Hatpastorns likpredikan

Innan vi börjar dagens lektion i livets hårda skola skall vi ha ett par saker klara för oss.

1. VENOM är det första black metal-bandet.

2. VENOM är det BÄSTA black metal-bandet.

Med de formaliteterna ur världen kan vi angripa en missuppfattning som tyvärr fått råda alldeles för länge i vissa kretsar, spridda av elakt förtal och stinkande lögner, okunnighet och avundsjuka. Nämligen idén om att VENOM dog i och med att Mantas lämnade bandet 1985. För sakens skull tänker jag inte ens nämna de fyra första plattorna vid namn, då alla som läser denna blogg redan vet vilka jag talar om. De som inte gör det är ljusdyrkare.

Först och främst; det må så vara att den första skivan som släpptes efter att originaluppsättningen splittrats, ”Calm before the storm” från 1986 knappast är bandets starkaste alster. Faktiskt ganska långt ifrån. Cronos, Mantas och Abaddon verkade med god anledning vid denna tidpunkt ha varit en ohelig trio som inte kunde existera utan varandras respektive insatser. De två gitarristerna som hoppat in för att axla Mantas roll utgjorde sannerligen inget fullgott alternativ, samtidigt som både låtar och produktion var undermåliga. Ett par spår håller förvisso måttet – ”Under a spell” (särskilt i versionen som återfinns på ”In memoriam”) och ”The chanting of the priests”. Resten är väl sisådär. Skit samma.

De som känner VENOMs historia någorlunda väl vet att även Cronos bestämde sig för att lämna vad som verkade vara ett sjunkande skepp. Detta för att satsa helhjärtat på en karriär som – jag vet egentligen inte vad. Cronos soloalster är faktiskt rätt svårrecenserade. Mantas platta från 1988, ”Wind of Change”, är renodlad pudelrock av det lite hårdare slaget, men Cronos soloalster låter mest som ett mjäkigt försök att spela hårdare NWOBHM. Lite som ett mindre catchy ANGELWITCH tillsammans med en sångare med Cronoskomplex. Jo, faktiskt ganska precis så.

Hur som helst, enda kvarvarande medlemmen Abaddon var den som insisterade på att segla skutan vidare mot en osäker hamn. Själv hade han aldrig skrivit en enda ton åt bandet. På något jävla vis lyckades han i alla fall samla ihop en trupp som skulle visa att den sista spiken inte förseglat kistan samt åsamka den kanske bästa comebackgiven någonsin.

Jag pratar givetvis om ”Prime evil” från 1989. Vet än idag inte hur det kom sig att Mantas bestämde sig för att återvända till bandet, men vi kan bara vara tacksamma. Förutom honom återfanns också Tony Dolan – känd som skådis i ”Master and Commander” – på sång och bas och en spoling vid namn Al Barnes på gitarr. Dolan gick under det, förmodar jag, för tiden tuffa smeknamnet ”Demolition Man”. Minns att detta utspelade sig i tiden innan filmen med samma namn släppts. Det tackar vi för. Före hans tid i VENOM hade Dolan medverkat i bandet ATOMKRAFT, ett thrashband av tyskt snitt som tyvärr får sägas vara en av de ojämnaste plutonerna i historien. Enligt Dr Panzram skall förresten även ”Prime evil” gett upphov till en av de snyggaste picture-LPs som tryckts upp, men jag får faktiskt krypa till korset och erkänna att jag inte sett denna själv. Litar dock till fullo på orden.

Vi skall stanna en stund vid detta alster. Det brukar alltid hävdas att antalet band som lyckats med konststycket att byta sångare utan att skämmas kan räknas på en hand med bortsprängda fingrar. Kanske det stämmer. IRON MAIDEN från Di’Anno till Dickinson, BLACK SABBATH från Osbourne till Dio. VENOM är även de ett av dessa få undantag. ”Prime Evil” innehåller en vokal insats som än idag får mig att gnissla tänder av pur aggression. Snart 17 år efter att jag inhandlat verket blir jag fan häpen över hur väl detta står sig och hur uppriktigt förbannad Dolan faktiskt låter. (Jodå, jag lyssnar på skivan i denna stund för att försäkra mig om att jag inte skönmålar minnen.)

Thrash metal är en genre som lätt kan åldras likt stinkande melon och antalet klassiska album är enligt mig relativt få. Bortsett från de där tyska hjältarna, ni vet vilka, har genren aldrig riktigt bitit på mig men när jag hör ”Prime Evil” fattar jag att det är så här det skall spelas. En sjuhelvetes frenesi och energi som aldrig gör avkall vare sig på arrangemang, struktur, riff och helt jävla suveräna låtar. Inte ett enda spår utgör utfyllnad då de skiljer sig från varandra utan att bli spretiga, samtidigt som de är stöpta i en sällsynt elak produktion – klar, kraftfull och syrlig. Som godis skall vara. Och; här återfinns den ultimata BLACK SABBATH-covern. ”Megalomania” har aldrig låtit bättre, inte ens i originalversion. Punkt.

