Hatpastorns likpredikan

När man jobbat från 05:00 till 19:00 är hjärnan inte var den en gång var. Då kan man passa på att avslöja att man gillar band som kanske inte direkt är helt OK att uppskatta. På så sätt kan man sedan förneka allt och hävda att man gjorde något överilat under sömngudarnas obarmhärtiga influens. Smart. Vi minns alla när Heidenhammer fes ur sig att han gillade ANCIENT. ANCIENT i all ära, men när undertecknad ska bekänna sina synder så är det sju resor värre. Faktum är att jag funderade länge och väl på vilken kaoskonstellation jag skulle erkänna att jag faktiskt tycker är bra. Det finns mycket dunkelt i min skivsamling ska ni veta. Mitt slutgiltiga val skedde dock för en kort tid sedan. Jag och Hatpastorinnan var ute och gjorde de norska vägarna osäkra i vår lite drygt tjugo år gamla Saab och eftersom denna guldkärra endast har kassettdäck som musikanläggning så spisade vi ett gammalt blandband som jag spelade in för ganska exakt femton år sedan. Nu när jag ändå yrar om denna kassett kan jag passa på att ställa en fantastiskt bra fråga till herr Kamijo från ALGAION. Ett av de avslutande spåren på min majestätiska mixtape är nämligen ”General enmity”, tagen från skivan med samma namn. Allt är frid och fröjd ända tills det helt plötsligt dyker upp ett HELLACOPTERS-riff som effektivt mosar den dystopiska stämningen. Hur löd resonemanget bakom det riffet? Jag är genuint nyfiken.

Efter att ALGAIONs slagdänga ebbat ut kom då låten som raskt för oss till denna artikel.

Mot bättre vetande. Nu kör vi.

Den åtalade: THOKK.
Åtalspunkt: “Of rape and vampirism”.
Djävulens advokat: Hatpastorn.

Ja, när ni slutat skratta så kan ni hämta något starkt att dricka. Det här kommer att bli en jävla resa. För er som inte känner till THOKK så var det en duo från USA som bestod av Thegn Damieus The Marauder på stränginstrument och Lord Kaiaphas på resten. Thegn är mest känd för att ha lirat med GRAND BELIALS KEY och ARGHOSLENT. Lord Kaiaphas är mest känd för att han under pseudonymen Lord Vlad Luciferian spelat samt gjort sig helt makalöst ovän med tidigare nämnda GRAND BELIALS KEY. Han var även djupt insyltad i ständigt aktuella ANCIENT då det begav sig. Nuförtiden spelar han dansmusik och en gång i världen hittade jag ett klipp på Youtube där han, och jag skämtar inte nu, framförde sin techno på en bar mitzvah i Tel Aviv. Hela universum exploderade. Tyvärr hittar jag inte det klippet så jag bjuder på denna godbit istället.

Fatta allvaret.

Året var 1997 och jag stod och hängde i en dragig korridor på min gamla gymnasieskola. Plötsligt dök en polare vid namn Jim upp och han verkade vara på ett särdeles gott humör. Det visade sig att han lyckats snatta ett gäng album och som den hedersknyffel han var så blev jag den förste som fick lägga studiebidraget på hans musikaliska skatter.  Den första skivan jag lade rabarber på var BLOODTHORNs ”In the shadow of your black wings”, en platta som … ja, det är en annan historia. Den andra CD-skivan jag köpte blint var THOKKs ”Of rape and vampirism”. Väl hemma i bostaden ögnade jag igenom bookleten och gnäggade förtjust. Det första jag lade märke till var omslaget som inte direkt skrek ”köp mig” trots att jag uppenbarligen lagt mina stackars penningar på den. Inte ens Cacophonous Records hade använt sig av detta, tur då att THOKK släppte sin första och enda fullängdsgiv på underkatalogen Mordgrimm. Om jag inte totalt missminner mig är det någon i Sundsvalls första och enda vampyrband ABYSSOS som snickrat ihop denna fotokreation. Jag kan dock ha helt fel. Ostigt är det i alla fall. På tal om foton så finns det gott om ögongodis när man väl öppnar konvolutet. Dessvärre har jag skivan hemma i Sundsvall så jag kan inte scanna in härligheten, men tänk er Lord Kaiaphas utklädd till sjöhäxa som står och bajsar på sig i ett vattendrag medan Thegn bubblar runt i avföringen. Det finns även en bild på Kaiaphas iförd näbb, mörk ögonskugga och mystisk hatt.

Mot bättre vetande petade jag in skivan i CD-spelaren och väntade mig det värsta. Det jag fick … ja, det är ju inte direkt topp ett det bästa man någonsin hört, men likt förbannat så blir jag på gott humör varje gång jag lyssnar på THOKK. Tänk er amerikanskt valhänt black metal med plumpa vampyrtexter. Lägg därtill ett hopplöst och samtidigt helt gudomligt trumljud, tunna gitarrer och ärtig sång. Korten på bordet: Lord Kaiaphas har faktiskt en helt OK röst. Fan vad jag kommer att få äta upp det här. THOKK-Pastorn liksom. Däremot så gjorde den dynamiska duon THOKK ett aktivt val genom att låta halva skivan bestå av totalt olyssningsbar noise där Lord Kaiaphas lattjar med en Moogsynt och kraxar tuffa ord. Black metal-låtarna är det dock bra sprutt i.

Som exempel ger jag er ”Wolf-hymn”.

Bandnamnet lämpar sig även för svartmetallrelaterad vardagshumor som bara de mest initierade kommer att förstå. Förlorar du ofta i Black Jack? Säg då ”Oj, nu blev jag THOKK” och du vinner i alla fall lite respekt. För långsökt? Om din partner frågar om han eller hon ser överviktig ut när de provar kläder kan du svara att de inte ser THOKK ut. På så sätt räddar du både husfriden samt kammar hem några true-poäng. Nä, nu ska jag nog lägga mig innan detta spårar ur fullkomligt.

THOKKs ”Of rape and vampirism”. Begreppet guilty pleasure har aldrig varit tydligare.

/Hatpastorn

This entry was posted on 22 augusti, 2012 at 7:37 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.