Posted in Uncategorized on 28 januari, 2016 by hatpastorn
Såvida vi inte räknat helt galet är Hatpastorns Likpredikan nu inne på sitt sjätte år. Helt stört. Man har ju spelat i ex antal band som inte varat så länge. Borde det inte ta slut på ämnen att skriva om? Extremmusik brukar i allmänhet betraktas som en smal genre, men jag kan då ärligt säga att denna ocean verkar bottenlös. Sedan starten har vi beklagat oss över Norge och det fruktade Matrix-viruset. Även om det temat kanske inte kommer att upphöra helt är det dags att ta itu med något som var hundra gånger värre än Matrix-viruset. Den svenska death and roll-pesten.
Jag blir så arg att jag skakar.
Matrix-viruset var på alla sätt helt skoningslös, men det kom iallafall något gott ur det. Thorns-plattan var kanon och man fick sig några rejäla gubbskratt åt The Kovenants bandfoton. Dessa är bara två exempel. När svenska dödsband skulle rocka till det däremot …
Nä, jag klarar det inte. Vi måste samla kraft innan vi ger oss på den analysen. Om det nu finns någon ute i läsekretsen som kanske inte minns eller inte riktigt förstår vad jag pratar om så kommer ni få all information ni behöver detta år. Kortfattat rör det sig om band som tog ljusdyrkandet till en helt ny nivå.
Nu pratar vi om något roligare.
Den sjätte februari är det iallafall bokrelease på Club Deströyer här i Sundsvall. Det har blivit en ändring i spelschemat då Horde Of Hel var tvungna att ställa in. De som spelar nu är Marduk och Grift. Det känns skitkul att två band som hamnat på årsbästalistan upprepade gånger ska spela. Grift har jag dessutom aldrig sett live så det kommer bli en angenäm upplevelse. Vidare kommer Nordvis att vara på plats i Sundsvall med bagaget fyllt med smaskens så vill man ruinera sig på vrålsnygg merch och bra plattor är detta ett strålande tillfälle.
Den nittonde februari är det den kungliga huvudstaden Stockholm som gäller. Har ni vägarna förbi Hornstull och Cosmopolite är ni välkomna ner på en pilsner och lite boksnack. Vi fick vara där till typ 21:30 så sedan lär det väl barka av någon annanstans. Dock ej Kellys. Var där bara för ett tag sedan och maken till oavslappnat ställe får man leta efter. Är man ute efter manbuns, tajta tröjor och dåligt humör är det nog ett fantastiskt ställe. Jag fick panik. Om Heidenhammer kan komma loss den fredagen tänkte vi skära ner på boksnacket och hålla föredrag istället. Typ om Ancient eller något annat märkligt. Mer info om det när det närmar sig.
Spolar vi fram till mars stavas nästa destination Umeå. Fjärde och femte mars kommer vi att vara på House Of Metal. Mitt förslag om att hålla en två timmar lång PowerPointpresentation om ständigt aktuella Ancient verkar ha blivit nedröstad så vi kommer primärt att hänga till på lämplig plats där man får sälja saker. Återigen, kom förbi och drick en pilsner.
Sist ut blir Close-Up Båten som lämnar hamn den 10 mars. Den kommer jag inte kunna medverka på själv på grund av jobb, men Krutdurk Förlag-gänget lovar att hålla låda. Kom förbi och drick en pilsner vettja! Daniel har en helt hysterisk anekdot om när han beskyllde Orup för att ha stulit en femhundring av honom på Grammis-galan.
Sedan får det fan vara nog. Nu pratar vi om något roligare.
När Dr Panzram visade sin senaste skapelse för mig trodde jag att jag skulle svimma.
Posted in Uncategorized on 21 januari, 2016 by hatpastorn
Innan jag beger mig in i den personliga skärseld som kallas för årsbästalista vill jag ha sagt ett par saker om ämnet ifråga. Med andra ord är det dags att prata allvar.
Det är inte på grund av någon slags princip jag alltid väljer att skriva om upptäckter snarare än om nyutkomna skivor. Även om jag menar, helt fast och fullt, att allt förvisso var bättre förr betyder inte det nödvändigtvis att allt som släppts det här året skulle vara dåligt. Ska man vara extra petig, innebär också en årsbästalista att även bland det ruttnaste av mög måste vissa saker vara mer angenäma än andra och således är alltid en del släpp bättre än andra oavsett jag vill det eller inte.
Däremot så ser jag färre och färre anledningar till att följa med i det som är rykande färskt. Anledningen till detta stavas tillgänglighet. För varje år blir allt fler dolda skatter från förr återutgivna eller delade på nätet, samtidigt som det via e-handel är så otroligt mycket billigare och enklare att även i fysiskt format norpa till sig skivor i kvantiteter som i ungdomen skulle ansetts för omöjliga. För att ytterligare understryka den mängd musik som står till förfogande bör man kanske också nämna att världen i sig blivit allt mindre och att man tack vare en ökad globalisering kan spana in band och skivor från de mest obskyra platser från världens alla hörn. För egen del tycker jag exempelvis att det är bra mycket mer intressant att kolla upp en skiva från Botswana släppt 2011 än något kändisbands debutalbum från detta år. Att det också, med åren, blivit allt enklare att spela in musik på egen hand och sprida den utan att blanda in externa producenter och skivbolag gör givetvis även sitt till.
