Hatpastorns likpredikan

Jag bör redan nu utfärda en varning. Ni kanske minns då undertecknad var makalöst trött efter jobbet och yrade om samisk svartmetall och ryska TCHORT. Idag blir det ännu värre. Det är nämligen återigen dags att ta sig en seglats på det stormiga hav som stavas usla bandnamn.

Det hela började med att jag stod på kneget och funderade över det amerikanska svartmetallbandet RAGNAR. En gång i tiden fick jag höra deras debutalster ”Embrace the frost” och rent musikaliskt var det som väntat ingen höjdare. Det som egentligen fick mig att ens lägga RAGNAR på minnet var att i stort sett varenda Sundsvallsband var tackade i bookleten. Såvitt jag vet så känner jag ingen som haft kontakt med dessa jänkare, men jag kan givetvis ha helt fel. Märkligt är det likväl. Först på senare tid slog det mig vilket överdjävulskt dåligt bandnamn de hade. Visst, som amerikan kanske ”Ragnar” låter käckt men jag ställer mig skeptisk. Humor vore om de gjorde en split med en orkester vid namn DAHLBERG. Det är nästan värt besväret att starta det projektet själv. Dummare saker har man ju gjort, mer om det i kommande artiklar.

När jag väl öppnade denna Pandoras ask med tilltalsnamn som bandnamn spårade det ur fullkomligt.

Nu kör vi.

I Tyskland gillar man att spela deathcore. En genre jag givetvis avskyr. Gemensamt för dessa konstellationer är att de har absurt långa bandnamn typ BULLET FOR MY VALLENTINE, THE DEVIL WEARS PRADA och BRING ME THE HORIZON samt att medlemmarna har lökiga halstatueringar, ironiskt randiga tröjor och stora hål i öronen. Man vill bara döda. Eftersom Tyskland är Tyskland så vet man att förr eller senare så kommer det att dyka upp något dubiöst. Tillåt mig presentera Bavarias stoltheter KJELL BJARNE. KJELL BJARNE rev igång 2007 och släppte året efter sin första och hittills enda EP. Vad heter den då? KJELL BJARNE såklart. Det som verkligen gör detta så bra är att INGEN i bandet heter Kjell eller Bjarne. Vi har Jules, Henny, Breiti, Käts och Magnus. Ingen Kjell. Ingen Bjarne. Det rimliga vore att de hette JULES HENNY eller varför inte KÄTS BREITI. Av alla bandnamn jag någonsin skådat tillhör detta eliten av uselhet. Mexikanska SVART SKALLE bör känna sig hotade. Eller förresten, inget kan hota det namnet.

En av Sundsvalls få riktiga kändisar är Sune Hjort. En fullkomligt vansinnig människa som mest är känd för att han pysslar en hel del med flygande tefat och annat UFO-relaterat. Hans insändare i lokalblaskan är legendariska. Utomjordingar i maskopi med miljardärsmaffian och så vidare. Min bästa polare när jag gick i skolan bodde för övrigt granne med karln. Han, min polare alltså, levde i ständig skräck. En klassisk episod var när Sune helt sonika tvingade min kamrat att sitta i bagageutrymmet på hans sura gamla Volvo så den kunde ta sig upp på uppfarten på vintern.  Sune Hjorts ord är lag. I Argentina finns en grupp som jag är övertygad om att de har haft kontakt med Sune. RIGEL KENT. RIGEL KENT släppte tre demos i slutet på 80-talet/början på 90-talet. Vilken genre? Enligt uppgift lirade de heavy metal. Jag har ingen aning om hur de låter och ska jag vara ärlig tror jag inte att någon annan vet det heller. Däremot låter namnet som en riktig busstationspundare. Vi har Lasse Data, Fimpen, Tivoli-Steffe och Rigel Kent.

Från Sune och Kent är steget inte långt till det spanska skitbandet R.O.L.F. Tydligen ska denna förkortning stå för ”Remembrance Of Lysergik Funeral”. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Om ni av någon dum anledning gillar skräpkonstellationen DOWN så kanske ni gillar R.O.L.F. Typ samma sorts tröttsamt segflytande bröt. På gruppbilden hittar vi en bastant bastant vid namn Yaiza. Fattar ni? Bastant bas-tant. Det skämtet var jävligt mycket roligare i min skalle.

Skit samma.

Vanliga människor sitter hemma och lyssnar på Nicki Minaj. Själv brukar jag då som då spisa lite BOSSE-DE-NAGE. Flummig och hyfsat märkvärdig svartmetall av modernt snitt. Deras senaste album ”III” rekommenderas för er som gillar black metal som är lite fin i kanten. Namnet är emellertid under all kritik. Bosse De Nage är nämligen namnet på en babian som hänger med Dr Faustroll i boken Jarry’s exploits and opinions of Dr. Faustroll. FAUSTROLL är ett bättre namn. Fatta allvaret.

NATTE ULF har jag redan nämnt en gång men colombianska ULF REICH har jag inte redogjort för. Förutom att de har ett bandnamn som låter som en blekfet sportkommentator så släppte de 1999 en självfinansierad fullängdare betitlad ”Conspiracy”. Ingen vet hur den låter. De lade för övrigt ner lika mycket tid på sin logotyp som jag lade ner tid på att skriva om dem. Fyrtiosju sekunder.

Nu tänkte jag gå och kollapsa.

På återseende.

/Hatpastorn

När man jobbat från 05:00 till 19:00 är hjärnan inte var den en gång var. Då kan man passa på att avslöja att man gillar band som kanske inte direkt är helt OK att uppskatta. På så sätt kan man sedan förneka allt och hävda att man gjorde något överilat under sömngudarnas obarmhärtiga influens. Smart. Vi minns alla när Heidenhammer fes ur sig att han gillade ANCIENT. ANCIENT i all ära, men när undertecknad ska bekänna sina synder så är det sju resor värre. Faktum är att jag funderade länge och väl på vilken kaoskonstellation jag skulle erkänna att jag faktiskt tycker är bra. Det finns mycket dunkelt i min skivsamling ska ni veta. Mitt slutgiltiga val skedde dock för en kort tid sedan. Jag och Hatpastorinnan var ute och gjorde de norska vägarna osäkra i vår lite drygt tjugo år gamla Saab och eftersom denna guldkärra endast har kassettdäck som musikanläggning så spisade vi ett gammalt blandband som jag spelade in för ganska exakt femton år sedan. Nu när jag ändå yrar om denna kassett kan jag passa på att ställa en fantastiskt bra fråga till herr Kamijo från ALGAION. Ett av de avslutande spåren på min majestätiska mixtape är nämligen ”General enmity”, tagen från skivan med samma namn. Allt är frid och fröjd ända tills det helt plötsligt dyker upp ett HELLACOPTERS-riff som effektivt mosar den dystopiska stämningen. Hur löd resonemanget bakom det riffet? Jag är genuint nyfiken.

