Hatpastorns likpredikan

Att folk lånar namn och ord från Tolkiens värld har varit industristandard inom extrem metal sedan tidigt 90-tal. Ibland blir det dock lite väl märkligt. Spelar man svensk bisvärmsdöds med texter som handlar om svärdsviftande vikingar tycker jag att bandnamnet borde spegla imagen. Rimliga namnförslag som NOCTURNAL NIDHÖGG, RATATOSK RISING och MUSPELHEIMIAN MALIGNANCY gick tydligen inte alls hem i AMON AMARTHs replokal.

Märkligt.

Vad vikingar har att göra med orcher och fryntliga dvärgar med hålfotsinlägg vet jag inte, däremot brukar man kunna finna en och annan orch i publiken när stockholmarna spelar live. Ett av de mer suspekta ögonblicken i världshistorien utspelade sig när några högoktaniga dårar valde att åka fantasiroddbåt i takt med AMON AMARTHs musik. Skämskudde rekommenderas.

När jag ändå har ångan uppe kan jag lika gärna riva av en anekdot om AMON AMARTH. På den sista dagen av månadslång turné som utspelade sig 2002 blev basisten Ted lite pysselsugen så han rev ut Jesus ansikte från någon tidsskrift och klistrade fast den på en obscen porrbild. I samma ögonblick som han daskade fast bilden på väggen och utbrast i ett glatt, ”Kolla, Jesus blir knullad i röven”, ramlade turnébussens däck av. I farten.

Divine intervention.

För att återgå till Tolkien tänkte jag belysa ett bandfoto som gnagt mitt psyke i alldeles för många år. Vi snackar det tyska enmansbandet ARAGORN.

Under bandets på tok för långa existens har det tack och lov bara blivit två släpp fyllda med mjäkig black metal. EP:n ”Ancient melancholy” från 1998 samt EP:n ”Impressions” från 2000. Rent musikaliskt är dessa alster lika utmanande som att vinna ryggsäcken i Lilla Sportspegeln. Hur svårt ska det förresten vara att slänga en tennisboll in i ett hål lika stort som Marianergraven? Återinför barnagan, nu. De vinningslystna grisungarna som kastade bort alla sina bollar på snowboarden och lämnade TV-studion både tomhänta och rödgråtna växte garanterat upp och blev fans av SONIC SYNDICATE. Kan vi inte bara slå näven i bordet och unisont säga nej till det bandet?

Medan ni bibehåller hatet mot det soniska syndikatet, spana in bilden på herr Aragorn. Är det bara jag som anar att tysken haft en och annan ”tete-e-tete” med allas vår George Antonio Manrape? Folk som placerar t-shirten innanför byxorna har sällan rent mjöl i påsen. Att Aragorn dessutom dragit Dressmann-brallorna bortom Mumindalen gör detta än mer beklagligt.

Porrfilmsmustaschen är rent stötande och det bakåtslickade håret blänker likt dolkar i skymningen. Blicken, psykotiskt trånande. Anar vi ett litet naturvidrigt leende på Aragorns fnasiga läppar? Svaret är ja.

Det stora problemet är dock posen. När man har mer gemensamt med Ben Stillers karaktär i filmen ”Zoolander” än med en vildsint utbygdsjägare som tar alver i tvåan bör man oförtövat omvärdera sitt val av kroppshållning. Varför sade ingen stopp? Var detta verkligen den bästa bilden? Hur löd resonemanget?

Ingen vet.

Aragorn, son av Arathorn, Isildurs arvtagare. Ja, han växte tydligen upp och blev en flamboyant tysk.

Märkligt.

/Hatpastorn

Innan jag bestämde mig för att sprida mitt Satansevangelium över Internets pestlandskap brukade jag förr om åren skriva ner turnédagböcker för mitt eget och mina bandkamraters höga nöjes skull. När åren går är det lätt att man glömmer saker och ting och då är det bra att kunna plocka fram en textmassa för att friska upp minnet. Man vill ju exempelvis inte glömma det intermezzo som utspelade sig då Mårten från SINS OF OMISSION skrikande klamrade sig fast i sängen i turnébussen då han trodde att bakdörren öppnats och att han skulle sugas ut av fartvinden. I själva verket stod bussen still och Mårten drömde att bussen fortfarande rullade i nackbrytande hastigheter. Hans panik när dörren öppnades för att vi skulle kunna plocka ut instrument och packning ur turnéfordonet är legendarisk. Inte många dagar senare sprang hans bandkamrat Martin, numera gitarrist i DISMEMBER och jagade en grå flamingoliknande fågel på en äng i Rotterdam. En märklig syn.

2002 var året då ultragöteborgarna i TAETRE, Uppsalasönerna i DEFLESHED samt min egen seminorrländska hatorkester gjorde Europa osäkert under två veckors tid. Jag skulle utan tvekan kunna fylla den här bloggen i månader med historier från den vansinnesresan men det skulle bli hyfsat tjatigt. Därför kommer jag att lägga fokus på en speciell episod.

Giget i Sunne.

Trots att vi framförde vår musik i alla möjliga och omöjliga länder kändes det ändå som att Sunne skulle vara marsipanrosen på prinsesstårtan. Dels var det turnéns sista show och dels så kändes det lite exotiskt att spela i Sunne. Denna stad som enbart är känd för att tredjepristagaren i Jeopardy kunde inkassera en SPA-weekend där.

Till slut var dagen kommen. I ilfart for vi från Hamburg för att kunna hinna till staden med stort S i tid. Givetvis så gick det åt helvete då ena minibussen fick soppatorsk och en smutsig dansk försökte sko sig genom att erbjuda bärgning för astronomiska summor. Vet ni förresten hur långt det är från Hamburg till Sunne? Det är det ingen som vet. Trots enorma avstånd och allmänt strul så hade vi konstigt nog tid att stanna på en mack mitt ute i skogen där vi bunkrade upp med pornografiskt material på VHS och nymodigheten DVD. Själv snuvade jag Matte Modin på en hyfsat överskattad best-of med Jenna Jameson samt en splitkassett som innehöll en relativt skickligt framförd, men fullständigt orealistisk historia om en man som hade en dag kvar att leva och … ja, resten kan ni nog räkna ut själva. Allt slutade iallafall med att filmens kvinnliga stjärna sprängde alla i luften. Film nummer två på den kassetten handlade om ett brännbollslag. Förutom sportkepsar var det väldigt lite i övrigt som berörde temat idrott.

När vi äntligen kom in i det lilla samhället möttes vi direkt av vägbeskrivande skyltar som det stod ”Metalfest” på. Minibussarna fylldes av klang och jubel. Oftast är det rent guld att spela i små skitstäder som knappt finns på kartan då dessa inte direkt är mättade på underhållning. Publik samt organisatörer brukar vara galet taggade och bjuda på ett varmt bemötande.

Denna regel gäller inte för Finspång men det är en helt annan historia.

Efter en stunds bilkörning kom vi då till slut fram till spelpalatset och när det visade sig vara en gymnasieskola började spindelsinnet pingla likt spöksynten på GEHENNAs ”First spell”.

Det visade sig att metalfesten var ett gymnasieprojekt och att vi, några lokala band samt landets största stilmässiga vindflöjel, RAISE HELL, skulle spela i skolans gymnastiksal.

Livslusten gled sakta ur oss.

Logen bestod av ett klassrum. Sängar? Själv sov jag under ett element den natten medan gitarristerna sov ute i skolans trapphus. Gustaf från DEFLESHED är som de flesta vet en hedersknyffel av rang så han försökte muntra upp alla genom att ställa upp den sprit vi hade kvar från resan på katedern. Denna skulle vi dricka för att fira att resan var slut. Detta gillades inte av klassens fröken, en svensk version av Ilsa, shewolf of the SS, varpå dålig stämning uppstod.

Skolans duschar fick vi inte under några som helst omständigheter använda. Det som erbjöds var att vi fick blaska av oss hemma hos en av tjejerna som anordnade spektaklet i hennes mikroskopiska studentlägenhet. Eftersom hon var livrädd för hårdrockare satt hon på en pinnstol i tamburen och vakade likt en hök när vi en och en äntrade hennes domäner. Själv försökte jag lätta upp stämningen genom att dra några vitsar om hennes duschmunstycke som hade en tvivelaktig massagefunktion. Det hade varit mer populärt att rita en karikatyr av en viss profet i en moské. Duschen var ändå helt poänglös då vi bara hade tillgång till den INNAN giget.

Hur var då maten? Spagetti och köttfärssås. I jämförelse med annat vi ätit på denna resa var utfodringen helt OK. Någon vidare matro fick man emellertid inte då det sprang omkring vidriga ungdomar med keps i korridorerna och levde om likt helvetesbasuner. Tacka vet jag klostret vi spelade på tidigare under resan. Där var det ordning och reda. Ända tills morgonen efter spelningen då man vaknade helt kallsvettig av att munkarna drog igång kyrkklockorna.

Ja, vi spelade i ett kloster. Eller rättare sagt. I ena vingen var det en ungdomsgård där det arrangerades spelningar. I andra vingen bodde det munkar. Only in Germany.

