Hatpastorns likpredikan

I grund och botten var det tänkt att Dr Panzram skulle presentera en film där han radade upp de tio sämsta introsnuttarna som någonsin hamnat på en inspelning. Då den deadlinen passerades för cirka sex månader sedan kölhalar jag nu det projektet och presenterar härmed dessa intron under fanan ”Avgrundslika introduktioner”. För att suga på karamellen så bjuder vi på ett intro åt gången, på så sätt finns det möjlighet att ösa på med lite sköna anekdoter om banden som ställs mot väggen.

Att en platta börjar med ett intro är långtifrån ovanligt. Att ett album startar med ett bra intro är däremot mera sällsynt. Oftast brukar man lyssna på det första gången man hör skivan för att sedan i all evighet instinktivt hoppa till låt två. Inom extremmetallen har det länge varit praxis med fantasilösa ljudkollage där allehanda oljud blandas med någon i bandet som vrålar demonnamn. Ett koncept som snabbt blir tröttsamt. Vi har även gott om akustiska gitarrer och vindsyntar. Åskknallar och ugglor. Trumpeter och myskoxar.

Ni fattar poängen.

Då som då bjuds vi emellertid på artister som anser att en liten teaterföreställning är det bästa sättet att öppna en skiva med, och det är här den ofrivilliga humorn står som spön i backen.

Det första introt som ska dissekeras är ett verk signerat det gamla Kalmarbandet DAWN OF THE OBSCENE. Dessa lirare var kända för tre saker. Ett, de hade mystiska kopplingar till SPAWN OF POSSESSION. Två, de uppfann ”perkulator-grindet”. Denna trumstil går ut på att man stämmer upp virveln till max och har en trummis som inte orkar spela så snabbt som de andra i bandet vill. På så sätt uppstår ett ljud som låter exakt som en gammal puttrande kaffekokare. Denna teknik utnyttjades till fullo på deras tredje släpp ”Repentagram”, en produkt som är så obskyr att den inte ens finns nämnd på metal-archives. Tre, deras intro på EP:n ”Inversion”.

Introt…

Herre Satan giv mig styrka. Låt intigheten komma och utplåna hoppets tyranni.

Enligt uppgift ska alla i bandet, utom sångaren som var upphovsman bakom detta elände, ställt sig tvivlande till att ha med detta på plattan. Uppenbarligen var näktergalen större och starkare än de andra för introt kom med och vilket intro sedan. Att ingen satte ner foten och riskerade stryk är för mig totalt obegripligt. ”Inversion” är i övrigt en helt OK death metal-giv där tidiga DEICIDE stått som mall. Tyvärr tappar alstret all form av värdighet efter man tvingats genomlida en introduktion så avgrundslik att man vill piska sig själv med färgglada schalar tills man slutar att andas.

Det vi snart kommer att få avnjuta är ett skådespeleri av yttersta toppklass där sångaren och hans flickvän/syrra/morsa/tremänning/gud vet vad verkligen ger järnet. Vokalisten har rollen som satanisk übermensch medan den arma tösen har rollen som kristet offer. Medan ni håller tillbaka skrattattackerna kan ni lokalisera vilka klassiska skräckfilmer som de fullständigt ogenerat stulit repliker från. Deras engelska uttal måste även det kommenteras. Minns ni det där svenska fruntimret som pratade tyska på outrot på SORHINs makalösa album ”Apokalypsens ängel”? Tänk er den inlevelsen och språkkunskapen fast på svengelska.

God jul önskar livet.

Här kommer den. DAWN OF THE OBSCENEs klassiska intro som de listigt och uppfinningsrikt döpt till ”Intro”.

Vad grodan Boll gör på skivomslaget vet ingen.

/Hatpastorn

Att det tagit mig sådan här lång tid att redogöra för det amerikanska bandet GOATTHROWER tyder på att jag helt enkelt inte varit redo. Jag kom i kontakt med denna bisarra konstellation via den gamla kvalitetsblaskan Metal Wire där recensionsmaestron Granvik sågade deras platta ”Cult of the germanic horde” på ett så begåvat sätt att jag än idag står mållös. Självklart var jag tvungen att skaffa detta alster omgående.

Drygt tio år senare är albumet äntligen mitt. Det visade sig att det var hyfsat omöjligt att lägga rabarber på denna guldklimp, men tack vare Internet kan jag nu avnjuta dessa amerikaners stordåd. Varför känner jag mig då helt död inombords? Jo, vissa saker gör sig bättre i fantasin. När sanningen uppdagades och mina illusioner om detta alster fullständigt infriades sitter jag nu hålögd och önskar att jag tagit Granviks varnande ord på allvar.

Det här är sannerligen en mystisk skiva.

