Hatpastorns likpredikan

SACRAMENTUM, ett band som ständigt är aktuellt här hos oss i Förintelseförsamlingen. Anledningen till det är att jag, Hatpastorn, i ett svagt ögonblick tyckte att deras första fullängdare, ”Far away from the sun”, var en helt OK platta. Något som olyckskorparna Dr Panzram och Heidenhammer tråkat mig för i snart tio år.

Om sanningen ska fram tycker jag att skivan inte alls är så tokig om man vill ha sig en dos svensk black metal med slingor och mängder av reverb. Det fanns betydligt sämre band att lyssna på när det begav sig. Däremot är ”Far away from the sun” inte felfri. DISSECTION-lånen är ibland lite väl friska och produktionen blir imponerande blöt efter några genomlyssningar.

Det största mysteriet är dock Rudolfssons beryktade galoppgrind.

/Hatpastorn

Två poliser byggda som berg sneglar hotfullt åt mitt håll när jag irrar mig fram genom gatorna, ackompanjerad av isvindar som bestämt sig för att hålla våren på avstånd. Mitt fåfänga försök att hitta till den klubb jag ska till visar sig vara ett katastrofalt misslyckande och jag väntar bara på att en av de gråklädda milismännen ska ropa ”innostranets” till mig, ta mitt pass och försätta mig i häkte till dess att jag betalar min egen borgen.

Efter en stund är jag dock alltför less på att vandra samma gator upp och ned i väntan på ett riktmärke och bestämmer mig för att låta hammarprofeten komma till berget i stället för det omvända. Så jag tar mod till mig, stegar fram, och frågar en av dem på knackig ryska om vägen. Han nickar, pekar med hela handen och snart är jag på rätt väg. Halvvägs stöter jag ihop med Dima och ytterligare en svartklädd gestalt vars namn jag aldrig uppfattade på grund av hans kraftiga läspande.

Väl inne i lokalen hörs ett överjävligt muller från en minimal scen. Förvisso lär man sig att detta är ett land man aldrig slutar förvånas av, men att ENSLAVED efter snart 20 års trogen tjänst ska spela i ett utrymme mindre än Ungdomens Hus i Uppsala känns ändå lite småmärkligt.

Nåja. Tydligen är det brötdödsbandet RIGORISM från Kostroma som agerar förrätt på kvällens meny. För att vara helt ärlig fattar jag inte om det är soundcheck som pågår eller om de börjat spela på riktigt. Scennärvaron hos medlemmarna är så nära absolut nollpunkt man kan komma, men just då jag börjar önska mig någon annanstans långt borta inser jag att det faktiskt inte låter så tokigt trots allt. ”Ljudteknikern” gör sitt bästa för att få bort varje tillstymmelse till tramsigheter som riff, toner och ackord, men mitt i kakofonin – som egentligen har mer gemensamt med den MERZBOW-konsert jag bevittnade i Oslo 2001 än med death metal – begriper jag att detta faktiskt är riktigt bra och konstaterar återigen att även om rysk svartmetall må vara ett tvivelaktigt kapitel i musikhistorien verkar dödsscenen i alla fall leva väl och frodas.

Efter manglet går jag med ett helvetestjut ringande i vänsterörat för att hälsa på Mischa, dagen till ära iförd vikingahjälm av plysch samt en ENSLAVED-huvtröja. Med sig har han en säck med påmålad DARKTHRONE-logga, till brädden fylld av skivor med ryska metalband. Jag blir upplyst om att detta är hans distro. Jag erbjuder mig att köpa ett ex av SEPTORYs ”World War Chaos”, men hindras då jag blir lovad ett gratisex av specialutgåvan i stället, som present. Jag tackar och lovar att skicka ett gäng skivor med mitt eget band som tack.

Efter öl, cigaretter och diskussioner om nordgermanska språk, svensk 90-talssatanism och livet i allmänhet är det dock dags för ENSLAVED att dra igång. Tack och lov visar det sig att de får härja på en närliggande större scen av fullt acceptabel standard.

Med korten på bordet har jag inte varit något större fan av det här bandet på många år – faktiskt inte sedan 1997, det vill säga strax innan de släppte magplasket ”Eld”. Med risk för att åka på en Karl-Alfredsnyting av Pastorn står jag fast vid att den plattan är en katastrof på alla sätt och vis. Hur en guldplatta som ”Frost” kunde följas upp av något så mördande trist övergår än i dag mitt förstånd. Vill även minnas att den salufördes med devisen ”the most ENSLAVED-ish album up to date!” av Osmose Productions. Om nu det stämde låter jag vara osagt, men i alla fall …

I och med ”Eld” sprack ENSLAVEDs aktie likt en valutaspekulation i Sydostasien. Det efterföljande albumet ”Blodhemn” är jag idag benägen att framhålla som lite av en bortglömd juvel, men när den dök upp 1998 var det Photoshopdoftande drakskeppet på konvolutet redan skadeskjutet och verkade mest vänta på att som sin svenska vikinga/neo-folkkollega NORDMAN förlisa på en öde ö för att aldrig hitta hem igen.

