Hatpastorns likpredikan

Som Hatpastor lyssnar jag alltid på min ärade församling och då flera i läsekretsen efterfrågat analyser av mardrömslika bandtröjor och liknande är jag inte den som är den. Det är inte precis ont om motbjudande motiv ute på marknaden så det finns gott om dynga att likt ett gödsvin vältra sig i. Innan vi sätter igång med att kallsvettas rent hat tänkte jag skicka ett stort tack till förintelseförsamlingens officiella advokat för dessa tips. Sitter ni inne med egna förslag går det alltid bra att skicka dem till hatpastorn@gmail.com. Det känns som att detta segment kan återkomma fler än en gång.

Nu kör vi.

Följande MARDUK-tröja är redan en modern klassiker. Vem vill inte ha en ståtlig bild på Legion över torson där han förnöjt slickar Jesus Josefsson på snickarollonet? Lägg därtill snitsiga blixtar och en makalöst trött typsnittsvariant av deras logotyp. ”I’d buy that for a dollar”, heter det på utrikiska. På svenska kan vi helt enkelt säga ”köp blint”.

Som ni snabbt kommer att märka så är de flesta av dessa produkter inte direkt officiella släpp där bandet självt fått vara med och bestämma. I fallet MERCILESS hade jag bra flyt när jag var i USA och ramlade över en synnerligen tjusig tröja föreställandes omslaget till ”Realm of the dark”-demon. T-shirten ni ser ovan kan ses som själva antitesen till den. Hjälmen, håret, färgen, ryggtrycket, ja egentligen allt är ett stort misslyckande. Personligen har jag bara haft bra erfarenheter när folk gjort bootlegs på något jag själv varit involverad i. MERCILESS har inte haft samma tur.

På torget i Sundsvall brukar det alltid finnas ett gäng hurtfriska invandrare som kränger kläder i alla dess färger och former. Vill man exempelvis ha en tröja med ett fett vargmotiv på så går man sällan bet när man spanar in deras sortiment. Med varg menar jag självfallet inte Varg Vikernes utan varg som i de där tröjorna där någon omsorgsfullt målat en bild föreställandes en varg som ylar mot månen samtidigt som en indianhövding tittar missmodigt mot betraktarens generella riktning. En gång fann jag emellertid något som var betydligt mera potent. Tänk er en svart huvtröja där någon skrivit ”Marylin Manson” i Old English, snott MOTÖRHEAD-skallen och placerat den under, skrivit ”666” under skallen samt placerat tribaldrakar på ärmarna. Vilken färg använde de på denna minst sagt bisarra utsmyckning? Vitt kanske? Nej, MERCILESS-orange. Att jag inte köpte den huvtröjan där och då ångrar jag än idag. Hittar jag den här SATYRICON/MAYHEM-spliten kommer pengarna stå som en fontän ur plånboken.

När det kommer till merchandise går WATAIN ständigt i bräschen. Det är extremt sällan man hittar en T-shirt eller liknande som inte är fantastiskt välgjord. Inte konstigt att de säljer prylar som smör. Att de skulle trycka en produkt med sloganen ”Come on lets rock” samt inkorporera en gaffel som gör hornen känns hyfsat osannolikt och jag är extremt nyfiken på vad sydamerikanen, det är ALLTID sydamerikaner eller mexikaner, egentligen tänkte när han, för det är ALLTID en han, snickrade ihop det här magplasket. Till motivets försvar måste jag dock säga att det var längesedan jag blev så hypnotiserad av något. ”Come on lets rock”. Ja, jävlar.

Ska man göra en bootleg så kan man väl ändå ha någon sorts form av taktkänsla. Valfar från WINDIR dog när han var och fjällvandrade vilket naturligtvis är topp ett den sannaste svartmetalldöden. För att hedra hans minne släpptes Gud vet hur många tributer under fanan ”Valfar – Ein Windir”. Denna hyllning får nog ses som den sämsta. Är det verkligen så mycket begärt att få trycket centrerat?

Inget band har dock fått utstå bootlegdöden så hårt som DIMMU BORGIR. Man kan säga vad man vill om deras musik och val av slogans, vi har väl aldrig riktigt glömt när grabbarna tyckte det var en bra idé att ha ett ryggtryck som löd ”Cunt hunters of the night”, men när det kommer till bootlegs har sydamerikanerna varit skoningslösa. I det här fallet får vi en smaskig historia där en hysteriskt vindögd Shagrath hägrar över fyra blankpolerade smurfar och två röda troll. De röda och blå pentagrammen som likt snöflingor singlar ner från den svarta rymden är minst sagt bedårande. Jag vill veta vem som köpte den här tröjan. Undertecknad sätter tusen spänn på att ägaren går omkring med plånboken i framfickan.

Jag är inte helt hundra, men jag tror att den här T-shirten är ett officiellt släpp. Om så är fallet vill jag bara beklaga sorgen för det här blev inte speciellt lyckat. Finns det en tröja man utan tvivel kan smaska in ”Come on lets rock” på är det denna. Jag äger/har ägt en ansenlig mängd ENSLAVED-merch i mina dagar och den här är för mina hornhinnor som min snart tjugo år gamla och legendariskt slitna ”Hordanes land”-longsleeve är mot mina tissar. Obarmhärtig. Man måste ha långdistanslöpartejp på pattarna för att kunna bära den. Fatta allvaret.

Ständigt aktuella MANIAC BUTCHER valde att göra en tröja som ser ut såhär. Jag blir inte förvånad, men samtidigt blir jag ändå lite imponerad över hur kungarna av fult ideligen överraskar mig. Ryggtrycket är en framtida klassiker.

Ja, det var ett axplock av tröjorna det. Nu tänkte jag visa hur tokigt det kan bli när folk som måste bära hjälm inomhus bestämmer sig för att olovligt trycka en patch.

Folk har länge antagit att VENOMs maskot är en get. Givetvis är detta totalt felaktigt. På den här patchen ser vi ju klart och tydligt att det är en bockskäggig Anders Eriksson från Galenskaparna och INTE en get. Det känns skönt att kunna illuminera massorna och likt en Hadesherde leda dem ur villfarelsens tyranniska grepp. Tack så mycket. Det var så lite så.

Om ni som jag legat sömnlösa i åratal, grubblandes över hur det skulle sett ut om DISSECTION varit ett Nintendospel istället för en musikgrupp, får ni svaret här. När era ögon hämtat sig från den här tygmärksattacken kan ni spana in vad som står längst ner på patchen. ”Nuclear Blast 2003”. Japp, den är officiell. Jag saknar ord.

Blev man inte synskadad av DISSECTION-fadäsen så får man garanterat starr av GOAT SEMENs påhitt. Att bilden föreställer getsatan som bryskt tar Jesus Josefsson i pastejköket är det minsta problemet då själva utförandet är under all kritik. Sydamerikanen som plitat ihop detta måste förlorat händerna i en fruktansvärd olycka på tryckeriet, läs sovrummet, och helt enkelt varit nödgad att skapa stordåd på alternativt vis. Jag har många teorier och ingen av dem lämpar sig i skrift. Dr Panzram kläckte för övrigt en gång i världen en idé om att GOAT SEMEN skulle vara ett betydligt hårdare band om de kallade sig GOATSE MEN.

Att forma patchen efter hur logotypen ser ut är i nio fall av tio ett dödfött projekt. Tyska KATHARSIS är ett typexempel. Jag hör redan nu hur många i läsekretsen ojar sig bara för att de anser att KATHARSIS är världens bästa band. Kom igen, det ser bedrövligt ut.

Fast å andra sidan så var kanske KATHARSIS-tygmärket inte så jävla fult när man får det här kastat i ansiktet. Att King Diamond opererat hjärtat känns plötsligt fullt förståligt. Hur är det ens möjligt att skapa något så oangenämt? Sydamerikaner. Ständigt dessa sydamerikaner.

METALLICA är ökända för att ha frånstötande merchandise. Den här ryggpatchen slår nog alla rekord. Jag får faktiskt lite VITHATTEN-vibbar av hela konceptet. Vi har berg, vi har en märklig demon, vi har en allmän hopplöshet. Däremot skulle jag bära en VITHATTEN-patch med stolthet. METALLICAs dito skulle inte ens en kloaksystemslevande mutant ha på sig under pistolhot och vi vet ju alla hur modemedvetna de snubbarna är.

Vi rundar av med en pin och inte vilken pin som helst utan den mest ljusdyrkande av dem alla. Den ökända CELTIC FROST-pinen. Hur löd resonemanget? Vem godkände detta? Vem köpte skiten? Ännu en sömnlös natt väntar.

På återseende.

/Hatpastorn

Om vi skulle ta och räkna antalet band med ordet ”mysterium” i alla dess former i namnet … nej, det skall vi inte. Dels är det drygt, och dels är det betydligt lättare att låta Metal Archives göra det åt en. (”Mysteri” resulterade i 29 träffar. Knåpa gärna vidare själv.)

Hur som helst står det klart att ordet och begreppet har en rätt central roll inom black metal. Och mer än att vara en del i ett band- eller titelnamn får mystik sägas vara en av de viktigaste komponenterna i svartmetallens attraktionskraft.

Detta leder in oss på konsekvenserna av dess motsats: avmystifiering.

En av de mest debatterade frågorna på 90-talet hos de ickeinitierade var vad den egentliga skillnaden mellan death och black metal bestod av. Jag tänker inte upprepa uttalanden, analyser och redogörelser för detta närmare då dessa oftast var totalt intetsägande och erbarmligt tråkiga. Oavsett om de var ”subjektiva” eller ”objektiva”. Självaste Vikernes menade i en tidig intervju att musiken är helt underställd det textmässiga innehållet, varför DARKTHRONEs ”Soulside Journey” också bör betraktas som BM. På detta vis faller alltså MERCYFUL FATE och tidiga SLAYER in i samma genre. Själv nöjer jag mig med att hävda att den avgörande skillnaden knappast var rent musikaliska skillnader, även om dessa givetvis spelade en stor roll, utan just mystiken.

Kontentan är i alla fall att de band som framstod som BM var ljusskygga, skulle framstå som farliga, och vad fan, skulle vara true. Gjorde de inte det, var de life metal. Anonymitet, pseudonymer, corpse paint – allt hade en enkel anledning. Mystik.

Det fanns en tid, för länge sedan, då man förtvivlat försökte få klarhet i vilka namn som dolde sig bakom pseudonymerna. OK, Kristian/Varg Vikernes, Öystein Aarseth, Bård Eithun … och kanske ett par till kände alla till. Resten var knepigare. Ja, detta var i sanning tiden innan Internet – eller i alla fall innan sådan information fanns att tillgå via det av Nick Borgen omskaldade World Wide Web.

En dag på det senare 90-talet dök det upp en EMPEROR-bootleg, vars titel jag glömt. Vad som gjorde den speciell var i alla fall att bookleten innehöll ett avslöjande av Watergateproportioner – bandmedlemmarnas riktiga namn, bakgrunder och annat skvaller. Vi lärde oss här att Samoth hette Tomas, och att Ihsahn hette Vegard Sverre. Och viktigast av allt var att vi efter en kort sekunds intensiv ”Wow!”-känsla märkte att vi inte brydde oss ett dugg när allt kom omkring. Här blir jag frestad att dra en parallell till Rob Halfords utgång från garderoben, men jag låter bli.

Såhär i efterhand kan jag dock se att något hade förändrats i och med den nya tillgången på personinfo. Strax var okända identiteter antingen ett minne blott, eller helt enkelt ointressanta. Vi kanske inte tänkte särskilt mycket på det vid tillfället, men jag vill mena att dessa avslöjanden spelade en större roll än vi trodde.

Med korten på bordet: när de norska pionjärerna (för det var de som räknades) klev fram i ljuset och lät sig fotograferas utan corpse paint, samtidigt som de förklarade att de ”egentligen var som vilka grabbar som helst” (med viss reservation) kom det först med någon slags … lättnad. De flesta hade nog tröttnat på att förklara storheten med kyrkbränder för omgivningen (läs: föräldrar). Nu var ju de här människorna plötsligt några man kunde dricka öl med. Fenriz hade humor. Bla, bla, bla.

Uttalandena sänkte dem ned till den genomsnittlige lyssnarens nivå, och demokratiserade på så vis hela scenen …

… och i och med det gick något förlorat. Något nytt var det egentligen inte – VENOM hade några år, eller egentligen ett decennium tidigare, agerat likadant och gjort avkall på satanismen. Och även om musiken fortfarande sparkade skiten ur det mesta (jag dyrkar även Tony Dolan-eran) fick de jävligt svårt att hävda sig. Så står det i alla fall i Bonniers rocklexikon från 1992.

Och vad fan blev egentligen bättre av att BM-band plötsligt skulle ”växa upp”? Namtheanga (det känns liksom fel att använda dopnamnet Alan i sammanhanget) har helt rätt när han menar att DARKTHRONE knappast blev bättre för att allmänheten blev varse att Fenriz jobbar på ett postkontor. Och med tanke på att DARKTHRONE bara blivit sämre sedan ”Total Death”, vilken släpptes en stund innan avmystifieringen och tövädret drog igång, får sångfågeln från PRIMORDIAL rätt i sitt uttalande.

OK, det är kul med skvaller – som när man snappar upp att KATATONIAs gamla basist Guillaume började lipa när bandet stoppades i tullen. Det är inte kul när någon journalist frågar ut WATAIN om när de senast satt och grät.

Slutsumma: efter att avmystifieringen gjort sitt gick liksom luften ur hela scenen. Visst, det kanske fanns något enstaka band här och där, eller individer, som genom desperata försök att väcka uppmärksamhet tillfälligt lyckats få tillbaka en fläkt från det som en gang var – typ SVARTAHRIDs hyss sommaren 2003 – men det är knappast något som håller i längden.

Kanske gjorde IT från ABRUPTUM helt rätt när han likt en WWF-karaktär gjorde officiell sorti innan skutan sjönk.

Tack för kaffet.

/Heidenhammmer

Det finns vissa ämnen jag tänkt avhandla som helt enkelt blivit för stora, skivbolaget Black Mark Productions är ett av dem. Det finns för mycket att skriva om och jag tvivlar på att det finns någon som vill läsa en kvarts miljon tecken om denna klassiska svenska skivetikett. Därför tänkte jag idag bara ta upp ett par saker som förbryllat mig å det grövsta när Börje Forsberg och Company varit i farten.

För det första har vi återsläppet av gula geten. Jag blev faktiskt lite putt när jag fick se att Black Mark gjort denna totala kulturogärning. Gula geten skämtar man inte om, än mindre trycker upp igen om än i bildvinylsformat eller vad man nu vill, så att både kreti och pleti kan inhandla ett exemplar för en spottstyver. Att äga ett exemplar av the true gula geten är ungefär som att äga ett exemplar av ONKEL KÅNKELs LP ”Kalle Anka suger pung”. Det inger respekt, vördnad och subkulturell okränkbarhet. Att göra ett återsläpp så att alla kan få varsitt exemplar är fullkomligt vettlöst. Min största fundering var emellertid varför de inte valde att släppa albumet som det ursprungligen var tänkt att det skulle se ut. En guldfärgad get mot en svart bakgrund. Det skulle bli det snyggaste omslaget någonsin plus att det skulle ge re-releasen en betydligt större värdighet än att bara släppa den kanariegula varianten för att få in lite snabba pengar. Tänk er en fet gatefoldvinyl av hög kvalitet i svart och guld, gärna svart läder och guldrelief, med linear-notes, lyrik och tidigare osläppta bilder. Det definitiva återsläppet liksom. Nä, istället fick vi en trött version som inte gör någon glad. Särskilt inte personerna som faktiskt äger originalet.

Nu när jag hetsat upp mig rejält är det dags att attackera en annan BATHORY-relaterad produkt. ”In memory of Quorthon”-boxen. Rent innehållsmässigt finns det inget direkt att anmärka på, men hade det varit så jävla mycket begärt att få den utan det Invaison-röda pixelkaoset? De måste ju fått en testpress och alla som inte har regnbågsstarr kan ju se att fodralet ser ut som skit, speciellt baksidan. Inte ens nyss nämnda och i dessa skrifter ständigt aktuella Invasion Records hade misslyckats så kapitalt. Extra märkligt blir det att själva pappfodralet känns som att hålla i ett tomt flingpaket. Billigt. Trä, metall, läder, sten eller uran hade varit att föredra. Nu snackar jag om CD-varianten, har faktiskt inte sett LP-versionen med egna ögon och jag hoppas att den blev bättre. Necrolord måste för övrigt ha varit duktig packad när han målade omslagsbilden. Den stretchande muskelbyggarängeln har två högerhänder. Bra gjort.

Jag hade även varit tacksam om de använt ett rättstavningsprogram när de gjorde den omfattande bookleten. Att exempelvis stava ”the” ”teh” är inte ett fint sätt att hedra någon på. Vidare har vi planschen som följer med …

Vems förbannade idé var det att låta halva affischen prydas av reklam för boxen man just köpt? Min hjärna höll på att sprängas när jag fick se möget.

Hur svårt ska det vara? Jag har sett hundratals boxar med band ingen jävel brydde sig som varit mer påkostade. Fullkomligt obegripligt. Fullkomligt jävla o-b-e-g-r-i-p-l-i-g-t. Ska man hedra någon som dött kan man väl lägga några slantar på kistan, inte stoppa kadavret i en gammal solblekt plastpåse och kasta skiten i ett dike.

Jag tänkte skriva några rader om BATHORY-plattan ”Katalog”, men då kommer jag dra näven rakt genom dataskärmen.

Nu över till något helt annat. Jag antar att de flesta av er har sett de två första delarna i serien ”One Man Metal” på Youtube. Det är ännu en dokumentär om black metal och denna inriktar sig på enmansband. Vilka artister får vi följa då? ARCKANUM? Nej. BURZUM? Nej. VITHATTEN? Nej. Vi får följa XASTHUR, LEVIATHAN och STRIBORG i deras dagliga liv. Mina förväntningar låg på bottennivå, men jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Visst, skämsskudden åker fram med jämna mellanrum men Malefic från XASTHUR sköter sig bra och har en del intressant att säga. Den största behållningen hittills har dock varit att jag lärde mig att det är Wrest från LEVIATHAN som pryder omslaget till det klassiska Nintendospelet ”Skate or die 2”. DET är sann kunskap mina damer och herrar. Liraren från STRIBORG ger mest bara ett hopplöst intryck, även om det känns lite kul att han är från Tasmanien av alla ställen. Hoppas att del tre ger ännu mer matnyttig information. Ett projekt jag hoppas kunna fullfölja så fort jag återvänder till Sundsvall är ett kommentatorspår till dokumentären ”Black Metal Satanica”. Det är så mycket både jag och Dr Panzram vill ha sagt gällande den rullen.

Fan, jag är fortfarande upprörd över blotta tanken på BATHORY-boxen och behöver avreagera mig snarast. Det är dags att skriva klart det där öppna brevet till TROLLECH som jag påbörjade för en evighet sedan.

På återseende.

/Hatpastorn

/Förintelseförsamlingen

Kantor Aronsson myntade ett uttryck som etsat sig fast i huvudet på mig – Wikipediasatanism.

Dagens förbannade kids – ni har det för lätt. Inte bara kids, förresten … är det någon därute som minns kriget mellan Ryssland och Georgien 2008? Konflikten rörde ett litet område, Sydossetien, beläget i norra Georgien som sedan Sovjetunionens fall krävt självständighet. Sydosseterna anser sig ha mer gemensamt med sin närliggande ryska delrepublik – rätt gissat, Nordossetien – då de anser sig tillhöra samma folkgrupp. Ryssarna anser därför att de stöttar Sydossetiens kamp så att denna pseudorepublik kan närma sig Ryssland. (Lustigt nog gäller inte samma logik för Tjetjenien, även det en delrepublik som vill ha självständighet i ryska Nordkaukasien …)

Varför tar jag upp detta? Jo, därför att jag vid tidpunkten hade studerat Ryssland och Postsovjet i flera års tid och vid tidpunkten forskade om rysk extrempolitik. Jag kan lugnt säga att Sydossetien var ett tämligen gudsförgätet område INGEN kände till och att mina egna kunskaper definitivt var bristfälliga. Men döm om min förvåning när stridigheterna blossade upp sommaren 2008 och ta mig fan varenda jävla lokaltidning plötsligt verkade ha ledare som var experter på området i fråga. Hur kom detta sig? Tja, när man tittade närmare på vad som stod i nämnda ledare var det rätt lätt att lista ut att den gemensamma källan givetvis bestod av Wikipedia.

Vad har då detta gemensamt med dagens kids och black metal? Allt. Idag är det nämligen för lätt att läsa på om allsköns djävulsdyrkan, ockultism och dödsdyrkan. Sök på ”Samael” på Wikipedia och du får inte bara upp en artikel om det schweiziska bandet med samma namn, utan även en komplett förteckning över vad gudomen/demonen i fråga spelar för roll i såväl judisk som kristen gnostisk mytologi. Fan om det inte fanns någon hänvisning till MLO också, om man klickar vidare.

Fattar ni hur jävla jobbigt sådant här var på tiden innan internet? Ville man vara ond och ”påläst”, på tiden det begav sig och då man höll käften och dyrkade döden, fick man vackert och i fysisk gestalt bege sig till de platser där kunskapen fanns att läsa i så kallade böcker. För den yngre generationen läsare kan jag beskriva böcker som en samling skrivna ord, tryckta på sammanhäftade pappersark. Lite som en toarulle, fast med tjockare pärmar.

I mitt fall, då fick man bege sig till Norrlands eller Västra Europas egna Miskatonic University – Härnösands Stadsbibliotek. Där lärde jag mig allt.

I mörka katakomber … fanns det just inte mycket alls. Faktum var att böckerna oftast prydligt stod uppradade på hyllor, hidden in plain sight för den ovetande människoflocken. Min kurslitteratur i livets ockulta skola bestod av det som stod till buds i denna kätterska sal av pnakotiska manuskript: LaVeys ‘Satanic Bible’, Lovecrafts samlade utgåvor i översättning av Sam J. Lundwall (av någon anledning fanns inte de engelska originalen att tillgå), ett gäng böcker om folklore av Ebbe Schön, en bok vars författare jag glömt men som helt enkelt hette ‘Magi’ där jag för första gången fick stifta bekantskap med Gilles de Retz, ett par böcker om vampyrer i folktron och sist men inte minst: Aleister Crowleys självbiografi. För allmänhetens information: om ni möter någon som på fullt allvar påstår sig ha tagit igenom den från pärm till pärm så ljuger den personen, eller alternativt är dum i huvudet. Varför Härnösands stadsbibliotek köpt in detta 1000-sidiga verk vet jag fortfarande inte.

Den uppmärksamme frågar sig vid det här laget: ”Jaa … men boken ‘Naturligt – övernaturligt’, då?”. Och det är en bra fråga. Jag kan nämligen inte minnas att den fanns att tillgå på biblioteket, däremot ägde ett par fränder denna Grimoirum verum vilket gjorde att den befann sig på mitt skrivbord i det sammetsbeklädda pojkrum där jag lärde mig den mörka konstens hemligheter. Närmare bestämt på Norra Kyrkogatan, ironiskt nog. Egentligen skulle det behöva skrivas en mindre avhandling om vilken betydelse just ‘Naturligt – övernaturligt’ haft för den svenska Black Metal-scenen. Otalet fanzines vet jag plankade artikeln om Aleister Crowley rakt av. Självklart utan att ange källa, förmodligen för att ge intryck av att ha skrivit hela schabraket själv. Smart.

Vid något tillfälle läste jag i ett fanzine en kommentar från någon bandmedlem, minns varken vad personen kallade sig eller vad bandet hette, vilken gick ut på att hans orkester minsann inte ”gjort som alla andra” och slagit upp förteckningen över olika demoner i ‘the Satanic bible’ utan istället utvecklat namnet på bandet utan inflytande från life metal-publikationer. Med andra ord är säkerheten ganska hög att det egentligen var precis det han hade gjort själv, innan han fick reda på att ytterligare tjugo band tagit samma namn till sina egna plutoner från samma källa.

Och med handen på hjärtat, har du inte haft åtminstone ett band vars namn hämtats direkt från ‘Satanic bible’, då är du inte black metal.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Det är dags för hatmatch här i Förintelseförsamlingen. Tyvärr på ett lite annorlunda sätt än vad man kan lockas till att tro – det hade ju varit underbart att få se en dödsmatch mellan DARK FUNERAL och KATATONIA anno 1996 – men man kan ju tyvärr inte få allt. Istället skall det göras upp mellan två skivor vars fadda karamellsmak det sugits på i alltför många år.

En tanke började formas när vi återigen gick igenom vilka skivor vi tyckt utlöst de värsta besvikelserna när de väl behagat dyka upp. Istället för att göra om ett tidigare inlägg och riva upp gamla sår vars skorpor fortfarande stinker av var och förruttnelse, bestämde vi oss för att dyka ned i en hög vi tidigare inte vågat oss på. Vilka är egentligen de mest hatade skivorna i vår genre?

Redan nu hör jag skrik om MAYHEMs ”Ordo ad Chao” eller ”Grand declaration of war”, ULVERs ”Themes …” och TORMENTORs andra giv, men vi skall lägga ribban lägre än så. Det är nämligen dags att slutligen göra upp med vilken platta som egentligen är värst, eller bäst av BATHORYs ”Octagon” och CELTIC FROSTs ”Cold Lake”.

Först en bekännelse i biktbåset: jag hyser ingen större kärlek till någondera av banden. Jodå, jag kommer ur garderoben. BATHORY må vara föregångare och stilbildare och gud vet vad, men jag har aldrig förstått den monumentala storheten. Saken är den: jag dyrkar ”Under the sign of the black mark”, men det är i mitt tycke den enda riktigt helgjutna skivan herr Forsberg kläckte ur sig. Förutom den, har jag mest fastnat för ett gäng låtar här och var. Hur många gånger jag än lyssnat på debuten och på ”The Return …” har jag aldrig riktigt fastnat för dem. Vikingaplattorna har sina guldkorn här och var, men i ärlighetens namn har jag som oftast tyckt att de är väl långdragna och småtråkiga, ”Hammerheart” undantagen. ”Blood on ice” hade väl sina stunder, trots Quorthons bedrövliga falsksång. ”Requiem” och ”Destroyer of worlds” är väl inte ens värda att nämnas, men de sista utgåvorna ”Nordland I och II” är helt OK. Trodde först det var GRAVELAND när jag hörde dem, men …

CELTIC FROST, då. Ytterligare ett band jag aldrig riktigt fallit för. Visst förstår jag att om man växte upp med dem – och andra alternativ inte fanns att tillgå – har de med all säkerhet en speciell plats i själen. Hade jag själv gjort det, hade jag förmodligen skrikit om deras storhet, betydelse och originalitet. Nu gjorde jag inte det. Vet att jag hade chansen att köpa både ”Emperor’s return” och HELLHAMMERs ”Apocalyptic raids” som tolvåring, men gjorde det inte. Det blev VENOM istället, och det ångrar jag inte en sekund. I dessa dagar tycker jag helt klart att schweizarna gjorde en hel del kanonmaterial, men det tog lång tid att verkligen uppskatta det. Nåja.

Till saken. Dessa plattor kan nog beskrivas som två av de mest avskydda i hela den tyngre metalhistorien. Själv förhåller jag mig än så länge neutral i konflikten, men må bäste man vinna. Eller något. Skivorna recenseras låt för låt. Då inte ens Youtube bryr sig om CELTIC FROSTs ”Cold lake” så får ni hålla tillgodo med målande beskrivningar.

BATHORY ”Octagon”

1. ”Immaculate Pinetreeroad #930”

En virvel med ett kakburksljud utan dess like drar igång en fanfar som mynnar ut i ett av de obegripligaste thrashriff jag någonsin hört. Eller, thrash … jag vet inte vad jag ska säga. Mest av allt liknar detta ett totalt talanglöst trallpunkband som bestämt sig för att byta ut sina mest DE LYCKLIGA KOMPISARNA-doftande riff mot något man med stora referensramar skulle kunna kalla för metal. I den lilla stad de huserar (förmodligen Köping eller något) har det nyligen flyttat in en trummis som faktiskt lärt sig hantera en dubbelpedal och drömmer om att någon gång få lira med de stora grabbarna i världen utanför. Till dess, får detta duga. Sången … ja, jisses. Vi kan säga som så: i detta stycke låter det som om vokalisten bestämt sig för att sjunga en alldeles egen låt medan resten av bandet harvar på ute i periferin någonstans. Jag orkar inte ens kommentera titeln.

CELTIC FROST ”Cold lake”

1. Human (intro) och 2. ”Seduce me tonight”

Vad detta intro anspelar på förstår jag inte alls, oavsett vad originalmeningen egentligen var. När låten väl drar igång blir jag dock alldeles varm inombords.  Alla ni som klagat på detta har ju inte fattat något! Herregud, att jag gått miste om denna lycka i alla dessa år kommer jag inte att förlåta mig själv för.

Vad kan jag säga? Detta är ju faktiskt originellt, för det låter inte som NÅGONTING annat. Det här är avantgarde på riktigt. Folk har ju i flera år tjurat om att detta skulle vara någon slags glamrock, men det stämmer inte. Faktum är, att när jag ska försöka beskriva det drabbas jag av skrivkramp, för seriöst … the hell? Som vår kantor i församlingen skulle uttrycka det. I korta ordalag: en riktigt bisarr kompott av rockorienterade ”sexiga” stånkanden framgrymtade på ett sätt som bara Tom G kan vara upphovsman till, ackompanjerat av en slags kall, sjuklig och stelopererad … metal? Glam? AOR? Jesu krist.

SCORE: 1-0 till CELTIC FROST. ”Seduce me tonight” är ju en hit – refrängen sitter som tatuerad i hjärnan efter en genomlyssning.

BATHORY

2. ”Born to die”

Ett akustiskt intro, vilket låter som något VITHATTEN kasserat, banar väg för ett sunkigt riff med ännu sunkigare arrangemang. Till hjälp kommer en sologitarr som ylar med en skönt nihilistisk attityd till sådant där tjafs som grundtoner och ackord. Sedan börjar det moshas och Quorthon kvider likt en febersjuk sångare i UGLY KID JOE för att senare fullkomligt ge upp, ungefär som Peter Tägtgren efter två låtar live med PAIN.

CELTIC FROST

2. ”Petty Obsession”

Huvudriffet i sig hade kunnat vara taget från en DANZIG-låt, men där upphör de flesta likheterna. Trots det, hade det inte varit för det karaokebarliknande stönandet till sång vore inte det här alltför pjåkigt. Någon slags hårdrock, totalt ofarlig, men ändå med ett visst driv – åtminstone kan man urskilja att det rör sig om en riktig låt, oavsett vad man nu må tycka om slutresultatet. Synd bara att det känns som om låten hållit på i närmare en kvart efter bara en och en halv minut.

SCORE: 2-0 med fördel Tom G. Warrior. Över till Sveriges planhalva.

BATHORY

3. ”Psychopath”

OK, det är ganska uppenbart att Quortney tänkt sig att om SLAYER kunde, kan väl jag. För på många sätt påminner mycket på den här styggelsen till album om ett SLAYER i absolut sämsta form utan vare sig ork, idéer eller poäng. Lite som de låter nu, med andra ord. I sanningens namn ska det sägas att på den här låten finns det i alla fall några idéer som inte är helt hopplösa, vedervärdiga moshpartier till trots. Sången kvider likt en pensionär på jakt efter sina löständer, men desperationen är inte helt oäven.

CELTIC FROST

3. ”Once they were eagles”

Hade jag bara fått höra introriffet hade jag trott att detta var ett gudsförgätet band från de sista dödsryckningarna NWOBHM lyckades kasta upp innan sagan var all. Så här långt får jag dock säga att anklagelserna om glamrock faktiskt inte håller i rätten, för det är det inte fråga om. Sunkig hårdrock med usla solon? Absolut. Men faktiskt inte ens roligt. Hade det varit bättre producerat och arrangerat skulle detta faktiskt kunna vara något, men … det är vad det är, och låten håller på alldeles för länge.

SCORE: 2-1. Sverige prickar in ett turmål, förmodligen mest på nåder.

BATHORY

4. ”Sociopath”

Det här gitarrljudet liknar då inget annat. Rättelse: det här ljudet liknar inget annat. Burkigt, sterilt, programmerat och otajt på samma gång. Hysteriskt roligt blir det när herr Forsberg tar i från tårna för att övertyga den lilla publik som stannat kvar att han också kan låta arg, men lyckas enbart med att tappa både andan, ton och istället går upp i en ofrivillig falsett av samma typ som känns igen från BAD NEWS gamla dänga ”Warriors of Genghis Khan”.

CELTIC FROST

4. ”Cherry orchards”

Åh, hujedamig. Detta är förmodligen tänkt att vara den där lite farliga låten på skivan. Jag tänker mig Tom G med våt sängkammarblick och uppknäppta gula läderbyxor väsandes i örat på en amfetaminförstörd tidigare groupie som hittat skydd någonstans på Sunset Strip. Tom gnäller värre än King Diamonds fiktiva farmor på skivan ”Them” och låter faktiskt som om han sjunger medan han försöker göra sig kvitt en värre förstoppning. Samtidigt har de smällt in en lite uttråkad kvinnoröst som förtäljer kärlekens mysterier för alla som orkar lyssna. Det här var roligt.

SCORE: 3-2. Det får bli oavgjort mellan de här två spåren, för jag blev lika glad av båda två.

BATHORY

5. ”Grey”

En bagatell på en minut och femton sekunder. Jag tror vi stannar där. Hur är det möjligt att sjunga såhär otajt, trots ett förmodat tusental omtagningar? Och hur i helvete kunde det här släppas?

CELTIC FROST

5. ”Juices like wine”

Låten inleds med att en mansröst deklarerar att ”this one needs something”. Kan hända. Tänk er nu de där låtarna ANGEL WITCH inte ens orkade skriva klart utan de bara lämnades i en låda i väntan på bättre tider som aldrig kom. Egentligen är det samma sak här som på låten innan. Sunkig hårdrock man kanske minns enkom för att det är fucking ”Cold Lake” man lyssnar igenom, men aldrig annars. På något sätt påminner detta om VENOMs stolpskott till skiva ”Calm before the storm”, fast betydligt sämre. Samma opassande gitarreskapader, samma sterila ljud … åh gud, en tredjedel av låten återstår. Hur går det till?

SCORE: 3-3. Sverige knappar in. BATHORYs låt tog i alla fall slut snabbare.

BATHORY

6: ”Century”

Quorthon ger sig på en svidande samhällsanalys:

Unemployment and touchdown. Holy book full of lies.
Suicidal intentions. There’s no kingdom up high.
Presidential elections. Superman never dies.

Och du hade mage att klaga på CLAWFINGER en gång i tiden?

CELTIC FROST

6. ”Little velvet”

Om mina fiktiva karaktärer Sölve och Svempa från Arvidsjaur, musikanter i heavy metal-bandet OVERRIDE (tidigare kända här på bloggen från inlägget om WYVERN), fått chansen att spela in den demo de så länge önskat få pådyvla världen hade det nog låtit ungefär så här. Den mängd avföring som samlats i herr Fischers tarmar måste nu växt sig till rent bibliska proportioner av kvidandet att döma. Att skivbolaget på fullt allvar fick för sig att släppa det här förefaller obegripligt. Det här var inte ens kul.

SCORE: 4-3 till BATHORY. Sverige drar ifrån. Kan vi knappa in trots den tröga inledningen?

BATHORY

7. ”33 Something”

Ska titeln vara en slags ursäkt för en dundrande ålderskris? Med rätt högtalare låter detta som en skrammelleksak för treåringar som löper fullständigt amok. Riffen är knappt hörbara längre. ”Eat my shit, suck my dick” tjuter Forsberg. Suck. I några intervjuer har karln påstått sig vara ett fan av EXPLOITED och GBH. Är detta ett försök till någon slags punk? Även SLAYER gjorde ju en bedrövlig punkcoverplatta vid ungefär samma tidpunkt.  Jesus Kristus, är det NÅGON som kommit såhär långt i genomlyssnandet av det här eländet tidigare?

CELTIC FROST

7. ”Blood on kisses”

Undrar om TYPE O NEGATIVE snodde den här titeln och parafraserade den? Undrar om Tom G och Peter Steele någonsin övervägde ett double feature-utvik i Playgirl? Undrar i största allmänhet. Nämen, där var visst låten slut. Synd.

SCORE: Återigen är det en oavgjord duell. Så: 4-3 till Sverige, fortfarande.

BATHORY

8. ”War Supply”

Nu börjar det här påminna om den där bedrövliga SLAYER-tributen som släpptes på Dolores Records (ja, ständigt aktuella Dolores Records) under 90-talets mitt. Hade BATHORY ställt upp med att lira in en valfri cover från ”Diabolus in musica” hade det nog låtit ungefär såhär, och ingen hade brytt sig. Nåja. Drar lite på smilbanden åt ”vrålen” i refrängen. Vid det här laget har det där trallpunkbandet jag refererade till i början stått på scen i en halvtimme och publiken har försjunkit i en stilla dvala i väntan på bättre tider. Den halvt om halvt kompetente trummisen har insett att det nog kommer att behövas några extra timmar på gymmet för att orka med en tjugo minuters hårdkörare på scen, och de låtar som gick i 240 knyck i repan har fått finna sig i att saktas ned avsevärt. Det tackar hela bandet också för.

CELTIC FROST

8. ”Downtown Hanoi”

HANOI ROCKS … minns jag inte alls. Jag kommer nog inte att minnas den här låten heller. Några maffiga helikopterljudeffekter och samplat tal i början ska förmodligen sätta lyssnaren i stämning, vilket är mer än vad man kan säga om instrumenten för här låter det riktigt falskt på sina ställen. Inte för att någon bryr sig. Det går slött, det piper till, det stånkar likt en gammal manlig strippa som desperat försöker få igång publiken utan resultat.

SCORE: De båda ländernas neutralitetspolitik gör det omöjligt att dela ut poäng även denna gång. 4-3 till Sverige. Lite dåligt med action på sistone.

BATHORY

9. ”Schizianity”

Foppa fortsätter ordleken från ”Requiem” (där en av låtarna heter ”Crosstitution”). Lite fyndigt kan tyckas. Textrader som ”I read the holy writings. I read Matthew’s 18th chapter, 7th, 8th and 9th. And I realized what had to be done. And that I just had so little time.” får mig dock mer att tänka på VITHATTENs gamla dänga ”Time for daily worship hast come”, med raderna ”Daylight slips into my chamber … put seven candles in formation … open page 208 of the Necronomicon …”. Sur mosh blandad med ännu surare TBV-metal, segare än sirap.

CELTIC FROST

9. ”Dance sleazy”

Jag ger poängen till Schweiz den här gången bara för titeln. TYGERS OF PAN TANG gör comeback med andregitarristen som enda originalmedlem för en exklusiv spelning på Sweden Rock. Scream for me, Finnåker.

SCORE: 4-4 och det är matchboll.

BATHORY

10. ”Judgment of posterity”

Ingen vidare början, minsann. Lite höjer jag på ögonbrynet då riffandet går i 3/4-takt, alltid något. Trallpunktrummisen sätter sedan in en sista kraftansträngning för att ro ihop spelningen och se till att den sömniga publiken i en annan del av Köping ska minnas honom som en övermänsklig maskin i sann Terminatoranda. Det går sådär. Låten är omänskligt lång, och det tycker nog vår trumslagare också. Vet inte vad man mer ska säga, då det hela mest bara ekar tomt och menlöst. Lite som en arbetsförmedling, där Quorthons kompmusiker förmodligen sitter och väntar än idag på nya studiojobb då TRIBAL INKs andra platta aldrig kom att spelas in, trots utlovade försäkringar.

CELTIC FROST

10. ”Roses without thorns”

Sista låten är ett totalt antiklimax. Här hade jag hoppats på en riktig jävla POISON-ballad, men Tompa lämnar mig gråtande i sticket. Midtempohårdrock av meningslös karaktär som knappast gör någon glad. Lakoniskt, var ordet. Vad fan!

SCORE: Sista poängen går till Sverige och vi har en segrare. Hell Quorthon! Hail the Hordes!

Tack för kaffet.

/ Heidenhammer

Vi fortsätter serien med denna gamla klassiker. Fredagsmys.

/Förintelseförsamlingen

Idag är det en historisk dag. Idag var det nämligen första dagen i mitt drygt trettioåriga liv som jag hade på mig ett par mysbrallor när jag for till jobbet. Alla vet att samma sekund som man lämnar hemmet iförd ett par runkisar har man gett upp. Idag gav jag med andra ord upp. Vad har då mysbyxor med black metal att göra kanske ni undrar?

Allt.

Minns ni Nuclear Blast-katalogen som man fick gratis hemskickad i slutet på 90-talet? Ni vet den där katalogen där man lärde sig mer tyska än man någonsin gjorde i skolan.  Förutom information om nya släpp, recensioner (Nuclear Blasts egna släpp fick alltid kanonrecensioner, märkligt) och intervjuer så kunde man förkovra sig i merchandise i alla dess färger och former. Dessa sidor var klart roligast. Jag minns än idag partiet där tyskarna med illa dold stolthet visade upp sina senaste pins och smycken. På denna sida var det alltid en blond tysk dam som i olika utmanande poser försökte sälja in allt ifrån HAMMERFALL-örhängen till AUTOPSY-berlocker. Det såg faktiskt inte riktigt klokt ut. Jag må ha gett upp när jag lämnade lägenheten iförd ett par snajdiga mysbrallor, men ska ni veta vilka som gav upp mest? Personerna som drog i snabeln så fort de kom till det kapitlet i Nuclear Blast-katalogen där den blonda tyska damen vek ut sig. Jag vet att ni sitter därute, det är bara att erkänna.

För att återkomma till temat pundarjeans så fanns det ett segment i denna klassiska katalog som alltid fascinerade mig mer än något annat. Sidan med bandmysbyxor. Vem i hela helvetet inte bara köpte utan även bar exempelvis GORGOROTH-mysisarna på daglig basis. Jag har alltid undrat, alltså seriöst suttit och kontemplerat, vem det var som köpte dessa tingestar. Det spelar ingen roll om det så stått BATHORY över hela benet och en stor gul get hade prytt hela arslet. Det är fan inte OK. För övrigt, slår man upp begreppet ”att ge upp” i Nationalencyklopedin så hittar man en bild på en hårdrockstroglodyt som med GORGOROTH-brallorna nere vid fotknölarna står och våldshudar åt NUCLEAR Blast-katalogen. I bakgrunden finner man en djuptallrik fylld med Fanta och ostbågar och alldeles under affischen som föreställer Oscar Dronjak i bar underkropp så hittar man årgång efter årgång av hyfsat tummade exemplar av serietidningen ”Lilla Fridolf”.  Fatta allvaret. SHINING skulle kunna bygga temaplattor på den nivå av efterbliven dekadens som den mentala bilden framkallar. Fast vad vet jag? Nästa gång man är på en tysk festival kanske folket glider omkring i SHINING-runkisar och spanar man in deras formlösa ändalykt kan man i Old English läsa:

Ännu ett steg närmare total utfrysning.

Hela universum exploderade.

Förutom att ha känt mig som själva antitesen till en modeslav så har jag även klurat en hel del på det där med låttitlar. Mysbrallor i all ära, men när det kommer till folk som bara gett upp så är låttitlar en fantastisk värld att utforska. På den tiden man faktiskt febrigt letade efter ny bra musik på skivbutiker så kunde man lätt sålla genom att bara kika på titlarna. Band som exempelvis döper sitt intro till ”intro” och outro till ”outro” kan man skita i på en gång. Om orkestern ifråga inte ens har fantasi att döpa dessa saker, hur stor är då chansen att man kommer att vråla ”wow” när man lyssnar på musiken? Visst, innan ni börjar hamra i kommentarsfältet om det och det bandet som var så jävla guld trots att de inte döpt sina låtar till något vettigt så måste ni ju hålla med om att det är fantastiskt slappt gjort.  Ett lyckat exempel på hur mycket trevligare allting blir när folk anstränger sig lite är DARK FUNERALs intro på ”Secrets of the black arts”. Denna introsnutt är smakfullt betitlad ”The dark age has arrived” och titeln sammanfattar albumet väl. Synd bara att introt består av sexton sekunder brus av absolut sämsta sort. Kanske ett dåligt exempel. Vi tar MARDUK istället. På ”Opus nocturne” kallas förvisso introt för ”intro”, men fiffigt nog bär den även namnet ”The appearance of spirits of darkness”. En tung titel som väckte mitt intresse när det begav sig. Synd bara att den kompositionen består av trettiotre sekunder skolavslutningsorgel av hopplösaste sort. Ja, ni fattar kanske själva grundtanken. Döp introt och outrot till något vettigt och när ni ändå är på det humöret så kan ni faktiskt göra dessa låtar lyssningsbara så man slipper hoppa över till låt två varje gång man slår på albumet. MELEK TAUS från Umeå gjorde förresten helt tvärtom, där är introt och outrot de överlägset bästa bitarna. Hyfsat unikt. Avslutningsvis, alla som tror sig komma undan med att i sann nyfransk anda döpa dessa stycken till ”Alpha” och ”Omega” kan hejda sig redan nu. Anno 2012 är det betydligt piggare att i klassisk jagspelarinmusiksjälviCuBase-stil döpa dem till ”Kuken1” och ”Kuken2”. Alla som inte döpt musik till något av de alternativen har ALDRIG spelat in musik. En sann CuBase-klassiker är att förtvivlat försöka hitta rätt låt när samtliga i mappen är döpta till ”Kuken1nästan klar” och ”Kuken17medsång”. Skulle jag idag titta på en nyproducerad skiva där det stod ”Kuken1” och en där det stod ”Intro” eller ”Alpha” skulle jag tveklöst välja ”Kuken1”. Det bandet erkänner i alla fall att de gett upp.

Låttitlar är i alla fall viktigare än man tror. Låt oss göra ett experiment. Vilket av följande två exempel skulle du ödsla din tid på om du fiskade upp dem i skivaffären?

Skiva 1.
1. Intro.
2. The fire within.
3. Dawn of war.
4. Master Satan.
5. Midtro.
6. Eternal darkness.
7. Abyss of war.
8. Like a wolf among sheep (twilight of war).
9. War.
10. Omega.
11. Outro.

Skiva 2.
1. Bring me the head of Nelson Mandela.
2. Infant sacrifices to Baal-Berith.
3. Let my fists become the judges javelin that will strike down and make order in court.
4. Blutige Exzesse im Führerbunker.
5. Bronzed skandinavian leather (Under the burning Miklagaard sun).
6. Relentless Wotanic onslaught.
7. In the forest of Frejas dreams (outro).

ALLA skulle välja skiva nummer två. Vem vill inte höra hur låten ”Bronzed skandinavian leather (Under the burning Miklagaard sun)” egentligen låter? Här ska jag lyfta av hatten för Dr Panzram då i stort sett samtliga av titlarna från den fiktiva plattan nummer två är hämtade från honom när han sitter och bara dyrkar nere i sakrisvinstian. När det kommer till titlar fattar den mannen allt. När det kommer till deadlinen för hans War and Hate-artikel fungerar han tvärtom. Helvetet signe honom.

Ett annat gäng som fattar allt när det kommer till låttitlar är NÅSTROND. Tack vare deras makalösa uppfinningsrikedom och fingerspetskänsla för råa dekret gillar jag dem musikaliskt betydligt bättre än vad jag egentligen borde. Första gången jag fick nys om titeln ”En sång från en pestbesmittad grav” visste jag att detta skulle bli det bästa jag någonsin hört i hela mitt liv om det så skulle krävas tusen genomlyssningar. Intresset väcktes på stört och har hållit i sig sedan nittiotalets mitt. Jag skiter i om Arganas trumspel är legendariskt nonchalant eller att rensången i ”Lord of the woods” alltid får mig att spontanfnissa. Har man döpt en komposition till ”May the rotten bones absorb life again” har man fattat allt. Faktum är att en låttitel hellre får vara dum eller helt ologisk bara den säger någonting.  DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT har en slagdänga vid namn ”In the land of the mountains of trees”. Jag har inte den blekaste aning vad de menar, men jag minns titeln. Det är mer än vad man kan säga om DIMMU BORGIRs albumtitel ”Puritanical euphoric misanthropia”. Alla som säger sig kunna den utantill ljuger. Sedan har vi alla som i märkvärdighetens namn envisas med titlar på latin. ”De mysteriis dom Sathanas” räknas inte bland dessa av förklarliga skäl. Vi tar några tydliga exempel:

– Hej, har du hört GORGOROTHs näst senaste giv?
– Nej, vad heter den?
– Jadu, Ica kvantum opossum trahunt…
– Ursäkta?
– Ja, alltså ingen vet vad den heter på riktigt. Skit samma, den var ändå inte så bra som man trodde. Nya DARK FUNERAL har du väl hört?
– Nej, jag gav upp redan på VobiSkum Bananas.
– Åh fan, nä du lär nog gilla senaste. Mycket dubbla baskaggar.
– Jaha, ja säg vad den heter så jag kan kolla upp den när jag kommer hem.
– Mmmm… ett problem bara.
– Vad?
– Ingen vet vad den heter.
– Men den innan den då?
– Nopes, ingen vet vad den heter heller.
– Du är fan sämst, tacka vet jag DEATHSPELL OMEGA. Det är ett jävligt hett band.
– OK, dem har jag missat totalt. Någon speciell skiva man ska hålla ögonen öppna efter.
– Ja, Si monumentum.
– Heter den bara det?
– Nä, den heter Si monumentum… Ja, ska sanningen fram så kallar alla den för Si monumentum. Ingen kan resten av meningen.
– Synd att alla band väljer skivtitlar man inte kan komma ihåg.
– Det är sant, det var enklare förr. ABRUMPTUM är ett bra exempel. Alla som inte kan komma ihåg en så busenkel titel som In umbra malitiae ambulabo, in aeternum in triumpho tenebrarum måste ju vara helt efterbliven.

Som ni förstår så är det här med titlar ett ämne man kan granska i all evighet, detta får räcka för idag. Nu tänkte jag sitta i mina mysbrallor och bara kanalisera.

På återseende.

/Hatpastorn

Nicko McBrain versus typ zombiesnubbe från ett bedrövligt Seagraveripoffomslag hämtat från helt bortglömda ACCIDENTAL SUICIDEs fullängdare ”Deceased”.

Gällande titeln ”Same as bear”. Ja, försök göra något fyndigt av ”lika som bär” själva. Vi valde det mest efterblivna alternativet.

/Förintelseförsamlingen

/Förintelseförsamlingen