Hatpastorns likpredikan

En gång i tiden … dränktes mitt exemplar av BURZUMs ”Filosofem”, på dubbelvinyl, i vatten och förstördes fullkomligt. Jag försökte även förgäves dränka sorgen över detta faktum med föga framgångsrikt resultat. Funderade på om jag skulle rama in återstoden av de Kittelsenbilder som fanns kvar i någorlunda vackert skick i den tillhörande bookleten, men kom på att jag inte ville ha bilderna från katastrofen stirrande i ansiktet var gång jag skulle lämna huset. Så det fick bero. Än mer olycklig blev jag när jag fick reda på vad ett exemplar av nämnda LP gick lös på inne på butiken Neseblod i Oslo. Jag hade kunnat vara i det närmaste miljonär om inte olyckan varit framme.

Det var dock inte det enda album jag skulle kunnat tjäna en smärre förmögenhet på, om jag hade haft kvar det. Man behöver knappast varit yuppie på det ljuva åttiotalet för att veta att all aktiehandel går ut på att veta när man skall köpa och när man skall sälja, beroende på aktiens aktuella värde. Allt i rättan tid.

Det album jag tänker på var en bedrövlig historia som hamnat på kontoret tillhörande det gamla Sundsvallsbaserade fanzinet Cadla, och som jag vid ett tillfälle skulle ha det tvivelaktiga nöjet att recensera. Eländet hade släppts på Spinefarm Records och jag hade inte bemödat mig att fästa en tanke på skivan – för en gångs skull inte ett promoexemplar – om det inte vore för en sak.

Jag var nämligen helt övertygad om att det rörde sig om ett utstuderat skämt. Och med detta är jag helt allvarlig. Omslaget pryddes av en pixlig bild på ett träd i en solnedgång, titlarna var patetiska och texterna … ja, var börjar man?

Innan vi kastar oss över de poetiska läckerbitarna bör jag nämna hur skivan ändå lät. Ett ”stämningsfullt” intro med en röst som på väsande finsk brytning tjockare än rådjursstuvning sluddrade fram något om ”forest” och ”night” på ett sätt jag aldrig tidigare hört, för att sedan, med makalös finskugrisk precision ta i från tårna och krysta ur sig ordet och låtens titel. ”Thhiiee ÄÄÄEEEELLLveeeenphhhaaaathhhhh”.

Sedan drog det igång.

Härefter följde ett löskokt sammelsurium av hetsiga syntorkestrar, makalöst falska manliga stämmor, dubbla baskaggar och texter inte ens NATTVINDENS GRAAT hade kunnat skriva sämre. Eller? Jodå, det visade sig allt att bandeländet var ett sidoprojekt till ovan nämnda musikersammanslutning. Kortfattat gav mig detta ett sådant skrattanfall att jag bara kunde älska det – en roligare parodi på den rådande usla gothmetalscenen kunde knappast göras.

Efter en stund fick jag dock nog. Inte ens de bästa av skämt är roliga för evigt, så jag bestämde mig för att sälja plastbiten till en, vad jag tänkte, godtrogen idiot. Femtio spänn. Lättförtjänta pengar. Ha.

Just. Ha.

Jag har än idag inte vågat kolla upp vad denna skiva idag faktiskt är värd. Förstapress. Nästintill ospelad. Just det. NIGHTWISHs debutalster ”Angels fall first”. För övrigt har jag alltid trott att det bandnamnet anspelar på en sängvätares desperata önskan om att kunna hålla tätt under nattens mörka timmar.

Ibland baxnar man när man blir klok över vilken skit som faktiskt slår. När det här bandet faktiskt började göra något slags väsen av sig trodde jag att jag hamnat i Twilight Zone. För sådant händer bara inte. Det kom en uppföljare … en till … ytterligare en … och sedan blev detta Finlands största band.

Första låten, ”Elvenpath”. Efter ett skrattframkallande första parti drar refrängen igång med detta:

The way to the lands
Where as a hero I stand
The path where Beauty met the Beast
Elvenpath

Detta kanske inte ser så illa ut, tänker ni. Nähä, tänker jag. Ackompanjerat av det hetsigaste power metal-kaggetrampet och med en keyboard som inte låter som något annat än en urspårad speldosa på tjack, förmodligen framodlad i det oberoende vitamininstitutet i Schweiz uppblandad med hysteriskt ylande tant som i någon slags pseudoopera skär genom såväl högtalarmembran som mina trumhinnor, så kan ni börja få ett hum om vad jag talar om.