Alltså: musikmängden växer exponentiellt, och i sådan fart att det inte går att likna vid tidigare förhållanden. Om man nu inte har i uppgift att agera recensent för nyutkomna verk bör idén att hålla sig till det nyaste snarast idag vara en egen underkategori i musiknörderi.
I år har jag inhandlat cirka fyrahundra skivor. Gamla godingar med kända band, oprövade kort av knappt existerande orkestrar, sådant som jag tidigare haft men av någon anledning gjort mig av med, skivor jag haft på vinyl men inte på CD … och så vidare.
Det borde alltså inte vara några som helst problem att hitta släpp jag vill ta med på den här listan. Ändå känner jag att jag famlar efter släpp jag verkligen skulle vilja ta upp som ”det bästa jag hört” det här året.
Delvis på grund av att jag ogärna skriver om sådant som jag inte fått ett någorlunda solitt intryck av. Vad vet man egentligen om skivor som inte ens haft ett år på sig att mogna? När jag tänker tillbaka på tidigare årsbästalistor undrar jag exempelvis hur jag kunde få för mig att Paragon Belial var det hetaste under 2012 … eller när det nu var. Samma sak med Mglas ”With hearts toward none”. Två veckor innan listan skulle in tyckte jag att den var svinbra. Jag kan lugnt säga att jag däremot inte lyssnat på den sedan dess.
Nej, skivor ska banne mig ha ett gäng år på sig att mogna. Med tidens tand kan man senare bestämma sig för vad som bestått och vad som fermenterats värre än Fermenting Innards. Till saken hör också att problematiken hör ihop med vad som sades tidigare – med alltmer musik att lyssna på tar det också längre tid att lyssna in sig på det man nyligen införskaffat. Merparten av de plattor jag köpt det här året har sällan gått fler än ett varv i spelaren – för att jag inte hunnit med mer. Att lyssna på musik skall heller inte kännas som en plikt. Det var just det som fick mig att mer eller mindre bli helt apatisk inför tonkonst under ett par år.
Nåja. Här följer i alla fall tio släpp som jag mätt någon form av uppmärksamhet det senaste året.
Celtic Frost ”Monotheist”
Hur många band kommer egentligen undan med att återförenas och göra en skiva som inte bara är i klass med tidigare verk utan också lyckas toppa en del av dem? ”Monotheist” gör mig fortfarande paff när jag lyssnar på den. Ingen kan anklaga bandet för att göra samma skiva två gånger, och den här närmast Neurosis-liknande skapelsen liknar således inget de tidigare gjort. Ändå hade inget annat band kunnat göra den. Att Celtic Frost sedan valde att lägga av helt (eller?) gör saken bara lite mer hedervärd.
Sadist ”Tribe”
Fan vet varför jag inte införskaffat denna juvel förrän nu. Titellåten från skivan var en sådan där strykare som hängde med på MTVs ”Into the pit” tillsammans med Ancient, Immortal och Hecate Enthroned. Utbudet var med andra ord ganska magert, för ingen kan påstå att italienarna hade mycket gemensamt med de andra nämnda banden. Likväl var det något både udda och tilltalande i musiken. Normalt avskyr jag technothrash, men Sadist lyckas kombinera meck med melodi och udda stämning. Gillar du Cynic bör du kolla upp detta, om du nu inte redan gjort det.
Lunatic Gods ”Sitting by the fire”
Det är på grund av sådana här brakfynd man känner att det fortfarande är värt att köpa travar med dynga, då det någonstans i gödselstacken kan ligga gömda ädelstenar. Sannolikheten är väl ungefär lika stor som att hoppas på en hygglig pension vid sextiofem års ålder, men ändå. Okej. Lunatic Gods. Vad vet vi om dem? Inte mycket, förutom att de kommer från Slovakien och har släppt cirka fem fullängdare, om jag minns rätt. Detta är giv nummer två, från 1998. Och tro mig när jag säger att det inte låter som någonting annat. Både Pastorn och jag satte kaffet i vrångstrupen när skivan började snurra. För en gångs skull är heller inte originaliteten lika med ofrivillig komik. Ett musicerande som svävar över det mesta ackompanjerar märkliga låtar och kraxande sång, men det hamnar aldrig utanför kontext. Jag väljer att inte kolla upp något mer de gjort, för jag vill inte få min illusion brusten. I min värld släppte de bara den här utomjordiska godbiten. Amen.
