Hatpastorns likpredikan

Jo, alltså. Jag har en pervers böjelse. Jag är koprofil. Om än inte i ordets sexuella betydelse, men väl när det gäller musikalisk avföring. Och ja, jag köper min kärlek för pengar. Det är en smutsig affär. Och trots att skammen kvarstår i åratal efter avslutad transaktion kan jag inte sluta. Jag har för mycket blod på händerna för att kunna svära mig fri, så jag gör det näst bästa: jag biktar mig i Församlingens bås.

Jag vill få det här överstökat så fort som möjligt. Därför blir det inga längre recensioner av de senaste fekalierna jag införskaffat. Även om jag ville så går det inte, då jag varken lyssnat på dem eller ens fått hem dem ännu. Jag har bara öppnat min mejlbox och fått hotbrev om att jag vunnit ännu en auktion bestående av bajs från den skuggvärld vi i folkmun kallar black metal.

Därför gör vi såhär. Jag radar upp bandnamn och skivtitel och ser vilken information om dem som går att hitta på det där oumbärliga metallarkivet, vilket jag ser som vårt eget Discovery Channel. Och nej, jag har aldrig förut hört talas om de band vars fullängdsverk jag snart, företrädelsevis iförd rånarluva eller regnrock och Musse Pigg-mask, måste hämta ut hos mitt närmaste postombud.

Nu kör vi.

Tjolgtjar ”The Tjolgtjarian mass”.

Status: Active.

Years active: 1998 – present.

”Tjolgtjar’s early music was relatively simple black metal, but the band later evolved into a rock-influenced style tinged by various styles including punk, surf, psychedelic, garage, and early rock, as well as country, gospel, and bluegrass.”

”The Tjolgtjarian mass” fick av användaren och recensenten VastiiaMortifera 3% av 100.

Septic Cemetery ”Shattered”.

Status: Split-up.

Years active: 1995-? (as Leviathan), ?-?.

Vare sig skivan ”Shattered” eller den EP som kom dessförinnan verkar lämnat något intryck på någon. Tydligen spelades den in av medlemmarna Thomas, Thomas, Michael, Roland och Milan ‘Astaroth Magus’ Pejak. Samtliga verkar efter denna Opus Dei försvunnit spårlöst. Inte ens Astaroth Magus har setts till. Trist.

Nhaavah ”Nhaavah”.

Status: Split-up.

Years active: 1996-?.

En EP, en split, en samling. Mer blev det inte. Tydligen är det den sistnämnda som jag kammat hem. Bandet kommer tydligen från Tjeckien. Det gör även Maniac Butcher. Det syns på båda bandens skivomslag. Då ingen recension finns att hitta för någon av inspelningarna bjuder jag istället på texten till deras fantasifullt betitlade låt ”War”.

I detest all my enemies. I wish poor death to my enemies. I wanna see all my enemies weltering in blood of my enemies!! Waaar!! I am in war with my enemies. Waaar!! War brings death to my enemies. Waaar!! I worship war! Waaar!! I need war!! Waaawaaawaaaraaaraaar!!

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Redox ”Forgotten nature”.

Status: Active.

Years active: 1990-present.

Det här gänget är inte det som kastar in handduken när karriären känns tyngre än Rockys match mot Drago. Två fullängdare och en EP har det blivit under de tjugofem år som orkestern harvat på. ”Forgotten nature” kom år 2000 och förärades med betyget 15% av 100. För övrigt den enda av deras inspelningar som recenserats. I texten beskrivs bandet som det absolut sämsta thrashband som fått kliva in i en studio och på sång lyckats få med sig en förstoppad Fred Durst som fastnat i puberteten. Detta är dessutom den enda recension jag läst där man som läsare uppmanas att läsa ett sågat bands texter. Sagt och gjort, här är lyriken till ”Fear of not dying”.