Och sen då? Det är här en del kvackare börjar hävda att det trots en lovande nystart började gå snett.

Pyttsan.

 ”Tear Your Soul Apart” från 1990 river anal och detta med ett stycke vars text behandlar … Indiana Jones! Ändå är låtjävlarna så pass bra att trots trams som liveupptagningar och återinspelningar av gamla klassiker har detta minialbum ett klart existensberättigande. Våga inte påstå annat.

Nästa fullängdare, ”Temples of ice”, ankom 1991 och dundrar igång starkt med hitlåten ”Tribes” som stoltserar med en krossande refräng. Jadå, faktiskt är hela skivan så pass bra att jag baxnar. Thrashkänslan har fått ge vika för mer renodlad hårdrock, fast med en så pass elak udd att det inte går att missta för någon pissig heavy metal från mitten av 80-talet. Jag kan på fullaste allvar inte begripa varför den här plattan fick ett såpass ljummet mottagande när den väl dök upp. Här återfinns nämligen sådana sataniska guldkorn att man inte ens saknar Cronos vid mikrofonen. På tal om honom kan väl en detalj på denna fullängdare sägas vara undermålig – basljudet. Cronos är inte bara min favoritbasist (på riktigt), mäktiga Jo Bench från BOLT THROWER tycker även hon likadant. Varför? Ingen har helt enkelt svängt bättre och låtit råare. Minns att de två första alstren spelades in utan extrapålägg – det lät som det gjorde med enbart en gitarr, tillika ett basspår. Väl 1991 och med Dolan som strängbändare är det inget dåligt jobb som utförs rent tekniskt eller ens i känsla, men basljudet är faktiskt rätt bedrövligt. Övermixat, odistat och småsjabbigt … jaja, i slutändan är det ändå låtarna som räknas.

VENOM skulle släppa en fullängdare till med denna sättning. Av någon idiotisk anledning köpte jag den inte när jag hade chansen någon gång under 90-talet, vilket gjorde att jag faktiskt fick vänta så långt som till slutet på 2000-talet för att ta del av detta för första gången. Fråga mig inte varför, men skivsatan visade sig vara helt omöjligt att hitta. I begagnad form fann jag eländet till ett alltför högt pris på Ebay, men någon måtta fick det vara. ”The waste lands” var lite av min förlorade men till sist funna graal. Tyvärr levde den inte helt upp till de monstruösa förväntningar jag föreställt mig. Jag kan heller fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad som saknas. Utan att gå för djupt känns det som om den ger ett något förvirrat men svårdefinierat intryck, av den typ som infinner sig när man vet att man hört något utan att egentligen veta vad. Det i sig är väl knappast något ovanligt – nyare band som exempelvis WATAIN brukar framkalla samma känsla hos mig. Här är det mer frågan om att produktionen blurrar till redan småmärkliga låtarrangemang av den typ jag normalt aldrig förknippar med VENOM. Skivan är egentligen inte dålig, men går inte att placera. Förmodligen var detta ett försök att skapa något nytt, men helhetsintrycket duger inte på långa vägar. Några av låtarna, ”Cursed”, ”Crucified” och ett par till är fortfarande kanon, men resten ligger under den standard Mantas, Abaddon, Dolan och Barnes framgångsrikt hållit under fem års tid. Att de också valde att ersätta den klassiska logotypen med en jävla helveticafont – vad skulle då det vara bra för? Omslaget var ingen vidare hit heller. Usch.

Någon gång 1994 prånglades det ut en bedrövlig tributskiva till bandet som lanserades under namnet ”In the name of Satan”. Detta anskrämliga stycke plast hotade med usla covers framförda av VOIVOD, PARADISE LOST och några till. Att jag tar upp denna beror på att Abaddon själv verkade vara initiativtagare till den – sådana projekt bör man akta sig för – och bidrog med en ny VENOM-låt, ”Holy man”. Det brukar ju sägas att det sista hoppet är ute när trummisen vid ett lakoniskt bandmöte hasplar ur sig att ”vi kan ju spela någon av mina låtar”. Som kuriosa kan jag nämna att DOORS sista giv, en av plattorna utan Morrison, mycket riktigt innehåller ett stycke skrivet av trumslagaren John Densmore. Skivan har aldrig återsläppts officiellt, det säger ett och annat. För att återgå till tributalbumet antar jag att Abaddon inte bara skrev eländet utan också stod för all instrumenthantering själv, för låten är ett otroligt pinsamt försök att spela någon slags industri. Varför i all världen denna fick släppas under namnet VENOM kommer jag aldrig att begripa. Kan för övrigt nämna att just denna stinkande bit plast var en av de första skivorna som fick mig att tappa tron på extremmusiken som helhet.

