Hatpastorn recenserar recensioner. Del 3.
Jag vet att jag har tjatat om orimliga recensioner på senaste så detta kommer att bli det sista inlägget angående det temat på ett tag. Recensioner är onekligen en outsinlig källa till märkligheter. Vi minns väl alla dokusåpan ”Wannabe” som sändes på TV3 strax efter millennieskiftet. Där kunde man följa grabbarna i TRIBAL INK, först kända som MEGA BOYS, och deras äventyr i musikvärlden. Mer behöver jag inte säga om TRIBAL INK i nuläget då de kommer att avhandlas i en separat artikel, men att bandet var uselt kan vi alla enas om. När deras album ”Surrounded by freaks” recenserades i Close-Up var jag eld och lågor. Äntligen skulle man få förkovra sig i en textbaserad slakt och få skratta i mjugg åt Funky-Dan, IMPIOUS-Ulf, Lonne och resten av de andra blivande rockstjärnorna.
Det blev varken skratt, mjugg eller förkovring.
Ordsmeden, som jag faktiskt inte minns namnet på, gav plattan ett ganska positivt mottagande och texten avslutades med informationen att Blackie Lawless, han började minsann som en wannabe han med.
Stopp och belägg.
Får man ynnesten att recensera TRIBAL INKs ”Surrounded by freaks” så får man inte kasta bort chansen att skriva ett omdöme så svidande att inte ens smiskevangelisten, tillika Sveriges främsta grafolog, Hans Scheike kan piska upp en mer hätsk stämning. Min misstanke är att eftersom så många var negativt inställda till hela konceptet ”Wannabe” ville skribenten gå emot strömmen för att inkassera viktiga hipster-poäng. Detta kan för övrigt vara enda gången i världshistorien orden ”hipster” och TRIBAL INK kommer att samexistera i skriven text. Jag kände mig iallafall jävligt blåst på konfekten. Därför kommer undertecknad i egenskap av fullfjädrad musikflagellant att gå till botten med TRIBAL INK och ge dem och hela programidén den behandling de verkligen förtjänade. Mer om detta till veckan.
Nu till något helt annat.
Poängsystem i recensioner har sina fördelar. På ett överskådligt vis kan man se vilka artister som sågas och vilka som får ett betyg så högt att man blir lockad att lyssna på deras verk. Ett lågt betyg, exempelvis 1 av 10 betyder att detta måste man bara lyssna på eftersom det verkar hysteriskt uselt och 10 av 10 innebär att det här är världens bästa skiva.
Som ni kanske märkt finns det många album som är bäst här i världen. Antalet skivor som får full pott är faktiskt oräkneliga. Full pott innebär att albumet är felfritt. Korten på bordet – hur många felfria plattor finns det egentligen om man bortser från VITHATTEN-demon? Även vax som är så bra att man slänger sin lekamen på det stampade jordgolvet i vördnad har detaljer som kunnat framföras bättre. 10 av 10, perfektion.
EDGUY – ”Theatre of Salvation”.
Utgivningsår: 1999. Självklart 1999.
A power metal masterpiece – 100%
Written by SirMichaelJ on August 29th, 2006
Oh Edguy. One of the most interesting bands in terms of Power Metal. Their early releases are what power metal should sound like. Epic, empowering, moving, and any other word that describes the exuberant feel of the albums. The latter half of their career sees them as more of a melodic rock band, but at least Tobias and company have left us with this treasure, possibly the best power metal album of all time.
Och här drar vi i handbromsen. Även om jag inte är lika inne på power metal som andra i läsekretsen av denna Likpredikan är, inga namn nämnda, så vet jag att EDGUY INTE är ett av genrens starkaste band. Jag har sett dem live och just denna skiva har jag hört till leda. varför? Jo, en före detta bekant var fanatisk supporter av EDGUY. Jag hatade då, jag hatar nu. Generisk tysk power metal med scenens värsta Kiske-imitatör. Punkt.
After a fairly well done intro, the guys kick the album with Babylon. Holy shit at the opening riff, from there it draws you in. The chorus just sucks you in even further. It’s a real attention grabber; Tobias shows off those chords and wails away masterfully. This song clocks in at 6:10 so you know it wont just be a repeat of the above, and a closing. Instead Edguy takes you at the 3:25 mark and just lets out a power metal solo like no other. You’ll find yourself rewinding just to hear it one more time. The fact that right after the solo Tobias kicks in with a chant that becomes nearly impossible not to sing along with. The song closes out as promptly as begins. This is a great song for people who haven’t heard power metal to get a real feel for how to do it right.
