Den alltid ödmjuka Divine bjuder på fredagsstämning.
/Dr Panzram
När livslusten bara glider ur en: Groteska återsläpp.
Posted in Uncategorized on 16 september, 2015 by hatpastornNär skivbolag bestämmer sig för att göra ett återsläpp undrar man ibland om bolagschefen har alla bokstavskombinationer förutom IQ. Att en platta återpressas då den helt enkelt sålt slut är inget konstigt. Det är när det ska börja trixas med omslagskonst och annat märkligt som man tar sig för chipspannan. Ibland blir det helt suveränt som i fallet med Inquisition och deras makalösa vinylåterutgåvor. Man darrar när man håller i dem. Ibland blir det som … ja, det är väl det vi ska gå igenom idag.
Personligen hade jag en storartad plan om stjärnorna står rätt och min bok säljer slut. Ni vet det där rosa skämspasset man får handla dyrt när man glömt det riktiga passet hemma och man ska på turné? Jag var lite inne på samma linje. Missar man att införskaffa första utgåvan så får man istället köpa en knallrosa version som är dubbelt så dyr och innehåller hälften så mycket material. Jag vet inte om förslaget föll i god jord hos förlaget, men kul hade det varit. Iallafall för mig.
”Återsläpp” är som sagt ett ord som fyller min värld med tvivel. Jag ser för mitt inre tredje öga hur någon bindgalen skivbolagsdirektör sitter och vrålar de mest vansinniga kommandon mänskligheten hört.
”Ja, klart som fan vi ska mastra om den. Vadå? Att ingen hör skillnaden? Är du galen!? Det mänskligheten KRÄVT de senaste tio åren är en uppfräschad version av Mactätus ”Blot”! Vadå? Att ingen någonsin brytt sig om Mactätus? Hahaha, ja det märks ju vem som är skivbolagschef och vem som inte är det. Tro mig, det här kommer att bli en succé!”.
”Tjenare, jag skulle behöva tala med er Photoshop-kille, jag behöver fräscha upp några gamla omoderna skivomslag. Vadå? Har han hamnat på psyket? Jag förstår inte problemet. Ursäkta? Har han tvångströja på sig för att han smetar bajs överallt? Hmmmm. Jag förstår fortfarande inte problemet. Mmmm. Mmmm. Mmm. Ja, jag förstår vad du säger, men nu gör vi såhär. Jag tänkte ta med mig några gamla plattor, DImmu Borgirs och Havohejs debutverk bland annat så får han skapa magi. De där gamla omslagen går ju inte för sig. Opassande? Du kan vara opassande.”.
”Du hörde rätt grabben, jag sitter på en guldgruva. Japp, det är norskt. Nä, det är inte Mayhem. Det finns kopplingar dock. Nä, det är inte Burzum, men bra gissat. Det är Hades! Jag tänkte återsläppa deras klassiska ”The dawn of the dying sun”, hyfsa till ljudet och fylla den med exklusiva bonuslåtar. Den du! Va? ”The dawn of the dying sun” sa jag. Är du helt oallmänbildad, det är ju kanske den viktigaste norska black metal-skivan som gjorts! Jörn satt ju för fan en sväng på kåken tillsammans med Greven. Bara där har vi sålt hundratusen exemplar. Va? Originalet finns i drivor på Ebay för att den är helt osäljbar? Vad fan är Ebay? Va? Internetauktion? Hahaha, det var det löjligaste jag hört. Det konceptet kommer vara dött om två månader, sanna mina ord. Nu gör vi som jag säger, vi släpper plattan, mastrar om ljudet och petar in några högintressanta bonusspår. Vem vet, kanske en intervju med Jörn där han sitter och överdriver Hades storhet. Det vill alla läsa. Nej nej nej! STOPPA PRESSARNA! Nu har jag det! Vi låter inte någon i bandet prata om skivan utan vi låter någon lallare från typ tyska Metal Hammer ösa lovord över den. Det fungerade ju så jävla bra på Marduks återsläpp av ”Panzer division Marduk”. Jag är ett geni. Du, jag måste lägga på nu. Några klåpare från ett band som heter Deathspell Omega står och väntar utanför. Nä, självklart kommer jag inte att ge dem kontrakt. Hellre satsa på säkra kort som Hades än att kasta pengar i sjön på nya band. Vi hörs.”.
Går det inte till såhär i verkligheten heter jag Lord Kaiaphas Ancientsdotter.
Vilka återsläpp har då egentligen irriterat mig mest? En bra fråga. Jag ställde den trots allt själv. Det finns för många att välja på så jag tar de som poppar upp snabbast i kålroten.
Katatonias ”Dance of December souls” är ett magiskt album. Inte utan problem, men med en atmosfär så tät att jag förvandlas till en omdömeslös tonåring varje gång jag lyssnar på den. Jag älskar skiten.
2004 valde Black Lodge att göra ett återsläpp på denna juvel. Använde de originalomslaget där vi får se bandet förföriskt titta på oss genom ett lila moln? Svar nej. De valde att … ja, ska sanningen fram är detta något av det mest överjävliga jag sett när det kommer till kulturslakt. Ordet ”Photoshopspya” räcker inte till. Detta är mer en Photoshopavrättning. På omslaget som är sådär lila som bara vissa omslag släppta av Hammerheart Records kunde vara står en fåntratt med den mest patetiska lien jag beskådat. Varken mer eller mindre. Detta är vad vi får. Vid en första anblick kanske man tänker att det inte är så fruktansvärt, men ju längre man tittar desto argare blir man. När man kokar av ilska öppnar man digipaken och …
AAAAAAAAAAARRRRRGH!!!