Sedan var sagan, som man brukar säga, all. Cronos återvände till VENOM för att agera huvudattraktion med Abaddon och Mantas på Dynamofestivalen 1995. Det var säkert bra. Den fullängdare som därefter följde, ”Cast in stone”, är väl inte direkt usel men otroligt mycket sämre än allt de gjorde med Dolan och Barnes.  Nåja, de som trodde att Cronos var den som så att säga var bandet kan ställa sig i skamvrån, för vi vet alla hur det gick när Abaddon till sist valde att hoppa av (2000) och Mantas snart gjorde detsamma. Vi nämner inte plattorna efteråt.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Bonus feature.

Heidenhammer kunde givetvis inte hålla sig utan var tvungen att pina sig igenom igenom nästföljande giv, ”Resurrection”. Här är hans anteckningar , låt för låt, som förklarar varför man klarar sig utan det albumet.

/Hatpastorn

Jag har uttryckt missnöje för denna giv i tio års tid men vi gör ett försök att bena ut vad som är felet. Vi går igenom låt för låt.

1. ”Resurrection” – Spindelsinnet pinglar. PANTERA verkar ha sålt en hel hög billiga riff till England.

2. ”Vengeance” – Inte heller detta spår bjuder på någon hastighet. Det puttrar framåt i midtempo, stabilt men inte direkt mer. Någonstans i slutet anas en tempohöjning som snabbt dras ned i samma chugga-chuggaträsk som innan. Inte fullkomligt uselt. Problemet är att jag inte kan ta detta på allvar. Även om detta är ett skamlöst försök att spela nu metal är det heller inte omöjligt att föreställa sig ett åldrande lokalband som bestämt sig för att hotta upp sin gamla hårdrock. Lite som om TRIBAL INK bestått av 40-åriga gubbar som motvilligt fått låtar levererade till sig av en medelmåttig tonsättare betald av Strix television.

”You think you’re it – you’re full of shit”. Nej, jag skämtar inte. Den strofen finns med.

3. ”War against Christ” – Återigen, skall det här liksom vara tufft? Tycker bandet på fullaste allvar att detta låter farligt, aggressivt och elakt? Den här låten är smått schizofren, då den innehåller några riff som faktiskt skulle gjort sig alldeles utmärkt på någon äldre utgåva, men utblandade med några av de löjligaste partier jag hört. Faktum är att när Cronos väser ur sig titeln sitter jag faktiskt och rodnar för mig själv i mörkret.

4. ”All there is fear” – Men nu börjar det väl faktiskt hända saker? Ett schysst introriff men sedan är det tyvärr samma midtempotjafs som innan. Och så tillbaka till introriffet igen … alltså; är skivan skriven efter en princip som gått ut på att de skriver vartannat riff, helt oberoende av om de passar ihop eller inte? Tydligen blev de odödliga Remo-böckerna författade på detta vis. Med dem skapades magi, med detta skapades styggelser. Hur är det möjligt att ge så många lovande hintar för att sedan fullkomligt dränka dem i dynga? Nu har låten hållit på i fyra minuter. Det känns som en kvart.

5. ”Pain” – Dubbelkaggesmatter. Ribban och tempot höjs i alla fall något och denna bit står åtminstone till en början ut från resten. Detta hade kanske kunnat bli något, om inte produktionen vore så jävla trälig. Hur är det möjligt att låta torrkokt, anemisk, blöt och ohälsosamt fet på samma gång? Ingen diet i världen lär bita på det här avskrädet. När jag tänker efter påminner den här produktionen om vad jag ogillat hos allt King Diamond gjort efter ”The eye” – hyfsade skivor, men framför allt har trummorna fått lida pin. Vad är vitsen med att skaffa en tight trummis om han inte får höras?

6. ”Pandemonium” – Shuffletakt. Lite tung-gung som får mig att i ren desperation vilja sittdansa, men förförelserörelserna (härligt uttal i det ordet) avbryts raskt av temposänkning och poänglösa breaks. Slagdängan räddas en smula av att produktionen passar mycket bättre till långsammare delar, som faktiskt andas en aning ”At war with Satan”. Men likt förbannat segar det till sig igen då låten återgår till det normala.

7. ”Loaded” – Herresatan, har jag inte ens tagit mig igenom halva skivan än? Paniken kryper i mig som om jag vore doppad i honung och bunden till en myrstack. Musiken känns nu så intetsägande att min hjärna försöker återskapa handlingen i ett Lucky Luke-album jag inte läst på länge. Där återfanns Lucky Jackie Arklöw Luke dränkt i socker i öknen. Skönt med folk, om än bara fiktiva karaktärer, man kan identifiera sig med ibland.