Efter att ALGAIONs slagdänga ebbat ut kom då låten som raskt för oss till denna artikel.

Mot bättre vetande. Nu kör vi.

Den åtalade: THOKK.
Åtalspunkt: “Of rape and vampirism”.
Djävulens advokat: Hatpastorn.

Ja, när ni slutat skratta så kan ni hämta något starkt att dricka. Det här kommer att bli en jävla resa. För er som inte känner till THOKK så var det en duo från USA som bestod av Thegn Damieus The Marauder på stränginstrument och Lord Kaiaphas på resten. Thegn är mest känd för att ha lirat med GRAND BELIALS KEY och ARGHOSLENT. Lord Kaiaphas är mest känd för att han under pseudonymen Lord Vlad Luciferian spelat samt gjort sig helt makalöst ovän med tidigare nämnda GRAND BELIALS KEY. Han var även djupt insyltad i ständigt aktuella ANCIENT då det begav sig. Nuförtiden spelar han dansmusik och en gång i världen hittade jag ett klipp på Youtube där han, och jag skämtar inte nu, framförde sin techno på en bar mitzvah i Tel Aviv. Hela universum exploderade. Tyvärr hittar jag inte det klippet så jag bjuder på denna godbit istället.

Fatta allvaret.

Året var 1997 och jag stod och hängde i en dragig korridor på min gamla gymnasieskola. Plötsligt dök en polare vid namn Jim upp och han verkade vara på ett särdeles gott humör. Det visade sig att han lyckats snatta ett gäng album och som den hedersknyffel han var så blev jag den förste som fick lägga studiebidraget på hans musikaliska skatter.  Den första skivan jag lade rabarber på var BLOODTHORNs ”In the shadow of your black wings”, en platta som … ja, det är en annan historia. Den andra CD-skivan jag köpte blint var THOKKs ”Of rape and vampirism”. Väl hemma i bostaden ögnade jag igenom bookleten och gnäggade förtjust. Det första jag lade märke till var omslaget som inte direkt skrek ”köp mig” trots att jag uppenbarligen lagt mina stackars penningar på den. Inte ens Cacophonous Records hade använt sig av detta, tur då att THOKK släppte sin första och enda fullängdsgiv på underkatalogen Mordgrimm. Om jag inte totalt missminner mig är det någon i Sundsvalls första och enda vampyrband ABYSSOS som snickrat ihop denna fotokreation. Jag kan dock ha helt fel. Ostigt är det i alla fall. På tal om foton så finns det gott om ögongodis när man väl öppnar konvolutet. Dessvärre har jag skivan hemma i Sundsvall så jag kan inte scanna in härligheten, men tänk er Lord Kaiaphas utklädd till sjöhäxa som står och bajsar på sig i ett vattendrag medan Thegn bubblar runt i avföringen. Det finns även en bild på Kaiaphas iförd näbb, mörk ögonskugga och mystisk hatt.

Mot bättre vetande petade jag in skivan i CD-spelaren och väntade mig det värsta. Det jag fick … ja, det är ju inte direkt topp ett det bästa man någonsin hört, men likt förbannat så blir jag på gott humör varje gång jag lyssnar på THOKK. Tänk er amerikanskt valhänt black metal med plumpa vampyrtexter. Lägg därtill ett hopplöst och samtidigt helt gudomligt trumljud, tunna gitarrer och ärtig sång. Korten på bordet: Lord Kaiaphas har faktiskt en helt OK röst. Fan vad jag kommer att få äta upp det här. THOKK-Pastorn liksom. Däremot så gjorde den dynamiska duon THOKK ett aktivt val genom att låta halva skivan bestå av totalt olyssningsbar noise där Lord Kaiaphas lattjar med en Moogsynt och kraxar tuffa ord. Black metal-låtarna är det dock bra sprutt i.

Som exempel ger jag er ”Wolf-hymn”.

Bandnamnet lämpar sig även för svartmetallrelaterad vardagshumor som bara de mest initierade kommer att förstå. Förlorar du ofta i Black Jack? Säg då ”Oj, nu blev jag THOKK” och du vinner i alla fall lite respekt. För långsökt? Om din partner frågar om han eller hon ser överviktig ut när de provar kläder kan du svara att de inte ser THOKK ut. På så sätt räddar du både husfriden samt kammar hem några true-poäng. Nä, nu ska jag nog lägga mig innan detta spårar ur fullkomligt.

THOKKs ”Of rape and vampirism”. Begreppet guilty pleasure har aldrig varit tydligare.

/Hatpastorn

/Förintelseförsamlingen

Idag tänkte jag berätta om en musikensemble jag dragit mig för att rapportera om. Dels för att de flesta förmodligen hört talas om dem och dels för att …

Fuck it. Vi kör på bara så vi har det överstökat. TROLLHORN från Uruguay.

Mycket kan man anklaga FINNTROLL för, men det stora problemet är alla som lyssnade på FINNTROLL och sedan bestämde sig för att börja spela folkmusikinfluerad svartmetall själva. I allmänhet om fansen härstammade från Ryssland läs SVARTBY, i synnerhet om de kom från Uruguay läs TROLLHORN. Till de sistnämndas försvar så kan de i alla fall faktiskt skryta med att de var Uruguays första folk/viking-metalband. Exotisch, som tyskarna säger.

TROLLHORN drog igång verksamheten 2005. Taktiskt kan tyckas då FINNTROLL hade en liten paus på skivsläpparfronten mellan 2004 och 2007. Jag anar att uruguayanerna tänkte som Rob Darken gjorde när BATHORY släppte ”Requiem”. Det gäller att passa på att stjäla ett bands koncept rakt av så länge bandet man stjäl av ändrar inriktning eller ligger på is. Smart.

2006 släppte uruguayanerna sin debutdemo ”Under varje rot”. Ej att förväxlas med FINNTROLLs gamla slagdänga ”Under varje rot och sten”.  Hur låter den då? Ja, det är det ingen som vet. Det CATHEDRAL-doftande skivomslaget är emellertid rätt tjusigt och med låttitlar som ”Den gång det troll”, ”Skogenvamp” och ”Folk me, folk you” kan man ju inte misslyckas. ”Folk me, folk you” … Folk forever off!

Eftersom INGEN hörde deras första giv så passade de på att släppa en till demo samma år, ”Svart otyg”. Då de tyvärr aldrig publicerat någon lyrik kan jag bara gissa mig till vilka fantastiska världar deras poesi kan ta en till. ”Svart otyg” låter för övrigt som en propagandatidning skriven av KKK-anhängare från Iggesund. Återigen är själva omslaget ganska välgjort och återigen möts vi av spännande låttitlar. ”The old goblin tell me”, ”Trollkonor” och ”The tribe of little ones” är mina personliga favoriter. Ni som inte kan bärga er efter att få höra hur det här egentligen låter, ta det lugnt. Här kommer ett litet smakprov.

