Detta norska band startade 1994 under namnet COVENANT, men bytte 1999 namn till THE KOVENANT efter hot om stämning från det helt jävla bedrövliga svenska EBM-bandet med samma namn. Deras musikaliska evolution har om man uttrycker sig väldigt snällt varit ytterst ojämn, men det är ett ämne som kommer att granskas vid ett senare tillfälle här i Hatpastorns fördömda sakristia.
THE KOVENANTs bandfotohistorik kan endast beskrivas som att när den varit som bäst ändå varit djupt tragisk i sina förnedrande val av koncept och genomgående brist på värdighet. Eftersom de två originalmedlemmarna Stian och Amund bytt alias ett par gånger under karriären så valde jag att göra allt så enkelt som möjligt och hålla mig till de namn de begav sig med på debuten, Nagash och Blackheart.
Let’s roll:
“In times before the light”.
OK, jag ska erkänna direkt att med tanke på vad som skulle komma på senare verk så är dessa bilder inte så tokiga. Visst, de är krystade, men katastrofen hade bara börjat.
Nagash tänkte att han skulle vara lite annorlunda och körde på det gamla klassiska vinröd kavaj och patronbälte-konceptet samt intog en sann Göteborgspose. Inget anmärkningsvärt, stort minus dock för avsaknaden av corpse paint.
Blackheart bär svart kostym, skinnbrallor och vad som verkar vara en stadig nitsuspensoar. Med en cigg i den av tennringar dignande högerhanden och med ett fjärtförnämt ansiktsuttryck så är han faktiskt inte helt olik hur en mycket god vän till oss såg ut för cirka tolv år sedan när han gick under pseudonymen The Dark Poet.
”Nexus polaris”.
Hellhammer ser ut som en armenisk våldtäktsman som dessutom extraknäcker som världens sämsta Leon-imitatör. Killen bredvid honom är slående lik Martin Hoväng från HARASSED (obskyra referenser ftw) om denne var hög på benzo. Nagash håller långsamt på att bli krossad av en osynlig vertikalt gående ångvält och de tvålfagra gossarna till höger har bedrövade och förskräckta uppsyner som skvallrar om att en karl med smeknamnet ”The Grand Sodomizer” (dopnamn: George Antonio Manrape) just sparkat in dörren och med en röst ljudande likt domedagens basuner krävt: ”BLOND, RÖVFITTA, NU!”
”Animatronic”.
Nagash, här iförd illasittande silverbrallor, ser ut som att han åker på stryk mitt under fotosessionen. Hellhammer skyddar subtilt sina kronjuveler samtidigt som hela hans inställning utstrålar en sliskig ”Oh yeah, that’s right, I’m the motherfucking drummer of MAYHEM”-aura. Jag undrar hur djupt han egentligen suckade när han krängt på sig sitt harnesk och stirrade livlöst in i sminkspegeln och såg en man utan någon som helst skam i kroppen titta tillbaka. Blackheart skall dock berömmas för att han inte bara gjort den sämsta Halloweenkostymen av snubben med borren på huvudet från den monumentala PUPPETMASTER-dekalogin. Han har även lyckats klä sig i den mest poänglösa och kontraproduktiva bandmunderingen sedan GWAR och på något sätt beundrar jag honom för det.
”S.E.T.I”.
Detta alster utannonserades först under titeln ”Cybertrash”, men det är i likhet med musiken på skivan en tämligen ointressant historia. Om detta var en topplista skulle av förklarliga skäl denna bild få en månklar förstaplats.
Vi börjar med Hellhammer. Tänk att trummisen från ”De mysteriis dom Sathanas” skulle behöva klä ut sig till något från Mighty Morphing Power Rangers innan han skulle komma att se ”OK” ut på ett THE KOVENANT-foto. Sedan har vi Nagash som också är lite inne på samma tema men hans karaktär ser mera ut som om God Channel skulle lansera en egen gråtmildskristen life metal-superhjälte. Saken längst bak verkar vara avkomman från ett gangbang mellan Siouxsie Sioux och de där två utomjordingsbröderna från Higlander 2. Blackheart då? Ja, det verkar som om herr Manrape just kommit tillbaka för en andra portion.
Lättsmält fredagsunderhållning eller essentiell samhällsinformation? Här kommer ytterligare några korn av visdom ur förintelseförsamlingens pestsilo.
Visste ni att Odin från DEINONYCHUS numera ser ut som en korsning mellan en vitrysk hitman, Attila Csihar, Bruce Willis och He-man?
Visste ni att efter att ha egenhändigt demolerat hela backstageområdet på Club Hagalaz i tyska Elterlein fick gitarristen Hellchrist Xul från HAATSTRIJD till sist ta sin tillflykt upp i ett träd för att undkomma arrangörens vrede?
Visste ni att FURZE betyder ”att prutta” på tyska?
Visste ni att det bedrövliga stockholmsbandet A MIND CONFUSED senare bytte namn och blev det hyfsat överskattade men samtidigt creddiga KAAMOS?
Visste ni att IMMORTAL tagit slogans från Toblerone och Freia mjölkchoklad?
Visste ni att när SORHIN gjorde sin enda och ökända Europaturné 1998 så var ABSURDs andra demokassett ”Death from the forest” det enda som fick spelas i turnébussen?
Visste ni att GEHENNAH inför inspelningen av ”Decibel rebel” begärde 30 000 i studiobudget, spelade in plattan för 15 000 och festade upp resten? Sedan gick de ut och skröt om tilltaget i diverse fanzines och blev därefter tvungna att betala tillbaka till deras bolag Osmose Productions.
Visste ni att IN AETERNUM inte alls uppskattar att man kallar deras andra platta ”The pestilent plague” för den ”Den pestiga pesten”?
Visste ni att ULVER delat upp lyssnarna i två distinkta kategorier? De som bara gett upp och de som varje gång de besökt muggen exalterat kastar sig upp från toasitsen för att se om de den här gången äntligen skitit en korv av rent guld.
Visste ni att… Nä, skit samma. Här kommer hela anekdoten i berättarform. I början av det onda 90-talet skulle en yngling lägga några patenterade black metal-tjut på en portainspelning hemma i sin lilla studentlägenhet i Umeås mörkaste delar. Plötsligt avbröts han mitt under pågående inspelningssession av ett demoniskt argsint bankande på dörren. Utanför stod en GIGANTISK skogshuggare som med ytterst irriterad ton frågade:
”VAD I HELVETE HÅLLER DU PÅ MED?”
Ynglingen svarade: ”Öh, jag lägger sång.”
Replik skogshuggaren: ”SÅNG!? Kallar du det där för sång!?”
Visste ni att Mårten från ALGAION medverkade i Jeopardy för några år sedan? Om minnet inte sviker blev priset en SPA-weekend i Sunne för den gode Mårten.
Visste ni att bara de som är tillräckligt äkta kan stava till AZHUBHAM HAANI utan att behöva tjuvkolla på Internet?
Visste ni att Kamijo, även han känd från ALGAION, aldrig haft corpse paint?
