Hatpastorns likpredikan

Mmm, den här godbiten har det redan smaskats på i Pastorns lista över 11 skivbesvikelser. Men här i församlingen vet vi hur man suger på karamellen. Vi lärde oss av BURZUM, som fulländade konceptet ”bara man lägger på dubbla kaggar efter 16 vändor av samma riff, kan man göra det 16 gånger till utan att någon märker något”. Ren magi i all sin enkelhet.

Magisk är kanske inte vad man kan kalla ”Recipe Ferrum”. Likväl blir jag helt stum när jag lyssnar på skivan närmare halv två på natten. Detta efter att tidigare under dagen konfronterats av ett alkoholiserat berg till karl, utan tänder men med skrubbsår i hela ansiktet och med en obetvingad lust att diskutera hockey på en för mig obegriplig variant av det ryska språket.

I ärlighetens namn kan jag inte begripa att den här skivan inte rönte mer uppmärksamhet. Jag är idag benägen att kora detta stycke historia till Det Mest Bedrövliga Försök Till Comeback Som Någonsin Spelats In.

ISENGARDs ”Vinterskugge” gav oss med sin genialitet inte bara fasansfulla efterföljare som också försökte sig på att ”sjunga rent”. Den gav förmodligen också uppsåt till så kallade artister som ville dela in sina skivor i tre delar. MISANTHROPEs ”Miracles: Totem Taboo”. Och TORMENTORs ”Recipe Ferrum”.

Nästa gång jag ser Fenriz på Unholy i Oslo ska jag slå honom på käften.

Första delen:

Svepande gitarrsolon från 80-talet. Och sedan titelspår. Svårbeskrivet, men inte helt uselt. Faktiskt ganska välarrangerat. Black metal är det väl inte direkt tal om, men en inte helt oäven hårdrock. Temat är också det helt OK: en slags beskrivning av en misslyckad gladiator och hans insatser vid Circus Maximus (och det till och med innan Russell Crowes testorulle haft premiär). Än så länge är allt ganska väl, även om Attila knappast kan sägas göra sin främsta sånginsats.  Nåja. Låt gå.

Intro nummer två får mig att tänka på vad som beskrivs i KRISTET UTSEENDES ”Pudrad fjolla vid konungens hof”. Barockt var ordet. Låten därefter känns som ett över/efterblivet sömnpiller från CANDLEMASS sämre tider, men är förutom det heller inte särskilt anmärkningsvärd. Mest bara seg.

Sedan bär det iväg. Ett akustiskt plockande banar väg för ett svettigt skrevjuckande raggarsolo mot en ljudmässig bakgrund inte ens EUROPE skulle vågat sig på. Ackorden får sedan ackompanjera en väsande gubbsjuk Attila. I det stora hela låter detta som om Ulf Lundell fått en halsinfektion och hyrt in en överbliven studioräv som möjligen hade två minuter i rampljuset med band som RETURN och GLORY. Låten ger ett intryck av att aldrig lägga av. Och vi är fortfarande bara på spår 3.                        

Knappt har skräcken lagt sig förrän det är dags för intro nummer 3 (fråga inte …). Åskknallar blandat med vad jag förmodar är ungersk dragspelshumpa drar igång och … ja, herregud. Var det så här den första fullängdaren, ”Anno Domini”, egentligen var tänkt att låta? Det närmsta jag kan likna det vid är en kombination av lika delar KING DIAMOND om han kommit från planeten Bizarro och Ronny och Ragges fullängdare ”Let’s pök”, men inte riktigt lika trallvänlig. Det låter fullkomligt efterblivet.