 
2008 var det då hög tid för det här gänget att fullkomligt spåra ur. Först släpptes singeln ”Bergstagna tid” där de valde att använda ett skivomslag som gör mig glad och folkmordisk på samma gång. Kort därefter var det dags att släppa den slutgiltiga bomben, fullängdsalbumet ”Bergstagna tid”. Kul att de döpte singeln och albumet till exakt samma sak. På omslagsfronten skedde det ingen förbättring, såvida man inte tänder på förvånade uruguayiskor/uruguayinnor eller var det nu heter med renhorn planterade på pannloben förstås. För att göra saker och ting ännu märkligare så spelade de även in inte bara en utan två musikvideos. Den första heter ”Gjalp” och kan ses här:

Den andra heter ”Bergtagna tid” och kan ses här:

Ögongodis.

På tal om ögongodis så tog de även det här bandfotot.

Här har vi ett gäng individer som prompt skulle ställa sig på Uruguays plattaste myrstack. Till vänster har vi förresten Uruguays längsta man, men det är inte den enda titeln han har. Han är även Uruguays varmaste man. Att i total knallsol stå i ett par knähöga björnfittor lär knappast resultera i någonting annat än hudutslag, skam och vanära. Plus odören då förstås. Däremot var han lite fiffig och lät blektorson dallra i friska luften genom att låta den söta lilla fårskinnsvästen vara öppen. Självfallet finner vi ett rejält dryckeshorn i bältet.

Bredvid honom har vi en tjej som tyckte det var så smart att täcka brösten med ett par Melittafilter att hon i ren extas var tvungen att slå sig själv i handen med en hammare. Att hon spänt fast grannens vita katt runt magen med ett par tusen nitbälten var mindre genomtänkt. Det lär ha blivit galet dålig stämning när hon skulle lämna tillbaka det tilltygade djuret.

Näst på tur har vi Uruguays svar på Rob Darken som med en häftig pose försöker dölja det faktum att han virat två Vileda Quickmops runt smalbenen. Att han i denna häftiga pose även väljer att stöta bäckenbenet mot den kvinnliga medlemmens höft gör bara det här ännu bättre. I vilket socialt sammanhang är det förresten OK att i vuxen ålder bära hjälm, pälsväst och kjol? Black metal må vara en genre där udda ting kan ske, men folk metal är nog den i hårdrocksfamiljen som bäst kan liknas vid den där mystiska släktingen som ingen egentligen känner men alla har en stark åsikt om.

Sist ut har vi grabben med hakklapp och Brolle Jr-frisyr. Med ena handen smeker han osynliga strutskön och i den andra håller han årtusendets mest omständliga kaksprits.

Fanns det något mer att tillägga? Ja, egentligen inte förutom att TROLLHORN lade ner verksamheten kort efter att de släppt ”Bergstagna tid”. Jag antar att de kände att de sagt allt de ville ha sagt. Synd bara att man fortfarande bär på så oändligt många frågor. Hur tänkte de egentligen med allt det här?

/Hatpastorn

Av alla akter som vi lyft fram i herren Lucifers världsätande ljus så är nog denna giv den mest obskyra. Idag ger vi er inget mindre än PERVERZUM från Umeå, en duo beståendes av Mattias Grahn och Morgan Lie. Hos pöbeln mest kända för att ha spelat med NAGLFAR.

Denna socialdarwinistiska skapelsebespottning spelades in 2005 i deras då gemensamma kök och faller därför in under den ytterst smala kategorin ”gastronomblack”, en genre där det kändaste verket är inget mindre än BATHORYs debutplatta.

PERVERZUM är ett helt instrumentalt projekt där allting man i normala fall hatar på hemmainspelningar fungerar helt till musikens fördel. För det är något kallt, statiskt och dekadent över PERVERZUM. Från det nonchalant loopade CuBase-arrangemanget till Grahns sinnessjuka riffande, som ibland innehåller fler toner än vad vi i församlingen har haft med på hela skivor (mer om detta i våra kommande artiklar ”Så blåser du ett Latinamerikanskt skivbolag” och ”Så fejkar du dig in på Metal Archives”).

Nio låtar spelades in och naturligtvis överlevde bara två av dessa den ofrånkomliga hårddiskkraschen. Dessa zippades till en digital rehearsal och döptes till Perverzum Univerzum. Från helvetets psalmbok ger vi er dessa två hymner för att leda er ut ur sommaren förhatliga kärlek och in i PERVERZUMs Terminatormörker.

/Dr Panzram

Maryland Deathfests festivalområde är en rätt udda historia. Den ligger typ mitt i staden, till hälften under en stor bro. Märkligt kan tyckas, men det fungerar riktigt bra. En stor fördel är att man när som helst kan lämna vansinnet för att ta sig en tripp någon helt annanstans. Personligen får jag panik av att vara bland för mycket folk under en tidsrymd längre än tjugo minuter, så för mig var det toppen att kunna dra upp till hotellrummet och ligga och läsa en stund istället när det behovet föll på.  Ja, jag sa hotellrum. Vill man campa kan man göra det i sin bil som man parkerar under bron. Have fun. Det finns två scener utomhus och en inomhus och är man hungrig eller i desperat behov av att inhandla allehanda merch finns det gott om platser för det. Själv inhandlade jag en apsnygg MERCILESS-tröja med ett tryck så svettigt att hela torson blir sjöblöt så fort det är mer än tolv grader utomhus. Vill man inte lyssna på musik, äta eller lägga julklappspengen på pins så kan man lika gärna bara stå och titta på folk. Det är minst lika kul. Festivaler brukar ju dra till sig de märkligaste av människor och är man i ett redan märkligt land blir kontentan att ens ögonbryn planterar sig högt på skalpen.  Det som främst skiljer den amerikanska festivalpubliken från den europeiska är shortskulturen. Nästan alla hade shorts och jag förstår dem. Trettio plusgrader och en luftfuktighet på en sisådär femhundra procent medförde att det kändes som man konstant hade en deciliter vätska mellan skinkorna. På tal om det är det synd och skam att ingen låtit Jerker från RÖVSVETT gästsjunga på något diaboliskt alster. Mannen har en röst som kan få ägg att koagulera av ren skräck.

Festivalens bästa territorium var emellertid VIP-området inomhus. Där var det nästan luftkonditionerat och man kunde i lugn och ro socialisera med diverse folk. Det som förvånade mig en smula var att det var så avslappnad stämning där. Alla var verkligen skittrevliga och det var väl egentligen bara en lirare som körde rockstjärnestilen fullt ut.

David Vincent.