När det äntligen var dags för mig och mina medmusikanter att få skiten överstökad bestod publiken av folk från TAETRE och DEFLESHED samt en knapp handfull lokalpatrioter som stod klistrade vid väggarna. Det första som sker är att rytmgitarristen tappar sin gitarr på golvet och i ett inslag av absolut nonchalans justerar han inte stämningen så hela giget plågades av ett STRIBORG-doftande gitarrarbete. Själv headbangade jag i vild panik bara för att slippa se den totala tomheten i lokalen. Plötsligt känner jag hur hela scenen skakar i otakt. Jag tittar upp och får se en överförfriskad lokal alkis i BURZUM-longsleeve rabiat skrika blandade slagord medan han upprört daskade handflatorna mot scengolvet. Ingen av oss förstod vad han ville men då han var den ende som visade intresse antog vi att han gillade musiken. Det kan lika gärna ha varit så att han bara ville att vi höll käften och klev av scenen.

Innan DEFLESHED klev på höll Matte ett dekret för sina spelemän att låtlistan skulle kortas avsevärt. Han hade nämligen lyckats styra upp en flyktbil och den gode Modin försvann likt en avlöning innan sista låten ebbat ut i den kraftigt glesbefolkade gymnastiksalen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin sett en trummis spela så fort och målmedvetet.

RAISE HELL bjöd på tidstypisk thrashdöds med mycket bandana. Tydligen var huvudbonaden nyckeln till succé i Sunne då publiken helt plötsligt vaknade till liv. I övrigt minns jag lika mycket från det framträdandet som jag minns av deras skivor. Ingenting.

När alla band spelat klart stötte vi på problem nummer ett. Betalningen. Då ”festivalen” inte precis gått runt ekonomiskt fick vi stå och käfta med samma skolfröken som inte uppskattade att hennes kateder blivit ett groggbord om våra surt förvärvade slantar. Att stå och käfta med organisatörer om pengar är noll procent roligt. Att stå och upprört diskutera betalningsmedel med en skolfröken är mest bara surrealistiskt.

När det problemet var löst bestämde vi oss för att gå på den lokala turkpizzerian/krogen och dricka blaskig starköl. Då uppstod problem nummer två. Tydligen kunde vi inte under några som helst omständigheter lämna skolan, dricka en pilsner och sedan komma tillbaka för att sova. Det stred mot alla regler varpå ännu en evighetslång diskussion med allas vår favoritfröken gick av stapeln. DEFLESHED-Gustaf plockade då fram en sådan social kompetens att jag än idag undrar vad han egentligen sade till henne. Vips var vi nämligen på väg till ”krogen”.

Vägen till turkpizzerian var lång, folktom och kall. På en öde parkering stod en ensam husvagn och när vi passerade tingesten såg vi att det satt ungdomar i den. Vad hade då ynglingarna för sig? Jo, de satt och slog sönder saker. Jag skämtar inte. I Sunne är alltså det stora helgnöjet att sitta i en husvagn på en parkering och slå sönder saker.

Magiskt.

Syltan serverade mycket riktigt blaskig starkpilsner till inte alls humana priser. I ett hörn stod en spotlight och en högtalare där ortens innekrets samlades för att stöta könen mot varandra i en blasfemisk styrdans. Själv satt jag och stressdrack öl bara för att döva smärtan. Efter ett par glas vankades det tillbakagång till logen, ursäkta, klassrummet. Jag lade mig i fosterställning under ett element och somnade i rent skapelseförakt.

Giget i Sunne är långt ifrån det värsta jag varit med om men jag har då aldrig upplevt ett större antiklimax. I två veckor hade förväntningarna grott och som ni märkt levde Sunne inte direkt upp till hypen. Finns det ett ställe på jorden jag aldrig vill återvända till är det den hålan.

Och klubben Frontline i Gent.

/Hatpastorn

Jag vet att jag har tjatat om orimliga recensioner på senaste så detta kommer att bli det sista inlägget angående det temat på ett tag. Recensioner är onekligen en outsinlig källa till märkligheter. Vi minns väl alla dokusåpan ”Wannabe” som sändes på TV3 strax efter millennieskiftet. Där kunde man följa grabbarna i TRIBAL INK, först kända som MEGA BOYS, och deras äventyr i musikvärlden. Mer behöver jag inte säga om TRIBAL INK i nuläget då de kommer att avhandlas i en separat artikel, men att bandet var uselt kan vi alla enas om. När deras album ”Surrounded by freaks” recenserades i Close-Up var jag eld och lågor. Äntligen skulle man få förkovra sig i en textbaserad slakt och få skratta i mjugg åt Funky-Dan, IMPIOUS-Ulf, Lonne och resten av de andra blivande rockstjärnorna.

Det blev varken skratt, mjugg eller förkovring.

Ordsmeden, som jag faktiskt inte minns namnet på, gav plattan ett ganska positivt mottagande och texten avslutades med informationen att Blackie Lawless, han började minsann som en wannabe han med.

Stopp och belägg.

Får man ynnesten att recensera TRIBAL INKs ”Surrounded by freaks” så får man inte kasta bort chansen att skriva ett omdöme så svidande att inte ens smiskevangelisten, tillika Sveriges främsta grafolog, Hans Scheike kan piska upp en mer hätsk stämning. Min misstanke är att eftersom så många var negativt inställda till hela konceptet ”Wannabe” ville skribenten gå emot strömmen för att inkassera viktiga hipster-poäng. Detta kan för övrigt vara enda gången i världshistorien orden ”hipster” och TRIBAL INK kommer att samexistera i skriven text. Jag kände mig iallafall jävligt blåst på konfekten. Därför kommer undertecknad i egenskap av fullfjädrad musikflagellant att gå till botten med TRIBAL INK och ge dem och hela programidén den behandling de verkligen förtjänade. Mer om detta till veckan.

Nu till något helt annat.

Poängsystem i recensioner har sina fördelar. På ett överskådligt vis kan man se vilka artister som sågas och vilka som får ett betyg så högt att man blir lockad att lyssna på deras verk. Ett lågt betyg, exempelvis 1 av 10 betyder att detta måste man bara lyssna på eftersom det verkar hysteriskt uselt och 10 av 10 innebär att det här är världens bästa skiva.

Som ni kanske märkt finns det många album som är bäst här i världen. Antalet skivor som får full pott är faktiskt oräkneliga. Full pott innebär att albumet är felfritt. Korten på bordet – hur många felfria plattor finns det egentligen om man bortser från VITHATTEN-demon? Även vax som är så bra att man slänger sin lekamen på det stampade jordgolvet i vördnad har detaljer som kunnat framföras bättre. 10 av 10, perfektion.

EDGUY – ”Theatre of Salvation”.

Utgivningsår: 1999. Självklart 1999.

A power metal masterpiece – 100%

Written by SirMichaelJ on August 29th, 2006

Oh Edguy. One of the most interesting bands in terms of Power Metal. Their early releases are what power metal should sound like. Epic, empowering, moving, and any other word that describes the exuberant feel of the albums. The latter half of their career sees them as more of a melodic rock band, but at least Tobias and company have left us with this treasure, possibly the best power metal album of all time.

Och här drar vi i handbromsen. Även om jag inte är lika inne på power metal som andra i läsekretsen av denna Likpredikan är, inga namn nämnda, så vet jag att EDGUY INTE är ett av genrens starkaste band. Jag har sett dem live och just denna skiva har jag hört till leda. varför? Jo, en före detta bekant var fanatisk supporter av EDGUY. Jag hatade då, jag hatar nu. Generisk tysk power metal med scenens värsta Kiske-imitatör. Punkt.

After a fairly well done intro, the guys kick the album with Babylon. Holy shit at the opening riff, from there it draws you in. The chorus just sucks you in even further. It’s a real attention grabber; Tobias shows off those chords and wails away masterfully. This song clocks in at 6:10 so you know it wont just be a repeat of the above, and a closing. Instead Edguy takes you at the 3:25 mark and just lets out a power metal solo like no other. You’ll find yourself rewinding just to hear it one more time. The fact that right after the solo Tobias kicks in with a chant that becomes nearly impossible not to sing along with. The song closes out as promptly as begins. This is a great song for people who haven’t heard power metal to get a real feel for how to do it right.

Svarta stinkande lögner.

The Headless game, is a midpaced song with lots of double base, at a not so irritating mid pace as well. This song really reminds me of early Gamma Ray, and mid Blind Guardian minus the multi-layered vocals, until the chorus that is, almost Edguys trademark. The Headless Game is one to properly air guitar sing to, throw the fist up, and sing right with Tobias. While not the best song on the album its one you wont want to hit the forward button on.

”a not so irritating mid pace as well”. Jag sitter just nu och djupandas.

Land of the Miracle. Edguy cannot do ballads. No matter how hard they try they cannot accomplish such a feat. This is the only song on this cd Id hit skip to, other than the other ballad, but that’s later in the cd.

Jaså, en usel låt på skivan som recensenten hoppar över. Rimligt att ge albumet full pott när en av låtarna anses vara olyssningsbar. 

Waking Up The King is sort of like track two, The Headless Game, in the just the sheer catchiness of the overall song. The double bass kicks in here and there, the guitars are very catchy and Tobias belts out some great vocals. Some think his chorus performance over does it, but very few can hit those high notes and not sound lame. Tobias hits them and even adds a vibrato while hitting it. And it works well with Waking Up The King.

Tobias Sammet. Låt oss bara ta några sekunder och smaka på namnet. Tobias Sammet. När jag såg honom live i Sundsvall stod han på en pinnstol och uppförde sig så tyskt att jag inte kunde få erektion på flera månader. Varför såg jag EDGUY live? Ja, vi är inte precis bortskämda med spelningar häruppe. Vi famlar efter halmstrån och oftast får vi en grabbnäve fekalier i handen i detta desperata famlande. Detta var en sådan kväll. HAMMERFALL var huvudband.

