Hatpastorns likpredikan

Ultrastressad och belamrad med jobb märkte jag häromveckan att min totalt värdelösa mobiltelefon började ringa. På displayen såg jag att det var självaste Heidenhammer som stört mig i mitt arbete och jag svarade utan att tänka på konsekvenserna. Det visade sig att han var i Uppsala, närmare bestämt på den där skivbutiken där han alltid går ner sig i REA-backsträsket.

Jag började ana oråd.

Med samma tonfall som en stingslig tjackpundare fräste den gode herr Hammer fram vilka fynd han gjort och bad om tips om vilka skivor som var rekommenderbara. Jag sade att han skulle köpa blint för innerst inne visste jag att det skulle bli en läsvärd artikel när han till slut kom till sans och insåg vilka musikaliska missfoster han adopterat.

Såhär i efterhand borde jag kanske hindrat honom från att köpa ännu en Holy records-platta.

/Hatpastorn

ANCIENT WISDOM -”For snow covered the Northland”.

Låt mig på en gång säga att jag faktiskt tycker den här skivan är bra på riktigt. Trots det, är det tredje gången i ordningen som jag inhandlat den. Fan vet varför.

Har någon undrat vart idén med digital corpse paint egentligen har sitt ursprung? Vi kan säga som så, att halva poängen med den här skivan går förlorad om man inte behagar införskaffa den i fysiskt format. Bookleten står för en god del av underhållningsvärdet. Låt mig bara lägga in en reservation om att jag kan ha fel i detta, men i Församlingen har vi sedan första gången vi lade våra respektive ögon på bandfotona haft intrycket av att det liksmink som gossarna begagnat sig av måste lagts på digitalt i efterhand. Antingen det, eller så är bilderna så fantastiskt pixliga att jag aldrig sett maken (skulle vara på någon gammal samling från No Colours records i slutet av 90-talet, då). På något vis är allting så rätt med det här släppet. Vi kan även nämna den makalösa layouten på själva den tryckta skivan – klarblå bakgrund med titlarna utskrivna med Old English-typsnitt som sedan förvrängts så att hela schabraket mest liknar gamla tiders egenhändigt hopknåpade ”affischer” för den årliga firmafesten. Saknas bara ett par inklippta ikoner från Word 2.0 så är det komplett.

Musiken är en trevlig promenad i den melodiska och långsamma svartmetallens vinterallé långt innan tjafs som DSBM hade börjat förpesta tillvaron. Hade bara produktionen varit bättre hade detta kunnat vara lite av en klassiker, för låtmaterialet finns där. Trummaskinen låter inte helt olik ljud min gamla C64 brukade häva ur sig när man spelade de mer obskyra program som fångats upp på en kopierad kassett. Jodå, kids, en gång i tiden fanns så kallade dataspel att tillgå på kassett. Vem sade att det här med piratkopiering/fildelning var en modern företeelse?

CHAOSTAR – ”S/T”.

Redan när jag såg Holy Records-loggan lysa likt en talisman på omslaget visste jag att jag inte skulle lämna butiken utan skivan den klingat sig fast på likt en livssugande parasit. Det här albumet gör mig så matt att jag knappt kan skriva om det.

Flera analyser kvarstår innan vi riktigt kan komma till botten med vad som egentligen gick fel vid millennieskiftet. Hur många band drabbades egentligen av en kollektiv mani som yttrade sig i poänglösa sci-fieskapader? CHAOSTAR har liksom allt. Strykful men stilren logga, ett fånigt namn med en ännu fånigare stavning, lite rymddystopi och titlar som ”Project atomtraveller”. Självklart är det tydligen inte ens metal det handlar om när jag slår på eländet, utan grekisk neo-ambient-dark-classical-darkwave-opera-twilighistical-atmospherical-almost-hymnic-sweeping-melancholic-avantgardistitistical-moonsorrowic-mayhemic-illusional-with-bewitching-female-vocals som står på programmet. Med andra ord ett intro som håller på i 45 minuter för att sedan lägga av.

Samtidigt känner jag mig taskig när jag avfärdar verket utan att knappt rycka på axlarna. Det står nämligen klart att det här säkert var dödligt seriöst när det väl knåpades ihop och att upphovsmakarna menade varenda ton som knappt kan urskiljas genom syntlagren. Ändå hamnade hela baletten i reabacken för 20 kronor, trots tjusigt digipack och allt. Alltså, vad bottnade hela grejen med teknikfetischism och semidystopier i egentligen – och varför skulle så förtvivlat många band hoppa på den vågen för? Vi säger COVENANT, TIDFALL och DHG bara för att nämna några. Varför övergav ni Satan och kråkskogen? Vad hade de gjort er? Egentligen?

Där tog visst skivan slut. Godnatt.

BLOOD CULT – ”We who walk behind the rows”.

Och på tal om trötta koncept …

Var ni med på tiden då begreppet ”viking metal” upplevdes som krystat och skrattframkallande? Inte ens ENSLAVED kom undan med den beteckningen från början, och kanske allra minst tack vare bandbilderna på albumet ”Frost”. I synnerhet bilden på Ivar Björnson iförd gummimask i kombination med ringbrynja eller vad det nu var han valde att täcka sin torso med. Hursomhelst, tack vare att det blev industristandard att kalla sin i bästa fall dödsdyrkande musik för något annat än black metal, fanns det plötsligt epitet man än i dag häpnar över. Minns att jag läste om CHAINED AND DESPERATE från Grekland som i en intervju i ett gammalt fanzine från 1994 kallade sin musik ”nature pagan metal”. Trots att jag då bara var 14 år tyckte jag att något gått snett. Fruktansvärt snett.

Sedan dess … nej, jag orkar inte ens räkna upp de vansinnigaste koncept man råkat på. Det får bli en framtida lista i denna blogg. Jag kan för skojs skull nämna det förvisso musikaliskt sett bra ryska death metal-bandet REFAWN och deras crazy infallsvinkel ”lemur metal”. Jodå, alla texter skall
utgå från djuret som normalt förknippas med Disneyfilmen Madagaskar.

Puster …

Ett i raden av dessa band är då amerikanska BLOOD CULT, som anser sig spela ”redneck black metal”. Givetvis är det fullkomligt intetsägande och naturligtvis är det totalt värdelöst. Loggan doftar i och för sig en viss dödsdyrkan, men punkteras fullkomligt av en satanisk fågelskrämma med corpse paint på omslaget. Putslustiga black metal-band med glimten i ögat. Vart fan är Les Légions Noires och den gamla norska svarta cirkeln när man behöver dem? Undrar just vilken skivbolagsdirektör det var som tänkte ”Fan, grabbar! Kör så det ryker, det här gillar tyskarna!”?

Jag orkar knappt kommentera musiken, alla vet redan hur det här låter utan att lyssna. Sjaskiga rockriff blandas med usla tremoloriff så trötta att världen plötsligt känns som när man blev biten av de där irriterande myggorna i NES-spelet ”Fester’s Quest” och allting gick i sirapsseg slow motion.

Jag står inte ut.

ELYSIAN FIELDS – ”Adelain”.

Jag har nu lyssnat igenom det här eländet tre gånger från pärm till pärm. Jag skämtar inte. Anledningen till detta var att jag under tiden pratade i telefon och ville ha något som puttrade likt hissmusik i bakgrunden. Tre varv. Jag minns ingenting.

ELYSIAN FIELDS är som bekant life metal av absolut värsta sort. Det största mysteriet med den här skivan är att den inte släpptes av redan nämnda Holy Records. Självklart kom det här från Grekland och det är så indränkt i diabetesframkallande syntmattor att hela rummet känns som om det vore gjort av sockervadd. I vild panik börjar jag söka i telefonkatalogen efter närmsta tvivelaktiga läkare som skulle kunna erbjuda en billig dos insulin. Skit samma om folk redan delat sprutan.

När delar av Församlingen i forntiden bestämde sig för att skapa magi  med hjälp av en dator som redan då passerat bäst före-datum med säkert ett decennium gjordes detta med hjälp av musikprogrammet Fasttracker. Jag ska inte beskriva detta program närmare, men konstaterar att det ”hjälpte” otaliga svettiga svartklädda gestalter att liksom över en natt bli ”musiker”. Särskilt användbart var detta om man skulle göra dark ambient – eller som i vårt fall, dark ambient kombinerat med syntetiska gitarrljud och ett trummaskinsrens som fick MORTICIAN att framstå som ett gäng sansade esteter aktiva i gymnasiets slagverkskör. Sedan skrev vi en hel mytologi om själva bandet – bland annat att en av medlemmarna gjort sig skyldig till kyrkbrand då det fortfarande var folk inne i själva lokalen, om deras förehavanden i den portugisiska djävulsdyrkarscenen och gud vet vad. Mest anmärkningsvärt är i alla fall att själva musiken lät
exakt likadant som ELYSIAN FIELDS.

WYVERN – ”No defiance of fate”.

Ja … vart börjar man?

Vi beger oss återigen till staden Härnösand. Det var en tråkig stad, befolkad av lika tråkiga människor. Inget hopp i sikte. Därför var det lika bra att fantisera ihop låtsaskompisar och karaktärer för att få tiden att gå.

Jag och en annan yngling hade för vana att spela musik ihop. Han lärde mig mycket, särskilt hur olika genrer var uppbyggda ur ett musikaliskt perspektiv – vanliga ackord, slingor, arrangemang och så vidare. Han var långt före mig, men en dag lyckades jag överraska honom med att svänga ihop ett hårdrocksriff som taget från någon skiva med 220 VOLT. Vi byggde vidare på det, och plötsligt hade vi inte bara en låt, utan en hel biografi om bandet melodin egentligen borde tillhöra. Så föddes legenden om Luleåbandet OVERRIDE, bestående av Sölve och Svempa, två herrar i 35-årsåldern beroende av Stjärnsnus (såldes inte söder om Umeå, på riktigt), hemkört och sina respektive trolovade, Kicki och Louise. Med låtar som ”My girl tonight”, ”All hell breaking loose”, ”Good rocking tonight” och andra fina bitar skulle de ta över världen, eller i alla fall en TBV-studio.

Döm om vår förvåning då det här bandet fanns på riktigt. De hette WYVERN och kom från Stockholm.

Jag hade tidigare hört denna fasa då Kristian från SURVIVAL UNIT av någon okänd anledning valt att spela av deras demo till mig. När tonerna väl började ljuda från min bandare var det omöjligt att tro att det var på riktigt, men det var det. När de senare fick skivkontrakt dog något inombords. Sedan glömde jag bort dem – tills dess att jag fick höra ”The liquid and the metal” på en samlingsskiva ett gäng år senare. Det var speciellt. Jag hade tidigare nämligen aldrig bokstavligt talat rodnat då jag hört ett musikstycke, men det här fick mig att gripa tag i en snuttefilt och krypa ihop i fosterställning under den. Sölve och Svempa skulle däremot ha blivit röda av avundsjuka i stället.

