Posted in Uncategorized on 20 januari, 2011 by hatpastorn
Drakar. Svärd. Omdömeslöshet.
Det är power metal-torsdag på Hatpastorns Likpredikan.
Power metal är en genre jag alltid närmat mig med största försiktighet men efter att ha spisat OVERDETH har gamla sår rivits upp. Ett fasansfullt minne som ockuperat mitt sinne den senaste tiden var när jag spelade i Hamburg med mitt gamla dödsband för ett gäng år sedan. Jag var redan från start på ett starkt skapelsefientligt humör den dagen så när jag märkte att spelstället var knökfullt av fulla omdömeslösa tyskar som sjöng JUDAS PRIEST-låtar i baren flydde jag ner till backstageområdet i källaren. Efter att ha parkerat mig i en nedsutten soffa började spindelsinnet pingla och jag kollade runt på väggarna för att insupa en dos tysk inredningskultur.
Det visade sig att jag befann mig i monstrets håla.
På väggarna hängde enorma GAMMA RAY-backdrops föreställandes det ena vidriga motivet efter det andra. Jag befann mig nämligen utanför deras replokal. Innan jag hann fly hördes ljud från replokalen och jag kunde inte längre röra mig. Paralyserad av skräck fick jag i ett ex antal timmar lyssna på när någon tysk batterist övade dubbla kaggar till ett klassiskt stycke musik. Jag är ingen expert på klassisk musik men jag antar att det inte är inspelat efter metronom för när trummisen smattrade baskaggar till basfiol och flöjt lät det helt otroligt stört. Just när det inte kunde bli värre skramlade en gänglig figur in genom dörren. Med Napoleon Dynamite-kropp, Tin Tin-frisyr och dryg uppsyn satte han sig i soffan och började helt ogenerat dricka vår gratispilsner. Det visade sig att kretinen var skribent på blaskan Rock Hard och han gjorde i ett tidigt skede klart att han inte var där för att recensera spelningen utan han var där bara för att han tvingat in sig gratis. Då han fick veta att vi var svenskar ville han givetvis ha snus så jag slängde åt honom min utläggningsdosa som jag haft i skinnjackan under hela turnén. För er som inte är bekant med konceptet utläggningsdosa är det helt enkelt en dosa man lägger ut sina använda snusar i så man slipper kasta dem på golvet i turnébussen. Dessa dosor har en tendens att bli makalöst ofräscha men tysken var helt oblyg när han fyllde limpsaxen med den svarta sörjan.
– This is some strong shit, sade tysken och flinade med idisslat snus i hela ansiktet.
– Mmmm, mumlade jag och kände glädje för första gången den dagen.
Ett annat fasansfullt minne var när jag runt millennieskiftet gick lös i skivbackarna på stadens skivaffär Metalstore. Near Dark-Tobbe som stod bakom kassan började plötsligt fnissa och musik av värsta sort spred sig i lokalen. Det som spelades var ett nytt italienskt power metal-band vid namn WONDERLAND och det var det mest tandlösa jag hört i hela mitt liv. Om Johannes Brost hade varit en ljudbild hade den låtit exakt så här och sångaren gjorde mig genuint förbannad. Till råga på allt så naglade låten fast sig i skallen likt böldpest och trots att jag bara hört eländet en gång har jag till och från haft den på skallen i snart ett decennium.
I ett infall av total avsaknad av självbevarelsedrift sökte jag efter låten på Youtube.
Den var till och med sämre än vad jag mindes den. Trumspelet saknar all sorts form av pondus, gitarrerna har lika mycket kuk som ett ägg, Casiosynten är inställd på stjärt och bassisten har basen under hakan.
Sångaren är dock värst. På urusel engelska gnolar han ur sig den mest intetsägande lyriken jag läst sedan CEMETARYs ”Sundown”. Är det bara jag eller måste CEMETARY stavat fel på bandnamnet och sedan hittat på en rövarhistoria att de stavat fel med flit.
Skit samma.
Pelikanstrupen i WONDERLAND lyckas inte bara med att rimma ”eye” med ”desire”, det låter även som att någon nyper honom i lillstjärten när han klämmer i på andra vändan av refrängen.
Posted in Uncategorized on 12 januari, 2011 by hatpastorn
Det bästa med lokaltidningar är givetvis insändarsidorna. Undertecknad hyser en nästan pervers fäbless för att gotta sig i andra människors högst triviala problem. Att slå upp Sundsvalls Tidning, Västerbottenskuriren eller varför inte den journalistiska dynamiten E-14 bladet gör mig varm i själen. När Ansgar, 89 år gammal, snubblat på en snökant och vill upplysa hela världen om det får man en stunds underbar läsning. Att jag bor i samma stad som UFO-dåren Sune Hjort har även det inneburit klassisk tidningshistoria. När den gode Sune hävde ur sig de mest vansinniga teorierna om utomjordingar i morgonpressen satte man kalaspuffarna i vrångstrupen.
Hårdrockstidningar är inte ett dugg bättre.
