Hatpastorns likpredikan

Minns ni när jag orerade om franska IMPERIALs uselhet? Det finns faktiskt ett band till som gjort mig lika förbannad när jag lyssnat på en samlingsskiva.

Amerikanska WILLOW WISP.

Runt 1999 fick man med en samlingsskiva från Full Moon Productions när man prenumererade på Close-Up. Full Moon var ett bolag som kunde få till det ibland, men jösses vad mycket dynga de släppt. Efter att ha genomlidit både det ena och det andra var det dags för WILLOW WISP att stöka till det. Jag lyssnade någon minut och sedan satt jag och fullkomligen kokade av ilska. Det är inte förrän idag som jag lyssnat igenom hela låten. Ilskan är intakt.

Det olustiga med WILLOW WISP är att jag sett deras skiva ”Delusion of grandeur: A gathering of heretics” på tok för många gånger i diverse REA-backar för att jag ska känna mig bekväm. Rätt var det är kommer man ju att köpa den. Jag håller tummarna att REA-backarnas konung, Heidenhammer, tar sitt samhällsansvar och köper mardrömmen. Undrar om han inte redan har den? Nu blev jag faktiskt lite osäker.

Skit samma.

Det går i alla fall inte att missa skivan. Omslaget är nämligen en makalös triumf när det kommer till Photoshopspyor och den där lensflare-effekten måste dö. Full Moon var emellertid duktigt imponerade av bedrövelsen då de fanns annonser lite varstans. Där fick man även se hur bandet såg ut.

Minns ni hur jävliga de där romantiska goth/black metal-banden såg ut? Kråsskjortor, lackbyxor, svart nagellack, läppstift, vidriga bijouterier och allt annat som får en vilja begå folkmord. Jag både tackar och hatar Internet för att jag inte hittar några högupplösta foton på dem. Detta får duga som exempel:

Längst till vänster har vi en livrädd asiat med en söt liten lock som tar en så kallad ”selfie”. Oklart om det får kallas ”selfie” när flera personer är med på bilden dock. Dagen till ära har tingesten valt att ha på sig sin mest utvecklingsstörda damjacka. Jag vet inte om det är en vit tröja eller om det är hans hud som syns under den. Kontentan är att han gör mig illamående.

Bakom honom sticker en idiot fram huvudet och ger oss en blick som osökt får mig att tänka på ordet ”ledsyn”. Snubbens kroppsform trotsar all logik. Visst, han kanske står i en konstig ställning men avståndet från byxlinningen till hans huvud är lika långt som hans ansikte.

Näst på tur, Mr WILLOW WISP. Utan att ha träffat snubben vet jag precis hur han är. Vi har alla träffat på typen. En självupptagen fåntratt med kasst självförtroende som överkompenserar genom att bete sig som en fullkomlig storidiot. En person som kallar sig antingen ”konstnärssjäl”, ”nattens poet” eller ”vampyrprins”. Han ser sig själv som en världsvan övermänniska och ser ner på andra människors dumhet trots att han själv är lika allmänbildad som en Opel Kadett. Överdoserar ständigt på Lord Byron, billigt rödvin och filmen The Crow. Genom att bara se på honom kan jag även räkna ut att han tillhör den typen av människor som flyttar till Berlin för att ”hitta sig själv” och skriva en generationsroman. Det blir dock ingen bok utan bara några svängar på stadens gothklubbar och sedan hemfärd när socialbidragspapperen måste in. Väl hemma nämns inget av detta utan han skyller hemkomsten på att alla var så ytliga och att han istället ska flytta till Paris för att bosätta sig i katakomberna med ”sina sanna vänner”. Bekantskapskretsen suckar i smyg. Ständigt pank, kompenserar sin knappa längd med gigantiska gothpjäxor och en mästare på att ragga på communities där aset går under namn som ”Lestat666”, ”Prince Of Oblivion” eller varför inte ”The-darkness-is-deep-and-so-am-I-and-so-are-my-wounds-of-bitterness-that-never-heals”. På hans profil har han klistrat in mörk felstavad poesi som han stulit på nätet och han säger absolut inte emot när någon frågar honom om det är han som skrivit det. ”Tja, det här var ju bara något jag snodde ihop när jag under midnattsmånen satt på en kyrkogård, men i mars ska jag flytta till Berlin för att skriva en generationsroman”. Försökte en gång att snickra ihop en kista som han skulle sova i men det resulterade i en Alfons Åberg-helikopter av rang och det blev minst sagt dålig stämning när hans föräldrar vaknade av ett monumentalt brak och hittade sin nakna människospillra till son i en hög av pulveriserade masonitskivor. Morsan blev extra sur då det blev ett fult jack i linoleummattan. Pappan knöt mest näven i fickan och tänkte på sekvensen i Ronja Rövardotter när pappa Ronja vrålar ”jag har inget barn”.

Mamman: Men Frans, vad har du nu ställt till med och när ska du egentligen skaffa ett jobb?