Falling Down is a stellar track; the opening riff is the catchiest opening riff Edguy has ever done. The song itself is fairly long at 4:35, but with the way it just rolls right along it seems like a 3-minute song. This is the only song however that follows the basic song structure, but who can complain? This song could be the shining example of how to pull off a simple structure and still impress even the most cynical fan. Falling Down also boasts a very killer solo, the way each note carries from one to the next, and the tempo changes throughout make it worth noting. After about 20 seconds of good ole Edguy chanting it’s back to close the song out. A very good song, and one of the better ones on Theater of Salvation.

Dessa fyra minuter och trettiofem sekunder känns som en livstid instängd i ett rum fylld med skendöd lök där Leila K på evig avtändning sjunger a capella-versioner av MAYHEMs ”Ordo ad chao”.

Arrows Fly. How in the hell did Edguy make a song that was perfect from before and follow it with a song of the same amount of greatness. I really have no answer for this. Arrows Fly starts off with a great lead, which carries with its greatness through the songs entirety. This song has a little more multi-layered vocal than Falling Down, which I happen to like so if you’re a fan of such styled vocals, Arrows Fly is another example of how Edguy can take a vocal performance and make it enhance the overall quality of a cd.

Trummisen heter Felix Bohnke, på riktigt.

Holy Shadows is a great heavy metal power metal tune. The lyrics almost feel as if the leads are singing them. The only problem with this song is the lyrical content, while I am a fan of the ladies, in this release it’s just a bit of a shock. Tobias does what you’d expect of him now, and makes a sexual reference. Its not a bad thing, just really throws you off. Besides that Holy Shadows lets Tobias hit some lower notes that he usually never hits, its good to hear Tobias hit the other end of the vocal spectrum.

Om livet är er kärt. Läs ALDRIG Tobias Sammets lyriska verk. Särskilt inte de som behandlar lättfotade fruntimmer. De är mer stötande än omslaget till VHS-utgåvan av den romantiska komedin ”Doppelfaust: grosse anal”.

Another Time. UGH! Another ballad, while this is not as bad as the previous, its still very shitty for a ballad. Skip.

En till dålig låt. 100 % av 100 % känns mer och mer berättigat.

The Unbeliever, aside from the next song, has the most multi-layered vocals. They really work well because the keyboards give it a slight dark feel. Here and there you’ll hear an organ that just resonates a depressing or dark feeling. The chorus is complete with double bass, choir, Tobias, excellent leads, you name it. After the second chorus the solo comes in. And what a solo it is, the rhythm guitar is actually a little bit louder than the lead, but it doesn’t take away form the solo.

Jag kan relatera till mörka depressiva känslor.

Theater of Salvation is the BEST power metal song. From the beginning of metal until today, no power metal song better personifies what a power metal should sound like. What can be said about perfection? A mix of multi-layered and solo vocals, which is no surprise, but it’s done with perfection here. The first verse is a catchy mix of perfect vocals and perfect rhythm. The chorus slows down to a very slow tempo, than you feel a slight build and you get a full bombardment of a perfect chorus. Notice a pattern here? The pattern of perfect? Its rare you ever get a perfect anything in metal, there’s always that one series of notes or annoying vocal delivery, but none to be mentioned here. Theater of Salvation has a perfect everything, no note is missed, and no vocal line skewed, no better placement of the choir, no better lyrics. Every element was brought together to bring you a perfect song, in term of power metal. If I had to choose just one part in the song call the best it would be the solo. It just carries you away into the mindset power metal was meant. Not to mention when the Tobias comes back in has in his most soprano like voice to kick the song back into gear. After some nice acoustic guitars and extended chorus, that unforgettable choir is back with a roar. At the 9-minute mark, YES 9 MINUTE! The song reaches its most up tempo part with Tobias and choir alternating vocals, and finally closing with that beautiful chorus. Once again, this song can’t be topped thus far. Theater of Salvation along could have got this album a score of a 100 even if the other songs blew.

Det känns lite motigt att göra narr av någon som lider av en hjärnskada men vad ska man göra? När EDGUY gör låtar som är nio minuter långa vill jag bara ge upp.

Edguy may not know it now, but this release will long fuel many power metal bands to come. And if those bands can follow the formula remotely used to record this album, they can be assured success.

En olycka kommer sällan ensam men power metal-vågen drog detta till sin spets. Likt apokalypsens fyra ryttare svepte tysk musik över Tellus och inspirerade en hel generation att skapa egen musik. Vet ni vad som händer när band från glesbygden bestämmer sig för att spela power metal? Vet ni vad som händer när band från Sundsvall eller närliggande områden som Timrå börjar spela power metal? Det är något jag kommer att berätta inom en snar framtid och då kommer ni att förstå varför jag har grava problem med genren som börjar på bokstaven ”P”.

/Hatpastorn

Låt den utan skuld kasta första stenen. Ja, jag står hyfsat långt bak i den kön. I denna likpredikan brukar jag i tid och otid botanisera i artisters mer eller mindre ögonbrynshöjande beteenden, men hur har jag själv gjort när omdömet inte varit på topp?

Gällande katastrofala fotosessioner där man stått i corpse paint har jag stoff nog att skriva en bok. Bara att skaffa skiten var ett elände. Det finns ett ställe i Sundsvall där man kan köpa corpse paint och det är affären ”Skämtsaker & Barnvagnar”. Tyvärr bytte de namn nyligen till något som jag faktiskt inte ens kan komma på hur det lyder. Antar att ”Skämtsaker & Barnvagnar” var ett så bra namn att det för evigt fastnat i skallen. Under 90-talet hade man två alternativ. En vit färg som logiskt nog hette ”Clown” och en svart färg som hette, och jag skämtar inte nu, ”Neger”. Givetvis hade den sistnämnda en nidbild på förpackningen föreställandes en jovialisk afrikan med enorma läppar. Att den tillverkades i Tyskland gjorde inte saken mindre märklig.

Den vita färgen hade en tendens att täppa till porerna så till den milda grad att det hade varit nyttigare för huden att gnida ansiktet mot Dregens ostbågshår. Negern innehöll järnpartiklar så fick man det i ögonen, och det fick man, var det inga problem att se både suicidal och deprimerad ut. Nuförtiden har affären ett bättre sortiment och Negern är ett minne blott.

Under tonåren togs det oräkneliga foton iförd detta kladd men det är ett speciellt tillfälle som etsat sig fast i minnesbanken. Undertecknad samt en god kamrat till mig som jag på den tiden hade otaliga musikprojekt med skulle ta några nihilistiska bilder till något band jag inte ens minns namnet på så vi begav oss uppför ett skogsbetäckt berg som låg i närheten. När det är vinter i Norrland finns det stora chanser att det är minst sagt svalt ute och denna dag var inget undantag. Med bar överkropp och nitar till förbannelsen dyrkades döden medan frysskadorna sakteliga gjorde sig påminda. Efter att pocketkamerans magasin på 36 bilder var slut tog vi oss huttrande hem till mig där vi fortsatte att skapa stor magi i Fasttracker. Då liksminket satt som berget var man tvungen att slå loss möget från huden med en blöt handduk och som den hopplösa tonåring man var hängde man tillbaka det vattenabsorberande tygstycket på kroken i föräldrahemmet utan en tanke på morgondagen.

Djupa suckar hördes morgonen därpå då morsan skulle till jobbet och märkte efter avslutad dusch och torkning att hon var helt grå i ansiktet. Själv låg man dödssjuk i sängen efter att ha sprungit omkring halvnäck mitt i vintern så jag minns faktiskt inte hur min förklaring till detta färgrika fenomen löd.

När filmen till slut var framkallad visade sig att vi glömt ta bort linsskyddet.

Några jävligt usla spelningar har man under bältet med. Runt millennieskiftet skulle det framföras burdus tonkonst med ett black metal-band jag spelade i på den tiden. Platsen var den beryktade Smack-festivalen belägen vid någon nudiststrand bortom Timrå och för att göra detta ännu mer suspekt var Camilla Henemark någon sorts konferencier för hela spektaklet. Jag undrar verkligen vad hon tänkte när hon tog det giget. Hon kanske hade fått nog av att snaska rojalistiskt kön och ville komma ut till obygden ett tag. Vad vet jag? Givetvis fanns det inget backstageområde så vi fick trängas i en bajamaja där festivalens enda spegel var placerad för att få på oss både ”Clown” och ”Neger”. Vad som sedan skedde kan enklast beskrivas som en total mardröm.

Att spela med bar överkropp i Norrland på sommaren är inte att föredra. Det är gott om mygg här. När jag i ögonvrån såg gitarristen åma sig likt sångaren i CELESTIA på grund av att en blodsugare stor som en pterodaktyl nafsat sig fast mellan skulderbladen visste jag att detta skulle bli en lång kväll.

Basisten vägrade ha corpse paint så han hade bandana och ett par pilotbrillor på sig istället. Jag behöver inte säga mer.

Trummisen valde att cirka två minuter innan giget stoppa i sig prestationshöjande medel för att öka uthålligheten. Tyvärr började de verka EFTER spelningen och han låg med hjärtklappning halva natten. I tron att tabletterna skulle verka på en gång spelades första låten i ett hysteriskt tempo varpå ett cymbalställ välte över virveln och vad som sedan följde var utan tvekan den mest intoleranta och hatiska trumattacken jag hört sedan VELES opus ”Night on the bare mountain”.