Innan modeflugan Internet effektivt dödade folks förmåga att skriva fysiska brev tog Close-Up Magazine med flera sitt samhällsansvar och publicerade ett flertal insändare där chefredaktörerna efter bästa förmåga besvarade läsarnas gnäll. Ibland skapades stor humor. När jag får lite tid över tänkte jag scanna in några klassiska replikskiften från de insändarsidorna så att ni som antingen missade dem, var för unga eller om ni helt enkelt bara förträngt dem kan uppleva denna magiska era.
Stockholmsbandet ZAVORASH ondgjorde sig exempelvis i Close-Up över att deras första demokassett ”Za vorbashtar raz shapog” slaktades då de bland annat hade titlar på ”orchiska”, eller ”saganomringiska” som jag själv vill kalla det. Till ZAVORASHs försvar måste jag dock erkänna att undertecknad inte var ett dugg bättre. I den omdömeslösa ungdomen författades ett antal dubiösa lyriska stordåd på detta konsonantrika låtsasspråk. För att göra ont värre västes dessa textrader fram över taskigt programmerad dark ambient. Tack och lov hade man sinnesnärvaron att inte skicka iväg eländet till någon blaska för bedömning.
INGEN kommer någonsin att få höra detta.
En glad yngling som spelade i QUATULUM skrev även han ett långt brev till Close-Up där han informerade allmänheten att han efter en lång stunds betänketid bestämt sig för att använda corpse paint. Är det någon ute i stugorna som har mer information om det bandet så tveka inte att höra av er. En QUATULUM-vecka vore en perfekt start på 2011.
Oftast behandlade dock insändarna tycke och smak. I evighetslånga textmassor radade man upp vilka band som sög och vilka som var bra. Själv tyckte jag alltid att man måste ha extremt mycket fritid om man orkade göra en sådan sak.
Stenar och glashus ist krieg.
Det fanns givetvis folk som ville ta sitt gnäll ett steg längre.
På det glada 90-talet var det inte alls ovanligt med anti-flyers. På dessa små flygblad spreds diverse påhopp mot musiker och band i scenen. 2000-talets version att slänga upp en anti-banner på sitt bands MySpace, eller ännu värre på sin Skunk-sida, räknas dock inte.
När man kände att det inte dög med insändare och anti-flyers bildade vissa individer något så obskyrt som anti-band. Både Sverige och Norge stoltserade exempelvis med varsitt FUCK BEHERIT. Med burdus och hatfylld musik hånade man finska BEHERIT som på den tiden var ökända för att starta bråk med allt och alla. Enligt en gammal intervju med Förintelseförsamlingens favorittroll Mortiis hälsade långnäsan på hemma hos Nuclear Holocausto efter att han mottagit ett trevligt litet dödshot från finländaren. Tydligen hände inget värre än att de pratade ut om saken och sedan var allting glömt.
Att starta ett anti-band är en riskfylld historia. Antingen blir det musikaliska slutresultatet så uselt att folk blir irriterade på anti-bandet istället som i fallet med norska och svenska FUCK BEHERIT. Skräckscenariot, som förvisso aldrig har skett hittills, är att utfallet blir otroligt bra. Tänk er att slå igenom med ett anti-band.
“Hello Wacken, we are FUCK EVERYTHING IHSAHN HAS RELEASED POST ANTHEMS TO THE WELKIN AT DUSK, ESPECIALLY THE FIRST PECCATUM ALBUM, from Sweden!”
Sedan står man där som en storidiot och spelar nidlåtar inför 30000 hopplösa tyskar som står och fistbangar och låtsas sjunga med i texterna.
Förekomsten av anti-band har de senaste åren varit mer eller mindre lika med noll tills jag av misstag ramlade över gruppen FUCK XASTHUR.
Snacka om onödigt band.
Det kan vara jag som börjar bli gammal men känns inte XASTHUR lite väl betydelselösa för att man överhuvudtaget ska orka bemöda sig med en dylik aktion. Tänk er om man i början på 2000-talet bildade bandet FUCK NOCTES. Vem skulle bry sig liksom.
Nä, nu ska jag sätta mig och lyssna på OVERDETH-demon igen som jag så vänligt fick hemskickad till mig. Tusen tack för det. Den var sämre än jag någonsin kunde föreställa mig. Efter första lyssningen blev jag alldeles kall inombords.
Posted in Uncategorized on 5 januari, 2011 by hatpastorn
De extremt sällsynta redaktionsmötena vi har här på Hatpastorns Likpredikan brukar i nio fall av tio resultera i totalt vansinne. Heidenhammer och Dr Panzram fick exempelvis för sig att bestämma vilken av följande skivor som var mest medioker:
LIAR OF GOLGOTHA – “Dancing through the palace of the ungodly beauty”
MACTÄTUS – “The complex bewitchment”
CRADLE OF FILTH – “Godspeed on the Devil’s thunder”
Det var tre timmar av deras liv de aldrig kommer att få tillbaka.
Nu när det är ett nytt år tänkte jag bjuda på en liten inblick om hur givande dessa redaktionsmöten kan vara.