Iförd cowboyhatt och en allmänt oavslappnad aura skred han omkring i lokalen med ett ivrigt följe av ja-sägare efter sig. Trey däremot, han såg man inte ens skymten av. Jag tippar på att han satt i någon buss och spelade TV-spel. Tor och Tim var emellertid som folk. Arrangörerna var även de grymt trevliga, om än totalt omöjliga att få tag i när man behövde dem som mest. Som svensk vill man gärna ha raka besked när och var man ska befinna sig, på Maryland Deathfest var det totalt tvärtom. All information om speltider, soundcheck, mat och så vidare fick man tjata sig till. Det kan vara bra att veta om någon av er i läsekretsen bestämmer sig för att spela där. På plussidan kan jag nämna att ljudteknikerna som höll till på inomhusscenen var kunniga och tillmötesgående. Utomhusscenerna däremot, där kan allt hända. En annan sak som hamnar på pluskontot var den allmänna hjälpsamheten hos volontärerna som jobbade med festivalen. Får man inte tag i någon av arrangörerna kan man surra med dem istället. Några som däremot inte var så hjälpsamma var vakterna. På Maryland Deathfest anställer man inte vilka vakter som helst utan man anställer bara gigantiska afroamerikaner som verkar hata varenda sekund de är där. Framförallt hatar de dig. Själv hamnade jag i klorna på en nitisk vakt redan vid insläppet då jag gjort det enorma misstaget att lämna mina identifikationshandlingar på hotellrummet. HELLACOPTERs släppte en gång en låt vid namn ”I’m in the band”. En låt de garanterat skrev efter en vistelse på Maryland Deathfest. Det slutade med att jag fick gå tillbaka till hotellet, hämta passet, för att sedan kunna tigga till mig alla armband och laminat man behövde för att kunna komma in överallt.  Maryland Deathfest är den enda festivalen hittills i mitt drygt trettioåriga liv där jag varit tvungen att visa legitimation för att kunna komma in. Land of the fucking free.

Väl inne på området var det dags att se lite band. Här kommer en redogörelse över de artister jag beskådade under min vistelse i USA. Då vi kom fram så pass sent missade jag självfallet BLACK WITHERY, ABSU, AUTOPSY och massa andra bra artister. Det enda jag i efterhand egentligen grämer mig över är att jag missade AUTOPSY. Förhoppningsvis trillar man över dem någon annanstans här i världen.

ANVIL.

Jag vill så gärna tycka om ANVIL, men ett av deras största problem är texterna. Det första som händer är att Lips skanderar ”Chips, chips chips … CHIPSCHIPSCHIPS!!!” varpå jag bryter ihop fullkomligt och tjuter av skratt. Folket runt omkring mig fattade inte alls det komiska. Han kan ha sjungit något annat, men i mina öron sjöng han ”chips” och inget annat. Textförfattarmagin fortsatte i hits som bland annat ”Juggernaut of justice” och hela spelningen genomsyrades av ett småputtrigt intryck. Det var absolut inte dåligt, mest bara väldigt snällt. I mellansnacket förklarade Lips glatt att detta var den mest publiktäta spelning de någonsin haft i USA. Mitt hjärta blödde en smula.

THE DEVILS BLOOD.

Mina förväntningar låg på bottennivå då TDB aldrig imponerat på mig på skiva. Visst, konceptet är ganska kul, men ockult hipster-metal är inte min kopp kaffe. Döm av min förvåning då deras gig var bland det bästa jag någonsin sett. Lägg därtill att jag var helt nykter så mitt omdöme var allt annat än fördunklat av alkoholhaltiga drycker. Det är svårt att sätta fingret på vad som egentligen var så bra, men det svängde något så förbannat och de öste så svetten lackade. Minus sångerskan då som mest bara stod still och sporadiskt viftade lite med armarna. Hennes röst lät dock tusen gånger bättre live än på skiva. Ja, bättre än så kan jag nog inte beskriva det utan att låta som en fullkomlig idiot. Kommer jag att lyssna på TDB på skiva? Nej, jag vill nog bibehålla magin, däremot ser jag dem hemskt gärna igen om tillfälle ges. Årets skräll.

TSJUDER.

Precis som på skiva är TSJUDER kompetenta men rätt trista. Den månghövdade publiken var dock mer än nöjd. TSJUDER-grabbarna var för övrigt grymt trevliga, främst trummisen Christian som var topp ett världens gladaste norrman. En kul detalj var att höra alla amerikaner som kom fram till dem och undrade hur man uttalade deras bandnamn.

”How do you pronounce it? Schoudhurr?”

“Close enough”.

Ett tips apropå uttal. Stå aldrig nära en holländare när de uttalar SORHIN. Såvida inte du vill ha nederländskt slem i hela ansiktet förstås.

ARCHGOAT.

ARCHGOAT var ett glatt återseende. Sist jag träffade de snubbarna var i Portugal och då var jag döende i någon sorts form av helvetesinfluensa. Inför denna spelning var de en smula nervösa då de repat typ en gång det senaste året då deras laguppställning är utspridd över mer eller mindre hela världen. När de väl stod på scen var det inga oklarheter. Man fick exakt den mängd rens man ville ha och är det någon som verkligen låter som en ärkeget är det sångaren. Ett magiskt gig av ett underskattat band.

MORBID ANGEL.

Orådet började anas redan vid introt. Och med introt menar jag ALLA deras intron. Snubbarna som skötte deras soundcheck var några av de mest inkompetenta dårarna jag beskådat så innan de var klara med att få ordning på allt hade MORBID ANGELs medhavda intro-CD gått nästan två varv. Under tiden roade sig publiken med att ironiskt vråla efter låtar som ”Radikult”. Stor humor. När änglarna väl kom igång var det däremot slutskrattat. MORBID ANGEL är världens bästa dödsmetallband. Punkt. Visst, de har inte släppt en bra skiva på tusen år, men hitkavalkaden de bjöd på från sina klassiska alster blåste bort all konkurrens. Min polare Peter blev så till sig när de presenterade ”Chapel of ghouls” att han gav ifrån sig ett primalskri av sällan skådad kaliber. Detta vrål medförde att han mot sin vilja sögs in i en helt monumental mosh-pit. Då Peter är cirka en meter längre än alla amerikaner så såg han ut som en gigantisk svensk svartmetallslev som ivrigt rörde om i den amerikanska dödsmetallgrytan. En minst sagt udda syn. Plötsligt gick ett sus genom publiken och alla tittade upp mot bron som passerade ovanför scenen. Däruppe stod det fem polisbilar och blinkade hotfullt. Stämningen blev stressad och det var en och annan amerikan som paniskt fimpade sin medhavda jazztobak mot asfalten. Det visade sig dock att poliserna bara var däruppe för att köra bort folk som ville kolla på showen utan att betala för sig. Att poliserna sedan själva stod däruppe och kollade på spelningen samt filmade hungrigt med sina mobilkameror är en annan historia. Om inte annat är det ett tecken på hur stora MORBID ANGEL de facto är.

Till slut var det dags för extranumren och det var ungefär här som Trey tappade tålamodet. Efter att ha stått och gestikulerat vilt mot ljudteknikerna under i stort sett hela spelningen släppte han helt sonika sin gitarr mot scengolvet och gick iväg. Jag kan skryta med att vara en av få människor som sett ”God of emptiness” live med bara rytmgitarr.