My Dying Bride ”A line of deathless kings”
Precis som Celtic Frosts ”Monotheist” släpptes även denna 2006. Med andra ord är den splitterny. Hur som helst var My Dying Bride fram till och med 1999 ett av mina favoritband. ”34. 788 % … Complete” anser jag vara en av musikhistoriens mest underskattade verk och en i det närmaste perfekt utveckling av soundet och konceptet som hade börjat få riktig fason några år tidigare. Därför blev jag också så extremt besviken när de släppte ”The light at the end of the world” – i sig ingen dålig skiva, men en i mina ögon så ofantligt feg historia där de valde att ”vända tillbaka till rötterna” och bli skittråkiga. Vissa jublade, själv tappade jag bara fullkomligt intresset. Sedan gick åren och My Dying Bride blev alltmer en perifer historia med sin storhetstid allt längre bakom sig. Nu har dock tillräckligt många år passerat för att jag ska kunna se dem ur ett annat perspektiv. Jag tycker fortfarande att skivorna som kom under 2000-talet är betydligt tråkigare än ”The angel and the dark river”, ”Like gods of the sun” och ”34. 744 % … Complete”, men det säger kanske mer om vilken skyhög kvalitet dessa innehar snarare än att de senare plattorna är direkt undermåliga. ”A line of deathless kings” är en i grunden väldigt traditionell historia och är en värdig representant för de senare skivorna. Dessutom bjuder den på brakhiten ”Thy raven wings”, som förmodligen är den bästa låt de krystat fram på ett och ett halvt decennium.
Dibbukim ”Az a foygl un a goylem tantsen”
Mycket ska man höra. Ett svenskt folkmetalband som blandar klezmermusik med metal och sjunger på jiddisch? Ett självklart måste i varje finsmakares hem. Med viss reservation för att konceptet kanske är lite roligare än musiken är bra var det ändå en musikalisk prestation som motsvarade de faktiskt ganska höga förväntningarna. Sedan blir jag också lite glad över att få reda på att det är tämligen lätt att förstå jiddisch om man kan läsa tyska. Äntligen kommer de där spenderade timmarna på högstadiet till användning. L’chaim.
Gomorrah ”Reflections of inanimate matter”
Obskyr death metal släppt i mitten av nittiotalet på Black Mark. Det är inte det bästa du hört, men ändå såpass hyfsat att du tycker att bandet ifråga kunde gått ett lite roligare öde till mötes i alla fall. Antar att tidpunkten var den absolut sämsta för ett sådant hör band att profilera sig på och att konvolutet presenterar album- och låttitlar i comic sans gör inte saken bättre, men såhär i efterhand kan man hitta skivan företrädelsevis billigt, lyssna och få en stunds skönare nostalgi. Småtekniskt, småskruvat, precis så där lagom över medel för att man ska nicka gillandes. Och nog har du också tänkt på att bilda ett band med samma namn?
Plutonium ”One size fits all”
Tiden går sjukligt snabbt. Ni vet MySpace? Det var något som kom i förrgår. Och försvann nästföljande dag. Ett av få minnen jag har av det forumet var att jag genom det fick kontakt med Plutonium från Sverige. Jag hade vid tillfället i det närmaste slutat lyssna på samtida black metal, men tyckte likväl att det lät såpass bra att jag lade det på minnet. När jag i år fick se skivan i fysiskt format slog jag till och var genuint intresserad av att få veta hur ett sådant här band stått tidens tand. Industriell svartmetall som dessutom lanserades i en tid då sovrumssvartmetallen började yngla av sig de vidrigaste av kreationer? Man kan börja kallsvettas för mindre. Men dra på trissor, omslaget och titeln är fortfarande rätt kul och med hits som ”Where dead children feed the streets” kan man bara inte misslyckas. Påminner i sina bästa stunder en del om Octinomos. Hatten av!
Daemonlord ”Hellfire centuries”
Med ett bandnamn och en titel som knappt ens kvalificerar sig som kandidater till bandnamnsbingon gör man normalt bäst i att hålla käften och lägga ned innan den första tonen är inspelad. Likväl är detta ett trevligt stycke svartthrash som ingen egentligen lär lyfta på ögonbrynet för, men det är ändå såpass hyfsat att man sitter där och stampar takten med foten utan att man egentligen vill det. Finns i övrigt inte så mycket att säga. Jo, de kommer från Baskien. Bara en sån sak.
Sisters Of Mercy ”Vision thing”
I tjugo års tid har jag mest bara skakat på huvudet åt Sisters Of Mercy, The Mission, Alien Sex Fiend och allt vad de heter och tyckt att svartrock varit en genre jag aldrig kommer att begripa mig på utan snarare ett sulfitstinkande träsk man gör bäst i att hålla sig långt borta från – när metalband nosar på dylik konfekt slutar allt i elände, falsksjungande fånar och atmospheric elfish ravishing … ja, ni vet. Och av någon bisarr anledning omvärderar jag allt i år. Tar man detta för vad det är – okomplicerad men drivig rock med ett visst mörker i botten ter det sig plötsligt helt annorlunda. ”Vision thing” är bandets egentliga sista fullängdare och sannolikt också den mest kommersiella, men fan så bra.
Skogsraah ”Skogsmord”
Nu har jag precis avlyssnat denna och det kan hända att tjusningen försvinner med tiden, men än så länge gör jag honnör. Hur länge sedan var det man hörde svartmetall som faktiskt menade något med det som skriks fram? Visst, produktionen är inte den bästa och det låter en hel del sovrumssvartmetall, men det bryr jag mig inte om. Det här känns – och är – äkta på ett sätt de flesta andra band bara kan drömma om nuförtiden.
