Hatpastorns likpredikan

Jag avskyr att skriva dylika listor då jag vet att samma sekund som den publiceras kommer jag att komma på en annan skiva som borde platsat på listan. Nya ARCKANUM-plattan var exempelvis grymt schysst även om det inte var hans bästa giv. FLAGELLANTs senaste imponerade. Nya DEATHSPELL OMEGA är säkert jättebra den med. Har dock inte haft tid att lyssna in mig ordentligt på den. LIMBONIC ARTs ”Phantasmagoria” fick mig att nicka gillande. GHOST var inte så pjåkiga trots den idiotiska hypen. OLD FORESTs senaste kassett med sköna tolkningar av gamla klassiker har gått varm. BONE AWL funkar om man är på det humöret. PROFANATICAs platta levde om rejält. ONDSKAPT lyckades hyfsat. THORNIUMs tredje skiva har snurrat friskt. DOMGÅRDs album var en överraskning i positiv bemärkelse. GRAVELAND fes ur sig ännu en småmysig EP.

Ni fattar poängen.

Det har släppts en hel del godsaker under 2010. Mer än vad jag trodde när jag väl började nysta i eländet. Att utse de två bästa albumen var enkelt men att placera de resterande åtta var en jävla mardröm då det varierar från dag till dag.

Nä, nu har jag dragit på det här på tok för länge. Här kommer Hatpastorns årsbästalista. Heidenhammer och Dr Panzram kommer även de att bidra med sina listor så fort de blir klara med dem. Heidenhammer hotade med att inte ha med en enda skiva som släppts efter 1994 och Dr Panzram undrade om det var OK att ha INQUISITION på samtliga positioner i listan.

Ibland blir jag bara så förbannat trött.

1. BURZUM – Belus

Vart ska jag egentligen börja? När jag läste att Varg skulle släppa ett nytt album höll jag på att kissa på mig av förtjusning. Att skivan skulle heta ”Den hvite guden” var faktiskt något jag inte reagerade nämnvärt över då titeln passade skivans textkoncept som handen i den nitförsedda hockeymålvaktshandsken. PK-maffian skrek dock rätt ut och överallt på det förhatliga Internet kunde man läsa folks kommentarer om hur opassande albumtiteln var. Kom igen, vi snackar om en dömd mördare med extrema politiska åsikter som har ex antal kyrkbränder och annat smaskens på sitt samvete. Skivtiteln är väl det minsta problemet. ”Dagen då black metal-scenen blev fin i kanten” är för övrigt en arbetstitel på en artikel jag jobbat på ett tag. Mer om den vid ett senare tillfälle.

Introt på ”Belus” låter mest som en A-lagare som sitter och skramlar med en tom glasflaska mot betongen nere vid bussterminalen i Sundsvall. Efter introt försvinner dock alla tvivel och känslan av extas som uppstår då det står klart att det åtminstone finns en norsk musiker som fortfarande fattar grejen är enorm. Visst, skivan är inte felfri men det ska den inte vara heller. Bara det faktumet att jag får samma känsla i kroppen när jag lyssnar på ”Belus” som jag får när jag lyssnar på något av hans tidigare mästerverk är tillräckligt för att jag ska utse detta till årets utan tvekan bästa skiva.

2. INQUISITION – Ominous doctrines of the perpetual mystical macrocosm

Jag har haft det stora nöjet att stöta på den här duon ett flertal gånger under årens lopp. Maken till bra liveband får man leta efter så har ni möjlighet att se dem live så gör det. Rent musikaliskt är detta en succé och ett talande bevis på att man inte behöver hålla på med en massa tjafs så länge man har ett genuint starkt låtmaterial. Efter ungefär en miljard genomlyssningar har jag fortfarande inte blivit less på plattan utan upptäcker ständigt nya partier som är så bra att man nästan blir förbannad. För er som missat INQUISITION så kan jag säga att de låter som IMMORTAL på den tiden då de fortfarande var intressanta. Det vill säga runt ”Pure holocaust”. Byt sedan ut vintersagorna om Blashyrkh mot ren djävulsdyrkan med textrader så råa att man är tvungen att läsa dem två gånger för att fatta att det är sant. Spana in albumtiteln om ni inte tror mig.

Dyrka.

3. ALCEST – Écailles de lune

De hånfulla kommentarerna jag fått från Heidenhammer i allmänhet och Dr Panzram i synnerhet för att jag gillar den här skivan är legendariska. Jag kan dock inte hjälpa det, jag föll pladask för albumet redan efter första lysningen. Undertecknad hade aldrig brytt sig om ALCEST innan och kollade egentligen upp bandet för att kunna lägga ännu ett band till den långa listan som stavas usel fransk black metal. Jösses vad förvånad jag blev när man helt plötsligt satt och stampade takten med ett fånigt flin på läpparna. Årets utan tvekan sötaste skiva. Harmlös black metal som lånar friskt från shoegaze och annat tvivelaktigt. Skivomslaget beskriver väl hur plattan låter. Sött, blått, drömskt och nördigt.

