Hatpastorns likpredikan

Innan jag beger mig in i den personliga skärseld som kallas för årsbästalista vill jag ha sagt ett par saker om ämnet ifråga. Med andra ord är det dags att prata allvar.

1. Det är inte på grund av någon slags princip jag alltid väljer att skriva om upptäckter snarare än om nyutkomna skivor. Även om jag menar, helt fast och fullt, att allt förvisso var bättre förr betyder inte det nödvändigtvis att allt som släppts det här året skulle vara dåligt. Ska man vara extra petig, innebär också en årsbästalista att även bland det ruttnaste av mög måste vissa saker vara mer angenäma än andra och således är alltid en del släpp bättre än andra oavsett jag vill det eller inte.

Däremot så ser jag färre och färre anledningar till att följa med i det som är rykande färskt. Anledningen till detta stavas tillgänglighet. För varje år blir allt fler dolda skatter från förr återutgivna eller delade på nätet, samtidigt som det via e-handel är så otroligt mycket billigare och enklare att även i fysiskt format norpa till sig skivor i kvantiteter som i ungdomen skulle ansetts för omöjliga. För att ytterligare understryka den mängd musik som står till förfogande bör man kanske också nämna att världen i sig blivit allt mindre och att man tack vare en ökad globalisering kan spana in band och skivor från de mest obskyra platser från världens alla hörn. För egen del tycker jag exempelvis att det är bra mycket mer intressant att kolla upp en skiva från Botswana släppt 2011 än något kändisbands debutalbum från detta år. Att det också, med åren, blivit allt enklare att spela in musik på egen hand och sprida den utan att blanda in externa producenter och skivbolag gör givetvis även sitt till.

Alltså: musikmängden växer exponentiellt, och i sådan fart att det inte går att likna vid tidigare förhållanden. Om man nu inte har i uppgift att agera recensent för nyutkomna verk bör idén att hålla sig till det nyaste snarast idag vara en egen underkategori i musiknörderi.

2. I år har jag inhandlat cirka fyrahundra skivor. Gamla godingar med kända band, oprövade kort av knappt existerande orkestrar, sådant som jag tidigare haft men av någon anledning gjort mig av med, skivor jag haft på vinyl men inte på CD … och så vidare.

Det borde alltså inte vara några som helst problem att hitta släpp jag vill ta med på den här listan. Ändå känner jag att jag famlar efter släpp jag verkligen skulle vilja ta upp som ”det bästa jag hört” det här året.

Delvis på grund av att jag ogärna skriver om sådant som jag inte fått ett någorlunda solitt intryck av. Vad vet man egentligen om skivor som inte ens haft ett år på sig att mogna? När jag tänker tillbaka på tidigare årsbästalistor undrar jag exempelvis hur jag kunde få för mig att Paragon Belial var det hetaste under 2012 … eller när det nu var. Samma sak med Mglas ”With hearts toward none”. Två veckor innan listan skulle in tyckte jag att den var svinbra. Jag kan lugnt säga att jag däremot inte lyssnat på den sedan dess.

Nej, skivor ska banne mig ha ett gäng år på sig att mogna. Med tidens tand kan man senare bestämma sig för vad som bestått och vad som fermenterats värre än Fermenting Innards. Till saken hör också att problematiken hör ihop med vad som sades tidigare – med alltmer musik att lyssna på tar det också längre tid att lyssna in sig på det man nyligen införskaffat. Merparten av de plattor jag köpt det här året har sällan gått fler än ett varv i spelaren – för att jag inte hunnit med mer. Att lyssna på musik skall heller inte kännas som en plikt. Det var just det som fick mig att mer eller mindre bli helt apatisk inför tonkonst under ett par år.

Nåja. Här följer i alla fall tio släpp som jag mätt någon form av uppmärksamhet det senaste året.