Spelningen avslutades med den största slakten av SATYRICON i världshistorien. Det kan mycket väl vara så att ”Rebel extravaganza” lät som den lät bara för att de ville distansera sig från vår ”tribut”.

Lägg därtill ett uruselt ljud både på scen och ut till publiken, ett gage bestående av en bränd hamburgare, en storfylla i skogen med folk från SORHIN och BLOT MINE och en inspelning av giget som plågsamt minne för resten av livet.

Nä, detta får vara katarsis nog för den här gången. Det finns egentligen oändligt med saker att förtälja. Allt från ödesgig i Sunne till övernattningar i danska porrfilmsstudior. Dödslängtan i Slovenien till dålig stämning bland italienska nazibikers. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

/Hatpastorn

I SVT-programmet ”Hjärnstorm” redovisar Henrik Fexeus en psykologisk teori som går ut på att när någon investerat tillräckligt mycket i ett till synes mer och mer misslyckat projekt, fungerar inte dennes hjärna rationellt. I stället för att lägga ned, offras istället ännu mera trots att smärtgränsen egentligen passerats för länge sedan. Sett i ett större perspektiv skulle detta kunna förklara USA:s handlanden i Vietnam och Irak, Sovjetunionens krig i Afghanistan på 80-talet, MAYHEMs karriär post Euronymous … och så vidare.

Denna bloggs läsare har väl liksom jag själv undrat hur det kommer sig att Pastorn i sin genomgång av ”Encyclopedia Pestilentia” säger sig ”hitta guldkorn”, när vi andra förmodligen skulle rubricera dem som ”majskorn i avföring”. Min högst ovetenskapliga förklaring till hans val är att han drabbats av vad jag själv kallar för ”MOTÖRHEAD-i-reafyndsbacken”-fenomenet. Alla har säkert upplevt detta.

I vår till viss del gemensamma hemstad Sundsvall finns en butik, eller vad man nu skall kalla den, vid namn Fyndlagret. Där säljs begagnade möbler, elektronik, filmer och mycket riktigt drivor av annars osäljbara vinyler och CD-skivor. Hur många gånger man stått där och förgäves bläddrat sig igenom svinalängor av onämnbart material för att desperat försöka hitta något att lägga pengar på, går inte att räkna. Teorin Fexeus tar upp borde kunna appliceras även här.

Efter att du stått och ödslat tid och ork växer desperationen. Efter en stund har inte enbart logiken försvunnit från hjärnans mer aktiva delar utan också omdömet. Svetten lackar. Människorna omkring dig blir bara mer och mer högljudda. De trängs. Du tittar på klockan, och inser hur mycket av ditt liv du aldrig får tillbaka. Illamåendet börjar. Men … då … hittar du bootlegutgåvan av MOTÖRHEADs ”Ace of Spades”, försöker andas ut inombords, och tänker att färden dit kanske inte var ett komplett misslyckande i alla fall.

Eller hur.

Väl hemma och efter en rejäl kopp kaffe börjar sinnet att klarna, och du tittar i din vita plastpåse för att se vad du egentligen inhandlat. Du lyfter upp plattan, tittar lakoniskt på den, lägger den på bordet framför dig och sätter aldrig in den i spelaren.

”Encyclopedia Pestilentia” fungerar efter ungefär samma princip, men av någon anledning har inte vår gode Pastor låtit spöket ligga i graven. Förvisso förståeligt, med tanke på hur denna samling hemsökt samtliga av sina köpare. Men där jag antar att merparten av dessa helt enkelt gett upp och svalt det förgiftade äpplet, krigar han vidare. Det tackar vi för.

Del 2 i artikelserien ”Heidenhammer går lös i REA-backen” kommer att behandla soniska mardrömmar i form av …

Dansk metal.

Att romantisera det förgångna är förmodligen något av det jag spenderar större delen av dagarna med. Och i ärlighetens namn, varför inte? Ju äldre du blir, ju mer finns det att försköna. Lee Hazelwood förklarar i ett intro på albumet ”Trouble is a lonesome town” att invånarna i den fiktiva stad skivan handlar om ”do a lot of rememberin’ … probably because they ain’t got much to look forward to”. Så sant.

Något som dock aldrig blir bättre oavsett hur många mörkrets slöjor som sänker sig över minnets gravkammare är de bilder jag har av dansk metal. Bortsett från KING DIAMOND och MERCYFUL FATE – vi säger väl åtminstone dessa bands backkataloger fram till år 1999 – kommer jag på fullt allvar inte på ETT ENDA band jag gillat från detta land. Det känns som något idiotiskt man bara häver ur sig över några öl, men jag menar det på riktigt. I en quiztävling här i församlingen fick jag uppgiften att krysta fram ett bra band från Skandinaviens Kosovo. Efter många djupa veck i pannan kom jag desperat ihåg att någon spelat upp dödsbandet CORPSE VOMIT (ja, du hellige jul, som Fleksnes hade sagt …) och att det, tja, inte låtit så illa. Alltså. CORPSE VOMIT är det som kommer närmast en hygglig dansk ensemble.

Och så var det också i Härnösand, back in the days. Som tidigare nämnts, var det faktum att MTV under 90-talet börjat sända black metal-videos en stor händelse och något som kändes mycket märkligt. Förmodligen skulle vi kunna författa en hel specialare om församlingens personliga förhållande till denna epok. Det äldre gardet läsare av denna blogg är nog benägna att nicka överensstämmande. Vi minns alla HECATE ENTHRONED med sin brinnande äggkopp, IMMORTAL iklädda spandex springande i berg i fullt dagsljus, ANCIENT … ja, kommentarer överflödiga och DIABOLOS RISING med ett av de första snyggare klipp scenen krystat fram. Bara för att nämna några få.

Förutom black metal vävdes den trettio minuter långa videomixen vid namn ”Into the pit” ihop med musik som skulle vara av det hårdare slaget. Beroende på vem som agerade så kallad ”VJ” – där har vi ett ord som inte överlevde 90-talet – kunde detta vara ett mycket eklektiskt begrepp. Jag minns att såväl SEX PISTOLS, MILLENCOLIN och italienska SADIST fick samsas om utrymmet. Variationen på klipp var inte heller särskilt bred, vilket gjorde att samma låtar spelades om och om … och om igen. Naturligtvis hindrade inte detta mig från att spela in samtliga avsnitt på det format som kallas ”VHS”, nu återfunnet på marknaden på Vaksala torg i Uppsala tidiga lördagsmorgnar.

Skivbutiken i Härnösands köpcentrum, Prisma, var alltså den som främst försedde mig med musik. Man var, kort sagt och som en läsare här kommenterade, jävligt svältfödd på allt som hette extremmusik att göra. Men det fanns gränser man inte gick över. På ”Into the Pit” snurrade ett klipp med ett band vid namn FURIOUS TRAUMA. Vilka stenar MTV vänt på för att hitta detta vet jag inte, men det kan hända att de låg på Metal Blade (då jag saknar uppkoppling för tillfället får jag förlita mig på mitt bedrägliga minne). I alla fall bestod videon av att en ölkaggeförsedd biker, med solglasögon och bandana för att dölja ett långt gånget Cronoshårfäste, stirrade in i kameran och med hes röst hysteriskt rabblade en text utan ände. Tänk er en medelålders man med långt gången flint och dåliga tänder som fått verbal diarré på Speaker’s Corner i London, förkunnandes politiska manifest framsprungna ur konspirationsteorier. Det var detta danska bands frontman. Deras album skänktes till sist bort gratis. Jag tog inte ens då emot det.

Detsamma gällde det andra danska band som fick utrymme inte bara på MTV utan även i andra medier samt nämnda reaback, KONKHRA. Vilket uselt band detta var. Det märkliga var dock att det kändes som om alla band som ändå fick spelas på den brittiska musikkanalen fick någon slags automatisk ursäkt för alla sina snedsteg. Förklara annars hur HECATE ENTHRONED fick tvåsidorsuppslag i Terrorizer? Skulle detta enbart bero på att skivbolaget hostade upp pengar för köpt annonsutrymme i utbyte mot gratisintervjuer tar ni fel. Inga pengar i världen skulle räcka till för att låta nämnda band breda ut sig prime time och prata om att de ”inte alls tycker de låter som CRADLE OF FILTH”. Nåväl, KONKHRA gick samma väg till mötes. En del menade att de inte alls var så tokiga, men det var de. Tröttsamt bredbent death n’ roll. Jo, jag tackar jag. Undrar hur många som i dessa dagar slänger på en platta med denna pluton och nickar gillande. Vill minnas att frontmannen i bandet gjorde en skiva tillsammans med någon från ENTOMBED under namnet DAEMON. Ingen brydde sig.

Och nej, jag köpte heller inget album från något av de banden.

Ytterligare ett danskt album som med ett fantasilöst omslag sträckte på sig i reabacken var EXMORTEMs ”Labyrinths of horror”. När jag tänker på det hade av någon anledning alla danska band jag lade ögonen på samma trista färger på sina alster. Kanske var det bara en slump. Skivan fick i alla fall en taskig recension i Near Dark, och vare sig texter eller konceptet gruffdöds utan låtar verkade särskilt aptitligt. Den i stort sett enda anledningen till att jag minns skivan är titeln. Trodde Lovecraftsamlingen ”Skräckens labyrinter” bara släpptes i Sverige? Jag kan ha fel.