Mot bättre vetande tyckte jag att det vore en bra idé att lyssna igenom gamla plattor och demokassetter man inte direkt brydde sig om när det begav sig. Ibland kan man hitta gamla oslipade diamanter. Då Dr Panzram låg hemma och led helvetets alla kval på grund av sjukdom var det bara jag och Heidenhammer som gick igenom högen med musik. Heidenhammers tålamod tog slut redan efter ett par timmar och då jag avslutningsvis valde att plöja igenom norska FAUNs genomruttna demokassett ”Bethrothed unto death” från 1995 lät protesterna inte vänta på sig. Personligen tyckte jag att det var lite väl mycket gnäll från hans sida då vi faktiskt spisat guldkorn som norska NAGLFARs självbetitlade demo från 1994 samt en instrumental rehearsal med tyska FJELL. Att den första timmens lyssning dedikerades till att gå igenom hyfsat bedrövlig rysk DSBM på demostadiet kan kanske ha påverkat Heidenhammers goda humör.
Varje gång jag varit hemma hos dig så slutar det alltid med att jag aldrig mer vill lyssna på black metal. – Heidenhammer
Efter detta musikaliska trauma blev det inte så mycket vettigt gjort så vi körde ”skivsamlingsrazzian” istället. För er som inte känner igen denna fritidssysselsättning så innebär det att den som är på besök går igenom värdens skivsamling och letar efter suspekta skivsläpp. Värden får efteråt försöka motivera varför han eller hon köpte albumet. Risken att det blir dålig stämning är hundraprocentig. Då vi var hemma hos mig var det min samling som dissekerades. Observera hur jag skickligt undviker att försvara mina egna skivköp genom att kasta anklagelser mot min antagonist.
Här kommer en transkription av detta mer eller mindre utvecklingsstörda samtal.
HH: Vad tänkte du med när du köpte SHADOWSEEDs ”Dreams of Lilith”?
HP: Ett enkelt svar – Ginza, 10 kronor.
HH: Nice try. Men så lätt går det inte.
HP: Nej, på allvar. Jag visste inte ens hur skivan såg ut, utan jag gick bara på namnet. Skivan är helt fantastiskt usel. Det finns en slinga på första låten som jag än idag inte kan begripa hur någon kunde skriva utan att vara ironisk.
1:18 in i låten. Hur löd tankegången?
HH: Hur förklarar du ANCIENTs ”Mad grandiose Bloodfiends”?
HP: Alltså, jag betalade fullpris för den här skivan när den släpptes. 179 spänn. Jag köpte den för att jag hade alla skivor de gjort tidigare. Varför jag i sin tur gjorde det kan jag faktiskt inte svara på. Det tog mig säkert fem genomlyssningar innan jag gav upp – och den skivan är LÅNG, närmare 75 minuter inklusive en tveksam cover av MERCYFUL FATEs ”Black Funeral”. Bra är den inte och det var faktiskt den här skivan som bröt min förbannelse att köpa plattor bara för att få kompletta diskografier.
HH: THERIONs ”Secrets of the runes”?
HP: Den fick jag faktiskt, som en slags present.
HH: … och varför gick den inte åt i lågorna med en endaste gång?
HP: Ja, det är ju faktiskt en jävligt bra fråga.
HH: Ja, men nu vill jag ha ett svar.
HP: Alltså, den innehåller en ABBA-cover och är hyfsat svettig… jag är svarslös. Varför köpte du DARK FUNERALs ”Teach children to worship Satan”?
HH: Det har jag aldrig gjort!
HP: …
HH: Allvarligt talat, jag köpte inte ens ”Vobiscum Sathanas”.
HP: …
HH: Alltså, jag fick den av Dr Panzram. Eller, jag har den inte ens!
HP: …
HH: …
HP: Sist jag var hemma hos dig hittade jag MOURNING SIGNs ”Alienor” i din skivsamling. Kommentar?
HH: På kanonsamlingsskivan War Compilation 1, för övrigt den bästa samlingsskivan som någonsin släppts, fanns en hejig låt med MOURNING SIGN som hette ”En to pan”. Hur de lyckades hitta den godbiten vet jag inte för resten av MOURNING SIGNs låtar är bedrövliga.
HP: Hur ställer du dig till att MOURNING SIGN kan klassas som ett pre-AMARAN, studieförbundsmetal av värsta sort med kvinnosång?
HH: Hur ställer du dig till att du äger AMARANs debutplatta?
HP: …
HH: SACRAMENTUMs ”Far away from the sun”, den kan du väl ändå inte mena att du tyckte var bra.
HP: Nu ska vi reda ut begreppen. Jag tycker än idag att den skivan har sina poänger.
HH: TRELLDOMs ”Til minne”?
HP: Den fick jag gratis av Regain Records. Skivan är skitdålig. Överraskande usel faktiskt. Debuten köpte jag begagnad för 50 spänn någon gång i slutet på 90-talet. Den är inte heller speciellt kul men ljusår bättre än ”Til minne”. Skön titel för övrigt. ”Til minne”. Den som kan minnas ett riff från ”Til minne” förtjänar en medalj.
