Hatpastorns likpredikan

Upp med händerna. Hur många gick i fällan när BATHORYs mastermind Quorthon släppte sin första soloplatta ”Album” 1994? Jag förstår om musiker vill testa något annat, det är inte ofta de utflykterna blir speciellt lyckade, men jag har full förståelse. Däremot har mina ögonbryn aldrig placerats så högt som när jag fick höra ”No more and never again” för första gången. Rent musikaliskt var det en axelryckning och jag blev inte så chockad över att det lät som det lät. Av förhandsinformationen fick man ju veta att detta skulle vara något annat än det han pysslat med tidigare. Gott så.

Vad var det då som gjorde att jag blev alldeles blek och var tvungen att lägga mig en stund?

Jag vet inte om det är för att man lyssnat på för mycket skrik och panik i sina dagar men jag brukar primärt inte lyssna på texten när jag avnjuter musik. Jag ser sången mer som ett instrument än något som förmedlar ett budskap. Så har det varit så långt tillbaka jag kan minnas. Texten kommer i ett senare skede, när det kommer till extremmusik när man sitter med bookleten i handen och kanaliserar. Då kan jag ta emot budskapet och fortsättningsvis avnjuta både text och musik. Det är som en process. En liten lustig parantes på det är SUMMONING. När jag lyssnar på det bandet hittar min hjärna på egna strofer som oftast är bättre än de egentliga. Dr Panzram gör likadant med just den orkestern. Sedan finns det grupper som vägrar skriva ut texterna plus att de sjunger extremt otydligt. De banden har sällan rent mjöl i påsen.

Ibland dyker det dock upp textrader som är omöjliga att inte snappa upp redan under första genomlyssningen. Strofer som punkterar ens illusion fullkomligt och för en tillbaka till verkligheten. En verklighet där man sitter med ögonbrynen uppe vid fontanellen och spelar om låten från start för att verkligen kontrollera att man hört rätt. Det finns en amerikansk skräckfilm från 70-talet som handlar om eldsprutande kackerlackor. På svenska döptes den till ”Det får inte vara sant”. Filmen är inget mästerverk, men titeln har följt med mig som ett mantra. När jag drabbas av något som får mig att rabbla det mantrat kan man ofta se mig ramla omkring längs kusten och bete mig på följande vis:

Spela ”No more and never again” från start och avvakta tills det gått ungefär 1 minut. Då sjunger Quorthon något som jag inte i mina vildaste fantasier trodde var möjligt. Det får inte vara sant.

Hur resten av skivan låter? Det har jag ingen aning om. Jag kom aldrig förbi första spåret.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 6 augusti, 2014 at 9:29 f m and is filed under Från A till Ö. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.