Vi börjar med att bena ut vilka GOATTHROWER egentligen var. Denna duo ifrån Massachusetts drog igång verksamheten 1995, vilket innebar att de var rätt tidigt ute med att spela black metal ur ett rent amerikanskt perspektiv. 1997 släpptes deras förstlingsverk, en split med LISA THE WOLF. Jag har inte hört den men om vi kollar på skivomslaget så vet vi exakt hur den låter. Året därpå, 1998, var det då dags för trummisen The Mad Arab och multiinstrumentalisten och sångaren Sabbatic Goat att erövra världen med sin fullängdsdebut ”Cult of the germanic horde”.

Herre Satan.

Vi startar med att spana in konvolutet. Jag har sett betydligt fulare omslag i mina dagar men jag lämnas med en känsla av smuts och fördärv då jag beskådar detta tecknade fantasimissfoster. Att svartmetallmusikanter tecknar sig själva på vis som är helt verklighetsfrånvarande är tyvärr inget ovanligt. Med svällande muskler och bister min står de ofta i situationer som bara existerar i sjuka människors sinnen. GOATTHROWER är inget undantag. Grabbarna står här på huk på ett sataniskt slagfält med Hin Håle själv svävandes i bakgrunden. Om vi kollar med verkligheten och jämför med hur grabbarna ser ut på ett riktigt fotografi kan till och med en pärlhöna förstå att världen är ur led.

Titta på The Mad Arab. Titta på honom. Tydligen är det inte bara DEF LEPPARD som föredrar enarmade batterister. Har han en brudslöja på huvudet eller är det bara ett spöke som kör ett velodromrace över den galne arabens fontanell? Inget vet. Några svällande muskler ser vi inte skymten av, däremot en härligt insugen mage och en tillhörande ansträngd min. Vi fyller på med boots, patronbälte, skinnväst och knäskydd för att accentuera att den här snubben menar allvar.

Från det ena till det andra. Sabbatic Goat. Finns ordet ”Sabbatic” i verkligheten förresten? Den sabbatiska geten.

Genialiskt.

En näslös jänkare med svartfärgad landstingsfrisyr, jazzbyxor och knölpåk är det inte varje dag man ser så ta tillfället i akt att bränna in detta på näthinnan.

Ja, det var det rent visuella. Vi har en lång resa kvar innan vi är färdiga så fyll på med Sobril och grillchips så beger vi oss djupare in i träsket.

”Cult of the germanic horde” börjar med att slå på den stora trumman med ett intro lånat från guldrullen Conan Barbaren. Efter introt med det originella namnet ”Intro” glider vi raskt över till deras stora epos, ”Germanic-satanic-barbaric”. Här invaggas man i en falsk säkerhet med ett inte alls illaljudande akustiskt intro. När allting väl drar igång så doftar det faktiskt en hel del GRAVELAND, sunkigt men inte helt oävet.

Sedan kommer sången.

Tänk er om ett gäng uppretade ankor skulle bilda en kör tillsammans med odrägliga barn som skriker rätt ut då de ej fått något svindyrt i namnsdagspresent.

EXAKT så låter det.

När The Mad Arab sedan börjar slå på trummorna så snabbt han bara kan utan en tanke på morgondagen når låten sitt crescendo. Efter denna urladdning går grabbarna listigt tillbaka till GRAVELAND-sunket för att sedan börja grinda igen. Här river den sabbatiska geten för övrigt av ett gitarrsolo som… ja, jag vet inte riktigt vad jag säga. Låten når här sitt första stopp och geten släpper nu alla hämningar med ett svävande riff som doftar lite ”Don´t fear the reaper”. Majestätiska pukor kommer in, vindsynten används till fullo och en pilgrimsfalk samt en deprimerad uggla hörs tjutande i fjärran. Sedan blir det bara tyst.

Låt nummer tre, ”Thunderbolt from the north”, river igång med ett hyfsat thrashriff och ettriga trummor.

Sedan kommer sången.

När man inte tror att det kan bli märkligare börjar araben att spela så snabbt han kan igen, geten river av ett panikartat solo samt kacklar osammanhängande med sin ankröst. Innan man fattat vad som hänt är vi tillbaka på ruta ett med det nu i sammanhanget helt briljanta thrashriffet. Succéreceptet upprepas två gånger till innan allt äntligen tystnar och en skrattande röst börjar eka. Mardrömmen är emellertid långt ifrån över för nu börjar pukorna ljuda igen och den sabbatiska geten levererar inte bara allehanda utslag på gitarren utan även ett brandtal där han förklarar att åskbollen från nord äter din nöd. Mina ögonbryn befinner sig numera permanent planterade i nacken.

”Battle scars” bjuder på ännu en thrashattack, men i detta epos så kommer sången igång redan från start. Det tackar vi inte för. Nu börjar jag skönja ett mönster för jag blir inte längre paff när den galne araben dundrar igång med ännu ett krampartat rens. Det är i princip den tredje låten i rad med exakt samma låtuppbyggnad. Som efterrätt serveras vi esoteriska körsyntar och ett märkligt ploppande ljud.