HH: NIGHT IN GALES – ”Thunderbeast”?
HP: Men det var då fan vilken razzia du gjorde i skivsamlingen. Jadu, vafan ska jag säga. Jag fick den på promo och sedan stal en polare till mig det riktiga skivomslaget som jag sedan fick.
HH: …
HP: Det är sant! Kolla CD-skivan då ditt as! Där står det att det är en promoversion.
HH: Det gör det inte alls…
HP: Hit med skivan.
Nu började ett infernaliskt letande där jag tvingades rota igenom sex miljarder promoskivor efter det tomma NIGHT IN GALES-fodralet medan Heidenhammer stod och skrattade i mjugg åt mig. Mycket riktigt hittade jag fodralet men Heidenhammer stod envist fast vid att det inte står att det är en promo på själva CD-skivan.
HP: Ibland blir jag bara så förbannat trött. NIGHT IN GALES i all ära men är det inte du som äger GATES OF ISHTARs – ”Dawn of flames” SAMT ”At dusk and forever”?
HH: Skivbörsen i Uppsala. Där fanns mycket konstigt. Där hittade jag DARKESTRAHs andra skiva och Jennie Teblers ”Silverwing” och för att få ihop erbjudandet fyra skivor för hundra spänn var jag tvungen att plocka med GATES OF ISHTAR-plattorna.
Heidenhammer bytte nu desperat samtalsämne och började yra om Belial Centers katalog där man kunde beställa ritualkåpor som enligt uppgift var duktigt lättantändliga.
HP: Om vi återgår till GATES OF ISHTAR…
HH: Ja, det är ju inte det sämsta jag hört. Det finns ett och annat riff… Nya BURZUM då?
HP: Vad var det du sa? Att du var mycket för den melodiska dödsen?
HH: Kommer du att skriva lögner om mig och melodisk döds nu?
HP: Ja. Jag tycker förresten inte vi har pratat klart om Jennie Teblers ”Silverwing”.
HH: Det är ju inte jag som äger en NIGHT IN GALES-skiva eller THOKKs ”Of rape and vampirism”.
HP: Haha, skitroligt.
HH: Med hits som ”Haunted by saturnian phantoms (abducted in the cosmic bog)” och bandbilder som saknar motstycke. Vänta lite nu. Är det Lord Kaiaphas från ANCIENT som spelar i THOKK!? Köpte du den här skivan för att det var ett sidoprojekt till ANCIENT?
HP: Moget.
HH: HAHAHA!
HP: Alltså, jag köpte skivan. Det gjorde jag. Det är rätt schysst virvelljud och ganska bra sång.
HH: …
HP: OK, jag erkänner. Jag vette fan vad jag tänkte med när jag köpte skivan. Den har något visst. Bra är den inte men inte helt usel heller. Det är inte melodisk döds iallafall. Eller Jennie Tebler.
HH: OK, så här är det. LAKE OF TEARS är ett av mina favoritband och på ”A crimson cosmos” så gästsjunger Jennie med bejublat resultat.
HP: Först melodisk döds och nu knullgoth från Borås. Berätta lite mer.
HH: ”Bejublad” är väl kanske inte vad jag skulle kalla ”Silverwing”. Hennes soloplatta ville jag verkligen höra men hittade inte den någonstans. Förrän i Uppsala då.
HP: Inte ens vår gemensamme bekant Holy Records-Danne nickar gillande åt fullängdaren hon släppte efteråt. Visst köpte du förresten CHORONZONs – ”Magog agog” en gång i forntiden?
HH: Hur fan kommer du ihåg det?
HP: Du betalade för den. Med pengar.
HH: Jag köpte den för max 50 spänn. Det finns en skitbra låt på skivan som heter ”Crimson awakening”. På grund av den låten inbillade jag mig i flera månader att detta var the shit. Jag lyssnade på skivan säkert 30 gånger. Efter 31:a genomlyssningen insåg jag att jag inte mindes en ton av de andra låtarna. Det var som att vakna upp ur en psykos men den är inte värre än AGATHODAIMONs ”Blacken the angel”.
HP: Ja, här är det bara att blotta strupen och krypa till korset. Eh … är det inte du som har den?
HH: Så här var det; jag ville byta bort mitt ex av KATATONIAs ”Discouraged ones”. Du svarade med ett SMS. ”Ja, för fan! Förslag på byte: AGATHODAIMONs ‘Blacken the Angel’?” Åh gud, vad jag önskar att jag hade sparat det där jävla skambudsmesset.
HP: As.
HH: Nu när jag tittar efter, står skivan mycket riktigt här i din hylla. Mellan någon samlingsvolym med AETERNUS och spanska AKERBELTZ.
HP: OK att jag köpte ”Blacken the angel”, för pengar. Men vad tänkte du med när du smällde en fjärdedel av studiebidraget på DIE VERBANNTEN KINDER EVAS självbetitlade debutalbum?