Posted in Uncategorized on 20 januari, 2016 by hatpastorn
Paradise Lost – ”The plague within” (2015)
Det ska erkännas att jag kom av mig lite i den händelsekedja som är dessa Manchesterlänningars karriär och diskografi. ”Shades of God” från 1992 är nog en av de bästa dödsdoomkanaliseringar som någonsin spelats in och ”Draconian times” är en av få monumentala hårdrocksplattor som 90-talet lyckades spy ur sig. Efterföljande ”One second” var en elegant och syntig historia som inte föll mig sådär jättemycket i smaken och efter det ville de bli ett pojkband, för att senare försöka låta lite Tribal Ink och i och med det var mitt ointresse för denna kvartett absolut.
Paradise Lost har alltid varit bra på att skapa hopplöshet utan underkastelse och sorg utan misär. Jag vet inte om det är 40-årskrisen vi hör här eller något de skrev och övergav efter ”Gothic”. Det enda jag vet är att det är en ynnest att få höra vart skåpet ska stå.
Funeral In Heaven – ”Daiwaye haaskam saha paralowa sapatha” (2010)
Det var under en räd efter suspekta ögonblick som jag sent i höstas av ren slump dök på dessa Sri Lankianer. Då hemgjorda musikvideos från tredje världen är lite av mitt ambrosia så klickade jag förväntansfullt på länken och stålsatte mig för en mångfacetterad kakafoni.
Istället blev jag tagen på en ond, true och hatisk resa.
Inte sedan Inquisitions ”Nefarious dismal orations” har jag hört något som lyckats hålla sig till grundprinciperna och samtidigt låta så här jävla originella. Denna sjua har gått varm under våra församlingsmöten och när vi fått upp modet ska vi ge oss vidare ner i den svarta ocean som är Funeral In Heaven.
Tills dess kör vi ”Daiwaye haaskam saha paralowa sapatha” på repeat.
Fides Inversa – ”Mysterium tremendum et fascinans” (2014)
Denna skiva stiftade jag bekantskap med genom en trade enligt den gamla skolan och innan ni anar någon form av nepotism i och med detta så kan jag informera herrskapet om att min cd-hylla fullständigt bågnar med skit som jag bytt till mig genom åren och aldrig gett mer än en halv genomlyssning.
Så är inte fallet med dessa gipskatter från Rom. Detta är en både komplex och stämningsfull historia.
Har jag något att klaga på så är det att de valt den trötta taktiken att köra romerska siffror istället för titlar och det är en praktik som jag hatar mer än Jehovas smutsiga rike. Det är bara bra låtar på den här skivan, men om det är ett spår som sticker ut så är det den smäktande black metal-balladen med det usla namnet ”V”.
Posted in Uncategorized on 19 januari, 2016 by hatpastorn
Då var det dags igen att presentera en lista över de nya plattor som snurrat friskt i spelaren. I sedvanlig ordning har jag inte hunnit lyssna på allt som släppts. Det är en omöjlighet. Särskilt då man köpt några hundra gamla plattor. Tips i kommentarsfältet på album jag kan ha missat mottages gärna. Danska och spanska band undanbedes.
I ingen direkt ordning alls. Här kommer ett gäng fullängdare och EPs från 2015 som förtjänar ett omnämnande.
Ages – ”The malefic miasma”
Svensk lyxig slingblack. Jo, jag tackar jag. Faktum är att Ages hade kunnat släppa en hel skiva med pruttljud så länge de haft med ”Mountains ablaze”. Den bästa svartmetallballaden sedan … jadu. Jag avskyr ju egentligen svenska svartmetallballader. Lord Belials ”Lamia” är bara bra när de matar dubbla kaggar. Nu tänkte jag göra mig sagolikt opopulär, men jag tycker samma sak om Dissections ”Where dead angels lie”. När de sprutar dubbla baskaggar är jag i extas, sedan får jag monstruösa koncentrationssvårigheter. Blev du kränkt nu? Bra. Jag kan även tillägga att jag aldrig fattat storheten i Slayer. Summum Malum däremot, det är grejor det. Och Ages. Ages är råbra. Behöver jag ens nämna att när det vankas kaggar i ”Mountains ablaze” svimmar man.
Ghost – ”Meliora”
Nu ska vi se. jag anser att ”Where dead angels lie” är en tråkig låt och att Slayer är ett av världens mest överskattade band. Hur ska jag göra för att ge fler människor hjärnblödning? Jo! Ghost på årsbästalistan såklart. Ghost är guld. Jag var sist på tåget när första skivan släpptes, men jag gillade den verkligen. Uppföljaren var även den bra, även om den krävde några fler lyssningar. Senaste given ”Meliora” är smått fantastisk. Nu ska ni få höra något som ni inte är vana vid när ni läser dessa sidor. Jag önskar verkligen att det rullar på bra för Ghost. De verkar vara ett gäng sköna lirare och de gör bra låtar. Särskilt när de lånar friskt från oväntade håll. Konceptet är även det helt briljant. Lite kuriosa om Ghost då. Jo, när min storebror var på semester i Nordkorea nu i höstas så avslutades varje kväll med en genomkörare av ”Meliora” på hotellrummet. Med tanke på hur avlyssnat det rummet måste ha varit så blir jag inte paff om ”He is” blir nästa stora hit i detta fantastiska land.