The energy moves us
Society knows it well
And our true calling
The soldiers fake
In their uniforms
With their weapons
And bloody victims
But in tears of victory
Many believe like us

The energy you lack
And want so badly today
Is our true calling
Which many fake
In the church pulpits
At many city halls
On game show programs
And even the pretty girls
Cashiers in grocery stores

O here that is
The fear of not dying
Yes, we are possessed
By fear of not dying

The energy you call god
We call it fucking love
And peoples true calling
Is to pro-create
We are metal gods
Singing hard and heavy
Pretty cashiers love us
Yes, then we feel possess
Many who believe like us

The energy you call faith
We call it a lie
And due to ignorance
People let themselves be lead
We are metal gods
Singing hard and heavy
Pretty cashiers love us
Yes, then we feel possess
Many who believe like us

Ibland undrar man hur det efter alla dessa år fortfarande är möjligt att bli förvånad.

Dew Of Nothing ”Doubleueird”.

Status: Active.

Years active: 1996 – 2001. 2014 – present.

Nej, jag stavade inte fel på titeln. Nej, jag vet inte vad det betyder. Och ännu mindre förstår jag vad bandnamnet egentligen syftar på. Vid det här laget känner jag mig mest bara matt inombords och undrar vad i hela helvetet jag faktiskt lägger mina surt förvärvade slantar på. Dew Of Nothing härstammar tydligen från Mexico och har knegat på sedan 1996, med en paus på tolv år mellan 2002 och 2014. Den senaste fullängdaren släpptes så sent som i år. ”Doubleueird” är deras första giv, släpptes år 1998 och stoltserar med hits som ”Proud of damned”, ”Art upon perception of time” och ”Wings eye”. I övrigt verkar det här mest vara en ganska trött historia.

Vi går vidare.

Cromwell ”Advent of end”.

Status: Active.

Years active: 1991 – present.

”Advent of end”? Ja, den kom 1998. Vad som hänt sedan dess vet ingen, förmodligen inte ens de själva. Även detta band härstammar från Barcelona. Förutom det finns det just ingen information alls att hämta. Ja, bortsett från detta:

”J. Arckanus also plays/played in this band. He is propably the same person as Mario Vico.”

Blackstorm ”Black circle crusades”.

Status: Split-up.

Years active: 1998 – ?.

Verksamma sedan 1998 men har enligt uppgift valt att lägga ned verksamheten efter ett album och en EP. Jänkare. Istället för att skriva mer om detta tycker jag helt enkelt att vi rundar av med att ta en titt på omslaget.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

1996 avfyrades det första dödande skottet i vad som skulle komma att utvecklas till ett kallblodigt utrotningskrig. Det var en storm av förtärande flammor vars gnista hade antänts bara två år tidigare när Sony helt oskyldigt gav ut den med beröm godkända Black Sabbath-hyllningen, ”Nativity in black”. Samma år avtäckte även tyska Gun Records den helt jävla bedrövliga ”In the name of Satan – A tribute to Venom”. Båda sålde som facklor och högafflar under en pogrom och snart förstod branschen att här fanns det papper att stapla.

Kulan som avlossades hette ”In memory of Celtic Frost” och skytten hette Dwell Records.
Man skulle lätt kunna tro att det var våra egna Black Sun Records som var de krönta kungarna i de mediokra tributernas spermakladdiga mosbricka till värld, men om Black Sun var kungarna var Dwell den gud på vars altare Göteborgarna gav offer. Dwell släppte på riktigt så många tributer att jag i min (redan halvsvarthjärtade) research tappat räkningen inte mindre än tre gånger. Jag anser mig dock inte vara helt ute och cykla när jag säger att det är min ärliga uppskattning att de lyckades skända vår existens med mer än tre dussin ”hyllningsskivor” på mindre än tio år.

”In memory of Celtic Frost” är en tribut enligt standardformat 1-A Tämligen välkända band gör halvdana kopior av originalet. Gärna med den där berömda glimten i ögat. Medan de mindre kända bara är glada för att få synas i sällskapet. Dock så är det en outtalad sanning att absolut INGEN är nyfiken på att höra hur Cianide har valt att tackla ”Dawn of Megiddo”.
Jag ska erkänna att såhär ett och ett halvt årtionde senare är skivan inte riktigt lika kass som när den kom. Men tristessen som uppstår efter andra riffet på nästan samtliga bidrag står sig lika resolut idag som den gjorde på den tiden då Jim Carrey inte såg ut som Jokern utan make-up.