Visste ni att Hatpastorn blev rörd till tårar under en bilresa upp till Kalix när Dr Panzram tittade ut i den kolsvarta och smällkalla vinternatten och konstaterade: ”Gud finns inte häruppe.”?
Visste ni att THRONE OF AHAZ utsökta demokassett ”At the mountains of the northern storms” har en titel som är så maffig att man tappar andan?
Visste ni att det finns ett amerikanskt band som heter NORSKA? De har inte ens vettet att spela black metal.
Visste ni att Korpr från NIDSANG blev så besviken över VONs bedrövliga återföreningsshow i England att han än idag blir rödblommig av ilska bara ämnet kommer på tal?
Visste ni att Dagon från INQUISITION var övertygad om att grishuvudena i kylen på backstageområdet i Frankrike var kvällens middag? Det säger ett och annat om standarden på maten när man är ute och spelar.
Visste ni att det var Satan själv som ställde sångljudet på EMPERORs monumentala rehearsal av brakhiten ”Moon over Kara-Shehr”?
Visste ni att bandet KILL är den enda gruppen på den här planeten som lyckats undvika att spela på klubben Baroeg i Rotterdam?
Visste ni att det blev en ytterst konstig stämning i början på 90-talet när följande episod utspelade sig? Satyr, Frost och några till befann sig i Oslos hamnområde efter ett gig och klockan närmade sig gryning. När några i gänget började ifrågasätta vad de egentligen gjorde där svarade Satyr att han väntade på en båt som skulle hämta upp honom och föra honom till sin by. Ombord på båten fanns eventuellt även ett fruntimmer Satyr var intresserad av. Frost blev då så upprörd och less över att ha stått och väntat i en smärre evighet på ingenting att han i berått mod stal en cykel och började åka iväg. Satyr sprang då efter och skrek:
Posted in Uncategorized on 16 februari, 2011 by hatpastorn
Eller nio one-hit-wonders om man så vill.
En förkylning från Sibiriens sjunde krets har för tillfället slagit ut mig och jag ligger således utan göromål i Sankt Petersburg. Tankarna började fara och efter en stund kom jag fram till att ett långt inlägg om grupper som spåddes en lysande framtid men helt enkelt gav blanka fan i det var precis vad som behövdes en onsdag med minus 25 utomhus. Temperaturen innanför rummets kala väggar är inte heller att leka med för den delen. Valet till titel på detta inlägg stod mellan att fokusera på om man bör se vissa släpp som one-hit-wonders, eller som reguljära släpp som någon gång i framtiden var tänkta att följas upp med ytterligare material. Ibland har det ju faktiskt hänt att vissa försvunna tidigare dödsdyrkare försökt sig på en comeback, bara för att upptäcka att de sedan länge passerat bäst före-datum.
1. KVIST
”For kunsten maa vi evig vike” var faktiskt ett stycke laserplast jag aldrig införskaffade i min ljuva ungdom, reapris till trots. Kan mycket väl ha att göra med att bandnamnet var hiskeligt och att bookleten bjöd på noll info om vare sig texter eller medlemmar. Till sist hann en kompis till mig före. Hon hade då ingen vidare förståelse för bandets storhet och till sist fick jag överta skivan för en billig penning. Verket växte trots allt med åldern och även om jag inte direkt är benägen att hylla detta till skyarna kan det ändå ses som en trevlig parentes i en för den tiden redan övermättad marknad. Svårt att kalla KVIST för särskilt originella, men låtar och musik har ett visst ”je nais se quoi”. Hur mycket vi än önskat oss i efterhand blev det i alla fall inget mer. Vi väntar tålmodigt och håller andan under tiden.
2. MYRKGRAV
OK, Lars Jensen, mannen bakom detta, lovar förvisso att en ny fullängdare är på gång. Tyvärr börjar det dock dröja lite för länge för att ta det uttalandet på allvar. Dessutom kan jag räkna upp ett antal orkestrar som hävdat samma sak och som efter ett decennium ännu inte kommit loss från förstoppningen. ”Trollskau, skrømt og kølabrenning” (det är en titel, det …) är ett av de bästa släppen på denna sida av 2000-talet. Hade herr Jensen bara gett fan i trummaskinen och ruffat till produktionen hade det blivit ännu bättre. Vi kan ju förvisso alltid hoppas på mirakel, men då Jensen på sina senast publicerade bandfoton lagt sig till med en riktig DARK TRANQUILLITY-frisyr bådar det inte gott.
3. KVIKKSÖLVGUTTENE
Dessa norrmän klämde ur sig en EP och en fullängdare på Head Not Found, vilka båda nu få räknas som obskyra rariteter. Bestående av medlemmar från VOMIT – som under en kortare tid också försökte sig på en karriär i MAYHEM – kan detta beskrivas som någon slags smutsig midtempothrash. Inte alls så illa som det låter, utan riktigt kul på sina ställen.
Vad hände sen? Enligt Metal Archives detta:
”Kittil Kittilsen has left the music-business, and is now a fundamentalist christian. H.M.P.D.K. is now an opera singer”.
Kommentarer överflödiga. En uppföljare kan bara bli hur rå som helst.
4. VED BUENS ENDE
Dolores Records i Göteborg saluförde skivan ”Written in waters” och dess upphovsmän genom att hävda att de härstammade från ULVER, SATYRICON och något band till. Tror inte detta stämde till 100 %, men det var ändå nog för att pocka på min uppmärksamhet. När jag väl inhandlat den någon gång i januari 1996 och lyssnade på den för första gången visste jag inte vad jag skulle tro eller tycka. Kunde mest bara konstatera att jag aldrig tidigare hört något liknande, men att jag på fläcken visste att jag antingen skulle hata det eller älska det. Lotten föll på det senare, även om vissa punkter på skivan var svårsmälta. Alla som för första gången hörde Vicotnik kväka likt en drunknande groda med sin ”grim voice” vet vad jag talar om. Trots allt bar plattan på en helt unik atmosfär, vilket gjorde att jag skattat den som ett av mina absoluta favoritsläpp.
Vad hände sen? Såväl skivbolaget Misanthropy Records som bandet självt utlovade en snar uppföljning och att detta skulle innebära stordåd. Likväl hände ingenting, förutom att demon utgavs på CD i ett tjusigt digipack. När sångaren och trumslagaren Carl-Michael senare under oklara omständigheter föll från en balkong och krossade fötterna samt delar av benen trodde väl de flesta att historien definitivt var slut. Vi vet nu att så inte var fallet, utan att bandet långt senare – i slutet av det förra decenniet – försökte sig på en comeback, men att det hopskrapade materialet inte höll måttet och således kasserades. Ett handlande fler band borde lära av. Det besläktade projektet VIRUS har jag än så länge inte fallit för och betvivlar att det heller aldrig kommer att ske.
VED BUENS ENDE skapade på egen hand en ny genre – jazz/BM. Något som nu tydligen spritt sig, då norska SHINING med flera anammat konceptet. Själv håller jag fast vid att originalet var bäst.
