Hatpastorns likpredikan

Följande artister spelar musik jag oftast inte brukar nämna i dessa skrifter men då många har hört av sig och velat höra mitt utlåtande om följande fotografier ger jag det ett försök iallafall.

Först ut är det melodiska dödsmetallbandet FALLEN ANGELS ifrån världsmetropolen Falkenberg. Falkenberg har jag faktiskt spelat i för ett gäng år sedan. Kan inte påstå att jag har några direkta minnen ifrån hålan förutom att trummisen i AUTOPSY TORMENT skötte ljudet och att det serverades hyfsade mackor till fikat. Jag fick för övrigt sova i bilen den natten då grabbarna i DEFLESHED lade beslag på alla soffor på spelstället.

Glamour.

FALLEN ANGELS bytte senare namn till SONIC SYNDICATE som de flesta säkert hört talas om. Life-metal är en rimlig benämning på deras musikstil och som med allt annat som är en smula retarderat är de fantastiskt populära bland kidsen. Kan dagens ungdomar inte bara hålla käften och lyssna på BURZUM som jag själv gjorde när man var en fjunig tonåring? Att säga att sådan här musik är en inkörsport till tyngre prylar är som att säga att STEN CARLSSON & SALTA MANDLAR är en inkörsport till VON.

För det första, ta en rejäl titt på fotot och ställ er sedan frågan ”dyrkar de här människorna döden”?

Killen längst till vänster har en bandana på sig. Alla som följt mina utlägg i den här bloggen känner till min åsikt om det klädesplagget. Att försöka se tuff ut i en bandana är ungefär som att sätta en sportkeps på morsan och sedan kalla henne för cowboy. Det blir bara fel. Att ha luggen lite nonchalant framför ögonen är bara OK om man heter Trey Azagthoth. En musikant som på det tidiga 90-talet skulle haft ett och annat att säga om detta. Blåjeansen ynglingen tagit på sig vid detta tillfälle doftar stormarknad istället för pungbråck. Hur svårt ska det vara att slita på sig ett par tajta svarta jeans och ett par gigantiska vita gymnastikskor med överdimensionerad plös? Det är ett mode som aldrig går ur tiden!

Näste filur till brösthårsrakning är uppenbarligen bandets självutnämnde hunk. En tumregel när man spelar death metal är att om man spenderar fler timmar på gymmet än framför texthäftet till DEICIDEs ”Legion” bör man tänka över sina prioriteringar. De andra grabbarna kanske står långt bak på fotot för att de är rädda att solarieläckrot ska stjäla deras lunchpengar. Vad vet jag? Vad jag däremot vet är att enda gången det är berättigat att visa kalsongerna är när man under en livespelning böjer sig framåt för att pilla på distpedalen och låter gällivarehänget tala sitt tydliga språk. Bassisten i japanska SABBAT räknas inte in i den regeln.

Snubben i mitten ser inte ens ut att spela i bandet. Han ser snarare ut som en gemensam bekant som är på besök för att låna en nätverkskabel och hamnar på bild av misstag. Hur är det möjligt att se så lengräddad ut? Det är nästan imponerande. Death metal gott folk.

Killen efter honom är av ansiktsuttrycket att döma på väg att lägga en kabel efter en högst tvivelaktig skaldjursbuffé på stadens turkpizzeria och spanar uppgivet efter närmaste sanitetsanläggning. Halskedjor och smycken är förresten bara tufft om de är i form utav ett inverterat kors gjort i 100 % nickel och köpt på Selånger marknad. Silverkedjor och vargtandsberlocker är INTE accessoarer man dyrkar döden på ett adekvat sätt i.

Det här alltså tjejen alla glesbygdskillar med stora adamsäpplen, keps och Carlings-påsar under armen masturberar till på kvällarna efter de spelat innebandy. Ja, vad ska man säga egentligen. Personligen har jag lite svårt för kvinnliga basister som inte heter Jo Bench men det är ju en ren smaksak. Tittar man lite snabbt ser hon ut som en blandning utav en katt och sångerskan Joss Stone. Mjau. Death metal.

Mer lugg på tur. Jösses vad unga de ser ut. När mitt gamla dödsband släppte första fullängdaren fick vi inte ha något bandfoto på skivan då vi såg för unga ut. På riktigt. Såhär i efterhand var det ett klokt beslut. Önskar att fler skivbolag vore lika kloka.

Är det bara jag som tycker att det här ser mer ut som en stillbild ifrån en ungdomsserie som gick i samband med TV-programmet ”Bullen” än ett foto utav ett dödsmetallband? Det är i det närmaste omöjligt att skriva något vitsigt och elakt eftersom bilden bara känns så malplacerad. Jag skulle lika gärna kunna ta fram en skolkatalog ifrån högstadiet och dra hånfulla kommentarer och obskyra svartmetallreferenser om skolrådet. Det är hög tid att DCP, Digital Corpsepaint Productions, skrider till verket.

Betydligt bättre.

Näst på tur har vi bandet HYSTERICA. De gillar armborst, Klingon-vapen, svärd, stövlar och att gapa…

Jösses.

