Hatpastorns likpredikan

Vissa band måste man bara få ur systemet, oavsett om det rör sig om black metal eller ej och får inte jag säga mitt om BENEDICTUM från USA kommer jag att implodera.

Jag har fram till idag aldrig hört BENEDICTUM. Däremot har jag sett bandet i otaliga annonser i exempelvis Sweden rock Magazine och varje gång har jag rynkat pannan och skyndsamt bläddrat vidare. Ilskan har blommat upp, men försvunnit lika snabbt. Oftast har min vrede riktats åt ett annat håll för är det något som kan få misantropin att sjuda är det annonssidorna i hårdrockstidningar. Jösses vad mycket smuts det finns. BENEDICTUM har mest bara avfärdats som gubbsjuk power metal av värsta sort.

Tills nu.

Jag vet inte vad det är med det här bandet, men varje gång jag sett en ny bild på dem har jag blivit lite argare. I likhet med vattentortyr tycker man i början att en droppe vatten i pannan inte är så farligt, men sisådär fem år senare vill man bara skrika. De har förföljt mig i mina drömmar och dykt upp i de mest udda sammanhang. Nu är det dags att göra upp.

Innan vi tar itu med deras bandfoton måste vi först reda ut vad BENEDICTUM egentligen är. Enligt Internet ska de ha startat runt 2005 i San Diego och redan 2006 kom första plattan, ”Uncreation”. Totalt har de släppt fyra album. Två på Locomotive Records och två på Frontiers Records. Skivbolag som i stort sett bara släppt ren smörja. Power metal var tydligen fel gissat av mig då dessa tjommar enligt egen utsago spelar heavy metal och inget annat. Jo, jag tackar jag.

Eftersom det knappt finns ett enda foto på dem på Internet med samma line-up antar jag att de haft vissa problem med att hålla en stabil sättning. Det gör det även svårare för mig att välja vilket foto som ska analyseras.

Därför ska jag gå igenom sju bandfoton.

Koka en kopp kaffe och sätt er bekvämt för vi blir nog kvar här ett bra tag.

Nu kör vi.

Vart börjar man egentligen? Jag har mer kort på hand än när man var liten och spelade Uno med en äldre ondskefull bror som kunde reglerna betydligt bättre än vad jag kunde. Jag blundar och väljer ett på måfå:

I det här spelet finns inga vinnare.

Fotografi nummer ett består av tre potentiella seriemördare och en tuff brud i … ja, det är väl inte direkt en lyxförpackning. Till vänster har vi Apollo Creed om han inte blivit ihjälboxad av Ivan Drago och istället satsat på en karriär som mätt gitarrist i ett gubbsjukt hårdrocksband. Den ärmlösa skinnrocken är fullkomligt utsiktslös, men den känns ändå smått unik i sammanhanget. De små söta vita knapparna väljer jag att inte gå in närmare på. De skrämmer mig. Kragen är i alla fall uppvikt på sant vampyrmanér och halskedjan är en kedja på riktigt. Han knyter näven och ögonen hotar med stryk om jag skriver ett ord till.

Jag vet inte om mannen härnäst har en mössa eller en bandana på skallen. Vad jag däremot vet är att jag inte tycker om det. En inte speciellt vild gissning är att huvudbonaden är där för att dölja en hårkamp där det bara finns förlorare. Skivbolaget Regain Records delade namn med ett medel som skulle hämma hårbortfall. Jag vet inte vart jag är på väg med den liknelsen mer än att Regain kan studsa åt helvete. Skivbolaget alltså. Hårmedlet är säkert jättebra. Om man tror på tomten, påskharen och att GORGOROTH är ett bra band. Mössmannens ögon stressar mig. Han tittar rakt in i min själ. Svarta brunnar av ren likgiltig ondska. Vad vill han?

Nu vet jag vart Apollos ärmar tog vägen. Istället för att kasta bort dem sydde de en smälltajt aftondräkt åt sångerskan. Hon kan inte andas och försöker dölja det genom att stå i en utmanande pose. Mest ser det ut som att hennes huvud har lossnat och är på väg att falla till marken likt rutten frukt.

”Men hon har ju gigantiska lökar! Det här bandet är ju skitbra!”

Jag kommer säga detta en gång och en gång allena. Ni längst bak i församlingen med taskig hy, höga hattar och IRON SAVIOUR-mantlar. Om inte ni är tysta så kör jag ut er, begrips!

Vart var vi?

Jo, längst ut på högerflanken har vi en man som kommer att bli registrerad i någon sorts form av register om han inte upphör med att forma sin lekamen som en banan för att komma nära damen med sin penis. Skinnjackan är stängd. Byxorna har bara gett upp. Det doftar slöjdlärare.

Efter första bilden kanske ni anar vart det här är på väg. Ni har ingen aning.

Vi kör vidare.