Här har vi lite tid att andas ut för nu kommer det ett instrumentalt parti fyndigt betitlad ”Instrumental”. Här finner vi rymdsyntar, knarrande gungstolar, en stillstudie i hur någon med lungsot och KOL låter när de andas samt ett plingande ljud som är stulet rakt av ifrån skräckfilmen Halloween. Att det inte är någon sång på spåret känns som att vinna storvinsten på Keno.

Låt nummer sex, ”King of the north umberland”, förvandlar snabbt Keno-vinsten till en hånskrattande nitlott i livets lotteri. I likhet med ”Germanic-satanic-barbaric” startar eländet med ett akustiskt parti som övergår i en vit makt-stinkande marschtaktsspya. Som grädde på moset låter det som geten sjunger ”Hurra” när trummorna väl övergår i en mystisk ompa-ompa.  När det börjar grindas ger jag bara upp och begraver ansiktet i mina kallsvettiga händer. Ja, det är samma låtuppbyggnad som vi hört tidigare så vi behöver inte analysera detta närmare.

Istället kastar vi oss handlöst över till ”Pure hate”, en låt som startar ursinnigt med ett rasande otight rens och ett riff som bäst kan beskrivas som ledmotivet ur Knight Rider framfört på elgitarr av någon med svårartad Parkinson. När den akustiska gitarren plockas fram i mitten av låten förstår jag verkligen ingenting. Vad vilda västern har med black metal att göra vet ingen men tydligen skulle geten prompt ha med detta saloon-plink till varje pris.

Plötsligt exploderar hela universum.

Efter avslutat Bonanza-lir börjar geten bräka fram ett MANOWAR-dekret där han förklarar att hans yxa minsann inte är fy skam och att rent hat är det bästa som uppfunnits sedan jordnötssmöret. Innan jag hunnit hämta mig från detta så hamnar vi en underjordisk tortyrkammare där de stönande rösterna, främst den kvinnliga, får DAWN OF THE OBSCENEs gamla intro att likna ett mästerverk. I bakgrunden hör man även hur någon sågar i ett stycke obehandlat virke.

Innan jag ens fått tid att smälta alla dessa intryck pruttar ”Hymn to Pan” igång med vindsyntar, släpande fyrtakt och hopplösa riff. Sången når nu sin absoluta botten och nu råder det ingen tvekan om att det verkligen är ankor och barn som tillsammans gått ihop och bildat världens mest skapelsefientliga kör. Olidliga solon dyker med jämna mellanrum upp i ljudbilden likt en kär gammal dödsfiende. Det finns en positiv sak jag kan komma på med ”Hymn to Pan” och det är att från och med nu kan det inte bli sämre.

Men det blev det. På ”Praise be thy goat” har duon bjudit in Lady Firethorn som på detta spår sköter synten och de kvinnliga sånginsatserna. Borde inte låten rimligtvis hetat ”Praised be thy goat”? Ja, det rent grammatiska är väl egentligen det minsta problemet. Lyssna själva på denna radioteater och försök hålla er för skratt.

Ja, det var GOATTHROWER det. Ännu ett band man kan bocka av på listan över artister som fan borde skämmas. Tydligen var detta det sista Sabbatic Goat var inblandad i och det tycker jag vi reser oss upp och avfyrar ett fyrfaldigt ”Hurra” för. The Mad Arab däremot har fortsatt att sprida terror i band som BONE RITUAL och GONKULATOR. Två band som… ja, det får väl bli en annan historia.

Jag tycker vi avslutar dagen med att helt enkelt stämma in i GOATTHROWERs hyllningskör till sig själva för att sedan aldrig någonsin mera nämna dem igen.

Goatthrower, I kneel in your honour
Goatthrower, I sacrifice my soul
Goatthrower, I carry my weapons
Goatthrower, I fight to the death

Nä, nu ska jag slicka mina sår och lyssna på SKOGEN en stund. Refrängen till ”Dighra dödh” kan hela de allvarligaste av skador.

/Hatpastorn

Ett syndrom som brukar drabba mig och många andra med jämna mellanrum är den så kallade ”skivkrampen”. Man äger en miljard album på alla möjliga och omöjliga format och likt förbannat så kommer man inte på något man vill lyssna på. Har man en polare på besök är det inte direkt sällsynt att följande konversation utspelas:

– Vad fan ska vi lyssna på?
– Inte vet jag, slå på det råaste.

Vad är då det råaste? Jo, det ska jag tala om för er. Dagens helvetestips är Portugals stoltheter SUMMUM MALUM.