8.”Firelight” – Hmm, detta låter faktiskt lovande. ”Seven gates of Hell” gör sig påmind och här har vi ett långsamt, men ändå effektivt tempo ljudbilden inte förstör. Fan – det här är ju faktiskt bra på riktigt. Eller är det bara ren desperation som får saker och ting att låta bättre? Låten stannar upp … åh herregud, gå inte och bli chugga-chugga nu … nej, det klarar sig. Efter en stunds övervägning får slutdomen faktiskt bli positiv. Jo, jag är också förvånad.

9. ”Black flame of Satan” – Denna låt är den enda jag minns från tidigare lyssningar. Trodde jag, för när jag nu lyssnar på den igen märker jag att jag inte minns en ton av eländet. Här försöker de sig på en trött återupplivning av ”Blood lust”. Det går inget vidare. Jag blir förbannad över att det här är så satans mediokert. Hur fan gick det till? ”Calm before the storm” var 100 gånger råare och bättre än detta, och det borde säga en del. Hur kunde de gå vidare till att göra det här? Nedgången kvalar in på en av historiens vidrigaste svek gentemot en trogen skara, värdigt självaste Judas Iskariot (och då menar jag inte pissbandet från USA).

10. ”Control freak”- Bara glöm det.

11. ”Disbeliever”. Inte så tokigt. Här låter det för första gången som att de har någon slags energi kvar, för plötsligt svänger det till – precis lagom för att sänkas vid refrängen. Ganska acceptabla riff. Ljudbilden har nu ändrats en smula och fått någon slags extradimension. Kom de åt en knapp? … vänta nu … fejkade liveljud?! Är detta verkligen på riktigt? Åh, du hellige jul. Låt det vara nog nu.

12. ”Man Myth and Magic” – Den första versen ackompanjeras enbart av bas och trummor, vilket faktiskt känns som ett ganska fräscht grepp. Om det säger mer om skivan eller låten låter jag vara osagt. Hyfsat hejigt huvudriff till och med. Nåja, ännu mer poänglösa breaks … seriöst, what’s up? Alltså, vad fan är grejen? Sedan när handlade VENOM om breaks? Deras styrka har alltid varit att de skrivit bra, sammanhängande låtar vars struktur varit enkel men jävligt effektiv. Vem i hela helvetet som bestämde sig för att detta var vägen att gå borde ha ett nackskott. Slutledningsförmågan säger oss att då Abaddon är den enda som tidigare alltid varit närvarande i sättningen verkar han ha varit den som hållit ihop kittet och satt ned foten när de andra kanske kom med idiotiska förslag. Medalj till honom.

13. ”Thirteen” – Tack herre Satan för att detta närmar sig sitt slut. Denna timme får jag aldrig tillbaka. Får jag ett kvitto? G, G#, F, E – refräng. Har du hört den förut?

14. ”Leviathan”- Jaha, thrashfesten avrundas med en svavelosande (i dess bokstavliga betydelse) sur skapelse som låter precis som de andra låtarna. Lite bättre melodi kanske … men vem fan bryr sig.

Jaha. Här borde jag väl skriva några avslutande kommentarer om skivans helhet och sådant, men jag orkar inte. Jag är på fullt allvar för matt. Jag vill bara sova nu. Och drömma. God natt och lycka till.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Edit 1: Textkonceptet är det som ska belysas. Självaste Heidenhammer kliade sig i skallen över denna så då kan det vara lämpligt med en liten hint vad man ska lyssna efter.

Edit 2: Är det bara jag eller är Youtube hyfsat ologiska när det är OK att stjäla saker från kända TV-serier men inte när DIMMU BORGIR sjunger ”Bleppe Bleppe Blåbärsfjäll” i black metal-turkhits del 2?  Rättighetstjafs är inte ist krieg.

/Förintelseförsamlingen

Idag passerade denna Likpredikan 50000 läsare eller träffar eller vad nu mätaren till höger på sidan representerar.  Detta måste givetvis firas. Ur arkivet har vi i Förintelseförsamlingen grävt fram en sällsynt rå intervju med MARDUK från guldåret 1993 som tidigare bara kunnat beskådas om man tillhörde den lyckliga skaran som hade den avspelad på VHS. Bildkvalitén kan väl diskuteras men den tillför bara en extra smula nihilism.

Varje gång jag tittar på det här klippet kommer jag till samma konklusion. Det var bättre drag i intervjuerna förr i världen.

Mycket nöje.