Under skivan har de tryckt albumtiteln upp och ner.
Bookleten som är svartvit är så oinspirerad att man bara ger upp och letar efter kniven.
Vissa av texterna är bara skrivna med versaler, medan andra är skrivna med gemener. Det ser inte klokt ut. Att de sedan trixat till det så att texterna är lite på sniskan är bara den sista dödsstöten.
Allt är bara så förbannat billigt gjort.
Tydligen blev Katatonia själva inte överdrivet roade av detta, vilket är en sund reaktion. Grabbarna hade just släppt monumentala ”Viva emptiness” och nått lyssnarskaror de inte tidigare gjort. Jag kan bara tänka mig paniken. När det väl börjar rulla för ens band vill man kanske inte att ens nytillkomna lyssnare som har noll koll på bandets tidiga material ska ramla över denna giv i tron att det är deras senaste platta. Jag älskar bägge skivorna, men jag kan ana att nytillkomna kids höjer på både ett och två ögonbryn om de skulle gå från ”Viva emptiness” till Renkses skoningslösa kaggearbete/triggade skrivbord på ”Dance of December souls”. Bästa liknelsen jag kan göra såhär på rak arm är om någon som bara hört och dyrkat Ulvers senaste giv ger sig i kast med ”Nattens madrigal” i tron att det är uppföljaren till, ja vad fan nu senaste Ulver heter. ”Märkvärdigt trams volym 17”? Vem bryr sig?
Såvida jag inte misstar mig håller Black Lodge till i Stockholm. Katatonia likaså. När jag håller det här återsläppet i min hand drömmer jag mig bort och fantiserar om att bandet stormar in på skivbolagskontoret och låter knivarna sjunga sin vackra visa om död och evig fördömelse.
Ur askan i elden. Midvinters debutalbum, ”The sight of the apocalypse dragon”, är inte direkt det snyggaste man någonsin tittat på. Musiken är dock klart gemytlig vilket faktiskt motiverar ett återsläpp då originalet kunde vara halvsvår att få tag i. Det ryska bolaget Frostscald gjorde slag i saken och …
Ja, det blev ju om möjligt ännu värre.
Originalomslaget bestod av en ful rymd, ett fult tribaldrakepentagram och en ful babyblå logo. Texthäftet ska vi inte ens gå in på. Man kan tro att återsläppet är en förbättring. Logon är omgjord, tribaldraken är förvisso kvar men inte lika irriterande och rymden har ersatts av ett svampmoln som placerats i ett Sagan Om Ringen-doftande landskap. Nu tar vi oss några minuter och verkligen tittar på det nya skivomslaget. Eftersom krattan som Photoshoppat ihop eländet uppenbarligen saknar all sorts form av avståndsbedömning ser det ut som att den maffiga atombombssmällen uppstår på en söt liten stig. Om vi går efter skala ser vi att kråkan till höger är större än basen på svampmolnet. Den maffiga atombombssmällen har snabbt förminskats till en foffbomb av Magica De Hex-karaktär. Himlen är dessutom rosa. Färgkombinationerna överlag är rätt ögonbedövande. Trist på en så pass bra skiva att den aldrig fått ett värdigt konvolut.
Mithotyns ”King of the distant forest” har som jag tidigare skrivit ett omslag som fick min tama kameleont att explodera. Under många långa år trodde jag att det var det här omslaget som gällde. Det är inte skitfult, mest bara skrikigt och kraftigt rollspelslökigt. Man har sett värre. Döm då av min förvåning när jag slöbläddrade i ett gammalt nummer av Ablaze Mag och fick se att ärkeklåparna på Hammerheart Records återsläppte denna platta 2003 med ett nytt skivomslag så fult att när jag visade det för Heidenhammer började han skratta så hysteriskt att han var helt okontaktbar i flera minuter.
Jag tar tillbaka nästan allt jag någonsin sagt om Invasion Records. Det här klår det mesta. Här har vi Ice King från Adventure Time som med en missbildad arm pekar på lutande tornet i Pandora. Blev det för många referenser nu? Då har ni hamnat helt rätt. Titta på omslaget. TITTA PÅ DET! Det här konstverket är så bedrövligt att om bandet själva sett det hade självaste Karsten Larsson tappat håret i ren förfäran. Fatta allvaret. Skämt åsido vore det faktiskt kul att få höra hur grabbarna de facto reagerade när de fick se detta så Herr Beckmann, om du läser detta, skriv gärna en rad eller två om hur det här gick till. En vacker dag tänkte jag göra en omfattande Hammerheart Records-special och samla ihop omdömen från de personer jag känner som låg på det bolaget. Jag tror det kan bli rätt hysteriskt.