Året var 2001 då jag och Heidenhammer stod och hatiskt bläddrade i skivbacken på Metalstore i Sundsvall. Plötsligt fiskade vi upp en tiotumsvinyl som såg så rå ut att vi fick galopperande salmonella där och då. Vi förstod inte vad bandet hette eller vad albumet var döpt till, men plattan var släppt på anrika End All Life Productions. Ett skivbolag man faktiskt kan köpa blint ifrån. Vi öppnade försiktigt konvolutet och fann där en flyer som var dränkt i inverterade kors. Efter en stunds räknande så landade siffran på imponerande nittiofyra stycken. Instinktivt förstod vi att detta måste vara det råaste. På prislappen stod det åttio kronor, en summa som ingen av oss ägde vid den tidpunkten. Däremot hade vi fyrtio kronor var i skrynkliga turkpizzeriatjugor så vi bestämde oss för att köpa den tillsammans.

Efter detta uppenbara kap begav vi oss i samlad tropp till Heidenhammers ”lägenhet” som på den tiden bestod av en säng, en soffa och en bokhylla i IN BATTLE-Johns tvättstuga. Kylskåp fanns det inte så man fick placera väl valda matvaror mellan glasrutorna i fönstret. Dusch och toalett? Svar nej. Vi föste undan den fuktiga tvätten som hängde över hela lyan och satte på det nyinköpta alstret på stereon.

Jösses Amalia.

Självfallet var denna skapelse något av det mest nihilistiska vi hört. Ljudbilden var ute efter att skada alla inblandade, riffen kanske man inte kunde höra alla gånger men det behövs inte så länge det är rätt stämning, sånginsatserna var minst sagt av desperat karaktär och trumspelet imponerande intolerant.

Ibland är det precis sådana här album man behöver för att rensa ur systemet.

Efter lite detektivarbete luskade vi ut att bandet hette SUMMUM MALUM och att skivan kort och gott var döpt till ”666”. Låttitlarna på baksidan förklarade krasst att detta minsann inte var något ljusdyrkande tjafs. Smaka på följande dekret:

”To Satan, for Satan, forever…”.
”Suicide for Satan”.
”Ave Sathanas!!!”.
“Worship Satan”.
“Satanic wrath”.
“Satan was crowned once again”.

Magiskt.

Albumet var limiterat till tvåhundra exemplar och när vi såg att skivan minsann var “recorded in Hell” fanns det inget tvivel att så verkligen var fallet.

Efter ytterligare undersökningar fann vi att SUMMUM MALUM bestod av två ondsinta portugiser vid namn L G Amduscias och Murmurio. Den sistnämnda hamnade för övrigt på kåken då han på något vis hjälpt sin kamrat i oheligt usla AGONIZING TERROR att mörda sina föräldrar. Efter avtjänad tid i fängelset lade bandet tyvärr ner verksamheten.

”666” tillhör kategorin skivor som kanske inte direkt är det bästa man hört i hela sitt liv, men är man på rätt humör är detta sannerligen rent sataniskt guld. När folk ringer och frågar vad man håller på med och man svarar att man lyssnar på SUMMUM MALUM möts man med respekt. Möts man av något annat umgås man helt sonika med helt fel människor. Förmodligen individer med THE UNGUIDED-frisyrer och avgrundslika Affliction-tröjor med tryck så enorma att man måste våldtäktsduscha ögonen med lök och Svennes kaviar för att överhuvudtaget kunna gå vidare i livet.

Nu kanske ni undrar hur det gick att köpa en skiva tillsammans? Jo, det gick åt helvete. Jag har hållit i detta album TVÅ gånger i hela mitt liv. Den första gången var på Metalstore och den andra gången var den där dagen i tvättstugan. Resten av tiden har detta guldkorn befunnit sig nedpackat på de konstigaste ställena på detta jordklot. Visst hade det varit kul om jag kunnat lägga upp en bild på flyern? Visst hade det varit festligt att se hur hela albumet ser ut? Ja, det tycker jag med. Heidenhammer tycker däremot att ”666” gör sig bäst på en undangömd plats där jag aldrig kommer att kunna komma åt den.

Skamligt.

/Hatpastorn

Grundtanken var att sända det andra avsnittet först, det tredje som tvåa och sedan avsluta denna trilogi av svavelosande personangrepp med det första.

Givetvis blev inte det tillräckligt omständigt.

Näst på tur kommer jag nämligen att lägga upp det första avsnittet så ordningen blir nu två, ett, tre. Tycker ni det här är rörigt så är det ingenting i jämförelse med låtlistan på BATHORYs ”Requiem” som någon pellejöns på Black Mark Productions valde att trycka i bokstavsordning på baksidan av albumet. Som tur är behöver man inte lyssna på just den plattan varje dag. Det jag själv minns var att den rätta låtordningen stod på själva CD-skivan. Tack vare detta intressanta grepp var man tvungen att ta ut möget ur spelaren varje gång man undrade vilken låt som spelades. Smart.

