Hatpastorns likpredikan

Med tanke på hur käck bokstaven ”X” är borde det finnas fler band på det skrivtecknet. Rättelse, det borde finnas fler bra band på den bokstaven.

XASTHURs första platta ”Nocturnal poisoning” är inte så tokig, det ska erkännas, sedan valde han att släppa en miljard skivor och jag tappade sugen. Snubbens nya projekt NOCTURNAL POISONING lät dock ganska lovande. Om man gillar akustiska gitarrer och konstig stämning förstås. XYTRAS-skivan har jag inte hört på över ett decennium och vad jag vill minnas var den väl ganska meningslös. Visst, SAMAELs ”Passage” är ett fint alster, men behovet att släppa en instrumental version av den är inte helt berättigad. Sedan har vi XYSMA. Det bandet sket jag fullständigt i. De släppte ett album vid namn ”Mono” som var inspelad i just mono. Det är i alla fall vad minnet säger mig. Spanska XHARATHORN hade några festliga låttitlar på EP:n ”Immemorial Atlantic veneration”. I övrigt var det mest desperat svartmetall med högt mixad sång.

Som sagt, bokstaven ”X” behöver en upprättelse.

Idag ska vi prata om XURTHUREST ifrån världsmetropolen Hammerdal. Såvitt jag vet blev det bara en demo, ”Infernal conjunction of 12 malignant stars” från 1996. Trist då den demokassetten är något av det finaste detta land producerat. I texthäftet som medföljer kassetten kan vi läsa att XURTHUREST bestod av 3 medlemmar. Pestfiend på bas, Nar-Mataru på slagverk och Thurizas på gitarr, akustisk gitarr, synt, och sång. Jag anar att Thurizas var ledaren i bandet då han enligt häftet även skrev all musik och alla texter. Det är även bara han som fick ha en tacklista. En lista där han tackar alla demoner jag känner till och lite lustigt nog Pizzeria Blå Huset i Hammerdal. Inga andra band tackas. Stenhårt. Tyvärr finns det inga bilder på grabbarna, men för mitt inre öga ser jag att de såg lika råa ut som medlemmarna i polska FULLMOON. Verkligheten var garanterat helt annorlunda. Det skiter vi i. Omslaget är kanske ingen höjdare, vi har sett detta tidigare. Den har dock en viss charm.

Demon innehåller 5 låtar varav den första är ett obligatoriskt intro. Vi kan ju ta en promenad längs minnenas allé och gå igenom samtliga. Jag antar att de flesta lyssnat sig hyfsat less på denna kassett, men för er nytillkomna lyssnare kan det vara bra med en guide.

”Ode to the churning seas of Leviathan (Intro)”.

Tung titel. Först hör vi vågskvalp och susande vind. Inte direkt rafflande. Sedan händer något. Thurizas plockar fram den akustiska gitarren och gnider fram något av det vackraste och mest stämningsfulla jag hört. Det låter inte direkt folkmusikinfluerat utan mer något som hade passat i en italiensk skräckis från 70-talet, fast ändå inte. Det är svårt att förklara då jag faktiskt inte hört något liknande. Min kassett som hängt med i snart 18 år är duktigt svajig under introt då detta spelades på repeat i ungdomen. Konstigt att inte något annat band stulit detta rakt av. I slutet av det akustiska partiet förkunnar en omyndig stämma att undergången är nära. Dessvärre är övergången till nästa låt inte så smidig då bandet snålade in rejält när de inte tryckte guldet på nya kassetter utan spelade över gamla använda. På min version tror jag det är Annie Lennox som börjar yla mellan första och andra låten. Jag har hört rapporter om andra tvivelaktiga artister som spelats över och enligt en ganska kul intervju i Dismal Remembrance Mag berodde detta på att Thurizas helt sonika stal sin systers kassettsamling för att spela över sin egen demo på. Genialiskt.

”The seven faceless watchers”.