Demoscenen i Danmark då? Det mest framstående bandet var ett i bloggen tidigare nämnt gäng vid namn BLAZING ETERNITY. En arg dansk skickade någon gång 1996 en insändare till det norska fanzinet Nordic Vision där han beklagade sig över att redaktionen inte hade gett hans landsmän i detta band en, i hans ögon, rättvis recension. Med andra ord, BLAZING ETERNITY sågades med fotknölarna. Deras kombinerade advokat och wingman lät i alla fall norrbaggarna få veta att BLAZING ETERNITY faktiskt var ”minst lika bra som vilket annat norskt band som helst … om man såklart bortser från MAYHEM, IMMORTAL, DARKTHRONE och alla de där”. Just det. Om vi tar bort alla bra norska band, har tydligen den danska motsvarigheten en chans.

Glöm aldrig bort det.

/Heidenhammer

Angående den enorma omdömeslöshet som florerar bland recensionerna på Metal Archives är den italienska duon NAZGUL inget undantag. Deras debutplatta ”De expugnatione elfmuth” från 2002 har inte bara en titel som rullar av tungan lika lätt som ordet ”Nordöstersjökustartilleriflygspaningssimulatoranläggningsmateriel-underhållsuppföljningssystemdiskussionsinläggsförberedelsearbeten”, av åtta recensioner har den även ett snittbetyg på sanslösa 89 % av 100 % möjliga.

Det är lika absurt som att rättstavningsprogrammet inte sa ett pip när jag skrev, äh ni fattar poängen.

NAZGUL drar sig inte för något. Den kavata italienaren Zakrathor som är ansvarig för synt, sång och slammer verkar helt uppenbart vara bandets överhuvud då ljudbilden domineras av just svulstiga syntar, idiotisk sång och programmerade trummor. Den inte lika kavata landsmannen Thornset som sköter bas respektive gitarrspel får vackert nöja sig med att fräsa lite sporadiskt i bakgrunden likt en svartmetallens Jason Newsted. Samtliga texter framförs på latin och här kan ni språkintresserade verkligen smörja kråset. Själv undrar jag varför bandet väljer att sjunga på latin när de spelar ”orkish black metal”, det vill säga generisk klaviaturöversållad black metal med Tolkien-tema. Hade det inte varit mera logiskt att göra som ZAVORASH och riva av några käcka textrader på orchiska? Texterna och instrumenthanteringen är dock NAZGULs minsta problem.

Sätt er tillrätta, höj volymen och njut när Zakrathor gör sitt bästa för att imitera ett av naturens största irritationsobjekt. Efteråt kan ni läsa en av recensionerna jag hittade och se om den lektyren är något ni kan relatera till.

Absolutely Mind Blowing – 100%

Written by Horton692 on September 14th, 2007

Nazgul is probably the most original band I’ve come across in some time. They combine fast-paced thrashy black metal with fantastic keyboard folk melodies. When you hear that you must think ”just another blackened folk metal band.” But you’re wrong. Nazgul isn’t like other folk metal, Nazgul has Zakrathor.

Zakrathor is one of the greatest musicians I’ve heard in a great while. His keyboard skills are unspeakably good, and his vocals… well… You’ll either hate or love his vocals. I’m one of the people who love them. His enraged owl-like WHOOOO’s, at least for me, add so much to this album. If this band had any other vocalist it just wouldn’t be the same, it wouldn’t be Nazgul. Anyway, he has a knack for coming up with fantastic folk keyboard melodies, as shown by the 6 instrumental tracks featured on this album. All of them are good by the way. Each track will make you feel like you are in the middle of a battle between hordes of orcs and legions of humans, and the orcs win. This feeling is achieved with every second of this album, whether it’s the blast beats accompanied by tremelo picked guitar or the epic keyboard riffs. Thornset isn’t the most amazing guitar player you’ll ever hear, but they keyboard is the dominant instrument anyway.

All of the lyrics are in Latin, and while that adds to the feel of the music, makes it so Zakrathor is even more incomprehensible than before. Luckily, in the booklet that comes with the CD, there are English translations for each song that has lyrics. Each track is a hymne to the battle between orcs and humans, and in the last track ”Bellum,” the human resistance falls. Zakrathor also drew a map of ”Elfmuth” which is included on the case of the album. It’s very cheesy – the art itself is good, but it’s just kind of cheesy.

Although a two man band, they achieved very good audio quality with this release, which is surprising enough for an underground black metal band… let alone a two man band. If you’re able to get your hands on this album you should consider yourself lucky. I had to buy mine off of eBay and cost me upwards of 20 dollars as the CD was located in another country. It was worth it though, as it quickly became one of my top 5 favorie albums of all time. If you’re a fan of any type of black metal you should like this album as it contains all the elements of black metal and more.

Ridå.

/Hatpastorn

Även om metronom och/eller klickspår kan vara en stor fördel att använda när man spelar in musik har det tyvärr en tendens att få musiken lite väl statisk. Livsnödvändigheter såsom sväng och schvung blir lätt undanskuffade till förmån för överdriven musikalisk korrekthet.

Det finns dock tillfällen då man önskar att producenten bara sagt stopp och belägg och tvingat trummisen att plåga sig igenom en tagning med en metronom ilsket tickande bredvid sig. Detta gäller naturligtvis inte för polsk NSBM där de nonchalanta trummorna är en stor del av soundet. Vem kan tänka sig tidiga alster med VELES och GRAVELAND utan den patenterat intoleranta trumbriljansen?

Spelar man däremot välproducerad och lättlyssnad black metal med vampyrtema är det emellertid en stor fördel om trummisen i alla fall kan hålla takten utan att det vid lyssning känns som att man springer ett gatlopp i sirap. Fredagens familjeunderhållning bjuder på följande lek:

Steg ett: slå på videon nedan och justera ljudet till angenäm volym.

Steg två: låt hela familjen klappa takten när fyrtakten kommer in i bilden.

Steg tre: försök hålla samma tempo på handklappet när de dubbla kaggarna gör entré.

Lycka till!

/Hatpastorn

En av denna tids bästa serieskapare, Jason (John Arne Sæterøy), gav 2004 ut sin bok ”Du går feil vei”. Gissa varför titeln återanvänds till detta inlägg? Gavin Ward från BOLT THROWER uttalade sig vid något tillfälle att han såg på sidoprojekt som otrohet. Vad man nu än må tycka om monogami som fenomen, kanske Ward hade rätt i att låta vissa kittlande tankar förbli harmlösa fantasier.

Disclaimer: att ge sig på band som SCUM och MONGO NINJA är som att skjuta mot öppet mål, så de lämnar vi åt sidan.

1. PECCATUM

Ord jag fått äta upp: ”jag lovar, med ett par spruckna, knappt fungerande hörlurar och med den rätta viljan är faktiskt inte ‘Strangling from within’ så tokig!”. Tråkningarna jag fått motta på grund av det uttalandet övergår den rena mobbingen resten av församlingen utsatte mig för efter min tillfälligt sinnesförvirrade uppfattning om EMINENZ och deras alster ”Anti-genesis”.

Av alla ruttna russin i de kakor som bakades av herrarna Samoth och Ihsahn tar nog ändå PECCATUM det totala jumbopriset. Självklart släpptes skivan 1999, detta fasansfulla år i svartmetallens historia. PECCATUM sammanfattar allt som blev fel. Falsksjungande pretentiösa fånar som växt ifrån corpse paint men likväl håller sig med pre-emokajal och börjar sjunga om livets vedermödor borde hålla sig till neofolk. ”Strangling from within” består av en kakofoni – och då inte i positiv bemärkelse – av ett oändligt antal ljudspår, harmonier och förskräckliga försök till operasång, med texter inte ens Holy Records skulle ha godkänt. Och; rakad skalle, polisonger, ringbrynja och BRODER DANIEL-makeup är ingen vinnande kombination. Det saknades bara några fastklistrade stjärnor på kinden.

2. DEVLIN

Detta var egentligen ett tips från Pastorns sida. Ställde mig tveksam då jag dels inte hört talas om projektet, och dels för att huvudbandet som initiativtagaren till det normalt huserar i – SIEBENBÜRGEN – i mina öron alltid varit för usla för att ens bry sig om. Det roligaste med dem är väl den MORA TRÄSK-influerade koreografi som församlingen med hjälp av Aron från MY OWN GRAVE uppfann redan år 2000 till låten ”Vampyria”. Komplett med handrörelser som får illustrera såväl ”gula ögon, vassa klor”, som huggtänder och kungakronor skapar detta tidlös underhållning.

Nåväl. När jag skriver detta har jag fortfarande inte hört skivan. Jag studsade helt enkelt in på hårdrockens Wikipedia – Metal Archives – för att se vad det hela handlar om och möttes då av en bandfotobild som gjorde att jag bara gapade. Marcus Ehlin och bandets sångerska Lexi poserar på ett sätt som enbart får mig att tänka på de miljoner fotoprojekt förstaårselever på gymnasiets fotolinje gjort sig skyldiga till. Elevens 16-årige kompis får agera modell, och med farlig blick visar denne hur alternativ, annorlunda och missförstådd han eller hon är.

Jisses.