Detta följs av vers två. Håll i er.

The moonwitch took me to a ride on a broomstick
Introduced me to her old friend Home Gnome
Told me to keep the sauna warm for him

Nej, jag skämtar inte.

2. ”Beauty and the beast”. Jisses.

När jag trodde att ylandet inte kunde bli värre, är det dags för den gamle NATTVINDENS GRAAT-fånen att visa att om sångerskan Tarja kan, så kan fanimig han också. Det går sådär. Maken till falsksång hade jag nämligen inte hört sedan en viss nattvind gråtande pockade på min uppmärksamhet med skivan ”The Bard’s tale” ett par år innan. Som Pastorn skulle uttrycka det: fatta allvaret.

Remember the first dance we shared?
Recall the night you melted my uglyness away?

Jodu. Ingen skönhetsoperation i världen kan nog göra något åt denna tragedi. Kan vi stanna upp en sekund och tänka över vad som faktiskt sägs i denna rad? Vad innebär det att smälta bort någons fulhet? Och hur går det till?

Your ocean pulls me under
Your voice tears me asunder

You’re a poet and you know it.

Didn’t you read the tale
Where happily ever after was to kiss a frog?

Osökt kommer ryska SVARTBYs gamla hit ”Grod ryttare” till minnes. Jösses. Exakt var någonstans nere på stegen har man hamnat när man börjar relatera till sig själv som en groda? Vill minnas att det fanns en ytterst misslyckad karaktär i Spindelmannen (just det, på tiden inga jävla amerikanska originalnamn användes – Straffaren låter betydligt hårdare än Punisher, för övrigt) som lystrade till namnet Grodan. Han fick dock aldrig en egen tidning. Visste ni att karaktären Straffaren skapades enkom för att lyfta fram de andra superhjältarna i bättre dager? Om det fanns en sidokaraktär som faktiskt sköt ihjäl slöddret framstod ett par smockor i nyllet på en väskryckare som humant i jämförelse. Resultatet blev i alla fall att Straffaren blev en av Marvels absolut populäraste hjältar med inte mindre än tre parallellt utgivna tidningar.

3. ”The Carpenter”

The one they lick
The same old sick
dream of their precious saviour

Kiss them deep and
make them weep
over promises of eternal peace

Detta är då ett seriöst försök att behandla det känsliga ämnet religion och kan ses som en kritisk betraktelse över splittringarna inom den kristna kyrkan. Förmodligen är det den armeniska monofysitiska kyrkans utbrytning från den tidigare protokatolska kristna kyrkan under trehundratalet som åsyftas … eller, vem bryr sig? ”Någon de slickar, den samme gamle sjuke”. Nej, jag orkar inte ens spinna vidare på detta.

4. ”Astral romance”

Och när man trodde nödrimmen inte kunde bli värre … jag tror jag låter några av raderna tala för sig själva.

A nocturnal concerto
Candlelight whispers me where to go

The nightwish I sent you centuries ago
has been heard by those who dwelled in a woe

Departed by the guillotine of death
I received a letter from the depth

The dream of my lover it carried inside
Caressed by the sharpest knife
I asked you to be my wife

Rays of the setting sun
were my tears wept upon promises undone

Hur kommer det sig att man inte nått ett stadium av total uppgivenhet, eller helt enkelt bara lägger ner, innan man börjar rimma ”knife” med ”wife”? King Diamond fattade vart det hela begav sig och gav, vad jag kan tolka, helt enkelt upp med nödrim innan det uppenbara blev alltför plågsamt. Tacka vet jag ONKEL KÅNKEL. ”Ska du ha roll-on, ditt jävla ollon” – det är i alla fall inte ens ett nödrim.

