Hatpastorns likpredikan

Söte Lucifer, vilket skitår det var. Jag kunde inte ens göra en topp tio-lista då jag hade varit nödgad att fylla ut fem av punkterna med The Osteoporosis Dance, en vits, Henry Harald H Humphries, mina nya skor och en något undergräddad men perverst delikat croquembouche.

BODY COUNT – “Manslaughter”

Jag kommer från en håla där skotern, skidorna och spriten dominerade bybilden. Allt var så blekrosa och mellanmjölkigt att när vi en gång i lågstadiet bjöds på traditionell etiopisk mat till lunch resulterade det i att hela skolan fick stängas på grund av en glödande rännskitsflod värdig Phlegethon som började forsa ur våra inre. Det var i den idyllen som jag 1992 för första gången tog del av BODY COUNTs självbetitlade debut. En platta som handlar om crack, gängmord, ghettot och KKK bitches who loves it when you treat them bad. Jag kunde med andra ord relatera.

Att blanda rap med metal var fortfarande hyfsat nytt och det skulle dröja ytterligare 7 år innan den i sin tur skulle komma att ge upphov till den genre som tillsammans med postgrungen är det enda som finns att välja på i skärseldens jukebox.

Till skillnad från ANTHRAX/PUBLIC ENEMY-floppen ”Fight the power” så var inte det här en krystad, smått osammanhängande och forcerad röra. Ice-T sjöng om sin bäste vän Evil Dick, snutmord och sina erfarenheter av voodoo. Det skadar inte heller att deras leadgitarrist Ernie C har en unik feeling och teknik som kan mäta sig med de bästa. Det var minst sagt ett uppfriskande alster att få ta del av och jag håller det än idag som en av mina absoluta favoritskivor.

Två år senare kom ”Born dead” och jag gillade den INTE, den var för preachy och tillrättalagd helt enkelt. Att det faktiskt kom en skiva 1997 vid namn ”Violent demise” hade jag inte en aning om förrän jag just i denna stund skulle dubbelkolla ett årtal. 2006 års ”Murder 4 hire” var det nog bara jag och PARNASSUS-Söder som gillade, men den kom inte att rulla många gånger mp3-spelaren.

Spola fram 8 år och hoppet om en ny BC-platta var så långt borta att jag nästan glömt att det fortfarande existerade. Jag spenderade maj med att vara olyckligt ovetandes och så bara dök det upp en ny Ice-T platta från ingenstans. ”Manslaughter” är en skiva precis lika jävla politiskt inkorrekt som debuten.

Kompetent, snygg och hård musik, med texter så gangsta att det inte skulle förvåna mig om Charlton Heston hatuppstod från de döda bara på grund av texten till ”Get a job” . Om jag har något klagomål skulle det vara att debuten är lite mera varierad och att låten ”99 problems” är en skitlåt oavsett vilken artist eller årtionde det är.

MACABRE OMEN – “The ancient return”

Jag satt och slösurfade av noll och ingen anledning då min dator helt plötsligt föreslog att jag skulle kolla upp det grekiska bandet MACABRE OMEN. Det är ju allmänt känt att när det gäller svartmetall så finns det inget som är lika oanvändbart som den där lilla sträckan land mellan Norden (Danmark EXKLUDERAT) och Grekland. Deras scen har alltid behandlats med respektfull vördnad och det är med all rätta! Om så bara på grund av banden den onde Pastorn namedroppade i sin VARATHRON-recension.

Då namnet låter som något man brukar kunna se spela för ljudteknikern klockan 12:00 på andra festivaldagen hånskrockade jag likt Tim Curry i Legenden, klickade ”play” och stålsatte mig för de där 30 sekunderna av sonisk bedrövelse som man ger alla nya band innan man för evigt förpassar dem det till den där kyrkogården i hjärnan där man har begravt minnet av när syrran råkade trampa ihjäl familjens hamster, ”Sôl austan, Mâni vestan” och den du var innan du blev du.

Det skulle komma att ta mig en vecka innan jag tog mig för att lyssna på mer än bara den första låten om och om igen. Jag gillar pagan/black, men om det ska vara pagan ska det stå Norge som avsändare och inte ha släppt någonting efter 1994. Detta då jag och hela församlingen svurit en pakt som lyder:

”Om vi ska behöva sitta och lyssna på något Ukrainskt jävla halv-naziband med nyckelharpa och ompatakt igen så låter vi Jim Jones leda vår väg”.

