Hatpastorns likpredikan

Med tanke på att det är OS nu och att Jamaica sopar hem medalj efter medalj i grenar där vuxna människor springer snabbt med guldkedjor runt halsen är det hög tid att vi gör ett nedslag i den jamaicanska svartmetallkulturen. Just jamaicansk black metal är väl kanske inte något man spisar på daglig basis och det kan ha att göra med att det finns blott ett band, nämligen ORISHA SHAKPANA. En lustig detalj är att initialerna i det bandnamnet bildar just OS.

ORISHA SHAKPANA bildades 2004 men var tidigare kända som DARK CIRCUS. Med kända menar jag självfallet att ingen någonsin hört talas om projektet. Hjärnan bakom detta heter Lord Ifrit, en tjugoåttaårig jamaican som enligt uppgift är en Baba av femte generationen. Om ni undrar vad en Baba är så är det en Obeahpräst. Om ni undrar vad en Obeahpräst är så kan ni kika upp det på Wikipedia, ganska intressant läsning. Observera att ni inte ska läsa artikeln som handlar om tävlingshästar, tydligen kan Obeah betyda både det ena och det andra.

Förutom att vara grundaren till Jamaicas första och enda svartmetallband är han även insyltad i CONRAD, det första och enda svartmetallbandet från Barbados. Snubben går helt klart i bräschen. Att han är kusligt lik en ung Eddie Murphy på det här bandfotot gör inte saken sämre.

2005 släpptes debutdemon ”The earth made Orisha of pain and suffering”. En hänsynslös historia på nittion minuter där influenserna stavades tidigt skandinaviskt nittiotal av det lite mer valhänta slaget. Inte direkt bra, men jag har hört värre. Betydligt värre. Tyvärr kan jag inte hitta omslaget på demon och ska jag vara helt ärlig tvivlar jag på att det ens finns ett. Esoteriskt värre.

Året därpå var det då dags att kliva upp till fullängdsformatet, även om denna giv också den var självfinansierad. ”Satanic powers in jamaican hills” låter förresten ganska exakt som föregående släpp så ni som satt och skrek högljutt efter demomaterialet kan pusta ut. Observera den söta lilla pilen han Photoshoppat in på korset. Allt för att göra klart för oss åskådare att korset minsann är inverterat. Uppfriskande med musiker som för en gångs skull kan hålla reda på begreppen.

Pluspoäng för det nihilistiska trumspelet signerat Maddyx, ej att förväxlas med Brad Pitt och Angelina Jolies adoptivson. Jag stödjer även helhjärtat effekterna de väljer att panga på sången i tid och otid. Minuspoäng får albumet för den legendariskt plumpa lyriken till ”Di taxi maan (Rape logic)”. Här kommer några strofer så ni kan se själva:

She was thirteen
on her way to a class party
her pussy was printing
through her tight ass jeans
her rape is commencing
now it’s just her and me

WARM-UP

Har breas’ dem stiff
Pussy tight nuh bloodclaat
Cut out ar choat
fuck out ar rassclaat
sadamite an tass dat
cole pussy inna mi cyar back
mutilate an’ stab chu ar back

No one understands my lust
when i see them i want to fuck
to society i’m sick
but it’s just my rape logic

Her name was Kadian
she was a pretty coolie
pussy phat an dat kinda fool mi
Ar pussy look like 20
mi wah fi fuck an’ nuttin cyan help mi
nuttin inna dis society

Bob Marleys “No woman no cry” får en helt ny, betydligt mörkare, innebörd efter att man ögnat igenom ”Di taxi maan”.

2007 kom då nästa fullängdare, ”Misanthropic warfare”, även den självfinansierad. Här valde Lord Ifrit att köra solo och gjorde sig helt sonika av med de tidigare medlemmarna Maddyx och Apophis. Jag har ingen aning om hur den här skivan låter så ni får en video där Lord Ifrit går lös på gitarren och sjunger istället.

Efter ”Misanthropic warfare” dröjde det tre år innan det var dags att välsigna världen med ännu en självfinansierad fullängdare, ”Spectral Duppymaan black metal”. Rent musikaliskt är detta … ja, jag vette fan egentligen. Bättre är det i alla fall, men i sammanhanget säger det kanske inte så mycket. Låten ”Limpid dreams of satanic copulation, som finns att finna på bandets officiella Facebook-sida, har ett rätt schysst introriff. Om ni inte orkar letar fram den så bjuder jag på småsvängiga ”Cult of the black goat”. Den fanns åtminstone på Youtube. Jag må säga att det var mycket innovativt av Lord Ifrit att färga videon helt grön.

2011 kom då äntligen det kommersiella genombrottet. Anrika Legion Of Death Records valde att släppa en EP med ORISHA SHAKPANA vid namn ”Caribbean metallic storm”. På denna lilla undergroundjuvel finner vi bland annat slagdängan ”The anal damage of Jesus Christ”. Nonchalant riffande möter ansvarslös sång möter intolerant cymbalanvändande. Låttiteln förtjänar ett pris.

Något som är synd och skam är att det är alldeles omöjligt att hitta lyriken till hans alster. Förutom ”Di taxi maan (Rape logic)” då som han uppenbarligen var så stolt över att han lade till den på metal-archives. Riktigt trist då många av låttitlarna skvallrar om mytologier man inte är bortskämd med inom black metal.

Ja, det var den Jamaicanska black metal-scenen det. Liten, men naggande god. Som jag sade tidigare så är det musikaliska kanske inte precis topp ett det bästa man någonsin hört, men jag har då hört avsevärt sämre prylar i mina dagar. Nästa gång ska vi prata om något helt annat.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 11 augusti, 2012 at 3:05 e m and is filed under Hatpastorn botaniserar.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.