5. ZYKLON-B
Få släpp var väl så kontroversiellt inom den mer etablerade BM-scenen anno 1995 som just detta. Att något annat svin i Härnösand hann lägga rabarber på plaststycket innan mig gör mig än idag uppriktigt förbannad. Någon tyckte väl att bandnamnet lät coolt, men jag lovar och svär på att denna life metal-fjant i förklädnad inte var true. Nej, jag fick aldrig reda på vem det var.
Hur som helst, tre låtar rent jävla hat insprängt på drygt tio minuter är precis vad doktorn ordinerar. ZYKLON-B var precis hur bra som helst. Tänk om herrarna Samoth och Ihsahn fortsatt på den här vägen? Istället för att göra bort sig med PECCATUM och … just det, den så kallade ”fortsättningen” på detta projekt. Visst, vi vet alla att Samoth tjatat om att ZYKLON inte alls var menat att ta över stafettpinnen efter ”Blood must be shed”, men så lät det inte riktigt på tiden det begav sig. Fy fan vilken besvikelse ZYKLON var. För min del tänker jag på det som en NILE-bluff jag inte gick på. Jag gillade aldrig något ZYKLON krystade ur sig, oavsett hur hypat det än blev. Undrar just hur många idag som tycker att de minsann rockade fett? Jag tänker mig att ljudbilden de gick i bräschen för kommer att ses som black metals svar på neo-metal inom en snar framtid.
6. EXCRETION
Detta band är unikt för Metal Archives. Hur ofta träffar du där på ett gammalt svenskt dödsband vars medlemmar inte gjort väsen av sig i andra konstellationer? Hur mycket jag än letat har jag inte lyckats få fram någon info om vad som hände med de här grabbarna. För att vara ärlig har jag heller inte läst en enda intervju med dem. För er som inte känner till EXCRETION låg de på det en gång i tiden så bra skivbolaget Wrong Again Records, tillsammans med då relativt okända förmågor som IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och EUCHARIST. Och detta på den tid då dessa akter inte wimpat ur fullständigt. Jag vidhåller för övrigt fortfarande att IN FLAMES mini-CD ”Subterranean” med Henke Forss på sång är riktigt bra. Eller åtminstone låten ”Ever dying”.
Skit samma.
EXCRETION hade blivit hyllade för sina demokassetter lite varstans i underjorden och fick med dessa i ryggen ur sig en fullängdare vid namn ”Voice of harmony” innan både de och Wrong Again tackade för sig och lade ned verksamheten. Själva musiken är relativt svårkategoriserad, för även om detta till viss del kan sägas vara melodöds är det så mycket svartare och mer desperat än vad många ens kommit i närheten av. Produktionen var förvisso ganska usel för att vara Wrong Again-standard, men skivan i sig innehåller några rejäla guldklimpar till låtar bara man vänjer sig. Och långt innan SHINING börjat behandla vardagsrealism i sina texter, hade EXCRETION redan utvecklat denna ordkonst till fullo.
7. PURGATORIUM
Wrong Again. Igen. Släppte kalassamlingsskivan med det originella namnet ”WAR Compilation no 1”. Tvåan kom aldrig. DÄR har vi faktiskt en potentiell uppföljare som borde hamnat på den här listan när jag tänker efter. På skivan återfanns, som sista bidrag, ett band från Umeåtrakten med låten ”Still in search”. Låten var lika bra som deras bandnamn var uselt och sedan hördes de aldrig av igen. Kanske det är fel att prata om en uppföljare som aldrig kom – strikt sett släppte de aldrig någon sådan – men då de var representerade på en samling vars övriga medverkande band är etablerade, så får det gå för den här gången. Jag läste om bandet 1995 i mastodontnumret nummer 5 av franska fanzinet Peardrop. Där recenserades kassetten ”Travels”, som jag än idag inte hört. Om någon därute har denna till hands vore det en kulturgärning att rippa och skicka in den till Förintelseförsamlingen. Belöning utlovas.
8. WONGRAVEN
Om VENOM lyckades få folk att gå man ur huse och starta egna band på grund av enkelheten i musiken, var det nog ingenting jämfört med hur många unkna ambientband som skapades med hjälp av Fasttracker med utgångspunkt i Satyrs one-hit-wonder-projekt WONGRAVEN. Minimalism … du ljuva koncept. Egentligen är det anmärkningsvärt hur något såpass simpelt komponerat och arrangerat kunde gå hem i stugorna, men faktum är att ”Fjelltronen” gjorde det med den äran. Jag tycker på fullt allvar fortfarande att det här släppet är svinbra.
Ja, vad tror ni hände sen med WONGRAVEN? Självklart skulle det, med ”glimten i ögat”, spexas till med ”hjälp” av det gamla norska techno/synt/jag vet inte vad-bandet PÄRONSODA. Vi kan väl säga att magin uteblev, men det blev ett fint sätt att fylla utrymmet på Moonfogs andra samlingsskiva, ”A different perspective”, med. Vid den här tidpunkten hade SATYRICON börjat flörta med PANTERA och gangbangandet resulterade i sidoprojektet EIBON, som också fick vara med på nämnda samlingsalster. SATYRICON, DARKTHRONE och PANTERA … ja, jag säger då det.
9. STORM
Man kan såklart hävda att detta kunde skrivas under samma rubrik som WONGRAVEN, men några saker skiljer ändå dessa släpp åt. Den största anledningen är faktiskt att både Satyr och Fenriz, två av de tre pionjärerna i detta band, verkade bombsäkra på att skivan ”Nordavind” absolut skulle få en uppföljare. Så blev det alltså inte, men ett ynka extraspår på samlingen ”Crusade from the north” kan man kanske trösta sig med. Var då STORM egentligen bra? Svårt att säga.
Jag vet inte hur många skratt den här skivan lockat till bland norska fränder som inte haft en fot inne i black metal, men många är det. Vid något tillfälle då plasten spelades frågade faktiskt en förvirrad själ vad det var för packad alkoholist som kommit in på festen och börjat gasta ”Mellom bakkar og berg” för full hals. Jag höll tyst.
Oavsett vad folk säger om ”Nordavind” nuförtiden kan det knappast förnekas att den, likt MORTIIS, har en speciell plats i allas våra hjärtan.
Posted in Uncategorized on 14 februari, 2011 by hatpastorn
Förintelseförsamlingen firar 99404 träffar på denna likpredikan och det måste givetvis firas. Vår skjutjärnsjournalist Dr Panzram filmade för några år sedan en hel turné med SHINING, URGEHAL och SALACIOUS GODS, eller DELICIOUS FAGS som de kom att kallas under resans gång. För att spinna vidare på temat godsaker var mycket av det inspelade materialet Panzram kom hem med vedervärdiga romrussinpraliner men bitvis bjöds man på en och annan visuell trofénougat. En av de mest nihilistiska och starka scener jag sett på vita duken, eller i det här fallet den gode doktorns mastodont-TV, var exempelvis när URGEHALs frontman Trondr Nefas åt potatismos utan vare sig bestick eller livsglädje i ett kylslaget backstage-område i Tyskland.
Glamouren.