/Förintelseförsamlingen

I mitten på 90-talet var skivbolaget Cacaphonous Records på G. De plöjde ut plattor med bland andra CRADLE OF FILTH som vid den tidpunkten var hypade bortom allt vett. I stort sett alla dyrkade dessa vampyrromantiska britter och man kan tacka EMPEROR för mycket av deras framgång. Om inte Dani Filth och hans muntra män agerat förband åt dessa norska giganter hade det varit betydligt mindre snack om dem. Nu sitter säkert den yngre läsarskaran och fnittrar förtjust över att jag tar CRADLE OF FILTH i försvar men ni skulle bara veta hur det såg ut i skolkatalogerna för en sisådär femton år sedan. Antalet sanna mörkerkrigare som bar britternas tröjor är imponerande. Apropå skolkataloger finns det mycket smaskens att finna. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

För att återgå till Cacophonous Records så annonserade de överallt. Ingen kunde undgå att bli informerad om skivetikettens rykande färska alster. Det var där jag upptäckte DEINONYCHUS för första gången. Albumet hette ”The silence of december”. Omslaget var för tidpunkten snyggt och logotypen fick med beröm godkänt. Själva beskrivningen bolaget gav av skivan var mest kryptisk, som så ofta var fallet med deras marknadsföring. Man fick inget större hum om hur själva skivan lät men det såg i alla fall lovande ut. En tid senare damp Sound Pollution-katalogen ner i brevinkastet i det Hatpastorianska föräldrahemmet och i den kunde man läsa följande om DEINONYCHUS förstlingsverk:

A mix between BURZUM, ABRUPTUM and ENSLAVED. A killer!!!

Behöver jag ens säga att jag höll på att flyga ur stolen av förtjusning? Tack vare ett gudomligt ingripande beställdes dock aldrig detta förmodade mästerverk och åren gick. 1998, 3 år efter att undertecknad fick nys om bandets existens satt jag och bläddrade i Ginza-katalogen efter brakfynd och fann konstellationens andra platta ”The weeping of a thousand years” för blott tio spänn. Ännu ett gudomligt ingripande infann sig och jag beställde inte den heller. Det är nu det börjar bli märkligt. Inte långt efter detta fick en polare till mig ”The weeping of a thousand years” som present av en gemensam bekant. Denna gemensamma bekant är för övrigt den absolut sämsta musikern jag någonsin befunnit mig i samma replokal som men det är en annan historia. Glada i hågen gick jag och min gamle bundsförvant hem till mig och skickade in CD-skivan i stereoanläggningen. I 3 år hade man ändå väntat på att få höra detta band som enligt Sound Pollution var vad man i folkmun brukar kalla för ”the shit”. Att vår gemensamma bekant tidigare beskrivit plattan på följande vis gjorde inte peppet mindre:

Den låter som BURZUM fast bättre.

Av alla svarta stinkande lögner jag någonsin hört kan detta mycket väl vara den värsta. Ur stereon ljöd den mest vedervärdiga och skrattframkallande dynga jag hade hört. Konvolutet var proppfullt med bilder, den ena värre än den andra så i ren panik satte jag mig och lusläste texterna för att få någon sorts form av grepp över detta soniska fiasko.

Det jag fick fram var att snubben bakom detta projekt var en holländsk lirare vid namn Odin. Denne Odin spelade alla instrument själv förutom synt. Detta kommer jag komma tillbaka till lite senare. Texterna var skrivna i jagform och handlade om hur deppad han var för Odin var minsann en vampyr och hans fjälla hade dött för 200 år sedan. I drygt en timmes tid grät han ut om detta och skivtiteln ”The weeping of a thousand years” känns än idag kolossalt befogad.

Jösses.

Efter att skivan tog slut gick min kamrat hem till sig och ”glömde” listigt kvar plattan hos mig. Tolv år senare står albumet fortfarande och skäms i min samling under bokstaven ”D”.

Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens vart jag ska börja i denna sågning men vi gör det lätt för oss och nöjer oss med låt två för den är representativ för hela albumet. ”A gathering of memories” heter spektaklet.

0 – 0:35. Några nonchalanta slag på ridecymbalen samt en kvarliggande illalåtande syntmatta ebbar ut och ett ostämt akustiskt gitarrplock tar vid. Uppenbart rastlös bakom trumsetet slår den holländske vampyren Odin lakoniskt på cymbalerna för att accentuera de melankoliska tonerna. Man börjar omedelbart få en bitter smak av kuk i käften.

0:36 – 1:39. Här bär det iväg. Den inledande orala klagostormen är omöjlig att inte brista ut i ett hjärtlöst skratt åt. Att holländaren senare sjöng i BETLEHEM känns passande. Trumspelet lämnar en hel del att önska och då är jag generös i min bedömning. Han har nämligen koordinationsförmåga som en korv och kan man inte ens spela en rak fyrtakt än mindre sätta en enda pukvandring utan att skämma ut ett helt land bör man överlåta jobbet åt någon annan. Han hyrde som bekant in en kille som sköter syntspelandet. På tal om synt överröstar Casio-körerna allt i denna tvivelaktiga ljudbild men den sågande elgitarren som hörs i bakgrunden kan man lika gärna strunta i eftersom det är ett genuint skitriff. 52 sekunder in i denna malström av uselhet tar Odin sig ton och bölar likt en lätt skadeskjuten älgko som våldtäktsduschar sig ren efter ett osmakligt intermezzo med Hagamannen. Efter 1 minut och 24 sekunder händer dock något unikt. Jag har aldrig hört någon gråta i toner förut. Innovativt.