Då kvällens avsnitt av ”Förintelseförsamlingen pratar allvar” bitvis är minst lika obegripligt som mitt val av publiceringsordning ska jag försöka förklara vad som egentligen händer när vi sitter i Tyskland och orerar.

Det börjar med att vi diskuterar spelningen med kanadensiska MONARCH. Inga konstigheter där. När det väl är dags att diskutera BETLEHEMs bedrövliga liveframträdande så kan det hjälpa med en viss förklaring. På festivalen gick det ett rykte att sångaren i hyfsat överskattade KATHARSIS skulle agera frontman. Av någon outgrundlig anledning fick det mig att tro att detta skulle vara positivt. Utan att överdriva är det bara FORGOTTEN TOMB som tråkat ut mig mer när jag stått i publiken och kämpat mot impulsen att bara gå tillbaka till hotellrummet och göra något betydligt vettigare. Exempelvis lukta sig själv i handen eller koka ett ägg. Det visade sig förresten efteråt att det inte var KATHARSIS-mannen som sjöng utan någon annan supertalang med utstrålning och scenpersonlighet som stuvad spenat. Ska jag vara helt ärlig minns jag inte ens vem det var. Heidenhammer eller Dr Panzram kanske minns så de får berätta det i kommentarsfältet.

Det sista partiet av denna svartmetallversion av Gilmore Girls behöver dock den största förklaringen. Något som alltid roar mig på festivaler är att iaktta det senaste modet hos festivalpubliken. Feta grekcyprioter i jazzbyxor i all ära, men den senaste trenden att klä ut sig till SHINING-Niklas är nog ändå det konstigaste jag skådat. Jag vet inte hur många personer det var på Under The Black Sun som såg EXAKT ut som herr Kvarforth. En av dessa kloner gick runt, och jag skämtar inte nu, och bad fullständiga främlingar att gissa vem han liknade. När de stackars ovetande personerna svarade att han såg ut som Niklas nickade den sinnessjuka tysken nöjt och fortsatte genom natten iförd bandana, t-shirt med avklippta armar och cargopants. Det är det fenomenet Dr Panzram försöker beskriva, men uppenbart skärrad av situationen kommer han inte riktigt till någon poäng.

Ja, det var väl det. I det sista avsnittet som kommer att publiceras här framöver kommer vi bland annat få se när jag och Heidenhammer hamnar i handgemäng över tycke och smak gällande en viss skiva, samt hur jag utan större framgång försöker koppla samman BEHERIT med TV-serien Tre Kronor.

God natt.

/Hatpastorn

Någon gång kring 1995 stod jag och bläddrade i demolådan på Dolores records (r.i.p), det var på den tiden då man kunde köpa saker på ren chansning för att sedan tvinga sig själv till att försöka gilla det. Bland högen av illa utklippta och på morsans jobb kopierade omslag plockade jag ut två taper, det amerikanska dussindödsbandet WITCH-HUNTs ”Darkened Salvation” och norska COVENANTs ”From the storm of shadows” Jag köpte även GEHENNAs debutplatta ”First spell”, en titel som senare i livet skulle komma att inspirera mig på ett sätt som jag då som fjunig liten skit aldrig skulle kunnat drömma om.

Efter avslutad byteshandel åkte jag via det för mig som norrlänning totalt obegripliga spårvagnssystemet hem till en frikyrklig familj jag hyrt ett rum av och lade mig på tältsängen där jag först stoppade in WITCH-HUNT i min glappa freestyle. Efter bara en enda genomlyssning lade jag tillbaka den i fodralet, för att inte skänka smörjan en endaste tanke igen förrän jag sexton år senare under hot om oheligt våld och religiöst förtryck av en viss morgonstjärnesvingade Pastor var tvungen att sno ihop något till en fredagsspecial efter att ha skjutit upp mina deadlines på mina huvudprojekt långt bortom gränsen för den fördömande frälsarens tålamod.

Den andra demon var som sagt grannarna i COVENANT, som senare skulle komma att tvingas byta namn till KOVENANT och bli helt jävla avgrundslikt usla, våldtagna av Mr Manrape, samt få sin visuella karriär nagelfaren och bespottad av undertecknad i en bandfotokatastrof som finns att beskåda om ni klickar på den här länken.

Hur som haver (barnen kär), omslaget till detta förstlingsverk är Kittelsens ”Pesta i trappa”, en målning som även Greven använde sig av i bookleten till ”Hvis lyset tar oss”. Logon är naturligtvis skriven i old english och en aning skev.

Kassetten hade handskrivna etiketter och var dubbad på en standard C60 som man kunde köpa i tiopack på Domus och Åhléns.

Med andra ord så var den precis så som vi i Förintelseförsamlingen alltid vill ha våra demos.

