Hatpastorns likpredikan

I mitt sovrum står en av mina absolut käraste ägodelar. Kassettbandspelaren. När man ligger och läser är det perfekt att ha en gammal demokassett svajandes i bakgrunden. I nio fall av tio slutar det emellertid med att man lägger boken åt sidan och bara horisontaldyrkar.

När man går igenom kassettskörden finner jag det ibland en smula märkligt att en del band hyllats till skyarna medan en del andra totalt glömts bort, trots att det rent musikaliskt inte skiljer så mycket mellan konstellationerna. Black metal-band vars medlemmar dött eller gjort sig kända för allehanda brott har en tendens att få lite mer uppmärksamhet än de som nöjer sig med att hålla sig till det rent musikaliska. Detta är inget konstigt och kan appliceras på i stort sett all finkultur. Det som däremot är värt att notera är hur ett svenskt band som spelade lättlyssnad black metal med synt och kacklande sång i mitten på 90-talet, vars medlemmar dessutom trillat av pinn en efter en, kan vara totalt okända. Jag menar, någon måste väl ändå ha brytt sig?

Vi snackar om Sundsvallsbandet HAIMAD.

Dessa grabbar kom från stadsdelen Granloholm, Sundsvalls svar på Chicago. Även fast Sundsvall är en liten stad så har det lustigt nog alltid funnits olika scener i olika stadsdelar. Detta kommer jag att gå in lite närmare på vid ett senare tillfälle, suspekta platser såsom Nacksta, Ljustadalen, Bergsåker och Bosvedjan kräver nämligen en djupare analys. Mina personliga kopplingar till Granloholm är limiterade till att jag i gymnasiet repade på Granloholms fritidsgård. Nu när jag tänker efter gjorde jag faktiskt mitt livs första spelning där, tydligen hade jag mer kopplingar dit än vad jag trodde. Märkligt. Däremot hängde man inte där i onödan. Mitt intresse av att hänga utanför ICA Ettan och tjuvröka var försvinnande litet och således var min kontakt med HAIMAD mer eller mindre lika med noll.

Enligt gruppens första sångare Robin, mest känd som innehavaren av en av Sundsvalls grymmaste skinnjackor, var bandnamnet skapat av det grekiska ordet ”Haima” som betyder blod. Grabbarna lade till ett ”d” i slutet för att få lite mer studs i namnet. Huruvida ”Haima” är grekiska för blod vet jag inte, talar man finska betyder det i alla fall bukspottskörtel. Personligen tyckte jag alltid att det lät som en dansk stavning av ordet ”hajmat”.

Skit samma.

Logotypen, strykful givetvis, plitades ihop av Johan från NOCTES, eller CONCEALED som de hette på den tiden. Johan var inte så tokig på att rita logos men i fallet HAIMAD så gick det inte hela vägen. Att det är stört omöjligt att finna en version som inte är Photoshopad gör mig lika irriterad som det faktum att någon väljer att döpa sitt band till CONCEALED. Bara DORMITORY kommer upp i samma nivå av hopplöshet vad det gäller uppfinningsrikedom.

1996 släppte HAIMAD sin första demokassett, ”A dream vision vanished”. Hur den låter? Det är det ingen som vet. Deras andra demo, ”The horned moon”, som släpptes året därpå via semiklassiska Arte De Occulta är jag betydligt mer bekant med. Förutom en näpen titel finner man här söt black metal med mycket synt, fyrtakt och sjukt irriterande sånginsatser. Vad handlar texterna om? Det är det ingen som vet. Sångaren Agilmas hysteriska kacklanden gör det inte lätt att tyda något, men med låttitlar som ”Moonshine over grimorie” anar jag att avsaknaden av lyrik i bookleten var ett taktiskt drag. Rent musikaliskt är det inte speciellt rafflande, förutom på ett rent nostalgiskt plan, men jag har alltid fastnat för produktionen. Varm, frasig och analog. Ungefär som en paj från McDonalds. Minus brännskadorna i munnen förstås.

Bandfotot är klassiskt. Notera ölburken i snön. Genialiskt. Enligt uppgift så dök polisen upp under en av HAIMADs fotosessioner. Grabbarna hade tydligen valt att promenera förbi ett dagis i full mundering varpå några neurotiska fröknar ringt stadens konstaplar. När ordningsmakten konfronterat pojkarna med frågan, ”Vad är det här för en jävla mordritual?”, ska stor humor ha utspelat sig. Det är förresten inte första gången ett Sundsvallsband haft problem med polisen vid fotosessioner, men det är en annan historia.

Grabbarna skulle ha skrivit på för Full Moon Productions, det enda som blev av var att de bidrog med en låt till skivbolagets samlingsskiva ”Tribute to hell”. Bidraget var en tidstypisk sak med mycket syntar och hade någon sagt till mig att det var en låt tagen från första MISTELTEIN-demon hade jag inte tvivlat en sekund. Till och med låttiteln, ”Under spread wings of eternal darkness”, stinker skånsk black metal lång väg.

1998-99 spelade HAIMAD in en mini-CD med ny line-up och även om jag inte hört den på drygt tio år så minns jag den som en rejäl uppryckning. Denna EP skulle ha släppts via Cadla Communications men det sket sig och såvitt jag vet ligger den och dammar i en bokhylla i Rinkeby. Trist, då den faktiskt inte lät så tokigt. Jag kan dock ha skönmålat minnen.

Sedan tog det stopp. Gitarristen Saurin dog av en heroinöverdos år 2000 och bandet lades på is. Sju år senare gick sångaren Agilma samma öde till mötes fast i en GHB-överdos. Deras första trummis, Keuron, knarkade emellertid inte ihjäl sig. Han började spela i REDNEX istället.

Ja, ni läste rätt.

REDNEX.

Gitarristen Azradan flyttade till Göteborg och hade tydligen något projekt tillsammans med John Zwetsloot som det aldrig blev något med. Finns det ingen i Göteborgsområdet som kan ge Zwetsloot en spark i arslet så han börjar producera musik igen? Ge mig lite infernaliska slingor, skriksång och akustiska mellanspår och jag är nöjd. Vart tog då de resterande medlemmarna i HAIMAD vägen? Det är det ingen som vet.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på en av låtarna från ”The horned moon”-demon. Jag väljer låt två, ”Silent serenade”, mest känd som låten som har minst enerverande sång. Ta det för vad det är. Melodisk glesbygds-black som kanske inte blivit helt otuggad av tidens tand men som ändå har en viss naiv charm.

Vill ni ha hela demokassetten plus låten de hade med på Full Moon Productions samlingsskiva så kan man enklast hitta den i en bukt där det finns pirater. Gissa om jag blev förvånad när jag såg att den, av alla demos som någonsin spelats in, fanns där.

/Hatpastorn

This entry was posted on 24 mars, 2011 at 9:45 e m and is filed under Hatpastorn botaniserar.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.