Nu drar det igång på riktigt! ”The seven faceless watchers” är lite av en stänkare, trots sina 7 minuter. Rent musikaliskt kan man dra paralleller till EMPEROR och SORHIN. EMPEROR för ljudbilden, syntanvändandet och sånginsatserna de hade på replokalsversionen av magiska ”Moon over Kara-shehr” och SORHIN för det melodiska gitarrarbetet. Det som slår mig nu idag är hur förbannat märkligt det är att medlemmarna inte fortsatte i andra band. Med tanke på hur pass unga de var är det galet hög nivå på musicerandet. Visst, Nar-Matarus trumspel blir lite desperat, särskilt under de evighetslånga mangelpartierna, men det är bara charmigt. Hårt slår han i alla fall. Ända in i kaklet. Pestfiends bas då? Ja, den som kan urskilja basen vinner ett fint pris. Detta är en ruggigt bra låt.

”His fists are mountains”.

Denna bit är en långsammare och mer suggestiv historia. Vissa säger att den doftar en hel del BURZUM runt ”Hvis lyset tar oss” och de personerna har naturligtvis helt rätt. Skillnaden är att XURTHUREST använder betydligt fler riff och stundtals blir man nästan förbannad över att de bara kör vissa vändor ett par gånger då de utan tvivel hade kunnat mala på i evigheter. I slutet på denna dänga väljer Thurizas att sjunga på riktigt och det går sådär. Det är inte MISCREANT-kör-en-cover-på-METALLICAs-Fade-to-black-uselt, men det är inte långt borta. Sångmelodin är emellertid rena guldet så bara man har tålamodet så överlever man. I samma intervju i Dismal Remembrance Mag hävdar Thurizas att det inte var han som sjöng utan basisten Pestfiend. Vi vet alla att det var en svart stinkande lögn. Vem vet, det var kanske därför bandet splittrades? Jag träffade Pestfiend som hastigast för en herrans massa år sedan och med tanke på att han är ungefär 2 huvuden längre än Thurizas så fick nog den sistnämnda rejält på nöten efter att den intervjun släpptes.

”Crushing the pillars of creation”.

Åh, vilken djävulsk kanonlåt! Det är väl kanske överdrivet att kalla en låt som klockar på 12 minuter för en hit, men detta är smått fantastiskt. Att grabbarna lyssnade sig fördärvade på tidiga EMPEROR är ingen hemlighet, men ska sanningen fram låter det här ändå ganska eget. Jag antar att det är det tidstypiskt svenska gitarrarbetet som gör susen. Trist att det inte står vart de spelade in den här demon. Det låter rehearsal, men med tanke på att det är så många pålägg så måste de spelat in det här i någon sorts form av studio. Jag försökte pressa Pestfiend på information gällande detta men han hade ingen lust alls att prata om det då det tydligen skar sig rejält mellan medlemmarna. Trist. Nar-Mataru gör för övrigt en trumrullning på denna låt som inte liknar något jag hört tidigare. Jag ser framför mig hur han tar på sig en dykarhjälm och kastar sig handlöst in i trummorna med huvudet före. Det absolut sjukaste är att han sätter ettan. Antingen var det jordens lyckträff eller så var han världens mest tekniska trummis. Jag väljer att tro på det sistnämnda även om det med största sannolikhet var ren tur att det gick som det gick. Att rullningen dessutom är nästan 17 sekunder lång och att han bara har 2 pukor gör detta inte mindre underhållande.

”The cold radiance of dead stars is the aura of Satan”.

Tänk er ABIGOR runt monumentala “Opus IV” fast lite mera ungdomlig naivitet. Exakt så låter ”The cold radiance of dead stars is the aura of Satan”. Titeln … ja, ni ser ju själva storheten i den.

Det är märkligt att det inte blev mer snack om XURTHUREST. Att demokassetten var limiterad i typ 50 exemplar och att de bara var med i ett fanzine vad jag vet gör naturligtvis sitt till. Men ändå.

Det kan ju också bero på att jag hittat på hela bandet då jag inte hade något bättre för mig. Hellre en bra lögn än en tråkig sanning som det brukar heta i svartmetallkretsar. ”X” är en så jävla bra bokstav och att det knappt finns något vettigt band på ”X” gör mig folkilsk. Jag önskar att XURTHUREST fanns på riktigt. De behövs.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 23 augusti, 2014 at 10:14 f m and is filed under Från A till Ö. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.