Hatpastorns likpredikan

Jag är grymt åkrädd så ni kan ju ana hur djävulskt festligt jag tycker det är att vara på turné där större delen av dygnet tillbringas i ett fordon. Ett bra motgift för detta är att sitta längst bak med huvan på munkjackan nerdragen över hela ansiktet samtidigt som man blåser på BURZUMs ”Hvis lyset tar oss” i hörsnäckorna. Ska man ändå dö kan man ju lika gärna lyssna på världens bästa platta. Det finns folk som säger att man kan bota sina fobier genom att utsätta sig för dem.

Tjena.

Jag tror att jag någon gång i forntiden berättade om min tripp till Österrike där chauffören valde att dricka starköl och hintade om dödsknark medan han körde oss. Tro nu inte att han knäckte den första pilsnern i bilen, åh nej, han var bra i gasen redan när han hämtade upp oss vid flygplatsen. Vart skulle vi spela? I Innsbruck. Galet vackert och galet bergigt. En bilresa på cirka två timmar om jag inte missminner mig. Det var långa timmar i den bilen. Lägg därtill att snubben körde i ljusets hastighet och gjorde en och annan progressiv omkörning och tvärnit under resans gång.

När vi spelat klart senare på natten skämtade vi om att det skulle vara samma kille som körde oss tillbaka till flygplatsen. Det hade ju varit lajban då han inte slutade dricka efter att han dumpat av oss. Naturligtvis var det samma snubbe som kom med sin blåa Ford, fullare än någonsin. Det första han gjorde var att backa in i ett betongfundament så att hela bilen studsade.

Sedan körde vi samma väg tillbaka.

Större delen av resan videofilmades och de snuttar som finns på mig i bilen är underbar underhållning såhär i efterhand. Huvan på, armarna i kors över bröstet likt en mumie och en dunkande ven i pannan. Dödsångest och misantropi.

Detta var långt ifrån allt som hände den resan men för att återgå till dagens ämne så får ni fundera över följande:

Tänk er att ni sitter i en blå gammal Ford som kör i ljusets hastighet på snåriga vägar. Chauffören är packad, eventuellt påtänd och har en gigantisk fitta tatuerad på armen. Efter att ha lyssnat sig less på ENTHRONED i bilstereon fiskar han med illa dold stolthet upp sitt eget bands nysläppta album och undrar om det är OK att han spelar upp den för er. Ni svarar krampaktigt ja.

Det som ljuder ur högtalarna … ja, ni hör ju själva.

Trots detta var han en skön lirare och de gånger man träffat honom senare har han varit hur lugn som helst. Vi fick i alla fall varsin CD med oss när han lämnade av oss på flygplatsen och varje gång jag känner ett sug efter lite dödsångest plockas den fram.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 5 augusti, 2014 at 3:34 e m and is filed under Från A till Ö. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.