Sonen: Meen åååååh morsan, du vet ju att Frans bara är mitt människonamn. Egentligen heter jag ju Prins Lestat Mandragora Dragonfang Noctiluca Gravepride. Dessutom får jag inte de jobb jag vill ha. Vi har ju gått igenom det här, får jag inte jobb som begravningsentreprenör så skiter jag i det. Har ni förresten glömt att jag ska flytta till Berlin och skriva en generationsroman plus att det börjar lossna rejält för bandet. När det händer kommer ni …

Fadern: Frans, nu är det du som håller käften och tar på dig kläder. Vi kan inte ha det såhär längre. Du är fan över trettio år gammal och det är dags att du börjar ta lite jävla ansvar! Om du inte har ett jobb inom en månad åker du ut!

Sonen: Leviferum nagalash furfur, demoniaem vampyriae confendium …

Fadern: Vad håller du på med?

Sonen: Jag kastar en nekromantisk besvärjelse och du kommer att ångra den här dagen så länge du lever.

Fadern: Ut. Nu.

Mamman: Men Lennart, vi kan ju inte bara kasta ut han på gatan. Enligt väderleksrapporten kommer det kanske att snöa inatt.

Fadern: Det skiter jag i. Det här skulle vi gjort för längesedan Margareta. Grabben har fått sina chanser, han åker ut nu på en gång och därmed basta. Titta förresten vad han gjort med virket som jag skulle bygga ett skateboardhopp av. Lillan kommer att bli så besviken.

Lillasyster. Vad skriker ni om? Jag kan inte sova … Frasse! Varför ligger du naken på golvet?

Fadern: Gå och lägg dig Lillan så pratar vi om det här imorgon, och du Frans, du tar på dig ett par byxor.

Mamman: Lennart, han är ändå din son. Kan han inte bara bo i Bosse och Annikas stuga så länge.

Sonen: Där tänker jag knappast bo! Det går ju fan inga bussar dit!

Mamman: Nä, hade du tagit körkortet som du fick pengar för när du konfirmerade dig istället för att slösa bort pengarna på strunt hade det inte varit ett problem. Du vet ju hur ledsna momma och moffa blev när dom fick höra det?

Sonen: Men åååååååh. Orka. Gitarren jag köpte kommer ta mig längre än vad någon bil kan göra.

Fadern: Då kan du sätta dig på din förbannade gitarr och flyga till månen. Det är väl där du och dina vampyrkompisar hör hemma.

Sonen: Ja, det kanske jag gör!

Frans slet åt sig sina kläder och försvann ut i natten, men var dock tillbaka igen efter 45 minuter. Genomfrusen, blöt och rädd. Mamma Margareta gjorde varm choklad och limpmackor med ost och försökte prata med sin son. Det gick sådär. Samtidigt låg pappa Lennart i sin säng och drömde om död.

Drömde om död.

Drömde om död.

Sist ut på bandfotot har vi Nagash som gick vilse när han skulle ta nya foton med KOVENANT.

Tycker ni att jag överdriver och generaliserar så kom ihåg att alla fördomar bygger på 100 % sanning. Fortfarande inte imponerade? Kolla på denna bild då:

Allt jag skrev har garanterat hänt.

Det är inte bara jag som ogillar WILLOW WISP. Youtube gör detsamma och jag lyckades bara hitta fram en låt. Ironiskt nog samma slagdänga som är med på samlingsskivan fast med bonusen att den innehåller ett riktigt värdelöst intro. God jul önskar livet.

WILLOW WISP kan bara rekommenderas till fullkomligt vansinniga människor.

Nu ska jag lägga mig och drömma om död.

Drömma om död.

Drömma om död.

På återseende.

/Hatpastorn

En gång för längesedan gick jag in på Metal Store här i Sundsvall …

Plötsligt vaknade jag upp hemma med rumänska VOKODLOKs debutdemo i handen. Jag tittade på omslaget. Ett suddigt djur syntes i fjärran. Titeln löd ”Unchain the wolf”, en titel som var trött redan år 2000. Jag tittade igen och kom fram till att det suddiga djuret knappast var en varg. Om det var det så måste det varit den sämsta vargen någonsin. En rumänsk B-varg. Titlarna på baksidan av demon var minst lika letargiska. Jag orkar faktiskt inte ens skriva ner dem. Texterna var i alla fall lite underhållande och betydligt bättre än väntat.

Det var inte utan en viss skepsis som skivan placerades i stereon. Rumänsk svartmetall kan vara bra, men man kan lika gärna gå i en riktig dödsfälla. Sedan är det något med rumänska trummisar som gör mig fullkomligt vansinnig. De kan inte sluta spela över sin förmåga om så skägget hängde på det.