1:40 – 2:27. Ni minns kanske att jag nämnde att vampyren HYRT IN en syntspelare. Lyssna och njut när denna anlitade virtuos lägger körer som skulle få MESHUGGAH att klia sig i skallen. Att riffet suger och att varje trumfill är så desperat att man utvecklar skörbjugg är bara början på vad som komma skall. En nedpitchad berättarröst förtäljer följande hjärtesnörpande dekret:

Yes, it is possible to know ”pain” without a heart

That night of August though centuries ago has left me lonely

Plötsligt börjar Odin att i baktakt hamra på cymbalerna och tankegången verkar vara att ju hårdare han slår desto bättre. En spännande lösning.

2:28- 3:31 . Stålsätt er för nu vankas det refräng eller vad man nu kan kalla det. Allas våran favoritvampyr når nu ett vokalt crescendo när han helt enkelt bara hulkar fram ordet ”no”. Har man husdjur, exempelvis en hund, får detta parti en mycket underlig respons hos våra fyrfota vänner. En av mina gamla vapendragare stod för övrigt i storfyllan för nästan tio år sedan och sjöng en imponerande a capella-version av BINNIKE BENGT & ROY RÖVMUNS ORKESTERs nationalepos ”Kapten bög” på en svensk festival. Åskådare till detta var bland annat Jörgen Sandströms hund som förtjust ylade med. Ett fascinerande skådespel. För att återgå till låten verkar Odin vara mer än nöjd över detta parti då det maler på så många varv att tiden släpar sig fram med avskurna hälsenor. Jesper Strömblad dök förresten upp när det sjöngs ”Kapten bög” och att han kunde texten utantill och glatt sjöng med gjorde att IN FLAMES växte i mina ögon. Kanonfestival.

3:32 – 4:34. Likt en kär gammal vän återkommer till slut låtens andra parti men den bekantskapen surnar snabbare än den melon Heidenhammer drällde över hela min lägenhet i somras. Har ni aldrig känt stanken av en skendöd melon så kan jag nämna att WATAINs liveframträdanden har en ljuvare odör.

4:35 – 5:22. De otajta syntarna gör comeback och det är här jag brukar fantisera om vad producenten till den här skivan tänkte när plattan spelades in. Att han helt enkelt inte bara satte en påle i hjärtat på Odin för avsluta allas lidande är obegripligt.

5:23 – 6:27. Refrängdags gott folk. Gråtfesten fortskrider och nu närmar man sig ett apatiskt sinnestillestånd där man inte längre bryr sig om någonting.

6:28 – 7:12. Trummorna upphör och den akustiska gitarren plockas fram medan mustiga syntsjok väller över en likt en kelsjuk återupplivad Sune Mangs. När detta epos äntligen tar slut känner man sig faktiskt en smula smutsig. Jag tror jag gör älgkon sällskap i duschen för jag behöver en rejäl skrubbning.

/Hatpastorn

Håvard Ellefsen, en person som varit orsak till många spekulationer.

Med korten på bordet får jag ärligt talat säga att jag aldrig varit någon större fantast av hans musik oavsett vilken pseudonym han använt sig av för att marknadsföra den. Ändå har han alltid funnits någonstans där i bakgrunden och jag har aldrig helt förlorat intresset för honom som artist. Kanske låter det underligt. Om långnäsan blivit intervjuad i något fanzine har jag alltid haft lust att läsa innehållet. Om han släppt någon ny skiva har jag åtminstone alltid fått med mig titeln – och det finns många och större artister inom scenen jag gjort betydligt mindre än så för.

Efter del 1 av serien ”Suspekta ögonblick” här hos Pastorn föddes idén om att göra en Mortiisspecial. Frågan var bara hur denna bäst skulle skrivas.

Att gå igenom samtliga av Ellefsens verk har nog ingen av oss tid med, och i ärlighetens namn är nog ingen särskilt intresserad heller. Vad som däremot skulle kunna lyfta ett och annat ögonbryn vore att ta sig an hans mer obskyra alster, att plocka russinen ur kakan – eller godbitarna från smörgåsbordet – sett till hans omfattande diskografi.

Ett par inledande ord vore på sin plats. Jag har alltså aldrig riktigt tagit till mig något av det han varit upphovsman till. Ändå har jag hört det mesta han krystat ur sig under de snart 20 år han varit verksam. Väldigt märkligt när man tänker efter.