Den har dock två akter som sticker ut.

Emperor gör sin bästa inspelning någonsin med en sjukt rå tolkning av ”Massacra”. Någon som förtjänar att lyftas fram lite extra är den på trummor gästande Dirge Rep som här gör en minst sagt ikonisk insats.

Det andra bandet som blippar på radarn är Stockholmsfjölen i Opeth. Med undantag för ett halvschysst akustiskt parti på ”Orchid” så har de inte gjort någonting som går att lyssna på. Saken blev inte bättre av att jag tidigt utvecklade den plausibla, men fullständigt grundlösa misstanken, att deras bandnamn var bokstäverna i ordet ”poet” omkastade, med ett ”H” insmuget som taktiskt villospår.

Jag gav deras ovannämnda debut ett gäng ytterst tålmodiga genomlyssningar, men inte ens med full blåsa och hemlängtan kunde jag förmå mig själv att kapitulera eller ens på något sätt begripa den. Deras efterföljande verk fick ännu mindre av min uppmärksamhet, då de redan på dess första anslag stolt basunerade ut att de nu hade repat och skrivit bort all den bedårande charm som genomsyrade den tidiga produktionen.

Nu kanske ni undrar varför jag överhuvudtaget bemödade mig att hålla ut så pass länge som jag faktiskt gjorde, det fanns och finns trots allt betydligt bättre konstellationer som jag aldrig lyckats komma förbi första skivan med (Falkenbach/Krieg). Men då med skillnaden att jag ansett deras alster vara så jävla monumentala att jag helt enkelt varken vågat eller orkat få illusioner krossade och min tid slösad med deras eventuellt svagare släpp.

Så vad fan handlar det här svamlet då om egentligen?

Jo, anledningen till att jag tar upp detta är för att Hatpastorn tidigare idag drog in mig i sin svavelrökosande sakristia och gav mig en svada och reprimand för att den här texten inte var lång nog för hans tyranniska tycke. Det handlar även om att det är ett obestridligt faktum att Opeth lustigt nog gjort en av de bästa covers som någonsin spelats in.

Jag har alltid velat gilla Celtic Frost lite mer än vad jag egentligen gör. Med det sagt så anser jag att EPn ”The emperors return” huserar en av de bästa bitar av death/black metal som någonsin stänkt sin svärta på våra själar: den blytunga djävulshymnen ”Circle of the ryrants”. Även känd som Schweiz svar på Bathorys ”The return of darkness and evil” och Venoms ”In league with Satan”. Jag vill också ta tillfället i akt att påpeka att mängden pitch de använder på backingsången på denna låt är ett föredöme som borde följas av samtliga orkestrar oavsett musikalisk inriktning.

Vad är det då med Opeths tolkning som är så bra?

Jo, inte nog med att den spelades in under den epok då det var som mest glöd i Day DiSyraahs produktioner. Opeth hade dessutom varken före eller efter lyckats låta så här drivet ondskefulla. De håller sig till låtens grundstruktur med en nästan slavisk dedikation för att lägga sin vikt på att uppdatera framförandet och smyga in små överraskningar. Det är en mörk, genuint illavarslande och ytterst intressant resa vi får det infernaliska nöjet att följa med på. Opeth lyckas på fem minuter och femton sekunder att leverera något så magnifikt malignt att det i åratal har hemsökt deras diskografi likt minnet från en natt av spontant fyllesex med syrran.

Som avslutning på detta så skulle jag bara vilja klargöra att om någon av er där ute anser att Opeth lyckats knåpa ihop något som kan mäta sig med denna cover och som denne anser är något vi inom församlingen borde ta del av, så skulle vi vilja att ni vänligen postar den på Aftonbladet Sports Facebooksida och glöm för Lucifers skull att tagga oss.

Nästa gång vi ses så kommer det att vara under en blodröd himmel.

/Dr Panzram

Den alltid ödmjuka Divine bjuder på fredagsstämning.

