Hatpastorns likpredikan

Att det tagit mig sådan här lång tid att redogöra för det amerikanska bandet GOATTHROWER tyder på att jag helt enkelt inte varit redo. Jag kom i kontakt med denna bisarra konstellation via den gamla kvalitetsblaskan Metal Wire där recensionsmaestron Granvik sågade deras platta ”Cult of the germanic horde” på ett så begåvat sätt att jag än idag står mållös. Självklart var jag tvungen att skaffa detta alster omgående.

Drygt tio år senare är albumet äntligen mitt. Det visade sig att det var hyfsat omöjligt att lägga rabarber på denna guldklimp, men tack vare Internet kan jag nu avnjuta dessa amerikaners stordåd. Varför känner jag mig då helt död inombords? Jo, vissa saker gör sig bättre i fantasin. När sanningen uppdagades och mina illusioner om detta alster fullständigt infriades sitter jag nu hålögd och önskar att jag tagit Granviks varnande ord på allvar.

Det här är sannerligen en mystisk skiva.

Vi börjar med att bena ut vilka GOATTHROWER egentligen var. Denna duo ifrån Massachusetts drog igång verksamheten 1995, vilket innebar att de var rätt tidigt ute med att spela black metal ur ett rent amerikanskt perspektiv. 1997 släpptes deras förstlingsverk, en split med LISA THE WOLF. Jag har inte hört den men om vi kollar på skivomslaget så vet vi exakt hur den låter. Året därpå, 1998, var det då dags för trummisen The Mad Arab och multiinstrumentalisten och sångaren Sabbatic Goat att erövra världen med sin fullängdsdebut ”Cult of the germanic horde”.

Herre Satan.

Vi startar med att spana in konvolutet. Jag har sett betydligt fulare omslag i mina dagar men jag lämnas med en känsla av smuts och fördärv då jag beskådar detta tecknade fantasimissfoster. Att svartmetallmusikanter tecknar sig själva på vis som är helt verklighetsfrånvarande är tyvärr inget ovanligt. Med svällande muskler och bister min står de ofta i situationer som bara existerar i sjuka människors sinnen. GOATTHROWER är inget undantag. Grabbarna står här på huk på ett sataniskt slagfält med Hin Håle själv svävandes i bakgrunden. Om vi kollar med verkligheten och jämför med hur grabbarna ser ut på ett riktigt fotografi kan till och med en pärlhöna förstå att världen är ur led.

Titta på The Mad Arab. Titta på honom. Tydligen är det inte bara DEF LEPPARD som föredrar enarmade batterister. Har han en brudslöja på huvudet eller är det bara ett spöke som kör ett velodromrace över den galne arabens fontanell? Inget vet. Några svällande muskler ser vi inte skymten av, däremot en härligt insugen mage och en tillhörande ansträngd min. Vi fyller på med boots, patronbälte, skinnväst och knäskydd för att accentuera att den här snubben menar allvar.

Från det ena till det andra. Sabbatic Goat. Finns ordet ”Sabbatic” i verkligheten förresten? Den sabbatiska geten.

Genialiskt.

En näslös jänkare med svartfärgad landstingsfrisyr, jazzbyxor och knölpåk är det inte varje dag man ser så ta tillfället i akt att bränna in detta på näthinnan.

Ja, det var det rent visuella. Vi har en lång resa kvar innan vi är färdiga så fyll på med Sobril och grillchips så beger vi oss djupare in i träsket.

”Cult of the germanic horde” börjar med att slå på den stora trumman med ett intro lånat från guldrullen Conan Barbaren. Efter introt med det originella namnet ”Intro” glider vi raskt över till deras stora epos, ”Germanic-satanic-barbaric”. Här invaggas man i en falsk säkerhet med ett inte alls illaljudande akustiskt intro. När allting väl drar igång så doftar det faktiskt en hel del GRAVELAND, sunkigt men inte helt oävet.

Sedan kommer sången.

Tänk er om ett gäng uppretade ankor skulle bilda en kör tillsammans med odrägliga barn som skriker rätt ut då de ej fått något svindyrt i namnsdagspresent.

EXAKT så låter det.

När The Mad Arab sedan börjar slå på trummorna så snabbt han bara kan utan en tanke på morgondagen når låten sitt crescendo. Efter denna urladdning går grabbarna listigt tillbaka till GRAVELAND-sunket för att sedan börja grinda igen. Här river den sabbatiska geten för övrigt av ett gitarrsolo som… ja, jag vet inte riktigt vad jag säga. Låten når här sitt första stopp och geten släpper nu alla hämningar med ett svävande riff som doftar lite ”Don´t fear the reaper”. Majestätiska pukor kommer in, vindsynten används till fullo och en pilgrimsfalk samt en deprimerad uggla hörs tjutande i fjärran. Sedan blir det bara tyst.

Låt nummer tre, ”Thunderbolt from the north”, river igång med ett hyfsat thrashriff och ettriga trummor.

Sedan kommer sången.

