Hatpastorns likpredikan

Två poliser byggda som berg sneglar hotfullt åt mitt håll när jag irrar mig fram genom gatorna, ackompanjerad av isvindar som bestämt sig för att hålla våren på avstånd. Mitt fåfänga försök att hitta till den klubb jag ska till visar sig vara ett katastrofalt misslyckande och jag väntar bara på att en av de gråklädda milismännen ska ropa ”innostranets” till mig, ta mitt pass och försätta mig i häkte till dess att jag betalar min egen borgen.

Efter en stund är jag dock alltför less på att vandra samma gator upp och ned i väntan på ett riktmärke och bestämmer mig för att låta hammarprofeten komma till berget i stället för det omvända. Så jag tar mod till mig, stegar fram, och frågar en av dem på knackig ryska om vägen. Han nickar, pekar med hela handen och snart är jag på rätt väg. Halvvägs stöter jag ihop med Dima och ytterligare en svartklädd gestalt vars namn jag aldrig uppfattade på grund av hans kraftiga läspande.

Väl inne i lokalen hörs ett överjävligt muller från en minimal scen. Förvisso lär man sig att detta är ett land man aldrig slutar förvånas av, men att ENSLAVED efter snart 20 års trogen tjänst ska spela i ett utrymme mindre än Ungdomens Hus i Uppsala känns ändå lite småmärkligt.

Nåja. Tydligen är det brötdödsbandet RIGORISM från Kostroma som agerar förrätt på kvällens meny. För att vara helt ärlig fattar jag inte om det är soundcheck som pågår eller om de börjat spela på riktigt. Scennärvaron hos medlemmarna är så nära absolut nollpunkt man kan komma, men just då jag börjar önska mig någon annanstans långt borta inser jag att det faktiskt inte låter så tokigt trots allt. ”Ljudteknikern” gör sitt bästa för att få bort varje tillstymmelse till tramsigheter som riff, toner och ackord, men mitt i kakofonin – som egentligen har mer gemensamt med den MERZBOW-konsert jag bevittnade i Oslo 2001 än med death metal – begriper jag att detta faktiskt är riktigt bra och konstaterar återigen att även om rysk svartmetall må vara ett tvivelaktigt kapitel i musikhistorien verkar dödsscenen i alla fall leva väl och frodas.

Efter manglet går jag med ett helvetestjut ringande i vänsterörat för att hälsa på Mischa, dagen till ära iförd vikingahjälm av plysch samt en ENSLAVED-huvtröja. Med sig har han en säck med påmålad DARKTHRONE-logga, till brädden fylld av skivor med ryska metalband. Jag blir upplyst om att detta är hans distro. Jag erbjuder mig att köpa ett ex av SEPTORYs ”World War Chaos”, men hindras då jag blir lovad ett gratisex av specialutgåvan i stället, som present. Jag tackar och lovar att skicka ett gäng skivor med mitt eget band som tack.

Efter öl, cigaretter och diskussioner om nordgermanska språk, svensk 90-talssatanism och livet i allmänhet är det dock dags för ENSLAVED att dra igång. Tack och lov visar det sig att de får härja på en närliggande större scen av fullt acceptabel standard.

Med korten på bordet har jag inte varit något större fan av det här bandet på många år – faktiskt inte sedan 1997, det vill säga strax innan de släppte magplasket ”Eld”. Med risk för att åka på en Karl-Alfredsnyting av Pastorn står jag fast vid att den plattan är en katastrof på alla sätt och vis. Hur en guldplatta som ”Frost” kunde följas upp av något så mördande trist övergår än i dag mitt förstånd. Vill även minnas att den salufördes med devisen ”the most ENSLAVED-ish album up to date!” av Osmose Productions. Om nu det stämde låter jag vara osagt, men i alla fall …

I och med ”Eld” sprack ENSLAVEDs aktie likt en valutaspekulation i Sydostasien. Det efterföljande albumet ”Blodhemn” är jag idag benägen att framhålla som lite av en bortglömd juvel, men när den dök upp 1998 var det Photoshopdoftande drakskeppet på konvolutet redan skadeskjutet och verkade mest vänta på att som sin svenska vikinga/neo-folkkollega NORDMAN förlisa på en öde ö för att aldrig hitta hem igen.

Sedan tappade jag intresset, men likväl har jag alltid haft någon slags respekt för herrarna Kjellson och Björnson då de i mina ögon alltid, mer än andra, tagit sitt koncept på allvar. På gott och ont.

Med ett tidigare brinnande amatörintresse för asamytologi och runologi gillade jag alltid att bandet för varje skiva fördjupade sig i detta utan att hamna på tröttsamma villovägar. Varken tveksamma politiska sådana eller knätofsar låg i deras väg utan enbart ett vidareutvecklande av de ämnen de anammat. Problemet har väl snarare, åtminstone i mitt tycke, varit att ju mer intressant lyriken blev, desto tråkigare blev själva musiken. Progg har aldrig varit min grej, och än värre är det när detta blandas med metal. Originalitet är inte alltid lika med kvalitet, och i ärlighetens namn vet jag inte om jag tycker att det är värst originellt heller. Att ha som sellingpoint att man förenar black metal med PINK FLOYD är inget som pockar på uppmärksamheten. Själv tycker jag mest att folk konstaterat att det kanske är en cool sak att göra, men när det kommer till sin spets är det ändå ganska ointressant.

Hur som helst kan jag inte låta bli att tycka att det jag hör denna kväll faktiskt svänger utav bara helvete. Den spelstil de lagt sig till med, komplett med en perfekt mixad keyboard, fungerar utmärkt i högtalare som förmodligen sett sina bästa dagar för länge sedan. Tror faktiskt att de tillför den där lilla extra krispigheten som saknats på bandets senare utgåvor och skapar en råhet som gnager skönt i hörselgångarna. Att soundet annars är bra soft nu för tiden gör liksom inget, då balansen är i det närmaste perfekt mellan tunggung och rasp.

Då jag inte följt utvecklingen nämnvärt kan jag inte uttala mig om vilka låtar som spelades, förutom att de utannonserade några nya låtar från ”Axioma Ethica Odini” (en titel jag anser luktar väl mycket pretention och DIMMU BORGIR), samt ”Isa” som slutspår. De gamla numren representeras av ”Allfadr Odin” … och ett extranummer i form av en tio minuters lång version av ”Slaget i skogen bortenfor”. När denna väl drog i gång var jag nästan benägen att fälla några nostalgiska tårar.

Att däremot inte spela en endaste låt från ”Frost” … vad är det för jävla fasoner?

Hinner som hastigast med att byta några ord på norska med Ivar och keyboardspelaren Herbrand och skåla i hemgjort ryskt körsbärsvin, sötare än jordgubbssaft, innan det är dags att återigen försvinna ut i den barska vinternatten då kollektivtrafiken håller på att ge upp för kvällen.

Positivt överraskad. Tack för kaffet.

/Heidenhammer

This entry was posted on 14 april, 2011 at 7:06 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.