/Dr Panzram

När skivbolag bestämmer sig för att göra ett återsläpp undrar man ibland om bolagschefen har alla bokstavskombinationer förutom IQ. Att en platta återpressas då den helt enkelt sålt slut är inget konstigt. Det är när det ska börja trixas med omslagskonst och annat märkligt som man tar sig för chipspannan. Ibland blir det helt suveränt som i fallet med Inquisition och deras makalösa vinylåterutgåvor. Man darrar när man håller i dem. Ibland blir det som … ja, det är väl det vi ska gå igenom idag.

Personligen hade jag en storartad plan om stjärnorna står rätt och min bok säljer slut. Ni vet det där rosa skämspasset man får handla dyrt när man glömt det riktiga passet hemma och man ska på turné? Jag var lite inne på samma linje. Missar man att införskaffa första utgåvan så får man istället köpa en knallrosa version som är dubbelt så dyr och innehåller hälften så mycket material. Jag vet inte om förslaget föll i god jord hos förlaget, men kul hade det varit. Iallafall för mig.

”Återsläpp” är som sagt ett ord som fyller min värld med tvivel. Jag ser för mitt inre tredje öga hur någon bindgalen skivbolagsdirektör sitter och vrålar de mest vansinniga kommandon mänskligheten hört.

”Ja, klart som fan vi ska mastra om den. Vadå? Att ingen hör skillnaden? Är du galen!? Det mänskligheten KRÄVT de senaste tio åren är en uppfräschad version av Mactätus ”Blot”! Vadå? Att ingen någonsin brytt sig om Mactätus? Hahaha, ja det märks ju vem som är skivbolagschef och vem som inte är det. Tro mig, det här kommer att bli en succé!”.

”Tjenare, jag skulle behöva tala med er Photoshop-kille, jag behöver fräscha upp några gamla omoderna skivomslag. Vadå? Har han hamnat på psyket? Jag förstår inte problemet. Ursäkta? Har han tvångströja på sig för att han smetar bajs överallt? Hmmmm. Jag förstår fortfarande inte problemet. Mmmm. Mmmm. Mmm. Ja, jag förstår vad du säger, men nu gör vi såhär. Jag tänkte ta med mig några gamla plattor, DImmu Borgirs och Havohejs debutverk bland annat så får han skapa magi. De där gamla omslagen går ju inte för sig. Opassande? Du kan vara opassande.”.

”Du hörde rätt grabben, jag sitter på en guldgruva. Japp, det är norskt. Nä, det är inte Mayhem. Det finns kopplingar dock. Nä, det är inte Burzum, men bra gissat. Det är Hades! Jag tänkte återsläppa deras klassiska ”The dawn of the dying sun”, hyfsa till ljudet och fylla den med exklusiva bonuslåtar. Den du! Va? ”The dawn of the dying sun” sa jag. Är du helt oallmänbildad, det är ju kanske den viktigaste norska black metal-skivan som gjorts! Jörn satt ju för fan en sväng på kåken tillsammans med Greven. Bara där har vi sålt hundratusen exemplar. Va? Originalet finns i drivor på Ebay för att den är helt osäljbar? Vad fan är Ebay? Va? Internetauktion? Hahaha, det var det löjligaste jag hört. Det konceptet kommer vara dött om två månader, sanna mina ord. Nu gör vi som jag säger, vi släpper plattan, mastrar om ljudet och petar in några högintressanta bonusspår. Vem vet, kanske en intervju med Jörn där han sitter och överdriver Hades storhet. Det vill alla läsa. Nej nej nej! STOPPA PRESSARNA! Nu har jag det! Vi låter inte någon i bandet prata om skivan utan vi låter någon lallare från typ tyska Metal Hammer ösa lovord över den. Det fungerade ju så jävla bra på Marduks  återsläpp av ”Panzer division Marduk”. Jag är ett geni. Du, jag måste lägga på nu. Några klåpare från ett band som heter Deathspell Omega står och väntar utanför. Nä, självklart kommer jag inte att ge dem kontrakt. Hellre satsa på säkra kort som Hades än att kasta pengar i sjön på nya band. Vi hörs.”.