Jag vet att jag skrivit om Satariels ”Lady lust Lilith” tidigare och det borde kanske räcka så, men när man snackar om bedrövliga återsläpp kan man inte låta den plattan stå och trampa otåligt ute i tamburen. Från gröna spikbröst till älghorn och … ja, bröst. Jag tycker det är helt fantastiskt. Jag har aldrig varit någon anhängare av Messiah Marcolins sångröst. I Satariel fick han dock till det rejält när han gästjoddlade på ”Phobos and Deimos”. När Messiah Michelin sjunger refrängen på ”Holy trinity” händer det emellertid märkliga saker. Min farfar var född och uppvuxen i Falträsk och när han uttalade bilmärket Mitsubishi så uppfann han ett helt nytt Sje-ljud. EXAKT så sjunger Messiah stroferna ”Is she damned or is she free”. Sean Connery möter kassaapparatsunderbett möter ljudet man gör när någon pratar högt på biblioteket. Jag var faktiskt med om en ganska häftig grej i just Falträsk när jag var i de yngre tonåren. Maträtten tacos hade kommit till byn. Jag skämtar inte nu. Då Falträsk inte är pangstort så var det samling i Folkets Hus där maträtten tacos skulle introduceras för populationen. Det är något av det mest bedårande jag bevittnat. Ni vet det där uttrycket ”att gå som katt runt het gröt”. Då det talesättet är helt sämst anser jag att det ska bytas ut mot ”att gå som en pensionär runt en tacobuffé i Falträsk”. Jag älskar tacos. Åldringarna var inte lika imponerade. Att få tacosås smetat runt getläpparna när det starkaste man ätit de senaste 70 åren är långfil lär vara en smärtsam upplevelse.
Vi avslutar med Ophthalamias ”Dominion”.
Originalomslaget sög från start. En unken borg, tvivelaktiga ögon som alltid får mig att tänka på Musse Piggs ärkefiende Spökplumpen och ett fullkomligt fantasilöst typsnitt. Jag gillade aldrig skivan heller bör tilläggas. När massorna återigen skulle utsättas för detta mög var det ett nytt omslag som gällde. Och vilket omslag sedan! Jag ska erkänna att det nya konstverket passar plattans koncept bättre. Ophthalamia fick nämligen för sig att göra en black and roll-version av ”Macbeth”. En så dålig idé kan man inte ens hitta på om man verkligen sätter sig ner och försöker. Jag refererar ofta till teckningstävlingarna i He-Man/Mask-tidningen. Detta stordåd missade pallplats. Rejält.
Just hopplösa återsläpp är ett ämne som är i det närmaste outsinligt så vi stannar här för idag så kör vi vidare vid ett annat tillfälle.
På återseende.
/Hatpastorn
Höststart 2015.
Posted in Uncategorized on 15 september, 2015 by hatpastornRegnet faller. Världen dör och ruttnar bort. Det är dags att öppna portarna till Hatpastorns inverterade synagoga och låta höstterminen komma igång. En termin som blev lite senare schemalagd än beräknat då jag var tvungen att investera i en ny dator. Min sju år gamla laptop hade helt enkelt gjort sitt. Bara en sådan sak som att slå på eländet resulterade i magsår och när jag nu senast försökte logga ut på Internet så ville den helt enkelt inte starta någon webbläsare. En skarp irritation infann sig. Det är dock inte utan ett visst vemod man byter maskin. Min gamla dator är trots allt den som jag skapat allt i textväg och en hel del i musikväg på de senaste sju åren. Att batteriet på den gav upp efter fyra år vilket innebar att den inte direkt blev särskilt bärbar är en annan femma. Ska sanningen fram blir jag mycket imponerad om min nya monstermaskin pallar sju år av tok.
Som sagt, det är lätt att bli nostalgisk och vad passar då bättre än att prata lite om black metal. Under sommaren har jag och Heidenhammer konsumerat kopiösa mängder svartmetall. Vi har även spelat in en film där den gode Hammaren ursinnigt manglar på trummorna för att sedan skalla sönder en melon, men det är en annan historia. Orimliga mängder skivor har köpts och lyssningssessionerna har varit många. Det har inte alltid varit med glädje man lyssnat. Jag trodde, på fullaste allvar, att mina öron helt enkelt gått sönder efter att Heidenhammer bjuppade på ett Black Funeral-maraton. Maken till tinnitusattack har jag inte upplevt sedan jag spelade i Italien och den utvecklingsstörde ljudteknikern skapade oljud som skulle göra Namanax gröna av avund. Det var för övrigt samma kväll som förbandet Kult tyckte det var skitcoolt att kasta glasflaskor i den enda duschen i hela Italien. Jag var så arg. Två av de märkligaste sakerna som inträffat på senare tid är att jag efter snart tjugo år nästan förstått mig på Forgotten Woods. Jag stod och ilskdiskade och hade ”The curse of mankind” i bakgrunden och första halvan av albumet var inte alls så skitdåligt som jag mindes det. Sedan kom andra hälften och jag funderade på att skära mig i handlederna och göra slut på lidandet då man ändå var beväpnad med varmt vatten och vassa knivar. Jag ska ge norrmännen ett par chanser till. Heidenhammer drabbades emellertid av en fullfjädrad psykos då han ringde mig och fes ur sig att Hellspells ”Devils might” var citat ”Secrets of the black arts part två”. Inte utan en viss skepsis tog jag min lekamen till hans residens och mycket riktigt var hans recension fullkomligt felaktig. Något han även erkände själv. Bookleten till den skivan är iallafall något man aldrig kan prata sig mätt om. Musikaliskt är den helt OK, ingen ”Secrets of the black arts part två”, men klart bättre än jag mindes den. Just nu avnjuter jag Wolfsmonds ”Tollmut”. Hyfsad teutonisk black metal i stil med typ Graven. Man har hört bättre. Och sämre. Jävligt mycket sämre. De tecknade bandfotona får dock Marduks dito på ”Opus nocturne” att framstå som verk av en klassisk mästare. Uppenbarligen får man aldrig vara riktigt glad.