Alla känner väl till denna spetsnästa Lordiprototyps koppling till black metal-scenen. Ellefsen var under en kortare tid basist i EMPEROR och hann där med att skriva texterna till två av bandets största hits, ”I am the black wizards” och ”Cosmic keys to my creations and times”. Utan att gå djupare in på detta har jag alltid undrat hur hans basspel egentligen lät vid den här tiden. MORTIIS tre första verk är nämligen så musikaliskt primitiva – vilket jag tror aldrig var ett självändamål i hans fall – att de påminner mer om förenklade versioner av pekfingervalsen i ambienttappning än orkestrala skuggvärldshymner. Ellefsen har i senare intervjuer varit helt öppen med att de studiotekniker som varit närvarande vid inspelningarna slitit sitt hår över artistens tillkortakommanden vid syntarna.  Nu var Håvard förvisso basist och inte keyboardist i EMPEROR, men det får mig i alla fall att undra om han verkligen var med och spelade på riktigt – eller helt enkelt axlade rollen likt en svartmetallens svar på Sid Vicious.

Jag har i alla fall en stor sympati, och till viss del respekt, för Mortiis av den anledningen att han aldrig varit rädd för att göra precis vad fan han velat och även lyckats få sina verk släppta – på tiden innan det blev legio för vilket skitband som helst att fisa ur sig 50 släpp om året (typ SATANIC WARMASTER). Hur detta egentligen gick till vet jag inte, men han måste i alla fall varit starkt övertygad om storheten i de egna verken.

Problemet med hans musik har mest berott på att han alltid velat spela lite mer tekniskt än vad han för tillfället klarat av. I och för sig inget direkt fel med detta. Musiken har helt klart haft potential, men han skulle nöjt sig med att först verkligen behärska de tekniker han använt sig av. Och så har det liksom fortsatt. År ut och år in.

FATA MORGANA

Jag minns än i dag när jag läste i Dolores katalog 1995 … ja, jag har redan sagt det där om tiden innan Internet. För den yngre läsarskaran bör det kanske i alla fall berättas att man lättast fick tag i råa plattor genom att beställa dem hos diverse bisarra återförsäljare. En av dessa var Dolores Records beläget i Göteborg, som skickade ut kataloger till de som anmält intresse. Dolores skulle i sig kunna vara föremål för en specialare då de använde sig av några minst sagt okonventionella försäljningstaktiker – som att utannonsera skivor de inte hade, än inte släppts eller helt enkelt enbart var påhittade.

1995 eller möjligtvis året därpå fanns i alla fall FATA MORGANAs debut utannonserad i nämnda katalog. Dolores lockade med att detta var Mortiis senaste alster och att ”även din mormor skulle kunna lyssna på detta”.

Eh?

Nu vet inte jag hur andra var lagda, men som rå 15-åring var INTE detta ett försäljningsknep som gick hem hos mig. Således fick jag aldrig för mig att beställa den. Det gjorde jag förvisso heller inte med något annat Mortiis släppte runt denna tidpunkt.

Sedan gick åren. Träffade aldrig på skivan hemma hos någon förutom i Hatpastorns kassettlåda, så det kan knappast varit en storsäljare. Sedan kom Myspace med allt vad det innebär och en kylig dag i januari förra året fick jag ett infall att ta igen det jag tidigare missat. Sagt och gjort, FATA MORGANAs första giv låter mycket riktigt som något min mormor kunde klämt på om hon vetat hur en CD-spelare fungerade och om hon varit ett stort fan av soundtrack till obskyra äventyrsrullar med tveksam budget. Faktiskt ganska trivsamt.

Sedan kom jag till släpp nummer två.

Jag hade ingen aning om att FATA MORGANA gjorde mer än en fullängdare, men tydligen hade också en EP sett dagens ljus någon gång 1996. Och tro mig när jag säger att jag står mållös när det gäller en eventuell beskrivning av hur detta låter. En förvrängd röst inleder den första låten och tillika titelspåret ”Space race”. Man hör inte ett ord förutom titeln. Sedan drar det igång med blippbloppsyntar och sjaskigt programmerade keyboardtrummor. Resultatet låter som en italodiscoversion av någon 80-talsgrupp Gud glömde, blandat med ljudeffekter från inofficiella ”200 i samma kassett”-Nintendospel. Lägg därtill att trots programmering är allting samtidigt otajt. Makalöst.

CINTECELE DIAVULI

Av någon outgrundlig anledning fanns en gång denna 10-tummare i min ägo. Tror jag köpte den blint av Kristian från SURVIVAL UNIT, men är inte helt säker. I alla fall tog jag med den hem till min gode kamrat Aronsson för en genomlyssning. Ingen av oss hade faktiskt hört talas om detta sidoprojekt till Flekskroknes tidigare, vilket gjorde det lite över genomsnittet spännande.