Och nu sitter jag här, tio över två på natten, ett decennium senare och lyssnar igenom hela den fullängdare nämnda låt är hämtad från – ”No defiance of fate”. Vad nu i all världen det betyder. Jag vet inte varför, men det känns som om jag gör något jag inte borde. Något man gör i smyg. Känner samma sak som när jag lagt in skämtlåtar av typen MALTE-X på min MP3-spelare, går igenom en folkmassa och blir paranoid över att folk ska stanna upp, titta på mig och höra vad jag egentligen går omkring och lyssnar på – skyddade öronsnäckor till trots.

Stannar jag upp och lyssnar på enskilda riff, gör det nästan ont. Alltså …Jonas Berndt, MÖRK GRYNING var på många sätt ett udda band, men det fungerade. Vi fattar. En del av uttalandena du gjorde för bandets skull var lite märkliga, men inget är märkligare än att det var det här du valde att göra två fullängdare med – och inte ditt thrashband MORTIFER.

Varför?

/Heidenhammer

Avdelning 3. Lokaler – fortsättning.

Dusch.

Smaka på ordet.

Dusch.

Efter en evighet i ett oheligt varmt turnéfordon, där man suttit med skinnjackan på i 80 mil eftersom man inte kunnat få av sig den sittandes utan att dra armarna ur led, är det skönt att kunna blaska av sig resdammet. Efter ett gig där man står drypande i svett, blod och rinnande liksmink är det skönt att kunna blaska av sig all lort. Efter en natt sovandes under ett element i Sunne eller ett flipperspel i Finspång är det skönt att kunna blaska av sig misären. Ja, jag skriver på en Finspång-special i samma anda som den om Sunne om ni undrar.

Ni anar nog vart jag är på väg med denna inledning och ni har helt rätt. Det är fantastiskt skönt att duscha, synd bara att varmt vatten i rinnande form inte finns i överflöd när man är ute på vift.

Genom åren har detta blivit bättre, den första långa turnén jag var ute på kom min lekamen inte i kontakt med vatten på två veckor. Man såg ut och kände sig helt sonika som ett glas utspilld mjölk. Nuförtiden har standarden höjts avsevärt både vad det gäller vattentryck och varmvatten i Europa. Förr fanns det inte ens varmvatten i kranarna på toaletterna på McDonalds i Tyskland. Har ni aldrig schamponerat håret i handfatet på en hamburgerrestaurang där vattnet är kallare än gitarrljudet på ”Under a funeral moon” kan ni tacka er lyckliga stjärna. Man skulle kunna säga att sådana upptåg ”stärker karaktären”, men det gör det inte. Däremot blir man en hejare på att äta Calippo utan att hjärnan kollapsar av köld.

Nu kanske ni tror att det är faktorer som värme, vattentryck eller helt enkelt avsaknad av dusch som är problemet. Det är det inte. De våtutrymmen som tillhandahålls av spellokalerna brukar nämligen vara helt bisarra. I Ungern lyckades jag hitta en dusch i ett lönnrum bakom baren. Glad i hågen slet jag av mig kläderna på bästa Hulk Hogan-manér och förpassade mig raskt in i den väntande duschkabinen. Mitt under den livsavgörande schamponeringsfasen avbröts mitt stilla gnolande av ett suspekt ljud. Med ögonen fulla av lödder öppnade jag sakta kabinen och fick se ett aspackat ungerskt fruntimmer sitta och skita på toaletten som låg i anslutning till duschen. Det blev jättekonstig stämning i rummet och mitt frågande ”Hello” möttes av en skev blick och ett ungerskt mumlande. Precis när detta sker stormar två av mina bandmedlemmar in i rummet för att försöka stoppa honvarelsen som de sett cirkulera utanför lönnrummet med skitnödig blick. Vi är nu fyra personer inne i detta lilla rum och kommunikationen sker uteslutande via höjda ögonbryn. Som ni förstår finns det ingen direkt manual för hur man hanterar dylika situationer. Det hela slutade med att hon gjorde sitt och gick ut och jag duschade klart. Ungrare är ett märkligt folk för under kvällen klädde sig en snubbe i publiken av sig naken och roade sig med att skita överallt. På fotografiet flankeras han av folk från RAVENCULT. Tacka Sony Ericsson för den fantastiska bildkvalitén.

De duschar som erbjuds på spelställena bör alltså helst undvikas. Det är inte ovanligt att de är legendariskt ofräscha och anser man att insekter är en smula obehagliga bör man se upp. Det är heller inget ovanligt att de lokala förbanden, typ italienska KULT, krossar ölflaskor i den för sitt eget höga nöjes skull.

Lösningen på detta bekymmer stavas bensinstationer. I dessa tempel av fräschör kan man för en billig peng få duscha i prydliga lokaler, ofta med avslappnande fågelkvitter som ljuder ur högtalarna som bonus. I priset brukar även kaffe ingå och har ni hängt med i denna avhandling vet ni att
jakten på hyfsat kaffe aldrig tar slut. Det är alltså bättre att åka tidigare från spelstället, stanna på en mack och duscha och sedan fortsätta till nästa destination. Annars får ni stå i ett rum där vattenstrålen är lika kraftfull som virveln när Jocke grindar på ”Those of the unlight” och värmen tar slut efter fem minuter. Lägg därtill en pikant arom av svartmögel, spya och piss samt kackerlackskompisar och krossat glas. I Budapest kan man även få en så kallad ”plusmeny”. Det innebär att man tvingas duscha i alla ovanstående element men med bonusen att det cirkulerar enorma maffiagorillor med mord i blick utanför duschen.

Var dock varsamma.

I Spanien gick undertecknad rejält i fällan när det vankades dusch på en bensinstation. Det saknades slang eftersom några lokala banditer slagit sönder den så eder Hatpastor var tvungen att leka ringaren i Notre Sundsvall och krypa in under blandaren och ta del av den stenhårda strålen under den. Hade jag spelat i LIFELOVER skulle det blivit ett klassiskt bandfoto. Nu gör jag ju inte det så det kändes mest som att stå naken och få gängstryk. Ungefär som att lyssna på LIFELOVER.

Just hygien är ett ständigt återkommande problem under turnéer. Även om ni själva håller er fräscha så kan man ge sig fan på att någon eller några ur banden ni delar buss med skiter fullständigt i denna nödvändighet. Många band som kommer från planetens södra delar verkar ha en gemensam skräck. En sak som de fruktar mer än kärnkraftsolyckor, cancer och metallredskap i teflonpannan.

Att vara utomhus med blött hår.

Jag vet inte hur många gånger man mötts av stora ögon när man nekroflanerat med blött hår utomhus under en turné. Man dör inte av att göra det såvida inte kvicksilvret visar enorma mängder minusgrader. Då tar man på sig en mössa och problemet är löst. Tyvärr förstår inte alla denna enkla ekvation vilket resulterar i en stank ombord på fordonet som få upplevt. Att sova i en våningssäng under ett knippe solkiga gamla greker är noll procent festligt när nästäppan börjar ge med sig.

Om jag inte minns fel så var drog sångaren i AEON en rejäl nitlott när de var ute med CANNIBAL CORPSE. Peppad till max insåg han att han fick sova bredvid Corpsegrinder. Vad han inte visste då var att den gode likmalaren inte duschade på turnéer.

Överhuvudtaget.

Motiveringen var att han hade frun hemma och då fanns det ingen anledning att hålla sig fräsch.

Tjena.

Vi lämnar duschen och kliver ut på scenen istället. Platsen där man ska utföra det man faktiskt är ute och dräller för. Som lekman kan man kanske tro att scenen är den plats under turnén där man känner sig som mest trygg och hemmastadd. Visst, man får utföra den åkallan till Hin Håle man slitit i replokalen i åratal för att förfina men själva scenen kan komma i lika många färger och former som Roger Pontare. Visste ni förresten att Pontares syrra tydligen går under smeknamnet Kuksugar-Doris? Jag fick veta det igår av en infödd Västerbottning och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den informationen. Samma Västerbottning berättade även att Idol-Kevins frus bröder var de som kastade brandbomber på polisen i Arvidsjaur. Man lär sig något nytt varje dag.

Skit samma.

Spelställen kan vara utformade på alla möjliga och omöjliga vis och i min artikel om ljudtekniker kan man förkovra sig mer gällande det specifika ämnet. Det finns dock några lokaler jag vill höja ett varningens finger för så ni kan stålsätta er innan ni sätter er fot där. Först har vi Baroeg i Rotterdam, ett nöjespalats/cementbunker på en äng där backstageområdet mycket väl kan tillhöra bottenskiktet i Europa. Vad kan man egentligen säga som inte redan sagts om denna lokalitet? Rent publikmässigt brukar Rotterdam i allmänhet och Holland i synnerhet leverera men Baroegs legendariske ljudtekniker har lagt så många portioner smolk i min hatbägare under årens lopp att jag känner stor antipati bara jag hör namnet nämnas.

Gent i Belgien är snäppet värre. Tack och lov har jag bara besökt denna plats två gånger. Scenen är så smal att mikrofonstativen måste stå på golvet. Däremot är scenen väldigt hög så var aktsam när ni gör era Bruce Dickinson-löpningar, annars kommer ni att störta mot en säker död. Strålkastarna är placerade cirka tjugo centimeter från musikernas ansikten så man behöver i alla fall inte frysa. Backstageområdet då? En kavalkad av mörker, kyla, råttor och smuts. Värst är dock maten. Jag är inte direkt kinkig när det kommer till utfodring men födan i Gent är inte gjord för människor. Skäggen i IN AETERNUM valde att demonstrativt skicka grytan ut genom fönstret men det var ett lite väl magstarkt tilltag enligt min mening.  Publiken i Gent är i regel rätt OK men som oftast dyker det upp individer man inte trodde existerade förutom i könsrockstexter eller i serietidningen Pyton. Det är fascinerande hur mycket konstigt folk det finns. Det blir väl så när människor klampar runt med skitiga gummistövlar i genpoolen.