När första låten snurrade frös jag till is. Det var helt överdjävulskt uruselt. Sedan såg jag att det var ett intro och kunde andas ut. Hade hela plattan låtit sådär hade det varit en klassiker av helt fel anledning. Då andra låten började blev det andra bullar. Snärtigt nonchalant svartmetall med frasig produktion och underbar vampyrbrytning på engelskan. Visst, under resans gång gjorde man en och annan Van Helsing, men man vaknade alltid till av något hejigt riff.

VOKODLOK har något visst. Bra på riktigt är det ju inte, men likväl kan jag inte tycka illa om ”Unchain the wolf”. Sedan kan man ju omöjligen hacka på ett band som heter VOKODLOK. Ett ord som ligger ruskigt bra i munnen.

Detta rekommenderas till alla som hyser en osund fäbless för hyfsad black metal från öst.

Att hitta klipp på nätet var ju lite av en kamp och jag orkar inte rippa demon och lägga upp den på Youtube. Nu när semestern är slut får det väl ändå vara någon måtta. Jag hittade dock låten ”Ars occulta” som är representativ för demon. Dessvärre har lallaren som lagt upp det klippet fokuserat mer på att klippa in matiga scener från Game Of Thrones än att exempelvis ta med hela låten. Slutet är med andra ord mer abrupt än vad IMMORTAL någonsin lyckades uppbåda på magiska ”Pure holocaust”. Fatta allvaret.

Vad trött jag blir. Pajasen har lagt in någon spärr som gör att videon bara kan avnjutas på Youtube. Ja, har ni tålamodet så spela den där då.

Däremot hittade jag något som verkligen fick mig att höja på skogsbrynen. VOKODLOK live. Det är kanske inte så rafflande, men spana in vilka som spelat in och sänt showen.

VOKODLOK på MTV.

Ibland blir man rätt paff.

På återseende.

/Hatpastorn

Första dagen på jobbet efter semestern. Det firar vi med en Sundsvallsklassiker från 90-talet. Dagens videopresentation står USURPATOR för. Ett band vars medlemmar senare skulle spela i akter som ABYSSOS och TAKIDA.

Här har man som allt. Pagefrisyrer, höga jeans, hopplös corpse paint, saftkalas och säsongens populäraste bandtröjor. Lägg därtill en låt som aldrig riktigt tar slut. Handlingen har vi sett förut. Snubbe kliver ut i skogen. Djävulskap sker.

På återseende.

/Hatpastorn

Norska TWIN OBSCENITY kom aldrig riktigt med i matchen. De bildades 1991, släppte tre demokassetter och albumdebuterade sedan på Head Not Found 1997 med plattan ”Where light touches none”. En skiva jag aldrig någonsin sett i verkligheten. Min första kontakt med bandet skedde via en samlingsskiva där de medverkade med låten ”Dreams of a holocaust night”. Tung titel. Låten är inte alls oäven och det som slog mig då var att de hade en rätt egen stil och var bättre musiker än många andra kollegor på den tiden. Jag har inte hört demokassetterna, men jag antar att de i forntiden måste ha lirat döds då namnet luktar death metal lång väg. Musiken var väldigt gitarrbaserad med många snärtiga riff och delikatesser. Är det någon som har ”Where light touches none” och är villig att sälja den så köper jag den gärna. Det hade varit kul att höra hela plattan. Visst, den finns säkert på Youtube men är det så att den är bra och att den kanske till och med är en gammal glömd diamant vill jag uppleva det med en fysisk produkt. Efter lite efterforskningar ser jag att den återsläpptes 2007. Den vill man ju inte ha. Originalet är det som lockar.

1998 släpptes deras andra album ”For blood, honour and soil” via Century Media av alla jävla bolag. Den köptes blint och är lustigt nog den andra skivan som jag använde ”Switchblade”-tekniken på. Sedan slutade jag upp med de dumheterna. Jag var faktiskt riktig peppad när jag kom hem med plattan, dessvärre insåg man efter 2 sekunders lyssning att skivan hade ett gigantiskt problem. Trumljudet. Det fanns gott om bra partier som effektivt spolades ner i slasken på grund av produktionen. Särskilt när det manglades. Jag tillhör minoriteten som tycker att ENSLAVEDs ”Eld” är fantastisk och att trummorna på den fått oförskämt mycket skäll. Själv drar jag min gräns vid TWIN OBSCENITYs ”For blood, honour and soil”.

Nu har jag bara hört en låt från bandets debut, men det känns som att den var betydligt mer egensinnig. När jag lyssnade på deras andra giv 1998 tyckte jag att den var OK, men väldigt tidstypisk. Jag vet inte om det var bolaget som lade sig i eller vad som hände men den låter strömlinjeformad och väldigt snäll. Jag minns att ”Blood, honour and soil” spelades halvflitigt i några månader innan den hamnade under bokstaven ”T” och där har den ruvat fram till idag.

16 år. Tiden går fort.

Jag lyssnar på skivan medan detta skrivs och mina åsikter har knappt ändrats. Trumljudet suger, det låter för snällt och allt doftar 1998. Den kunde lika gärna ha släppts av Invasion Records. Omslaget är ju sådär härligt Invasion Records-rött. De bitar jag tyckte om för 16 år sedan har fortfarande en viss charm, det ska erkännas. Högst oklart om jag skulle känna samma sak om jag lyssnade på skivan för första gången idag.