Malign – ”A sun to scorch”
Årets överraskning. Inte för att EPn var bra för det var knappast oväntat, utan att det kom material överhuvudtaget. Man ska skynda långsamt, men typ 12 låtar på en sisådär 22 år är väl att ta i. Vågar man hoppas på en hel platta eller få man stå där med mössan i hand när Norma släpper ”Fireborn/Divine facing/A sun to scorch”-samlingen? Det återstå att se. Tills vidare får man uppskatta det man har, men det känns som att äta en taco. Ingen blir mätt av att äta en taco. Ja, såvida man inte är en fullkomlig jävla psykopat. Jag trycker lätt 4 tacos. Det blir i matematikens namn 8 låtar. Fan vad gott.
Manii – ”Skuggeheimen”
En till EP. Norge. Fantastiskt land. Världens bästa svartmetall. När de vill bör kanske tilläggas. Ingen som följt denna Likpredikan kan väl ha undgått hur det tjatas och gnatats om norsk black metals kräftgång sedan slutet av 90-talet. Manii är rena drömmen, mycket pang för peng. Urnorska slingor. Sagolik lyrik. En produktion helt i min smak. Manii är om ni missat det Manes under annat namn. Manes som de lät på den tiden de var bra på riktigt bör kanske tilläggas.
Djevel -”Saa raa og kald”
Norge. Fantastiskt land. Världens bästa svartmetall. När de vill bör kanske tilläggas. Ingen som följt denna Likpredikan kan väl ha undgått hur det tjatas och gnatats om norsk black metals kräftgång sedan slutet av 90-talet. Djevel är rena drömmen, mycket pang för peng. Urnorska slingor. Sagolik lyrik. En produktion helt i min smak, samt Dirge Reps patenterat nihilistiska trumspel. Man blir glad. Och arg. Varför är det så få norska band som väljer att vara så här bra? 2 minuter och 48 sekunder in i låten ”Norges land og rike” kommer det trueaste jag hört på evigheter. Först ett monumentalt susande riff, sedan kommer skriket och manglet och bara överöser en med magi. När man står på knäna och bara dyrkar kommer slingan. Herre Satan, slingan. Man dör. Slingan tar slut. Sångaren börjar kanalisera. Jag håller med om allt. Slingan kommer tillbaka. Nu ligger man på golvet och bara sprattlar av hänförelse. Låten avslutas med att alla slutar spela utom Dirge Rep som fortsätter att mangla utan en tanke på konsekvenserna. Utsökt. Och då har jag inte ens nämnt körerna på ”Vaar forbannede jord”.
Grift – ”Syner”
Att Grift var något stort på spåret efter deras makalösa split med Saiva kan inte ha undgått någon. När den kräksnygga vinylutgåvan av ”Syner” kom i min ägo vågade jag knappt lyssna på den. Allting talade för att det skulle vara ett fantastiskt album, men man har ju blivit blåst på konfekten förut. I mitt inre virvlade en malström av tuggande gitarrer, Matrix-glasögon och texter innehållandes inneord såsom ”Cyberspace” och ”Technology”. Jag darrade. Sedan lyssnade jag. Igen. Och igen. Och igen. ”Syner” är en juvel. Tonsatt hembygdsångest. Årets svenska svartmetall? Högst sannolikt.
Mgła – ”Exercises in futility”
Det har tjatats en hel del om denna och ja, skivan är kalas, men personligen håller jag ”Presence”, ”Mdłości” och ”Further down the nest”-släppen närmare hjärtat. Varför? De är bättre. Främst de två sistnämnda. Menar jag då att ”Exercises in futility” är dålig? Absolut inte. Ta en lyssning på de plattor jag just nämnt och inse att jag alltid har rätt.
Diabolicum – ”Ia Pazuzu”
Jävig? Måhända. Det spelar ingen roll. ”Ia Pazuzu” är kärleksbarnet mellan ”Secrets of the black arts”, ”Dark blood rising” och ”Blood must be shed” och är således en av 2015 års bästa album. Punkt.
Moon – ”Render of the veils”
Man behöver inte alltid höra riffen så länge det är bra stämning. Moon från Australien har varit med på årsbästalistan tidigare. Är Moon egentligen bra på riktigt? Högst oklart, men är man på rätt humör är detta rena guldet. Som en blandning av Darkspace och Xasthur ungefär. Den offensiva ljudbilden kan man inte klaga på, men då skivhelvetet är typ 80 minuter lång kan det bli lite för mycket av det onda. I små doser, eller om humöret är rätt, är dock Moon helt förtrollande.
Panopticon – ”Autumn eternal”
Hemtrevlig black metal. Det är Panopticon det. Faktum är att ”Autumn eternal” är betydligt vassare än fjolårets ”Roads to the north” och då gillade jag verkligen ”Roads …”-plattan. Det är mindre Göteborgsslingor och mer svävande skogsriff, helt i min smak. Bättre sånginsatser även. Ett steg i helt rätt riktning.