MACABRE OMEN visade sig vara utantaget som bekräftar den där regeln.

Deras sound är tämligen eget, BATHORY-influenserna till trots. Rikligt kryddad med gamla AKITSA, BAK DE SYV FJELL och lite ABYSSIC HATE. Jag gillar även att de gått för en kall produktion istället för den där lite konstgjort ”folkiga” som band i den här genren brukar sträva efter.

MORTUUS – “Grape of the vine”

Jag har alltid varit svag för jazzig opretentiös black metal och då framförallt suggestiv sådan. Därför var det mig ett nöje att bryta mitt ”jag hatar allt gjort efter 1993”-mantra för det här godståget till platta. Om jag skulle likna detta vid något så skulle det vara den underskattade duon RUTTHNA från Tyresö med skillnaden att MORTUUS aktar sig från att bli allt för svängiga/catchy och drar sig inte för att låta gunget falla till föga för atmosfär (de har med andra ord gjort vad man i folkmun brukar kalla för ”black metal”).

Jag vet inte om det var medvetet, men stundtals så påminner den här skivan mig om ”Filosofem” och det allena är anledning nog för att lyssna på MORTUUS. Det enda jag har att gnälla över är omslaget, som kanske inte är så fult i sig, men som skulle ha klassats som en ren oförfalskad succé om det prytt ett Invasion Records-släpp.

NIDSANG – “Into the womb of dissolving flames”

Jag ska vara helt öppen med att mina privata kopplingar till det här bandet är för starka för att jag med skammen i behåll ska kunna låtsas om något annat. Det finns kanske tusen andra band som spelar dylik musik. Sist jag hörde om en trend i black metal var när alla skulle vara ortodoxa djävulsdyrkare och ironiskt prata om att man gillade Jesus och var rädd för Gud. Men vem fan bryr sig om någonting när NIDSANG levererar en störd mardröm som stundtals låter som en seriekrock på Satans egen rallybana.

Det enda klagomål jag har här är att jag gillade arbetstiteln ”The morbid Gods” bättre.

GOATWORSHIP

Fram tills i år (fjol) var det enda jag visste om GOATWORSHIP att de var från Uppsala och att krigarna i GHAÜRHIR inte hade mycket gott att säga om dem. Men med tanke på att detta var på den tiden då vissa av er inte ens var en glimt i er mors/brors öga, så tror/hoppas jag att de har kommit över sitt förakt vid det här laget.

Årtiondena gick men namnet hade en förmåga att dröja sig kvar och så en inte särskilt vacker dag i juni när jag med tom själ hade stirrat på Youtubes sökruta i fyra minuter utan att komma någonstans så var de precis som The Stay Puft Marshmallow Man plötsligt bara där.

Först ska jag göra klart att det enda jag hört med denna orkester är deras osläppta demo från 2003. Så jag kan inte säga någonting om hur fan det lät innan, men det här är sådan där slingdödsblack som jag och Hatpastorn bara gillar när det är på demo från Fjollträsk. Vilket får mig att tänka på att jag borde ha haft med ASTROPHOBOS eminenta ”Remnants of forgotten horrors” på den här listan.

Efter några halvhjärtade googlingar hittar jag inget ytterligare om detta band och ännu mindre om denna giv, jag har inte ens titlarna till den.

Det spelar ingen roll hur uttjatad den här stilen var när den släpptes, att GOATWORSHIP fick stå kontraktslösa medan tråkiga jävla dussinband som NIGHT IN GALES och A CANOROUS QUINTET fick fortsätta att tära på jordens naturtillgångar är en sådan där gåta som för evigt kommer att gäcka framtidens historiker.

Om någon skulle kunna ta och dela med sig av den här demon och resten av deras diskografi så skulle jag, församlingen och därmed hela världen vara ytterst tacksamma!

Död är liv

/Panzram (Dr)

Då var det dags igen, lite senare än vanligt men den som väntar på något gott …

Ja, här hade man kunnat panga in ett par hundra trötta vitsar om ”den som väntar på någon som gått får vänta länge, höhö”. Det skiter vi i.

