Hatpastorns likpredikan

Innan jag bestämde mig för att sprida mitt Satansevangelium över Internets pestlandskap brukade jag förr om åren skriva ner turnédagböcker för mitt eget och mina bandkamraters höga nöjes skull. När åren går är det lätt att man glömmer saker och ting och då är det bra att kunna plocka fram en textmassa för att friska upp minnet. Man vill ju exempelvis inte glömma det intermezzo som utspelade sig då Mårten från SINS OF OMISSION skrikande klamrade sig fast i sängen i turnébussen då han trodde att bakdörren öppnats och att han skulle sugas ut av fartvinden. I själva verket stod bussen still och Mårten drömde att bussen fortfarande rullade i nackbrytande hastigheter. Hans panik när dörren öppnades för att vi skulle kunna plocka ut instrument och packning ur turnéfordonet är legendarisk. Inte många dagar senare sprang hans bandkamrat Martin, numera gitarrist i DISMEMBER och jagade en grå flamingoliknande fågel på en äng i Rotterdam. En märklig syn.

2002 var året då ultragöteborgarna i TAETRE, Uppsalasönerna i DEFLESHED samt min egen seminorrländska hatorkester gjorde Europa osäkert under två veckors tid. Jag skulle utan tvekan kunna fylla den här bloggen i månader med historier från den vansinnesresan men det skulle bli hyfsat tjatigt. Därför kommer jag att lägga fokus på en speciell episod.

Giget i Sunne.

Trots att vi framförde vår musik i alla möjliga och omöjliga länder kändes det ändå som att Sunne skulle vara marsipanrosen på prinsesstårtan. Dels var det turnéns sista show och dels så kändes det lite exotiskt att spela i Sunne. Denna stad som enbart är känd för att tredjepristagaren i Jeopardy kunde inkassera en SPA-weekend där.

Till slut var dagen kommen. I ilfart for vi från Hamburg för att kunna hinna till staden med stort S i tid. Givetvis så gick det åt helvete då ena minibussen fick soppatorsk och en smutsig dansk försökte sko sig genom att erbjuda bärgning för astronomiska summor. Vet ni förresten hur långt det är från Hamburg till Sunne? Det är det ingen som vet. Trots enorma avstånd och allmänt strul så hade vi konstigt nog tid att stanna på en mack mitt ute i skogen där vi bunkrade upp med pornografiskt material på VHS och nymodigheten DVD. Själv snuvade jag Matte Modin på en hyfsat överskattad best-of med Jenna Jameson samt en splitkassett som innehöll en relativt skickligt framförd, men fullständigt orealistisk historia om en man som hade en dag kvar att leva och … ja, resten kan ni nog räkna ut själva. Allt slutade iallafall med att filmens kvinnliga stjärna sprängde alla i luften. Film nummer två på den kassetten handlade om ett brännbollslag. Förutom sportkepsar var det väldigt lite i övrigt som berörde temat idrott.

När vi äntligen kom in i det lilla samhället möttes vi direkt av vägbeskrivande skyltar som det stod ”Metalfest” på. Minibussarna fylldes av klang och jubel. Oftast är det rent guld att spela i små skitstäder som knappt finns på kartan då dessa inte direkt är mättade på underhållning. Publik samt organisatörer brukar vara galet taggade och bjuda på ett varmt bemötande.

Denna regel gäller inte för Finspång men det är en helt annan historia.

Efter en stunds bilkörning kom vi då till slut fram till spelpalatset och när det visade sig vara en gymnasieskola började spindelsinnet pingla likt spöksynten på GEHENNAs ”First spell”.

Det visade sig att metalfesten var ett gymnasieprojekt och att vi, några lokala band samt landets största stilmässiga vindflöjel, RAISE HELL, skulle spela i skolans gymnastiksal.

Livslusten gled sakta ur oss.

Logen bestod av ett klassrum. Sängar? Själv sov jag under ett element den natten medan gitarristerna sov ute i skolans trapphus. Gustaf från DEFLESHED är som de flesta vet en hedersknyffel av rang så han försökte muntra upp alla genom att ställa upp den sprit vi hade kvar från resan på katedern. Denna skulle vi dricka för att fira att resan var slut. Detta gillades inte av klassens fröken, en svensk version av Ilsa, shewolf of the SS, varpå dålig stämning uppstod.

Skolans duschar fick vi inte under några som helst omständigheter använda. Det som erbjöds var att vi fick blaska av oss hemma hos en av tjejerna som anordnade spektaklet i hennes mikroskopiska studentlägenhet. Eftersom hon var livrädd för hårdrockare satt hon på en pinnstol i tamburen och vakade likt en hök när vi en och en äntrade hennes domäner. Själv försökte jag lätta upp stämningen genom att dra några vitsar om hennes duschmunstycke som hade en tvivelaktig massagefunktion. Det hade varit mer populärt att rita en karikatyr av en viss profet i en moské. Duschen var ändå helt poänglös då vi bara hade tillgång till den INNAN giget.