Svarta stinkande lögner.
The Headless game, is a midpaced song with lots of double base, at a not so irritating mid pace as well. This song really reminds me of early Gamma Ray, and mid Blind Guardian minus the multi-layered vocals, until the chorus that is, almost Edguys trademark. The Headless Game is one to properly air guitar sing to, throw the fist up, and sing right with Tobias. While not the best song on the album its one you wont want to hit the forward button on.
”a not so irritating mid pace as well”. Jag sitter just nu och djupandas.
Land of the Miracle. Edguy cannot do ballads. No matter how hard they try they cannot accomplish such a feat. This is the only song on this cd Id hit skip to, other than the other ballad, but that’s later in the cd.
Jaså, en usel låt på skivan som recensenten hoppar över. Rimligt att ge albumet full pott när en av låtarna anses vara olyssningsbar.
Waking Up The King is sort of like track two, The Headless Game, in the just the sheer catchiness of the overall song. The double bass kicks in here and there, the guitars are very catchy and Tobias belts out some great vocals. Some think his chorus performance over does it, but very few can hit those high notes and not sound lame. Tobias hits them and even adds a vibrato while hitting it. And it works well with Waking Up The King.
Tobias Sammet. Låt oss bara ta några sekunder och smaka på namnet. Tobias Sammet. När jag såg honom live i Sundsvall stod han på en pinnstol och uppförde sig så tyskt att jag inte kunde få erektion på flera månader. Varför såg jag EDGUY live? Ja, vi är inte precis bortskämda med spelningar häruppe. Vi famlar efter halmstrån och oftast får vi en grabbnäve fekalier i handen i detta desperata famlande. Detta var en sådan kväll. HAMMERFALL var huvudband.
Falling Down is a stellar track; the opening riff is the catchiest opening riff Edguy has ever done. The song itself is fairly long at 4:35, but with the way it just rolls right along it seems like a 3-minute song. This is the only song however that follows the basic song structure, but who can complain? This song could be the shining example of how to pull off a simple structure and still impress even the most cynical fan. Falling Down also boasts a very killer solo, the way each note carries from one to the next, and the tempo changes throughout make it worth noting. After about 20 seconds of good ole Edguy chanting it’s back to close the song out. A very good song, and one of the better ones on Theater of Salvation.
Dessa fyra minuter och trettiofem sekunder känns som en livstid instängd i ett rum fylld med skendöd lök där Leila K på evig avtändning sjunger a capella-versioner av MAYHEMs ”Ordo ad chao”.
Arrows Fly. How in the hell did Edguy make a song that was perfect from before and follow it with a song of the same amount of greatness. I really have no answer for this. Arrows Fly starts off with a great lead, which carries with its greatness through the songs entirety. This song has a little more multi-layered vocal than Falling Down, which I happen to like so if you’re a fan of such styled vocals, Arrows Fly is another example of how Edguy can take a vocal performance and make it enhance the overall quality of a cd.
Trummisen heter Felix Bohnke, på riktigt.
Holy Shadows is a great heavy metal power metal tune. The lyrics almost feel as if the leads are singing them. The only problem with this song is the lyrical content, while I am a fan of the ladies, in this release it’s just a bit of a shock. Tobias does what you’d expect of him now, and makes a sexual reference. Its not a bad thing, just really throws you off. Besides that Holy Shadows lets Tobias hit some lower notes that he usually never hits, its good to hear Tobias hit the other end of the vocal spectrum.
Om livet är er kärt. Läs ALDRIG Tobias Sammets lyriska verk. Särskilt inte de som behandlar lättfotade fruntimmer. De är mer stötande än omslaget till VHS-utgåvan av den romantiska komedin ”Doppelfaust: grosse anal”.
Another Time. UGH! Another ballad, while this is not as bad as the previous, its still very shitty for a ballad. Skip.
En till dålig låt. 100 % av 100 % känns mer och mer berättigat.
The Unbeliever, aside from the next song, has the most multi-layered vocals. They really work well because the keyboards give it a slight dark feel. Here and there you’ll hear an organ that just resonates a depressing or dark feeling. The chorus is complete with double bass, choir, Tobias, excellent leads, you name it. After the second chorus the solo comes in. And what a solo it is, the rhythm guitar is actually a little bit louder than the lead, but it doesn’t take away form the solo.