Tex i Köpenhamn har alltid kanonbra mat men backstageområdet består av trappan som leder upp till köket och scenen är formad som en kil vilket gör att trummisen måste klättra över trumsetet. Detta kan leda till stor kalabalik när man ska göra en dramatisk entré under ett esoteriskt intro. Först får man i full mundering brottas med servitriser som bär på enorma mängder disk för att sedan baxa sig över trummorna alternativt stå på golvet när det ska kopplas in instrument. Detta vore inte ett så stort problem såvida inte scenen låg mitt i restaurangen och folket som sitter och äter får bevittna detta spektakel. Det största problemet är emellertid att lokalen ligger i Danmark. Ett land som måste bekämpas. En udda episod som utspelade sig på just Tex var när undertecknad med mannar stod och humpade efter en hyfsat lyckad kväll. Att humpa är att packa bilen så alla ni med sjuk fantasi kan sluta skratta nu. Mitt i detta packande, nej jag menar inte sådant packande era sjuka människor, hörde jag ett mystiskt illvrål från lokalen. Jag vandrade mot ljudkällan och fann där herr Kvist från TAETRE stå och skrika allt han kunde i restaurangen som nu förvandlats till dansgolv. Ett par danska pigor tyckte detta var ett högst idiotiskt upptåg och försökte nonchalant diskodansa bort den otäcka hårdrockaren som stod och tjöt mitt på golvet. Han gjorde tydligen så när han blev full fick jag senare veta av TAETREs trummis, Graveyard Skeleton. På bilden ser vi läckerbitarna i DEFLESHED framföra ljuv musik på Tex. Ett gig där Lars glömde bort riffen och hittade på en ny låt under resans gång.

I Luxemburg finns det en obskyr fetischklubb som heter Shinys som drivs av en tjock tant i lesbisk frisyr. Där är väggarna lila och det finns ingen scen utan man får ställa instrument och utrustning direkt på parkettgolvet. Det finns heller inget som avskärmar musikerna från publiken. Sist jag spelade där fann jag mig öga mot öga med en gigantisk skinnskalle med den obligatoriska Rambokniven instoppad i kängan. Han röjde sig dock helt fördärvad och var uppenbart nöjd med framförandet. Så nöjd att han av misstag köpte en T-shirt av ett av förbanden som han inte ens såg. Det finns inget backstageområde på Shinys såvida man inte räknar det iskalla förrådsrummet bakom ”scenen”.

I den franska staden Lille finner vi inte bara planetens sämsta kinakrog utan även en pittoresk klubb vid namn La Rumeur. Där finns den minsta scenen jag någonsin sett. Lokalen är så liten att man inte behöver micka upp stärkarna utan det är bara sången och i bästa fall väl valda delar av
trummorna som går ut genom PA-systemet. Det enklaste sättet är dock att sjunga jävligt högt. Problemet löst. Publiken i Frankrike kan relatera till sataniskt rens så även om stället är litet så brukar det vara mer än värt besväret. Ännu en gång vill jag höja ett varningens finger. Lokalen ligger i vad man i folkmun brukar kalla för ett ”rough neighbourhood”. När jag och batteristen var ute och letade efter en trumpall i turnébussen fick vi bevittna ett bråk mellan en gigantisk afrikan och hans minst lika bastanta afrikanska fru. Det som började som munhuggning ute på gatan slutade i en misshandel där karln valde att puckla på sin nedslagna fru med ett brännbollsträ. En helt sjuk upplevelse. Aggro-afrikanen flydde snabbt fältet och när jag påpekade för arrangörerna att det vore på sin plats att ringa snuten så möttes man bara av stor oförståelse. Tydligen var dylika händelser inget ovanligt. I den närliggande tvättomaten, ta tillfället i akt att tvätta era skitiga kläder, finns det charmiga små kulhål i dörren. Ni fattar poängen.

På tal om ruffiga områden beger vi oss till Italiens sydligare delar. Till klubben Bike & Rock i Manduria närmare bestämt. Där finner vi fina lokaler, klubben påminner om ett piratgömställe i någon gammal matinéfilm. Maten är med beröm godkänd. Själva scenen är dock liten och strömmen bryts ungefär varannan låt. Det stora problemet är arrangörerna som är små ettriga italienska nazibikers med bandanas, den enorma hakkorsflaggan man hittade i det närliggande garaget var en ögonbrynshöjande upptäckt. När det var dags att ta itu med gaget blev det självfallet enorma problem och sanslöst dålig stämning. För att göra en lång historia kort blev det ingen övernattning på klubben som det var bestämt. Jag har fått uppgifter från andra band som spelat där att de också stött på exakt samma problem. Gör det enkelt för er och åk inte dit. Såvida ni inte vill göra av med lite överskottsenergi genom att leka Mortal Kombat förstås.

Det finns fler ställen värda att nämnas men dessa är de som poppar upp i skallen just nu. Däremot håller klubbarna i Europa rätt hög klass så förutom dessa exempel behöver ni inte känna någon större oro.

Nästa gång vi ses kommer vi att förkovra oss i några allmänna tips hur man gör det bästa av turnésituationen.

På återseende!

/Hatpastorn

Varde Internetuppkoppling.

Innan vi tar itu med dagens ämne vill jag bara få ur mig lite av den vrede jag samlat på mig genom att lyssna på radio till och från jobbet på dagarna. Eftersom resorna är ganska långa, har man Västerbotten som arbetsplats kan det lätt bli så, blir det en hel del radio.

Och en hel del vrede.

Den första som skola kastas i helvetets lågor är Jennifer Lopez. Hör jag henne sjunga ordet ”floor” en gång till kommer jag att begå våldsbrott. Det kan vara jag som är gammalmodig, men känns det inte en smula sunkigt när en snart 40-årig småbarnsmorsa med bautaröv gnolar till tonerna av den gamla idiotlåten ”Lambada” och uppmanar till svettig dans och spritdrickande. Floortanten måste bekämpas.

Nummer två på min mentala dödslista är rumänskan som sjunger om sexiga saxofonspelare samtidigt som det vidriga instrumentet gör sitt bästa för att imitera en knölsvan som blivit skjuten på halsen av ett stycke paintballkula. Som syltlök på laxen kommer även en mansröst in med jämna mellanrum och vrålar ”Åke, ungjävel, ungjävel, ungjävel”. Det kan finnas en möjlighet att han sjunger något annat men jag kan då inte komma på vad.

Nummer tre. Svensk pop. Jag har inte en susning om vad artisten heter men lallaren sjunger oavbrutet om någon ”Lady Hey”. Texten, givetvis komplett hjärndöd. Rent musikaliskt, en mardröm av glättig idioti.

Tack, då var jag klar för den gången. Nu över till något helt annat. Rent demografiskt anar jag att de flesta som läser denna Likpredikan är rutinerade Satanskrigare runt de 30 som kuskat runt på vägarna ett par varv, alternativt har god inblick i hur det brukar gå till. För er kommer detta inlägg mest bestå av självklarheter, även om igenkänningsfaktorn kan vara tillräckligt tilltalande för att ett fortsatt läsande ska vara av intresse. Detta inlägg dedikerar jag nämligen till den yngre hungriga delen av läsarskaran som kanske är på väg att ge sig ut på sin första turné, samt till de som är sugna på en inblick i turnélivets vedermödor. Lite infotainment såhär på en kvasisolig veckodag skadar aldrig. Vet ni förresten hur varmt det kan bli i Skellefteå? Det är det ingen som vet. Jag har svettats mer än vad Sarah Jezebel Deva någonsin gjort efter att hon pressat in sig i någon latexdräkt och joddlat till CRADLE OF FILTH i strålkastarnas obarmhärtiga sken.

Ett vanligt fenomen som jag personligen märkt är när man sitter i lunchrummet på kneget och ens ickemusikaliska arbetskollegor ber en berätta hur det är att vara på turné. I regel brukar de tro att det rör sig ett långt 24-timmarskalas där glitter, glamor och ett allmänt dekadent leverne är Alfa och Omega. En inte helt korrekt bild av verkligheten och när jag berättar hur det egentligen går till brukar deras drömmar krossas precis som mina krossades när jag som barn fick den där bävernylonsoverallen i julklapp istället för den efterlängtade He-Manborgen. Om ni inte redan glömt det var det den dagen då jag började dyrka döden.

Att vara på resande fot kan vara klackarna i taket eller cyanidkapsel under tungan beroende på vilken personlighet och inställning man har. Själv hamnar jag någonstans i mitten med viss dragning åt cyanidhållet. Att vara på turné handlar nämligen 1 % om att spela musik, 51 % om att sitta i ett helvetesfordon och 48 % om en desperat jakt efter en hyfsad kopp kaffe.

Nu kör vi.

Avdelning 1. Packning.

Konceptet ”less is more” är något man bör beakta när man ska packa sin bjärta sportbag med förnödenheter. När jag var ute med DEFLESHED blev jag ytterst influerad av Matte Modin som i stort sett bara hade packat en tandborste. Sov gjorde han under deras backdrop. En tumregel när man packar är att man ska få den där tjeckiska barnhemskänslan när man tittar ner i väskan. Har man för mycket kläder slutar det bara med en demonisk oreda plus att man får bära tungt i onödan. Det finns även en 100 % möjlighet att ni stundtals färdas med ett lågprisflyg typ Ryan Air och de krossar ett ben i er kropp för varje kilos övervikt ni har medan de kacklar strofer från CRUACHANs bedrövliga ”Folk-lore”-platta. Ett högst olustigt scenario. Ha alltid ett par tomma IKEA-kassar modell blå prasselplast med er. Där kan ni snabbt stuva ner allt möjligt om ni behöver ha med er maximalt med handbagage för att slippa betala övervikt. Under turnén kan kassen agera förvaring för merchandise eller som smutstvättspåse. Det är som vi alla vet noll procent roligt att i mörker försöka leta fram rena underkläder i en väska där ledordet stavas ”kaos”. Man vill ju undvika att använda näsan för att hitta rena plagg. Näsan kommer i och för sig ändå att vara igentäppt av torkat corpse paint så ni får göra hur fan ni vill.

Är man ute i två veckor bör man packa max ett par vanliga brallor, fyra t-shirts, en långärmad tröja, fyra par kallingar och fyra par strumpor. Lägg därtill scenkläder och glöm för guds skull inte att lägga ner extra nitar. Underkläder kan köpas och slängas under resans gång och man handlar alltid någon schysst BURZUM-tröja modell bootleg deluxe som man kan kränga på sig när ens ordinarie nekrokostym börjar bete sig som Spindelmannens svarta symbiotdräkt. Ni kommer ändå att ha samma kläder på er dygnet runt så att ha en massa ombyten i onödan är bara poänglöst. Är man true har man bara kängor med sig, men det kan vara skönt att ha ett extra par gympaskor med sig. Att göra en CALLENISH CIRCLE, det vill säga att ha med sig badtofflor för att undvika kontakt med osanitära badrumsgolv, går självfallet fetbort. Packar ni trots denna uppmaning ner badtofflorna kan ni lika gärna sluta läsa och börja fistbanga till tvivelaktiga artister såsom DEAD BY APRIL, SONIC SYNDICATE eller NOKTURNAL MORTUM. Ni är nämligen döda för mig då.