Medan värdfamiljen kollade på TV eller hade det trevligt lät jag ”From the storm of shadows” mörker flöda genom mina puffiga hörlurar och rakt in i min själ där den omedelbart blev en av mina absoluta favoritdemos, något som fortfarande gäller i det Panzramianska residenset.

Från denna sönderspelade tape ger jag er titelspåret.

Dyrka Döden

/Dr Panzram

Med koppling till vad jag egentligen sysslar med om dagarna är det hög tid att jag sätter tänderna i Tjeckiens stoltheter MANIAC BUTCHER. De galna slaktarna var ett typiskt band vars album jag alltid slog ett getöra till utan att egentligen intressera mig alltför mycket i deras musikskapande. Det tog ända till deras avskedsgiv ”Epitaph” – The final onslaught of MANIAC BUTCHER” innan jag till fullo kunde uppskatta deras öststatsdränkta svartmetall. Att de nyligen återförenats i och med 2010 års ”Masakr” låter jag bli att uppmärksamma. I mitt tycke fick de sagt vad de ville ha sagt med just ”Epitaph”.

MANIAC BUTCHER tillhör kategorin band som så gärna ville men som inte riktigt hade kompetensen att gå hela vägen. Vi har väl exempelvis alla sett deras minst sagt ögonbrynshöjande musikvideo till slagdängan ” Co dobré pro mne, dobrým jest (What’s good for me, that is good)”. För er som inte sett den innehåller den hysteriska mängder liksmink och hjulbenthet. Lägg därtill luftgitarrer och dubiösa frisyrer. Om ni orkar uthärda den evighetslånga introsekvensen med eld och text vill säga.

Mina personliga kopplingar till bandet då? Jo, strax efter millennieskiftet befann jag mig på Open Hell Festival i Tjecken. En kanonfestival. Där träffade jag en överförfriskad filur som hade någon sorts form av koppling till bandet ifråga. Hans engelska var minst sagt bristfällig så jag förstod aldrig hur det hängde ihop. Vår konversation såg för övrigt mest ut så här:

Mystisk tjeck: Do you like new ROOT?
Jag: Yeah, I like their new stuff. “The book” is an amazing album.
Mystisk tjeck: Then I must kill you.

Följt av.

Mystisk tjeck: Do you like new BEHEMOTH?
Jag: Yes, I really liked their new album, “Satanica”.
Mystisk tjeck: Then I must kill you.

Följt av.

Mystisk tjeck: We must tour.
Jag: Eh, OK. Which band?
Mystisk tjeck: MANIAC BUTCHER.

Självklart svarade jag ja, men som så mycket annat som sägs i fyllan och villan rann det tyvärr ut i sanden. Något annat som rann ut i sanden var förresten vårt gage då gitarristen valde att blåsa våra pengar på bootlegkassetter med SENTENCED i vad man brukar kalla för ett infall av total hjärndödhet. Till saken hör att han inte ens gillade SENTENCED. Själv kom jag hem med en fin kassettutgåva av KRABATHORs ”Orthodox”. En helt OK platta även om texterna får mig att grina illa.

Om vi återgår till MANIAC BUTCHER är det en sak som de alltid lyckats med. Makalösa skivomslag. Tillåt mig guida er genom denna djungel av fulhet. För enkelhetens skull går vi bara igenom deras officiella album. Deras liveupptagningar är för många och illaljudande för att jag ska behöva gå igenom den sörjan.

Nu kör vi.

”Barbarians” från 1995 stoltserar med fyra glada ynglingar sittandes på hästryggen i ett tappert försök att likna apokalypsens fyra ryttare. Det var tack vare den här bilden jag insåg att det inte är någon slump att corpse paint förkortas ”CP”. Snubben längst till vänster har en skalle som ser helt utdragen ut, att han fötts med sugklocka förvånar mig föga. Det luktar förresten dvärgväxt om hans övriga lekamen, ju mer man tittar på honom desto mer förbannad blir man. Till höger om den mindre harmoniskt utformade rymddvärgen har vi Eparygon från SORHIN, eller i alla fall hans tjeckiska dubbelgångare. Ingen större skada skedd där men hela konceptet att sitta på en häst viftandes med en yxa känns lite väl magstarkt för min smak. Näst på tur har vi ett tvättäkta tjeckiskt lockmongo med ett misstänkt photoshoppat svärd i högsta hugg. En visuell katastrof som lämnar en bitter smak av uppstekt frigolit i munnen. Sist men inte minst har vi den obligatoriska vilden som vrålar över att hans trickfilmade yxa blivit helt sned och ser mest ut som en sådan där färgglad vindflöjel som barn får på nöjesfält för att de ska hålla käften. I sammanhanget ser faktiskt hästarna mer nekro ut. Undrar förresten vart de fick hästarna ifrån. Uppgifter mottages gärna. Nu fick jag förresten en ohelig flashback gällande Trifixions bedrövliga foto på första SUMMONING-plattan. Åh, den som kan glömma hans hopplösa uppsyn när han sitter på den beskedliga ponnyn iförd pälsväst är en lycklig människa. Själv ser jag den bilden varje gång jag sluter mina ögon

Skit samma.