Detta är då de 10 plattorna som jag lyssnat mest på i år av en eller annan anledning. MAYHEMs och MYSTICUMs nya album har jag knappt lyssnat på, det lilla jag hört har varit OK, inte mer. Det blev lite av en hype kring nya MYSTICUM strax efter den släpptes, men jag kan då ärligt säga att det bandet aldrig intresserat mig. Konceptet är kul, det är allt. ASCENSION har säkert släppt en ny skiva i år, återigen har jag inte hört en ton av den. Det är med andra ord en del alster jag missat 2014 som jag sett på andras listor. Så får det bli då min lista naturligtvis är den definitiva.

Nu kör vi.

ABIGOR – ”Leytmotif Luzifer”

Att ABIGOR är ett av mina absoluta favoritband kan knappast vara en hemlighet för någon. När jag fick veta att Silenius skulle sjunga på plattan gjorde jag en segergest så majestätisk att hela Sundsvall skakade och jag hoppas att den sättningen håller i sig. Treenigheten TT, PK och Silenius är oslagbar. ”Leytmotif Luzifer” är följaktligen fantastisk, en blandning av ”Fractal possession” och ”Channeling the quintessence of Satan” om man så vill. Jag är nöjd. Visst, i en bättre värld kanske den låtit som ”Nachthymnen” eller ”Opus IV”, men vem bryr sig. ABIGOR är ett konsekvent bra band. Ja, ”Satanized” var väl kanske inte deras stoltaste stund, men grabbarna har då släppt ett imponerande antal brakplattor. ”Leytmotif Luzifer” är en av dem.

STILLA – ”Ensamhetens andar”

Jag var och hälsade på i övre Kågedalen när STILLA spelade in sitt tredje album. Mer om det vid ett senare tillfälle, men jag kan säga som så att den kommer bli omöjligt bra. ”Ensamhetens andar”, bandets andra giv, är även den helt sagolik. Den innehåller allt jag gillar med black metal när det kommer till atmosfär och riffskapande. Gitarristen Pär har ett sätt att skriva musik på som är väldigt annorlunda mot vad exempelvis jag är van vid och det var både lärorikt och intressant att sitta med i studion när han riffade. Sedan var han lite av anekdoternas konung. Att den mannen inte har ett eget radioprogram är en gåta. Som sagt, det kommer att komma en längre resespecial framöver med djuplodande intervjuer med STILLA och Nordvis-Andreas.

SKOGEN – ”I döden”

SKOGEN hittade rätt redan på första plattan och sedan har de bara förfinat sitt sound. Gillade man bandet innan kommer man svälja nya plattan med hull och hår. Tycker man inte om SKOGEN, ja då är man väl en vansinnig människa som inte begriper bättre. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga då jag antar de flesta fattar storheten i SKOGEN. Sedan kan man aldrig underskatta klassen på det rent fantastiska bandnamnet. SKOGEN. Inget tjafs. Man får precis vad man vill ha.

PANOPTICON – ”Roads to the north”

Enmansband från USA med ett bandnamn som låter som något ur Transformers. Varningsklockorna de ringa. Sedan lyssnar man på skivan och slår en volt av glädje. Detta är lite av årets överraskning om sanningen ska fram. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan och hade inga större förväntningar när jag gav plattan en premiärlyssning. Hur PANOPTICON låter? Som skivomslaget såklart. Atmosfärisk black metal av ädlaste valör. Låt er inte luras av förhandssnacket om att bandet har en hel del blue grass-influenser, det är knappast någon tramsig TAAKE-banjo vi snackar om här. Detta är på blodigt allvar. Köp blint.

MORDBRAND – ”Imago”

Jag har varit med i MORDBRAND-matchen sedan 2011 då ”Necropsychotic” släpptes och ryckts med av grabbarnas drivna döds. ”Imago” var emellertid ett steg i helt rätt riktning och en betydligt ondare historia än deras tidiga släpp. Blanda CRAFT och VOMITORY och ni är på rätt spår. Jag hoppas verkligen att Björn och hans muntra män kör vidare på det här stuket. Ja, allra helst vill jag att de tänker som BOLT THROWER och fortsätter att släppa skivor som låter EXAKT som den förra, fast med kanske lite bättre ljudbild. Drabbas MORDBRAND av något The Matrix-virus och börjar experimentera så kommer jag skrika högre än när Pomperipossa blev nypt i näsan av en kräfta.