Under den mer än lovligt efterblivna och sydamerikanskt doftande titeln ”The drums of doom duel” serverar vi denna gång inget potatismos men däremot en genuin och väldigt exklusiv trumduell mellan ett antal karaktärer från detta turnépaket. Allt frambankat på Ludvig Witts mäktiga och för genren oortodoxa trumset.
Jag vill även ta tillfället i akt och lägga ut ännu en efterlysning. DU FUMLAR I LJUSET-demon var det uppenbarligen ingen som hade i sin ägo men det skramlade in bra tips om en snubbe på nätet som hade den. Förhoppningsvis är jag snart en stolt ägare av denna kassett.
Det jag söker denna gång är något mer obskyrt och det är serietidningen ”Våra värsta år” som kom ut i ett fåtal exemplar för en herrans massa år sedan. Rent specifikt är det numret med den monumentala titeln ”Peggys märkliga chokladbarometer” jag är ute efter.
Ni kanske undrar vad detta har att göra med black metal?
Allt.
I detta nummer har nämligen en av Sveriges främsta vokalister skrivit en insändare som jag verkligen vill läsa. Jag misstänker att det kan vara rent guld.
När man har spenderat de senaste månaderna med att genomlida njurstenssmärtor som enligt säkra källor redan har uppnått legendarisk status i helvetets sjunde krets kan man hålla sig för skratt. Mitt under tillfrisknandet så kommer min hatfyllde pastor och Lars Norénar till hela min återhämtning med att kommendera ett nytt skivomslagssnack. Denna gång med det ökända klåparbolaget Invasion Records som tema.
För den oinvigde bör kanske nämnas att det var självaste skivbolagsbossen Maja Majewski (det är en han) som enligt kontrakt alltid hade sista ordet när det kom till val av sina bands konvolut och det har dessutom i flera år ryktats att det var Maja själv som skrapade ihop de flesta av mardrömskreationerna.
Ni kan konceptet. Här kommer ett gäng omslag som jag och Pastorn dissekerat.
/Dr Panzram
DEFLESHED –”Abrah kadavrah”.
Dr P: Det har förekommit lite halvtrötta teorier om varför Invasion gick i graven. Skulder, skilsmässa, tidelag, sprit, fängelse eller alla de ovan nämnda. Jag tror att svaret faktiskt finns att finna i det här omslaget. DEFLESHED var lite av bolagets paradnummer och ens hjärta och ögon blöder när man ser hur Maja valt att behandla dem. En klockstapel med en Invasionröd fejkad photoshit skymningshimmel i bakgrunden och som grädde på moset var det tryckt i klassisk Napalm Records-anda av absolut billigaste Slovenienkvalité. Detta ser inte ut som något ett death/thrash-band skulle släppa, detta ser ut som trött jävla tysk folk metal som man snabbt skulle bläddra förbi i Folter records-demolådan och aldrig någonsin skänka en andra tanke.
HP: DEFLESHED. Din boj i bukten. Hur löd resonemanget? En svart boj på ett ändlöst hav av rött och gult. Jag har haft sura uppstötningar efter liveritualer som sett mer estetiskt tilltalande ut än detta. Logotypen som består av guldfärgade yxor är inget man vill tatuera in på kroppen. Synd på en så rivig skiva.
EMBRACING – ”Dreams left behind”.
Dr P: Umeås sämsta band (förutom ENGRAVED naturligtvis). En ful drake som står på en ful klippa på ett fult omslag, det finns i ärlighetens namn inte så mycket mer att säga.
HP: För enkelhetens skull kan jag säga redan nu att jag äger i stort sett samtliga verk i detta skivomslagssnack. EMBRACING var ingen höjdare precis. Hyfsat gnällig mesdöds med en miljard slingor och en gitarrist som hade blomstjälkar ritade på gitarrhalsen. En blandning av en drake och den där Transformern som kunde förvandla sig till en syrsa rapar ljudligt över en datamåne i detta inferno av färger. I bookleten är det massa blommor och bandfoton som aldrig skulle lämnat LoFoto i Umeå. Duktiga musiker gör inte per automatik bra musik. EMBRACING skrev den regeln. De skrev även duktigt lökig lyrik.
FERMENTING INNARDS – ”Myst”.
Dr P: Det har spekulerats en del om detta band här i Hatpastorns inverterade helgedom (hans predikstol består av en säng i ett hål). För det första så gjorde vår favorit Mortiis ett intro och outro till den här katastrofen. Han släppte bara något år senare ”låtarna” själv på en sur EP och uttalade sig nedlåtande om stackarna i FERMENTING INNARDS i ett fanzine jag i ärlighetens namn glömt namnet på. Vi i församlingen misstänker utebliven betalning som anledning till dessa handlingar. Sedan har vi bandnamnet …
De började tydligen 1990 under namnet BONESAWER men bestämde sig av någon anledning att ett år senare byta till JÄSTA ORGAN. Man kan ju inte låta bli att fundera över hur usla de övriga namnförslagen som bollades runt i repan ska ha varit. Omslaget då? Det ser ut som att någon har målat ett Rorschachtest i filmjölk med blåbär och oregano. Jag tömmer mitt sinne och ser med klara ögon in i bilden: Jag ser en svängig esoterisk skelettgorilla i en syrad scharlakansfeberdröm.
HP: Vad de tänkte med när de målade en flinande baron Samedi med svankande rygg och hängbröst vet jag ej men bra blev det i alla fall inte. Det här är ett omslag jag kan titta på i timtal och undra hur i helvete detta kunde släppas. Folk gnäller på illegal nedladdning. Vill du betala för något som ser ut som det uppenbart knarkinfluerade barnprogrammet ”Hagelbäcks matrast” där Johan Hagelbäck satt och ritade bisarra saker i fil? Bandnamnet gör mig så matt.
GODGORY – ”Shadow’s dance”.
Dr P: Aaah, den förjävliga Invasionröda färgen strikes again i en photoshopspya som doftar lite lätt av RAGNAROKs ”Blackdoor Miracle”. Bruden i mitten ser ut som att hon har en hängfitta som hon stoppat in mellan benen så att den inte ska vara i vägen och på vardera sidan av hängfittepressaren står två nekromantiker som verkar vara lyfta från en Scooby Doo-tidning och invokerar helvetets herre. Jag råkar veta lite om GODGORYs lite life metal-doftande lyrik och kan garantera att skivans texter på intet sätt har något med motivet att göra.
HP: Min tama kameleont Lilith exploderade när jag visade henne detta konstverk så nu är det en sorgens tid i Hatpastorns residens. GODGORY, ni har ett liv på ert samvete. Hoppas ni sover gott om nätterna.
GOLEM – ”Eternity: The weeping horizons”.
DR P: Jag antar att med en sådan skivtitel så fick GOLEM det omslag de förtjänade. Det ska ju vara horisonten som gråter, inte vi betraktare. Photoshit in extremis.