Celtic Frost ”Monotheist”

Hur många band kommer egentligen undan med att återförenas och göra en skiva som inte bara är i klass med tidigare verk utan också lyckas toppa en del av dem? ”Monotheist” gör mig fortfarande paff när jag lyssnar på den. Ingen kan anklaga bandet för att göra samma skiva två gånger, och den här närmast Neurosis-liknande skapelsen liknar således inget de tidigare gjort. Ändå hade inget annat band kunnat göra den. Att Celtic Frost sedan valde att lägga av helt (eller?) gör saken bara lite mer hedervärd.

Sadist ”Tribe”

Fan vet varför jag inte införskaffat denna juvel förrän nu. Titellåten från skivan var en sådan där strykare som hängde med på MTVs ”Into the pit” tillsammans med Ancient, Immortal och Hecate Enthroned. Utbudet var med andra ord ganska magert, för ingen kan påstå att italienarna hade mycket gemensamt med de andra nämnda banden. Likväl var det något både udda och tilltalande i musiken. Normalt avskyr jag technothrash, men Sadist lyckas kombinera meck med melodi och udda stämning. Gillar du Cynic bör du kolla upp detta, om du nu inte redan gjort det.

Lunatic Gods ”Sitting by the fire”

Det är på grund av sådana här brakfynd man känner att det fortfarande är värt att köpa travar med dynga, då det någonstans i gödselstacken kan ligga gömda ädelstenar. Sannolikheten är väl ungefär lika stor som att hoppas på en hygglig pension vid sextiofem års ålder, men ändå. Okej. Lunatic Gods. Vad vet vi om dem? Inte mycket, förutom att de kommer från Slovakien och har släppt cirka fem fullängdare, om jag minns rätt. Detta är giv nummer två, från 1998. Och tro mig när jag säger att det inte låter som någonting annat. Både Pastorn och jag satte kaffet i vrångstrupen när skivan började snurra. För en gångs skull är heller inte originaliteten lika med ofrivillig komik. Ett musicerande som svävar över det mesta ackompanjerar märkliga låtar och kraxande sång, men det hamnar aldrig utanför kontext. Jag väljer att inte kolla upp något mer de gjort, för jag vill inte få min illusion brusten. I min värld släppte de bara den här utomjordiska godbiten. Amen.

My Dying Bride ”A line of deathless kings”

Precis som Celtic Frosts ”Monotheist” släpptes även denna 2006. Med andra ord är den splitterny. Hur som helst var My Dying Bride fram till och med 1999 ett av mina favoritband. ”34. 788 % … Complete” anser jag vara en av musikhistoriens mest underskattade verk och en i det närmaste perfekt utveckling av soundet och konceptet som hade börjat få riktig fason några år tidigare. Därför blev jag också så extremt besviken när de släppte ”The light at the end of the world” – i sig ingen dålig skiva, men en i mina ögon så ofantligt feg historia där de valde att ”vända tillbaka till rötterna” och bli skittråkiga. Vissa jublade, själv tappade jag bara fullkomligt intresset. Sedan gick åren och My Dying Bride blev alltmer en perifer historia med sin storhetstid allt längre bakom sig. Nu har dock tillräckligt många år passerat för att jag ska kunna se dem ur ett annat perspektiv. Jag tycker fortfarande att skivorna som kom under 2000-talet är betydligt tråkigare än ”The angel and the dark river”, ”Like gods of the sun” och ”34. 744 % … Complete”, men det säger kanske mer om vilken skyhög kvalitet dessa innehar snarare än att de senare plattorna är direkt undermåliga. ”A line of deathless kings” är en i grunden väldigt traditionell historia och är en värdig representant för de senare skivorna. Dessutom bjuder den på brakhiten ”Thy raven wings”, som förmodligen är den bästa låt de krystat fram på ett och ett halvt decennium.