NIDSANG – ”Into the vomb of dissolving flames”

Resan NIDSANG har gjort sedan de hette LAMMOTH och spelade charmigt haltande svartmetall är rätt imponerande. Jag minns det som igår när grabbarna körde sitt första gig här i Sundsvall för många år sedan och trummisen helt sonika klev av scenen mitt i en MAYHEM-cover då han blev less. Magiskt. Den musikaliska utvecklingen har varit enorm sedan den kvällen vilket hörs på deras senaste giv. Jag brukar vara skeptisk till ”modern” svartmetall då jag anser den vara lite väl stökig för min smak, men här faller alla bitar på plats. Ett genuint bra album som förtjänar större uppmärksamhet. Den enda plumpen i protokollet är skivomslaget som tammefan är bedrövligt.

BERGTATT – ”Lagnadsoger”

Rent teoretiskt släpptes den här guldklimpen i slutet av 2013, men vem bryr sig? BERGTATT spelar sockersöt norsk folkrock med tvivelaktig frisyr. Jag älskar skiten, men jag antar att det är många i läsekretsen som skulle skrika rätt ut om de fick höra detta. Däremot tror jag att flera skulle se storheten i det här bara man släppte sargen då det finns gott om kvalitetsriff och läsvärda texter. En perfekt platta att lyssna på när man sitter på balkongen och är sig själv för en stund. Ska man ge sig in i referensdjungeln och stöka så låter det som en blandning av KENT och SKYCLAD, fast norskt. Spydde du i din mun av den beskrivningen bör du nog hoppa över BERGTATT, ni andra som är lite mera öppensinnade har en härlig resa framför er.

GRIFT/SAIVA – ”Skarprättaren/Sjiedvárre”

Rent tekniskt släpptes inte den här 2014, men då jag fick höra den det året får den naturligtvis vara med. Detta är en av de bästa splittarna jag hört på decennium. Skivan marknadsförs för övrigt med sloganen ”glesbygdsångest och vildmarksvemod”. Rätt i krysset. SAIVA följer upp utsökta EP:n ”Finnmarkens folk” med ännu ett stycke svartmetall helt i min smak. Vi snackar ISENGARD-doftande majestät. Detta till trots är det ändå GRIFT som är den stora ögonbrynshöjaren. Deras ”Fyra elegier” var trivsam, men inget jag lyssnat på dagligen. Låten ”Skarprättaren” är något helt annat och kan med största sannolikhet bli årets låt både 2014 och 2015. Jag är ständigt på jakt efter ny musik som träffar en rätt i hjärtat och ni som läser den här bloggen vet att jag ramlar över en hel del skit. Därför är det så fantastiskt när man gör de här upptäckterna som gör att sökandet faktiskt blir värt något. Jag ber till de mörka gudarna att GRIFT fortsätter i samma anda i fortsättningen då jag tror de hittat en guldåder. Får man inte en tår i ögat när man lyssnar på ”Skarprättaren” fattar man ingenting.

Jag brukar aldrig lägga in Youtube-klipp i mina årsbästalistor, men denna gång gör jag ett undantag då detta bara är en teaser. Fatta allvaret.

VARATHRON – ”Untrodden corridors of Hades”

Jag trodde aldrig att den här skivan skulle vara så pass bra som den var då VARATHRON alltid hamnat i skuggan av NECROMANTIA och ROTTING CHRIST. Mörk grovkorning grekisk svartmetall säger man ju knappast nej till. Hade jag inte fått den här plattan i recensionssyfte skulle jag aldrig ha bemödat mig att kolla upp den. Trist, men sant. Förutom PANOPTICON är nog detta lite av årets överraskning. Man ska aldrig underskatta gamla rävar, rätt vad det är glimmar det till. Undrar om Kamijo hört denna? Han är ju Svea rikes största grekofil.

LUSTRE – ”Neath rock and stone”

Ingen årsbästalista utan LUSTRE. Det är skrivet I grundlagen. Återigen har han lyckats sno ihop musik som träffar mig rätt i själen. Att det låter mer eller mindre exakt som det han gjort tidigare spelar mindre roll. Att sitta med pannan mot glasrutan när man åker tåg medan SUMMONING eller LUSTRE dånar i hörsnäckorna är en av de finaste stunderna man kan ha som människa. Jag fick faktiskt tjuvlyssna på lite nytt LUSTRE-material i höstas och det lät inte helt oväntat riktigt lovande. Lite nya ljud och så vilket är välkommet.