HH: (Tystnad) Nu står jag faktiskt helt mållös. Grejen är, att jag egentligen skaffade den i en skivrea ganska nyligen, men det KUNDE mycket väl ha varit en skiva jag köpte anno 1995. Ja vad ska man säga … om det finns en enda skiva som bevisar att BM-musiker skall hålla sig långt från ambient, är det nog den. Österrikes scen har aldrig imponerat på mig, men jag hade någon sjuk dragning till folk/black metal/ambient på 90-talet. Skyller på WONGRAVENs gamla dänga ”Fjelltronen”.
HP: NILE – ”Black seeds of vengeance”. En skitskiva.
HH: Den bluffen gick vi på allihop. Jag sätter en miljon på att ingen minns en ton förutom refrängen på titelspåret.
HP: Jag äger den skivan jag med, jag äger även den som kom före och den som kom efter. Vad fan tänkte jag med? Ormtjusardöds med en trummis som spelar fills genom hela skivan. Att ingen reagerat på bandnamnet är obegripligt. Jag ska starta ett surt dödsband vid namn SELÅNGERSÅN som protest mot NILE och deras trixdöds. ALLA gillade NILE när de kom. Snacka om masspsykos. På tal om psykos, visst köpte du MISANTHROPEs ”Miracles: Totem Taboo”.
HH: Märkligt hur gamla sår kan rivas upp så enkelt. Den skiten är fullkomligt olyssningsbar. FULLKOMLIGT. Ärligt talat, det där jävla alstret kandiderar till att vara det största magplasket jag någonsin hört. Jag köpte den på grund av att den hade en fullsidesannons på baksidan av det första fanzinet jag köpte – Evisceration ‘Zine från Litauen. Holy Records slog på stora trumman, vilket inte var så konstigt med tanke på att det var skivbolagsbossens egna band. Märkligt nog fick skivan även hyfsade recensioner. Helt ärligt, den är obeskrivlig. Minns att den, likt ”Vinterskugge”, var uppdelad i tre delar, den ena sämre än den andra. Eländet blir mer och mer obegripligt för varje låt som går. Någon del av skivan saknar för övrigt bas, och trummisen insisterar på att spela fills på VARENDA vända. Omslagsbilden bestod av fyra statyer i en vild gruppsexorgie.
HP: Nog måste du väl, innerst inne, vetat att den här skivan sög innan du köpte den?
HH: Jag har inget försvar. Alls. Det är den sämsta skivan jag någonsin ägt.
Så här höll vi på i alltför många timmar tills stämningen blev mer än lovligt hätsk. Som avslutning på kvällen tittade vi på en duett mellan Doro och Udo Dirkschneider varpå stämningen höjdes en smula. När Udo gör sin värsta Marge Simpson-imitation måste jag ge all heder åt Doro att hon inte bara brast ut i gapskratt eller lämnade studion i vredesmod. Att ingen bara klev in och sade åt gubbjäveln att hålla käften är obegripligt. Det finns franska black metal-sångare som sjunger bättre än Udo och det är aldrig ett bra tecken. Seriöst, blunda och lyssna på hur Udo faktiskt låter.
Udo Dirkschneider.
Just. Wow.
Så, nu vet ni hur det går till när Förintelseförsamlingen har redaktionsmöte. Ni kanske förstår varför vi så sällan har dem. Nästa skivsamlingsrazzia kommer att ske hemma hos Dr Panzram då Heidenhammer ska flytta till Ryssland om en månad och bli vår tunge utrikeskorrespondent. Att tvinga ut honom till diverse kylslagna replokaler för att kolla in vad de ryska satanskrigarna sysslar med är något jag ser fram emot.
Posted in Uncategorized on 22 december, 2010 by hatpastorn
Förintelseförsamlingen tar sig nu en välförtjänt ledighet och återkommer med nya dekret efter årsskiftet. Det är tydligen någon modefluga vid namn ”jul” som står för dörren och då är det väl lika bra att följa med strömmen. 73 inlägg hann det bli under 2010. Eftersom de flesta är hyfsat långa känns det ganska lagom även om målet var 3-4 nya inlägg i veckan.
Förutom bloggen jobbar jag på ett mastodontprojekt vid namn ”Nekrokatekesen”. Detta kommer jag att återkomma till vid ett senare tillfälle men målet är att det ska släppas i pappersformat. Nej, det kommer inte att bli en svartmetallversion av ”Encyclopedia of Swedish death metal” och det kommer absolut inte bli en svensk version av urusla ”Nasjonalsatanisten”. Perfekt läsning när man sitter på skithuset kommer det att bli i alla fall.
Förintelseförsamlingens Skivbod kommer att slå upp portarna under 2011. Ursprungstanken var att första släppet skulle bli en julklapp till er läsare men då dygnet har för få timmar kommer kassetten att ligga rykande färsk inom några månader istället. Det kommer att bli det råaste.