MACABRE.

Sist jag såg MACABRE var på Obscene Extreme i Tjeckien för typ tio år sedan och det var ett fenomenalt gig. Förväntningarna var således skyhöga. Tyvärr valde ljudteknikern att vara sämst vilket innebar att den första halvan av spelningen var det bara, och jag upprepar BARA, kaggarna som hördes. Jag ville bara skrika. Till slut måste det ha varit någon som sagt till klåparen för resten av showen var ljudet hyfsat OK. Klassiska scenupptåg som en snubbe i Albert Fish-mask samt en annan filur i Zodiac-mundering går alltid hem i stugorna. Så även denna gång. Zodiac roade sig med att låtsas skjuta publiken med två pistoler, något som hade känts mer fränt om han inte haft leksakspistoler med varselfärgade pipor. Å andra sidan gillar ju jänkarna vapen och det hade garanterat funnits något blockmongo i publiken som trott att det var riktiga vapen och börjat skjuta i vild panik. Varje gång jag lyssnar på MACABRE undrar jag varför jag inte lyssnar oftare på MACABRE. I sina finaste stunder är de sagolikt bra.

NASUM.

Grindcore är inte min grej, men NASUM har varit bra de gånger jag sett dem. Så även denna gång. Det kändes lite skumt att se dem utan Mieszko Talarczyk, men i det stora hela var det ett vansinnigt stabilt gig. Imponerande att de pallade att lira i drygt nittio minuter. Har man låtar som klockar in på max två minuter måste det vara en veritabel mardröm att hålla reda på allt. Något jag alltid fascinerats över är att NASUM ständigt haft bra ljud när de spelat live. Hur kommer det sig då att typ alla andra band, främst svartmetallband, alltid har uselt ljud? Kan man få brötig grindcore att låta bra borde det väl inte vara så svårt att få annan extrem musik att låta bra. Återigen får jag hänvisa till mitt inlägg om ljudtekniker som finns att finna någon annanstans på denna Likpredikan.

CONFESSOR.

CONFESSOR är ett sådant där band jag läst om tusen gånger i olika sammanhang men aldrig hört. Kvällen innan de spelade hamnade min reskamrat Hellkvist i klorna på CONFESSORs sångare. Hellkvist råkade i ett svagt ögonblick nämna att han faktiskt ägde något vax med CONFESSOR och det medförde att den grisfulla sångaren öste ur sig hela sin livshistoria flera gånger om. Bland annat gnällde han över att ingen förstod sig på dem och att de borde varit ett betydligt större band. Dave Mustaine-larmet vrålade. För att få tyst på fyllkajan lovade Hellkvist att han skulle se dem dagen därpå. I sann solidarisk anda följde jag med för att se bandet och det var då följande konversation utspelade sig:

Hatpastorn: ”Alltså, hur låter CONFESSOR egentligen”?

Hellkvist: ”Jadu, tänk dig skitmeckig musik med en överdjävulsk trummis. Lägg till en King Diamond-doftande sångare som sjunger sångslingor som egentligen inte borde fungera”.

Hatpastorn: ”Typ som SADIST fast med Kingen på sång”?

Hellkvist: ”Ja … eller nej. Eller … Nä, du får nog avgöra det helt själv”.

Utan att överdriva kan jag säga att jag inte begrep mig på mycket av CONFESSORs spelning. Skitduktiga musiker och sångaren var ganska vass han med, men när det kom till låtar man faktiskt minns så var utbudet snålt. Jag arkiverar CONFESSOR i facket ”halvklassiska band ingen egentligen lyssnar på”. Ett fack jag inte öppnar i onödan. Att sångaren var en okarismatisk korthårig semigubbe i jeans och T-shirt gjorde inte saken bättre. Jag har sett söndersmulade maränger som haft större publikkontakt.

Ja, detta var väl de band jag såg. ARTILLERY, BRUJERIA och UNSANE såg jag för lite av för att kunna beskriva ordentligt. Ingen av de grupperna har någonsin imponerat på skiva, men det var i alla fall rätt festligt att se Jeff Walker kötta lös i BRUJERIA. HORNA sket jag fullständigt i.

I nästa inlägg tänkte jag redogöra för vad vi pysslade med när vi inte befann oss på festivalområdet. Allmänna sevärdheter och så. Jag tänkte även bjuda på vad som kan hända när fyra kritvita killar med händerna fulla med shoppingkassar råkar traska in i ett väldigt svart och väldigt tungt kriminellt belastat område.

/Hatpastorn

Målet var att försöka sig på ett resereportage med många bilder, ni vet sådant som Demonia är riktigt vass på. Sist jag försökte mig på något liknande var på Under the black sun förra året och det gick inte alls som planerat. Det enda jag lyckades ta bilder på var några tyskar i lustiga kläder, en oskarp bild när någon i LUGUBRE sprutade eld samt en bild på en duktigt vidrig snabelbagge som hade parkerat sig på dörren in till sovrummet. Förhoppningen var att lyckas något bättre med fotograferandet i år. Det gick sådär.

På tal om Under the black sun så kanske uppmärksamma läsare minns videosegmentet ”Förintelseförsamlingen pratar allvar”. Jag pangade upp två delar men glömde den tredje så när jag slutar jobbet på måndag tänkte jag slänga upp alla tre delarna på en gång. Ni kan plocka fram skämskuddarna redan nu. Under min resa till USA hade jag mentalt förberett mig på reseskildringar som ”Hatpastorn äter friterad Snickers”, ”Hatpastorn röjer sig fördärvad åt AUTOPSY” och ”Hatpastorn vomerar friterad Snickers”. Det gick även det sådär.

Istället för bilder på band och dylikt får ni hålla tillgodo med målande beskrivningar istället.

Det bästa med att bo i Sundsvall är att vi har solsystemets sämsta flygplats. För er som inte känner till den så heter den Midlanda, även känd som Mygglanda. Från den flygplatsen kan man inte åka någonstans. Jag har dock hört ryktas om att man ibland kan åka till Bromma. I övrigt står den mest där som ett monument över bortkastade skattepengar. Tack vare detta så måste man alltid åka till Arlanda i bästa fall och Skavsta i absolut sämsta fall varje gång man ska bege sig utomlands. En tripp på cirka en miljard mil. Denna gång var det Arlanda som gällde och jag viskade ett stilla tack till de mörka gudarna att man denna vända slapp uppleva den misär som stavas Skavsta. Jag och resten av grabbarna i mitt resesällskap satte oss i bilen 05:30 och påbörjade vår resa.

Tjugotre timmar senare var vi framme i Baltimore. USA ligger fantastiskt ocentralt till.