Vad har vi på agendan den här terminen då? Ja, eftersom det varit ett längre uppehåll finns det gott om material. Det mesta ligger på min gamla dator och jag ser inte helt fram emot att likt Indiana Jones gräva fram juvelerna. Förutom det så håller jag på att färdigställa min första bok som kommer att släppas lagom till julhandeln om inte något helt groteskt inträffar. Mer om den vid ett senare tillfälle. På Podfronten finns det mycket inspelat, en del kan användas, en del inte. En del bör nog inte användas men kommer att publiceras iallafall. Är det något som ni läsare saknar? Duger det med upplägget som varit eller törstar ni efter intervjuer eller annat musikrelaterat? Recensioner på nya album? Hemma hos-reportage? Interaktiva utbildningar om ständigt aktuella Ancients hela diskografi? Ja, inte fan vet jag. Hojta till här eller på Instagram. Facebook är jag sällan inloggad på, men det går bra där med. Räkna inte med topp ett världens snabbaste svar bara.
Nä, nu står jag inte ut med Wolfsmond längre. Det får bli Nettlecarriers självbetitlade debut från 2012 istället. Lustigt att det inte blev mer snack om den. Plattan är förbannat mycket bättre än mycket annat som släpptes det året. Tydligen ska bandnamnet inte vara taget från geniet David Firths filmer om Salad Fingers. Jag väljer ändå att tro att namnet är taget från Salad Fingers. Det blir råare så.
Nu ska jag försöka få liv i min gamla dator och likt en gravskändare gå lös på värdesakerna.
På återseende och välkomna tillbaka.
/Hatpastorn
Suspekta Ögonblick. Del 30.
Posted in Suspekta ögonblick. on 22 juli, 2015 by hatpastorn
/Förintelseförsamlingen
Bandfotokatastrofer. Del 26. BENEDICTUM.
Posted in Bandfotokatastrofer. on 14 juli, 2015 by hatpastornVissa band måste man bara få ur systemet, oavsett om det rör sig om black metal eller ej och får inte jag säga mitt om BENEDICTUM från USA kommer jag att implodera.
Jag har fram till idag aldrig hört BENEDICTUM. Däremot har jag sett bandet i otaliga annonser i exempelvis Sweden rock Magazine och varje gång har jag rynkat pannan och skyndsamt bläddrat vidare. Ilskan har blommat upp, men försvunnit lika snabbt. Oftast har min vrede riktats åt ett annat håll för är det något som kan få misantropin att sjuda är det annonssidorna i hårdrockstidningar. Jösses vad mycket smuts det finns. BENEDICTUM har mest bara avfärdats som gubbsjuk power metal av värsta sort.
Tills nu.
Jag vet inte vad det är med det här bandet, men varje gång jag sett en ny bild på dem har jag blivit lite argare. I likhet med vattentortyr tycker man i början att en droppe vatten i pannan inte är så farligt, men sisådär fem år senare vill man bara skrika. De har förföljt mig i mina drömmar och dykt upp i de mest udda sammanhang. Nu är det dags att göra upp.
Innan vi tar itu med deras bandfoton måste vi först reda ut vad BENEDICTUM egentligen är. Enligt Internet ska de ha startat runt 2005 i San Diego och redan 2006 kom första plattan, ”Uncreation”. Totalt har de släppt fyra album. Två på Locomotive Records och två på Frontiers Records. Skivbolag som i stort sett bara släppt ren smörja. Power metal var tydligen fel gissat av mig då dessa tjommar enligt egen utsago spelar heavy metal och inget annat. Jo, jag tackar jag.
Eftersom det knappt finns ett enda foto på dem på Internet med samma line-up antar jag att de haft vissa problem med att hålla en stabil sättning. Det gör det även svårare för mig att välja vilket foto som ska analyseras.
Därför ska jag gå igenom sju bandfoton.
Koka en kopp kaffe och sätt er bekvämt för vi blir nog kvar här ett bra tag.
Nu kör vi.
Vart börjar man egentligen? Jag har mer kort på hand än när man var liten och spelade Uno med en äldre ondskefull bror som kunde reglerna betydligt bättre än vad jag kunde. Jag blundar och väljer ett på måfå:
I det här spelet finns inga vinnare.
Fotografi nummer ett består av tre potentiella seriemördare och en tuff brud i … ja, det är väl inte direkt en lyxförpackning. Till vänster har vi Apollo Creed om han inte blivit ihjälboxad av Ivan Drago och istället satsat på en karriär som mätt gitarrist i ett gubbsjukt hårdrocksband. Den ärmlösa skinnrocken är fullkomligt utsiktslös, men den känns ändå smått unik i sammanhanget. De små söta vita knapparna väljer jag att inte gå in närmare på. De skrämmer mig. Kragen är i alla fall uppvikt på sant vampyrmanér och halskedjan är en kedja på riktigt. Han knyter näven och ögonen hotar med stryk om jag skriver ett ord till.
Jag vet inte om mannen härnäst har en mössa eller en bandana på skallen. Vad jag däremot vet är att jag inte tycker om det. En inte speciellt vild gissning är att huvudbonaden är där för att dölja en hårkamp där det bara finns förlorare. Skivbolaget Regain Records delade namn med ett medel som skulle hämma hårbortfall. Jag vet inte vart jag är på väg med den liknelsen mer än att Regain kan studsa åt helvete. Skivbolaget alltså. Hårmedlet är säkert jättebra. Om man tror på tomten, påskharen och att GORGOROTH är ett bra band. Mössmannens ögon stressar mig. Han tittar rakt in i min själ. Svarta brunnar av ren likgiltig ondska. Vad vill han?
Nu vet jag vart Apollos ärmar tog vägen. Istället för att kasta bort dem sydde de en smälltajt aftondräkt åt sångerskan. Hon kan inte andas och försöker dölja det genom att stå i en utmanande pose. Mest ser det ut som att hennes huvud har lossnat och är på väg att falla till marken likt rutten frukt.