Ett stort tack till alla läsare som följer Hatpastorns Likpredikan. Kommentarsfältet är ibland roligare läsning än själva artikeln. Jag har fortfarande inte hämtat mig efter alla vansinniga anekdoter som poppat upp där med jämna mellanrum. Fortsätt även att skicka in tips till hatpastorn@gmail.com.
Nu ska jag fylla hela ansiktet med krokant samt halsa julmust så tårarna rinner men innan det hinner jag riva av lite livsnödvändig trivia.
Visste ni att det blev hysteriskt dålig stämning i turnébussen när Norges pianomaestro Sverd tyckte att Hellhammers yngre bror skulle heta Lillehammer?
Visste ni att det blev ännu sämre stämning i bussen då chauffören tvärnitade varpå Hellhammer ramlade och tuppade av för att sedan vakna upp och börja mucka gräl med alla eftersom han trodde att någon slagit ner honom?
Visste ni att Attila bör hålla sig långt borta från italienska musikvideoinspelningar?
Posted in Uncategorized on 20 december, 2010 by hatpastorn
1. MORNINGSTAR – Promo tape 1994
Tre låtar som kom att hamna på fullängdaren “Rivendell”. Här med något bättre ljud och därför oumbärliga.
2. SARCASM – A touch of the burning red sunset, 1994.
Helt obegripligt att detta gäng inte fick spela in en fullängdare. Tack och lov finns denna demo bevarad.
3. VENOM – Black Reign, 1996.
Här återfinns ett par tidigare osläppta låtar med Tony Dolan på sång och bas. Skaffa omedelbart.
4. SCHEITAN – Travelling in ancient times, 1996.
Vem kunde tro att ett lulegäng kunde rensa fram så här näpen svartmetall? Inte originellt, men fan så bra.
5. CANCER – To the gory end, 1990.
Cancer fucking cancer. Rått skit precis I gränsen mellan death och thrash.
6. INTESTINE BAALISM – Banquet in the darkness, 2003.
‘Melodiös death metal’ … är ord som brukar framkalla obehagliga känningar, men det här var en sjujävla positiv överraskning som satte mina fördomar på skam.
7. MYTHOS Dark material, 1996.
Oförtjänt bortglömd finskt mangel med en helvetes potential.
8. STILLBORN – Yesterday’s blood, 2003.
Alla vet att denna singel egentligen spelades in redan före ”Necrospirituals”, men i alla fall … vetefan varför det tagit mig så här lång tid att få hem den. Sinnessjukt bra.
9. Jim Kirkwood – Hammer of the north, 1997.
Obskyr dark age music med asatrotema. Samtliga släpp, strax över fyrtio album, finns upplagda på Kirkwoods hemsida för allmän nedladdning. Tyvärr inte just denna fullängdare som dock gick att beställa via Cold Meat för många år sedan. Själv skrev jag till Jim och fick ett signerat exemplar. Hedersknyffel!
Hatpastorn kommenterar: Jag vill bara passa på att tacka Internet för den fantastiskt högupplösta bilden.
10. DECEMBER WOLVES – ’Til ten years 1996.
Söt amerikansk black med ambition att låta mer norsk än Bjørnstjerne Bjørnsen.
BONUS FEATURE
FILM 2010:
Trolljegeren. Mer Black Fucking Metal kan det knappast bli.
Posted in Uncategorized on 18 december, 2010 by hatpastorn
Jag avskyr att skriva dylika listor då jag vet att samma sekund som den publiceras kommer jag att komma på en annan skiva som borde platsat på listan. Nya ARCKANUM-plattan var exempelvis grymt schysst även om det inte var hans bästa giv. FLAGELLANTs senaste imponerade. Nya DEATHSPELL OMEGA är säkert jättebra den med. Har dock inte haft tid att lyssna in mig ordentligt på den. LIMBONIC ARTs ”Phantasmagoria” fick mig att nicka gillande. GHOST var inte så pjåkiga trots den idiotiska hypen. OLD FORESTs senaste kassett med sköna tolkningar av gamla klassiker har gått varm. BONE AWL funkar om man är på det humöret. PROFANATICAs platta levde om rejält. ONDSKAPT lyckades hyfsat. THORNIUMs tredje skiva har snurrat friskt. DOMGÅRDs album var en överraskning i positiv bemärkelse. GRAVELAND fes ur sig ännu en småmysig EP.
Ni fattar poängen.
Det har släppts en hel del godsaker under 2010. Mer än vad jag trodde när jag väl började nysta i eländet. Att utse de två bästa albumen var enkelt men att placera de resterande åtta var en jävla mardröm då det varierar från dag till dag.
Nä, nu har jag dragit på det här på tok för länge. Här kommer Hatpastorns årsbästalista. Heidenhammer och Dr Panzram kommer även de att bidra med sina listor så fort de blir klara med dem. Heidenhammer hotade med att inte ha med en enda skiva som släppts efter 1994 och Dr Panzram undrade om det var OK att ha INQUISITION på samtliga positioner i listan.
Ibland blir jag bara så förbannat trött.