Själva resan gick bra även om man stundtals drabbades av det klassiska syndromet ”plånboksröv”. För er som inte är i staterna varje dag och undrar hur man löser småsaker som visum kan jag rekommendera att fylla i en ESTA-blankett på Internet. Det tar cirka två minuter och kostar fjorton dollar. Sedan är det fritt fram att dundra in i landet såvida man inte är fruktsmugglare, folkmördare eller var nazist under andra världskriget. Kontrollfrågorna i ESTA-formuläret är tidlös underhållning. När man väl anländer får man emellertid leka tusen frågor i tullen och undertecknad som är född med otur hamnade självfallet hos en nitisk tullhäxa som bombarderade en med alla möjliga underliga spörsmål. Då jag inte sovit på en smärre evighet stod man mest som en lallande fåne. Det fungerade uppenbarligen det med för in i landet kom jag.

Trötta som as parkerade vi vår lekamen utanför flygplatsen och väntade på vår skjuts. Under den timmen hann man stöta på en massa konstigt folk. Helvetet är andra människor. Jänkarna är dock jävligt trevliga på ett sådant där härligt ytligt vis. Extremt stressande för en Sundsvallsbo till en början, men att säga ”hej” till främmande människor dör man otroligt nog inte av även om själen vrålar av obehag.

I bilen på väg till hotellet spelades det brötdöds på högsta volym. Vissa saker är sig lika över hela jordklotet. Vi blev även tipsade om att inte vandra omkring hursomhelst i Baltimore då vissa områden var hyfsat bråkiga. Vi skulle exempelvis inte ta månskenspromenader i skumma gränder och köpa dödsknark av främlingar. Vi blev även tipsade att inte begå brott då stadens poliskår var hård som granit. Nog för att vi inte sovit på länge, men jag tyckte inte precis vi såg ut som vitryska människosmugglare. Väl framme vid hotellet tackade vi artigt för tipsen och invaderade vårt hotellrum. Eller rättare sagt, först fick vi stå och munhuggas med en mer eller mindre livsoduglig portier, men det är en annan historia.

Jag har vid tidigare tillfällen nämnt den tyska modellen på toalettskålar. Ni vet den där man skiter på ett uppläggningsfat och tvingas se på när vattnet i snigelfart puttar ner dyngan i hålet. Legendariskt smaklöst. Den amerikanska motsvarigheten är än mer bisarr. För det första är toaletten extremt låg så man sitter som barnbokskaraktären Långa Farbrorn när man gör sig värv. Lägg därtill att vattennivån är besinningslöst hög vilket innebär att både penis och pung kölhalas om man inte sköter sina kort rätt. Att torka ändalykten kan även det bli ett bekymmer då man med hundraprocentig sannolikhet planterar hela underarmen under vattenytan om man gör detta sittandes. Man lär sig något nytt varje dag och den dagen lärde jag mig att amerikanska toalettstolar är designade av neurosedynskadade dvärgar. Efter detta VVS-inferno var det dags att äntligen få sova.

08:00, amerikansk tid, vaknade vi och bestämde oss för att ”göra stan”. Då det redan då var sanslöst varmt och kvavt ute gjorde jag det rimliga valet att ikläda mig full svartmetallmundering med tillhörande skinnjacka. Givetvis var i stort sett alla affärer stängda vilket gjorde att man i lugn och ro kunde kika in staden utan att besväras av alltför mycket folk. Klockan 09:00 höll vi på att förgås av värme så vi dök in på ett flådigt lyxhotell och uppsökte hotellbaren. Amerikaner är tack och lov galet serviceinriktade så vi blev varmt välkomna trots att baren inte skulle öppna på ett bra tag. Det slutade med att fyra pers stod och fipplade med nycklar för att kunna öppna upp ölkylarna. Till sist kom någon sorts form av restaurangchef och styrde upp situationen så vi kunde få oss varsin pilsner. Det skulle ALDRIG hända i Sverige. Å andra sidan brukar mitt sug efter starköl vara hyfsat lågt 09:00.

Några timmar senare var det återigen dags att bege sig ut på stadens gator. Vårt första mål var Baltimores svar på World Trade Center. Är det jag som kan för många texter av PUISSANCE utantill eller lät den meningen som en terroristdagbok snarare än en turistskildring? Skit samma. För fem dollar fick man åka högst upp i denna skyskrapa där man hade en tjusig utsikt över hela staden samt kunde kika på en minnesutställning som handlade om elfte september. Ett tecken på att man är född i en småstad är att hissresan nästan var det roligaste. Förutom att glo på utsikten blev man även trakasserad av småbarn som undrade varför man hade knähöga kängor och skinnjacka när det var typ 30 grader varmt ute. Amerikanska glin har uppenbarligen inget som helst begrepp över konceptet dödsdyrkan.

Mätt på kultur men hungrig på mat bestämde vi oss för att äta en stadig lunch. Nere vid hamnen hittade vi en prunkande meny som lockade med diverse ohälsosam föda och trots att det såg ut som en barnrestaurang bestämde vi oss för att äta där. Att i lugn och ro inmundiga amerikansk husmanskost kändes helt rätt. Det visades sig snabbt att det inte alls var en barnrestaurang utan en kedja som specialiserat sig på ”service with sarcasm”. Att kedjan hette ”Dick´s” slog oss inte förrän den sjögröna servitrisen slagit klorna i oss. ”Service with sarcasm” innebar helt sonika att man som kund skulle få samma känslor i kroppen som när man i vuxen ålder tittar på en av Bullens tittarfilmer. Ångest, skam, stress, panik. Några snabba pilsner löste emellertid det problemet och maten var förstklassig. Faktum är att stället var rätt kul när man väl kom in i tänket. Som jetlaggad svensk finns det dock lugnare ställen man kan äta på.

Mätta och belåtna styrde vi vår kosa mot festivalområdet, nyfikna på vad Maryland Deathfest kunde erbjuda.

Fortsättning följer.

/Hatpastorn

Medan ni roat er med semester och lek och ras så har undertecknad idag stått i nio timmar och spolat rent ett stall med högtryckstvätten. Med stall menar jag självfallet inte vilket slentrianstall som helst utan stallet på slakteriet där jag jobbar. Vet ni hur stort det är? Det är det ingen som vet. Det jag däremot vet är att inte ens ONKEL KÅNKEL, serietidningen Pyton och bandet AEROSMITH tillsammans kunnat uppbåda den enorma mängd fekalier som jag haft att göra med idag. För att inte bli totalt sinnesrubbad var jag tvungen att filosofera över de viktiga sakerna här i livet.

Black metal.

Följande text är skriven av en genuint trött och avföringsmarinerad Hatpastor. Viewer discretion is advised.

Varför finns det inte någon samisk black metal? Euronymous var ju lapp och det gick ju inte helt dåligt om man säger som så. Rent musikaliskt alltså. Det finns verkligen alla sorter av svartmetall men samisk dito är något som underligt nog inte verkar existera. Börja inte tjafsa om TSJUDER nu bara för att deras bandnamn är samiskt. De räknas inte. Det kan inte bara vara jag som är sugen på att höra några rabiata fjällkineser vräka ur sig intoleranta Hadeshymner. Eller? Många av svartmetallens lyriska källor börjar ju bli hyfsat tömda så varför inte plocka lite från deras mytologi. Kolla, låttitlarna skriver sig mer eller mindre av sig själva.