Sedan tappade jag intresset, men likväl har jag alltid haft någon slags respekt för herrarna Kjellson och Björnson då de i mina ögon alltid, mer än andra, tagit sitt koncept på allvar. På gott och ont.

Med ett tidigare brinnande amatörintresse för asamytologi och runologi gillade jag alltid att bandet för varje skiva fördjupade sig i detta utan att hamna på tröttsamma villovägar. Varken tveksamma politiska sådana eller knätofsar låg i deras väg utan enbart ett vidareutvecklande av de ämnen de anammat. Problemet har väl snarare, åtminstone i mitt tycke, varit att ju mer intressant lyriken blev, desto tråkigare blev själva musiken. Progg har aldrig varit min grej, och än värre är det när detta blandas med metal. Originalitet är inte alltid lika med kvalitet, och i ärlighetens namn vet jag inte om jag tycker att det är värst originellt heller. Att ha som sellingpoint att man förenar black metal med PINK FLOYD är inget som pockar på uppmärksamheten. Själv tycker jag mest att folk konstaterat att det kanske är en cool sak att göra, men när det kommer till sin spets är det ändå ganska ointressant.

Hur som helst kan jag inte låta bli att tycka att det jag hör denna kväll faktiskt svänger utav bara helvete. Den spelstil de lagt sig till med, komplett med en perfekt mixad keyboard, fungerar utmärkt i högtalare som förmodligen sett sina bästa dagar för länge sedan. Tror faktiskt att de tillför den där lilla extra krispigheten som saknats på bandets senare utgåvor och skapar en råhet som gnager skönt i hörselgångarna. Att soundet annars är bra soft nu för tiden gör liksom inget, då balansen är i det närmaste perfekt mellan tunggung och rasp.

Då jag inte följt utvecklingen nämnvärt kan jag inte uttala mig om vilka låtar som spelades, förutom att de utannonserade några nya låtar från ”Axioma Ethica Odini” (en titel jag anser luktar väl mycket pretention och DIMMU BORGIR), samt ”Isa” som slutspår. De gamla numren representeras av ”Allfadr Odin” … och ett extranummer i form av en tio minuters lång version av ”Slaget i skogen bortenfor”. När denna väl drog i gång var jag nästan benägen att fälla några nostalgiska tårar.

Att däremot inte spela en endaste låt från ”Frost” … vad är det för jävla fasoner?

Hinner som hastigast med att byta några ord på norska med Ivar och keyboardspelaren Herbrand och skåla i hemgjort ryskt körsbärsvin, sötare än jordgubbssaft, innan det är dags att återigen försvinna ut i den barska vinternatten då kollektivtrafiken håller på att ge upp för kvällen.

Positivt överraskad. Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Efter lite drygt 100 inlägg är det hög tid att jag slår ett slag för något bra för en gångs skull. Om inte annat måste jag ta en paus i min OVERDETH-analys. Jag har hört mycket konstigt i mitt liv men OVERDETH, ja där har vi ett band som verkligen fått mig att ifrågasätta vad jag egentligen håller på med.

Första tipset tillägnar jag er som är intresserade av black metal av det lite mer obskyra och dekadenta slaget. Vi snackar kassettbolaget Bolvärk. Bolvärk är en underkatalog till Styggelse, en etikett som oljudsfrälsta lär vara bekant med sedan tidigare.

Bolvärk har främst gjort sig kända för att göra oheligt snygga återsläpp av mer eller mindre klassiska demokassetter. Vi har exempelvis CHAMBRE NOIRs ”Sodomize the dead for Satan”, NAUTHIS ”The almighty” samt den kommande EGREGORI-samlingen som jag kommer att återkomma till lite närmare i en separat artikel.

För er som tycker att det här låter lovande men som inte vill lägga alla ägg i samma korg rekommenderar jag att ni kollar upp samlingskassetten ”Tala i avskurna tungor”. Den sammanfattar mer än väl bolagets agenda. Minns ni filmen ”Super-8” med Nicholas Cage? Kommer ni ihåg när han rotade runt bland diverse omoraliskt bild och videomaterial på den där undergroundmarknaden? Vid ett av borden fanns det en låda som det helt enkelt bara stod ”Way beyond” på. I den lådan kunde man faktiskt hittat ”Tala i avskurna tungor”-tapen.