Jag kan relatera till mörka depressiva känslor.
Theater of Salvation is the BEST power metal song. From the beginning of metal until today, no power metal song better personifies what a power metal should sound like. What can be said about perfection? A mix of multi-layered and solo vocals, which is no surprise, but it’s done with perfection here. The first verse is a catchy mix of perfect vocals and perfect rhythm. The chorus slows down to a very slow tempo, than you feel a slight build and you get a full bombardment of a perfect chorus. Notice a pattern here? The pattern of perfect? Its rare you ever get a perfect anything in metal, there’s always that one series of notes or annoying vocal delivery, but none to be mentioned here. Theater of Salvation has a perfect everything, no note is missed, and no vocal line skewed, no better placement of the choir, no better lyrics. Every element was brought together to bring you a perfect song, in term of power metal. If I had to choose just one part in the song call the best it would be the solo. It just carries you away into the mindset power metal was meant. Not to mention when the Tobias comes back in has in his most soprano like voice to kick the song back into gear. After some nice acoustic guitars and extended chorus, that unforgettable choir is back with a roar. At the 9-minute mark, YES 9 MINUTE! The song reaches its most up tempo part with Tobias and choir alternating vocals, and finally closing with that beautiful chorus. Once again, this song can’t be topped thus far. Theater of Salvation along could have got this album a score of a 100 even if the other songs blew.
Det känns lite motigt att göra narr av någon som lider av en hjärnskada men vad ska man göra? När EDGUY gör låtar som är nio minuter långa vill jag bara ge upp.
Edguy may not know it now, but this release will long fuel many power metal bands to come. And if those bands can follow the formula remotely used to record this album, they can be assured success.
En olycka kommer sällan ensam men power metal-vågen drog detta till sin spets. Likt apokalypsens fyra ryttare svepte tysk musik över Tellus och inspirerade en hel generation att skapa egen musik. Vet ni vad som händer när band från glesbygden bestämmer sig för att spela power metal? Vet ni vad som händer när band från Sundsvall eller närliggande områden som Timrå börjar spela power metal? Det är något jag kommer att berätta inom en snar framtid och då kommer ni att förstå varför jag har grava problem med genren som börjar på bokstaven ”P”.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
18 mars, 2011 den 9:41 f m
Men vafan, det har tagit mig typ tio år att förtränga Tribal Ink, och så kommer dom upp till ytan på nytt. Precis som Human Centipede så kräks jag i min egen mun bara minnesbilder flimrar förbi.
Fast samtidigt ser jag ju såklart fram emot att du ska gå till botten med dom (för det är ju som en trafikolycka, man kan inte slita blicken men skriker i fasa samtidigt), men snälla snälla Hatpastorn, visst kan vi sen lämna dom där?!
18 mars, 2011 den 9:43 f m
Och för den som vill se mupp-TV i sitt esse så tror jag att ”Wannabe” fortfarande finns att beskåda på TV6 play. Såg serien igen i somras och den väcker mordlusten i en. Jag förstod aldrig heller storheten med Edguy, dock tajmade jag in min entré på deras spelning i Umeå exakt i ögonblicket då Sammet tackade för sig och sin orkester, U.D.O var väl på den turnén också? För inte fan i helvete hade jag gått på en spelning för att se Hammerfail inte.
18 mars, 2011 den 9:45 f m
Återigen har hatpastorn förgyllt ännu en dag!
18 mars, 2011 den 10:03 f m
Inte ens JAG har sett Hammerfall live och då trumfar jag med uppväxt i Åtvidaberg som ju får Sundsvall att framstå som en metropol 😉
18 mars, 2011 den 10:13 f m
Till Åtvids fördel har ni dock kändisen Benno Magnusson. Överstegsfinternas härold.
18 mars, 2011 den 10:24 f m
hahahahahahha
Min enda fråga är: hur orkade du läsa hela recensionen? Det borde gå att diagnostisera. 8)
Kudos för otroligt underhållande läsning! Igen.
18 mars, 2011 den 10:26 f m
Power metal är och förblir en styggelse. Och lycklig är jag för att jag aldrig såg Wannabe. Bara namnet är ju illa nog.