”Bloodstone” som kom 2001 blev norrmännens sista giv. Av den har jag inte hört en ton och jag har heller aldrig sett den någonstans. Även den var tydligen duktigt Invasion Records-röd ser jag nu. Efter ”Bloodstone” splittrades bandet av en eller annan orsak. Enligt metal-archives så skrev TWIN OBSCENITY på för 6 album. Det står även att bandet inte ens finns med bland Century Medias lista över albumsläpp. Något spännande har ju hänt.

Bandets kärna som bestod av Jo Arild (bas), Knut (trummor) och Atle (sång, gitarr, synt) har heller inte varit med i något annat projekt efter detta vad jag vet. Skumt då samtliga var riktigt duktiga på att lira.

Vänta lite nu. Jo Arild spelade tydligen bas på DISMAL EUPHONYs ”Lady ablaze” från 2000. TWIN OBSCENITY kom från Stavanger. Kan det vara det fruktade gothviruset som härjat även här? Inget förvånar mig längre.

Vem kan då tänkas vilja höra detta? Ja, står man ut med trumljudet så borde skivan tilltala de som gillar drivig vikingsvartdöds av det mer melodiska slaget från den här tidsperioden. Lyssna och bedöm själva, tydligen låg hela rasket ute på Youtube.

Aaaah, det där förbannade virvelljudet!

På återseende.

/Hatpastorn

Året var 1996 när jag bläddrade igenom plattorna på den berömda Skivbutiken här i Sundsvall. Majoriteten av skivorna hade man redan nafsat på både en och två gånger, men vips så landade mina syltfingrar på något jag aldrig sett förut. Omslaget var grönblått och av sakral karaktär, fast med en lätt undergångskänsla. Jag började omedelbart nicka gillande. Bandnamnet löd SWARTALF, ingen klocka ringde. Titeln ”Candles burning blue” låg bra i munnen. Skivbolaget hette Dark Vinyl Records eller Memento Mori, något oklart. Fortfarande ingen klocka som ringde. Jag vände på plattan och började läsa låttitlarna. ”Nervengeist”, ”The shadow Gods”, ”Leviathan rising” … Mums. Låtarna var dessutom långa, upp mot 12 minuter i vissa fall. Är det förresten bara jag som uppskattar när låtlängden är utskriven bredvid titlarna? Bookleten bestod av ett enda uppvik där jag fann ännu en religiös bild. Demoner, lidande människor, förfall. I övrigt fanns det ingen som helst information om vare sig medlemmar, texter eller någonting. Man blev fruktansvärt nyfiken.

Jag gick mot kassan och bad om att få lyssna på skivan. Återigen så pustades och stånkades det bakom disken trots att det inte var en käft i butiken. Jag satte lurarna mot öronen och började kanalisera. Första låten hette ”Invocation” och den gjorde skäl för namnet. Pumpande krigstrummor och mässande röster. Håren på armarna började resa sig och jag hann tänka att detta var ett bra intro. Jag slog över till spår 2. Regn, åska, suggestiva syntmattor. Då förstod jag vilken genre detta var. Dark ambient. Att provlyssna på en dark ambient-platta är lite av ett aber så jag avnjöt några minuter per låt och gick sedan tillbaka med skivan.

Dagarna gick och jag kunde inte sluta tänka på SWARTALF. Det lilla jag hört lät mycket löftesrikt, men som gymnasieelev hade man dåligt med deg och 189 spänn kändes lite mastigt. Jag var ofta och fingrade på albumet, det liksom kallade på mig. En gång drömde jag förresten att jag köpte ANCIENTs ”The Cainian chronicle” och att det var massa porrstön och skit på den. Nästa dag köpte jag den och gissa om jag blev paff när Kimberly Goss och Lord Kaiaphas stönade lös på låten ”Exu”. Det här med drömmar är märkliga saker.

Efter ungefär en månad stod jag inte ut längre utan tog till drastiska åtgärder. Med hjälp av den beryktade ”Switchblade”-tekniken bytte jag prislappen det stod 189 på till en där det stod 119. På väg till kassan slog det mig att man blivit ledd in på brottets bana av ett superhemligt dark ambient-band. Köpet gick bra, de bakom kassan hade sällan koll och jag gick hem.

Hemma i pojkrummet gick ”Candles burning blue” från pärm till pärm. Stämningen var magisk. Det jag uppskattade mest var att varje låt hade en egen atmosfär och ett helt eget sound. Det var inte precis som MORTIIS där samma syntljud hängde med i typ ett decennium. Dessutom var det betydligt mer orkestralt och mäktigt än vad man var van vid. Tack och lov blev det dock aldrig svulstigt. Det lät mer som ett soundtrack till en HP Lovecraft-novell. Finns det en genre som heter ambitiös dark ambient hamnar SWARTALF i den kategorin.