Hur var då maten? Spagetti och köttfärssås. I jämförelse med annat vi ätit på denna resa var utfodringen helt OK. Någon vidare matro fick man emellertid inte då det sprang omkring vidriga ungdomar med keps i korridorerna och levde om likt helvetesbasuner. Tacka vet jag klostret vi spelade på tidigare under resan. Där var det ordning och reda. Ända tills morgonen efter spelningen då man vaknade helt kallsvettig av att munkarna drog igång kyrkklockorna.

Ja, vi spelade i ett kloster. Eller rättare sagt. I ena vingen var det en ungdomsgård där det arrangerades spelningar. I andra vingen bodde det munkar. Only in Germany.

När det äntligen var dags för mig och mina medmusikanter att få skiten överstökad bestod publiken av folk från TAETRE och DEFLESHED samt en knapp handfull lokalpatrioter som stod klistrade vid väggarna. Det första som sker är att rytmgitarristen tappar sin gitarr på golvet och i ett inslag av absolut nonchalans justerar han inte stämningen så hela giget plågades av ett STRIBORG-doftande gitarrarbete. Själv headbangade jag i vild panik bara för att slippa se den totala tomheten i lokalen. Plötsligt känner jag hur hela scenen skakar i otakt. Jag tittar upp och får se en överförfriskad lokal alkis i BURZUM-longsleeve rabiat skrika blandade slagord medan han upprört daskade handflatorna mot scengolvet. Ingen av oss förstod vad han ville men då han var den ende som visade intresse antog vi att han gillade musiken. Det kan lika gärna ha varit så att han bara ville att vi höll käften och klev av scenen.

Innan DEFLESHED klev på höll Matte ett dekret för sina spelemän att låtlistan skulle kortas avsevärt. Han hade nämligen lyckats styra upp en flyktbil och den gode Modin försvann likt en avlöning innan sista låten ebbat ut i den kraftigt glesbefolkade gymnastiksalen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin sett en trummis spela så fort och målmedvetet.

RAISE HELL bjöd på tidstypisk thrashdöds med mycket bandana. Tydligen var huvudbonaden nyckeln till succé i Sunne då publiken helt plötsligt vaknade till liv. I övrigt minns jag lika mycket från det framträdandet som jag minns av deras skivor. Ingenting.

När alla band spelat klart stötte vi på problem nummer ett. Betalningen. Då ”festivalen” inte precis gått runt ekonomiskt fick vi stå och käfta med samma skolfröken som inte uppskattade att hennes kateder blivit ett groggbord om våra surt förvärvade slantar. Att stå och käfta med organisatörer om pengar är noll procent roligt. Att stå och upprört diskutera betalningsmedel med en skolfröken är mest bara surrealistiskt.

När det problemet var löst bestämde vi oss för att gå på den lokala turkpizzerian/krogen och dricka blaskig starköl. Då uppstod problem nummer två. Tydligen kunde vi inte under några som helst omständigheter lämna skolan, dricka en pilsner och sedan komma tillbaka för att sova. Det stred mot alla regler varpå ännu en evighetslång diskussion med allas vår favoritfröken gick av stapeln. DEFLESHED-Gustaf plockade då fram en sådan social kompetens att jag än idag undrar vad han egentligen sade till henne. Vips var vi nämligen på väg till ”krogen”.

Vägen till turkpizzerian var lång, folktom och kall. På en öde parkering stod en ensam husvagn och när vi passerade tingesten såg vi att det satt ungdomar i den. Vad hade då ynglingarna för sig? Jo, de satt och slog sönder saker. Jag skämtar inte. I Sunne är alltså det stora helgnöjet att sitta i en husvagn på en parkering och slå sönder saker.

Magiskt.

Syltan serverade mycket riktigt blaskig starkpilsner till inte alls humana priser. I ett hörn stod en spotlight och en högtalare där ortens innekrets samlades för att stöta könen mot varandra i en blasfemisk styrdans. Själv satt jag och stressdrack öl bara för att döva smärtan. Efter ett par glas vankades det tillbakagång till logen, ursäkta, klassrummet. Jag lade mig i fosterställning under ett element och somnade i rent skapelseförakt.

Giget i Sunne är långt ifrån det värsta jag varit med om men jag har då aldrig upplevt ett större antiklimax. I två veckor hade förväntningarna grott och som ni märkt levde Sunne inte direkt upp till hypen. Finns det ett ställe på jorden jag aldrig vill återvända till är det den hålan.

Och klubben Frontline i Gent.

/Hatpastorn

This entry was posted on 21 mars, 2011 at 10:25 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.