Och vad nådde våra öron? Tja … vi kan väl säga som så, att om originalitet är ett självändamål kammade Ellefsen hem full pott. Först var vi inte säkra på om vi lyssnade på eländet på rätt varvtal. Efter ett byte gick det heller inte att avgöra. Detta må göra detsamma om det är ett dronesläpp man lyssnar på – jag hade en LUSTMORD-vinyl som lät helt OK oberoende av hastighet – men detta …

Jag kan enklast beskriva det som om Anton LaVey spelat in en uppföljare till sin platta ”Satan takes a holiday”, där han framför halvt klassiska låtar i bisarr orgeltappning blandat med MIDI-syntar och falsksång. Samtidigt som han utvecklat svår ADHD, regredierat till barndomen och funnit trygghet i att återuppta kontakten med den karnevalsmusik han livnärde sig på i ungdomen. Ja, antingen det eller som musiken till ett gudsförgätet Commodore 64-spel av den typ som normalt hade felmeddelandet ”syntax error” knutet till sig. En liten detalj i sammanhanget är att en av låtarna – ”Goulless” – senare kom att hamna i förbättrad version på MORTIIS-släppet ”Keiser av en dimension ukjent”.

CINTECELE DIAVULI tog priset för det otvivelaktigt mest bisarra mina känsliga öron hört fram till dess.

VOND

Mig veterligen uppfann Mortiis i och med sitt projekt VOND den tvivelaktiga genren DSBM – trots att musiken på debuten ”Selvmord” inte har ett spår black eller ens metal i sig. VOND var, såvitt jag vet, först med att porträttera extrem diskbänksrealism. Musikaliskt är detta något av det jag gillat bäst av Håvards backkatalog. Minimalistisk, depressiv men på något udda sätt också upplyftande syntmusik (ambient är det, i alla fall i mitt tycke, inte riktigt tal om).

Uppföljaren ”The dark river” finns det inte så mycket att säga om förutom att det fortsätter i ungefär samma spår som debuten. Tredje given däremot – ”Green eyed demon” – kan gå till historien som den mest poänglösa utgåva som någonsin spelats in. Ett par tjutande syntetiska toner utgör bakgrund till ett sammelsurium av samplingar från olika skräckfilmer på ett sätt som skulle få MORTICIAN att framstå som moderata i sitt stjälande. That’s it. Varför i hela världen detta fick släppas övergår mitt förstånd.

En EP vid namn ”AIDS to the people” var utannonserad (i alla fall hos Dolores) men släpptes aldrig. Synd. Även på den konceptuella punkten hade VOND varit först.

MORTIIS

Det finns både mycket och lite att säga om den musik han … tja, att kalla det ”slog igenom” med är väl att ta i. Vad jag syftar på är den så kallade första eran. Detta musikaliska hopkok gick under många namn men jag vill minnas att ”dark dungeon music” till sist blev den etablerade termen. Dark ambient har det liksom aldrig varit i det här fallet heller. Likt CRADLE OF FILTH i sina första inkarnationer hajpades detta bortom sans och förnuft. ALLA älskade MORTIIS. Varför kan man egentligen undra, då skivorna i efterhand knappast kan sägas ha åldrats likt bättre viner. Faktum är att de två första plattorna är olyssningsbara och de försök jag gjort att lyssna igenom dem har alltid resulterat i vad vi på redaktionen brukar kalla för ”att göra en Van Helsing”. Försök titta igenom den filmen och du märker efter en stund att du, utan att veta hur det gick till, plötsligt gör något helt annat då du lämnat TV-soffan på grund av ditt undermedvetna revolterat mot understimulansen och tagit kommandot över din zombifierade lekamen.

Platta nummer tre, tidigare nämnda ”Keiser av en dimension ukjent”, är den enda jag egentligen uppskattat. Förmodligen för att jag betalade dyra pengar för den. De skivor som sedermera följde blev aldrig direkt spännande och när ”The stargate” släpptes var måttet rågat. Kommentarer överflödiga. Det skall dock sägas, att själva konceptet kring MORTIIS ändå har en anmärkningsvärd plats i BM-scenen – trots att det musikaliskt sett aldrig haft något med den att göra. Utformningen, lanseringen, seriositeten och allt förtjänar någon slags respekt.

Något att tillägga? Tja … en glömd godbit i VHS-arkivet hemma hos Dr Panzram förtjänar faktiskt att tas upp här. Cold Meat Industry tyckte tydligen att det här med videor vore en lyckad idé och vem kan göra det bäst om inte herr Ellefsen? Sagt och gjort, innan någon visste ordet av fanns det över 20 minuters ögongodis att beställa från butiken i Linköping.

Hur såg då detta ut? I själva låten som visualiseras på skärmen deklarerar protagonisten att han ”vandrer”. Och det gör han. Vandrar. Kortfattat består detta spektakel av att Ellefsen, iförd full mundering, tar sig en promenad i någon gammal slottsruin. Dessa scener varvas sedermera med spännande närbilder på bäckar, stenar samt en och annan istapp. Vi kan i och med detta dra slutsatsen att MORTIIS gjorde sig bäst på foton och inte framför en begagnad handkamera. 

Jag har fortfarande inte fått ta del av den litterära skatten vid namn ”The secrets of my kingdom” Ellefsen författat om MORTIIS förehavanden i andra dimensioner. Om någon har detta förmodade mästerverk till utlåning eller till salu, hör gärna av er. Kuriosa är nog bara förnamnet.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer