Hatpastorns likpredikan

Regnet faller. Världen dör och ruttnar bort. Det är dags att öppna portarna till Hatpastorns inverterade synagoga och låta höstterminen komma igång. En termin som blev lite senare schemalagd än beräknat då jag var tvungen att investera i en ny dator. Min sju år gamla laptop hade helt enkelt gjort sitt. Bara en sådan sak som att slå på eländet resulterade i magsår och när jag nu senast försökte logga ut på Internet så ville den helt enkelt inte starta någon webbläsare. En skarp irritation infann sig. Det är dock inte utan ett visst vemod man byter maskin. Min gamla dator är trots allt den som jag skapat allt i textväg och en hel del i musikväg på de senaste sju åren. Att batteriet på den gav upp efter fyra år vilket innebar att den inte direkt blev särskilt bärbar är en annan femma. Ska sanningen fram blir jag mycket imponerad om min nya monstermaskin pallar sju år av tok.

Som sagt, det är lätt att bli nostalgisk och vad passar då bättre än att prata lite om black metal. Under sommaren har jag och Heidenhammer konsumerat kopiösa mängder svartmetall. Vi har även spelat in en film där den gode Hammaren ursinnigt manglar på trummorna för att sedan skalla sönder en melon, men det är en annan historia. Orimliga mängder skivor har köpts och lyssningssessionerna har varit många. Det har inte alltid varit med glädje man lyssnat. Jag trodde, på fullaste allvar, att mina öron helt enkelt gått sönder efter att Heidenhammer bjuppade på ett Black Funeral-maraton. Maken till tinnitusattack har jag inte upplevt sedan jag spelade i Italien och den utvecklingsstörde ljudteknikern skapade oljud som skulle göra Namanax gröna av avund. Det var för övrigt samma kväll som förbandet Kult tyckte det var skitcoolt att kasta glasflaskor i den enda duschen i hela Italien. Jag var så arg. Två av de märkligaste sakerna som inträffat på senare tid är att jag efter snart tjugo år nästan förstått mig på Forgotten Woods. Jag stod och ilskdiskade och hade ”The curse of mankind” i bakgrunden och första halvan av albumet var inte alls så skitdåligt som jag mindes det. Sedan kom andra hälften och jag funderade på att skära mig i handlederna och göra slut på lidandet då man ändå var beväpnad med varmt vatten och vassa knivar. Jag ska ge norrmännen ett par chanser till. Heidenhammer drabbades emellertid av en fullfjädrad psykos då han ringde mig och fes ur sig att Hellspells ”Devils might” var citat ”Secrets of the black arts part två”. Inte utan en viss skepsis tog jag min lekamen till hans residens och mycket riktigt var hans recension fullkomligt felaktig. Något han även erkände själv. Bookleten till den skivan är iallafall något man aldrig kan prata sig mätt om. Musikaliskt är den helt OK, ingen ”Secrets of the black arts part två”, men klart bättre än jag mindes den. Just nu avnjuter jag Wolfsmonds ”Tollmut”. Hyfsad teutonisk black metal i stil med typ Graven. Man har hört bättre. Och sämre. Jävligt mycket sämre. De tecknade bandfotona får dock Marduks dito på ”Opus nocturne” att framstå som verk av en klassisk mästare. Uppenbarligen får man aldrig vara riktigt glad.

Vad har vi på agendan den här terminen då? Ja, eftersom det varit ett längre uppehåll finns det gott om material. Det mesta ligger på min gamla dator och jag ser inte helt fram emot att likt Indiana Jones gräva fram juvelerna. Förutom det så håller jag på att färdigställa min första bok som kommer att släppas lagom till julhandeln om inte något helt groteskt inträffar. Mer om den vid ett senare tillfälle. På Podfronten finns det mycket inspelat, en del kan användas, en del inte. En del bör nog inte användas men kommer att publiceras iallafall. Är det något som ni läsare saknar? Duger det med upplägget som varit eller törstar ni efter intervjuer eller annat musikrelaterat? Recensioner på nya album? Hemma hos-reportage? Interaktiva utbildningar om ständigt aktuella Ancients hela diskografi? Ja, inte fan vet jag. Hojta till här eller på Instagram. Facebook är jag sällan inloggad på, men det går bra där med. Räkna inte med topp ett världens snabbaste svar bara.

Nä, nu står jag inte ut med Wolfsmond längre. Det får bli Nettlecarriers självbetitlade debut från 2012 istället. Lustigt att det inte blev mer snack om den. Plattan är förbannat mycket bättre än mycket annat som släpptes det året. Tydligen ska bandnamnet inte vara taget från geniet David Firths filmer om Salad Fingers. Jag väljer ändå att tro att namnet är taget från Salad Fingers. Det blir råare så.

Nu ska jag försöka få liv i min gamla dator och likt en gravskändare gå lös på värdesakerna.

På återseende och välkomna tillbaka.

/Hatpastorn

This entry was posted on 15 september, 2015 at 7:09 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.