Förutom kändare akter såsom NIDSANG, DÖDFÖDD, ALFARMANIA och SEGES FINDERE finner vi här även band som är så obskyra att de knappt ens finns. Vi snackar konstellationer såsom BATTLEGOAT, FLOODED CHURCH OF ASMODEUS, BLAPHEMOUS SEXFAGO och BARNBORDELLEN.

Allt som allt bjuds vi på 24 låtar komplett vansinne och mörker. Det medföljande texthäftet är för övrigt ett typexempel på hur en booklet ska utformas. Drygt 30 sidor kollagegalenskap signerat Sundsvallssonen K. Olsson. Är ni intresserade av detta och bor i närheten av människobyn så kolla in följande:

Kulturföreningen Järnskogen & Styggelse presenterar:

FREDAGEN DEN 6 MAJ 2011

ROSLAGSGATAN 21, STOCKHOLM

INTRÄDE 80 KRONOR – TID: 19.00-01.00

Industriellt oljud framfört av:

ALFARMANIA (Sundsvall)

IRM (Norrköping)

BESTIALIZER (Stockholm)

KHMER NOIR (Göteborg)

O (f.d. Rännstensungar – Stockholm)

HÄNDER SOM VÅRDAR (Stockholm)

+ hemlig gäst

Utställning med konst av:

Joel Danielsson (Stockholm)

Martin Bladh (Norrköping)

Kristian Olsson (Sundsvall)

Visning av kortfilmer från bl.a. Kristian Olsson & Martin Bladh.

Försäljning av kassetter och skivor.

Releasefest för Alfarmania 10″, IRM 2CD samt ett stort antal utgåvor från kassettbolagen Styggelse och Bolvärk med bl.a. Bestializer, Blood Ov Thee Christ, O, Khmer Noir, Egregori, Venator och Alfarmania.

Mer information kommer snart. Kontakt via info@alfarmania.se

Nästa tips kommer att tilltala er som föredrar dödens metall. To The Death är ett bolag som alltid hållit hög klass på både det musikaliska planet och det rent förpackningsmässiga. Deras släpp av tragiskt förbisedda SORCERYs tidiga diskografi fick mig dock att sätta kaffet i halsen. Spana in detta:

“Unholy Creations” features all the bands demos up to 1993 including the never before released “Maculated Life” demo, the track “Pandemonium” from the first version of the “Ancient Creation” demo and the one-of track “Inhabitants” from the 1997 VOD compilation, also a rare rehearsal from the short period as Sorcery’s Malediction.

All track remastered from original tapes.

Also included is a 24 A5 page booklet with extensive band-history, lyrics and memorabilia.

The deluxe version (100 copies) is packed in a heavy black wooden-box with etched logo and also includes the 2010 demo “Master of the Chains” on cassette,  t-shirt, handnumbered poster and patch… ‘nuff said!

Inte övertygad? Kolla in förpackningen.

To The Deaths kommande mastodontsläpp av Förintelseförsamlingsfavoriterna SARCASM kommer att avhandlas på dessa sidor när tiden är inne så det kan ni hålla utkik efter.

 To The Death

Det tredje och sista tipset innan jag återgår till att plåga mig med ”King Arthurs final battle” gäller även det en sann kulturgärning. ALGAION-Kamijo har roat sig med att överföra gamla VHS-band till digitalt format och via Youtubekanalen ”GrimWideo” finner vi klassiska livespelningar med bland annat SORHIN, MALIGN, NAGLFAR, WATAIN och PROFANATICA. Dessa har tidigare bara kunnat beskådas om man ägde en kopia av en kopia av en kopia av originalkassetten så är ni intresserade av en rejäl laddning nostalgi så är det bara att klicka på länken. NAGLFAR-klippet är förresten taget från deras gig i Sundsvall. Lokalpatriotism ist krieg.

GrimWideo

Så, nu ska jag återgå till OVERDETH. Bandet som fick WYVERNs ”The ancient sword”-demo att framstå som ”Keeper of the seven keys”.

På återseende.

/Hatpastorn

Det är hög tid för ett resereportage här på Hatpastorns Likpredikan och vem kan göra det bättre än Heidenhammer som sedan en tid tillbaka befunnit sig i Ivan Dragos hemland, Ryssland. Jag tänkte först döpa detta segment till ”Packad & glad”, en parafras på Sveriges televisions gamla flaggskepp ”Packat & klart”, men inte ens jag orkar dra ett sådant trött skämt.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

”When we come to rehearsal place, we and other band share, you should not be afraid. Some who come there got real scared, there stray dogs, can be a bit aggressive, and there are lot of shut down factories … but it will be OK! OK?”