1. BURZUM – Belus
Vart ska jag egentligen börja? När jag läste att Varg skulle släppa ett nytt album höll jag på att kissa på mig av förtjusning. Att skivan skulle heta ”Den hvite guden” var faktiskt något jag inte reagerade nämnvärt över då titeln passade skivans textkoncept som handen i den nitförsedda hockeymålvaktshandsken. PK-maffian skrek dock rätt ut och överallt på det förhatliga Internet kunde man läsa folks kommentarer om hur opassande albumtiteln var. Kom igen, vi snackar om en dömd mördare med extrema politiska åsikter som har ex antal kyrkbränder och annat smaskens på sitt samvete. Skivtiteln är väl det minsta problemet. ”Dagen då black metal-scenen blev fin i kanten” är för övrigt en arbetstitel på en artikel jag jobbat på ett tag. Mer om den vid ett senare tillfälle.
Introt på ”Belus” låter mest som en A-lagare som sitter och skramlar med en tom glasflaska mot betongen nere vid bussterminalen i Sundsvall. Efter introt försvinner dock alla tvivel och känslan av extas som uppstår då det står klart att det åtminstone finns en norsk musiker som fortfarande fattar grejen är enorm. Visst, skivan är inte felfri men det ska den inte vara heller. Bara det faktumet att jag får samma känsla i kroppen när jag lyssnar på ”Belus” som jag får när jag lyssnar på något av hans tidigare mästerverk är tillräckligt för att jag ska utse detta till årets utan tvekan bästa skiva.
2. INQUISITION – Ominous doctrines of the perpetual mystical macrocosm
Jag har haft det stora nöjet att stöta på den här duon ett flertal gånger under årens lopp. Maken till bra liveband får man leta efter så har ni möjlighet att se dem live så gör det. Rent musikaliskt är detta en succé och ett talande bevis på att man inte behöver hålla på med en massa tjafs så länge man har ett genuint starkt låtmaterial. Efter ungefär en miljard genomlyssningar har jag fortfarande inte blivit less på plattan utan upptäcker ständigt nya partier som är så bra att man nästan blir förbannad. För er som missat INQUISITION så kan jag säga att de låter som IMMORTAL på den tiden då de fortfarande var intressanta. Det vill säga runt ”Pure holocaust”. Byt sedan ut vintersagorna om Blashyrkh mot ren djävulsdyrkan med textrader så råa att man är tvungen att läsa dem två gånger för att fatta att det är sant. Spana in albumtiteln om ni inte tror mig.
Dyrka.
3. ALCEST – Écailles de lune
De hånfulla kommentarerna jag fått från Heidenhammer i allmänhet och Dr Panzram i synnerhet för att jag gillar den här skivan är legendariska. Jag kan dock inte hjälpa det, jag föll pladask för albumet redan efter första lysningen. Undertecknad hade aldrig brytt sig om ALCEST innan och kollade egentligen upp bandet för att kunna lägga ännu ett band till den långa listan som stavas usel fransk black metal. Jösses vad förvånad jag blev när man helt plötsligt satt och stampade takten med ett fånigt flin på läpparna. Årets utan tvekan sötaste skiva. Harmlös black metal som lånar friskt från shoegaze och annat tvivelaktigt. Skivomslaget beskriver väl hur plattan låter. Sött, blått, drömskt och nördigt.
4. MOON – Caduceus chalice
Australiensisk black metal med synt. För kidsen låter detta som en mix mellan XASTHUR och DARKSPACE, vi som är lite äldre drar hellre paralleller till tidig norsk black metal. Jävligt rörig svartmetall med synt och mycket reverb på sången är i alla fall vad som serveras. Man hör inte vad som händer alla gånger men man behöver inte höra riffen så länge det är rätt stämning. Det här är ett typexempel på en skiva som egentligen inte är speciellt märkvärdig men den träffar mig rätt i hjärtat. Det kan vara en desperat längtan efter forna tider eller bara en allmän hjärndödhet. Jag behövde det här albumet.
5. NACHTMYSTIUM – Addicts: Black meddle part 2
Ännu ett band jag aldrig brytt mig nämnvärt om. Lyssnade på albumet utan några större förväntningar och blev positivt överraskad. Trots att skivan är extremt schizofren så håller den sig flytande tack vare ett genuint starkt låtmaterial. Man bör dock inte vara inskränkt för då kommer man spy rätt ut när jänkarna helt plötsligt slänger in partier som popsnöret Kleerup hade kunnat skriva. Ungdomar som hellre lyssnar på tokroligt felstavad black metal med medvetet dåligt ljud bör hålla sig långt borta från detta.
6. ABIGOR – Time is the sulphur in the veins of the saint…
ABIGOR har alltid varit ett av mina absoluta favoritband och de är ett av få band jag tycker har lyckats med att ändra musikalisk inriktning utan att slutresultatet blivit stinkande. Just det här albumet är mer en upplevelse än en riktig skiva. När man efter en arbetsdag kurar ihop i fosterställning i soffan och önskar att samtliga kärnkraftsverk på Tellus exploderade samtidigt är ”Time is the sulphur in the veins of the saint…” helt perfekt när man vill fly från verkligheten en stund. Skivan är så genomarbetad och full med detaljer att det alltid finns nya saker att upptäcka. Är man ute efter en skiva man vill ha skvalandes i bakgrunden är detta den sista plattan man ska skicka in i stereoanläggningen. Antingen lyssnar man koncentrerat från första till sista sekund eller inte alls.
