Dr Panzrams upptäckter 2015.
Paradise Lost – ”The plague within” (2015)
Det ska erkännas att jag kom av mig lite i den händelsekedja som är dessa Manchesterlänningars karriär och diskografi. ”Shades of God” från 1992 är nog en av de bästa dödsdoomkanaliseringar som någonsin spelats in och ”Draconian times” är en av få monumentala hårdrocksplattor som 90-talet lyckades spy ur sig. Efterföljande ”One second” var en elegant och syntig historia som inte föll mig sådär jättemycket i smaken och efter det ville de bli ett pojkband, för att senare försöka låta lite Tribal Ink och i och med det var mitt ointresse för denna kvartett absolut.
Paradise Lost har alltid varit bra på att skapa hopplöshet utan underkastelse och sorg utan misär. Jag vet inte om det är 40-årskrisen vi hör här eller något de skrev och övergav efter ”Gothic”. Det enda jag vet är att det är en ynnest att få höra vart skåpet ska stå.
Funeral In Heaven – ”Daiwaye haaskam saha paralowa sapatha” (2010)
Det var under en räd efter suspekta ögonblick som jag sent i höstas av ren slump dök på dessa Sri Lankianer. Då hemgjorda musikvideos från tredje världen är lite av mitt ambrosia så klickade jag förväntansfullt på länken och stålsatte mig för en mångfacetterad kakafoni.
Istället blev jag tagen på en ond, true och hatisk resa.
Inte sedan Inquisitions ”Nefarious dismal orations” har jag hört något som lyckats hålla sig till grundprinciperna och samtidigt låta så här jävla originella. Denna sjua har gått varm under våra församlingsmöten och när vi fått upp modet ska vi ge oss vidare ner i den svarta ocean som är Funeral In Heaven.
Tills dess kör vi ”Daiwaye haaskam saha paralowa sapatha” på repeat.
Fides Inversa – ”Mysterium tremendum et fascinans” (2014)
Denna skiva stiftade jag bekantskap med genom en trade enligt den gamla skolan och innan ni anar någon form av nepotism i och med detta så kan jag informera herrskapet om att min cd-hylla fullständigt bågnar med skit som jag bytt till mig genom åren och aldrig gett mer än en halv genomlyssning.
Så är inte fallet med dessa gipskatter från Rom. Detta är en både komplex och stämningsfull historia.
Har jag något att klaga på så är det att de valt den trötta taktiken att köra romerska siffror istället för titlar och det är en praktik som jag hatar mer än Jehovas smutsiga rike. Det är bara bra låtar på den här skivan, men om det är ett spår som sticker ut så är det den smäktande black metal-balladen med det usla namnet ”V”.
/Dr Panzram
Hatpastorns likpredikan 
22 januari, 2016 den 6:32 e m
The plague within.. Mycket bra val.
Tappade väl också lite hoppet där någon gång,men är djävligt glad att just den här skivan finns. Tragic idol med i o f s.
23 januari, 2016 den 9:04 f m
Jävlar! Fides Inversa är snuskbra. I alla fall debuten som är det enda jag hört med Italienarna. Fan dags att kolla upp ovannämnda släpp också!
Men när det vankas italienskt rens så sitter ju With no human intervention ensam på djävulens tron.
Paradise lost är och har alltid varit jobbiga och tråkiga i min värld. Och då har jag ändå stundtals dyrkat Anathema & My dying bride. Lite lurigt kanske….