Kvällen hade förflutit i ett sakligt tempo. Jag hade i godan ro begett mig ut till den förort som ligger längst ut på den röda tunnelbanelinjen på grund av att mina svenska kamrater från DIABOLICAL bestämt sig för att framföra sin andra spelning på rysk mark där, av alla ställen. Än märkligare än själva platsen var det faktum att den veckolånga turné de gett sig ut på startade i Moskva, för att sedan fortsätta till St Petersburg och sedan vidare. Nästa destination? Arzamas. För de som inte känner till den ryska geografin, kan vi helt enkelt säga att denna stad ligger sydost om Moskva. Med andra ord innebar stoppet i Petersburg en omväg på 180 mil allt som allt. På ett dygn. Och sedan vidare till platser inte ens legender vågar viska om. 

När det gäller postsovjetisk metal är det så här: Ukraina har ett fantastiskt band i form av PATRIARCH. Kirgizistan hyser ett mina favoritband, DARKESTRAH, det fåniga namnet till trots. Kazakstan kan skryta med att ha haft den forna unionens första extrema metal band med enbart kvinnliga medlemmar – LAMIA – och det redan innan kommunismen klappade ihop. Bra band återfinns annars i delar av såväl Georgien som Tadzjikistan. Men jag har aldrig höjt på ögonbrynen åt ett enda band från Ryssland, trots många försök.

På grund av detta sjönk mitt humör till bottennivå när jag fick höra att DIABOLICAL inte enbart skulle köra sitt race tillsammans med supportbandet DARGAURD (trummaskinsrens live … ljuva koncept) för att sedan snabbt avvika till nästa ort – utan i stället spela med tre band till. Jag drog en djup suck, drack ännu ett par öl och språkade vidare med DIABOLICALs nuvarande frontman och tillika en gammal bekant från Sundsvall sedan många år tillbaka. Vi får efter en stund reda på att vi blivit felinformerade. Sju band.

Men med korten på bordet kom faktiskt mina fördomar på skam. Helt usla var banden sannerligen inte – snarare höll de allihop en standard som var så långt över förväntan att jag blev alldeles paff. Förutom ett HECATE ENTHRONED-luktande vampyrgäng med programmerade keyboards och trummor, vilka jag vill ge rådet att aldrig skratta på scen iförda corpse paint, var resten av banden en relativt smakfull kompott med stora bitar smällfet death metal inbakade i kakan. Tydligen är detta ett land, eller i alla fall en stad, där denna genre lever och mår väl. Efter spelningen blir vi medbjudna på efterfest, men då huvudbandet är tvunget att direkt åka vidare till nästa stad är det bara jag som till sist hakar på.

Sångaren Dmitri från SEPTORY, en av konstellationerna som deltagit under kvällen gör detsamma. Tydligen är det detta gäng som tillsammans med några andra grupper äger den replokal vi skall bege oss till.

Klockan har börjat dra sig mot ett på natten. Av någon anledning slutar tunnelbanan gå tidigt här i staden även under helger, vilket tvingat oss att skynda iväg. Infrastrukturen i St Petersburg lämnar mycket att önska – särskilt då man nattetid under sommaren fäller upp de broar som förbinder öarna staden vilar på och således lämnar den otursamme nattvandrare som inte hunnit med taxi eller tunnelbana hem likt en fånge på Alcatraz.

Nåväl. Efter en tunnelbanefärd som känns som om den varar i en evighet är vi äntligen på plats i närheten av Baltiskij Vakzal. Namnet känns bekant, men jag kan inte riktigt placera det. Jag märker att jag inte ätit på närmare tio timmar, och oräkneliga antal öl börjar ta ut sin rätt. I all hast hinner jag med att springa in på en närbutik och få med mig ett par inplastade sorgliga mackor, samt mer pilsner. Efter inköpet får jag i butiken veta att jag just köpt en PET-flaska öl vars innehåll bryggs i Ryssland men saluförs som tjeckiskt – med centraleuropeisk logga och allt. Mina kamrater försäkrar dock att det är ”bättre än all öl man kan hitta i Tjeckien”. Jag tvivlar inte.

Vi beger oss in i ett område som bäst av allt kan beskrivas som en svart industriell olycka. Det visar sig vara gigantiskt. Förkolnade tegelbyggnader varvas med bunkrar av betong, samtidigt som enorma byggnader av stalinistisk modell tittar ned på en med det som finns kvar av dess krossade, sotsvarta rutor. Elkablar hänger fritt utmed väggarna, uppe i luften – om de inte befinner sig krälande på marken. Hur många fabriker som egentligen rymts här inne går inte att svara på, och vad de tillverkat kan jag bara fantisera om. Frigolit? Senapsgas? Topol-M?