Handduk kan vara en bra idé att ta med sig om man är på det humöret, annars är det lätt att knycka en på spelstället alternativ köpa en på första bästa närbutik. Däremot kan jag rekommendera att ta med sig en kudde. Man må känna sig som en fullblodsidiot när man släpar runt på en kudde likt en annan seriefigur men lyxen att kunna lägga huvudet på något annat än armen eller en hopknölad huvtröja när man kollapsar på en polsk grusplan är guld värd. Kudde underlättar även när man ska sova i en bil. Nu kanske ni tror att det finns sängar och allt möjligt fint i en turnébuss men då samtliga bussar brakar ihop efter tio minuter kan ni räkna med att stundtals färdas i hyrbilar. Förresten, packa med en sovsäck på en gång. Det kommer att bli kaos så var förberedda. Visste ni förresten att KRISIUN huttrandes delade sovsäck med varandra under en turné i Kanada? Det hade tydligen varit lite väl svalt där för de glada brassrökarbrassarna.

Läkemedel däremot, fyll väskan full! Såvida man inte är konstant BEHEXEN-packad så blir man förr eller senare sjuk. Allehanda piller för att stävja feber, värk och rännskita rekommenderas. Dödsknarket efedrin är rekommenderbart om man lätt får problem med luftvägarna på grund av damm eller allergi eller om man behöver spela trummor efter att ha varit klarvaken i över ett dygn tack vare diverse logistiska mardrömsscenarion. Lightvarianten koffeintabletter går bra det med. Glöm inte att stoppa ner en nässpray i packningen och ett paket öronproppar. Även om ni inte använder dem när ni spelar live så är det bra att fylla öronen med något ljuddämpande när snarksymfonin drar igång på natten. Då slipper ni nämligen döda alla i er närhet. Allt blir betydligt smidigare då. Bra turnéledare brukar ha med sig allehanda medikament men ju mer man slipper lita på andra människor desto bättre. Hell is other people. Glöm aldrig det.

Schampo och dylikt tjafs köper ni när ni kommer fram. Det finns ingen anledning att släpa med sig kilovis med skönhetsprodukter när den vikten kan användas till viktigare saker såsom extra nitar och blod. Använder ni blod live så kan jag tipsa om blodpulver som man kan köpa hos första bästa köttbonde eller hos en välsorterad slaktare. Blodpulver är som ni kanske redan förstått blod som man blandar med vatten. Detta är en gudagåva då man kan blanda så tjockt, så tunt och så mycket man vill och det håller sig fräscht hela resan. Ruttet blod smakar som vi alla vet ägg och solvarma skaldjur och när man kånkar med sig möget kan det bli knorr i tullen. Om arrangören säger att han kan fixa fram blod till spelningen så kan ni räkna med att han kommer att ”glömma bort det” eller att ”det var stängt hos slaktaren/snabbköpet”. I min kommande artikel kommer jag att gå in närmare på just arrangörer och hur ni enklast hanterar dem.

Elektroniska prylar typ laptop, MP3-spelare och så vidare är bra redskap för att avrätta den mördande tristessen eller om man vill avskärma sig från världen en stund. Är man inte misantrop från start så blir man lätt det efter ett tag på vägarna. Gaffatejp och ficklampa bör även de ha sin givna plats i packningen. Släng ner en svart spritpenna i röran när ni ändå håller på. När man som svensk sitter och ugglar i ett trångt backstagerum i ett fjärran land värmer det att se ordet ”kuk” klottrat på väggen.

Listan över saker ni inte bör ha med er är desto längre och här får omdömet avgöra vad som är rätt och fel. Rokokomöbler, vapenskåp och bilbanor kan lämnas hemma. Patronbälten kan man ha med sig om man känner att man har tur. Själv fastnade jag i tullen i Tyskland då jag hade mage att ha ett sådant nedpackat i mitt bagage. Som tur var slapp jag vara ensam, Stoffe från NAGLFAR fick förklara för de lätt efterblivna tulltjänstemännen att deras digitala gitarrprylar inte var kärnvapen och väl valda delar av NIFELHEIM fick förklara att… ja ni har ju själva sett hur deras scenkläder/civila kläder ser ut. Om inte mitt minne sviker mig fick även Eskilsson från utsökta PEST också han söka audiens hos tullfolket den dagen. Ska jag vara helt ärlig är det totalt lotto när det är dags att passera säkerhetskontrollen på flyplatser. I Mexiko trillade man dit på en rulle tejp och i New York på en tom förpackning som tidigare innehållit en våtservett. Om trummisen har med sig sina pedaler eller triggmodulen i handbagaget kan ni räkna med att få stå och svettas en stund. Som sagt, bered er på allehanda trubbel.

Avdelning 2. Fordonet.

Det finns flera sätt att färdas på när man är ute på vägarna. Minibuss är bra då de lätt kommer fram överallt och kan parkeras nära spelställena. Minibuss och hotell är en bra lågpriskombo så länge det inte är för långt mellan städerna, vilket det givetvis alltid är. Bered er på att spendera större delen av er vistelse i detta fordon. Är ni kortast i bandet? Ja, då får ni sitta i mitten såvida ni inte låter knytnävarna tala. Är man ung och spelar black metal är chansen överhängande att man är pinnsmal. Ta då chansen att turas om att sova på golvet i minibussen. Detta trick har räddat mig från många mentala härdsmältor genom åren. När ni ligger och försöker sova på golvet medan era orkestervänner använder er sargade lekamen som fotstöd rekommenderar jag att ni repeterar mantrat ”det är roligt med musik” ett par tusen gånger för husfridens skull. Personligen föredrar jag minibuss och hotell framför turnébuss och varför jag gör det kanske jag kommer att berätta någon gång i framtiden.

På papperet är en turnébuss ett rullande lyxhotell. Det finns sängar, toalett och förströelse i form av TV, DVD och TV-spel. Ibland kan man även hitta en kyl. Problemet är att all elektronik har en tendens att mystiskt kollapsa efter ett par dagar. Elfel på buss är industristandard. Toaletten kommer någon i förbandet att pissa, skita eller spy i bitar redan första kvällen så förbered ollonet genom att gnugga den med treans sandpapper varje dag ett par veckor innan avresa så ni enkelt kan stoppa ner snabeln i en tom ölburk utan att ni kastrerar er själva. Dessa fulla burkar får sedan agera tidlös underhållning när ni kastar ut dem i farten när ni färdas på Autobahn. Kylskåpet kommer att självdö samtidigt som den övriga elektroniken så vårda den ömt så länge den lever.

Avdelning 3. Lokaler.

Prio nummer ett varje gång ni kommer fram till ett nytt spelställe är att vara först på toaletten. Damtoaletten är alltid bäst eftersom den har lyx såsom varmt kranvatten, tvål och toalettpapper. I regel ser den heller inte ut som ett krossat inferno. När jag lirade i staden Trier i Tyskland för första gången var jag med om en händelse som enkelt kan illustrera hur tokigt det kan bli när dieten består av turnémat och ljumsktempererad pilsner. Undertecknad var på väg ut till turnébussen då magen plötsligt tyckte att det ar en bra idé att imitera krystvärkar. Instinktivt kände jag att tiden var knapp så jag löpte mot närmaste sanitetsanläggning. När man springer med skinkorna spända likt MORTICIAN-Wills biceps må man känna sig dum, men det är inte i närheten av den dumhet som uppstår när man i vild panik väljer att störta in på herrarnas. När jag väl betvingat caco-demonen och det var dags att med en hand drypandes av kallsvett nypa tag i dasspapperet hände det som bara händer i amerikanska ungdomsfilmer: papperet var slut. På den tiden kunde man inte spola ner papper i toaletten så man fick kasta använd cellulosa i en närliggande sopkorg. Jag kan, utan att förhäva mig, påstå att stunden då jag tog konceptet ”återanvändning” till en ny nivå inte var mitt stoltaste ögonblick. Summa summarum: sköt era toalettbestyr på damernas och se till att vara först.

En loge kan se ut hur som helst. Nu menar jag inte loge som i dansloge utan loge som i rum utan ventilation där man förvarar satanister när de inte spelar musik. Finns det en soffa i detta rum kan man räkna med att den snabbt blir belamrad med resväskor. Lustigt att väskor jämt är så himla trötta i benen. Placera väskan på golvet och håll käften är mitt tips. Oftast är det extremt ont om plats i logen men det har aldrig hindrat obehörigt folk från att komma in och vara fulla och extremt störiga. Min personliga favorit är lockiga holländare som är så packade att de bara kan vråla ortsnamn. Givetvis försöker de bryta sig in i samtalet när man försöker hålla en vettig diskussion med någon i bandet eller med någon annan som har tillträde till rummet. Sist detta hände var när jag och Dagon från INQUISITION satt och samtalade om livets väsentligheter, det vill säga black metal. Det gick knappt att namedroppa ett enda band utan att den obligatoriska holländaren vrålade ”Tilburg” med hes guttural röst så öronen blödde. Jag blev så trött. Håll logen fri från onödiga ting och onödiga människor så kommer allt att bli enklare.

Inga jävla tattare i logen!

Fortsättning följer…

/Hatpastorn

Mmm, den här godbiten har det redan smaskats på i Pastorns lista över 11 skivbesvikelser. Men här i församlingen vet vi hur man suger på karamellen. Vi lärde oss av BURZUM, som fulländade konceptet ”bara man lägger på dubbla kaggar efter 16 vändor av samma riff, kan man göra det 16 gånger till utan att någon märker något”. Ren magi i all sin enkelhet.

Magisk är kanske inte vad man kan kalla ”Recipe Ferrum”. Likväl blir jag helt stum när jag lyssnar på skivan närmare halv två på natten. Detta efter att tidigare under dagen konfronterats av ett alkoholiserat berg till karl, utan tänder men med skrubbsår i hela ansiktet och med en obetvingad lust att diskutera hockey på en för mig obegriplig variant av det ryska språket.

I ärlighetens namn kan jag inte begripa att den här skivan inte rönte mer uppmärksamhet. Jag är idag benägen att kora detta stycke historia till Det Mest Bedrövliga Försök Till Comeback Som Någonsin Spelats In.

ISENGARDs ”Vinterskugge” gav oss med sin genialitet inte bara fasansfulla efterföljare som också försökte sig på att ”sjunga rent”. Den gav förmodligen också uppsåt till så kallade artister som ville dela in sina skivor i tre delar. MISANTHROPEs ”Miracles: Totem Taboo”. Och TORMENTORs ”Recipe Ferrum”.

Nästa gång jag ser Fenriz på Unholy i Oslo ska jag slå honom på käften.

Första delen:

Svepande gitarrsolon från 80-talet. Och sedan titelspår. Svårbeskrivet, men inte helt uselt. Faktiskt ganska välarrangerat. Black metal är det väl inte direkt tal om, men en inte helt oäven hårdrock. Temat är också det helt OK: en slags beskrivning av en misslyckad gladiator och hans insatser vid Circus Maximus (och det till och med innan Russell Crowes testorulle haft premiär). Än så länge är allt ganska väl, även om Attila knappast kan sägas göra sin främsta sånginsats.  Nåja. Låt gå.