Skrevjuckandet fortsätter in i nästa bit. Vet inte om detta var avsett som en flirt med den åldrande läsarskaran av Sweden Rock, men att detta skulle ha något med det gamla TORMENTOR att göra köper jag bara inte. Och sångmässigt … i detta stycke låter Attila som om han härmar en förståndshandikappad. Lyteskomik i all ära, men allra roligast är det när komiken är ofrivillig. Om man vill höra sångaren från ”De Mysteriis dom Sathanas” försöka sig på läten man normalt förknippar med trötta 071-nummer kan det måhända vara intressant. Några kvinnliga porrstön hjälper honom på traven. Jag dömer ingen, men finner du detta upphetsande sitter du förmodligen också insmord i jordnötssmör efter ett urinbad med räkor. Låten håller på i över 10 minuter. Det känns som en timme.

Mmm. Vi tar oss an del två. Introt består av en trudelutt som verkar vara tagen från totalt genomusla THE SOIL BLEEDS BLACKs demosessioner och en skrattkavalkad inspelad hos det lokala dagcentret då klientelet för första gången fått finbesök av en av ABF-betald mindre framgångsrik stå upp-komiker. Detta skall alltså symbolisera ”Cult, Legend, Fun, Joke, Nation (the Hungarian…)”. Om nu någon tyckte att detta på papperet låter som en spännande idé ska vi ha ett par saker klara för oss innan vi nickar gillande.

1. Detta är samma band som gav oss monumentala ”Anno Domini”. Undanflykter som ”vi ville bredda vårt sound och variera oss lite” fungerar lika illa som de rysktillverkade högtalare jag inhandlade för 200 rubel. Inte ens försäljaren tyckte det var en bra idé att köpa dem.

2. Förutom King Diamond kommer INGEN undan med skratt i metal.

3. För att tackla elefanten i rummet: vad i Satans namn har detta med Black Metal att göra?

Om nu detta representerar Ungerns folksjäl har jag aldrig varit lyckligare över att bo i Skandinavien. Det har aldrig visats tydligare att detta med nationalromantik verkar vara degenererande för kollektiva genpoler.  Nåväl, till själva musiken: KING DIAMONDs absolut sämsta riff har återigen plockats upp från skräphögen då de likt radioaktivt avfall inte förmultnar utan utgör fara för hundratusentals år framöver.

När jag läste tyska i högstadiet minns jag att vi fick titta på tyska humorprogram. Dessa bestod oftast av att gäng lederhosen-klädda karlar som gick omkring i cirkel och vid givet tillfälle sparkade varandra i röven samtidigt som de sjöng falskt med barnsliga skrikande röster. Med andra ord lät det exakt på det här viset.

GLORYs gitarrist tillåts i nästa låt glänsa alldeles själv under studions glödlampa och jag antar att han gör det medan han slänger gitarren kring magen och putar i takt med munnen. Vid det här laget är jag tröttare än Harald Treutiger under hans 24-timmarssession vid premiärnatten för TV4+. Plötsligt kör Attila en dialog med sig själv där han å ena sidan låter som en förbannad Obelix av finskt ursprung, å andra sidan som en hysterisk Linus på linjen. O menja njet slov – jag är mållös. På riktigt.

Del tre:

Mmm, ”Sickness, Debility, Punishment of the evil child”. Vi håller oss kvar vid det andra ordet i titeln. Vid det här laget är jag övertygad om att hela skiten måste vara ett dåligt skämt. Muzak avbryts av grindattacker och jazzpartier. Påminner om mitt absoluta hatband – CEPHALIC CARNAGE. Detta följs av ett nio minuters långt parti gitarrsolo, bloppljud från ANCIENTs ”Ved trolltjern” och Gud vet vad.

Hade det inte varit för att bakgrundsmusiken ändå låter hyfsat genomarbetad och att någon slags tid lagts på layouten i bookleten kan inte detta vara annat än ett försök av upphovsmännen att klargöra hur många det egentligen går att blåsa, för att sedan skratta hela vägen till banken efter att Avantgarde Records betalat ut sina royalties.

Jesus Kristus. Plötsligt slås jag av insikten: jag har lyssnat igenom hela TORMENTORs ”Recipe ferrum”. Från pärm till pärm.

God natt och tack för kaffet.

/Heidenhammer

This entry was posted on 27 maj, 2011 at 10:45 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.