Medan vi går mellan dem diskuterar jag med Mischa, en hedersknyffel jag lärt känna under kvällen. Kanske är det standard här i öst att hoppa omkring, spela luftgitarr och skaka på huvudet iförd en vit Sverigetröja, men han fick i alla fall min uppmärksamhet. Till min förvåning visade det sig att han inte enbart talar engelska – vilket är betydligt mer ovanligt här än vad man kan tro – utan även en bruten men fullt förståelig svenska. Han berättar att han bott i Stockholm och spenderat tid med allsköns celebriteter i den svenska metalscenen, men att han inte förstått sig på deras i hans ögon patetiska onda image.

”No, I don’t understand … trying to be evil? In Sweden? Ha, here in Russia … you act bad, you get beat up …. Like punks I know, they fight in Sweden? I was at, Kafé 44? That the name? And they complain … well, if you mess with police here, you will be killed. They will take you aside, where there no witnesses and beat you. Sometimes, to death.”

Det visar sig att hans stora dröm är att kunna återvända till Sverige och leva ett lugnt liv, möjligen någonstans i Värmland. En ödmjuk önskan, säger jag och hoppas att det kan bli verklighet en dag.

När till och med inbitet black metal-folk i Ryssland tycker att deras lokaler gör sig utmärkta som kulisser till postapokalyptiska filmer kan man vara säker på att vi pratar om slitna katakomber. Vi går in i en byggnad som belamrats med en decimetertjock ståldörr och kraftiga bultar, rör oss uppför långa trappor med skitiga och nedklottrade väggar … för att till sist, längst in i en kylslagen korridor möta upp med resten av invånarna i detta gamla Leningrads eget Pripjat.

Vänskapsband knyts. Vodkan flödar. Då jag är gäst i lokalen sparas ingenting och vi skålar säkert ett 30-tal gånger. Inga trötthetstecken syns, och jag får frågor om svensk och norsk metal, om jag varit på Elm Street, om jag träffat Fenriz (två mycket söta svartklädda flickor har tydligen herr Nagell som husgud) och vad jag tycker om MLO.

Stor humor blir det när någon frågar om jag känner till St Petersburgs-bandet SVARTBY, känd för titlar som ”Kom i min kittel” och ”Hemska små båtar”. Uppenbarligen finns det kopplingar här, och jag behärskar mig genom att diplomatiskt förklara att deras texter blir minst sagt märkliga på mitt hemspråk, men att om någon vill att jag skall agera språkkonsult i nordiska språk ställer jag givetvis upp. Vilket jag också gör under natten.

Något jag verkligen hatar är stereotyper av östeuropéer i allmänhet och ryssar i synnerhet. För att inte tala om synen på centralasiater och kaukasier. Därför vet jag inte om jag egentligen är värst sugen på att låta några av de historier jag får ta del av under natten uppfylla de klichéer som normalt förknippas med människor från den här delen av världen. Det är dock svårt att inte reflektera över hur de jag pratar med verkar hysa en fullkomlig apati över det politiska läget, och hur pass omfattande den omtalade korruptionen i landet faktiskt är. Detta märker man just inte mycket av i det vardagliga livet, men situationen blir tydlig om och när man hamnar i trubbel.

På ett sätt kan situationen beskrivas med ett citat av Göran Persson: aldrig ensam, alltid ensam. Var du än går har du ögonen på dig. Poliser, byråkrater, anställda … överallt. Löjliga resurser läggs på att hålla folk i låtsasarbeten där egentligen ingenting produceras, och där samtliga tävlar i att göra ingenting. Sociala tillgångar råder det just ingen brist på, men om du nu verkligen behöver assistans, kan du skatta dig lycklig om du över huvud taget får någon hjälp. En av de jag talar med berättar hur hans pappa mördats av folk med kopplingar till maffian.

Önskningarna att flytta till Sverige blir alltmer förståeliga ju längre tiden går.

När klockan närmar sig sex på morgonen är jag dock helt slut. jag erbjuds att spendera natten på stället, men insisterar på att vandra i väg till tunnelbanan som precis börjat rulla. Jag följer med två tjejer jag försökt tala med under kvällen, men då våra respektive kunskaper om varandras språk är alltför begränsade gav vi till sist upp. I alla fall beger vi oss, men när de säger att de faktiskt inte har någon aning om åt vilket håll stationen ligger känner jag ett visst mått av panik sprida sig. Efter lite letande hittar vi dock rätt, och jag bestämmer mig i sista sekunden för att hoppa på en tidig buss i stället för tuben.