4. MOON – Caduceus chalice

Australiensisk black metal med synt. För kidsen låter detta som en mix mellan XASTHUR och DARKSPACE, vi som är lite äldre drar hellre paralleller till tidig norsk black metal. Jävligt rörig svartmetall med synt och mycket reverb på sången är i alla fall vad som serveras. Man hör inte vad som händer alla gånger men man behöver inte höra riffen så länge det är rätt stämning. Det här är ett typexempel på en skiva som egentligen inte är speciellt märkvärdig men den träffar mig rätt i hjärtat. Det kan vara en desperat längtan efter forna tider eller bara en allmän hjärndödhet. Jag behövde det här albumet.

5. NACHTMYSTIUM – Addicts: Black meddle part 2

Ännu ett band jag aldrig brytt mig nämnvärt om. Lyssnade på albumet utan några större förväntningar och blev positivt överraskad. Trots att skivan är extremt schizofren så håller den sig flytande tack vare ett genuint starkt låtmaterial. Man bör dock inte vara inskränkt för då kommer man spy rätt ut när jänkarna helt plötsligt slänger in partier som popsnöret Kleerup hade kunnat skriva. Ungdomar som hellre lyssnar på tokroligt felstavad black metal med medvetet dåligt ljud bör hålla sig långt borta från detta.

6. ABIGOR – Time is the sulphur in the veins of the saint…

ABIGOR har alltid varit ett av mina absoluta favoritband och de är ett av få band jag tycker har lyckats med att ändra musikalisk inriktning utan att slutresultatet blivit stinkande. Just det här albumet är mer en upplevelse än en riktig skiva. När man efter en arbetsdag kurar ihop i fosterställning i soffan och önskar att samtliga kärnkraftsverk på Tellus exploderade samtidigt är ”Time is the sulphur in the veins of the saint…” helt perfekt när man vill fly från verkligheten en stund. Skivan är så genomarbetad och full med detaljer att det alltid finns nya saker att upptäcka. Är man ute efter en skiva man vill ha skvalandes i bakgrunden är detta den sista plattan man ska skicka in i stereoanläggningen. Antingen lyssnar man koncentrerat från första till sista sekund eller inte alls.

En annan skiva med ABIGOR jag verkligen ser fram emot är deras återinspelning/uppfräschning av ”Channeling the quintessence of Satan”. Originalet dras med en bedrövlig produktion och riktigt trött sång. Trist, då låtmaterialet är helt fantastiskt. Jag har hört några låtar från uppdateringen och det låter helt otroligt lovande. Jag hatar återinspelningar men i det här fallet så har österrikarna gjort något unikt.

7. LUSTRE – A glimpse of glory

Är man på rätt humör är den här skivan helt makalös. Tänk er en mix av BURZUM och SUMMONING som inte har bråttom någonstans. Atmosfärisk svartmetall av hypnotiskt repetitivt snitt som passar utmärkt när man är ute och dräller i skogen eller när man sitter och förbannar skapelsen längst bak i ett turnéfordon med två ton packning i famnen. Att snubben är från Östersund ger ännu fler pluspoäng. Skönt att höra att det åtminstone finns ett stycke musiker i Ewert Ljusberg-land som fattat att musik är musik och inte sport där det går ut på att spela så tekniskt som möjligt. Att LUSTRE inte skäms över att spela samma riff i tio minuter är beundransvärt. Ibland är det skönt med något som bara puttrar på i bakgrunden så man kan dyrka döden i lugn och ro.

8. SOLEFALD – Norrøn livskunst

Dessa norrmän har alltid pendlat mellan ren genialitet och avgrundsdjup dårskap. Detta album är inget undantag och är man inte beredd på diverse ögonbrynshöjande inslag av mer eller mindre tvivelaktig karaktär kan man bli lika förbannad som Heidenhammer blev när b-märket Eldorado bytte recept på sina tortillachips.

Han blev så arg.

”Norrøn livskunst” tillhör toppskiktet i deras digra diskografi. Jag vill skriva att det är skönt med ett norskt gäng som inte spårat ur men eftersom SOLEFALD spårade ur redan på demon så är det inte så mycket rim eller reson bakom det uttalandet.

9. LANTLÔS – .Neon

Mördande bra modern black metal. Årets oxymoron. LANTLÔS är helt fantastiskt bra. Stämningsfulla riff, bra sång, intressanta texter och en ruggigt passande produktion. Tycker man att ALCEST var lite för mesiga men att grundidén var god kan man kolla upp ”.Neon” istället. Min näsa brukar rynka sig så fort jag hör ordet ”modern” i samma mening som black metal men i vissa sällsynta fall så fungerar det riktigt bra. Ett tjusigt omslag har de rafsat ihop med. Bandnamnet får mig dock att tänka på lantchips.

10. SVARTRIT – I, II, III

Det går fan inte att hålla reda på alla släpp Sir N hävt ur sig på senare tid. Det lustiga är att det mesta håller galet hög klass. Han har fattat allt när det gäller att skriva 90-talsdoftande black metal med melodier man minns. Omslagen som onekligen är inspirerade av den gamla skolan är underbart bakåtsträvande. Faktum är att albumen låter exakt som skivkonvoluten ser ut. Gammalt, snöigt och oskarpt. Man vet vad man får och i det här fallet får man musik som till och med Heidenhammer skulle kunna uppskatta.

Såvida han inte är på vrången vill säga.

Det ska bli intressant att följa Sir N framöver och se vad han kan åstadkomma. Ett melodisinne utan dess like och en ungdomlig passion för svartmetall är en kombination som är svårslagen.

/Hatpastorn

This entry was posted on 18 december, 2010 at 5:36 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.