Går det inte till såhär i verkligheten heter jag Lord Kaiaphas Ancientsdotter.

Vilka återsläpp har då egentligen irriterat mig mest? En bra fråga. Jag ställde den trots allt själv. Det finns för många att välja på så jag tar de som poppar upp snabbast i kålroten.

Katatonias ”Dance of December souls” är ett magiskt album. Inte utan problem, men med en atmosfär så tät att jag förvandlas till en omdömeslös tonåring varje gång jag lyssnar på den. Jag älskar skiten.

2004 valde Black Lodge att göra ett återsläpp på denna juvel. Använde de originalomslaget där vi får se bandet förföriskt titta på oss genom ett lila moln? Svar nej. De valde att … ja, ska sanningen fram är detta något av det mest överjävliga jag sett när det kommer till kulturslakt. Ordet ”Photoshopspya” räcker inte till. Detta är mer en Photoshopavrättning. På omslaget som är sådär lila som bara vissa omslag släppta av Hammerheart Records kunde vara står en fåntratt med den mest patetiska lien jag beskådat. Varken mer eller mindre. Detta är vad vi får. Vid en första anblick kanske man tänker att det inte är så fruktansvärt, men ju längre man tittar desto argare blir man. När man kokar av ilska öppnar man digipaken och …

AAAAAAAAAAARRRRRGH!!!

Under skivan har de tryckt albumtiteln upp och ner.

Bookleten som är svartvit är så oinspirerad att man bara ger upp och letar efter kniven.

Vissa av texterna är bara skrivna med versaler, medan andra är skrivna med gemener. Det ser inte klokt ut. Att de sedan trixat till det så att texterna är lite på sniskan är bara den sista dödsstöten.

Allt är bara så förbannat billigt gjort.

Tydligen blev Katatonia själva inte överdrivet roade av detta, vilket är en sund reaktion. Grabbarna hade just släppt monumentala ”Viva emptiness” och nått lyssnarskaror de inte tidigare gjort. Jag kan bara tänka mig paniken. När det väl börjar rulla för ens band vill man kanske inte att ens nytillkomna lyssnare som har noll koll på bandets tidiga material ska ramla över denna giv i tron att det är deras senaste platta. Jag älskar bägge skivorna, men jag kan ana att nytillkomna kids höjer på både ett och två ögonbryn om de skulle gå från ”Viva emptiness” till Renkses skoningslösa kaggearbete/triggade skrivbord på ”Dance of December souls”.  Bästa liknelsen jag kan göra såhär på rak arm är om någon som bara hört och dyrkat Ulvers senaste giv ger sig i kast med ”Nattens madrigal” i tron att det är uppföljaren till, ja vad fan nu senaste Ulver heter. ”Märkvärdigt trams volym 17”? Vem bryr sig?

Såvida jag inte misstar mig håller Black Lodge till i Stockholm. Katatonia likaså. När jag håller det här återsläppet i min hand drömmer jag mig bort och fantiserar om att bandet stormar in på skivbolagskontoret och låter knivarna sjunga sin vackra visa om död och evig fördömelse.

Ur askan i elden. Midvinters debutalbum, ”The sight of the apocalypse dragon”, är inte direkt det snyggaste man någonsin tittat på. Musiken är dock klart gemytlig vilket faktiskt motiverar ett återsläpp då originalet kunde vara halvsvår att få tag i. Det ryska bolaget Frostscald gjorde slag i saken och …

Ja, det blev ju om möjligt ännu värre.

Originalomslaget bestod av en ful rymd, ett fult tribaldrakepentagram och en ful babyblå logo. Texthäftet ska vi inte ens gå in på. Man kan tro att återsläppet är en förbättring. Logon är omgjord, tribaldraken är förvisso kvar men inte lika irriterande och rymden har ersatts av ett svampmoln som placerats i ett Sagan Om Ringen-doftande landskap. Nu tar vi oss några minuter och verkligen tittar på det nya skivomslaget. Eftersom krattan som Photoshoppat ihop eländet uppenbarligen saknar all sorts form av avståndsbedömning ser det ut som att den maffiga atombombssmällen uppstår på en söt liten stig. Om vi går efter skala ser vi att kråkan till höger är större än basen på svampmolnet. Den maffiga atombombssmällen har snabbt förminskats till en foffbomb av Magica De Hex-karaktär. Himlen är dessutom rosa. Färgkombinationerna överlag är rätt ögonbedövande.  Trist på en så pass bra skiva att den aldrig fått ett värdigt konvolut.