Ehlin bär tunna solglasögon, nättröja och kajal. Inte en tendens till ansiktsbehåring. Lexi ser mest ut som hon blivit utspökad eller stylad av skivbolaget i sista minuten. Dr Panzram ansåg att det bara saknades ett nummer till en tveksam 071-linje vid sidan om.

Vad som övertygade mig att ta upp den här plattan på listan är enkelt. Jag låter den enda recension som finns av skivan på MA tala för sig själv. Vi har ju redan berört detta med omdömeslöshet gällande recensionerna på nämnda sida, så håll i hatten.

”When I found out that I had the chance to review anything of my choice, I immediately decided on a CD review … They (DEVLIN) have flawless guitar work, excellent male vocals, adequate female vocals and perfectly dark lyrics … The male vocals seem to be the better of the two … The female singer, who is only known as Lexi, has a beautiful voice with some rough edges”.

Redan vid ”adequate female vocals” är det nog dags att dra öronen till sig. Tydligen fick nämnde Lexi agera stand-in, då den tidigare vokalissan lämnat bandet två veckor innan studiotid. Vi kan bara fantisera om dramat som lär ha utspelat sig i köket.

”The lyrics are another selling point for this album … very dark and depressed and give insight to the inner struggle of Ehlin. Much of the lyrics, as Ehlin stated, do have to do with death and suicide. Many of the lyrics are obviously about vampires.”

Jesus Kristus.

Själva nådastöten infinner sig när vi blir informerad om följande:

”one questionable addition to this album, however, would be the cover song of Billy Idol’s ‘White Wedding’. Lexi is the only vocalist on this track, she seems to pull it off quite well, even going into very strong and loud vocal parts. It showcases her talents more than ever and is one of her best tracks on the album.”

God natt.

3. KREUZWEG OST

Förutom att ha agerat soundtrack till en mer eller mindre legendarisk undergroundfilm vars namn inte skall nämnas, är det svårt att hitta ett försonande drag hos det här magplasket. Jag talar här om debuten ”Iron avantgarde”, då jag inte hört uppföljaren och inte heller har några ambitioner att göra det. Förlåt, Martin Shirenc och Silenius, men industri och ambient verkar inte vara er grej. Inte nog med att Silenius tidigare slösat tid på elektroniska experiment i katastrofala DIE VERBANNTEN KINDER EVAS och PAZUZU – varför sluta medan leken är, om inte god, åtminstone inom kontroll? KREUZWEG OST är med största sannolikhet ett mindre lyckat försök att göra krigsinspirerad industri med avstamp i andra världskriget i samma anda som DER BLUTHARSCH. Men sen var det ju det här med metalmusiker och ambient/industri/whatever.

Om du lyckas sitta igenom hela den här skivan utan att göra en Van Helsing – det vill säga plötsligt bara upptäcka att du för länge sedan slutat lyssna utan att du märkt det och istället finner dig görandes något helt annat – är du värd en eloge. Alternativt är du dum i huvudet.

4. RED PLANET

Kära Gylve ”Fenriz” Nagell.

Vi stödjer dig normalt sett i allt du gjort på egen hand. Ensamma solovandringar i Oslos närliggande berg gör en bara gott. Jag vet, då jag själv vandrat i dem. Och vad du än hittat på efter att den pestiga pesten rammade Norges en gång så ståtliga black metal-scen 1999, har du på något vis ändå alltid blivit förlåten. Men utan att gå in på DARKTHRONEs uppgång och fall vill vi här och nu konstatera att alla dina sidoprojekt varit till stor glädje, på det ena eller andra viset, i församlingens sakristia. Än idag ber vi dagligen vid ISENGARDs altare, nynnar på ”Oppi fjellet”, hoppas på att Neptunus torn skall visa sig för oss när våra sinnen står tillräckligt vidöppna, och vi slår till och med igång DÖDHEIMSGARDs första alster då och då. I de mer förbisedda hörnen finner vi VALHALLs ”Heading for Mars”, som fortfarande är en personlig favorit. Ja, till och med skrikandet på RED HARVESTs ”Cold dark matter”, är en källa till glädje. Vi stödjer dig i allt. Förutom excesserna i RED PLANET.

Smaka på tanken. En hittills outgiven pärla med gammalt Fenriz-material, som legat och samlat damm medan det väntat på att den rätte skall komma in, hitta originaltejperna och sedan skapa magi på något obskyrt skivbolag som knappt existerar. Lite för bra för att vara sant, eller hur? Det var det också. RED PLANET låter, i korta ordalag, som ett bedrövligt VALHALL. Att herr Nagell lämnade detta osläppt var ett tecken på osedvanligt gott omdöme. Jag kan bara verkligen inte se poängen med att ge ut detta. Kommersiella intressen kan väl knappast föranlett handlandet, då jag ärligt talat inte kan tänka mig att folk faktiskt köper detta i dessa tider. Själva given är en split med NATTEFROST under titeln ”Engangsgrill”. Fyndigt? Tokrolig buskishumor på sin höjd.

Och en sak till, när vi ändå var inne på ämnet: Fenriz huvudband må på något sätt vara förlåtna för de senaste tio årens släpp, men det var då inte på grund av titlar som ”Sjakk matt Jesu Krist” eller ”Canadian metal” som jag en gång i tiden började dyrka DARKTHRONE.

5. THE ROCKING DILDOS

Förmodligen är det inte särskilt många som minns det här bandet och egentligen finns det ingen större mening med att påminna om dess tillfälliga existens, om det inte vore för några faktorer som rättfärdigar upprivandet av gamla liggsår.

1. Metalband skall, i 99 % av fallen, hålla sig långt borta från punk. Hybrider av sådana slag slutar nästan alltid med katastrofala resultat. THE ROCKING DILDOS kan ses som ett av de projekt som legitimerade bastardiseringen.

2. Mika Luttinen har inte fått stå till svars för sin hybris efter att han likt Tomas Lindberg gjorde gästinhopp i allt som var tvivelaktigt. Det, och att han enligt egen utsago ”gillar HIM väldigt mycket” och anser Ville Valo vara ”Finlands enda rockstjärna”.

Hur som helst bestämde sig Mika tillsammans med sin skivbolagsboss Hervé att starta ett plojprojekt … antar jag. Utan att gå in på en slags recension av första släppet ”On speed” kan det helt enkelt sägas att det låter för jävligt. Hörde detta första gången på samlingsskivan ”World domination II”, där andra höjdarakter som MAJESTIC MIDNIGHT och MYSTIFER (de senare ackompanjerade av en vilt ylande tenor) medverkade. Av någon anledning fick jag också senare promoversionen av ”On speed”. Den lyssnades på en gång och slängdes sedan. Kort sagt ett dåligt försök att skapa treackordspunk i snabb fyrtakt med någon slags metalkänsla, med en flåsande Luttinen bakom mikrofonen frustandes ”kontroversiella” politiskt inkorrekta textrader. Tänk er själva.

Vet inte om detta var det första sidospåret den gode Mika gav sig in på, men det var definitivt inte det sista. Efter en stund var det lika svårt att hålla reda på hur många det rörde sig om som det var att hålla intresset uppe. IMPALED NAZARENEs skivor blev sedan allt mer ointressanta, och jag kan i ärlighetens namn säga att de inte gjort ett fulländat verk sedan ”Latex cult”.

Och sedan, det här med punk och metal … visst, på papperet är inte detta en sådan tokig kombination. VENOM kallade sig ”metal punks” och gjorde till och med en låt på temat. Hårdare punkband som GBH och senare EXPLOITED, samt New York-band med framförallt CARNIVORE i spetsen klarade även de skivan briljant. Men 90-talets våg av äktenskap mellan crust och black metal gjorde det sannerligen inte. WOLFPACK var väl ett av de som gick i bräschen, om jag minns rätt. När sedan DARKTHRONE började nosa på eländet var katastrofen ett faktum. De jag nämnde tidigare – SCUM och MONGO NINJA – saknar jag helt enkelt ord inför.

Detsamma gäller egentligen även för THE ROCKING DILDOS.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

När man var yngre så betydde recensioner verkligen någonting. I brist på Internet och välsorterade skivbutiker fann man sig ofta i knipan att lita på folks omdömen i diverse fanzines. Ibland hade man tur och beställde riktiga guldkorn efter att ha läst en positiv recension men lika ofta placerades recensenten på min mentala dödslista. Idag är det tack och lov enklare att skaffa sig sin egen uppfattning om saker och ting. Trillar man över något som verkar lovande är det enkelt att kolla upp på nätet hur orkestern verkligen låter. Det har sparat mig en förmögenhet och många gråa hår.

På Metal Archives får kreti och pleti skicka in recensioner bäst de vill och det har sina för och nackdelar. Mest nackdelar. Tydligen är SACRAMENTUMs ”Far away from the sun” världens bästa skiva. Av åtta recensioner har den ett snitt på hissnande 96 % av 100 % möjliga. Visst, albumet är inte uselt men jag vill minnas att den inte var speciellt märkvärdig när den kom. Svensk melodisk slingblack i rakt nedåtstigande led från DISSECTION gick det tretton band på dussinet på och SACRAMENTUM var inte precis en grupp som stack ut ur den svarta massan.

Världens bästa grupp var de då inte.

Det är det tydligen STRIBORG som är. Antalet recensioner där denna avgrundsdjupa bedrövelse hyllas till skyarna är svindlande. Jag förstår ingenting. Man kan komma med floskler som att alla har rätt till sin åsikt och så vidare men i fallet STRIBORG drar jag en skarp gräns. Lyssna själva. Är det här det bästa ni hört?

