN FUNERAL? Jo, jag tror det. Jag tippar på att han sköter sången. Det är nämligen bara vokalister som kan se sådär löjligt självgoda ut på bild.

Den rakade herren längst bak ser livsfarlig ut. Rödmosig och blank med en blick som berättar att han med kniv tänker knullmörda dig i öppningar som inte fanns innan tornar han hotfullt upp sig i bandets gemensamma tvättstuga/hobbyrum. Jag kan inte riktigt placera logotypen på hans tröja, men jag antar att det är något fantastiskt brutalt. Om undertecknad får gissa vad som står så chansar jag på CRIPPLE ME ELMO. Om inte annat borde det bandet finnas. Jag tror inte att den här snubben spelar med resten av grabbarna. Min teori är att han en dag bara fanns i det där rummet och ingen vågade ifrågasätta varför han var där.

Manliga artister har genom åren stoppat ner otaliga objekt innanför brallorna för att könsområdet ska se större ut. Vi har klassiska exempel som gurkor, tyska korvar, Pringles-rör, palsternackor och kolsyrepatroner. Mr MÜTILATION tryckte ner ett paket russin istället. Antingen det eller så har fickorna på hans OBS-jeans kollapsat varpå IPhonen placerat sig på ett ytterst prekärt ställe. Russin eller ej så röjer han så hårt att hans tunga blir lila och hans allmänna uppenbarelse oskarp. Av ansiktsuttrycket att döma verkar han vara en person som inte direkt problemfritt passar in i samhällets finkänsliga sociala samspel. Pluspoäng till er som vet vart jag norpat den meningen ifrån.

På högerflanken hittar vi vinnaren i lokalmästerskapet i ojämn styrketräning. Överkroppen är likt en titans medan underkroppen fått sitta på avbytarbänken det senaste decenniet. Smala ben i all ära, men inte ens Sigge McKvack från Duck Tales skulle utsätta sig för något dylikt. I övrigt ser han mest bara väldigt barsk ut.

Om ni undrat vad DCP, Digital Corpsepaint Production, pysslat med på senaste är det följande:

Resultat … ja, det blev väl ingen höjdare direkt.

/Hatpastorn

This entry was posted on 7 augusti, 2012 at 3:17 e m and is filed under Bandfotokatastrofer.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.