Mithotyns ”King of the distant forest” har som jag tidigare skrivit ett omslag som fick min tama kameleont att explodera. Under många långa år trodde jag att det var det här omslaget som gällde. Det är inte skitfult, mest bara skrikigt och kraftigt rollspelslökigt. Man har sett värre. Döm då av min förvåning när jag slöbläddrade i ett gammalt nummer av Ablaze Mag och fick se att ärkeklåparna på Hammerheart Records återsläppte denna platta 2003 med ett nytt skivomslag så fult att när jag visade det för Heidenhammer började han skratta så hysteriskt att han var helt okontaktbar i flera minuter.

Jag tar tillbaka nästan allt jag någonsin sagt om Invasion Records. Det här klår det mesta. Här har vi Ice King från Adventure Time som med en missbildad arm pekar på lutande tornet i Pandora. Blev det för många referenser nu? Då har ni hamnat helt rätt. Titta på omslaget. TITTA PÅ DET! Det här konstverket är så bedrövligt att om bandet själva sett det hade självaste Karsten Larsson tappat håret i ren förfäran. Fatta allvaret. Skämt åsido vore det faktiskt kul att få höra hur grabbarna de facto reagerade när de fick se detta så Herr Beckmann, om du läser detta, skriv gärna en rad eller två om hur det här gick till. En vacker dag tänkte jag göra en omfattande Hammerheart Records-special och samla ihop omdömen från de personer jag känner som låg på det bolaget. Jag tror det kan bli rätt hysteriskt.

Jag vet att jag skrivit om Satariels ”Lady lust Lilith” tidigare och det borde kanske räcka så, men när man snackar om bedrövliga återsläpp kan man inte låta den plattan stå och trampa otåligt ute i tamburen. Från gröna spikbröst till älghorn och … ja, bröst. Jag tycker det är helt fantastiskt. Jag har aldrig varit någon anhängare av Messiah Marcolins sångröst. I Satariel fick han dock till det rejält när han gästjoddlade på ”Phobos and Deimos”. När Messiah Michelin sjunger refrängen på ”Holy trinity” händer det emellertid märkliga saker. Min farfar var född och uppvuxen i Falträsk och när han uttalade bilmärket Mitsubishi så uppfann han ett helt nytt Sje-ljud. EXAKT så sjunger Messiah stroferna ”Is she damned or is she free”. Sean Connery möter kassaapparatsunderbett möter ljudet man gör när någon pratar högt på biblioteket. Jag var faktiskt med om en ganska häftig grej i just Falträsk när jag var i de yngre tonåren. Maträtten tacos hade kommit till byn. Jag skämtar inte nu. Då Falträsk inte är pangstort så var det samling i Folkets Hus där maträtten tacos skulle introduceras för populationen. Det är något av det mest bedårande jag bevittnat. Ni vet det där uttrycket ”att gå som katt runt het gröt”. Då det talesättet är helt sämst anser jag att det ska bytas ut mot ”att gå som en pensionär runt en tacobuffé i Falträsk”. Jag älskar tacos. Åldringarna var inte lika imponerade. Att få tacosås smetat runt getläpparna när det starkaste man ätit de senaste 70 åren är långfil lär vara en smärtsam upplevelse.

Vi avslutar med Ophthalamias ”Dominion”.

Originalomslaget sög från start. En unken borg, tvivelaktiga ögon som alltid får mig att tänka på Musse Piggs ärkefiende Spökplumpen och ett fullkomligt fantasilöst typsnitt. Jag gillade aldrig skivan heller bör tilläggas. När massorna återigen skulle utsättas för detta mög var det ett nytt omslag som gällde. Och vilket omslag sedan! Jag ska erkänna att det nya konstverket passar plattans koncept bättre. Ophthalamia fick nämligen för sig att göra en black and roll-version av ”Macbeth”. En så dålig idé kan man inte ens hitta på om man verkligen sätter sig ner och försöker. Jag refererar ofta till teckningstävlingarna i He-Man/Mask-tidningen. Detta stordåd missade pallplats. Rejält.

