Hatpastorns likpredikan

Då var det dags igen, lite senare än vanligt men den som väntar på något gott …

Ja, här hade man kunnat panga in ett par hundra trötta vitsar om ”den som väntar på någon som gått får vänta länge, höhö”. Det skiter vi i.

Detta är då de 10 plattorna som jag lyssnat mest på i år av en eller annan anledning. MAYHEMs och MYSTICUMs nya album har jag knappt lyssnat på, det lilla jag hört har varit OK, inte mer. Det blev lite av en hype kring nya MYSTICUM strax efter den släpptes, men jag kan då ärligt säga att det bandet aldrig intresserat mig. Konceptet är kul, det är allt. ASCENSION har säkert släppt en ny skiva i år, återigen har jag inte hört en ton av den. Det är med andra ord en del alster jag missat 2014 som jag sett på andras listor. Så får det bli då min lista naturligtvis är den definitiva.

Nu kör vi.

ABIGOR – ”Leytmotif Luzifer”

Att ABIGOR är ett av mina absoluta favoritband kan knappast vara en hemlighet för någon. När jag fick veta att Silenius skulle sjunga på plattan gjorde jag en segergest så majestätisk att hela Sundsvall skakade och jag hoppas att den sättningen håller i sig. Treenigheten TT, PK och Silenius är oslagbar. ”Leytmotif Luzifer” är följaktligen fantastisk, en blandning av ”Fractal possession” och ”Channeling the quintessence of Satan” om man så vill. Jag är nöjd. Visst, i en bättre värld kanske den låtit som ”Nachthymnen” eller ”Opus IV”, men vem bryr sig. ABIGOR är ett konsekvent bra band. Ja, ”Satanized” var väl kanske inte deras stoltaste stund, men grabbarna har då släppt ett imponerande antal brakplattor. ”Leytmotif Luzifer” är en av dem.

STILLA – ”Ensamhetens andar”

Jag var och hälsade på i övre Kågedalen när STILLA spelade in sitt tredje album. Mer om det vid ett senare tillfälle, men jag kan säga som så att den kommer bli omöjligt bra. ”Ensamhetens andar”, bandets andra giv, är även den helt sagolik. Den innehåller allt jag gillar med black metal när det kommer till atmosfär och riffskapande. Gitarristen Pär har ett sätt att skriva musik på som är väldigt annorlunda mot vad exempelvis jag är van vid och det var både lärorikt och intressant att sitta med i studion när han riffade. Sedan var han lite av anekdoternas konung. Att den mannen inte har ett eget radioprogram är en gåta. Som sagt, det kommer att komma en längre resespecial framöver med djuplodande intervjuer med STILLA och Nordvis-Andreas.

SKOGEN – ”I döden”

SKOGEN hittade rätt redan på första plattan och sedan har de bara förfinat sitt sound. Gillade man bandet innan kommer man svälja nya plattan med hull och hår. Tycker man inte om SKOGEN, ja då är man väl en vansinnig människa som inte begriper bättre. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga då jag antar de flesta fattar storheten i SKOGEN. Sedan kan man aldrig underskatta klassen på det rent fantastiska bandnamnet. SKOGEN. Inget tjafs. Man får precis vad man vill ha.

PANOPTICON – ”Roads to the north”

Enmansband från USA med ett bandnamn som låter som något ur Transformers. Varningsklockorna de ringa. Sedan lyssnar man på skivan och slår en volt av glädje. Detta är lite av årets överraskning om sanningen ska fram. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan och hade inga större förväntningar när jag gav plattan en premiärlyssning. Hur PANOPTICON låter? Som skivomslaget såklart. Atmosfärisk black metal av ädlaste valör. Låt er inte luras av förhandssnacket om att bandet har en hel del blue grass-influenser, det är knappast någon tramsig TAAKE-banjo vi snackar om här. Detta är på blodigt allvar. Köp blint.

MORDBRAND – ”Imago”

Jag har varit med i MORDBRAND-matchen sedan 2011 då ”Necropsychotic” släpptes och ryckts med av grabbarnas drivna döds. ”Imago” var emellertid ett steg i helt rätt riktning och en betydligt ondare historia än deras tidiga släpp. Blanda CRAFT och VOMITORY och ni är på rätt spår. Jag hoppas verkligen att Björn och hans muntra män kör vidare på det här stuket. Ja, allra helst vill jag att de tänker som BOLT THROWER och fortsätter att släppa skivor som låter EXAKT som den förra, fast med kanske lite bättre ljudbild. Drabbas MORDBRAND av något The Matrix-virus och börjar experimentera så kommer jag skrika högre än när Pomperipossa blev nypt i näsan av en kräfta.