Alla som följt denna Likpredikan vet vad jag tycker om MAYHEM-coverbandet MAYHEMs senaste mardröm ”Ordo ad chao”. Det kan mycket väl vara den största skivbesvikelsen jag upplevt till dags dato och det här är inte sista gången den plattan kommer att avhandlas i dessa skrifter. För en tid sedan ramlade jag över en recension av nyss nämnda album som fick mig att surna hårdare än vad KRABATHOR gjorde efter att de tog in Paul Speckmann i bandet. Efter en 45 minuter lång monolog gällande mänsklighetens totala utrotning och ytterligare 45 minuters lusläsande av texterna till OCTINOMOS eminenta ”Welcome to my planet” hade jag till slut sansat mig. Långsamt läste jag recensionen igen, idisslade innehållet och analyserade vad den uppenbara människospillran verkligen skrev. Det slutade med att jag satte mig på balkongen och andades rytmiskt i en pappåse.

BRAVE NEW MAYHEM – By Bimu

Ordo ad chao. 93 % of 100 %.

This review is written by a person who:

– thinks that ”Deathcrush” is catchy but ultimately forgettable

– considers ”De Mysteriis Dom Sathanas” a mediocre album

– enjoys ”Wolf’s Lair Abyss” a lot

– thinks ”Great Declaration of War” is a good, listenable album, nothing close to the atrocity it has been proclaimed as

– was quite pleased with ”Chimera”

– enjoys Maniac’s vocals

– doesn’t like Attila’s performance on ”De Mysteriis…”

– doesn’t mind Hellhammer’s triggered blasting

– prefers Maniac and Blasphemer over Dead and Euronymous any day

Vart ska man egentligen börja? Dessa totala felaktigheter kan mycket väl vara det mest ljusdyrkande trams jag någonsin läst. Först trodde jag att recensenten var ironisk och jag skrattade faktiskt riktigt gott åt detta uppenbara skämt. När jag insåg att han menade allvar växte sig hatådran i pannan till ofattbara proportioner. Att tycka att ”De mysteriis dom Sathanas” är ett mediokert album är för övrigt som att tycka att Udo Dirkschneider är en jävligt läcker kille.

This said, the new Mayhem album is in a league of its own. Maniac is gone Atilla is back – and his vocals are excellent. Blasphemer’s riffs are as good as ever, but this time they’re more twisted, more doom/drone/noise influenced and more interesting than before. Hellhammer cuts down on blast beats and triggering and shows a totally new side to his drumming, more loose, devoid of rhythm and aimed at evoking certain atmosphere.

Att detta album spelar i sin egen liga kan undertecknad verkligen hålla med om. Synd bara att vi snackar Solens IF-klass. Att Blasphemers ”riff” är skruvade kan vi även det instämma i. Av misstag skrev jag ett helt MAYHEM-album när jag stämde min gitarr och Guitar Rig fick totalt fnatt och spydde ur sig den mest atonala ljudanarkin jag hört sedan, ja MAYHEMs ”Ordo ad chao”. Hellhammers trumspel? Jag vill helst inte prata om det. Många har efterfrågat en specialare om Hellhammer. Den kommer. Vem vet, det kanske till och med blir en Hellhammer-vecka.

When I heard the final track ”Anti” for the first time, and was thoroughly impressed by it, I just hoped that this was not a pre-production version and that the album will sound as raw and filthy as the said track did. How relieved I was to hear the album with its cavernous production! It was probably recorded on highly professional equipment but it sounds genuinely raw. The guitars are full of low end and muffled, the bass is buried and the drums are oddly produced – the ride cymbal being the loudest element. This fits the music wholesomely and shows that Mayhem can once again sound raw without falling into the ”St, Anger” trap of unauthenticity and bullshit.

Jag kommer ihåg när “Anti” smekte mina hörselgångar för första gången. Jag skrek rätt ut av avsky och när det visade sig att det var den bästa ”låten” på albumet var jag tvungen att ännu en gång plocka fram den gymnastiska övningen ”hatvolten” för att lätta på trycket. Produktionen ska vi inte ens börja tala om. Förr i tiden hade folk i regel rått ljud för att det var det bästa ljudet de kunde uppbringa med den utrustning de hade. Att ha utrustning för gud vet hur mycket pengar och spela in med dåligt ljud med flit får VIKING CROWN-larmet att tjuta likt ett barn på ett flygplan när man är trött, bakfull och otrygg. Faktum är att skivan är inspelad i den från ARCTURUS bekante Knut M Valles studio och där kan man få till ett bra men samtidigt rått ljud bara man har sinnesnärvaron till det. Som exempel kan jag nämna den grekiska gruppen RAVENCULT som satte sitt mycket angenäma debutalster ”Temples of torment” på pränt där. Det finns ingen ursäkt för att släppa en platta som låter såhär uselt. Särskilt inte om man kallar sitt band för MAYHEM.

Strangely enough, the two most important people on this album are the non-original members, Atilla and Blasphemer. They are the ones responsible for the music and lyrics and their performances are the most notable. The former shrieks, wails, cries, grumbles and produces a wide variety of odd noises in a far more effective way than on ”DMDS”. The latter, on the other hand, proves himself capable of creating disturbing, dissonant, and original riffs that are able to remain interesting despite being inherently difficult to comprehend.

Det kryllar inte av originalmedlemmar i MAYHEM nuförtiden. Necrobutcher var med från ett tidigt stadium men eftersom han varken spelar bas eller har komponerat en enda ton på ”Ordo ad chao” kan han inte räknas. När EMPEROR släppte svanesången ”Prometheus – The discipline of fire & demise” blev jag seriöst deprimerad när jag fick se att Samoth degraderats till att spela ”additional guitars”. Var det verkligen nödvändigt att skriva det i bookleten till deras sista skiva? Kunde inte Ihsahn i alla fall ljugit ihop något och skrivit att Samoth spelade mer gitarr än vad han egentligen gjorde?

Samoth – Additional guitars.

Aj.

Necrobutcher spelar alltså inte en enda ton på ”Ordo ad chao” och det är precis lika deprimerande. Atilla sköter sig emellertid rätt hyfsat men det var tyvärr inte den vokala comeback jag hade väntat på i alla fall. Textförfattandet då? Om jag säger ”DARK TRANQUILLITY-obegripligt” så får ni tolka det bäst ni vill.  

In conclusion, this is the beginning of the NEW Mayhem, one that is able to stand on it’s own without any comparisons to past efforts. Not an easy listening, but a highly rewarding one.

Självklart, MAYHEM klarar sig kanonbra på sina nya låtar. Ingen vill väl höra slagdängor från hafsverket ”De mysteriis dom Sathanas”? Jag vet inte hur många gånger jag varit på en konsert med bandet ifråga och tillsammans med tiotusentals andra fistbangat fram låtönskningar såsom ”Great work of ages”, ”Wall of water” och klassikern ”Key to the storms”. Givetvis har alla i publiken stått undrande över totalt okända låtar som ”Funeral fog”, ”Buried by time and dust” och ”Freezing moon”.

Jag använde just så mycket ironi att jag spräckte ett blodkärl i hjärnan.

Vi minns väl alla hur nöjda vi var när MAYHEM valde att i tjurskallighetens namn turnera utan att spela en enda låt från ”De mysteriis dom Sathanas”?

The true MAYHEM.

Jo, jag tackar jag.

/Hatpastorn

Eller nio one-hit-wonders om man så vill.

En förkylning från Sibiriens sjunde krets har för tillfället slagit ut mig och jag ligger således utan göromål i Sankt Petersburg. Tankarna började fara och efter en stund kom jag fram till att ett långt inlägg om grupper som spåddes en lysande framtid men helt enkelt gav blanka fan i det var precis vad som behövdes en onsdag med minus 25 utomhus. Temperaturen innanför rummets kala väggar är inte heller att leka med för den delen. Valet till titel på detta inlägg stod mellan att fokusera på om man bör se vissa släpp som one-hit-wonders, eller som reguljära släpp som någon gång i framtiden var tänkta att följas upp med ytterligare material. Ibland har det ju faktiskt hänt att vissa försvunna tidigare dödsdyrkare försökt sig på en comeback, bara för att upptäcka att de sedan länge passerat bäst före-datum.

1. KVIST

”For kunsten maa vi evig vike” var faktiskt ett stycke laserplast jag aldrig införskaffade i min ljuva ungdom, reapris till trots. Kan mycket väl ha att göra med att bandnamnet var hiskeligt och att bookleten bjöd på noll info om vare sig texter eller medlemmar. Till sist hann en kompis till mig före. Hon hade då ingen vidare förståelse för bandets storhet och till sist fick jag överta skivan för en billig penning. Verket växte trots allt med åldern och även om jag inte direkt är benägen att hylla detta till skyarna kan det ändå ses som en trevlig parentes i en för den tiden redan övermättad marknad. Svårt att kalla KVIST för särskilt originella, men låtar och musik har ett visst ”je nais se quoi”. Hur mycket vi än önskat oss i efterhand blev det i alla fall inget mer. Vi väntar tålmodigt och håller andan under tiden.