6. ”Tutankhamen”

Jesus kristus. Tydligen var det fler som ville tugga på den osmakliga kaka NILE bakade ihop och bestämde sig för att göra TV-kockskarriärer på. Visste ni förresten att NILE mer eller mindre snodde konceptet från tyska dödsbandet APOPHIS? Någonstans har jag deras fullängdare ”Down in the valley”, en titel som gör mig sugen på en burk Green Giants majskorn då jag tänker på företagets reklamjingel med samma tema. Nåja.

Watch me kneel before you
Hear the cats meowing in the temple
They yearn the milk you cascaded
As I yearn that promised treasure

Eh. jag vet inte om det är tänkt att texten ska rymma erotiska undertoner, men ”mjölken du … kaskerade”? (Nej, jag vet att det ordet egentligen inte finns, men jag vet i sanningens namn inte heller om det engelska ordet också är en egenkonstruerad variant.) Uppenbarligen har författaren valt att hoppa över nödrimmen den här gången. Kanske lika bra.

Vi hoppar över en massa trams och går direkt till sista versen.

Three milleniums it took me to guard your rest
Your slumber in mighty Phoenix’s nest
But tonight the darkness in the tomb has perished
For Carter has come to free my beloved

Och plötsligt står allting klart för en. På något vis blir jag faktiskt rätt mållös då jag begriper att texten faktiskt handlar om den gamla guldrullen Stargate med Kurt Russell i huvudrollen (ej att förväxlas med TV-serien med samma koncept). Jag vet inte … vart börjar man? När jag tänker efter, vill jag minnas att församlingsfavoriten MORTIIS också vid något tillfälle använt sig av detta koncept, inte bara på skivan där han på omslaget leviterar i luften med dödskallesuspensoar utan även i lyrisk form på EMPERORs gamla dänga ”Cosmic keys to my creations and times”. Ack ja, inspiration kan tydligen komma på de märkligaste vis.

7. ”Nymphomaniac Fantasia”

Åh, så mycket roligare det hade varit om detta var en slags porroperaversion av den gamla Disneyrullen ”Fantasia”. Jag tänker mig Musse Pigg i en svulstig sänghalmsdans med levande sopkvastar och fallosliknande trollkarlshattar. Vi får nöja oss med något lite mindre smaskigt, men kanske än mer suspekt.

The scent of a woman was not mine…
Welcome home, darling
did you miss me?
Wish to dwell in dear love?

Touch my milklike skin
Feel the ocean
Lick my deepest
Hear the starry choir

”Min mjölklika hud”. Kanske det är hudfärgen som åsyftas, men jag väljer att inte se det på det viset. Särskilt inte när hon/han (upplägget är något oklart) insisterar på att antagonisten eller kärlekspartnern (som sagt, oklart var ordet) ska drunkna i en förmodad kaskad av härsken mjölkprodukt. Slicka det djupaste … väljer jag helt sonika att inte gå in på.

Rip off this lace
that keeps me imprisoned
but beware the enchantment
for my eroticism is your oblivion

Old love lies deep, you said
Deeper shall be the wound between your legs

Tja, någons erotik, den andres glömska … här har vi uppenbarligen ett par som borde prova att krydda sängkammarlivet en aning. Jag ser framför mig en stånkande Thomas Holopainen och en Tarja med himlande ögon som förstrött kollar på klockan och väntar på bättre tider. Eller något. Det hela tar en mystisk vändning i den sista raden. Våldtäktsromantik? Symbolik? Könssjukdom? Tydligen ser vi för tillfället en kraftig ökning av gonorré i Sverige. Kanske det samma gällde även för Finland i slutet av nittiotalet, vad vet jag?

8. “Know why the nightingale sings?”

Nej, det vet jag inte. Har heller aldrig varit särskilt intresserad av fågelskådning eller liknande, så jag låter det bero. Det skall dock sägas, att denna text inte är så tokigt skriven jämfört med de ovan beskrivna. Lite nödrim, visst, men ändå så pass långt under smärtgränsen att jag undrar om den inte är spökskriven. Till dess att mina ögon landar på en textrad som gör att jag dör en smula inombords.

Migrating with the geese
My soul has finally found peace

Godnatt och tack för kaffet.

/Heidenhammer

This entry was posted on 24 augusti, 2012 at 7:00 e m and is filed under Textanalys.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.