Det skulle jag inte ha gjort. Trots att jag frågade chauffören om han skulle till den gata jag bor på visar det sig att han fört mig någonstans gud vet var – till ett nytt industriområde. Han vrålar att vi nått slutstationen och att alla resenärer skall ut. Jag frågar återigen efter min gata. Han nickar, pekar och tittar hålögt framför sig. Jag går ut, gör ett försök att orientera mig och bestämmer mig för att åka tillbaka till stationen. Det får jag inte, utan hänvisas till en annan buss. Väl på den ser jag att den är kusligt lik den skolbuss som porträtteras i Terror på Elm Street 2. Jag har aldrig sett något så grått och nedslitet i hela mitt liv. Jag är ensam. Och helt övertygad om att jag faktiskt dött och kommit till helvetet vilket för mig innebär en ändlös resa i Petersburgs förorter.

Till sist kommer jag dock hem, stupar i säng och blir väckt av ett telefonsamtal från Dmitri, som lämnat festen en timme innan mig. Han skulle tydligen upp och jobba klockan 8.

Det här med ledig tid i Ryssland är ett kapitel i sig själv.

/Heidenhammer

Att folk lånar namn och ord från Tolkiens värld har varit industristandard inom extrem metal sedan tidigt 90-tal. Ibland blir det dock lite väl märkligt. Spelar man svensk bisvärmsdöds med texter som handlar om svärdsviftande vikingar tycker jag att bandnamnet borde spegla imagen. Rimliga namnförslag som NOCTURNAL NIDHÖGG, RATATOSK RISING och MUSPELHEIMIAN MALIGNANCY gick tydligen inte alls hem i AMON AMARTHs replokal.

Märkligt.

Vad vikingar har att göra med orcher och fryntliga dvärgar med hålfotsinlägg vet jag inte, däremot brukar man kunna finna en och annan orch i publiken när stockholmarna spelar live. Ett av de mer suspekta ögonblicken i världshistorien utspelade sig när några högoktaniga dårar valde att åka fantasiroddbåt i takt med AMON AMARTHs musik. Skämskudde rekommenderas.

När jag ändå har ångan uppe kan jag lika gärna riva av en anekdot om AMON AMARTH. På den sista dagen av månadslång turné som utspelade sig 2002 blev basisten Ted lite pysselsugen så han rev ut Jesus ansikte från någon tidsskrift och klistrade fast den på en obscen porrbild. I samma ögonblick som han daskade fast bilden på väggen och utbrast i ett glatt, ”Kolla, Jesus blir knullad i röven”, ramlade turnébussens däck av. I farten.

Divine intervention.

För att återgå till Tolkien tänkte jag belysa ett bandfoto som gnagt mitt psyke i alldeles för många år. Vi snackar det tyska enmansbandet ARAGORN.

Under bandets på tok för långa existens har det tack och lov bara blivit två släpp fyllda med mjäkig black metal. EP:n ”Ancient melancholy” från 1998 samt EP:n ”Impressions” från 2000. Rent musikaliskt är dessa alster lika utmanande som att vinna ryggsäcken i Lilla Sportspegeln. Hur svårt ska det förresten vara att slänga en tennisboll in i ett hål lika stort som Marianergraven? Återinför barnagan, nu. De vinningslystna grisungarna som kastade bort alla sina bollar på snowboarden och lämnade TV-studion både tomhänta och rödgråtna växte garanterat upp och blev fans av SONIC SYNDICATE. Kan vi inte bara slå näven i bordet och unisont säga nej till det bandet?

Medan ni bibehåller hatet mot det soniska syndikatet, spana in bilden på herr Aragorn. Är det bara jag som anar att tysken haft en och annan ”tete-e-tete” med allas vår George Antonio Manrape? Folk som placerar t-shirten innanför byxorna har sällan rent mjöl i påsen. Att Aragorn dessutom dragit Dressmann-brallorna bortom Mumindalen gör detta än mer beklagligt.

Porrfilmsmustaschen är rent stötande och det bakåtslickade håret blänker likt dolkar i skymningen. Blicken, psykotiskt trånande. Anar vi ett litet naturvidrigt leende på Aragorns fnasiga läppar? Svaret är ja.

Det stora problemet är dock posen. När man har mer gemensamt med Ben Stillers karaktär i filmen ”Zoolander” än med en vildsint utbygdsjägare som tar alver i tvåan bör man oförtövat omvärdera sitt val av kroppshållning. Varför sade ingen stopp? Var detta verkligen den bästa bilden? Hur löd resonemanget?

Ingen vet.

Aragorn, son av Arathorn, Isildurs arvtagare. Ja, han växte tydligen upp och blev en flamboyant tysk.

Märkligt.