Jag försökte hitta information om bandet, men misslyckades fullständigt. Jag har heller aldrig sett en recension eller en intervju med SWARTALF. Nu när jag skriver om detta gjorde jag ett försök till och kammade återigen noll. Är det någon som vet något mer om det här bandet får ni hojta till. Jag tror att de är tyskar.

SWARTALFs ”Candles burning blue” har hängt med mig i typ 17 år och även om jag inte lyssnar på den lika ofta numera så skapar den samma stämning. Jag ska ärligt säga att dark ambient är en genre som jag inte har superkoll på, mycket tack vare att det finns så förbannat mycket skrot. SWARTALF gillar jag dock helhjärtat. Har inte vågat mig på bandets andra platta, är lite rädd att magin ska brytas om den är dålig.

På den tiden man spelade rollspel, primärt kanonliret KULT, gick detta album varmt i bakgrunden. Även om det anses nördigt så måste jag säga att tiden då man var tonåring och det mesta i livet kretsade kring black metal, rollspel och skogen var rena guldet. Nu när man är närmare pensionsåldern än dagen då man föddes …

OK då, förutom att man har betydligt mera ansvar och så är det väl inte så mycket som förändrats.

Det kan vara jag som lyssnar på detta med nostalgiskimrande hörseltrattar men jag tycker att albumet håller än idag. Syntljuden, rösterna och samplingarna låter oförskämt fräscha. Sedan vilar det en underbart esoterisk känsla över hela produkten. Jag har som sagt ingen aning om vilka medlemmarna är eller om det är ett soloprojekt, däremot känns det som att han/hon/den/det måste vara insyltad i något annat.

”Candles burning blue” rekommenderas till er som uppskattar stämningsfull dark ambient med stor variation på låtarna. Är man inne på typ ENDVRA runt ”Black Eden”-plattan bör man finna tillfredsställelse även med SWARTALF. Rollspelsnördar bör även de spana in plattan då den är suverän att ha i bakgrunden om man kör något fräckt lir. Det var för övrigt rollspelet KULT som fick mig att upptäcka Diamanda Galas, en artist vi kommer att återkomma till lite närmare framöver. Hennes namn fanns med i en lista över passande bakgrundsmusik. Just KULT, som släpptes 1991, måste vi göra en djupdykning i. Det spelet har haft större betydelse för den svenska svartmetallscenen än vad många vill erkänna. Tvivlar ni? Kolla in omslaget till spelet då? Känns det bekant?

”Candles burning blue” bör lyssnas på från pärm till pärm då det är svårt att skaffa sig en uppfattning när man tar en dänga ur sitt sammanhang. ”The shadow Gods” är emellertid en hyfsat representativ bit.

På återseende.

/Hatpastorn

Idag ska vi inte prata om norska RAGNAROK. Inte heller tyska RAGNAROK. Vi skiter i brasilianska RAGNAROK. Spanska RAGNAROK? Knappast. RAGNAROK från Sydafrika? Tillåt mig småle.

Vi ska naturligtvis sätta tänderna i brittiska RAGNAROK. Ett band ingen brydde sig om men eftersom folk innan Internet blandade ihop dem med norrbaggarna med samma namn fick de några skivor sålda. Att de sedan albumdebuterade på hyfsat anrika Neat Records gjorde att plattan spreds rätt duktigt.

Brittiska RAGNAROK fick aldrig någon kärlek. Så går det när man låter som ett brutalt avdankat SKYCLAD fast med skitdålig sång av fransktysk svartmetallkaraktär. Med artistnamn som Stenfält kommer man inte heller så långt.

Bandets debutalster ”To mend the oaken heart” från 1996 har jag hållit i tusen gånger genom åren. Detta till trots har jag aldrig lyssnat på den. Ljumma recensioner har man ju läst, men lustigt nog har jag aldrig orkat bemöda mig med att lyssna på detta album som jag lyft upp så många gånger. När jag läste recensionen i Dead Sea Zine så fick jag intrycket att detta var ren folkmusik och det var kanske därför jag sket i den. Lite märkligt är det med tanke på hur mycket tok man låtit passera.

Nu när jag äntligen tar mig tid att lyssna på möget förstår jag varför. Blaskig svartmetall med folkinfluenser brukar vara något som gör att jag tänder på alla cylindrar, men detta blir bara för lökigt. Främst är det just sången som förstör. När blev det allmänt accepterat att låta som en skapelsefientlig groda? ENTHRONED byggde en hel karriär på det. Lägg därtill alla franska band fram till typ 1998. Ofattbart. När vokalisten sjunger på riktigt blir det inte så mycket bättre. ”Arose by another name” innehåller vokala utspel som får mig att rodna och då är jag ändå snubben som på fullaste allvar kan acceptera HELHEIMs vokala dito. Det är inte THE SOIL BLEEDS BLACK-värdelöst men å andra sidan. Vad är egentligen det?