Intro nummer två får mig att tänka på vad som beskrivs i KRISTET UTSEENDES ”Pudrad fjolla vid konungens hof”. Barockt var ordet. Låten därefter känns som ett över/efterblivet sömnpiller från CANDLEMASS sämre tider, men är förutom det heller inte särskilt anmärkningsvärd. Mest bara seg.

Sedan bär det iväg. Ett akustiskt plockande banar väg för ett svettigt skrevjuckande raggarsolo mot en ljudmässig bakgrund inte ens EUROPE skulle vågat sig på. Ackorden får sedan ackompanjera en väsande gubbsjuk Attila. I det stora hela låter detta som om Ulf Lundell fått en halsinfektion och hyrt in en överbliven studioräv som möjligen hade två minuter i rampljuset med band som RETURN och GLORY. Låten ger ett intryck av att aldrig lägga av. Och vi är fortfarande bara på spår 3.                        

Knappt har skräcken lagt sig förrän det är dags för intro nummer 3 (fråga inte …). Åskknallar blandat med vad jag förmodar är ungersk dragspelshumpa drar igång och … ja, herregud. Var det så här den första fullängdaren, ”Anno Domini”, egentligen var tänkt att låta? Det närmsta jag kan likna det vid är en kombination av lika delar KING DIAMOND om han kommit från planeten Bizarro och Ronny och Ragges fullängdare ”Let’s pök”, men inte riktigt lika trallvänlig. Det låter fullkomligt efterblivet.

Skrevjuckandet fortsätter in i nästa bit. Vet inte om detta var avsett som en flirt med den åldrande läsarskaran av Sweden Rock, men att detta skulle ha något med det gamla TORMENTOR att göra köper jag bara inte. Och sångmässigt … i detta stycke låter Attila som om han härmar en förståndshandikappad. Lyteskomik i all ära, men allra roligast är det när komiken är ofrivillig. Om man vill höra sångaren från ”De Mysteriis dom Sathanas” försöka sig på läten man normalt förknippar med trötta 071-nummer kan det måhända vara intressant. Några kvinnliga porrstön hjälper honom på traven. Jag dömer ingen, men finner du detta upphetsande sitter du förmodligen också insmord i jordnötssmör efter ett urinbad med räkor. Låten håller på i över 10 minuter. Det känns som en timme.

Mmm. Vi tar oss an del två. Introt består av en trudelutt som verkar vara tagen från totalt genomusla THE SOIL BLEEDS BLACKs demosessioner och en skrattkavalkad inspelad hos det lokala dagcentret då klientelet för första gången fått finbesök av en av ABF-betald mindre framgångsrik stå upp-komiker. Detta skall alltså symbolisera ”Cult, Legend, Fun, Joke, Nation (the Hungarian…)”. Om nu någon tyckte att detta på papperet låter som en spännande idé ska vi ha ett par saker klara för oss innan vi nickar gillande.

1. Detta är samma band som gav oss monumentala ”Anno Domini”. Undanflykter som ”vi ville bredda vårt sound och variera oss lite” fungerar lika illa som de rysktillverkade högtalare jag inhandlade för 200 rubel. Inte ens försäljaren tyckte det var en bra idé att köpa dem.

2. Förutom King Diamond kommer INGEN undan med skratt i metal.

3. För att tackla elefanten i rummet: vad i Satans namn har detta med Black Metal att göra?

Om nu detta representerar Ungerns folksjäl har jag aldrig varit lyckligare över att bo i Skandinavien. Det har aldrig visats tydligare att detta med nationalromantik verkar vara degenererande för kollektiva genpoler.  Nåväl, till själva musiken: KING DIAMONDs absolut sämsta riff har återigen plockats upp från skräphögen då de likt radioaktivt avfall inte förmultnar utan utgör fara för hundratusentals år framöver.

När jag läste tyska i högstadiet minns jag att vi fick titta på tyska humorprogram. Dessa bestod oftast av att gäng lederhosen-klädda karlar som gick omkring i cirkel och vid givet tillfälle sparkade varandra i röven samtidigt som de sjöng falskt med barnsliga skrikande röster. Med andra ord lät det exakt på det här viset.

GLORYs gitarrist tillåts i nästa låt glänsa alldeles själv under studions glödlampa och jag antar att han gör det medan han slänger gitarren kring magen och putar i takt med munnen. Vid det här laget är jag tröttare än Harald Treutiger under hans 24-timmarssession vid premiärnatten för TV4+. Plötsligt kör Attila en dialog med sig själv där han å ena sidan låter som en förbannad Obelix av finskt ursprung, å andra sidan som en hysterisk Linus på linjen. O menja njet slov – jag är mållös. På riktigt.

Del tre:

Mmm, ”Sickness, Debility, Punishment of the evil child”. Vi håller oss kvar vid det andra ordet i titeln. Vid det här laget är jag övertygad om att hela skiten måste vara ett dåligt skämt. Muzak avbryts av grindattacker och jazzpartier. Påminner om mitt absoluta hatband – CEPHALIC CARNAGE. Detta följs av ett nio minuters långt parti gitarrsolo, bloppljud från ANCIENTs ”Ved trolltjern” och Gud vet vad.

Hade det inte varit för att bakgrundsmusiken ändå låter hyfsat genomarbetad och att någon slags tid lagts på layouten i bookleten kan inte detta vara annat än ett försök av upphovsmännen att klargöra hur många det egentligen går att blåsa, för att sedan skratta hela vägen till banken efter att Avantgarde Records betalat ut sina royalties.

Jesus Kristus. Plötsligt slås jag av insikten: jag har lyssnat igenom hela TORMENTORs ”Recipe ferrum”. Från pärm till pärm.

God natt och tack för kaffet.

/Heidenhammer

Det finns vissa saker man helt enkelt inte skämtar om. Danska polisongsatanister med corpse paint som ylar i falsett om tedrickande tanter är en av dessa ting.

Idag ska vi snacka KING DIAMOND.

Under en av förintelseförsamlingens mer seriösa ögonblick började vi diskutera vilken av Kingens berättelser som egentligen var bäst. Via en demokratisk omröstning var vi faktiskt rörande överens, vilket inte sker speciellt ofta. Jag, Hatpastorn, får ofta skäll för att jag i ett svagt ögonblick fes ur mig att jag tyckte att SACRAMENTUMs ”Far away from the sun” var en helt OK skiva. Dr Panzram hyser en morbid fäbless för Udo Dirkschneider och Heidenhammer har en osund relation till både neofolk och melodisk dödsmetall. Nu kommer säkert herr Hammer att opponera sig i kommentarsfältet, men det bjuder jag på.

KING DIAMONDs geni är vi dock rörande överens om.

Vi börjar med att lista upp de topp fem bästa historierna och de topp tre sämsta. Sämsta är väl kanske ett lite väl starkt ord men ni förstår vad vi menar. Hela spektaklet kommer att avslutas med att jag och Heidenhammer benar ut begreppen lite noggrannare.

Frågor på det?

Dr. Panzrams fem favorithistorier:

1. “The graveyard”.

2. “Conspiracy”.

3. “Abigail”.

4. “The spiders lullaby”.

5. “Fatal Portrait” (alt “House of God”).

Dr Panzrams tre svaga:

1. “Give me your soul… Please” (Man förväntar sig mer av King).

2. ”Voodoo” (Jag fattar fortfarande inte poängen med den storyn).

3. ”The eye” (Faller som lite platt jämfört med hans andra storverk).

Hatpastorns fem favorithistorier:

1. “The graveyard”.

2. “Abigail”.

3. “Them”.

4. “Conspiracy”.

5. “The puppet Master”.

Hatpastorns tre svaga:

1. “Give me your soul… Please”.

2. “Voodoo”.

3. “The eye”.

Heidenhammers fem favorithistorier:

1. ”The graveyard”.

2. ”Them”.

3. ”Abigail”.

4. ”Conspiracy”.

5. ”The puppet master”.

Heidenhammers tre svaga:

1. ”Abigail 2 – the revenge”.

2. ”Give me your soul … please”.

3. Vakant.

”The graveyard” från 1996 blev alltså vald till församlingens favorit. Märkligt kan tyckas, då många valt att se ”The graveyard” som en halvt om halvt medioker mellanplatta i herr Pedersens diskografi. Något som givetvis är lika fel som en bolero på Kikki Danielsson lådvinslekamen.

Heidenhammer reder ut begreppen.

1. ”The graveyard” var faktiskt den första KING DIAMOND-skivan jag lyssnade igenom från pärm till pärm. Lånade den av en kompis från Sveg och föll direkt för orgelpartiet i ”Sleep tight little baby”. Blev sedan så imponerad av själva historien att jag faktiskt skrev av den, låt för låt, från bookleten då jag inte hade tillgång till vare sig kopiator eller nätutskrift. Nåväl, i min mening har Kingen aldrig uttryckt sig bättre i text, vare sig i koncept eller i ordsnickrande. Att han också tar sig an ett mer allvarligt tema lyfter historien än mer. Den enda smolken i bägaren får sägas vara den knappa beskrivningen av händelseförloppet i sista låten, ”Lucy forever”.

2. Även förintelseförsamlingen har sitt biktbås. I ett känsloladdat ögonblick tog vi mod till oss och bekände, var för sig, att ingen av oss egentligen förstått den musikaliska storheten i KING DIAMONDs ”Them”. Katarsisupplevelsen var total. Historiemässigt är det dock en helt annan sak, vilket gjort att jag vid ett oräkneligt antal tillfällen läst igenom texterna utan att lyssna på skivan. Om än inte särskilt originell, har storyn en atmosfär få andra kommer i närheten av. Att denna superba berättelse aldrig filmatiserades eller omstöptes i bokform är näst intill obegripligt, men som kuriosa är det förträffligt – en av de bästa skräckhistorier som skrivits går alltså enbart att finna som konceptplatta av en liksminkad falsettsjungande dansk, fatalt porträtterad med en tekopp i handen och hopkrupen i en rullstol på omslaget. Och som om det inte vore nog, blev det dessutom en riktigt smaskig uppföljare i form av ”Conspiracy”, året därpå. Leve kungen!

3. Kungens texter har aldrig synkat så bra med själva musiken som på ”Abigail”. Finns egentligen inte så mycket att tillägga om historien då alla kan, eller borde kunna, den utantill. Det enda som stört mig är några textrader som borde redigerats bort – se texten till ”Black horsemen”, till exempel – men annars flyter allt på sällsamt bra. Vill mena att Kingen heller aldrig beskrivit sina karaktärer bättre än på detta album. Synd att han inte kunde låta dem vila i frid.