En annan skiva med ABIGOR jag verkligen ser fram emot är deras återinspelning/uppfräschning av ”Channeling the quintessence of Satan”. Originalet dras med en bedrövlig produktion och riktigt trött sång. Trist, då låtmaterialet är helt fantastiskt. Jag har hört några låtar från uppdateringen och det låter helt otroligt lovande. Jag hatar återinspelningar men i det här fallet så har österrikarna gjort något unikt.
7. LUSTRE – A glimpse of glory
Är man på rätt humör är den här skivan helt makalös. Tänk er en mix av BURZUM och SUMMONING som inte har bråttom någonstans. Atmosfärisk svartmetall av hypnotiskt repetitivt snitt som passar utmärkt när man är ute och dräller i skogen eller när man sitter och förbannar skapelsen längst bak i ett turnéfordon med två ton packning i famnen. Att snubben är från Östersund ger ännu fler pluspoäng. Skönt att höra att det åtminstone finns ett stycke musiker i Ewert Ljusberg-land som fattat att musik är musik och inte sport där det går ut på att spela så tekniskt som möjligt. Att LUSTRE inte skäms över att spela samma riff i tio minuter är beundransvärt. Ibland är det skönt med något som bara puttrar på i bakgrunden så man kan dyrka döden i lugn och ro.
8. SOLEFALD – Norrøn livskunst
Dessa norrmän har alltid pendlat mellan ren genialitet och avgrundsdjup dårskap. Detta album är inget undantag och är man inte beredd på diverse ögonbrynshöjande inslag av mer eller mindre tvivelaktig karaktär kan man bli lika förbannad som Heidenhammer blev när b-märket Eldorado bytte recept på sina tortillachips.
Han blev så arg.
”Norrøn livskunst” tillhör toppskiktet i deras digra diskografi. Jag vill skriva att det är skönt med ett norskt gäng som inte spårat ur men eftersom SOLEFALD spårade ur redan på demon så är det inte så mycket rim eller reson bakom det uttalandet.
9. LANTLÔS – .Neon
Mördande bra modern black metal. Årets oxymoron. LANTLÔS är helt fantastiskt bra. Stämningsfulla riff, bra sång, intressanta texter och en ruggigt passande produktion. Tycker man att ALCEST var lite för mesiga men att grundidén var god kan man kolla upp ”.Neon” istället. Min näsa brukar rynka sig så fort jag hör ordet ”modern” i samma mening som black metal men i vissa sällsynta fall så fungerar det riktigt bra. Ett tjusigt omslag har de rafsat ihop med. Bandnamnet får mig dock att tänka på lantchips.
10. SVARTRIT – I, II, III
Det går fan inte att hålla reda på alla släpp Sir N hävt ur sig på senare tid. Det lustiga är att det mesta håller galet hög klass. Han har fattat allt när det gäller att skriva 90-talsdoftande black metal med melodier man minns. Omslagen som onekligen är inspirerade av den gamla skolan är underbart bakåtsträvande. Faktum är att albumen låter exakt som skivkonvoluten ser ut. Gammalt, snöigt och oskarpt. Man vet vad man får och i det här fallet får man musik som till och med Heidenhammer skulle kunna uppskatta.
Såvida han inte är på vrången vill säga.
Det ska bli intressant att följa Sir N framöver och se vad han kan åstadkomma. Ett melodisinne utan dess like och en ungdomlig passion för svartmetall är en kombination som är svårslagen.
Posted in Uncategorized on 16 december, 2010 by hatpastorn
När man sitter och lusläser gamla fanzines såhär i hyfsat vuxen ålder brukar man i regel ramla på ett och annat uttalande som får en att höja på ögonbrynen. Oftast rör det sig om rena överdrifter och ungdomlig hybris, vi minns väl exempelvis när DARK FUNERAL sa att de skulle flytta till Transsylvanien för att sitta på en tron och härska.
Hur exakt skulle det ha gått till?
Nyproducerade fanzines har tyvärr en tendens att sakna den där sköna omdömeslösheten som man kan hitta i äldre publikationer. Det är helt enkelt för dåligt med drag under galoscherna. Följande intervju från 1995 där DIMMU BORGIRs frontman Shagrath häver ur sig ett svar som får en att först gapa och sedan kissa på sig av skratt saknar dock verkligen inte drag.
Man kan kanske tro att detta uttalande var en engångsföreteelse. Tro mig, DIMMU BORGIR har vräkt ur sig saker i tidningar som skulle få hela Polens NSBM-elit att rodna. Jag och Dr Panzram har på senare tid gått igenom ett oheligt antal gamla fanzines så det finns gott om material att gotta sig i.