”Men hon har ju gigantiska lökar! Det här bandet är ju skitbra!”
Jag kommer säga detta en gång och en gång allena. Ni längst bak i församlingen med taskig hy, höga hattar och IRON SAVIOUR-mantlar. Om inte ni är tysta så kör jag ut er, begrips!
Vart var vi?
Jo, längst ut på högerflanken har vi en man som kommer att bli registrerad i någon sorts form av register om han inte upphör med att forma sin lekamen som en banan för att komma nära damen med sin penis. Skinnjackan är stängd. Byxorna har bara gett upp. Det doftar slöjdlärare.
Efter första bilden kanske ni anar vart det här är på väg. Ni har ingen aning.
Vi kör vidare.
Här är de plötsligt fem personer. Om vi börjar från vänster ser vi en urtvättad snubbe med en klassisk Fia med knuff-tröja. Det innebär att man har en T-shirt som inte passar ens lekamen så man ser ut som en spelpjäs. Skorna är skitiga, håret likaså. Han har inte brytt sig ett skit. Han kom direkt från kneget som krabbsaltare på Stanleys skaldjur & Lågpristobak, var med på några bilder och stack sedan iväg igen.
Minst lika urtvättad är skäggot bredvid. Han ser lite förvånad ut, precis som om han kände en inte helt angenäm arom spridas i lokalen. Någon har släppt sig och det är inte han. Vem kan de då vara?
Jag tror inte det är sångerskan då hon är alldeles för uppklädd och om vi får tro trallpunkarna i RÄSERBAJS så fiser inte fina flickor.
Jag tror inte heller att det är den mörkhyade gentlemannen som lurar där bak.
Kan det vara hårdrockstroglodyten med gorillaarmar då? Han som egentligen skulle spela bas i NILE, men körde till fel audition då GPS-navigatorn strejkade.
Nä, det är faktiskt sångerskan trots allt. Hon tar i så att hon måste ta spjärn mot låren. Nu kanske ni tror att jag klippt ihop de här två bilderna. Det har jag inte. Jag fann dem såhär på Internet. Ozzy bet huvudet av en fladdermus. Sångerskan i BENEDICTUM fes ihjäl en mås. Vi ser ju fjädrarna falla.
Nästa bild.
Åh söte Jesus.
Smakfullt.
Nu var de bara fyra igen. Två av dem kliar sig i skäggen och tänker förhoppningsvis över sina livsval. En av dem stirrar återigen in i min själ med svarta farliga ögon. Den fjärde bröstar upp sig. Bokstavligen. Känns det inte ganska cyniskt att tre av dem bara gett upp och överlåtit allt åt sångerskan? Jag kan tänka mig att hon suckade djupt när hon fick se grabbarna komma in i fotostudion. Jag hoppas att det var så.
Lite vaselin på kameralinsen räddar allt, sade kameramannen och ljög sig DÖDHEIMSGARD-live-efter-millenieskiftetblå. NILE-basisten lutar lätt åt vänster. Apollo lutar lätt åt vänster. Vad tittar de på? Ingen vet, men det rimmar. ”Blå” och ”på” alltså. Ryck upp er. Sångerskan ser mest skärrad ut. Destructhor från MYRKSKOG och grottmannen Ugluk lutar sig bakåt. De verkar även de stirra på något. Själv kan jag inte sluta glo på Ugluks vita linne. Skön urringning. Ugluks alltså. Börjar det bli rörigt? Jag tror jag håller på att förlora förståndet.
Jag gick ut på balkongen en sväng och tog lite frisk luft. Det var välbehövligt. Förhoppningsvis blir min text lite mera sammanhängande nu framöver.
Oj, om man tyckte att karlarna i BENEDICTUM gett upp tidigare är det då inget i jämförelse med denna bild. Apollo kör på samma svarta T-shirt som han kört med de senaste hundra fotosessionerna. Nu orkar han inte ens stå upp utan lutar sig slappt mot väggen med händerna nerkörda i fickorna. Varför ska vi bry oss när inte ens medlemmarna orkar stå upp på ett foto?
Nu ska vi dock vara allvarliga en stund. Alla artister, och jag menar ALLA, som på fullaste allvar tar på sig en överdimensionerad sporttröja i musiksammanhang kan dö i gas. Näst efter den rent vidriga jävla bandanan är det sporttröjan som hamnar tvåa på min mentala topplista över det mest efterblivna man kan ta på sig. Ge mig kråsskjortor och lackbyxor och jag kanske muttrar något surt. Ge mig en hockeytröja eller liknande och ditt band är dött för mig.
”Jamen, Jeff från SLAYER hade ju en hockeytröja och det såg ju skitcoolt ut”.
Jag är nu väldigt nära att skriva något extremt olämpligt om köttätande bakterier så vi går vidare. Och med gå vidare menar jag att vi fortsätter att analysera haschrökaren med snowboardknän …
”Men, vänta. MESHUGGAH kör ju med hockeytröjor live de med”.
Lugn i bussen.
”Och sångaren i RÖVSVETT … ”.
Avbryt. Jag gillar tidiga RÖVSVETT och Jerker sjunger som en gud, men när jag fick se honom live iförd ni vet vad brast något i mig. Nu lägger vi ner tröjsnacket och går vidare för annars blir vi aldrig klara.
Den här gången slapp fröken att ta på sig något ekivokt. Visst, dagens kreation kanske inte direkt osar av stil och klass, men i jämförelse med exempelvis gynekologställningen vi bevittnade tidigare är detta ett mirakel av smakfullhet.
