Hatpastorns likpredikan

Då solen fått för sig att kika fram tycker jag det är hög tid att skriva en solrelaterad artikel. Idag kommer vi att diskutera brittiska POWER QUEST.

Ja, ni läste rätt.

Av alla namn man kan döpa sin konstellation till måste väl ändå POWER QUEST vara ett av de tröttaste. 

Power metal är en genre som är mer oanständig än en sexakt mellan två kraftigt salongsberusade Monchhichis (tummar i hål tummar inte var menade att vara i) och jag brukar undvika att göra bandfotokatastrofer när power metal-artister är i farten. Då som då måste man ändå sätta ner foten och markera att det här inte är OK. Att spela på en utomhusfestival i gassande sol är illa, särskilt om man spelar black metal. Jag minns själv en episod i Österrike då solen brände mina ögon så hårt att jag under hela spelningen aldrig såg publiken. Att ta bandfoton med solen rätt i plytet är minst lika antififfigt.

Läderläckrot längst till vänster förbannar underjorden över det faktum att han ofrivilligt håller på att vinna DM i transpiration. En heltäckande skinnklädsel i denna hetta var ett lika bra val som att klippa av sig håret, lägga på lite mascara och börja spela norsk millennieblack metal. Luggen är emellertid välkammad och skjortslaget rakt. Pluspoäng där. Av minen att döma kommer han snart att förvandlas till en hök och picka den andra snubben i nacken. Vad paff hans bandkamrater kommer att bli.

Det kommande näbboffret har en lite mer avslappnad inställning till det hela. Den oxblodsfärgade skinnjackan matchar hans kritvita och renrakade urringning. Huvudet på svaj, blossande kinder, händerna i fickorna. Det kunde varit värre. Betydligt värre.

Oh, en vargtandsberlock. Det var inte igår man såg accessoarer av den kalibern. Uppenbart besvärad av solljuset står det blonda vilddjuret och ser mest ut som en gammal fuktig thrash-räv. Att han spelar trummor kom inte som någon större överraskning. Är det bara jag eller ser det ut som att hans näsborrar just kommit i kontakt med en arom som skvallrar om bristande intimhygien, deodoranten ”Barracuda” från ÖB samt tandsten? Vem eller vilka i POWER QUEST som ger ifrån sig dessa dofter får vi nog aldrig veta.

På tal om thrash. I mitten finner vi en blandning av en panflöjtsindian och Tom Araya. Vid närmare analys kan det lika gärna vara Tom som sadlat om från grånad thrashlegend till fluffig power metal-krigare. Hur kommer det sig att man måste vara över 40 för att spela just power metal? Antingen är det en åldersgräns på genren eller så bär alla på Leslie Nielsen-genen. Hur kommer det sig förresten att alla lokaltidningar skriver ”trash metal” istället för ”thrash metal”? Så svårt ska det väl inte vara? När vi ändå är inne på de riktigt tunga existentiella frågorna slänger jag ut följande undran. Tom Araya är katolik. Har Kerry Kings bandana glidit ner framför hans ögon och öron? Borde det inte bli väldigt konstig stämning när Tom sjunger texter som han uppenbarligen inte ställer sig bakom? Visst är DEICIDE-bekante Ralph Santolla även han kristen? Den här branschen blir bara märkligare och märkligare. På tal om märkligt, sångaren i POWER QUEST heter Chity Somapala. C-h-i-t-y. Man tycker att en brittisk orkester borde ha förståndet att meddela sin vokalist att det är dags att skaffa ett artistnamn. Visualisera följande scenario:

POWER QUEST börjar giget med att riva av deras klassiska demolåt ”Glory tonight” och den tyska publiken är i extas. Medan sångaren förnöjt springer fram och tillbaka över scenen och hetsar publiken genom att smeka monitorerna, mickstativet och sig själv med färgglada scarfar som han bundit runt armarna skanderar publiken något som låter som ”Shitty, Shitty, Shitty” och klappar händerna i tretakt fast låten går i fyrtakt. Gitarristerna tror att publiken vrålar i missnöje och börjar desperat spela flashiga licks för att avleda uppmärksamheten från Chity. Basisten fattar ingenting och börjar paniskt pumpa E samtidigt som han sätter upp foten på monitorn i en vanvettig King Ov Hell-imitation. Allt når sin klimax när trummisen hör att bandet spelar minst tre låtar samtidigt och resolut försöker reda upp situationen genom att göra trumrullningar som skulle få trumarbetet på amerikanska KRIEGs ”Rise of the imperial hordes” att komma på skam.

Plötsligt exploderar hela universum.

Näst på tur har vi iallafall min polare Carl om 20 år om han bestämmer sig för att hålla en strikt diet bestående av starksprit och farliga kvinnor. Välutvecklad ögonbrynsmuskelatur. Bister min. Inte så pjåkigt jobbat Carl!

Sist, men inte störst, har vi medlemmen som jag väljer att kalla ”den nya killen”. Uppenbart yngre än sina övriga kollegor står han lite avvaktande och bröstar upp sig i sin käcka lilla skinnväst. Armbandsuret accentuerar hans brittiska blekhet. Visst ser han lite dryg ut? Ni kommer ihåg den där jobbiga killen i skolan som var ett jävla störningsmoment men ingen kunde spöa honom för han led av epilepsi eller något liknande. Han spelar gitarr i POWER QUEST. Gavin Owen heter han. Tänk om han är släkt med Ken Owen från CARCASS. Då dör jag.

/Hatpastorn

This entry was posted on 18 april, 2011 at 8:51 f m and is filed under Bandfotokatastrofer.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.