Spola fram till 1:45. Då börjar grodan sjunga.

Om jag nu köpt denna skiva 1996 hade jag desperat försökt gilla den. Hade man betalt för något, då lärde man sig uppskatta den. Hjärnan har en försvarsmekanism som gör att ser eller lyssnar man på något skitdåligt tillräckligt länge tror man att det är bra. Det var därför Sveriges samlade svartmetallelit satt vakna hela nätterna och glodde på Kvinnofängelset då det begav sig. Däremot finns det ju gränser för ens tålamod och RAGNAROK hade jag snabbt avfärdat som rent strunt.

Hoppas jag.

Epitetet RAGNAROK-Pastorn är nästan lika illa som Holy Records-Danne och EMINENZ-Heidenhammer så jag tackar min olyckliga stjärna att det aldrig blev så.

Nä, nu när jag efter alla dessa år tar mig tiden att lyssna på brittiska RAGNAROK kan jag pusta ut. Jag gick inte miste om något. Ja, förutom det här maffiga bandfotot då.

Eftersom det är fredag tänkte jag bjuda på lite extra underhållning. Slå på denna guldrulle under förfesten. Ni kommer inte att ångra er.

På återseende.

/Hatpastorn

Upp med händerna. Hur många gick i fällan när BATHORYs mastermind Quorthon släppte sin första soloplatta ”Album” 1994? Jag förstår om musiker vill testa något annat, det är inte ofta de utflykterna blir speciellt lyckade, men jag har full förståelse. Däremot har mina ögonbryn aldrig placerats så högt som när jag fick höra ”No more and never again” för första gången. Rent musikaliskt var det en axelryckning och jag blev inte så chockad över att det lät som det lät. Av förhandsinformationen fick man ju veta att detta skulle vara något annat än det han pysslat med tidigare. Gott så.

Vad var det då som gjorde att jag blev alldeles blek och var tvungen att lägga mig en stund?

Jag vet inte om det är för att man lyssnat på för mycket skrik och panik i sina dagar men jag brukar primärt inte lyssna på texten när jag avnjuter musik. Jag ser sången mer som ett instrument än något som förmedlar ett budskap. Så har det varit så långt tillbaka jag kan minnas. Texten kommer i ett senare skede, när det kommer till extremmusik när man sitter med bookleten i handen och kanaliserar. Då kan jag ta emot budskapet och fortsättningsvis avnjuta både text och musik. Det är som en process. En liten lustig parantes på det är SUMMONING. När jag lyssnar på det bandet hittar min hjärna på egna strofer som oftast är bättre än de egentliga. Dr Panzram gör likadant med just den orkestern. Sedan finns det grupper som vägrar skriva ut texterna plus att de sjunger extremt otydligt. De banden har sällan rent mjöl i påsen.

Ibland dyker det dock upp textrader som är omöjliga att inte snappa upp redan under första genomlyssningen. Strofer som punkterar ens illusion fullkomligt och för en tillbaka till verkligheten. En verklighet där man sitter med ögonbrynen uppe vid fontanellen och spelar om låten från start för att verkligen kontrollera att man hört rätt. Det finns en amerikansk skräckfilm från 70-talet som handlar om eldsprutande kackerlackor. På svenska döptes den till ”Det får inte vara sant”. Filmen är inget mästerverk, men titeln har följt med mig som ett mantra. När jag drabbas av något som får mig att rabbla det mantrat kan man ofta se mig ramla omkring längs kusten och bete mig på följande vis:

Spela ”No more and never again” från start och avvakta tills det gått ungefär 1 minut. Då sjunger Quorthon något som jag inte i mina vildaste fantasier trodde var möjligt. Det får inte vara sant.

Hur resten av skivan låter? Det har jag ingen aning om. Jag kom aldrig förbi första spåret.

På återseende.

/Hatpastorn

Jag är grymt åkrädd så ni kan ju ana hur djävulskt festligt jag tycker det är att vara på turné där större delen av dygnet tillbringas i ett fordon. Ett bra motgift för detta är att sitta längst bak med huvan på munkjackan nerdragen över hela ansiktet samtidigt som man blåser på BURZUMs ”Hvis lyset tar oss” i hörsnäckorna. Ska man ändå dö kan man ju lika gärna lyssna på världens bästa platta. Det finns folk som säger att man kan bota sina fobier genom att utsätta sig för dem.

Tjena.

Jag tror att jag någon gång i forntiden berättade om min tripp till Österrike där chauffören valde att dricka starköl och hintade om dödsknark medan han körde oss. Tro nu inte att han knäckte den första pilsnern i bilen, åh nej, han var bra i gasen redan när han hämtade upp oss vid flygplatsen. Vart skulle vi spela? I Innsbruck. Galet vackert och galet bergigt. En bilresa på cirka två timmar om jag inte missminner mig. Det var långa timmar i den bilen. Lägg därtill att snubben körde i ljusets hastighet och gjorde en och annan progressiv omkörning och tvärnit under resans gång.