Nu går vi över till Kingens svagare verk.

1. ”Abigail 2 – the revenge”.

När uppföljare får epitetet ”The revenge” är det dags att huka sig. Faktum är att något inom mig dog när jag såg att Kingen inte bara bestämt sig för att casha in på en uppföljare till sin mest uppskattade skiva någonsin utan också gett den namnet ”The revenge”. Ljudbilden är bedrövlig och låtarna minns jag inte en ton av, men inte nog med det – denna historia kan vara något av det mest förvirrande jag någonsin läst. Berättandet får … AND OCEANS och VED BUENS ENDE … att framstå som redaktörer för tidningen ”Lättläst” i jämförelse. Inte ens efter att ha läst en förklaring till ”Abigail 2” hänger jag med i turerna trots idoga försök. Kingen måste drabbats av akut hjärnhärdsmälta, alternativt drabbats av en hysterisk suktan att ta postmodernismen ett steg längre. En del kanske tycker detta är genialiskt, men mig lurar ni inte.

2. ”Give me your soul … please”.

Min tro på Kingen hade så smått börjat falna från och med ”Voodoo”. Då jag nio år senare hörde titelspåret från ”Give me …” blev jag dock riktigt paff, för så bra hade det inte låtit på länge. Fick sedan tag i både denna skiva och specialutgåvan av ”Puppet master” för ett rimligt pris och såg fram emot en jävligt schysst kväll med en ny historia av självaste Kim Bendix, bourbon och öppen brasa. Besvikelsen blev … omfattande. Musikaliskt är resten av skivan bara trist, och historien är så förbannat dåligt berättad. Hela innehållet berättas egentligen i titelspåret, och resten av storyn känns ofantligt amatörmässig. Vet inte om herr Diamant försökte sig på en ny berättarteknik, men jag hoppas sannerligen inte han fortsätter med det.

3. Vakant.

Förutom de två tidigare nämnda anser jag inte att KING DIAMOND gjort fler bottennapp. ”Voodoo” tycker jag håller en unik atmosfär i både text och musik, även om storyn är väl tunn på sina ställen, ”The eye” har en del lyrisk utfyllnad men glimmar likväl till på sina håll, ”House of God” brydde jag mig aldrig riktigt om … och så vidare. Är jag tvungen får jag väl säga de sammanhängande låtarna på ”The spider’s lullaby”, då. Med tvekan.

Hatpastorn reder ut begreppen:

1.”The graveyard”.

Egentligen skulle jag kunna kopiera Heidenhammers text och placera här då vi är rörande överens om det mesta gällande lyriken på ”The graveyard”.  Just den plattan är faktiskt en av mina absoluta favoritskivor med KING DIAMOND och detta har till stor del att göra med storyn som verkligen sticker ut ur hans digra diskografi. Det enda jag kan opponera mig över är att han sjunger ordet ”Daddy” ett par gånger för mycket samt drar ett hejdundrandes nödrim i låten ”Digging graves”:

I’m digging graves, seven deadly tombs

I’m digging graves, below that crazy moon

Blossar inte kinderna Invasion Records-röda efter de stroferna har man tatuerat in ett permanent liksmink i hela ansiktet.

I övrigt är skivan så bra att jag kan varenda textrad utantill. Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig att skivan blev så annorlunda, även musikaliskt, men jag tippar på att han kände att han inte hade något att förlora och bara körde på det han kände var kul. Senare alster, främst ”Give me your soul… Please” känns mer framtvingade, precis som att han ger oss vad han tror vi fans vill ha. Vi vill ha vanvett, falsett och kanske en lavett. Inte riff stulna från JUDAS PRIESTs ”Painkiller” och lyrik lika trist som fotsvett.

2. ”Abigail”.

Mördande bra. I gymnasiet använde jag texten till ”Arrival” som en del av ett arbete i engelska B. Nu när jag tänker efter handlade min Engelska C-uppsats om IRON MAIDEN och mitt specialarbete om Teodor Kittelsen. Vilken satans nörd man är. ”Abigail” har i alla fall en unik atmosfär som få band, oavsett genre, ens kan komma i närheten av.

3. ”Them”.

Innan ni fyller kommentarsfältet med smädelser bara för att vi i Förintelseförsamlingen säger att vi inte uppskattar det musikaliska arbetet på ”Them” vill jag reda ut en sak. Den första halvan av plattan är helt magiskt bra, det som är problemet är att den andra halvan faller platt i jämförelse med den första. Det som gör Kingen så genialisk är att han skriver skivor som är bra istället för att göra ett par kanonlåtar och sedan fylla ut resten av albumet med mediokert trams. När jag lyssnar på Kingen är det alltid från pärm till pärm. Att tjejlyssna på samma låt om och om igen har aldrig varit aktuellt i den glade danskens fall. Med detta i beaktande håller inte ”Them” ända in i mål, jämför exempelvis med ”Abigail” där varje slagdänga är den bästa låten du hört i hela ditt liv.

Själva storyn då, en satanisk grandma som bjussar den unge King på sangviniskt helvetesfika. Jag bugar för Kim Bendix lysande begåvning. Trumljudet är riktigt smutt det med.

Nu går vi över till Kingens svagare verk och ser vad vi kan hitta där.

1. “Give me your soul… Please”.

“Give me a story… Please”. Jag gillade verkligen “Puppet master” och en av mina finaste stunder med KING DIAMOND på senare år var när jag skickade in bonus-DVD:n till nyss nämnda platta in i spelaren och fick se Kingen själv berätta hela historien i ett svep. Snacka om att man var peppad på att höra skivan efter den föreställningen. Varför har inte alla hans skivor släppts med en sådan bonusskiva? Jag skulle lätt kunna ha dubbletter av samtliga album, vilket jag i och för sig redan har så det får väl bli trippletter då, bara jag fick nöjet att se dansken sitta där och dominera. Apropå att sitta och prata skit. Var det bara jag som blev grymt besviken på Fenriz kommentatorspår på återsläppen av de monumentala ISENGARD-albumen?

När ”Give me your soul… Please” släpptes lyste bonusskivan med sin frånvaro. Ett idiotiskt drag. Däremot fick man en fantastiskt trött och poänglös historia samt stulna riff. Missförstå mig rätt, albumet är bra, men jag hade verkligen förväntat mig något mer. Särskilt efter ”Puppet master” som var en musikalisk och berättarmässig triumf.

2. “Voodoo”.

Jag skolkade för att kunna sitta och häcka utanför skivbutiken när denna släpptes. När jag väl fick digipakutgåvan i min hand sprang jag hem för att lyssna på skivan och läsa texterna från pärm till pärm.

Introt var lysande, första låten likaså. Sedan gick allt ner sig i ett stinkande sydstatsträsk, både musikaliskt och textmässigt, varpå jag knöt min näve och förbannade kosmos. ”Voodoo” är den skiva med KING DIAMOND som jag lyssnat minst på av alla hans plattor. Om albumet vore en maträtt skulle den vara en rejäl tallrik solvarma skaldjur. Det kan vara gott men risken för akut tarmtömning är för stor för att man ska vilja ta för sig allt för mycket på en gång. Dimebags gnisselsolon har jag alltid hatat mer än livet självt och hans poänglösa oljud på skivans titelspår gör det till det onödigaste gästspelet sedan Necrobutcher spelade bas på BLOODTHORNs cover av ”Deathcrush”. Necrobutcher är å andra sidan inte känd för att få spela bas på skivor så det kanske var kul för honom att faktiskt få göra det. Vad vet jag.

3. “The eye”.

Egentligen en inte så tokig historia men jag har aldrig fastnat för “The eye”. Den saknar glöd och man känner inget för karaktärerna. Ungefär som återinspelningen av ”Fredagen den trettonde” om ni bemödat er med att se den nödrullen. Att de sedan använt trummaskin på skivan men ändå haft mage att ha en fluffig Snowy Shaw med på bandbilderna gör mig lika trött som att se Grim på omslaget till IMMORTALs ”Pure holocaust”. Spelar man inte på skivan har man inget där att göra. Punkt. DARK FUNERALs cover av ”The trial” som ursprungligen finns att finna på ”The eye” kan för övrigt vara den tröttaste covern som spelats in.

Nä, nu ska jag ut och gräva kabel i den norrländska snålblåsten.

/Hatpastorn

Då eder Hatpastor kommer att befinna sig i Skellefteåområdet från och med söndag kan det finnas en liten risk att uppdateringarna kommer att bli lidande. Allt beror på tillgängligheten till Internet uppe i skogarna. Efter fyra års själsdödande kontorsjobb är det nämligen dags att jobba med något helt annat. Gällande inlägg finns det oändligt med material, tiden har emellertid inte räckt till för att färdigställa allt. Det som kommer att dyka upp inom en snar framtid är min och Heidenhammers KING DIAMOND-special. En artist man INTE skämtar om så detta får ses som ett ”seriöst” inlägg. Heidenhammer kommer även att fortsätta rapportera från Ryssland. Annat matnyttigt som i det närmaste är klart för publicering är Dr Panzrams redogörelse för Sveriges sämsta truminsatser, varför ordet ”abysmal” bör undvikas i bandnamn samt en djupdykning i den grekiska samlingsplattan ”A tribute to Bathory – Hellas salutes the vikings”. En fruktansvärd skiva. Black metal-turkhits 3 är även den på G.

Själv håller jag utöver de vanliga inslagen på med kulturartiklar om artister såsom GRAVELAND, ANCIENT och OVERDETH. Den sistnämnda var svårare att skriva än jag kunde ana. Man vet inte vilken ände av mardrömsgarnet man ska börja nysta i. Den artikel som ligger närmast till hands är dock mitt mastodontarbete gällande en viss svensk trummis. Skrämmande läsning utlovas.

Förutom Heidenhammers Rysslandsbetraktelser har det varit ganska tunnsått med resereportage men det kommer det att bli ändring på. Vad sägs om en guidad tripp till berget Vithatten samt en festivalrapport från Under The Black Sun där hela Förintelseförsamlingen plus gästartister kommer att medverka?

Som sagt, det är en del på G och så fort jag får ordning på tekniken kommer det att rulla på som vanligt. Nu över till något helt annat.

För en tid sedan gjorde jag en djupdykning i de ologiska bandnamnens rike. Grupper som exempelvis SVART SKALLE, GULLVEIG och NIDFJOLL tuggades, svaldes, idisslades och fördömdes. Listan över usla bandnamn tar tyvärr aldrig slut.

Det märkliga är att man aldrig behöver leta aktivt efter dessa namn, de kommer till en när man minst anar det. Ibland ramlar man över något när man lusläser ett gammalt fanzine, ibland ser man ett namn man inte tror är möjligt på ett klistermärke i ett skitigt backstageområde, ibland får man ett tips av dedikerade läsare och ibland kliver man rätt i dynghögen när man slentriansurfar på fikarasten på jobbet.