Kolla in skjortan. Ta bara en sekund och verkligen kolla in skjortan. Jag vet inte hur det gick till men på något märkligt vis lyckades BENEDICTUM rekrytera gatumagikern Mysterio som är känd för två saker. Ett, hans välnoppade ögonbryn och två, hans korta armar.
Om vi nu sammanfattar det här fotot har vi följande individer. En avslappnad familjefar som väntar på att grillen ska bli varm. En gräsrökande ”dudebro” som just vaknat trots att klockan är 16:37. En 40-taggare som gjort sig redo för en kväll med tjejgänget på krogen där de kommer att röka mentolcigaretter, skratta alldeles för högt och dra hatpastorer i håret . Avslutningsvis har vi en intensiv man med en lika intensiv skjorta. Snacka om persongalleri.
När ett band bara har gett upp blir jag både duktigt imponerad och skrämd när de lyckas ge upp ännu mer. Jag tror att begreppet att ge upp inte räcker till här. Apollo, vad gör du? Du spelar inte i BLASPHEMY. Du spelar i BENEDICTUM. Visst, det är kul att du tagit på dig något annat än den där svarta T-shirten, men kunde du inte … ja, ska jag vara ärlig undrar jag vart den ärmlösa skinnrocken är någonstans. Den var ju i alla fall lite i stil med var er sångerska brukar ha på sig. Vad sa du? Sålde du den till syntaren i KEYDRAGON? Jaja, det blir som det blir ibland. Vad sa du? Jag hör lite dåligt. Svartmetall du vet. Va? Fick du bra betalt för skinnrocken? Ja, det är ju kul när det går bra för någon. Förresten, nu när jag ändå pratar med dig. Vem fan är snubben som står bredvid dig? Han med mysbyxor och keps. Du vet inte heller vem han är? Haha! Vad gör han på ert bandfoto då? Aaah, han jobbar alltså på saftfabriken där ni tar fotona. Men … varför är han med på bilden då? Jaha? Det lät ju ganska efterblivet, men jag antar att det är en förklaring så god som någon. Trevligt att språkas, jag tänkte ta några ord mer er sångerska. Tack. Hej.
Tjenare! Veronica hette du va, har du tid en snabb sekund? Vi går hit bort så kan vi prata ostört. Japp, Hatpastorn heter jag. Skriver om musik på nätet. Vilka band? Ja, det är faktiskt lite blandat om jag ska vara ärlig. Mycket black metal blir det. Om jag skriver om ert band? Njaaauuu, alltså jag brukar recensera bandfoton ibland och det blev som er tur nu. Läsa vad jag skrivit? Ja, det är ganska svårt att översätta till engelska om jag ska vara helt ärlig. Nä, jag skulle inte rekommendera Google translate. Haha, ja det blir kanske ingen strålande recension. Ni har ju faktiskt ganska festliga bandfoton. Om jag är elak? Ja, jo, nä … eller. Jag försöker vara ganska schysst, men ibland är det svårt. Det blir som det blir. Apropå något helt annat. Den där långhåriga snubben i skinnbrallor. Visst har han spelat i NILE? Inte? Hmmm, skumt, jag var helt bombsäker på det. Han blänger på mig i alla fall och verkar vara redo att springa hit. Han ser ut så jämt? OK. Då är jag med. Han roboten då? Ja, han rakade snubben som står som en Terminator-robot. Han ÄR en robot!? Men … vänta. Vi gör såhär. Du får tusen spänn. Res någon annanstans och starta ett nytt band. Jag lyssnade på några av era låtar på Youtube och du har en bra sångröst. Res någon annanstans och starta ett helt nytt band med medlemmar som i alla fall bryr sig. Jag tycker det känns jävligt cyniskt att du ska spöka ut dig tills dagen gryr medan de här slashasarna inte ens orkar knyta skosnörena. Skivbolaget ville ha lättklätt för att lura till sig finniga ynglingar med höga hattar och IRON SAVIOUR-mantlar? Varför blir jag inte förvånad. Här. Ta pengarna. Fly. Jag uppehåller de här killarna. Du behöver inte tacka. Spring bara.
Hallå där grabbar! Läget? Ja, jag förstår det. Mycket att stå i när det kommer till hårdrock. Vart Veronica tog vägen? Jag tror hon skulle springa iväg en snabbis och köpa cigaretter. Haha, ja precis. Fruntimmer. Hon är tillbaka inom typ tjugo minuter eller så. Japp. Vi kan väl sätta oss i fikarummet så länge. Precis, kaffe är ju gott. Man blir som halvfrusen av att hänga i gamla saftfabriker liksom. Gå före ni, ska bara uppsöka skithuset så kommer jag. Exakt. Måste ätit något olämpligt på Stanleys skaldjur & Lågpristobak. Jaha, en av era gamla medlemmar jobbar där? Där ser man. Världen är liten. Meeen, då säger vi så. Ses strax!
Jag sprang och tittade aldrig tillbaka.
Två månader senare fick jag ett brev som luktade lätt av mentolcigaretter. Det fanns ingen avsändare, men jag anade vem som skickat brevet. Jag öppnade det, vecklade ut papperet och läste:
”Tack”.
/Hatpastorn
Förintelseförsamlingens Podcast. Del 5. Pod must be shed.
Posted in Podcasts on 12 juli, 2015 by hatpastornI vilken Hatpastorn, Heidenhammer, Dr Panzram och Kantor Aronsson diskuterar allt från det teutoniska debaclet till återinspelningar av skivor ingen ville ha. Det blir även en hel del snack om BURZUM och ständigt aktuella ANCIENT.