Just hopplösa återsläpp är ett ämne som är i det närmaste outsinligt så vi stannar här för idag så kör vi vidare vid ett annat tillfälle.

På återseende.

/Hatpastorn

Regnet faller. Världen dör och ruttnar bort. Det är dags att öppna portarna till Hatpastorns inverterade synagoga och låta höstterminen komma igång. En termin som blev lite senare schemalagd än beräknat då jag var tvungen att investera i en ny dator. Min sju år gamla laptop hade helt enkelt gjort sitt. Bara en sådan sak som att slå på eländet resulterade i magsår och när jag nu senast försökte logga ut på Internet så ville den helt enkelt inte starta någon webbläsare. En skarp irritation infann sig. Det är dock inte utan ett visst vemod man byter maskin. Min gamla dator är trots allt den som jag skapat allt i textväg och en hel del i musikväg på de senaste sju åren. Att batteriet på den gav upp efter fyra år vilket innebar att den inte direkt blev särskilt bärbar är en annan femma. Ska sanningen fram blir jag mycket imponerad om min nya monstermaskin pallar sju år av tok.

Som sagt, det är lätt att bli nostalgisk och vad passar då bättre än att prata lite om black metal. Under sommaren har jag och Heidenhammer konsumerat kopiösa mängder svartmetall. Vi har även spelat in en film där den gode Hammaren ursinnigt manglar på trummorna för att sedan skalla sönder en melon, men det är en annan historia. Orimliga mängder skivor har köpts och lyssningssessionerna har varit många. Det har inte alltid varit med glädje man lyssnat. Jag trodde, på fullaste allvar, att mina öron helt enkelt gått sönder efter att Heidenhammer bjuppade på ett Black Funeral-maraton. Maken till tinnitusattack har jag inte upplevt sedan jag spelade i Italien och den utvecklingsstörde ljudteknikern skapade oljud som skulle göra Namanax gröna av avund. Det var för övrigt samma kväll som förbandet Kult tyckte det var skitcoolt att kasta glasflaskor i den enda duschen i hela Italien. Jag var så arg. Två av de märkligaste sakerna som inträffat på senare tid är att jag efter snart tjugo år nästan förstått mig på Forgotten Woods. Jag stod och ilskdiskade och hade ”The curse of mankind” i bakgrunden och första halvan av albumet var inte alls så skitdåligt som jag mindes det. Sedan kom andra hälften och jag funderade på att skära mig i handlederna och göra slut på lidandet då man ändå var beväpnad med varmt vatten och vassa knivar. Jag ska ge norrmännen ett par chanser till. Heidenhammer drabbades emellertid av en fullfjädrad psykos då han ringde mig och fes ur sig att Hellspells ”Devils might” var citat ”Secrets of the black arts part två”. Inte utan en viss skepsis tog jag min lekamen till hans residens och mycket riktigt var hans recension fullkomligt felaktig. Något han även erkände själv. Bookleten till den skivan är iallafall något man aldrig kan prata sig mätt om. Musikaliskt är den helt OK, ingen ”Secrets of the black arts part två”, men klart bättre än jag mindes den. Just nu avnjuter jag Wolfsmonds ”Tollmut”. Hyfsad teutonisk black metal i stil med typ Graven. Man har hört bättre. Och sämre. Jävligt mycket sämre. De tecknade bandfotona får dock Marduks dito på ”Opus nocturne” att framstå som verk av en klassisk mästare. Uppenbarligen får man aldrig vara riktigt glad.