HP: Någonstans ute i världen, med största sannolikhet i Tyskland, finns det garanterat minst en sorglig och ensam filur som runkat till detta omslag med skam och evigt självförakt som enda frälsning. Det vet jag. Det första jag tänker på när jag ser detta elände är serietidningen Pytons klassiska segment ”Nakna brudar berättar gamla vitsar”. Själv jobbar jag på idén ”Nakna SHINING-medlemmar berättar tokroliga black metal-anekdoter”, men än så länge verkar det vara ett dödfött projekt. Än så länge…
HELLSPELL – ”Devil’s might”.
Dr P: En glosögd, Invasionröd djävul med ett smil som skvallrar om att han har en halv darrål införd i pastejköket och att han nu vill dela den andra halvan med dig. Om man ska tro sina ögon så har han ett par svarta luddfillingar på sig och en benbehåring som bara kan matchas av Gorgorium från KILL.
Den inavlade svärdsvingande hjulbenta bulldogsdemonen på baksidan förtjänar även han ett hedersomnämnande.
HP: När jag fick se det här omslaget med egna ögon ville jag bara skrika. Att se Hin Håle sitta på toaletten efter en misslyckad räkfrossa på katamaranen mellan Umeå och Wasa var för mycket för mitt ungdomliga sinne. Det här är verkligen råfult. Däremot dyrkar jag bandets mer än lovligt bökiga hemsideadress på baksidan. Internet var roligare förr.
VOMITING CORPSES – ”Coma: The spheres of innocence”.
Dr P: Av alla omslag som jag plågat mig igenom idag är det här ett av de bättre. Inte för att det är snyggt utan för att det inte alls ser ut som ett Invasionsläpp. Bandnamnet låter för övrigt som något Fasttrackerprojekt den onde Pastorn skulle kunnat ha haft tillsammans med Aron i slutet av 90-talet.
HP: I det högra hörnet har vi en hybrid mellan en brontosaurus och en Flying V-gitarr som släpper brakskitar i solnedgången. I det vänstra hörnet har vi en stenad kines. I mitten har vi en skräckslagen robot med badring och simglasögon. Ponera att någon går in i en skivaffär, lyfter upp detta album och utbrister:
– Wow, det här måste jag bara köpa!
Hela universum skulle förinta sig själv i ren självbevarelsedrift. Att bandnamnet låter som ett av mina gamla Fasttrackerprojekt håller jag med om till 100 %. Jag tror jag har runt tjugo timmar bedrövlig FT2-musik liggandes på hårddisken. Man kanske skulle släppa en best-of?
SCHEITAN – ”Travelling in ancient times”.
Dr P: Det konstiga perspektivet? OK. Den genomskinlige kanotisten? Visst. Den fåniga lilla båten? Jag överlever. Men varför i hela Guds heliga namn har den fula lilla jäveln skjorta och kortbyxor på sig?
HP: Om ni undrar vad som hände med bandet JAMIROQUAI så kan jag avslöja att de lade ner verksamheten efter att deras sångare omkom i en ruggig drunkningsolycka. Han stod enligt uppgift i en båt utan segel och åror och viftade med ett svärd iförd endast äppelknyckarbyxor och sin karakteristiska idiothatt när det otänkbara hände. Jason Kay, du är saknad.
NINNGHIZHIDDA – ”Blasphemy”.
Dr P: Bandet som i stark konkurrens med TSATTHOGGUA hade Tysklands mest svårstavade och outtalbara bandnamn. Detta omslag lider av det klassiska ”band-som-i-slutet-av-90-ville-vara-lite-exklusiva-och-släppte-sin-kassa-demo-som-cdr-istället-för-som-hederligt-folk-släppa-den-på-kassett”-syndromet. Omslaget är precis som titeln: amatörmässig, tråkig, ful, antioriginell och tysk.
HP: När man har ett bandnamn som stavas som en nysning i en Don Martin-serietidning bör man hålla sig passiv. Jag har denna på bildvinyl och vad jag tänkte när jag lade pengar på detta kan jag inte svara på men nöjd blev jag inte. Dr Zoidberg till vänster. Kejsaren från Stjärnornas Krig till höger och en knullgubbe med fånig hatt i mitten som tar för sig av de nakna läckerbitarna. Vi har även getter, ett blött golv samt ett perverst altare som får mig att minnas första gången jag klev in på en porrbutik i Tyskland. Varför har inte det landet förbjudits?
INFESTDEAD – ”Jesusatan”.
Dr P: Detta är ett band som efter sin klassiska hit, ”Burn me (beyond the grace of God)”, borde ha lämnats åt vargarna. Omslaget är väl lite så där småtrött men ändå godtagbart med tanke på bandets inställning till sin musik. Naturligtvis så måste ju Maja skadeskjuta det hela med att lägga in lite ostiga flammor på titeln som för att påminna folk om vem det är som bestämmer.
HP: Yo bitch, Jesusatan is in da house! Förutom att demonsnickarsonen står i en sann hip hop-pose och att en manlig eterisk vildvittra är på väg att överfalla honom finns det inte så mycket att klaga på. Oj, det var visst hela omslaget jag just beskrev. Jaja, så kan det gå.
MITHOTYN – ”King of the distant forest”.
Dr P: Jag antar att min hjärna i ren självbevarelsedrift har dumpat min IQ till skonummernivå bara så att jag ska kunna klara av resten av denna prövning utan att drabbas av en stroke. Jag tycker inte att det här i grunden är så tokigt för att vara ett Maja-verk men jag lägger av en stor suck och säger ”knivarna” så vet ni alla vad jag menar.
HP: Min tama kameleont Hekate exploderade när jag visade henne detta konstverk så nu är det en sorgens tid i Hatpastorns residens. MITHOTYN, ni har ett liv på ert samvete. Hoppas ni sover gott om nätterna.
Vad exakt är en MITHOTYN? Någon som vet? Hur uttalas det? I övrigt en inte alls tokig skiva och Mjölbys flitigaste trummis Karsten Larsson har en frisyr som inte går av för hackor.
MIDVINTER – ”At the sight of the apocalypse dragon”.
Dr P: Här är det faktiskt inte själva grundbilden som är problemet. Visst, det är blekt, trött, platt och utan svärta. Det är heller inte logotypen som är problemet, även fast den sitter helt idiotiskt. Det är det så trött inlagda pentagrammet med Dame Edna-glasögon som stjäl all uppmärksamhet.
HP: Babyblå text, bedrövligt typsnitt, strykful logo och en tribal som man kan återfinna på T-shirts köpta på Selånger marknad. Alltihop svävandes i rymden och där kan man tydligen inte höra någon skrika. Återsläppet är faktiskt ännu fulare vilket på riktigt gör mig rädd.
Konklusion: Tack Invasion Records för att du fanns och tack för att du inte längre finns.
Posted in Uncategorized on 6 februari, 2011 by hatpastorn
När man ligger och njuter av 40-gradig feber brukar hjärnan göra en hel del aktiva val. Under denna influensa snöade jag in på namnet Lilith och alla de märkligheter som kommer i det namnets kölvatten. Jag har aldrig tyckt att Lilith varit ett speciellt bra namn att sjunga om i black metal. Oavsett dess betydelse så låter man alltid som en storidiot när man sjunger det. Testa själv. Ställ dig upp och skrik ”Lilith”. Kände du dig som en fåntratt?