Ja, det var årsbästalistan det. Lite kul är det att hälften av plattorna är släppta på samma bolag. Nordvis är lite av 2010-talets Malicious Records. Allt de släppt/släppte var kanske inte det bästa man någonsin hört, men ruskigt nära. Som jag skrivit tidigare, det kommer en längre Nordvis-special framöver där vi snackar om allt från ARMAGEDDA till ödemarken.

Bered er på en hel skrälldus med inlägg framöver då vi församlingen gjort lite av en bank med material under de månader vi inte varit så aktiva av en eller annan anledning.

På återseende.

/Hatpastorn

När jag och Heidenhammer hamnar i samma lokal finns det en överhängande risk att vi brukar köra den klassiska gissa bandet-tävlingen. Man spelar upp en bit och den andra får gissa vilken artist och vilken låt det är. Inga konstigheter. Då vi känt varandra i en smärre evighet var det dags att höja ribban varpå följande övning uppstod. Man rotar fram en gammal musiktidning, börjar rabbla de mest efterblivna annonserna och den andra ska gissa vilket band man babblar om.

Då vi inte avslöjar svaret förrän i själva diskussionen efteråt får ni gärna försöka gissa själva. En del är svåra, andra kan ni inte ha missat. Eventuella stavfel i annonstexterna är medvetna då vi skrev ner dem ordagrant. Det blir roligare då.

Nu kör vi.

Runda 1. Heidenhammers val.

”… and though love has died, its legacy remains! Dead romantic songs of beauty and pain. Female ravishing voice mounts over lovelorn songs like an angel’s promise above the clouds, far away from your average Gothic Metal-stereotype.”

HP: Det är verkligen HELT omöjligt att inte garva åt det här. Någon på Napalm Records tog bokstavligen talat i så att han eller hon sket på sig. Det här kan bara vara DISMAL EUPHONY.

HH: Close, but no cigar. Det var ANTICHRISIS, ”A legacy of love”, en synnerligen udda fågel. Inte helt kass, sannerligen inte så bra heller. Envisades med abnormt långa låtar som var bra i cirka tre minuter, vilket gjorde att jag helt enkelt fadade dem när jag spelade in dem på blandband. Eller, det var kanske egentligen bara en låt …

HP: Den där skivan alltså … ja, den är inte direkt dålig, men svår att veta var man har. Det här är ett band vi måste återkomma till i framtiden för en mer djupgående analys.

HH: Nu blev jag nyfiken på att få veta mer … hm, jag hittar uppgifter på att han tydligen ändrade sitt artistnamn från Moonshadow (jisses) till det mer anspråkslösa namnet Sid, år 1997, efter att ha spritt ut ett rykte om att han begått självmord. Med tanke på att skivorna från den perioden handlade om hans ex och deras respektive förlorade kärlek är vi nog en magstark historia på spåren … kan du tänka dig vad han lär ha ställt till med?

HP: Jo, det här var ju innan man kunde gråta ut via Instagram. Vad skulle han göra liksom?

Runda 2. Hatpastorns val.

“Without a doubt, one of the very darkest band on this earth. This is a 30 minute limited edition mini CD including old versions and unreleased feasts. Diabolical!”

HH: Inget jag kommer på såhär på rak arm. Eller vänta nu … pratar vi om en skiva som försöker sälja in gammal skåpmat och remixar ingen bryr sig om?

HP: Det gör vi. Ledtråd. Snubben spelade i ett av Sveriges bästa band och är galet talangfull på att måla. Sedan hände det här.

HH: DIABOLIQUE! Fy fan. Det finns ingen skiva jag velat gilla mer på grund av bookleten än ”Wedding the grotesque”. Det är även här jag riktar mig till dig, Åsa Jonsén, som fick mig att köpa eländet.

HP: Vi gick alla i DIABOLIQUE-fällan.

HH: Det var faktiskt ett av de första banden jag inte förstod. Jag trodde på allvar att det var något fel på skivan.

HP: Jag trodde att det var något fel på mig.

Runda 3. Heidenhammers val.

“Neo-classical poetry in combination with dark romantic tristesse. A timeless symphony of majestic melancholy”.