“The rotten womb (Maderakka be thy name)”.

“The funeral storm of Stalo”.

“Eclipsing the false light of Beaivi áhčážan”.

“As moonlight shimmers over Lexicon Lapponicum”.

Ska sanningen fram är dessa bidrag, som för övrigt tog trettio sekunder att värka fram, inte dummare än mycket annat man sett och hört. Kommer ABSU undan med titlar som “In the name of Auebothiabathabaithobeuee” är allt tillåtet.

Samisk black metal. Nu tack.

Från fjällkineser är steget inte långt till VINTERLAND. Är det bara jag eller kom deras comeback av sig? Vill minnas att det med stor pompa och ståt utannonserades att dessa lirare skulle göra en återkomst till scenen. Sedan hände ingenting. Var det någon som lyssnade på VINTERLAND när det begav sig? Alltså lyssnade på riktigt. Själv minns jag dem bara som det där No Fashion-bandet som kom lite försent för att det skulle vara riktigt kul. Hyfsat kompetent, snygg logo, men inget man sprang till skivaffären för. Å andra sidan kom de ju från Kvicksund. En plats där antalet bra band är mer sällsynt än samiska svartmetallband.

Från Kvicksund är steget långt till det ryska bandet TCHORT. Ni som läste Marvel-serier som barn kanske minns att Colossus i tid och otid sade just ”Tchort”. Detta förbryllade mig som liten valp. Mysteriet blev inte mindre när jag som tonåring fick se att det fanns en Tchort som spelade bas i EMPEROR. Sedan kom modeflugan Internet till Sundsvall och berättade för mig att ”Tchort” var ryska och betydde typ Djävul. Allt föll på plats. Något som verkligen inte faller på plats är ryska TCHORT. Vi börjar med logotypen. Hakkors, inverterade kors, ett pentagram med både sexor och nior i samt en lönnfet koltrast som försöker tungkyssa krumeluren till vänster. Utan att förhäva mig vill jag påstå att jag inte fattar någonting. Denna duo beståendes av Depth´s Tyrant och Dr Feitnathoroth har sedan starten 1998 hävt ur sig enorma mängder risig industriell black metal. Och med industriell black metal menar jag självfallet att de spelar mer eller mindre ordinär svartmetall fast med trista intron och trummaskin. Ungefär såhär fast helt tvärtom. Skämskudde rekommenderas.

Ni som inte känner er manade att blint köpa deras alster ”Tango of death”, ”Vagina and Die” och klassikern ”Dark horse of black emperor” kan spana in deras skivomslag istället. 2001 släppte grabbarna en platta som de smakfullt döpte till ”Cumdrink pandemonium”. Här får vi se en storbröstad Luke Skywalker snaska rysk manslem så det står härliga till. Den liksminkade ryssen hade sådant spring i sina minigolfspelarben att den arma Luke helt sonika sögs med i farten och på tal om sögs så…

Ja, detta spårade ur rätt rejält. Däremot begriper jag mig inte på hur bilden har tagits. Jag tror knappast att Luke orkade hålla uppe ryssen i sann paråkningsanda, än mindre med ett dödsdyrkarollon gnuggandes mot gomseglet, så hur i hela Helvetet kom den här bilden till? Jag antar att de kikade på hur Zephyrous gjorde på omslaget till DARKTHRONES ”A blaze in the northern sky”, för att sedan missförstå hela konceptet. Vrider man på bilden så får man en viss klarhet i hur detta kan ha gått till, men det förklarar inte varför den långhåriga kretinen står bakåtböjd som en fullblodsidiot. Leviterar han? Har de photoshoppat bort diskbänken han lutar sig över? Vann han första priset i en galet dekadent limbotävling? Vi lämnar Ryssland innan jag måste döda något och kollar in vad lirarna i Singaporebaserade SAITAN pysslar med.

Nä, nu står jag fan inte ut längre.

Ja, såhär kan det bli när man lovat ett inlägg varje fredag trots att man egentligen borde ligga i fosterställning och bara skrika. Nästa gång tänkte jag under mer ordnade former berätta om min resa till USA och Maryland Deathfest.

På återseende.

/Hatpastorn

Sist vi körde den här filmen så blev det rättighetsstrul med Youtube varpå Dr Panzram var tvungen att lägga upp mästerverket på Vimeo. På den tiden kunde man inte lägga upp filmer från Vimeo på WordPress, vilket innebar att vi tvingades panga upp en länk så att ni i läsarkretsen skulle kunna komma åt den. Alla vet att det jobbigaste som finns är att trycka på en länk, så nu kör vi ett nytt försök då Youtube blivit snälla igen.

Ni som redan sett detta cineastiska underverk kan gott och väl se den igen då budskapet aldrig blir gammalt. Om detta må vi berätta, som det så fint kallas. Ni som inte sett filmen kan luta er tillbaka och ta in budskapet. Vissa skivor kan man aldrig sluta att diskutera.

/Hatpastorn

På vissa väl utvalda alster kan man ana sig till att det hänt något spektakulärt vid själva inspelningsprocessen. Man kan nästan se framför sig hur ljudsnubben reser sig upp från sin malätna kontorsstol, gnuggar sig i ögonen och lämnar lokalen för att ta sig en nypa frisk luft. Under tiden materialiserar sig Hin Håle och tar kontroll över mixerbordet för att göra några högst adekvata förbättringar. När ljudteknikern kommer tillbaka är bandmedlemmarna ivriga över att få höra hur deras nyinspelade musik låter så han slår igång maskineriet och ut strömmar något som inte är av denna värld. Bandet jublar, ljudteknikern tar åt sig äran trots att han innerst inne inte har en blekaste aning om hur detta kunde ske och Djävulen själv, ja han sitter bekvämt i favoritfåtöljen hemma i de evigt suckande svavelsjöarna och ler förnöjt.

I denna artikelserie tänkte jag gå igenom några av mina personliga favoriter där jag är fullt övertygad om att Hin Håle agerat ljudtekniker. Vi börjar med några sångljud som helt klart är renoverade av en högre makt.

DARKTHRONE –”Land of frost”.

Den som inte begriper sig på storheten i sångljudet på ”Land of frost”-demon fattar förmodligen ingenting. Många hävdar att Djävulens bästa trick var att övertyga allmänheten om hans icke-existens. Pyttsan! Hans största bedrift är otvivelaktigt rattandet av detta sångljud. Här är det total dyrkan som gäller. Det lustiga med DARKTHRONE är att de även kvalar in på listan över världens bästa sångljud med albumet ”Panzerfaust”. En skiva vars vokala insatser är den diametrala motsatsen till ”Land of frost”. Ni fattar poängen. Om man någonsin tvekar över hur mycket effekter man bör ha på sången kan man alltid rota fram den här gamla demokassetten för rimlig referens.