Just min poäng.
Vissa ord och namn ligger helt enkelt inte bra i munnen och jag vet inte hur många gånger skämskudden åkt fram när man lyssnat på sinister musik och hört någon halvmedioker sångare kraxa fram ”Lilith, you are so beautiful”. I nio fall av tio är även dessa textrader maskerade kärleksförklaringar och det gör INTE saken bättre.
Lilith.
I stort sett alla fruntimmer som var inne på black metal under 90-talet har någon gång kallat sig Lilith. Så är det bara. Var det inte Lilith var det Hekate, Hel, Ereshkigal eller Lamia. Det blir väl så när det inte precis kryllar av bra namn. Själv höjde jag på ögonbrynet när jag såg att inte bara Lilith utan även den gode Hekate var med i skolrådet när skolkatalogen damp ner i brevlådan när man gick i gymnasiet. Heidenhammer stod även han under pseudonym och såg svår ut i någon kvasiintellektuell skolförening men vad han kallade sig och vilken förening han var med i låter jag vara osagt. Även fast karlsloken just nu befinner sig i Ryssland så kan jag känna hur en lårkaka är på ingång om jag knystar mer om den saken. Till hans försvar stod han dock inte i corpse paint.
Det fanns det andra som gjorde…
Lilith fanns inte bara i skolkataloger utan även på fan vet hur många chattar och communitys. Ibland spelade Lilith blockflöjt i LORD BELIAL och ibland smekte hon tangenterna i något svettigt romantiskt black metal-band. Lilith fanns överallt.
En gång för länge sedan när jag kollade på MTV´s ”Headbangers Ball” så dök Lilith upp i en musikvideo med ANCIENT. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma. Visste ni förresten att lyriken till ANCIENTs album ”The Cainian Chronicle” bygger på det litterära verket ”The book of Nod”? Vad är då denna Nods bok?
Ett rollspelstillbehör till Vampire: The Masquerade.
Jag skämtar inte, det är ett rollspelstillbehör. Inte för att det aldrig tagits inspiration från tärningskastarnas förlovade värld i black metal tidigare men där drog jag en skarp gräns.
Inom black metal har Lilith oftast varit ett artistnamn för en flöjtspelande flickvän till någon i bandet eller en bifigur i en taskigt skriven text men det finns en hel del band som bär namnet som bandnamn. I ett infall av absolut hjärndödhet kommer jag nu att botanisera bland dessa grupper för att kröna vilket som är The True Lilith.
Först ut är bolivianska LILITH. De bildades 1997 och har tröstlöst tröskat på i det melodiska black metal-träsket sedan dess. Inte helt inkompetent måste jag dock tillägga men No Fashion Records sög effektivt blodet ur denna stil redan för över tio år sedan. Slingor, akustiska gitarrer, körsyntar, skriksång. Ni fattar poängen. Något som slår mig är hur icke-sydamerikanskt det låter och det är ett plus. Hör jag ett till sydamerikanskt band som försöker spela rå war/black metal med trixiga låttitlar självmordsbombar jag pärleporten. Ni gillar dåligt ljud, gasmasker och ordet ”blasphemy”. Vi fattar poängen. Sluta spela musik.
Polska LILITH drog igång ett år senare än sin bolivianska namne, 1998. Gothic metal med tunga inslag av progg. Ursäkta, men jag spydde just en smula. Minns ni det usla supertyska bandet CREMATORY som var med på ALLA musikvideokassetter Nuclear Blast pumpade ut runt millennieskiftet? Tänk er en polsk variant som faktiskt är en smula bättre.
Bandfotot behöver dock en närmare analys. Längst till vänster har vi Svenne Banan med en utmanande pose och säker blick. Det är garanterat hans band som han har på sidan av sitt vardagskneg som systemanalytiker på Polski Enterprises.
Tjejen bredvid honom jobbar även hon där fast som receptionist. Att Svenne Banan pressar in sin armbåge i hennes rygg tyder på en osund arbetsrelation med sexuella undertoner. I övrigt ser hon mest snäll ut.
Det hopplösa fyllot i mitten som ser ut som att han precis ska lägga av en regelrätt mastodontspya förbryllar mig. Att damerna ser ut att hålla upp honom så han inte bara faller ihop i en hög av onykterhet och självförakt gör detta bandfoto till en högst suspekt historia. Håret doftar inte liljekonvalj, det kan man se på långt håll. Enligt uppgift vann han ett respektingivande EM-brons i grenen chipshår mars 2003 i Bremen.
Amazonen bredvid honom kurar paniskt ihop sig för att inte vara två huvuden längre än de andra medlemmarna. Hon har i alla fall det sunda förnuftet att ha en skinnjacka och mörka byxor på sig. Hon ser också ganska snäll ut.
Svenne Banan den äldre vill verkligen inte vara kortare än den blonda krigarkvinnan så han sträcker på sig så att hans designertröja stramar mot öststatstorson. Händerna nonchalant i bakfickorna och ett par EMPEROR-solglasögon käckt i pannan. En brokig skara människor gott folk. Sannerligen en brokig skara människor.
Det räckte tydligen inte med ett polskt LILITH så här har vi ett till. 2000 bjöd dessa polacker upp till dans för första gången och det var en svängom på den gotiska metallens dansgolv jag gärna hade stått över. Visst, det är inte rakt igenom uselt men den här typen av pop/goth/metal med kvinnosång är inte superkul. Logotypen gör mig livstrött.
Vi flyr ur askan i elden till Italien. Ett land vars musikaliska arv inom den hårdare musiken lämnar en hel del att önska. WHITE LILITH hette tidigare bara LILITH men bestämde sig 1995 att byta bandnamn för att få en skarpare doft av life metal över hela spektaklet. Enligt dem själva spelar de mörk heavy metal med inslag av progg. Själv lyckas jag inte hitta en enda låt med dem på nätet så jag får tro på deras ord. Däremot är en av medlemmarna insyltad i gruppen DRAKKAR. Italiensk svulstmusik av värsta sort. WHITE LILITH. Uselt bandnamn.
Skräckscenario: Tänk er en mörk fredagskväll i deras replokal. Vinet flödar, hår permanentas och citat från Rocky-filmerna far som projektiler genom den myskstinkande replokalen. Plötsligt får basisten en snilleblixt.
– Grabbar, vad sägs om att köra en BILLY IDOL-cover fast istället för att sjunga ”White wedding” sjunger vi ”White Lilith”.
I ett tillstånd av total omdömeslöshet nickar de övriga medlemmarna i samförstånd och börjar direkt öva på vad som senare skulle visa sig vara den största musikaliska våldtäkten sedan följande:
Tyskland måste givetvis även de ha ett bidrag så 2003 plockade dessa glada musikanter upp instrumenten och resultatet blev MIGHT OF LILITH. En skamlös DIMMU BORGIR-klon med tunga drag av AGATHODAIMON. 2006 släppte de en EP vid namn ”Dawn of the end” och tro mig när jag säger att ni inte behöver springa till skivhandlaren efter denna giv. Välspelat, välljudande, totalt identitetslöst.