HP: … och det här var INTE från Napalm Records … ? Jag har ingen aning, men det måste vara något riktigt horribelt. Mörk romantisk tristess. Jag blir lite nyfiken på vad det egentligen är.

HH: Vi pratade om det här bandet tidigare idag. Släppt på Prophecy Productions, vilka de nu än var.

HP: Då måste det vara MACBETH. Kontinental knullmetal. Ge mig en till ledtråd.

HH: Beklagar. Men jag har faktiskt ingen info om det här bandet. Självklart heter skivan ”Melancholia”. Oklart om det finns någon koppling till von Trier-filmen med samma namn, men det vore spexigt om Kirsten Dunst hade gjort ett gästspel.

HP: EMPYRIUM då? Nej fan … det ringer ingen klocka.

HH: Nej, det här tar du inte. Det är PENITENT.

HP: Men den skivan äger jag ju!

HH: Va?

HP: Det är ju den som låter som en skolavslutning. Eller, det kanske är ett annat av deras verk. Skit samma. Eller jo, den jag äger är släppt via Napalm Records, är röd och helt avskyvärd.

HH: Hahaha!

Runda 4. Hatpastorns val.

”An atmospheric masterpiece of dark romantic with elfish female vocals, keyboard hymns …”

HH: Kom igen, bättre kan du.

HP: Denna måste ju bara tas med av ren princip.

HH: Vilken Napalm Records-genomgång hade varit komplett utan DISMAL EUPHONY? En av de där skivorna jag inte ens köpte i Härnösand. Denna och EVOL. Bägge hade smaklösa lila omslag.

HP: EVOL har klarat sig alldeles för länge från närmare granskning. Fröken Princess Of Disease var ju en karaktär man fasade för. Du gick alltså aldrig i EVOL-fällan?

HH: Lite tråkigt, för den hade nog kunna skänka en många fina stunder. Synd att man inte har några EVOL-anekdoter att bjuda på såhär en solig söndag.

HP: När jag var typ 19 dejtade jag en tjej i Malmö. Härligt ocentralt. Hon hade EVOL-skivan. Det blev en kortvarig romans. Dock inte på grund av EVOL som man kanske kan tro.

Runda 5. Heidenhammers val.

”Melodic, bombastic, spherical metal with leading parts for the clear female vocals and synthesizers. Their music is completed by use of heavy guitars and a singer with a heavy rough sound.”

HP: Vilka de där än är, så är det världens sämsta band. Dessutom, vad ÄR sfärisk metal?

HH: Hur fan ger jag en ledtråd till det här bandet utan att göra det alldeles för lätt … OK, de blev stora. Riktigt stora.

HP: CREMATORY.

HH: De kom nog aldrig riktigt upp till den här nivån. Släppt på DSFA Records.

HP: Det var väl något holländskt, va? Hmm … jag säger WITHIN TEMPTATION.

HH: Rätt. I ärlighetens namn har jag inte mycket att säga om dem, förutom att jag hörde dem någon gång 2008 (tror jag) och märkte att de lät exakt som merparten av de bidrag som framfördes i Eurovision samma år.

HP: Jag tror jag hört ett par bitar. Sångerskan sjöng väldigt ljust. Det är allt jag minns.

HH: Det var då en uttömmande recension.

Runda 6. Heidenhammers val igen.

”Dark folk-inspired music achieved through synthetics, six fold bows, voices, spells, samples, axes, swords and flails!”

HP: Åh … det här låter som något Abbath hade kunnat kläcka ur sig på fyllan under en tidig IMMORTAL-intervju. Jag har INGEN aning om vad det här är.

HH: Och jag säger att det har du visst …

HP: Kuken. Är det något jag äger?

HH: Hade jag fått bestämma hade du haft hela backkatalogen. Vi lyssnade även på det här bandet så sent som igår.

HP: Undrar om det här är något som kommer att bita mig i röven vid senare tillfälle … vilket bolag?

HH: Du förstår väl att det bara är Napalm som kunde forcera sådana här meningar. Jag är själv sugen på att få reda på vad ”synthetics” innebär i sammanhanget.

HP: Ta det en gång till.

HH: (Långsamt och tydligt): Dark folk-inspired music achieved through synthetics, six fold bows, voices, spells, samples, axes, swords and flails.

HP: Vad fan … det måste vara ett av de där röriga banden typ GOLDEN DAWN eller KOROVA. Jag vägrar gå med på att det är SUMMONING.