”Lučan-Antikrist” som släpptes året därpå är inte ett dugg bättre. Som bakgrund har vi en extrem förstoring på någon som under fem års tid valt att tvätta ansiktet med talg och Billys panpizza. En ruggig affär. I förgrunden finner vi en svartvit stegrande häst som paniskt försöker kasta av den minst lika blyertsfärgade fåntratten med mastodonthår och lajvrollspelsyxa. Hur detta kunde godkännas kan jag för mitt liv inte begripa. Bildkompositionen måste vara skapad av snubben som var arkitekt åt det hemsökta huset i Ghostbusters. Demoner kan åkallas via detta skivomslag, var så säkra. Det kan vara jag som är totalt Internetskadad, men jag kan inte kolla på den här bilden utan att tänka ”jak er snel hest”.

Ingen vet hur ”Krvestřeb” uttalas men det spelar ingen roll. Titeln är det minsta problemet med den här plattan. De tre lurviga tjeckerna på omslaget är det största. Att ta bilder där folk har corpse paint är ingen svårighet, ändå misslyckas vissa band gång på gång på gång med detta. Obegripligt var ordet. Högst upp har vi i alla fall snubben med Tjeckiens tunnaste hår och sötaste lugg som väljer att lite sexigt sträcka ut tungan. Jag känner mig lika tänd som en kyrka av sten. Mannen utan haka till höger ser däremot påtänd ut. Det råder det inga som helst tvivel om. Med Tore Stjerna-frisyr och svärdkuk är det faktiskt denna stackare som klarar sig bäst på den här bilden. På huk har vi återigen den näslösa mannen med det stora håret. Jag har alltid imponerats av människor vars hår växer på bredden istället för på längden. Jag vet inte om det bara är jag men nog fan påminner grabbarna i MANIC BUTCHER en hel del om klåparna i amerikanska GOATTHROWER? Ett band som… ja, det är faktiskt en annan historia.

Plötsligt small vätebomben. ” Černá krev” från 1998 stoltserar inte bara med klassiska låttitlar som ”Věčnost i nesmrtelnost, způsobeny prolitím i následným požitím značného množství lidské krve”, ”Lůza okolní, chátra všeobecná, jakož i veškerá chamraď nepotřebná” och hyfsat intoleranta ”Přání nezvyklé až prapodivné, jehož naplněním následkůch neobvyklých lze docíliti”. Vi serveras även ett skivomslag som får mig att ifrågasätta verkligheten. Ibland säger en bild mer än tusen ord och det finns egentligen inget jag kan skriva som ni läsare inte redan kan se när det gäller den här fotokreationen. Det som personligen fängslar mig mest är mannen med det lockiga håret vars hår på denna skapelse ser ut som en portal in i en annan värld. Kanske en bättre värld. Vi kan bara hoppas.

”Invaze” från 1999 då? Ja, ärligt talat börjar jag ångra att jag ens påbörjade denna artikel. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Surmulna tjecker med fantasifulla frisyrer och silverfärgade nitarmband är något jag alltid fruktat. Här upplever jag den totala antitesen till livsglädje.

Nu över till albumet som rent musikaliskt är det som imponerat mest på mig när det gäller MANIAC BUTCHERs diskografi, ”Epitaph”. Omslagsmässigt lämnar den självfallet en hel del att önska. På vänster sida ser vi återigen mannen som lyckats med konststycket att ha både långt och kort hår samtidigt.  Av minen att döma har han ätit något högst olämpligt, förslagsvis raklödder och batterisyra. Mjuka knän, nitar och riddarklädsel i kombination med att han håller i den photoshoppade symbolen resulterar i att undertecknad får ännu ett par gråa hår på hjässan. På tal om att äta något olämpligt har mannen med det esoteriska håret till höger fått något helt legendariskt oätligt i matstrupen. Genom att pressa tillbaka ansiktet till bristningsgränsen har han skapat en optisk illusion där det ser ut som att hans ansikte börjar redan på övre delen av torson. Genialiskt. Med kroppen i obalans, jag ser det som att han står på en osynlig surfingbräda, ser det onekligen ut som att han förtvivlat klamrar sig fast i den tidigare nämnda datasymbolen. I bakgrunden bjuds det på förstorade bilder på dessa hjältar. Bevare mig väl.