När vi spelat klart senare på natten skämtade vi om att det skulle vara samma kille som körde oss tillbaka till flygplatsen. Det hade ju varit lajban då han inte slutade dricka efter att han dumpat av oss. Naturligtvis var det samma snubbe som kom med sin blåa Ford, fullare än någonsin. Det första han gjorde var att backa in i ett betongfundament så att hela bilen studsade.

Sedan körde vi samma väg tillbaka.

Större delen av resan videofilmades och de snuttar som finns på mig i bilen är underbar underhållning såhär i efterhand. Huvan på, armarna i kors över bröstet likt en mumie och en dunkande ven i pannan. Dödsångest och misantropi.

Detta var långt ifrån allt som hände den resan men för att återgå till dagens ämne så får ni fundera över följande:

Tänk er att ni sitter i en blå gammal Ford som kör i ljusets hastighet på snåriga vägar. Chauffören är packad, eventuellt påtänd och har en gigantisk fitta tatuerad på armen. Efter att ha lyssnat sig less på ENTHRONED i bilstereon fiskar han med illa dold stolthet upp sitt eget bands nysläppta album och undrar om det är OK att han spelar upp den för er. Ni svarar krampaktigt ja.

Det som ljuder ur högtalarna … ja, ni hör ju själva.

Trots detta var han en skön lirare och de gånger man träffat honom senare har han varit hur lugn som helst. Vi fick i alla fall varsin CD med oss när han lämnade av oss på flygplatsen och varje gång jag känner ett sug efter lite dödsångest plockas den fram.

På återseende.

/Hatpastorn

”The call of the wood” som släpptes 1995 var en fälla jag tror många gick i. Jag köpte skivan begagnad ett par år senare här i Sundsvall. Oklart varför. Omslaget var och är lite av en klassiker. En bröstget med överdimensionerat huvud som sitter och klossar bredvid ett märkligt träd. Likväl kom man hem med skivan och undrade vad som hänt.

De recensioner jag läst i diverse fanzines var överlag positiva och eftersom det var en tjej på sång kändes det lite exotiskt. Jag antar att det var därför man köpte blint trots att bandet härstammade från Italien och att skivomslaget såg ut som det gjorde. När jag väl lyssnat igenom skivan mindes jag ingenting, förutom låttiteln ”Esteban’s promise” då. Jag gjorde ett par tappra försök att komma in i albumet, men det gick bara inte. Det är inte precis renodlad svartmetall vi pratar om utan en märkvärdig hybrid av black, döds och thrash. Lägg därtill akustiska gitarrer, pianon och billiga flöjtar.

Det vilar en konstig stämning över ”The call of the wood”, en stämning som inte tilltalar mig alls. Det är svårt att sätta fingret på det, men det kan ha något med produktionen att göra. Sedan kan jag inte minnas ett enda riff om så livet hängde på det. Att det var en tjej som sjöng var inget jag tänkte på, förutom när det skulle sjungas på riktigt. Det lät inget vidare. Att låtarna aldrig tog slut var även det ett problem. Jag har inget emot långa låtar men när de primärt består att trötta italienska riff i sirapstempo tryter tålamodet och tankarna börjar vandra. Jag sålde skivan inte många månader efter jag köpte den och nu när jag fräschar upp minnet genom att lyssna på den via Youtube kvarstår min åsikt. Det är inget som fastnar. Den konstiga stämningen är emellertid intakt och jag antar att det måste finnas folk som uppskattar den då OPERA IX håller på än idag. Tänk att det här bandet har tröskat på i 26 år. Ofattbart.

Jag kan ana mig till att många recensenter gav denna platta högt betyg i tron att den var bättre än den egentligen var. Då ingen sund människa kan lyssna in sig på det här materialet är det lätt att fria istället för att fälla då skivan inte direkt är ett hafsverk. Tro mig, det finns ingen bytta med guld i slutet på den här regnbågen.

Jag kan ärligt inte komma på någon som skulle kunna uppskatta detta. Vill man ha italiensk misärmusik som orsakar minnesförlust och dålig stämning är OPERA IX det självklara valet.

En avslutande fråga: är det någon som vet vad de vill ha sagt med bandnamnet?

På återseende.

/Hatpastorn

Jag vill inte!

Det var då själva fan att man i föregående inlägg avslöjade att man skulle skriva om tyska NEMA. Såhär i efterhand hade jag hemskt gärna skrivit om något helt annat. Förslagsvis den där No Colours-samlingsskivan som klarat sig orimligt lindrigt undan. Det hade varit roligare. Nu är det i alla fall som det är och det är bara att kavla upp ärmarna och ta itu med NEMA.

NEMA bildades någon gång i början på 90-talet av några tyska lallare. På min MOONBLOOD/NEMA-split är det bara 2 medlemmar. Traumatic och, håll i er nu, Pendragon.