Marduk – ”Frontschwein”
Två minuter och tolv sekunder in i ”Between the wolf-packs” har vi årets riff. När slingan kommer bränner man sönder kalsongerna i ren extas. ”Frontschwein” kryllar av hits och även om denna giv är en betydligt lugnare historia än vad man kanske är van vid får man ändå hysteriskt mycket pang för peng. Som kuriosa kan jag nämna att jag var förste fläkthållare i musikvideon till titelspåret. Det var ett par trevliga dagar och trots att man fick höra samma låt ex antal gånger under inspelningen blev man aldrig mätt. Ett gott tecken.
Nechochwen – ”Heart of Akamon”
Årets överraskning. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan men valde ändå att köpa mer eller mindre blint. Tänk er Borknagars ”The olden domain” möter tidiga Opeth om Opeth varit ett bra band fast indianer. Just det. Nechochwen spelar apache-svartmetall. Minst sagt exotiskt. Många hyllar ju svärtan i Primordials texter som behandlar orättvisor på Irland, potatissvält och annat elände. Snackar vi orättvisor och uppdämd ilska vinner nog Nechochwen. Columbus satte tassarna på amerikansk mark 1492 i tron att han kommit till Indien. Urinvånarna fick således heta indianer. Är det inte helt bisarrt att de fortfarande kallas indianer? Någon gång de senaste 524 åren borde man ju rimligtvis rättat till den fadäsen. Uttrycket ”native americans” är en klen efterhandskonstruktion. Tänk er att man köper en skiva med Burzum men någon lallare på skivbutiken lägger av misstag ner en skiva med låt oss säga Tribal Ink. Man kommer hem, spelar upp skivan och tycker att Burzum minsann är fina grejor. Ett år senare kommer en polare på besök och upptäcker att Burzum och Tribal Ink inte är samma sak, men man fortsätter likväl att kalla Tribal Ink för Burzum. I 500 år. Fan vilken bra liknelse. verkligen. Summa summarum är att Burzum inte är Tribal Ink, Nechochwen är ett bra band och att jag i fortsättningen nog gör bäst i att undvika alla sorts former av samhällskommentarer.
Posted in Uncategorized on 1 december, 2015 by hatpastorn
Den sjätte februari smäller det! Då släpps den, Hatpastorns Likpredikan-boken. Vi snackar deluxearrangemang, hardback, flådigt jävla papper. Fylld till bredden med nordiskt/mordiskt vansinne. Inget jävla pocketstrunt utan en högkvalitativ tung sak som man med fördel kan daska Sabatondyrkare i nacken med.
Första utgåvan kommer att vara en limiterad historia på 666 exemplar, handnumrerad och signerad. Bok nummer 666 kommer att hanteras med extra stor vördnad. Mer information om den kommer vid ett senare tillfälle.
Vad innehåller boken då? Ett evighetslångt förord, utvalda gamla godbitar, helt nya exklusiva texter, bilder, en tung djuplodande intervju med en kär gammal bekant, artikelregistret som Gud inte bara glömde utan även fördömde samt annat matnyttigt. Börjar man nu skruva på sig och tycker att de gamla godbitarna redan har lästs tusen gånger. Känn lugnet. Naturligtvis har jag skrivit linear notes till samtliga texter och en del av dem är faktiskt längre än själva inläggen. Så om ni undrar vad som försiggick i min hjärna när jag sågade exempelvis Nattvindens Gråt kan man förkovra sig i det.
Releasefest då? Ja, den sjätte februari blir det pompa och ståt på Club Deströyer i Sundsvall. Först är det boksnack, mingel och underhållning. Sedan framåt kvällen blåser Horde Of Hel och Marduk heligheten åt helvete. Ni som använder Facebook och känner er sugna på en sådan afton kan kolla in det eventet där.
Det kommer även att bli ett evenemang i Stockholm senare under februari. Hur det kommer att se ut måste jag återkomma om då allt inte är spikat gällande datum och så. Det hade varit förbannat svängigt att hålla ett föredrag i stil med det jag och Heidenhammer höll här i Sundsvall för en tid sedan och att man senare på kvällen drack starksprit. Ja, inte fan vet jag. I mina vildaste drömmar önskar jag att jag får möjlighet att köra en två timmar lång PowerPointpresentation om Ancient.
Intäkterna från denna bok går till min nästa bok som redan är under utveckling. Det blir en skönlitterär bok som kommer att behandla jakten på det norrländska lidandets yttersta essens. En degenerationsroman. Målet är att råmanuset ska vara klart i september 2016. Den kommer i sin tur finansiera nästa bok som blir en blandning av Berts Dagbok och American Psycho fast helt tvärtom. Den i sin tur kommer att finansiera ännu en bok, arbetsnamnet är ”Dantes inferno fast Sundsvall och inget jävla jommel”. Efter den kommer ett gripande drama som handlar om hur jag desperat försöker lappa ihop min förläggares splittrade psyke och ekonomi genom att motvilligt skriva en deckare i skärgårdsmiljö under pseudonymen Lilith Månstråle-Ursut. Så kommer det att fortsätta tills jag får slut på idéer och släpper en diktsamling eller sätter upp en teaterpjäs och då … ja, då får man väl blåsa skallen av sig helt enkelt.