Mot Mexiko! Sedan starten 2004 har invånarna i staden Chihuahua tvingats utstå orkestern LILITH’S MORTUARYs desperata tonkonst. Brötdöds med synt, gitarrsolon och visksång varvas med rent heavy metal-fjantande och slutresultatet lämnar mig med en stilla önskan att mardrömmen bara ska ta slut. Sologitarristen slutar ALDRIG att flaxa runt bland strängarna och ett låtarrangemang har aldrig låtit så ologiskt. Det finns kompetens men det här blir bara för rörigt. Ovanligt hög klass för att komma från Mexiko dock. Har ni hört mexikansk NSBM? Det är en jävla resa.
Brasilianska LILITH. Det låter som en dubiös vuxenfilm. Mochlath och Agarat Autopsy har sedan 1996 spelat ambient black metal. En genre man bör hålla under sträng uppsikt för här finns det gott om dynga. Agarat Autopsy. Undrar om hon är en avlägsen släkting till Barbro Havohej?
Skit samma.
Bandet finns inte längre och jag hittar inte deras demo från 1996 men jag tippar på att det finns bättre konstellationer än brasilianska LILITH.
I samma ögonblick som jag insåg att detta inlägg var en riktigt dålig idé ramlade jag över LILITH’s CHILD från Thailand.
Ibland blir jag bara så förbannat rädd.
Kolla in bandfotot, Lilith har hyfsat ouppfostrade ungar! Tolvåringen till vänster pekar finger utan en tanke på morgondagen. Fjortonåringen där bak ser paff ut när han inser att det var en dum idé att skicka ett Pringlesrör upp i mumindalen. Tioåringen tycker att MORTICIAN är ett bra band, bara det är ett varningstecken. Den nioåriga flickan eller pojken har tittat ohälsosamt mycket på tecknad film och trettonåringen längst till höger har sniffat så mycket lim att det nästan är imponerande.
Liliths barn.
Vart är det sociala? Vart är pappa Lilith? De här barnen behöver hjälp.
När tjeckiska LILITH framför sin musik hålls klubbarna rena och fina. Ibland skär det i hjärtat att se på dylika bilder. Tjeckerna vill så gärna men avsaknaden av publik talar sitt tydliga språk.
Lägg instrumenten på hyllan och gör något annat istället.
Tänk er SIX FEET UNDERs tröttaste låtar. Vattna ur dem ett par varv. Tillsätt en dryg skopa inkompetens. Torktumla skiten tillsammans med BENEDICTIONs ”Grind bastard” och vips har ni en varm portion tjeckiska LILITH.
Det finns fler band som har Lilith i bandnamnet men nu ger jag upp. Jag står inte ut längre. Det finns inget The True Lilith, det finns bara…
Posted in Uncategorized on 3 februari, 2011 by hatpastorn
Då eder Hatpastor legat döende i en infernalisk influensa har antalet knop inte varit många. Dr Panzram har dock inte legat på latsidan så här har ni ett stycke kulturgärning i form av en demoniskt rå låt av Östersunds gamla stoltheter CELEBORN. Gillar ni vad ni hör så är det bara att hojta till i kommentarsfältet så kan hela demon bli er i digital form.
CELEBORN är ett band som få söder om Dalhelvetesälven ens hört talas om. Tillsammans med HARASSED var de det enda Östersund hade att erbjuda när det kom till extrem metal i början av det onda 90 talet. De var bara aktiva i tre år innan medlemmarna emigrerade från sköna Norrland och långsamt flöt nedåt landet likt ett saringasoffers dödspya, för att senare på vägen sugas upp av eminenta akter som TIAMAT, DISMEMBER, WHALE och THE HELLACOPTERS. Under deras korta existens hann de med två demos och en pentalogisk split ( omständiga ord ftw ). Musikmässigt skilde de sig en smula från den tidens rådande Stockholms/USA-influenser och blickade mera åt den engelska dödsscenen. Men det var först på andra demon som de tog det steget fullt ut, på debuten som bär den hyfsat skapelsefientliga titeln ”Pestilentia Sabbata” var det black/döds blandat med en stor dos Jämtland som gällde och från den ger vi er psalm nr 1 från de förtappades lungsotsvarta psalmbok.
– Dr Panzram
EDIT: Ni som vill ha en digital kopia mailar den gode doktorn på DrPanzramathatpastorn@gmail.com så fixar han en sprendlänk i rödaste rappet.
Posted in Uncategorized on 27 januari, 2011 by hatpastorn
Vi har väl alla stått vid skivbackarna och helt plötsligt sett en skiva reas ut för en spottstyver. Ibland kan man göra ett riktigt fynd, jag köpte exempelvis själv ABIGORs två första alster för en struntsumma under 90-talet, men som oftast finns det en god anledning till varför albumen är kraftigt rabatterade.
En god anledning.
Heidenhammer är redaktionens stora prisjägare. Under snart två decennier har han med ljus och lykta sökt i de mörkaste skrymslena efter den mest nihilistiska och Satansdyrkande musiken. Antalet nitlotter han dragit i skivsamlarlotteriet är skrämmande.
Som ren samhällsinformation kommer nu Heidenhammer börja med att nämna en handfull alster man bör undvika när de poppar upp likt en giftsvamp i REA-backen.
/Hatpastorn
LET ME DREAM – ”My dear succubus”.
Jag borde egentligen fått betalt av Adipocere Records, för ingen kunde väl vara så dum att man köpte ohörda verk från deras katalog? CRYPT OF KERBEROS. AKHENATON. Smaka på bandnamnen. LET ME DREAM var ett av de där banden jag aldrig köpte, men jag hade likaväl kunnat göra det. Kanske jag lärt av mina misstag, eller också var det bara med rena förskräckelsen jag duckade den här kulan. ”Omslagskonstnären” fick säkert motta rejäla ryggdunkningar av grabbarna i bandet. Vi andra tyckte mest att den porträtterade tösabiten på omslaget såg ut att lida av Downs syndrom.
NOVEMBRE – ”Wish I could dream it again”.
Skulle väl kunna ta texten jag nyss skrev för LET ME DREAM och kopiera in den här, för det är egentligen precis samma sak. Jag köpte inte denna heller, trots att den gäckat mig i backen otaliga gånger. Alltså, Adipocere records … det fanns två skivbolag som konkurrerade om tronen i pretentionernas palats, och det var förutom detta franska (självklart) bolag, landskamraterna Holy records. Doro Pest eller koleragrav? Vilken av dessa två bolags backkataloger skulle du välja att lyssna igenom om ditt liv hängde på det? Omslaget till ”Wish I could dream it again” bestod av en båt i en torrlagd sjö. Jag kan ju alltid titta på den och fantisera om att detta vore en temaskiva om den av konstbevattning förstörda Aralsjön, delad av Kazakstan och Uzbekistan. Kanske skulle det göra upplevelsen mer uthärdlig. Kanske.