Nyligen upptäckte jag att det finns en spansk konstellation som heter STORBAIS. Jag har inte den blekaste aning om hur de låter men eftersom de härstammar från Spanien, landet med ett halvt bra band, anar jag att de inte vunnit Nobelpriset i bäst.

STORBAIS.

Smaka på namnet. Det kan finnas en liten chans att det betyder något helt annat på spanska.

Det finns inget band som heter VANHELGAD, ett namn som inte är så tokigt om man jämför med mycket annat. Däremot stoltserar ständigt aktuella Mjölby med en grupp som heter VANHELGD. Kommer man från Sundsvall har man en dialekt som gör att alla ”l” som kombineras med andra bokstäver förvandlas till ett ljud som påminner om någon som försöker prata efter att de tungkysst ett jordgetingbo. Be en Sundsvallsbo säga ordet ”sköljmedel” och ni kommer att kräkas rätt ut. VANHELGD ligger således inte speciellt bra i munnen och min undran är varför de inte petade in ett extra ”a” i namnet. Nu betyder säkert ”vanhelgd” något käckt och det överlåter jag till vår inofficielle språkexpert Wulfhariaz att reda upp i kommentarsfältet. DISMEMBER skulle ju egentligen hetat DISMEMBERIZER, men kortades av för att logon inte fick plats på kassetten och MÖRK GRYNING ska enligt legenden hetat MÖRK GRYNIG ett kort tag så konstiga saker har ju hänt. Namnet MISTIGO VARGGOTH DARKESTRA borde enligt alla rationella resonemang kortas ner. Mitt förslag: SKITBAND.

När jag var ute och drällde i Europa för ett par år sedan hade österrikiska MOSFET lämnat klistermärken i omoraliskt många backstageområden. Detta ledde till otaliga vitsar på deras bekostnad. I ett tidigare inlägg där jag, Dr Panzram och Heidenhammer radade upp några av de mest irriterande bandnamnen vi känner till skrev jag att MOSFET döpte sig till MOSFET för att STRIPSTJOCK redan var taget. Nu när jag är äldre och mer vis vet jag att det inte stämmer. MOSFET är ett samlingsnamn för hårdrocksmusiker som spenderar för mycket tid på vägarna. Det finns flera anledningar till att musiker som på debutplattan står med bar överkropp och tejpade nitarmband runt tredje skivan stoltserar med huvtröjor, skägg och insugna kinder. Anledningarna stavas backstagechips, dillkryddat vägkrogsmos och andra potatisrelaterade produkter. En potatisdoftande anekdot gällande BLOT MINE var när gitarristerna Athel W och Thunaraz plus några andra glada musikanter skulle resa till Rhodos. En resa där spriten flödade likt blodet från armarna på en fjortonåring som gråtrunkar till HYPOTHERMIA. På bussen från flygplatsen till hotellet valde den gode Athel W att stoppa öronen fulla med hörlurar och märkte helt sonika inte när reseguiden reste sig upp och började informera om resmål, hotell och annat matnyttigt. Mitt i den arma kvinnans informationsstund häver sig Athel W som suttit knäpptyst och ensam hela resan upp och vrålar:

”FAN VAD LESS MAN KOMMER ATT VARA PÅ FRITERAT EFTER DEN HÄR VECKAN!”

Det blev jättekonstig stämning resten av bussresan. Bra band för övrigt. BLOT MINE alltså. Amigaversionen/förproduktionen av ”My soul in fury flew” är i sanning en Sundsvallsklassiker.

Steget från MOSFET, chips och Rhodos-resor till det amerikanska gänget KALAS är inte långt. Tydligen går det vilt till på deras gästabud. Grabben till vänster ser hyfsat stenad ut, mannen i den bruna munkjackan och legofrisyr verkar lida av en legendarisk bakfylleångest, killen i mitten står bara inte i mitten, hela hans ansikte har förflyttat sig till mitten. Klara tecken på ett ohälsosamt leverne. Vad en nyrakad rödögd gammal THYRFING-sångare gör på bilden har jag ingen aning om. Vålnaden längst till höger har dock dragit konceptet ”kalas” till sin spets. Askgrå lakonisk uppsyn. Märken av krogslagsmål i ansiktet. Begynnande tunnhårighet. Vilken fest!

Att lyssna på grupper vars namn innehåller ordet ”troll” är som att åka skateboard nedför en trapp medan man håller i en flyttkartong till bredden fylld med varaner. Vad som helst kan hända. Att Frankrike fått ordning på sin black metal de senaste åren ser jag som något mycket positivt. Heavy metal-scenen befinner sig emellertid fortfarande i en djup svacka. Har ni hört P-TROLL? Vill ni inte riskera att förstöra hela dagen så räcker det med att ni kollar in skivomslaget till deras debutalbum ”Butcher twister”. Gillar ni det ni ser så kommer ni att gilla det ni hör. Vi andra som fortfarande kan räkna oss som renrasiga homo sapiens inriktar oss istället på själva bandnamnet. Vad är egentligen ett P-TROLL? Som preventivmedel betraktat bör ett p-troll hålla nativiteten nere. Hur man applicerar/använder produkten kan vi bara fantisera om.

1982 tyckte ett gäng brittiska ynglingar att det var käckt att peta in lite prickar över vokaler som så många andra band gjort med mer eller mindre lyckade konsekvenser. Slutresultatet blev det klassiska namnet TRÖJAN och det gick som väntat åt helvete med hela skiten. Slovakerna i SKON hade i alla fall den goda smaken att avvakta till 2007 innan de valde att skämma ut sig. Fisljummen slovakisk deppdöds är som vi alla vet ingen höjdare och namnet stinker fotsvett lång väg. Har jag för mycket fritid om jag startar projektet KLÄMMER bara för att kunna släppa en split med slovakerna? Förmodligen. Det kan finnas en minimal möjlighet att ”skon” betyder något annat på slovakernas konsonantrika språk men det känns lite väl osannolikt.

Nä, nu får det vara nog.

På återseende!

/Hatpastorn

Sedan musikbranschens gryning har man kunnat beskåda de mest besynnerliga skivomslagen, men vad döljer sig egentligen innanför bookletens skyddande framsida? Det är oftast här man finner saker som verkligen får en att häpna.

Black metal är, som så många gånger förr, inget undantag.

Jag nämnde tidigare att min digitalkamera vunnit SM i sämst och det är därför dessa skrifter varit relativt befriade från bilder. Nu kommer det problemet att vara löst inom en snar framtid men jag vill gärna ge er en liten inblick i vad det här projektet kommer att gå ut på redan nu.

Med en dödsängels tålamod har jag plockat fram min gamla digitalkamera och fotat några exempel. Kameran var faktiskt bra en gång i tiden men den tappades i golvet och har inte riktigt hämtat sig efter det traumat.

Vi börjar med välkända SACRAMENTUM och ser vad de tyckte var en bra idé att pryda innanmätet på deras MCD ”Finis malorum” med. ”Finis malorum” betyder ungefär ”slut på eländet” men som vi alla vet finns det inget som helst slut på eländet när vi snackar Trollhättan. Gitarristen Brolycke ville likt sin kollega i LORD BELIAL även han ha egenhändigt ritade konstverk i bookleten och bjöd här upp till dans med ett alster han valde att kalla ”Shadow of oblivion”.

Dra åt helvete vad fult.

En svävande tehuva i öknen som pryds av ett träd, mer öken samt en strålskadad spyfluga med jättepenis. Morran från Mumindalen står och gör Hitlerhälsningen och liemannen petar sig själv i ögat med den ynkligaste lien jag någonsin sett.

Varför satte ingen ner foten?

Vi rör oss mot Mora och tar en snabb titt på vad guldbandet ARCKANUM fyllde ut bookleten till ”Kostogher”-plattan med. Jag tror att det föreställer en skitsur uggla men det kan lika gärna vara en kampanj för den nya hamburgaren ”McPingvin”. Shamaatae var guden på att fylla sida upp och sida ner med snygg oläslig text men just den här fågeln har alltid förbryllat mig. Draken han plitade ihop på debutalstret ”Fran marder” är tusen gånger snyggare. Man vet förresten att man kan sin ARCKANUM när man stavar namnet Shamaatae rätt utan att tjuvkolla. Man vet även att man kan sin ARCKANUM när man låtsas att musikvideon/kendoövningsfilmen till ”Gava fran trulen” aldrig spelats in. Vilken musikvideo? Just det.

Nu börjar min kamera att säcka ihop men jag tror att de flesta känner igen den här layoutkatastrofen. SATYRICON valde att på ”The shadowthrone” lägga en mikroskopisk lila text mot en lila bakgrund. Svårläsligt skrivstilstypsnitt på det? Hela dagen lång. Liemannen från SACRAMENTUMs ”Finis malorum” är förresten på skogspromenad nere i högra hörnet. En lite kul detalj. Detta är dock bara en sida ur den totalt genombedrövliga bookleten till albumet och som jag nämnde tidigare kommer jag att återkomma och gå igenom hela rasket så fort jag får ordning på tekniken. Samoths blåa näsa, Morrans rygg och mysteriet med de gäckande tabbstoppen kommer att avhandlas grundligt.

Jag har alltid varit ett stort fan av ABIGORs musik och äger samtliga verk österrikarna klämt ur sig. Testpressen på ”Nachthymnen”-vinylen som bara finns i typ tre exemplar är väl egentligen den enda riktiga rariteten i samlingen, men den är helt klart en högst omtyckt ägodel. ABIGOR har emellertid inte varit ökända för att ha de snyggaste layouterna på sina 90-talssläpp varpå nästa kort behandlar plattan ”Supreme immortal art”. Guldtext mot gulddoftande bakgrund. Lägg därtill ett fullkomligt oläsligt skrivstilstypsnitt. Silenius sånginsatser som är bra men hyfsat virriga gör det inte lättare att tyda någonting. Napalm records snålade även på trycket och papperskvalitén så man måste hålla bookleten i ”porrtidning-med-blanka-sidor-versus-stark-lampa”-vinkeln för att överhuvudtaget ha en chans att kunna se något. Att Peter står med guldfärgat liksmink i rymden låter jag bero.

Layouten till skivan ”Vrede” av och med ALLEGIANCE tillhör det mest överdjävulskt fula man kan vila ögonen på. Vi snackar bakvända crazybokstäver, No Fashion-typsnittet in absurdum och en allmän hopplöshet. Det mest ögonbrynshöjande är dock reklamen för Hotmail som kan beskådas längst ner på sidan om ni kisar och koncentrerar er. Själv har jag svårt att koncentrera mig på grund av det faktum att jag valde att ha balkongdörren öppen och ett svartsjukedrama av rang utspelar sig på gatan nedanför. Tydligen ska någon ändrat något på Facebook och detta ska ha fått känslorna att svalla. Av tonläget/alkoholhalten att döma har whitetrash-paret varit på Daltons, Sveriges andra värsta sylta enligt syltor.se. Nu anklagar damen i sällskapet sin kille för att ha stoppat baguetten i någon vid namn Veronika. Killen står mest bara och fyllehulkar fram blandade vokaler som svar. Nu sprang hon iväg. Jag begriper mig inte på folk som säger att det aldrig händer något i Sundsvall. Det räcker uppenbarligen med att bara öppna balkongdörren.