/Hatpastorn

Innan jag bestämde mig för att sprida mitt Satansevangelium över Internets pestlandskap brukade jag förr om åren skriva ner turnédagböcker för mitt eget och mina bandkamraters höga nöjes skull. När åren går är det lätt att man glömmer saker och ting och då är det bra att kunna plocka fram en textmassa för att friska upp minnet. Man vill ju exempelvis inte glömma det intermezzo som utspelade sig då Mårten från SINS OF OMISSION skrikande klamrade sig fast i sängen i turnébussen då han trodde att bakdörren öppnats och att han skulle sugas ut av fartvinden. I själva verket stod bussen still och Mårten drömde att bussen fortfarande rullade i nackbrytande hastigheter. Hans panik när dörren öppnades för att vi skulle kunna plocka ut instrument och packning ur turnéfordonet är legendarisk. Inte många dagar senare sprang hans bandkamrat Martin, numera gitarrist i DISMEMBER och jagade en grå flamingoliknande fågel på en äng i Rotterdam. En märklig syn.

2002 var året då ultragöteborgarna i TAETRE, Uppsalasönerna i DEFLESHED samt min egen seminorrländska hatorkester gjorde Europa osäkert under två veckors tid. Jag skulle utan tvekan kunna fylla den här bloggen i månader med historier från den vansinnesresan men det skulle bli hyfsat tjatigt. Därför kommer jag att lägga fokus på en speciell episod.

Giget i Sunne.

Trots att vi framförde vår musik i alla möjliga och omöjliga länder kändes det ändå som att Sunne skulle vara marsipanrosen på prinsesstårtan. Dels var det turnéns sista show och dels så kändes det lite exotiskt att spela i Sunne. Denna stad som enbart är känd för att tredjepristagaren i Jeopardy kunde inkassera en SPA-weekend där.

Till slut var dagen kommen. I ilfart for vi från Hamburg för att kunna hinna till staden med stort S i tid. Givetvis så gick det åt helvete då ena minibussen fick soppatorsk och en smutsig dansk försökte sko sig genom att erbjuda bärgning för astronomiska summor. Vet ni förresten hur långt det är från Hamburg till Sunne? Det är det ingen som vet. Trots enorma avstånd och allmänt strul så hade vi konstigt nog tid att stanna på en mack mitt ute i skogen där vi bunkrade upp med pornografiskt material på VHS och nymodigheten DVD. Själv snuvade jag Matte Modin på en hyfsat överskattad best-of med Jenna Jameson samt en splitkassett som innehöll en relativt skickligt framförd, men fullständigt orealistisk historia om en man som hade en dag kvar att leva och … ja, resten kan ni nog räkna ut själva. Allt slutade iallafall med att filmens kvinnliga stjärna sprängde alla i luften. Film nummer två på den kassetten handlade om ett brännbollslag. Förutom sportkepsar var det väldigt lite i övrigt som berörde temat idrott.

När vi äntligen kom in i det lilla samhället möttes vi direkt av vägbeskrivande skyltar som det stod ”Metalfest” på. Minibussarna fylldes av klang och jubel. Oftast är det rent guld att spela i små skitstäder som knappt finns på kartan då dessa inte direkt är mättade på underhållning. Publik samt organisatörer brukar vara galet taggade och bjuda på ett varmt bemötande.

Denna regel gäller inte för Finspång men det är en helt annan historia.

Efter en stunds bilkörning kom vi då till slut fram till spelpalatset och när det visade sig vara en gymnasieskola började spindelsinnet pingla likt spöksynten på GEHENNAs ”First spell”.

Det visade sig att metalfesten var ett gymnasieprojekt och att vi, några lokala band samt landets största stilmässiga vindflöjel, RAISE HELL, skulle spela i skolans gymnastiksal.

Livslusten gled sakta ur oss.

Logen bestod av ett klassrum. Sängar? Själv sov jag under ett element den natten medan gitarristerna sov ute i skolans trapphus. Gustaf från DEFLESHED är som de flesta vet en hedersknyffel av rang så han försökte muntra upp alla genom att ställa upp den sprit vi hade kvar från resan på katedern. Denna skulle vi dricka för att fira att resan var slut. Detta gillades inte av klassens fröken, en svensk version av Ilsa, shewolf of the SS, varpå dålig stämning uppstod.

Skolans duschar fick vi inte under några som helst omständigheter använda. Det som erbjöds var att vi fick blaska av oss hemma hos en av tjejerna som anordnade spektaklet i hennes mikroskopiska studentlägenhet. Eftersom hon var livrädd för hårdrockare satt hon på en pinnstol i tamburen och vakade likt en hök när vi en och en äntrade hennes domäner. Själv försökte jag lätta upp stämningen genom att dra några vitsar om hennes duschmunstycke som hade en tvivelaktig massagefunktion. Det hade varit mer populärt att rita en karikatyr av en viss profet i en moské. Duschen var ändå helt poänglös då vi bara hade tillgång till den INNAN giget.