/Hatpastorn

I tisdags återvände man till jobbet efter 6 veckors semester, utan att förhäva mig kan jag ju erkänna att det var noll procent skönt att dra sin lekamen ur dödsbädden när alarmklockan ringde 07:00. På grund utav extrem trötthet samt ett lätt skapelseförakt blev det en hel del ”administrativt” arbete gjort framför datorn på jobbet på förmiddagen och det var då som jag snubblade över något som fick mig att skratta så kaffet stänkte.

På utmärkta Shadows of the North fann jag ett nytt promofotografi föreställandes DIMMU BORGIR och skrattar man inte åt detta foto så skrattar man inte åt något. Jösses hur de ser ut. Hur tänkte de egentligen?

Onkel Fester längst till vänster har förvisso aldrig sett bra ut på ett bandfoto. Vem kan glömma bilden han tog åt OLD MANS CHILD när hans minst sagt spektakulära corpsepaint gjorde så att hans skalle såg ut som ett halvätet hårdkokt ägg? År 2010 väljer Galder iallafall att ikläda sig, ja vad har han på sig egentligen? Hatpastorinnan uttryckte sig bra när jag fnissandes visade detta för henne senare på kvällen.

”Är det meningen att de ska se ut som mongoler? De ser mer ut som mongoloider”.

Att ha ett par rävar nonchalant slängda över axlarna medan man pressar in isterbuken med ett fast världsvant grepp känns inte heller helt OK. Man blir helt matt bara man tittar på spektaklet. Av hans ansiktsuttryck att döma ser det ut som han behöver ta sig ett par rejäla matskedar bikarbonat för att förebygga att magsyran arbetar sig upp i matstrupen. Mustaschen orkar jag inte ens kommentera.

Silenoz, gitarrspelaren längst till höger, ser rent utsagt fan inte klok ut. Lillstjärten ekivokt vinklad mot kameran, blottarrocksgrepp med händerna, bedrövlig frisyr, idiotisk uppsyn och bandana. Nu ska Hatpastorn berätta en sak för er. Bandana, eller snusnäsduk om man så vill, är, kommer och har alltid varit något utav det absolut töntigaste man som fullvuxen karl kan ha på skallen. Nog för att Silenoz hårfäste har varit i följetång i klass med Nergals ifrån BEHEMOTH men att dölja fjunen under en bandana är under varje mans värdighet. På fullaste allvar skulle jag personligen hellre ha nithjälmen som följt med ANCIENT genom åren på skallen 24 timmar per dygn än att vira en bandana runt huvudet. Usch.

Liberace, förlåt jag menade Shagrath…

Hur fan tänkte du egentligen när du dök upp till fotograferingen klädd sådär? Varför sade ingen stopp? Är det någon som tycker det ser tufft ut? Många frågor, inga svar. En till fråga som jag ställt mig är hur det kommer sig att DIMMU BORGIR sett värre och värre ut för varje bild de tagit. Man trodde att måttet var rågat 1997 när ”Enthrone Darkness Triumphant” släpptes. Då satt man och irriterade sig på syntaren i hög hatt och läppstift samt Nagash som såg ut som en jävla björkruska i ansiktet. Det fotot vill jag tatuera in på insidan utav ögonlocken i jämförelse med detta elände.

Elvis-kostym, alltså gamla feta döende Elvis. Pälskrage. Fransar på armarna. Paljetter. Fingerlösa skinnhandskar. Vad i Satans namn har han på huvudet!?

En hjälm.

Med horn…

Shagrath är tillsammans med Nicholas Cage ex-fru. Värdefull kunskap till skillnad ifrån trams såsom tyska verb och andragradsekvationer. Nicholas Cage är ett gigantiskt Elvis-fan och har samlat på sig en hel del prylar under åren. Jag kan sätta min högra kula på att denna högst tveksamma mundering som Shagrath dragit på sig denna dag är en genuin Elvis-kostym ifrån Las Vegas-åren som herr Cage glömt kvar hemma hos exet. Jag ser ingen annan förklaring.

Efter att ha sparkat Vortex och Jul-Mustis slog dessa norrbaggar på stora trumman och skanderade att de som trio minsann skulle visa världen att stordåd var på G. Att efter ett sådant uttalande släppa en skiva som heter, och jag skämtar inte nu, ”Abrahadabra” samt ta ett dylikt fotografi gör inte min skepsis mindre.

Mitt intresse för DIMMU BORGIR har varit svalt de senaste 13 åren men varje gång de släppt något nytt har jag iallafall lyssnat på vaxet för att undersöka om de kommit ihåg hur man skrev minnesvärda låtar igen. Oftast har det mest varit riffstapling, texter som inte handlar om någonting och trötta upprepningar men undertecknad har inte skytt dem likt pesten bara för att de blivit framgångsrika som många andra gjort. När de däremot släpper musikvideos som lämnar ett och annat att önska samt tar dylika bandfoton gör de sig själva en stor otjänst.

Här kommer några tips på hur DIMMU BORGIR skulle kunna ta sig ur denna svacka.