UNMOORED – (Äh, vem fan orkar bry sig om titlarna …)
Egentligen borde jag väl inte ens ta upp det här, men … detta bands backkatalog har jag sett på rea otaliga gånger. Jag blir bara mer förbannad för varje tillfälle. Samtliga skivhandlare lider av samma åkomma. De vill bli av med skiten, men de kan inte slänga dem. De måste säljas, för att lura någon stackare på sin själ. Ondskefulla ting, som med hjälp av mediokratins helgon Antonio Salieri biter sig fast i skivhyllan. Du kanske tror att omslagen gömmer oupptäckta guldkorn. Kanske tycker att du ändå läst om bandet. Trots att du inte minns vad som stod i recensionerna, kan de väl ändå inte vara så tokiga? Två simpla tjugor, vad är väl det? Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl UNMOORED? Bevare mig.
GATES OF ISHTAR – ”The dawn of flames”.
Alltså, grejen med GATES OF ISHTAR är inte att de är dåliga. Faktum är att detta album är helt klart lyssningsbart. Saken är istället den att jag på fler skivrealisationer än jag kan minnas alltid stött på både ”The dawn of flames” och, några färre gånger, uppföljaren jag aldrig minns namnet på. Dess omslag lider av klassiskt Invasion-photoshoppande i alla fall. Men om man nu anser att omslaget till nämnda uppföljare är problematiskt, kanske man bör slänga ett getöga på ”The dawn of flames” och beskåda vad som aldrig borde fått lämna planeringsstadiet. En vulgärt gröntonad och bedrövligt tecknad bild vars motiv jag vid återkommande tillfällen sett på surt tillverkade t-shirts till salu på Härnösands årliga sommarmarknad, hängandes bredvid motiv som ”100% SVENSK” och ”Fuck GUNS N’ ROSES – here comes METALLICA”. Bilden som förmodligen refuserats av någon Conan-redaktör har så många gånger stirrat mig i ögonen, kallat på min plånbok och till sist fått sin vilja igenom. Den var som den där påträngande försäljaren med Göteborgsdialekt som aldrig släpper taget innan du i rent vredesmod slänger en hopskrynklad sedel på honom – likt en biff till en rabiessmittad rottweiler – i hopp om att han eller hon skall lämna dig i fred. Och mycket riktigt, det blev två GATES OF ISHTAR-skivor efter besöket hos Uppsala Skivbörs den där gången för tre år sedan.
NIGHTFALL – ”Eons aura”.
”Se på fan, NIGHTFALL! De har jag faktiskt aldrig hört, men jag vill minnas att det var ett jävla snack om både dem och alla de där grekiska banden. Äntligen kan man för en billig slant få höra hur de låter. Digipack, till och med!”.
Ja, så tänkte jag inombords. Och med skivan i hand traskade jag hemåt till mina föräldrar, slängde in den i spelaren och frös ända in i kropp och själ. Den kostade tjugo kronor, men det kändes som trettio silverpenningar jag just sålt mig själv för till den leende ockraren på Repeat Records i Lund.
Några individer försökte göra sig märkvärdiga genom att hävda att den grekiska scenen var en skarp konkurrent till den skandinaviska. Det var den aldrig. Med NECROMANTIA och ROTTING CHRISTs första demo undantagna, I fucking dare you to komma upp med ett enda bra släpp från de solbrända strandraggarnas rike. Smaka på en kompott med lika delar SEPTIC FLESH, VARATHRON och ZEMIAL. Ett av dessa band var känt som ”bandet som gjort en split med bandet som gjort en split med NECROMANTIA”. Den enda selling point i samma liga var väl ISVINDs proklamation att de delade replokal med ARCTURUS och MAYHEM. Grekland? Tacka vet jag Montenegro.
EVOL – ”Saga of the horned king”.
Jag växte upp i den lilla staden Härnösand, fem mil norr om Sundsvall. Där finns en domkyrka, ett videotek och en lokal ”galleria” kallad Prisma, omtalad för att med sin uppenbarelse estetiskt våldtagit stadskärnan i denna kommun. Annars finns där just ingenting. På det ljuva nittiotalet fanns där dock tre personer som på en något sånär regelbunden basis köpte så kallad hård musik. Av de tre var det bara en som uppskattade svart och vit ansiktsfärg, gallskrik och kyrkbränder. Det var jag. Av någon anledning hindrade inte detta den lokala skivleverantören, en kombinerad bok- och skivhandel belägen i redan omnämnda Prisma, att köpa in mängder med album distribuerade av House of Kicks. Fan vet varför, då ingen annan än undertecknad köpte dem. Då detta var en tid innan sådant trams som nedladdning fanns att tillgå, fick man ta till andra medel för att med så lite pengar som möjligt tillskansa sig så mycket musik det bara gick. Detta gjordes på två sätt.
1) Man köpte skivan, säg LORD BELIALs ”Kiss the Goat”, spelade av den på kassett och bytte den sedan. Av någon anledning hade denna skivhandel en policy som gick ut på att man fick byta en köpt skiva en gång. Jag förstod aldrig logiken, men anpassade mig efter den.
2) Taktiken jag kom på efter en stund – man kunde helt enkelt vänta tills platthögarna reades ut. Detta var en tämligen säker taktik, då ingen annan kom på idén att köpa FORGOTTEN WOODS ”Sjel av natten”. Undrar än i dag varför. Nåja, tålmodigt väntande gjorde att jag efter en stund hade kapat åt mig högar av fynd som nu säkert skulle göra mig ekonomiskt oberoende för resten av livet om jag kunnat sälja dem på E-bay. Självklart stals merparten under ett inbrott i mitt förrådsrum.
Hur som helst, var det i alla fall en platta jag trots min späda ålder, ringa kunskap och idoga törstande efter nya misantropiska orkestrar höll mig på behörigt avstånd från. Italienska EVOLs, ”Saga of the horned king”, vars omslag inte ens Invasion Records hade kunnat göra värre. Med medlemmar som Princess of Disease (Keeper of the Unholy Feelings, Succubus of the Sensual Realms) och Prince of Agony (Black Philosopher, Master of the Silver Key) var detta för magstarkt till och med för mig. Det där lilatonade, proto-photoshoppade omslaget kallar än i dag fram olustkänslor hos mig. Och jag har faktiskt för mig att skivan luktade illa, men det kan ha varit inbillning.
Vid ett tillfälle bestämde jag mig, tillsammans med Dr Panzram som fick hålla mig i handen, konfrontera min kombinerade barndomsskräck och tonårsångest och via Youtube lyssna igenom inte bara en, utan två EVOL-alster. Terrorn har inte lagt sig ännu. Hur det lät? Ingen aning. Ingen av oss kunde faktiskt urskilja vare sig riff eller låtar. Jag förnimmer en Casio-synt som löper fullständigt amok, ivrigt påhejad av stönande väsningar och desperat trumspel. Vad som hände med exemplaret där i Härnösand vet jag heller inte, men om inget annat hänt, står den väl där fortfarande under bokstaven ”E” och bara väntar på att bli adopterad av en intet ont anande själ. Förmodligen är den ganska billig.