Äh, vi skiter i det här. För att förstå NEMA måste man höra NEMA så nu tänker jag gå igenom deras ”Nocturnal silence in the forest” från pärm till pärm.

0–1:16. När vinylen knastrar brukar jag dagdrömma att det är skivan som brinner. Inte A-sidan dock, utan B-sidan där NEMA huserar. Sedan börjar några vargar yla och en kuslig synt gör entré.

1:17-1:47. Efter en föga imponerande trumdelikatess drar då låten igång. Det är lite oklart vad som händer men Traumatic skriker allt han kan medan någon sorts form av takt släpar i bakgrunden. Återigen gör synten intrång i ljudbilden och spelar lite vad den vill.

1:48-2:14. Plötsligt börjar Pendragon att löpa amok på synten och hamrar fram något dramatiskt. Trummorna jazzar iväg rejält och Traumatic gör skäl för sitt artistnamn med sång som låter som att han just varit med om något olyckligt.

2:15-3:30. Nu kan man tro att det helt oväntat nästan blev bra. Det luktar Stockholmssyndrom lång väg. Atmosfäriskt svepande syntar, suggestiva trummor, susande gitarrer och typ en sångslinga. Var lugna, detta är lugnet före stormen.

3:31-4:27. När låten bestämmer sig för att ta en paus tar sig Traumatic artistiska friheter genom att slentrianvråla så att rösten skär sig. Han låter som en innebandymatch på högstadienivå. Naturligtvis kunde inte Pendragon hålla syltfingrarna borta från synten här heller,

4:28-5:18. Efter ännu en misslyckad trumdelikatess tuffar vi vidare, men Traumatic har inte skrikigt färdigt utan fortsätter att tjuta som ett missnöjt barn. NEMA tycker inte om att återgå till tidigare riff utan vi får ett helt nytt och totalt poänglöst parti där synten är det som dominerar ljudbilden.

5:19-6:30. Vad saknar den här låten? Jo, ett fullkomligt omotiverat rens där Traumatic varvar sina patenterade tjut med ett mäktigt brandtal. Pendragon har nu hittat det klassiska orchestral hits-ljudet och använder det allt annat än sparsamt. När bomben briserar föds en längtan att bli förtärd av de renande lågorna och aldrig mera behöva höra NEMA igen.

6:31-7:36. Traumatic skriker vidare och när han både talar och vrålar fram låttiteln kan man inte annat än att tänka på döden. Det är oftast här man bara bryter ihop och ömsom skrattar och ömsom gråter.

Sedan kommer tystnaden. Den underbara tystnaden.

Det finns en recension på den här låten på metal-archives. Den fick 96 %. Ta något starkt att dricka för det som kommer nu är inte att leka med.

Two of the most interesting bands hailing from Ger – 96%
antonslavey, June 6th, 2005

Although there are only two tracks, (one track from each artist) there seems to be alot of work put into this masterpiece. Since I do not own this release, I listened to a copy my friend had, and immediately wrote a review. I do not know the lyrics either but I believe I understand the meaning of ‘Nocturnal Silence in the Forest’. At one point, there is a lot of random screaming, which at first may sound a bit annoying, but after a few listens, the screams sound fucking amazing. I think it is supposed to resemble the screaming silence of the forest.. I’m not quite sure what that means but it sounds grim. The keyboards and synths are great as well. It doesn’t sound at all like Daemonic Alchemy, where the keyboards completely overpower the rest of the music. Every instrument blends together perfectly. This song truly lets your imagination fly to worlds unknown. When I listen to it, this is where it usually brings me: It’s a dark, stormy night, you are wandering through the thick forest and wet pine branches are making you more wet than the rain is. Lost, confused, and alone. You stop and let imagination fill your brain and take over. Now you are in a deep meditation… One with the forest… Suddenly you hear a branch snap and footseps behind you. You are being followed. You look behind your shoulder and you see a large shadowy figure slowly comming closer and closer… You see a long blade, glistening from the moonlight. It rises and is about to strike you. Frightened, you run aimlessly as fast and as far away as you can running through the branches and tripping over roots. Its so dark you can barely see where you are going. You are overwhelmed and consumed by madness. You trip again and you feel a sharp, agonising pain in you back. He caught up with you and you quickly lose a shitload of blood. Now you are dead… I assure you, this song will NEVER get boring.

Moonstruck… A typical song by Moonblood. It sounds more like it belongs in the album: ‘Blut und Krieg’, yet is still a great song. I don’t really have a lot to say about this song, because it doesn’t really bring me to another world the way Nema does, yet it still gets stuck in your head very easily. I strongly recommend this for any fan of black metal

Infernal Hails,

+Astaroth+

Astaroth, eller antonslavey som han också kallar sig, måste vara en fullkomligt vansinnig människa. Om jag förstår honom rätt känner han sig som offret i SORHIN-videon när han lyssnar på NEMAs ”Nocturnal silence in the forest”. Jag …

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga.

På återseende.

/Hatpastorn