Hur var då maten? Spagetti och köttfärssås. I jämförelse med annat vi ätit på denna resa var utfodringen helt OK. Någon vidare matro fick man emellertid inte då det sprang omkring vidriga ungdomar med keps i korridorerna och levde om likt helvetesbasuner. Tacka vet jag klostret vi spelade på tidigare under resan. Där var det ordning och reda. Ända tills morgonen efter spelningen då man vaknade helt kallsvettig av att munkarna drog igång kyrkklockorna.

Ja, vi spelade i ett kloster. Eller rättare sagt. I ena vingen var det en ungdomsgård där det arrangerades spelningar. I andra vingen bodde det munkar. Only in Germany.

När det äntligen var dags för mig och mina medmusikanter att få skiten överstökad bestod publiken av folk från TAETRE och DEFLESHED samt en knapp handfull lokalpatrioter som stod klistrade vid väggarna. Det första som sker är att rytmgitarristen tappar sin gitarr på golvet och i ett inslag av absolut nonchalans justerar han inte stämningen så hela giget plågades av ett STRIBORG-doftande gitarrarbete. Själv headbangade jag i vild panik bara för att slippa se den totala tomheten i lokalen. Plötsligt känner jag hur hela scenen skakar i otakt. Jag tittar upp och får se en överförfriskad lokal alkis i BURZUM-longsleeve rabiat skrika blandade slagord medan han upprört daskade handflatorna mot scengolvet. Ingen av oss förstod vad han ville men då han var den ende som visade intresse antog vi att han gillade musiken. Det kan lika gärna ha varit så att han bara ville att vi höll käften och klev av scenen.

Innan DEFLESHED klev på höll Matte ett dekret för sina spelemän att låtlistan skulle kortas avsevärt. Han hade nämligen lyckats styra upp en flyktbil och den gode Modin försvann likt en avlöning innan sista låten ebbat ut i den kraftigt glesbefolkade gymnastiksalen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin sett en trummis spela så fort och målmedvetet.

RAISE HELL bjöd på tidstypisk thrashdöds med mycket bandana. Tydligen var huvudbonaden nyckeln till succé i Sunne då publiken helt plötsligt vaknade till liv. I övrigt minns jag lika mycket från det framträdandet som jag minns av deras skivor. Ingenting.

När alla band spelat klart stötte vi på problem nummer ett. Betalningen. Då ”festivalen” inte precis gått runt ekonomiskt fick vi stå och käfta med samma skolfröken som inte uppskattade att hennes kateder blivit ett groggbord om våra surt förvärvade slantar. Att stå och käfta med organisatörer om pengar är noll procent roligt. Att stå och upprört diskutera betalningsmedel med en skolfröken är mest bara surrealistiskt.

När det problemet var löst bestämde vi oss för att gå på den lokala turkpizzerian/krogen och dricka blaskig starköl. Då uppstod problem nummer två. Tydligen kunde vi inte under några som helst omständigheter lämna skolan, dricka en pilsner och sedan komma tillbaka för att sova. Det stred mot alla regler varpå ännu en evighetslång diskussion med allas vår favoritfröken gick av stapeln. DEFLESHED-Gustaf plockade då fram en sådan social kompetens att jag än idag undrar vad han egentligen sade till henne. Vips var vi nämligen på väg till ”krogen”.

Vägen till turkpizzerian var lång, folktom och kall. På en öde parkering stod en ensam husvagn och när vi passerade tingesten såg vi att det satt ungdomar i den. Vad hade då ynglingarna för sig? Jo, de satt och slog sönder saker. Jag skämtar inte. I Sunne är alltså det stora helgnöjet att sitta i en husvagn på en parkering och slå sönder saker.

Magiskt.

Syltan serverade mycket riktigt blaskig starkpilsner till inte alls humana priser. I ett hörn stod en spotlight och en högtalare där ortens innekrets samlades för att stöta könen mot varandra i en blasfemisk styrdans. Själv satt jag och stressdrack öl bara för att döva smärtan. Efter ett par glas vankades det tillbakagång till logen, ursäkta, klassrummet. Jag lade mig i fosterställning under ett element och somnade i rent skapelseförakt.

Giget i Sunne är långt ifrån det värsta jag varit med om men jag har då aldrig upplevt ett större antiklimax. I två veckor hade förväntningarna grott och som ni märkt levde Sunne inte direkt upp till hypen. Finns det ett ställe på jorden jag aldrig vill återvända till är det den hålan.

Och klubben Frontline i Gent.

/Hatpastorn