Sista bilden för i afton är egentligen den enda bilden från DIMMU BORGIRs ”Stormblåst” som ser OK ut men jag måste få reda ut ett mysterium som gäckat mig sedan 1996. Vem fan är tjejen i mitten? Vad gör hon där? Hur tänkte de? Heter hon Veronika? Varför är det en helt främmande människa på bilden när flera av medlemmarna som spelar på skivan inte får vara med? Syntkillen i hatt exempelvis. Är det Sarcana från GEHENNA månne? Om så är fallet, vad gör hon där? Någon därute i stugorna måste veta detta, tacksam för svar. Om ni tycker att bilden är extra oskarp beror det på att den är hyfsat oskarp från start. Rena rama Inception-uppläget.

Så, nu har ni fått ett smakprov om vad som komma skall. Nu ska jag stänga balkongdörren och dyrka döden alternativt koka ett ägg.

/Hatpastorn

Då min scanner är för evigt död och min lökiga digitalkamera tappar fokus snabbare än en spritfull Annette Kullenberg har detta segment tyvärr låtit dröja på sig. Rådande digitala omständigheter har emellertid gjort det möjligt för mig att skamlöst stjäla bidrag från andra musikanter och publicera dem här i väntan på att jag får ordning på tekniken.

Vad jag pratar om är gamla brev från det Satansdyrkande 90-talet som såhär femton år senare bjuder på en hel del ofrivillig humor.

Vi börjar med ett brev från MITHOTYN och här ser vi klart och tydligt hur besvärligt det kunde bli när man var tvungen att skriva brev med en skrivmaskin. För er yngre läsare kan jag berätta att en skrivmaskin är ungefär som en dator fast utan skärm.

Vi lämnar Mjölby med vetskapen att Jens Lindström eventuellt hälsar och reser till Polen där skrivmaskinen fått ge vika för ett aggressivt hamrande med den trofasta bläckpennan. Uppmaningar skrivna på kollegieblock ämnade för matematikstudier ger onekligen lite extra skjuts åt polackens strikta övertygelser.

SWORDMASTER. Ja, jag låter texten tala för sig själv så slipper jag ge mig ut i timslånga haranger om bandanas och tveksamma stilbyten.

Det var tydligen inte bara jag som hetsade upp mig över VERGELMERs skivomslag, några ilskna fransoser var inte blyga med att använda utropstecken in absurdum för att understryka sitt uppenbara missnöje.

För att lugna oroliga läsare kan jag nämna att de norska horderna lyste med sin frånvaro. Vad den nonchalant nedtecknade lussekatten betyder vet jag dock inte.

/Hatpastorn

SACRAMENTUM, ett band som ständigt är aktuellt här hos oss i Förintelseförsamlingen. Anledningen till det är att jag, Hatpastorn, i ett svagt ögonblick tyckte att deras första fullängdare, ”Far away from the sun”, var en helt OK platta. Något som olyckskorparna Dr Panzram och Heidenhammer tråkat mig för i snart tio år.

Om sanningen ska fram tycker jag att skivan inte alls är så tokig om man vill ha sig en dos svensk black metal med slingor och mängder av reverb. Det fanns betydligt sämre band att lyssna på när det begav sig. Däremot är ”Far away from the sun” inte felfri. DISSECTION-lånen är ibland lite väl friska och produktionen blir imponerande blöt efter några genomlyssningar.

Det största mysteriet är dock Rudolfssons beryktade galoppgrind.

/Hatpastorn

Två poliser byggda som berg sneglar hotfullt åt mitt håll när jag irrar mig fram genom gatorna, ackompanjerad av isvindar som bestämt sig för att hålla våren på avstånd. Mitt fåfänga försök att hitta till den klubb jag ska till visar sig vara ett katastrofalt misslyckande och jag väntar bara på att en av de gråklädda milismännen ska ropa ”innostranets” till mig, ta mitt pass och försätta mig i häkte till dess att jag betalar min egen borgen.

Efter en stund är jag dock alltför less på att vandra samma gator upp och ned i väntan på ett riktmärke och bestämmer mig för att låta hammarprofeten komma till berget i stället för det omvända. Så jag tar mod till mig, stegar fram, och frågar en av dem på knackig ryska om vägen. Han nickar, pekar med hela handen och snart är jag på rätt väg. Halvvägs stöter jag ihop med Dima och ytterligare en svartklädd gestalt vars namn jag aldrig uppfattade på grund av hans kraftiga läspande.

Väl inne i lokalen hörs ett överjävligt muller från en minimal scen. Förvisso lär man sig att detta är ett land man aldrig slutar förvånas av, men att ENSLAVED efter snart 20 års trogen tjänst ska spela i ett utrymme mindre än Ungdomens Hus i Uppsala känns ändå lite småmärkligt.

Nåja. Tydligen är det brötdödsbandet RIGORISM från Kostroma som agerar förrätt på kvällens meny. För att vara helt ärlig fattar jag inte om det är soundcheck som pågår eller om de börjat spela på riktigt. Scennärvaron hos medlemmarna är så nära absolut nollpunkt man kan komma, men just då jag börjar önska mig någon annanstans långt borta inser jag att det faktiskt inte låter så tokigt trots allt. ”Ljudteknikern” gör sitt bästa för att få bort varje tillstymmelse till tramsigheter som riff, toner och ackord, men mitt i kakofonin – som egentligen har mer gemensamt med den MERZBOW-konsert jag bevittnade i Oslo 2001 än med death metal – begriper jag att detta faktiskt är riktigt bra och konstaterar återigen att även om rysk svartmetall må vara ett tvivelaktigt kapitel i musikhistorien verkar dödsscenen i alla fall leva väl och frodas.

Efter manglet går jag med ett helvetestjut ringande i vänsterörat för att hälsa på Mischa, dagen till ära iförd vikingahjälm av plysch samt en ENSLAVED-huvtröja. Med sig har han en säck med påmålad DARKTHRONE-logga, till brädden fylld av skivor med ryska metalband. Jag blir upplyst om att detta är hans distro. Jag erbjuder mig att köpa ett ex av SEPTORYs ”World War Chaos”, men hindras då jag blir lovad ett gratisex av specialutgåvan i stället, som present. Jag tackar och lovar att skicka ett gäng skivor med mitt eget band som tack.

Efter öl, cigaretter och diskussioner om nordgermanska språk, svensk 90-talssatanism och livet i allmänhet är det dock dags för ENSLAVED att dra igång. Tack och lov visar det sig att de får härja på en närliggande större scen av fullt acceptabel standard.

Med korten på bordet har jag inte varit något större fan av det här bandet på många år – faktiskt inte sedan 1997, det vill säga strax innan de släppte magplasket ”Eld”. Med risk för att åka på en Karl-Alfredsnyting av Pastorn står jag fast vid att den plattan är en katastrof på alla sätt och vis. Hur en guldplatta som ”Frost” kunde följas upp av något så mördande trist övergår än i dag mitt förstånd. Vill även minnas att den salufördes med devisen ”the most ENSLAVED-ish album up to date!” av Osmose Productions. Om nu det stämde låter jag vara osagt, men i alla fall …

I och med ”Eld” sprack ENSLAVEDs aktie likt en valutaspekulation i Sydostasien. Det efterföljande albumet ”Blodhemn” är jag idag benägen att framhålla som lite av en bortglömd juvel, men när den dök upp 1998 var det Photoshopdoftande drakskeppet på konvolutet redan skadeskjutet och verkade mest vänta på att som sin svenska vikinga/neo-folkkollega NORDMAN förlisa på en öde ö för att aldrig hitta hem igen.

Sedan tappade jag intresset, men likväl har jag alltid haft någon slags respekt för herrarna Kjellson och Björnson då de i mina ögon alltid, mer än andra, tagit sitt koncept på allvar. På gott och ont.

Med ett tidigare brinnande amatörintresse för asamytologi och runologi gillade jag alltid att bandet för varje skiva fördjupade sig i detta utan att hamna på tröttsamma villovägar. Varken tveksamma politiska sådana eller knätofsar låg i deras väg utan enbart ett vidareutvecklande av de ämnen de anammat. Problemet har väl snarare, åtminstone i mitt tycke, varit att ju mer intressant lyriken blev, desto tråkigare blev själva musiken. Progg har aldrig varit min grej, och än värre är det när detta blandas med metal. Originalitet är inte alltid lika med kvalitet, och i ärlighetens namn vet jag inte om jag tycker att det är värst originellt heller. Att ha som sellingpoint att man förenar black metal med PINK FLOYD är inget som pockar på uppmärksamheten. Själv tycker jag mest att folk konstaterat att det kanske är en cool sak att göra, men när det kommer till sin spets är det ändå ganska ointressant.

Hur som helst kan jag inte låta bli att tycka att det jag hör denna kväll faktiskt svänger utav bara helvete. Den spelstil de lagt sig till med, komplett med en perfekt mixad keyboard, fungerar utmärkt i högtalare som förmodligen sett sina bästa dagar för länge sedan. Tror faktiskt att de tillför den där lilla extra krispigheten som saknats på bandets senare utgåvor och skapar en råhet som gnager skönt i hörselgångarna. Att soundet annars är bra soft nu för tiden gör liksom inget, då balansen är i det närmaste perfekt mellan tunggung och rasp.

Då jag inte följt utvecklingen nämnvärt kan jag inte uttala mig om vilka låtar som spelades, förutom att de utannonserade några nya låtar från ”Axioma Ethica Odini” (en titel jag anser luktar väl mycket pretention och DIMMU BORGIR), samt ”Isa” som slutspår. De gamla numren representeras av ”Allfadr Odin” … och ett extranummer i form av en tio minuters lång version av ”Slaget i skogen bortenfor”. När denna väl drog i gång var jag nästan benägen att fälla några nostalgiska tårar.

Att däremot inte spela en endaste låt från ”Frost” … vad är det för jävla fasoner?

Hinner som hastigast med att byta några ord på norska med Ivar och keyboardspelaren Herbrand och skåla i hemgjort ryskt körsbärsvin, sötare än jordgubbssaft, innan det är dags att återigen försvinna ut i den barska vinternatten då kollektivtrafiken håller på att ge upp för kvällen.

Positivt överraskad. Tack för kaffet.

/Heidenhammer