Vill man förhandsboka ett exemplar av Hatpastorns Likpredikan-boken gör man det enklast på info@krutdurkforlag.se
Det vore väl rimligt om ditt nya favoritbokförlag samarbetade med allas favoritskivbolag? Så djävulskt rimligt. Och sant. Surfa in på http://www.nordvis.com, kläm några vinylskivor och förhandsboka ett par exemplar av den limiterade utgåvan.
Mer information kommer framöver. Nu ska jag fortsätta skapa stordåd i PowerPoint, äran och hjältarnas program. Under tiden river vi av den här gamla klassikern som äntligen fungerar på Youtube efter åratal av rättighetsskit.
Posted in Uncategorized on 6 november, 2015 by hatpastorn
Allt vi vet om Europa lärde vi oss genom Asterix. Allt vi vet om Nordamerika genom Lucky Luke. Afrika? Fantomen. Och Tarzan. De två vita männen som härskade i djungeln och aldrig kunde dö. Framförallt den senare av de två målade en färgstark bild av urinvånarna på kontinenten – när de inte var upptagna att med ben genom näsan och med huggtänder kalasa på något offerdjur åkte de mest på stryk av den liansvingande ariern. Faktum är att alla NSBM-bands samlade omslag förmodligen inte kommer i närheten av att reproducera samma koloniala ordning som den vår barndom fick mottaga i form av en helårsprenumeration på Tarzan.
Hur skulle då världen se ut om vi, med denna världsåskådning i åtanke, blandade den med black metal och resereportage från valfritt resemagasin? Packa resväskan, Förintelseförsamlingen presenterar härmed sju resmål på sju dagar och du behöver inte ens lämna lägenheten.
Glöm inte tandborsten.
Frankrike.
Sugen på lite kultur? Lite romantik måhända? Frankrike är resmålet för just dig. Ta på dig en basker, en svart och vitrandig tröja och ditt otrevligaste humör. Placera en baguette under armen. När du klätt dig passande så serverar du sedan kaffe och croissant till din livspartner samtidigt som du låter Vlad Tepes utsökta bootlegsamling ”Black legions spirits” susa i bakgrunden. En CD som kan få den mest skeptiska av frankofober att utbrista i ett ”oh la la!”. Kommunicera i övrigt genom att utstöta tvekande läten. Exempel:
Öööööh nöh nöööh döh döööh dö döööh.
Eller.
Vou vouvolluh dönödöööh vouvouvouuulluu lulu.
Kombinera sedan dessa läten med att brista ut i spontana skratt.
Håh håh håååååååååååååh!
Runda av kvällen genom att tankad på rödtjut våldsprotestera mot exakt allt och dumpa av två och ett halvt ton gödsel framför kommunhuset. Se sedan till att få en storväxt bekant iförd flätor och gigantiska blå-vitrandiga byxor dundra en bautasten i huvudet på en landshövding.
Man behöver inte resa till Frankrike för att vara i Frankrike. Visst är vi fiffiga? Förresten. Vad ni än gör, slå inte på italienska Vlad Tepes av misstag. Progressiv thrash. ja, ni hör ju själva.
Bootlegsamlingen fanns ej på Youtube. Denna glimrande juvel fungerar bra som substitut.
Kanada.
Kanada! Den vänliga grannen i norr som jänkarna säger. Hockeyintresserad? Fortfarande inte less på att imitera fransmän? Kanada min vän, det är landet som stillar din frustande hunger efter allt här i livet. På med ett par mörka kamouflagemönstrade byxor med fler fickor än vad Punisher har pistoler, warpaint i ansiktet och bjud på en klassisk söndagsbrunch med pannkakor och lönnsirap med Conquerors samlade verk mullrandes i stereon. Observera att pannkakorna ska vara av tekaksmodell, inte några platta eländen.
Nu ska vi för övrigt reda ut något.
Tunna pannkakor man steker i stekpannan: pannkakor.
Små tunna pannkakor som man steker i stekpannan eller helst i ett så kallat plättlagg: plättar.
En tjock jävla pannkaka som man gräddar i en form i ugnen: tjockpannkaka.
Tjocka pannkakor av tekaksmodell man steker i stekpannan: amerikanska pannkakor.
Har ni lärt er något annat har ni lärt er fel. Detta är facit. Dessutom uttalas det pangkaka och inget annat.
Efter att ni ätit er mätta så … ja, förutom att spela hockey och war metal vet jag inte så mycket om Kanada. Det enda jag vet är att varje vinter-OS hatar jag Kanada mer än någonting annat.
Polen.