18 mars, 2011 den 10:36 f m
Har skivan i fråga. Tyckte att den var asbra. Såg också edguy och hammerfall live på den rundan (i kristianstad). Skrev även en förskräcklig insändare i close-up där jag önskade mer power metal. Vad fan höll jag på med? Jag måste ha gått igenom en svårartad livskris där i skarven mellan 90- och 00-talet.
18 mars, 2011 den 10:46 f m
Hahaha! Slutet 90-talet var onekligen en mörk tid för oss alla. Jag spelade av Edguys första på kassett och varför jag gjorde det har jag ingen förklaring till. Allt är bara en omdömeslös dimma.
19 mars, 2011 den 5:23 e m
Det är skönt att vara immun mot power metal-pesten. I gengäld har jag gjort andra pinsamma fadäser – som att köpa Machine Heads ”the burning red” detta dödens år 1999 och på allvar tycka den var bra. Det gjorde jag inte så länge. Senast jag lyssnade på den var nånstans i höjd med St Anger.
18 mars, 2011 den 12:20 e m
Töntar. När power metal-vågen svepte in för 11-12 år sedan var det BARA Norskt sataniskt skogsknaster som gällde för mig.
19 mars, 2011 den 10:36 f m
Jag övergav black metal för power metal. Total sinnesförvirring och förmodligen även sinnessjukdom led jag av.
18 mars, 2011 den 1:11 e m
Nu börjar jag ångra att jag inte gick på den där Hammerfall/Edguy-spelningen själv. Hade de fyrverkerier på Pipeline?
18 mars, 2011 den 1:38 e m
Inga fyrverkerier. Däremot en pinnstol.
18 mars, 2011 den 4:15 e m
Dom hade 2 gigantiska bord som täckte upp 3/4 utav scen med varsin saftblandare och vi hade stränga order om att INGEN icke tysk fick infinna sig i scenområdet.
18 mars, 2011 den 2:50 e m
Ang. Sammets texter så vill jag minnas att de har en låt som heter ”Rise of the Morning Glory”.
Jag hade inte koll på albumet innan, men i SRM bekräftade tysken att låten handlar om morgonstånd.
18 mars, 2011 den 4:52 e m
Jag var också på nämnda Pipeline-spelning. Minns ingen pinnstol men minns att jag bytte några ord med Tobias efteråt (den ende av tyskarna som egentligen kunde engelska). Även om jag var där för att se Hammerfall (medan de fortfarande var bra – jo, de har varit det) tyckte jag även att Edguy gjorde bra musik på den här tiden. Vain Glory Opera, Theatre Of Salvation och kanske framför all Mandrake är bra skivor. Efter det gick det utför. Men du, Tobias get-vibrato som han körde med INNAN Theatre of Salvation är kanske det värsta hårdrocksvärlden har upplevt till dags dato. Tydligen insåg han också det och övergick till ett mer normalt sådant.
Jag kan fortfarande lyssna på tysk power metal ibland även om det är alltmer sällan som behovet tränger sig på!
3 november, 2014 den 1:08 e m
Haha fyfan, jag bilade från östersund för att se den här konserten, inklämda, 4 player i baksätet i en bil modell mindre än golf. Jag vill också minnas att Sammet var rätt trevlig och pratade, men då jag var en finnig ungdom så lär jag inte ha haft så mycket att säga. Sen hade jag inte hört Edguy innan och åkte enbart, ENBART för att se hammerfall. jävla vansinne så här efteråt. Mitt intresse för power metal svalnade kort därefter och sen dess är det sällan man slänger på nåt, men det här inlägget fick mig att sparka igång vain glory opera igen. Tur att man blev argare med åren, tänk att vara 30 och fortfarande power metal.
Som rolig(?) kuriosa så kan jag informera om att vi senare startade ett av få black band i Östersund för tiden (ta mig fan om vi inte bildades ’99), spelade in en låt som låter ohyggligt kasst och har nåt slags numetal break. Men det var jävligt trve! Fast inte alls egentligen, men vi hade i alla fall ingen synth!
Då jag numera bor i Tjeckien så kollade jag runt lite ifall nån av mina vänner visste nåt mer spännande om M ”Satan” Midgard Antichrist och CO i Ostravas stolheter Enochian (Bandfotokatastrofer. Del 10) dock utan framgång då ingen visste vilka de var.
3 november, 2014 den 1:12 e m
Och tack som fan för en otroligt rolig blog! Kommer du förbi Tjeckien nåt så har du ett packe branik att hämta in som tack.