HH: Då hade jag aldrig slutat skratta. Men tänk efter nu, du ser liksom inte skogen för alla träd. Det är för fan THE SOIL BLEEDS BLACK!

HP: THE SOIL BLEEDS BLACK och Napalm Records. Det var då ett romantiskt möte i natten. Dra på trissor. Även detta är ett band vi får återkomma till. Tänk att det här är ett band som finns i verkligheten. Det kan jag komma och tänka på ibland när man är ute och går.

Runda 7. Hatpastorns val.

“With songs like ”Spoon bender”, ”Opacity”, ”Moonlight” and ”Freak Jesus” this progressive band continues the Swedish death metal tradition yet manage to incorporate the best elements of older metal genres, such as German speed metal, N.W.O.B.H.M, and even dark gothic metal.”

All this together with the use of violin, keyboards, female vocals and some folk music inspired parts make XXX music incredibly varied and totally unique!

HH: OK. Det här är precis som när man är på en dyr restaurang och så kollar man på menyn och ser att ju fler ingredienser i text, desto mindre mat på tallriken. Det är som att skryta att det är oregano på pizzan. Det här måste med andra ord vara det mest mediokra band som någonsin fått härja i en studio. jag gissar på VERMINs ”Millenium ride”.

HP: Det är inte VERMIN.

HH: Jo, det är det.

HP: Ledtråd. Black Sun.

HH: EBONY TEARS!

HP: Rätt.

HH: Var de bra egentligen?

HP: Jag har för mig det, var längesedan jag hörde dem dock. Äger inget med bandet. Kattkvinnorna på omslaget var ju iallafall ganska bedårande.

HH: Vart de inte skitsura över det omslaget då det inte har ett smack med texterna att göra?

HP: Kan stämma. Fast med låttitlar som ”Spoon bender” och ”Freak Jesus” har man inte rätt att klaga. Nu kan jag vara helt ute och cykla, men jag är nästan bombsäker på att debuten var bra och sedan blev det trött thrash med MESHUGGAH-komplex för hela slanten.

Runda 8. Heidenhammers val.

”Autumn/winter depression? In that case, this debut album will be the perfect soundtrack! The music is melancholic, dark romantic, melodic and highly original doom/gothic/dark metal – quality music for dark twilight evenings in nightly woods. A must!”

HP: Ibland blir jag bara så förbannat trött. På tiopoängsnivån … är det släppt på Napalm Records?

HH: Nej, men det här bolaget fattade nog snabbt galoppen och anammade ett beprövat koncept för att saluföra kvalitetsmusik. Tydligen hette bolaget Euphonius Records.

HP: Det lät danskt.

HH: Hur fan tog du det? Det är rätt. Vi vet ju alla hur bra dansk metal brukar vara.

HP: Det här var ju dessutom i den allra värsta romantic/goth/knull-röran … säg för guds skull inte att det var ett danskt sådant band?

HH: Jodå.

HP: Då är det BLAZING ETERNITY.

HH: Nej.

HP: Hur fan kan det inte vara BLAZING ETERNITY? Då är det SATURNUS.

HH: Rätt. Behöver vi säga något mer om det här?

HP: Inte mer än att kastar man om bokstäverna får vi ett mer passande bandnamn, RUTS ANUS.

Runda 9. Hatpastorns val.

”The dark empire has given birth to five children of the night. Full of aggression and hate, to save their evil God and fight against the creatures of light …
The CD contains 13 songs highclass-sounding songs with more than 53 minutes evil metal. Female vocals, orchestral parts, melancholic influences and professional voicevariations makes XXX to a new masterpiece on XXX Records.”

HH: Den får du ta en gång till. Detta kan vara varenda skiva som släpptes 1998. Fasansfullt år förresten.

HP: Invasion Records.

HH: Jag anar att beskrivningen inte motsvarar det som kommer ur högtalarna.

HP: Jag äger den här skivan.

HH: Såklart du gör. MORTUM?

HP: Njet. Ledtråd. Bandfotot …

HH: NON SERVIAM!

HP: Haha, korrekt.

HH: Vad tyckte de själva om det bandfotot?

HP: En mycket bra fråga som jag själv undrat i typ 16 år.

HH: Nä, nu gör vi något annat.

På återseende.

/Heidenhammer och Hatpastorn