NIDSANG – ”Into the vomb of dissolving flames”

Resan NIDSANG har gjort sedan de hette LAMMOTH och spelade charmigt haltande svartmetall är rätt imponerande. Jag minns det som igår när grabbarna körde sitt första gig här i Sundsvall för många år sedan och trummisen helt sonika klev av scenen mitt i en MAYHEM-cover då han blev less. Magiskt. Den musikaliska utvecklingen har varit enorm sedan den kvällen vilket hörs på deras senaste giv. Jag brukar vara skeptisk till ”modern” svartmetall då jag anser den vara lite väl stökig för min smak, men här faller alla bitar på plats. Ett genuint bra album som förtjänar större uppmärksamhet. Den enda plumpen i protokollet är skivomslaget som tammefan är bedrövligt.

BERGTATT – ”Lagnadsoger”

Rent teoretiskt släpptes den här guldklimpen i slutet av 2013, men vem bryr sig? BERGTATT spelar sockersöt norsk folkrock med tvivelaktig frisyr. Jag älskar skiten, men jag antar att det är många i läsekretsen som skulle skrika rätt ut om de fick höra detta. Däremot tror jag att flera skulle se storheten i det här bara man släppte sargen då det finns gott om kvalitetsriff och läsvärda texter. En perfekt platta att lyssna på när man sitter på balkongen och är sig själv för en stund. Ska man ge sig in i referensdjungeln och stöka så låter det som en blandning av KENT och SKYCLAD, fast norskt. Spydde du i din mun av den beskrivningen bör du nog hoppa över BERGTATT, ni andra som är lite mera öppensinnade har en härlig resa framför er.

GRIFT/SAIVA – ”Skarprättaren/Sjiedvárre”

Rent tekniskt släpptes inte den här 2014, men då jag fick höra den det året får den naturligtvis vara med. Detta är en av de bästa splittarna jag hört på decennium. Skivan marknadsförs för övrigt med sloganen ”glesbygdsångest och vildmarksvemod”. Rätt i krysset. SAIVA följer upp utsökta EP:n ”Finnmarkens folk” med ännu ett stycke svartmetall helt i min smak. Vi snackar ISENGARD-doftande majestät. Detta till trots är det ändå GRIFT som är den stora ögonbrynshöjaren. Deras ”Fyra elegier” var trivsam, men inget jag lyssnat på dagligen. Låten ”Skarprättaren” är något helt annat och kan med största sannolikhet bli årets låt både 2014 och 2015. Jag är ständigt på jakt efter ny musik som träffar en rätt i hjärtat och ni som läser den här bloggen vet att jag ramlar över en hel del skit. Därför är det så fantastiskt när man gör de här upptäckterna som gör att sökandet faktiskt blir värt något. Jag ber till de mörka gudarna att GRIFT fortsätter i samma anda i fortsättningen då jag tror de hittat en guldåder. Får man inte en tår i ögat när man lyssnar på ”Skarprättaren” fattar man ingenting.

Jag brukar aldrig lägga in Youtube-klipp i mina årsbästalistor, men denna gång gör jag ett undantag då detta bara är en teaser. Fatta allvaret.

VARATHRON – ”Untrodden corridors of Hades”

Jag trodde aldrig att den här skivan skulle vara så pass bra som den var då VARATHRON alltid hamnat i skuggan av NECROMANTIA och ROTTING CHRIST. Mörk grovkorning grekisk svartmetall säger man ju knappast nej till. Hade jag inte fått den här plattan i recensionssyfte skulle jag aldrig ha bemödat mig att kolla upp den. Trist, men sant. Förutom PANOPTICON är nog detta lite av årets överraskning. Man ska aldrig underskatta gamla rävar, rätt vad det är glimmar det till. Undrar om Kamijo hört denna? Han är ju Svea rikes största grekofil.

LUSTRE – ”Neath rock and stone”

Ingen årsbästalista utan LUSTRE. Det är skrivet I grundlagen. Återigen har han lyckats sno ihop musik som träffar mig rätt i själen. Att det låter mer eller mindre exakt som det han gjort tidigare spelar mindre roll. Att sitta med pannan mot glasrutan när man åker tåg medan SUMMONING eller LUSTRE dånar i hörsnäckorna är en av de finaste stunderna man kan ha som människa. Jag fick faktiskt tjuvlyssna på lite nytt LUSTRE-material i höstas och det lät inte helt oväntat riktigt lovande. Lite nya ljud och så vilket är välkommet.

Ja, det var årsbästalistan det. Lite kul är det att hälften av plattorna är släppta på samma bolag. Nordvis är lite av 2010-talets Malicious Records. Allt de släppt/släppte var kanske inte det bästa man någonsin hört, men ruskigt nära. Som jag skrivit tidigare, det kommer en längre Nordvis-special framöver där vi snackar om allt från ARMAGEDDA till ödemarken.

Bered er på en hel skrälldus med inlägg framöver då vi församlingen gjort lite av en bank med material under de månader vi inte varit så aktiva av en eller annan anledning.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 8 januari, 2015 at 5:04 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.