13 november, 2014 den 7:46 e m
Det låter ljuvligt!
18 mars, 2011 den 6:02 e m
Pastorn, må du aldrig lägga ned din blogg. Jag flinar. Massor. tribal Ink är… sådär. Typ.
18 mars, 2011 den 9:19 e m
http://www.tv6play.se/program/wannabe
18 mars, 2011 den 9:56 e m
Wannabees och powermetal, nä nu börjar det gå utförsbacke. Det här blev för mycket, måste bedöva mig snarast.
18 mars, 2011 den 10:02 e m
Fast svampbob gör mig glad! Man får hålla ögonen borta från det som är runt tröjan..
18 mars, 2011 den 10:48 e m
Tribal Ink är ju sjukt coolt namn. Man kan, utan att ha hört varken skivan eller sett programmet, ana dess födelseperiod. Svennerockers på klamydiaresa till Kos lär ha brallat på sig av glädje.
Det hade jag gjort, om det varit min grej.
19 mars, 2011 den 3:25 e m
Att tyskarna är kungar av dålig smak kom väl knappast som en nyhet för någon. Själv har jag faktiskt sett eländet hela TVÅ gånger, en gång på den nämnda turnén med Hammerfall, och en gång i Wacken (1998) när vi stod och väntade på God Dethroned vilka visade sig ha blivit ersatta av just Edguy (!).
En kommentar angående tiopoängare från en tvättäkta besserwisser bara. Att ett band får 10/10 betyder bara att den var närmare felfri än 9 – jämför med en hundragradig skala där en skiva skulle kunna få t.ex 94 eller 95 poäng, översatt till en tiogradigskala skulle den förstnämnda få 9 och den andra 10, trots att den då bedöms som sämre än album som får 97 eller t.o.m 100 poäng =)
20 mars, 2011 den 8:07 f m
Lysande som vanligt! Men tycker det ar dags for hatpastorn att dissekera (pun intended) Reinkaos!
20 mars, 2011 den 9:24 f m
Håller med. Reinkaos är bara konstig och intetsägande.
20 mars, 2011 den 6:29 e m
Konstigt och intetsagande ar tva av dom vanligare adjektiven jag skulle vilja anvanda om denna skivan.
20 mars, 2011 den 6:31 e m
Och oförklarligt hypad av alla ”satanister” som tycker MLO är det nya LaVey. Reinkaos är bara bedrövlig. Hade inte Jon skrivit den hade ingen försökt tycka om den.
21 mars, 2011 den 1:21 f m
Reinkaos ska tydligen ha dem bästa sataniska texterna någonsin, om man ska tro ett uttalande jag hört.
21 mars, 2011 den 3:33 e m
Jag tycker att den plattan är riktigt bra faktiskt. Heavy metal möter black metal på ett klockrent sätt. Dock skiljer den ju sig en del från tidigare verk.
21 mars, 2011 den 1:19 f m
”Vet ni vad som händer när band från glesbygden bestämmer sig för att spela power metal?”
Nej, lyckligtvis kom jag på bättre tankar. När jag började lyssna på metal i de yngre tonåren så tyckte jag att Blind Guardian var det bästa som hänt världen, men tyckte att det borde finnas något som var ännu mer storslaget, varför jag började fantisera om hur pompöst och bombastiskt mitt framtida projekt skulle bli.
Jag såg framför mig hur scenen i min rockstjärnedröm befolkades av orcharméer, mäktiga svärdsstrider, drakar och orkestrar som skulle få Dimmu Borgir att skämmas o.s.v.
Det tragiska i sammanhanget är att Byron Roberts från Bal-Sagoth (som jag något motvilligt faktiskt diggar) sagt att han på fullaste allvar skulle vilja göra något liknande om han hade budget nog.
21 mars, 2011 den 10:43 f m
Ser fram emot Wannabe-inlägget. Pinsammare TV får man leta länge efter – missa inte för allt i världen Niels’ nuvarande karriär som Anders Glennmark-lookalike i Timo Räisinens band.
21 mars, 2011 den 9:05 e m
Finns det någonting i musikväg som det borde vara åldersgräns på så är det väl just Power metal. Det finns mycket få fenomen som kan orsaka så mycket smärta som tonårspojkar som inte har kommit ur målbrottet som försöker sig på såna tonövningar.