Vad har vi på agendan den här terminen då? Ja, eftersom det varit ett längre uppehåll finns det gott om material. Det mesta ligger på min gamla dator och jag ser inte helt fram emot att likt Indiana Jones gräva fram juvelerna. Förutom det så håller jag på att färdigställa min första bok som kommer att släppas lagom till julhandeln om inte något helt groteskt inträffar. Mer om den vid ett senare tillfälle. På Podfronten finns det mycket inspelat, en del kan användas, en del inte. En del bör nog inte användas men kommer att publiceras iallafall. Är det något som ni läsare saknar? Duger det med upplägget som varit eller törstar ni efter intervjuer eller annat musikrelaterat? Recensioner på nya album? Hemma hos-reportage? Interaktiva utbildningar om ständigt aktuella Ancients hela diskografi? Ja, inte fan vet jag. Hojta till här eller på Instagram. Facebook är jag sällan inloggad på, men det går bra där med. Räkna inte med topp ett världens snabbaste svar bara.

Nä, nu står jag inte ut med Wolfsmond längre. Det får bli Nettlecarriers självbetitlade debut från 2012 istället. Lustigt att det inte blev mer snack om den. Plattan är förbannat mycket bättre än mycket annat som släpptes det året. Tydligen ska bandnamnet inte vara taget från geniet David Firths filmer om Salad Fingers. Jag väljer ändå att tro att namnet är taget från Salad Fingers. Det blir råare så.

Nu ska jag försöka få liv i min gamla dator och likt en gravskändare gå lös på värdesakerna.

På återseende och välkomna tillbaka.

/Hatpastorn

I ett tidigare inlägg nämnde jag hur otroligt mycket dålig musik vi i Församlingen faktiskt konsumerar, och hur vi av någon sjuklig anledning alltid väljer att kasta oss över skräpet i de skivhögar vi på varsitt håll införskaffar.

ABSU är ett konceptuellt sett mycket udda band. Texasbor som iförda kilt spelar ”occult metal”, i vilken de på dödligt allvar vill beakta sina förfäders skotska arv. I en intervju berättar en av medlemmarna att han jämte detta också har uramerikanskt påbrå. Varför vi aldrig får se honom eller resten av bandet iförda fjäderskrudar vifta med tomahawker istället för hillebarder vet jag inte. ABSU stoltserade också med mycket långa och omständliga artistnamn, vilka jag av utrymmesskäl och ren lathet inte orkar skriva ned. Även där vill jag påstå att de, åtminstone för den tiden, slog någon slags rekord.

Mig veterligen var bandet också först med att på sidan av inte ha bara ett, utan två dark ambient-projekt. Skräcken har knappt lagt sig efter vår genomlyssning av den makalöst bedrövliga skivan ”The Venus bellona” som medlemmen Proscriptor valde att släppa under eget namn, förrän det är dags för band nummer två. EQUIMANTHORN med plattan ”Nindinugga nimshimshargal enlillara”.

Omslaget snott från en målning av William Blake, titlar så långa och outtalbara att de knappt existerade, råa bandbilder … succén borde varit given. Det var den inte.

Nuförtiden är det lite för lätt att skratta bort dark ambient. Man har liksom hört det för många gånger, och det är ytterst få band, projekt och konstellationer inom genren som lyckas med något annat än att framkalla gäspningar eller tonårsfnitter. Därför valde jag att ta den här skivan på samma allvar som ABSU tar sina kiltar. Hörlurar på, ljus tända, lamporna släckta och med en samling Lovecraftnoveller nära till hands begav jag mig ut på en resa. Det blev en okomfortabel sådan.

Med inte mindre än sju involverade medlemmar, långa och ingående texter och koncept samt en miljard mer eller mindre obskyra instrument står det klart att skaparna måste ha plöjt ned tid och energi i det här projektet. Resultatet är så vansinnigt mediokert att jag nästan baxnar. Hade det inte varit för en envist pipande flöjt som mer påminner om en ostämd visselpipa vore skivan perfekt för människor med insomningsproblem som vanlig medicin inte biter på. En berättarröst kommer in då och då, förmodligen för att på okänt språk uppmana eventuella läsare att det är dags att vända blad, med en röst så tillgjord att Keanu Reeves skulle framstå som Bela Lugosi i jämförelse.

Nej, jag ger upp. Om jag kunde begripa vad sådan här musik egentligen ska vara bra för.

/Heidenhammer