Här är de plötsligt fem personer. Om vi börjar från vänster ser vi en urtvättad snubbe med en klassisk Fia med knuff-tröja. Det innebär att man har en T-shirt som inte passar ens lekamen så man ser ut som en spelpjäs. Skorna är skitiga, håret likaså. Han har inte brytt sig ett skit. Han kom direkt från kneget som krabbsaltare på Stanleys skaldjur & Lågpristobak, var med på några bilder och stack sedan iväg igen.

Minst lika urtvättad är skäggot bredvid. Han ser lite förvånad ut, precis som om han kände en inte helt angenäm arom spridas i lokalen. Någon har släppt sig och det är inte han. Vem kan de då vara?

Jag tror inte det är sångerskan då hon är alldeles för uppklädd och om vi får tro trallpunkarna i RÄSERBAJS så fiser inte fina flickor.

Jag tror inte heller att det är den mörkhyade gentlemannen som lurar där bak.

Kan det vara hårdrockstroglodyten med gorillaarmar då? Han som egentligen skulle spela bas i NILE, men körde till fel audition då GPS-navigatorn strejkade.

Nä, det är faktiskt sångerskan trots allt. Hon tar i så att hon måste ta spjärn mot låren. Nu kanske ni tror att jag klippt ihop de här två bilderna. Det har jag inte. Jag fann dem såhär på Internet. Ozzy bet huvudet av en fladdermus. Sångerskan i BENEDICTUM fes ihjäl en mås. Vi ser ju fjädrarna falla.

Nästa bild.

Åh söte Jesus.

Smakfullt.

Nu var de bara fyra igen. Två av dem kliar sig i skäggen och tänker förhoppningsvis över sina livsval. En av dem stirrar återigen in i min själ med svarta farliga ögon. Den fjärde bröstar upp sig. Bokstavligen. Känns det inte ganska cyniskt att tre av dem bara gett upp och överlåtit allt åt sångerskan? Jag kan tänka mig att hon suckade djupt när hon fick se grabbarna komma in i fotostudion. Jag hoppas att det var så.

Lite vaselin på kameralinsen räddar allt, sade kameramannen och ljög sig DÖDHEIMSGARD-live-efter-millenieskiftetblå. NILE-basisten lutar lätt åt vänster. Apollo lutar lätt åt vänster. Vad tittar de på? Ingen vet, men det rimmar. ”Blå” och ”på” alltså. Ryck upp er. Sångerskan ser mest skärrad ut. Destructhor från MYRKSKOG och grottmannen Ugluk lutar sig bakåt. De verkar även de stirra på något. Själv kan jag inte sluta glo på Ugluks vita linne. Skön urringning. Ugluks alltså. Börjar det bli rörigt? Jag tror jag håller på att förlora förståndet.

Jag gick ut på balkongen en sväng och tog lite frisk luft. Det var välbehövligt. Förhoppningsvis blir min text lite mera sammanhängande nu framöver.

Oj, om man tyckte att karlarna i BENEDICTUM gett upp tidigare är det då inget i jämförelse med denna bild. Apollo kör på samma svarta T-shirt som han kört med de senaste hundra fotosessionerna. Nu orkar han inte ens stå upp utan lutar sig slappt mot väggen med händerna nerkörda i fickorna. Varför ska vi bry oss när inte ens medlemmarna orkar stå upp på ett foto?

Nu ska vi dock vara allvarliga en stund. Alla artister, och jag menar ALLA, som på fullaste allvar tar på sig en överdimensionerad sporttröja i musiksammanhang kan dö i gas. Näst efter den rent vidriga jävla bandanan är det sporttröjan som hamnar tvåa på min mentala topplista över det mest efterblivna man kan ta på sig. Ge mig kråsskjortor och lackbyxor och jag kanske muttrar något surt. Ge mig en hockeytröja eller liknande och ditt band är dött för mig.

”Jamen, Jeff från SLAYER hade ju en hockeytröja och det såg ju skitcoolt ut”.

Jag är nu väldigt nära att skriva något extremt olämpligt om köttätande bakterier så vi går vidare. Och med gå vidare menar jag att vi fortsätter att analysera haschrökaren med snowboardknän …

”Men, vänta. MESHUGGAH kör ju med hockeytröjor live de med”.

Lugn i bussen.

”Och sångaren i RÖVSVETT … ”.

Avbryt. Jag gillar tidiga RÖVSVETT och Jerker sjunger som en gud, men när jag fick se honom live iförd ni vet vad brast något i mig. Nu lägger vi ner tröjsnacket och går vidare för annars blir vi aldrig klara.

Den här gången slapp fröken att ta på sig något ekivokt. Visst, dagens kreation kanske inte direkt osar av stil och klass, men i jämförelse med exempelvis gynekologställningen vi bevittnade tidigare är detta ett mirakel av smakfullhet.

Kolla in skjortan. Ta bara en sekund och verkligen kolla in skjortan. Jag vet inte hur det gick till men på något märkligt vis lyckades BENEDICTUM rekrytera gatumagikern Mysterio som är känd för två saker. Ett, hans välnoppade ögonbryn och två, hans korta armar.