2. MYRKGRAV

OK, Lars Jensen, mannen bakom detta, lovar förvisso att en ny fullängdare är på gång. Tyvärr börjar det dock dröja lite för länge för att ta det uttalandet på allvar. Dessutom kan jag räkna upp ett antal orkestrar som hävdat samma sak och som efter ett decennium ännu inte kommit loss från förstoppningen. ”Trollskau, skrømt og kølabrenning” (det är en titel, det …) är ett av de bästa släppen på denna sida av 2000-talet. Hade herr Jensen bara gett fan i trummaskinen och ruffat till produktionen hade det blivit ännu bättre. Vi kan ju förvisso alltid hoppas på mirakel, men då Jensen på sina senast publicerade bandfoton lagt sig till med en riktig DARK TRANQUILLITY-frisyr bådar det inte gott.

3. KVIKKSÖLVGUTTENE

Dessa norrmän klämde ur sig en EP och en fullängdare på Head Not Found, vilka båda nu få räknas som obskyra rariteter. Bestående av medlemmar från VOMIT – som under en kortare tid också försökte sig på en karriär i MAYHEM – kan detta beskrivas som någon slags smutsig midtempothrash. Inte alls så illa som det låter, utan riktigt kul på sina ställen.

Vad hände sen? Enligt Metal Archives detta:

”Kittil Kittilsen has left the music-business, and is now a fundamentalist christian. H.M.P.D.K. is now an opera singer”.

Kommentarer överflödiga. En uppföljare kan bara bli hur rå som helst.

4. VED BUENS ENDE

Dolores Records i Göteborg saluförde skivan ”Written in waters” och dess upphovsmän genom att hävda att de härstammade från ULVER, SATYRICON och något band till. Tror inte detta stämde till 100 %, men det var ändå nog för att pocka på min uppmärksamhet. När jag väl inhandlat den någon gång i januari 1996 och lyssnade på den för första gången visste jag inte vad jag skulle tro eller tycka. Kunde mest bara konstatera att jag aldrig tidigare hört något liknande, men att jag på fläcken visste att jag antingen skulle hata det eller älska det. Lotten föll på det senare, även om vissa punkter på skivan var svårsmälta. Alla som för första gången hörde Vicotnik kväka likt en drunknande groda med sin ”grim voice” vet vad jag talar om. Trots allt bar plattan på en helt unik atmosfär, vilket gjorde att jag skattat den som ett av mina absoluta favoritsläpp.

Vad hände sen? Såväl skivbolaget Misanthropy Records som bandet självt utlovade en snar uppföljning och att detta skulle innebära stordåd. Likväl hände ingenting, förutom att demon utgavs på CD i ett tjusigt digipack. När sångaren och trumslagaren Carl-Michael senare under oklara omständigheter föll från en balkong och krossade fötterna samt delar av benen trodde väl de flesta att historien definitivt var slut. Vi vet nu att så inte var fallet, utan att bandet långt senare – i slutet av det förra decenniet – försökte sig på en comeback, men att det hopskrapade materialet inte höll måttet och således kasserades. Ett handlande fler band borde lära av. Det besläktade projektet VIRUS har jag än så länge inte fallit för och betvivlar att det heller aldrig kommer att ske.

VED BUENS ENDE skapade på egen hand en ny genre – jazz/BM. Något som nu tydligen spritt sig, då norska SHINING med flera anammat konceptet. Själv håller jag fast vid att originalet var bäst.

5. ZYKLON-B

Få släpp var väl så kontroversiellt inom den mer etablerade BM-scenen anno 1995 som just detta. Att något annat svin i Härnösand hann lägga rabarber på plaststycket innan mig gör mig än idag uppriktigt förbannad. Någon tyckte väl att bandnamnet lät coolt, men jag lovar och svär på att denna life metal-fjant i förklädnad inte var true. Nej, jag fick aldrig reda på vem det var.

Hur som helst, tre låtar rent jävla hat insprängt på drygt tio minuter är precis vad doktorn ordinerar. ZYKLON-B var precis hur bra som helst. Tänk om herrarna Samoth och Ihsahn fortsatt på den här vägen? Istället för att göra bort sig med PECCATUM och … just det, den så kallade ”fortsättningen” på detta projekt. Visst, vi vet alla att Samoth tjatat om att ZYKLON inte alls var menat att ta över stafettpinnen efter ”Blood must be shed”, men så lät det inte riktigt på tiden det begav sig. Fy fan vilken besvikelse ZYKLON var. För min del tänker jag på det som en NILE-bluff jag inte gick på. Jag gillade aldrig något ZYKLON krystade ur sig, oavsett hur hypat det än blev. Undrar just hur många idag som tycker att de minsann rockade fett? Jag tänker mig att ljudbilden de gick i bräschen för kommer att ses som black metals svar på neo-metal inom en snar framtid.

6. EXCRETION

Detta band är unikt för Metal Archives. Hur ofta träffar du där på ett gammalt svenskt dödsband vars medlemmar inte gjort väsen av sig i andra konstellationer? Hur mycket jag än letat har jag inte lyckats få fram någon info om vad som hände med de här grabbarna. För att vara ärlig har jag heller inte läst en enda intervju med dem. För er som inte känner till EXCRETION låg de på det en gång i tiden så bra skivbolaget Wrong Again Records, tillsammans med då relativt okända förmågor som IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och EUCHARIST. Och detta på den tid då dessa akter inte wimpat ur fullständigt. Jag vidhåller för övrigt fortfarande att IN FLAMES mini-CD ”Subterranean” med Henke Forss på sång är riktigt bra. Eller åtminstone låten ”Ever dying”.

Skit samma.

EXCRETION hade blivit hyllade för sina demokassetter lite varstans i underjorden och fick med dessa i ryggen ur sig en fullängdare vid namn ”Voice of harmony” innan både de och Wrong Again tackade för sig och lade ned verksamheten. Själva musiken är relativt svårkategoriserad, för även om detta till viss del kan sägas vara melodöds är det så mycket svartare och mer desperat än vad många ens kommit i närheten av. Produktionen var förvisso ganska usel för att vara Wrong Again-standard, men skivan i sig innehåller några rejäla guldklimpar till låtar bara man vänjer sig. Och långt innan SHINING börjat behandla vardagsrealism i sina texter, hade EXCRETION redan utvecklat denna ordkonst till fullo.

7. PURGATORIUM

Wrong Again. Igen. Släppte kalassamlingsskivan med det originella namnet ”WAR Compilation no 1”. Tvåan kom aldrig. DÄR har vi faktiskt en potentiell uppföljare som borde hamnat på den här listan när jag tänker efter. På skivan återfanns, som sista bidrag, ett band från Umeåtrakten med låten ”Still in search”. Låten var lika bra som deras bandnamn var uselt och sedan hördes de aldrig av igen. Kanske det är fel att prata om en uppföljare som aldrig kom – strikt sett släppte de aldrig någon sådan – men då de var representerade på en samling vars övriga medverkande band är etablerade, så får det gå för den här gången. Jag läste om bandet 1995 i mastodontnumret nummer 5 av franska fanzinet Peardrop. Där recenserades kassetten ”Travels”, som jag än idag inte hört. Om någon därute har denna till hands vore det en kulturgärning att rippa och skicka in den till Förintelseförsamlingen. Belöning utlovas. 

8. WONGRAVEN

Om VENOM lyckades få folk att gå man ur huse och starta egna band på grund av enkelheten i musiken, var det nog ingenting jämfört med hur många unkna ambientband som skapades med hjälp av Fasttracker med utgångspunkt i Satyrs one-hit-wonder-projekt WONGRAVEN. Minimalism … du ljuva koncept. Egentligen är det anmärkningsvärt hur något såpass simpelt komponerat och arrangerat kunde gå hem i stugorna, men faktum är att ”Fjelltronen” gjorde det med den äran. Jag tycker på fullt allvar fortfarande att det här släppet är svinbra.

Ja, vad tror ni hände sen med WONGRAVEN? Självklart skulle det, med ”glimten i ögat”, spexas till med ”hjälp” av det gamla norska techno/synt/jag vet inte vad-bandet PÄRONSODA. Vi kan väl säga att magin uteblev, men det blev ett fint sätt att fylla utrymmet på Moonfogs andra samlingsskiva, ”A different perspective”, med. Vid den här tidpunkten hade SATYRICON börjat flörta med PANTERA och gangbangandet resulterade i sidoprojektet EIBON, som också fick vara med på nämnda samlingsalster. SATYRICON, DARKTHRONE och PANTERA … ja, jag säger då det.

9. STORM

Man kan såklart hävda att detta kunde skrivas under samma rubrik som WONGRAVEN, men några saker skiljer ändå dessa släpp åt. Den största anledningen är faktiskt att både Satyr och Fenriz, två av de tre pionjärerna i detta band, verkade bombsäkra på att skivan ”Nordavind” absolut skulle få en uppföljare. Så blev det alltså inte, men ett ynka extraspår på samlingen ”Crusade from the north” kan man kanske trösta sig med. Var då STORM egentligen bra? Svårt att säga. 

Jag vet inte hur många skratt den här skivan lockat till bland norska fränder som inte haft en fot inne i black metal, men många är det. Vid något tillfälle då plasten spelades frågade faktiskt en förvirrad själ vad det var för packad alkoholist som kommit in på festen och börjat gasta ”Mellom bakkar og berg” för full hals. Jag höll tyst.

Oavsett vad folk säger om ”Nordavind” nuförtiden kan det knappast förnekas att den, likt MORTIIS, har en speciell plats i allas våra hjärtan.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer