Hatpastorns likpredikan

Målet var att försöka sig på ett resereportage med många bilder, ni vet sådant som Demonia är riktigt vass på. Sist jag försökte mig på något liknande var på Under the black sun förra året och det gick inte alls som planerat. Det enda jag lyckades ta bilder på var några tyskar i lustiga kläder, en oskarp bild när någon i LUGUBRE sprutade eld samt en bild på en duktigt vidrig snabelbagge som hade parkerat sig på dörren in till sovrummet. Förhoppningen var att lyckas något bättre med fotograferandet i år. Det gick sådär.

På tal om Under the black sun så kanske uppmärksamma läsare minns videosegmentet ”Förintelseförsamlingen pratar allvar”. Jag pangade upp två delar men glömde den tredje så när jag slutar jobbet på måndag tänkte jag slänga upp alla tre delarna på en gång. Ni kan plocka fram skämskuddarna redan nu. Under min resa till USA hade jag mentalt förberett mig på reseskildringar som ”Hatpastorn äter friterad Snickers”, ”Hatpastorn röjer sig fördärvad åt AUTOPSY” och ”Hatpastorn vomerar friterad Snickers”. Det gick även det sådär.

Istället för bilder på band och dylikt får ni hålla tillgodo med målande beskrivningar istället.

Det bästa med att bo i Sundsvall är att vi har solsystemets sämsta flygplats. För er som inte känner till den så heter den Midlanda, även känd som Mygglanda. Från den flygplatsen kan man inte åka någonstans. Jag har dock hört ryktas om att man ibland kan åka till Bromma. I övrigt står den mest där som ett monument över bortkastade skattepengar. Tack vare detta så måste man alltid åka till Arlanda i bästa fall och Skavsta i absolut sämsta fall varje gång man ska bege sig utomlands. En tripp på cirka en miljard mil. Denna gång var det Arlanda som gällde och jag viskade ett stilla tack till de mörka gudarna att man denna vända slapp uppleva den misär som stavas Skavsta. Jag och resten av grabbarna i mitt resesällskap satte oss i bilen 05:30 och påbörjade vår resa.

Tjugotre timmar senare var vi framme i Baltimore. USA ligger fantastiskt ocentralt till.

Själva resan gick bra även om man stundtals drabbades av det klassiska syndromet ”plånboksröv”. För er som inte är i staterna varje dag och undrar hur man löser småsaker som visum kan jag rekommendera att fylla i en ESTA-blankett på Internet. Det tar cirka två minuter och kostar fjorton dollar. Sedan är det fritt fram att dundra in i landet såvida man inte är fruktsmugglare, folkmördare eller var nazist under andra världskriget. Kontrollfrågorna i ESTA-formuläret är tidlös underhållning. När man väl anländer får man emellertid leka tusen frågor i tullen och undertecknad som är född med otur hamnade självfallet hos en nitisk tullhäxa som bombarderade en med alla möjliga underliga spörsmål. Då jag inte sovit på en smärre evighet stod man mest som en lallande fåne. Det fungerade uppenbarligen det med för in i landet kom jag.

Trötta som as parkerade vi vår lekamen utanför flygplatsen och väntade på vår skjuts. Under den timmen hann man stöta på en massa konstigt folk. Helvetet är andra människor. Jänkarna är dock jävligt trevliga på ett sådant där härligt ytligt vis. Extremt stressande för en Sundsvallsbo till en början, men att säga ”hej” till främmande människor dör man otroligt nog inte av även om själen vrålar av obehag.

I bilen på väg till hotellet spelades det brötdöds på högsta volym. Vissa saker är sig lika över hela jordklotet. Vi blev även tipsade om att inte vandra omkring hursomhelst i Baltimore då vissa områden var hyfsat bråkiga. Vi skulle exempelvis inte ta månskenspromenader i skumma gränder och köpa dödsknark av främlingar. Vi blev även tipsade att inte begå brott då stadens poliskår var hård som granit. Nog för att vi inte sovit på länge, men jag tyckte inte precis vi såg ut som vitryska människosmugglare. Väl framme vid hotellet tackade vi artigt för tipsen och invaderade vårt hotellrum. Eller rättare sagt, först fick vi stå och munhuggas med en mer eller mindre livsoduglig portier, men det är en annan historia.

Jag har vid tidigare tillfällen nämnt den tyska modellen på toalettskålar. Ni vet den där man skiter på ett uppläggningsfat och tvingas se på när vattnet i snigelfart puttar ner dyngan i hålet. Legendariskt smaklöst. Den amerikanska motsvarigheten är än mer bisarr. För det första är toaletten extremt låg så man sitter som barnbokskaraktären Långa Farbrorn när man gör sig värv. Lägg därtill att vattennivån är besinningslöst hög vilket innebär att både penis och pung kölhalas om man inte sköter sina kort rätt. Att torka ändalykten kan även det bli ett bekymmer då man med hundraprocentig sannolikhet planterar hela underarmen under vattenytan om man gör detta sittandes. Man lär sig något nytt varje dag och den dagen lärde jag mig att amerikanska toalettstolar är designade av neurosedynskadade dvärgar. Efter detta VVS-inferno var det dags att äntligen få sova.

08:00, amerikansk tid, vaknade vi och bestämde oss för att ”göra stan”. Då det redan då var sanslöst varmt och kvavt ute gjorde jag det rimliga valet att ikläda mig full svartmetallmundering med tillhörande skinnjacka. Givetvis var i stort sett alla affärer stängda vilket gjorde att man i lugn och ro kunde kika in staden utan att besväras av alltför mycket folk. Klockan 09:00 höll vi på att förgås av värme så vi dök in på ett flådigt lyxhotell och uppsökte hotellbaren. Amerikaner är tack och lov galet serviceinriktade så vi blev varmt välkomna trots att baren inte skulle öppna på ett bra tag. Det slutade med att fyra pers stod och fipplade med nycklar för att kunna öppna upp ölkylarna. Till sist kom någon sorts form av restaurangchef och styrde upp situationen så vi kunde få oss varsin pilsner. Det skulle ALDRIG hända i Sverige. Å andra sidan brukar mitt sug efter starköl vara hyfsat lågt 09:00.

Några timmar senare var det återigen dags att bege sig ut på stadens gator. Vårt första mål var Baltimores svar på World Trade Center. Är det jag som kan för många texter av PUISSANCE utantill eller lät den meningen som en terroristdagbok snarare än en turistskildring? Skit samma. För fem dollar fick man åka högst upp i denna skyskrapa där man hade en tjusig utsikt över hela staden samt kunde kika på en minnesutställning som handlade om elfte september. Ett tecken på att man är född i en småstad är att hissresan nästan var det roligaste. Förutom att glo på utsikten blev man även trakasserad av småbarn som undrade varför man hade knähöga kängor och skinnjacka när det var typ 30 grader varmt ute. Amerikanska glin har uppenbarligen inget som helst begrepp över konceptet dödsdyrkan.

Mätt på kultur men hungrig på mat bestämde vi oss för att äta en stadig lunch. Nere vid hamnen hittade vi en prunkande meny som lockade med diverse ohälsosam föda och trots att det såg ut som en barnrestaurang bestämde vi oss för att äta där. Att i lugn och ro inmundiga amerikansk husmanskost kändes helt rätt. Det visades sig snabbt att det inte alls var en barnrestaurang utan en kedja som specialiserat sig på ”service with sarcasm”. Att kedjan hette ”Dick´s” slog oss inte förrän den sjögröna servitrisen slagit klorna i oss. ”Service with sarcasm” innebar helt sonika att man som kund skulle få samma känslor i kroppen som när man i vuxen ålder tittar på en av Bullens tittarfilmer. Ångest, skam, stress, panik. Några snabba pilsner löste emellertid det problemet och maten var förstklassig. Faktum är att stället var rätt kul när man väl kom in i tänket. Som jetlaggad svensk finns det dock lugnare ställen man kan äta på.

Mätta och belåtna styrde vi vår kosa mot festivalområdet, nyfikna på vad Maryland Deathfest kunde erbjuda.

Fortsättning följer.

/Hatpastorn

This entry was posted on 27 juli, 2012 at 6:44 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.