Dibbukim ”Az a foygl un a goylem tantsen”

Mycket ska man höra. Ett svenskt folkmetalband som blandar klezmermusik med metal och sjunger på jiddisch? Ett självklart måste i varje finsmakares hem. Med viss reservation för att konceptet kanske är lite roligare än musiken är bra var det ändå en musikalisk prestation som motsvarade de faktiskt ganska höga förväntningarna. Sedan blir jag också lite glad över att få reda på att det är tämligen lätt att förstå jiddisch om man kan läsa tyska. Äntligen kommer de där spenderade timmarna på högstadiet till användning. L’chaim.

Gomorrah ”Reflections of inanimate matter”

Obskyr death metal släppt i mitten av nittiotalet på Black Mark. Det är inte det bästa du hört, men ändå såpass hyfsat att du tycker att bandet ifråga kunde gått ett lite roligare öde till mötes i alla fall. Antar att tidpunkten var den absolut sämsta för ett sådant hör band att profilera sig på och att konvolutet presenterar album- och låttitlar i comic sans gör inte saken bättre, men såhär i efterhand kan man hitta skivan företrädelsevis billigt, lyssna och få en stunds skönare nostalgi. Småtekniskt, småskruvat, precis så där lagom över medel för att man ska nicka gillandes. Och nog har du också tänkt på att bilda ett band med samma namn?

Plutonium ”One size fits all”

Tiden går sjukligt snabbt. Ni vet MySpace? Det var något som kom i förrgår. Och försvann nästföljande dag. Ett av få minnen jag har av det forumet var att jag genom det fick kontakt med Plutonium från Sverige. Jag hade vid tillfället i det närmaste slutat lyssna på samtida black metal, men tyckte likväl att det lät såpass bra att jag lade det på minnet. När jag i år fick se skivan i fysiskt format slog jag till och var genuint intresserad av att få veta hur ett sådant här band stått tidens tand. Industriell svartmetall som dessutom lanserades i en tid då sovrumssvartmetallen började yngla av sig de vidrigaste av kreationer? Man kan börja kallsvettas för mindre. Men dra på trissor, omslaget och titeln är fortfarande rätt kul och med hits som ”Where dead children feed the streets” kan man bara inte misslyckas.  Påminner i sina bästa stunder en del om Octinomos. Hatten av!

Daemonlord ”Hellfire centuries”

Med ett bandnamn och en titel som knappt ens kvalificerar sig som kandidater till bandnamnsbingon gör man normalt bäst i att hålla käften och lägga ned innan den första tonen är inspelad. Likväl är detta ett trevligt stycke svartthrash som ingen egentligen lär lyfta på ögonbrynet för, men det är ändå såpass hyfsat att man sitter där och stampar takten med foten utan att man egentligen vill det. Finns i övrigt inte så mycket att säga. Jo, de kommer från Baskien. Bara en sån sak.

Sisters Of Mercy ”Vision thing”

I tjugo års tid har jag mest bara skakat på huvudet åt Sisters Of Mercy, The Mission, Alien Sex Fiend och allt vad de heter och tyckt att svartrock varit en genre jag aldrig kommer att begripa mig på utan snarare ett sulfitstinkande träsk man gör bäst i att hålla sig långt borta från – när metalband nosar på dylik konfekt slutar allt i elände, falsksjungande fånar och atmospheric elfish ravishing … ja, ni vet. Och av någon bisarr anledning omvärderar jag allt i år. Tar man detta för vad det är – okomplicerad men drivig rock med ett visst mörker i botten ter det sig plötsligt helt annorlunda. ”Vision thing” är bandets egentliga sista fullängdare och sannolikt också den mest kommersiella, men fan så bra.

Skogsraah ”Skogsmord”

Nu har jag precis avlyssnat denna och det kan hända att tjusningen försvinner med tiden, men än så länge gör jag honnör. Hur länge sedan var det man hörde svartmetall som faktiskt menade något med det som skriks fram? Visst, produktionen är inte den bästa och det låter en hel del sovrumssvartmetall, men det bryr jag mig inte om. Det här känns – och är – äkta på ett sätt de flesta andra band bara kan drömma om nuförtiden.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

This entry was posted on 21 januari, 2016 at 8:55 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.