När man inte tror att det kan bli märkligare börjar araben att spela så snabbt han kan igen, geten river av ett panikartat solo samt kacklar osammanhängande med sin ankröst. Innan man fattat vad som hänt är vi tillbaka på ruta ett med det nu i sammanhanget helt briljanta thrashriffet. Succéreceptet upprepas två gånger till innan allt äntligen tystnar och en skrattande röst börjar eka. Mardrömmen är emellertid långt ifrån över för nu börjar pukorna ljuda igen och den sabbatiska geten levererar inte bara allehanda utslag på gitarren utan även ett brandtal där han förklarar att åskbollen från nord äter din nöd. Mina ögonbryn befinner sig numera permanent planterade i nacken.

”Battle scars” bjuder på ännu en thrashattack, men i detta epos så kommer sången igång redan från start. Det tackar vi inte för. Nu börjar jag skönja ett mönster för jag blir inte längre paff när den galne araben dundrar igång med ännu ett krampartat rens. Det är i princip den tredje låten i rad med exakt samma låtuppbyggnad. Som efterrätt serveras vi esoteriska körsyntar och ett märkligt ploppande ljud.

Här har vi lite tid att andas ut för nu kommer det ett instrumentalt parti fyndigt betitlad ”Instrumental”. Här finner vi rymdsyntar, knarrande gungstolar, en stillstudie i hur någon med lungsot och KOL låter när de andas samt ett plingande ljud som är stulet rakt av ifrån skräckfilmen Halloween. Att det inte är någon sång på spåret känns som att vinna storvinsten på Keno.

Låt nummer sex, ”King of the north umberland”, förvandlar snabbt Keno-vinsten till en hånskrattande nitlott i livets lotteri. I likhet med ”Germanic-satanic-barbaric” startar eländet med ett akustiskt parti som övergår i en vit makt-stinkande marschtaktsspya. Som grädde på moset låter det som geten sjunger ”Hurra” när trummorna väl övergår i en mystisk ompa-ompa.  När det börjar grindas ger jag bara upp och begraver ansiktet i mina kallsvettiga händer. Ja, det är samma låtuppbyggnad som vi hört tidigare så vi behöver inte analysera detta närmare.

Istället kastar vi oss handlöst över till ”Pure hate”, en låt som startar ursinnigt med ett rasande otight rens och ett riff som bäst kan beskrivas som ledmotivet ur Knight Rider framfört på elgitarr av någon med svårartad Parkinson. När den akustiska gitarren plockas fram i mitten av låten förstår jag verkligen ingenting. Vad vilda västern har med black metal att göra vet ingen men tydligen skulle geten prompt ha med detta saloon-plink till varje pris.

Plötsligt exploderar hela universum.

Efter avslutat Bonanza-lir börjar geten bräka fram ett MANOWAR-dekret där han förklarar att hans yxa minsann inte är fy skam och att rent hat är det bästa som uppfunnits sedan jordnötssmöret. Innan jag hunnit hämta mig från detta så hamnar vi en underjordisk tortyrkammare där de stönande rösterna, främst den kvinnliga, får DAWN OF THE OBSCENEs gamla intro att likna ett mästerverk. I bakgrunden hör man även hur någon sågar i ett stycke obehandlat virke.

Innan jag ens fått tid att smälta alla dessa intryck pruttar ”Hymn to Pan” igång med vindsyntar, släpande fyrtakt och hopplösa riff. Sången når nu sin absoluta botten och nu råder det ingen tvekan om att det verkligen är ankor och barn som tillsammans gått ihop och bildat världens mest skapelsefientliga kör. Olidliga solon dyker med jämna mellanrum upp i ljudbilden likt en kär gammal dödsfiende. Det finns en positiv sak jag kan komma på med ”Hymn to Pan” och det är att från och med nu kan det inte bli sämre.

Men det blev det. På ”Praise be thy goat” har duon bjudit in Lady Firethorn som på detta spår sköter synten och de kvinnliga sånginsatserna. Borde inte låten rimligtvis hetat ”Praised be thy goat”? Ja, det rent grammatiska är väl egentligen det minsta problemet. Lyssna själva på denna radioteater och försök hålla er för skratt.

Ja, det var GOATTHROWER det. Ännu ett band man kan bocka av på listan över artister som fan borde skämmas. Tydligen var detta det sista Sabbatic Goat var inblandad i och det tycker jag vi reser oss upp och avfyrar ett fyrfaldigt ”Hurra” för. The Mad Arab däremot har fortsatt att sprida terror i band som BONE RITUAL och GONKULATOR. Två band som… ja, det får väl bli en annan historia.

Jag tycker vi avslutar dagen med att helt enkelt stämma in i GOATTHROWERs hyllningskör till sig själva för att sedan aldrig någonsin mera nämna dem igen.

Goatthrower, I kneel in your honour
Goatthrower, I sacrifice my soul
Goatthrower, I carry my weapons
Goatthrower, I fight to the death

Nä, nu ska jag slicka mina sår och lyssna på SKOGEN en stund. Refrängen till ”Dighra dödh” kan hela de allvarligaste av skador.

/Hatpastorn

This entry was posted on 6 november, 2011 at 4:09 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.