Då de första 16 minuterna innehåller bilder kan ni hålla korpgluggarna öppna, efter det kan ni sluta ögonen och rida ut söndagsbakfyllan.
Mycket nöje.
/Förintelseförsamlingen
Från A till Ö med Heidenhammer. Ö som i ÖLÜM.
Posted in Från A till Ö on 11 juli, 2015 by hatpastorn
OK, jag erkänner. Jag äger inte den här skivan i dess fysiska format. Jag hittade bandet på Metal Archives, då jag inte på rak arm kunde komma på något band på bokstaven Ö jag ansåg vara intressant nog att ta med. Norska ÖRKENKJÖTT spelar tydligen någon sorts proggmetall, och där drar jag fan min gräns.
Istället ger vi oss iväg till Turkiet. Den enda information jag hittar om det här bandet är att musiken ska bestå av depressiv självmordssvartmetall blandat med ambient. Ett väl beprövat koncept, oftast med fasansfulla resultat. Är då detta ett undantag?
”Ölüm is Turkish for death”. Ja, det är den information som står till buds, bortsett från hemort och backkatalog. Då passar det väl bra att via MySpace lyssna på ÖLÜMs låt ”Ölüm” från demon ”Ölüm”.
Och jag får erkänna att det alls inte är så tokigt. Spontant tycker jag att detta påminner om samarbetet mellan Jarboe och NEUROSIS, en skiva jag tycker är gravt underskattad. Till skillnad från de flesta plattor i ambientgenren låter den och denna faktiskt genuint obehaglig. Dissonanta flöjtljud blandas med diffusa ackord och repetitiva trumrytmer. Om ni tänker er att BURZUMs ”Gebrecklichkeit” del ett och två hade ackompanjerats av en släpig trumtakt och konstiga ljud, hamnar ni ganska rätt.
Tyvärr blir det också ganska fort långrandigt. Effekten vill inte riktigt hålla i sig, då det krävs åtminstone en tillstymmelse till variation för att hjärnan inte ska göra en Van Helsing och göra något helt annat än att lyssna. Som bakgrundsmusik funkar det dock utmärkt, så jag ska faktiskt ta och läsa någon skräcknovell med detta puttrandes i bakgrunden.
Hatpastorn här. Då ÖLÜMs låt ”Ölüm” från demon ”Ölüm” inte fanns att tillgå på Youtube bjuder jag på hela Ölürken-demon från samma år. Den är inte alls tokig.
Och med detta, har jag nått väga ände. Åtminstone sett till det svenska alfabetet. En vacker dag ska jag ge mig på en likadan vandring till. Men då med de arabiska och kyrilliska alfabeten.
Det lär bli en rå historia.
Tack för kaffet.
/Heidenhammer
Från A till Ö med Heidenhammer. Ä som i ÄNGLAGÅRD.
Posted in Från A till Ö on 10 juli, 2015 by hatpastorn
Jag vet inte hur många läsare som minns eller känner till det, men av någon anledning fick det svenska bandet LANDBERK ett genomslag i den norska black metal-scenen … eller i alla fall hos Euronymous. Därför blev det också en grupp som syntes och intervjuades lite här och var i sådana sammanhang, trots att musiken inte har det minsta med svartmetall att göra. Jag var först lite tveksam till att skriva om den här skivan då den tonala exercisen hamnar långt från det bloggen är tänkt att nagelfara, men å andra sidan … NEPTUNE TOWERS, VALHALL och EQUIMANTHORN låter inte direkt som BATHORY heller. Texthäftet till den här skivan skulle dessutom kunna snos av KATATONIA eller valfritt DSBM-band rakt av. Ingen skulle märka någon skillnad.
Jaja. Detta är inte ens LANDBERK, men väl ett av de mer okända gängen i samma kategori. Tillsammans med de redan nämnda blev ÄNGLAGÅRD och ANEKDOTEN en trio som pysslade med liknande musik. Jag har inte lyssnat på detta på säkert femton-sexton år, så det blev faktiskt ganska roligt att få en anledning att göra det igen. Vad jag först kommer att tänka på i dessa dagar är att det påminner om ett gammalt projekt som Dan Swanö spelade in i början av tvåtusentalet. Är det någon som köpte KARABOUDJANs skiva ”Sprodzj”? Baserad på de svenska radioteaterversionerna av Tintins äventyr skrevs tre låtar instrumentalt sjuttiotalsflummande in och släpptes. Självklart blev jag bestulen på den och jag har inte sett till ett exemplar att köpa sedan dess.
Om ÄNGLAGÅRD baseras på en teaterversion av filmen med samma namn vet jag inte. Däremot inser jag att det här verkligen inte är min bag. Jag minns att de andra banden i trion med bumba hade bättre låtar än såhär. Jag tycker att det låter ”spexigt” för sakens skull, vilket påminner mig om fåniga musikestetelever på Härnösands Gymnasium som lyssnade på, och spelade liknande jox för att briljera på sina respektive instrument. Givetvis trakteras en hel myriad olika instrument även på denna giv.
För att få speltiden att gå tänker jag istället prata om Tintin, då jag insett att jag är gammeltroende när det gäller de svenska albumen. Gammeltroende ortodoxt kristna är en säregen grupp i Ryssland och delar av Ukraina och Belarus, som avfärdar den nyöversättning av Bibeln som skedde på begäran av Peter den Store i början av sjuttonhundratalet. Då denne ville reformera kyrkan och överföra delar av dess makt till sig själv, sågs han av vissa som en inkarnation av Antikrist. Därför föll heller inte nytolkningen av den heliga skrift i god jord, vilket medförde att de som höll sig till den gamla versionen – misstolkningar och dåligt översatta originaltexter till trots – kom att kallas för gammeltroende, i motsats till de nytroende som idag kort och gott kallas för ortodoxa.