Om vi nu sammanfattar det här fotot har vi följande individer. En avslappnad familjefar som väntar på att grillen ska bli varm. En gräsrökande ”dudebro” som just vaknat trots att klockan är 16:37. En 40-taggare som gjort sig redo för en kväll med tjejgänget på krogen där de kommer att röka mentolcigaretter, skratta alldeles för högt och dra hatpastorer i håret . Avslutningsvis har vi en intensiv man med en lika intensiv skjorta. Snacka om persongalleri.

När ett band bara har gett upp blir jag både duktigt imponerad och skrämd när de lyckas ge upp ännu mer. Jag tror att begreppet att ge upp inte räcker till här. Apollo, vad gör du? Du spelar inte i BLASPHEMY. Du spelar i BENEDICTUM. Visst, det är kul att du tagit på dig något annat än den där svarta T-shirten, men kunde du inte … ja, ska jag vara ärlig undrar jag vart den ärmlösa skinnrocken är någonstans. Den var ju i alla fall lite i stil med var er sångerska brukar ha på sig. Vad sa du? Sålde du den till syntaren i KEYDRAGON? Jaja, det blir som det blir ibland. Vad sa du? Jag hör lite dåligt. Svartmetall du vet. Va? Fick du bra betalt för skinnrocken? Ja, det är ju kul när det går bra för någon. Förresten, nu när jag ändå pratar med dig. Vem fan är snubben som står bredvid dig? Han med mysbyxor och keps. Du vet inte heller vem han är? Haha! Vad gör han på ert bandfoto då? Aaah, han jobbar alltså på saftfabriken där ni tar fotona. Men … varför är han med på bilden då? Jaha? Det lät ju ganska efterblivet, men jag antar att det är en förklaring så god som någon. Trevligt att språkas, jag tänkte ta några ord mer er sångerska. Tack. Hej.

Tjenare! Veronica hette du va, har du tid en snabb sekund? Vi går hit bort så kan vi prata ostört. Japp, Hatpastorn heter jag. Skriver om musik på nätet. Vilka band? Ja, det är faktiskt lite blandat om jag ska vara ärlig. Mycket black metal blir det. Om jag skriver om ert band? Njaaauuu, alltså jag brukar recensera bandfoton ibland och det blev som er tur nu. Läsa vad jag skrivit? Ja, det är ganska svårt att översätta till engelska om jag ska vara helt ärlig. Nä, jag skulle inte rekommendera Google translate. Haha, ja det blir kanske ingen strålande recension. Ni har ju faktiskt ganska festliga bandfoton. Om jag är elak? Ja, jo, nä … eller. Jag försöker vara ganska schysst, men ibland är det svårt. Det blir som det blir. Apropå något helt annat. Den där långhåriga snubben i skinnbrallor. Visst har han spelat i NILE? Inte? Hmmm, skumt, jag var helt bombsäker på det. Han blänger på mig i alla fall och verkar vara redo att springa hit. Han ser ut så jämt? OK. Då är jag med. Han roboten då? Ja, han rakade snubben som står som en Terminator-robot. Han ÄR en robot!? Men … vänta. Vi gör såhär. Du får tusen spänn. Res någon annanstans och starta ett nytt band. Jag lyssnade på några av era låtar på Youtube och du har en bra sångröst. Res någon annanstans och starta ett helt nytt band med medlemmar som i alla fall bryr sig. Jag tycker det känns jävligt cyniskt att du ska spöka ut dig tills dagen gryr medan de här slashasarna inte ens orkar knyta skosnörena. Skivbolaget ville ha lättklätt för att lura till sig finniga ynglingar med höga hattar och IRON SAVIOUR-mantlar? Varför blir jag inte förvånad. Här. Ta pengarna. Fly. Jag uppehåller de här killarna. Du behöver inte tacka. Spring bara.

Hallå där grabbar! Läget? Ja, jag förstår det. Mycket att stå i när det kommer till hårdrock. Vart Veronica tog vägen? Jag tror hon skulle springa iväg en snabbis och köpa cigaretter. Haha, ja precis. Fruntimmer. Hon är tillbaka inom typ tjugo minuter eller så. Japp. Vi kan väl sätta oss i fikarummet så länge. Precis, kaffe är ju gott. Man blir som halvfrusen av att hänga i gamla saftfabriker liksom. Gå före ni, ska bara uppsöka skithuset så kommer jag. Exakt. Måste ätit något olämpligt på Stanleys skaldjur & Lågpristobak. Jaha, en av era gamla medlemmar jobbar där? Där ser man. Världen är liten. Meeen, då säger vi så. Ses strax!

Jag sprang och tittade aldrig tillbaka.

Två månader senare fick jag ett brev som luktade lätt av mentolcigaretter. Det fanns ingen avsändare, men jag anade vem som skickat brevet. Jag öppnade det, vecklade ut papperet och läste:

”Tack”.

/Hatpastorn

This entry was posted on 14 juli, 2015 at 10:32 e m and is filed under Bandfotokatastrofer.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.