Är plågan över? Självklart inte. 2007 släppte grabbarna en EP vid namn ” Dva tisice let” och nu blir jag osäker om detta var deras comebackalster. Har faktiskt inte hört den så jag vet inte om det är nya låtar eller gammal skåpmat, att lägga tjeckernas låttitlar på hjärnan är det få som klarar. Vad jag däremot vet är att tecknade omslag bör användas sparsamt om den ritande lallaren beter sig såhär. Serietidningen Pyton lärde mig allt jag kan och denna blasfemiska version av ”Nakna brudar berättar gamla vitsar” får mig att uttrycka tvivel om min kunskapsbank. Tecknade fruntimmer med strutbröst som ligger och pillar sig själv på kebaben på en kyrkogård medan liksminkade tjeckiska muskelbarbarer tar för sig av smörgåsbordet är inte något man ser varje dag. Pluspoäng för originalitet. Minuspoäng för total smaklöshet. Ska vi börja diskutera petitesser såsom perspektiv och färgskalor blir vi här hela natten och det vill vi verkligen inte.

Istället avslutar vi denna mardröm med 2010 års ”Masakr”. Det som injagar fruktan hos mig är att detta är MANIAC BUTCHERs snyggaste skivomslag. Tecknade satanskrigare och snälla hästar i en ohelig allians.

Nä, nu ger jag upp. Detta var en fenomenalt dålig idé.

God natt.

/Hatpastorn

Mot bättre vetande presenterar vi i Förintelseförsamlingen den första delen i utbildningsprogrammet ”Förintelseförsamlingen pratar allvar”. Detta spelades in under något onyktra omständigheter på ett hotellrum i Tyskland tidigare i år. Anledningen till att vi var där stavas Under the black sun, en kanonfestival. Grundtanken var att vi skulle diskutera banden som spelade där och vår allmänna uppfattning om festivalen, men riktigt så blev det inte. Det är lätt att man glider in på annat när ämnet black metal kommer på tal. Det är alltså såhär våra redaktionsmöten ser ut och nu kanske ni förstår varför denna sida inte uppdateras dagligen.

Om ni undrar varför jag inte väljer att följa den logiska vägen och lägga upp del ett först beror det på att det är söndag och jag känner mig en smula esoterisk. Därför börjar vi med del två i denna serie. Del tre kommer härnäst och sist men inte minst avslutar vi med del ett.

Frågor på det?

Jag vill även passa på att lägga in lite frågesport i samband med detta avsnitt. Varför sitter vi med huvor på oss?

1. För att vi spelar i GHOST?

2. För att det spöregnade utomhus och för att spara tid tog vi ej av huvorna när vi kom in?

3. För att mobba Heidenhammer som inte hade någon huva, men däremot en tjusig Spetsnaz-jacka?

Stort tack till Förintelseförsamlingens officielle demonregissör Eldstål som gjorde hästjobbet att klippa ihop detta spritstinkande inferno av svartmetallrelaterade åsikter.

/Hatpastorn

… eller rättare sagt: hur man gör ont värre.

Innan vi gör någonting tycker jag vi tar oss ett par minuter och lyssnar igenom öppningsspåret på OVERDETHs “King Arthurs final battle”. För er som gillar att sjunga med är jag så bussig att jag även publicerar den maffiga lyriken.

The Hymns of King Arthur

I am the law
said the Cruel Malagant
Lancelot dreamed about
the lovely lady Guinervere
But she was going
to marry King Arthur

They hated the same enemy
and loved the same woman

Malagant
and his evil men
attacked Camelot
Now
King Arthur is dead
No more alive at Camelot

They hated the same enemy
and loved the same woman
I feel the sunlight
was Arthurs final words

No more tales
Of King Arthur

Episkt.

Stort tack till väl valda personer ur läsekretsen som valde att lägga upp länken på Youtube.

Som ni kanske förstår är det inte det lättaste att försöka beskriva detta i ord. Det känns faktiskt lika hopplöst som att plantera pelargoner utanför ett ryskt kärnkraftverk. Det som förbryllar mig mest är Garcias oförmåga att sjunga och spela gitarr samtidigt. Gud om man fått se detta framföras live. Det hade smakat.

Det som är mest olustigt är dock att jag haft den här låten på hjärnan sedan i somras. Däremot är det inte OVERDETHs version som rullat i hjärnkontoret som ni kanske tror utan Heidenhammers A capella-version av den. Det visade sig att den mannen kan göra en obehagligt träffsäker sångimitation. Synd att ”Sikta mot stjärnorna” inte längre sänds på TV. Under den tidsperioden passade vi även på att spela in några avsnitt av ”Förintelseförsamlingen pratar allvar”. Under något onyktra omständigheter sitter vi och diskuterar livets väsentligheter. Första avsnittet kommer att publiceras på onsdag om inte mitt norska Internet väljer att uppfylla Aum-sektens sista önskan. Plocka fram skämskudden redan nu.

På återseende!

/Hatpastorn