Jag är likadan när det gäller Tintin. De nya översättningarna av Björn Wahlberg må vara mer i linje med de franska originalen, men jag väljer att tro något helt annat. Jag baserar min Tintindyrkan på Karin och Allan Janzons översättningar från sjuttiotalet. Det årtionde som inspirationskällorna till ÄNGLAGÅRD gav ut sina respektive verk. Som CAMEL, till exempel. Jag lyssnar hellre på dem än nymodigheter som ”Epilog”.
Kan inte den här skivan bara ta slut nu?
/Heidenhammer
Från A till Ö med Heidenhammer. Å som i AARDIA.
Posted in Från A till Ö on 9 juli, 2015 by hatpastorn
Enligt internationell standard motsvaras bokstaven ”å” av ”aa”. Den som inte tror mig ombeds titta i texthäftena till BURZUMs ”Det som engang var” och kolla in titeln ”En ring til aa herske”. Så.
AARDIA alltså. Detta är heller inte black metal utan snarare en blandning av ambient, film- och dataspelsmusik skapad av en snubbe i min vänkrets som jag bara kan beskriva som den mest envisa och drivna musiker jag någonsin träffat. Då han alltid varit verksam på ett eller annat sätt i metalscenen här i Sundsvall anser jag, kanske med viss reservation, att skivan kan ta plats i detta sammanhang. En annan anledning är att huvudinspirationen åtminstone till en början stavades MORTIIS.
Hans första demo, som släpptes under annat namn, kan hittas från norr till söder i hela Sverige, då han lyckades kränga den i en upplaga som skulle få majorbolag att storkna av avundsjuka. Jag har träffat på den självbetitlade demon med SYMPHONY OF THE NIGHT i de mest osannolika sammanhang, vilket jag faktiskt alltid beundrat. I inte mindre än arton år har artisten komponerat och gett ut skivor och kassetter på egen hand utan att ge upp. Om jag förstår saken rätt släpptes dock denna skiva, ”Conquest of the ancient halls”, på bolaget Waerloga Records, som enligt Wikipedia fokuserar på ”dark ritualistic fantasy music”, framförda av grupper jag aldrig tidigare hört talas om.
Problemet med sådan här musik är att jag inte riktigt vet hur den ska användas. För mig blir den, hur man än vrider och vänder, till sist bara bakgrundsmusik. Då de absolut första verken med AARDIA var såpass primitiva att det fick MORTIIS debutalster att framstå som MESHUGGAH fanns där ändå melodier som fastnade, just för att de var såpass enkla. Den här skivan, som släpptes 2011, är utan tvekan kompetent framförd och arrangerad. Det hörs mycket väl att Söderlund gjort sin läxa och lärt sig använda syntar och allt på ett riktigt vis, men det tar aldrig riktigt fart.
Musik att läsa till, kanske?
/Heidenhammer
Från A till Ö med Heidenhammer. Z som i ZEMIAL .
Posted in Från A till Ö on 8 juli, 2015 by hatpastorn
Den grekiska black metal-scenen gav upphov till lika mycket beundran som till spott och spe. Själv förhöll jag mig tämligen neutral till den på grund av att jag aldrig riktigt fick tillfälle att fördjupa mig i dess utbud. ROTTING CHRIST och NECROMANTIA, visst, men sedan var det i stort sett stopp. Ganska lustigt egentligen, då jag läst om de grekiska banden lika länge som de nordiska motsvarigheterna. Band som VARATHRON, THOU ART LORD, NIGHTFALL och SEPTIC FLESH medverkade i ett antal publikationer av varierande kvalitet och upplaga, men det fanns ändå alltid andra band jag prioriterade.
Såhär i efterhand framstår det som ett mycket klokt beslut. Allteftersom har jag köpt skivor med grupperna ifråga, och bortsett från några undantag har jag mest ryckt på axlarna åt låtarna, ställt in skivorna i resten av samlingen för att därefter glömma bort dem.
ZEMIAL var dock lite beryktade här i Församlingen. Detta var nämligen bandet vars selling point var att de gjort en split med ett band som i sin tur gjort en split med NECROMANTIA. Jag skojar inte. Det var alltså ZEMIALs claim to fame.
När jag nu tittar igenom bandets historik ser jag dock att vi haft fel i alla dessa år. De har inte alls gjort en split med ett band som gjort en split med NECROMANTIA. Däremot har de gjort en split med KEIWAR, som stoltserar med att de delat skivutrymme med höjdare som NOCTERNITY, SCYTHIAN och … vänta nu … jo, faktiskt, SIGH. ZEMIAL är alltså bandet som gjort en split med bandet som gjort en split med SIGH år 1994. Rätt ska vara rätt.
”For the glory of UR” är en rätt bedrövlig historia, späckad med otajt trumspel, orchestral hits och en kacklande fåne vars idiotiska ylanden får HELHEIMs dito att låta som rimliga. Några har gjort gällande att detta mer ska låta som BATHORY, DARKTHRONE och CELTIC FROST än andra grekiska band. Det är ungefär lika sant som att DEINONYCHUS låter som BURZUM fast bättre.
Jag går och gör mer kaffe i väntan på att skivan ska ta slut.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 