Åååh, vad är det som luktar så ljuvligt? Jo, det är en rumstempererad golonka på en elegant bädd av surkål som står serverad på bordet tillsammans med en helbutelj Vodka Dworek. Är det mulet ute? Är ni i Sundsvall? Nej! Ni är i exotiska Polen! Raka skallarna, ta på er en redig balaklava och njut av fotbollsrelaterat våld medan era öron smeks av Fullmoons finkänsliga ”United aryan evil”-demo. Som tilltugg till kvällens senare eskapader erbjuds ryssfemmor och lättsaltade chips. För er fightingintresserade rekommenderas även sportevenemanget TFC, Team Fighting Championship, där det polska laget Psycho Fans har Förintelseförsamlingens fulla stöd. Deras match mot Wise Men från Göteborg är en skoningslös historia.
Sport! Svinkött! Intolerans!
Polen.
Mexiko.
Ta fram ponchon, patronbältena och sombreron. Det är texmexfredag med Hacavitz! Vilket rens. Blir dina middagsgäster trötta efter tacofrossan och de dubbla baskaggarnas skoningslösa attack så rullar du bara fram dessertvagnen där ett berg av kokain står till allas förfogande. Har dina vänner barn? Börjar de bli sådär sockerhysteriska som bara barn kan vara? Inga problem. Det är dags för lekar. Den klassiska leken kurragömma, som på mexikanska heter ”kidnappning”, är ett utsökt sätt att få timmarna att flyga iväg plus att om du påtänd som en kyrka gömmer dina vänners avkomma har du timtal av inte bara tidlös underhållning att hämta utan även viktiga verktyg för så kallad ”team building”. Som speciellt inbjuden middagsgäst har vi den här veckan med oss Aphazel från Ancient, som efter den intervju han genomförde iförd sombrero någonstans i Latinamerika erhållit livstids medborgarskap i varenda land på hela kontinenten. Vissa påstår att han numera heter ”Zel” – men för oss kommer han alltid att heta Aphazel.
Viva la putrefacción!
Peru.
Var inte så tråkigt svensk. Bjud hem några panflöjtsindianer på middag och visa att du är en världsmedborgare som vet hur världskultur ska bevaras. Börjar dina gäster titta tvivlande på varandra när du tvingar in dem i ditt residens, slå på inte alls oävna Kranium och briljera med följande information:
Det peruanska köket anses vara ett av de mest varierade och originella i världen och är med i Guinness rekordbok för största variation och mångfald av traditionella rätter i världen. Tack vare det precolumbianska arvet från inkariket, Amazonas, Spanien och Afrika såväl som det franska, kantonesiska, japanska och senare även italienska köket har här skett en stor blandning, till en matkultur från ”fyra kontinenter i ett enda land”. Den erbjuder en betydande variation av typiska och kulinariska peruanska rätter i ständig utveckling. Längs den peruanska kusten beräknas det finnas mer än tvåtusen olika soppor och i landet finns mer än 250 traditionella efterrätter. Bland de kulinariska stilarna i Peru, kan nämnas det kreolska köket (norra Peru och i Lima), den marina kokkonsten, matlagning i Anderna, Chifa och Amazonköket.
Peru har även rekordet för största tillverkade ceviche som vägde över 6000 kilogram.
Slagen med häpnad bjuder du dina gäster på en rätt som smakar som ett band spelandes dark symphonic gothic power/heavy/speed/death/black metal with viking/celtic/japanese influences and a futuristic yet medieval industrial sound. Det blir en kväll att minnas!
Kirgizistan.
Steg ett. Slå på låt två från Darkestrahs magiska ”Sary Oy”-album, ”Jashil oy”.
Steg två. Ta på dig en traditionell kirgizisk huvudbonad. Skulle du sakna en sådan har församlingen ett par extra att låna ut.
Steg tre. Drick fermenterad hästmjölk. Bli kanon och skryt om hur du och din mage klarat av att sörpla i er fem portioner märg- och fettsoppa gjord på avkok från den nyligen slaktade oxen som vandrat fram över bergslandskapen i söder. Vakna sedan och framkalla spyor som med hjälp av sina utstötande ljud blir legendariska i hela Ferganadalen.
Du ÄR nu i Kirgizistan.
Italien.
Eldigt sydeuroepiskt temperament. Hysteriska mängder olivolja i allt. Planeten Jordens mest överskattade pizza. Italien.
En italiensk afton är inte en italiensk afton förrän du med håret dränkt i pomada sladdar in på din uppfart på en oxblodsfärgad vespa. Nonchalant kastar du din läckra fransskinnjacka i hallen och ignorerar din moder när hon kacklar något obegripligt om vilken dag som är din Dolmio-dag. Jag menar, kom igen, du bor hemma fast du är över 40. Vad är hennes problem? På pojkrummet övar du din yviga gester – hade det varit ett TV-program hade det hetat Gäst med gest – samtidigt som du spelar Wonderlands ”Somewhere in my eyes” på repeat. När dina inbjudna vänner vill lyssna på Darkthrone utbrister du i ett rungande ”äkta italiensk black metal från Norge – du med mig skämta aprillo”.
Eller så går du bara och hyr en film från Videoteket. Det här med utlandsresor kanske var en utomordentligt dålig ide.
Hatpastorn & Heidenhammer.
Världens sämsta reseledare.