Att ”Land of frost” snart firar tjugofem år känns helt bisarrt.

EMPEROR – ”Moon over Kara-Shehr”.

Då själva ljudbilden på denna låt var i det närmaste perfekt, fanns det inte så mycket för vår mörka mästare att göra så han gjorde det enda rätta och vred reglagen på max när det gällde sången. Här daltas det verkligen inte med smaskigheterna. Slutresultatet: Topp ett världens bästa sångljud. Nu sitter det säkert någon förtappad/förvirrad/förtvivlad själ framför dataskärmen och fiser ur sig att ”IX Equilibrium” är en betydligt bättre giv och att låten ”Warriors of modern death” tillhör EMPERORs topp fem bästa verk genom tiderna.

Vi hörs.

Återinspelningen av ”Moon over Kara-Shehr”, som lättast finns att upptäcka på ”Nordic Compilation – A tribute to Euronymous”, är EMPEROR i sin absolut finaste stund. Om jag inte totalt missminner mig är det Hellhammer som bankar på trummorna. Det flamboyanta hi-hatrunkandet tyder i alla fall på det.

Jag vet inte hur många tusen gånger jag lyssnat på den här låten, men jag blir lika hänförd varje gång sången kommer in. Black metal blir inte mer magisk än så här. Om minnet inte sviker mig så var det för övrigt Robert E Howard som kläckte namnet ”Kara-Shehr”. Betydelse? Typ mörkrets/ondskans stad. ”Moon over Kramfors” hade fungerat exakt lika bra.

HAEMOTH – ”Slaying the blind”.

Diskant är magi. Däremot kan det bli lite väl mycket av det goda ibland. Tvivlare av det påståendet kan göra sig bekanta med tidigare nämnda SORT VOKTER och deras totalt olyssningsbara album ”Folkloric necro metal”. I HAEMOTHs fall faller dock bitarna på plats som en fallos i en falafel. Att ha detta i lurarna bränner nämligen dödsskönt i hörselgångarna. Just den här plattan fastnade jag för tack vare produktionen. Visst, låtmaterialet är vasst men om det rent musikaliska varit i samma klass som ljudet hade detta varit en klassiker. Att smyga på lite dist på sången brukar göra susen när sångaren är trött, spana in DARK FUNERALs ”Diabolus Interium” som exempel, men när man har en ung och rask vokalist som i HAEMOTHs fall tillför disten den där lilla extra kryddan.

Jag älskar album där man vid första lyssning inte fattar när sången kommer in utan man märker bara att allt blir lite högre. Liknande fenomen kan upplevas varje gång det är ett gitarrsolo på IMMORTALs ”Battles in the north”.

HAEMOTH är fransmän och de får en extra guldstjärna för att de inte rippar DEATHSPELL OMEGA rakt av som så många andra av deras landsmän gör.

LIMBONIC ART – “Beneath the burial surface”.

Jag minns än idag första gången jag lyssnade på detta mästerverk. Jag gick i skolan och roade mig med att på datalektionen ha denna på styv kuling i hörsnäckorna. Alla som hört ”Moon in the scorpio” vet att det tar en stund innan Daemon börjar sjunga varpå jag höjde och höjde för att kunna insupa musiken till fullo. Plötsligt kom sången och jag tror det var där och då som mina öron bestämde sig för att leka stenkross varje gång jag befinner mig i total tystnad. I efterhand var det faktiskt värt det. Det är inte bara det att Daemon sjunger fantastiskt bra, lyssna på ekot.

Genialiskt.

Att sången är mixad helt makalöst högt gör bara saker och ting ännu bättre. Det finns tre saker som kan väcka de döda. Det första är åskknallen på ”Kostogher” med ARCKANUM, det andra är baklängespratet och kyrkklockan i slutet på WONGRAVENs ”Fjelltronen” och det tredje är sångljudet på ”Moon in the scorpio”. Jag brukar föredra lågt mixad sång, men i det här fallet gjorde Djävulen helt rätt i att vrida rattarna på max medan ljudteknikern var ute och rökte.

Lite kuriosa gällande ”Moon inte scorpio” känns aktuellt. Under inspelningen av detta epos bodde LIMBONIC ART-grabbarna i MYSTICUMs replokal. Onödigt vetande säger ni, livsnödvändig kunskap säger jag.

SVARTSYN –”Tunnels of his Majesty”.

Jag gillar verkligen SVARTSYN. Det är ett genuint bra band med en genuint ond atmosfär. Faktum är att det enda vettiga som Folter Records NÅGONSIN gjorde var att släppa deras debutplatta ”The true legend” 1998. SVARTSYNs skivomslag däremot, det är en helt annan femma. Från vindögda blyertsormar (”Timeless reign”) till lurviga aggroindianer (”Wrath upon the earth”) till detta:

Vad är detta? OVERDETH möter misslyckad reklamkampanj för tacos? Något svar lär man knappast få på varför detta blev som det blev, men under tiden kan vi lyssna på ett makalöst bra sångljud istället. Från monumentala ”His Majesty” bjuder jag på låten ”Tunnels of his Majesty”. När man inte tror att en produktion kan bli mer fulländad dyker sången in och lägger sig likt ett par skivor västerbottensost på skinkmackan.

Mumma.

Att spela in sången på Djävulens telefonsvarare var ett briljant grepp. Förutom sånginsatserna rekommenderar jag er att dyrka Draugens nihilistiska trumspel. Snubben fattar allt. Aggressionen påminner en hel del om Heidenhammers trumteknik. Skillnaden är att Draugen orkar spela längre än femton sekunder.

BLACK WITCHERY – “Desecration of the holy kingdom”.

När jag var i Necromorbus runt 2004 och spelade in en skiva hade vi detta som ljudideal för sången. Jag minns än idag hur trött Widda såg ut när vi försökte förklara för honom att vi på de rätta ställena ville ha maximalt med pitch och att sången då skulle låta som en explosion. Min kära strängspelare försökte med Mora Träsk-rörelser förklara detta ljudideal genom att hytta hotfullt med armarna och allmänt vobbla runt i mixerrummet samtidigt som han utstötte gutturala ljud. Budskapet gick dock inte hela vägen fram. Den skivan blev för övrigt försenad i sju år på grund av allehanda skivbolagsstrul. Jag skyller allt på avsaknaden av en rejäl pitch.

BLACK WITCHERY, det är grabbar som fattar sig på pitch. Tvivlare kan höja stereon till max och invänta den soniska övervåldsattacken vid fyrtiosjusekundersstrecket.

Tjong i medaljongen. Så ska det låta.

Ja, det var lite olika sångljud som otvivelaktigt skapats under den fallnes influens. Nästa vända blir det något helt annat.

/Hatpastorn