* Sluta tugga på E på gitarren och tro att syntarrangemangen ska göra låten lyssningsbar. Både Galder och Silenoz, ja Shagrath också för den delen, är kompetenta gitarrister så varför inte spela ett riff med jämna mellanrum igen. Det fungerade förr.

* Ta kontakt med kamerateamet som gör BEHEMOTHs videor istället för att kasta enorma pengar på något som i bästa fall bara ser mediokert ut och i värsta fall får en att ta fram stora skämskudden.

* Säg åt Shagrath att ta i när han sjunger istället för att väsa med robotrösteffekt. Såvida man inte heter Peter Frampton eller sjunger ledmotivet till tecknade Transformers bör man hålla sig så långt borta som möjligt ifrån dylika vokala hyss.

* Dyrka döden.

* Sparka eran stylist alternativt titta er i spegeln innan ni springer ut i liksmink och Elvis-kostym.

* Släng Silenoz ordbok åt helvete och be honom skriva texter som handlar om något istället för att fylla ut en poänglös textmassa med ”tuffa” ord. När ni ändå är i farten kan ni svänga förbi BORKNAGARs replokal och göra samma sak.

* Döp inte en skiva till ”Abrahadabra”, eller vänta lite det har ni redan gjort. OK, döp inte nästa skiva till ”Hokus Pokus” eller ”Simsalabim”.

* Ta in Nagash igen. Han vet hur man arrangerar en låt. Nya TROLL-skivan är bevis på det. Visst, den kanske inte är det bästa man hört men efter jag lyssnat på den kan jag iallafall minnas låtarna. En klar fördel om man vill spela svartmetall för den bredare massan.

* Torka bort gälarna Shagrath envisas med att rita på sitt ansikte. Vill jag se en fiskman sjunga går jag till min lokala Dagon-sekt.

* Ni kan väl åtminstone låtsas att ni fortfarande bryr er.

Så, 10 enkla tips för att få denna skuta på rätt köl igen. Svartmetallkonsult är en titel jag kommer sätta på mitt CV i fortsättningen.

Nä, nu ska jag ta mig en kopp kaffe, lyssna på VOLAHN och gruva mig inför att jobba imorgon.

/Hatpastorn

Att hacka på gamla bandfoton föreställandes hårdrocksband ifrån 80-talet är som att skjuta mot ett öppet mål men tyvärr så kan jag inte låta denna monstrositet komma undan utan att jag säger någonting om det. Tyska (givetvis) BALLANTINEZ lämnar mig med en stum beundran. Hur kunde de godkänna denna visuella skrattfest?

Herr pannband längst till vänster har förutom en kraftigt begynnande tunnhårighet även stora problem med att rensa kindtänderna med tungan ifrån hjortronkärnor. Som ättling ifrån världsmetropolen Lycksele så är undertecknad fullt medveten om den irritation som uppstår efter man inmundigat ett tjog våfflor med hjortronsylt. De satans kärnorna naglar sig fast likt östeuropeiskt amalgam. Snubbens framskjutna position med kroppen som ska symbolisera pondus ser snarare ut som en klassiskt norrländsk ”träskor-på-verandan”-pose. Detta tillsammans med tyskens högst tveksamma klädval slutar självklart med ett totalt och ofrånkomligt fiasko.

Nästa she-male till rakning är noll procent rädd för att ta emot enorma mängder tyskt kön i brumman. Hans högst ekivoka ansiktsutryck samt pose talar för att många mörka nätter har spenderats i Tysklands mer dunkla kvarter. Det är ingen slump att hans bröstvårta kikar fram likt en pepperonikorv på en svettig pizza i Sveg och till skillnad ifrån pizzan är denna helt hårlös. Klädseln osar östrogen. Jag är skeptisk.

Vad i Satans namn tänkte bandets frontman när han dök upp på fotosessionen i detta skick? Monobrynet på tyskens panna är rent utsagt hypnotiskt. Oddset för att han blir en varulv när fullmånen lyser är så lågt att satsar man en hundring får man tillbaka 67 kronor och 50 öre. Låt dock inte ögonbrynet (singularis) lura er, det finns gott om annat smaskens att spana in. Den uselt sittande jackan eller vad man nu ska kalla denna läderdoftande mardröm lämnar föga för fantasin och hans navel ser ut som en reva i tids/rymd-flödet. Enligt rykten på webben så ska självaste Stephen Hawkings ha utfört experiment i denna mörka hålighet. Vad han hittade där är mänskligheten förmodligen inte redo för. Brallorna orkar jag inte ens kommentera då det enda som händer är att jag får MC Hammers gamla slagdänga på skallen. Halt! Hammerzeit!

Skulle man ha en tävling om vem som har de mest åtsmitande spandexbyxorna mellan David Bowie i filmen ”Labyrinth”, huvudrollsinnehavaren i fantasyrullen ”Krull” och denna hempermanentade tysk så skulle det ta åratal att utse en vinnare. Motorvelocipedsmustaschen som är industristandard i Tyskland sitter som en smäck och timmarna som spenderats på det lokala solariet är åtskilliga. De nonchalanta hålen på hans kritvita linne talar för att han är gruppens galnaste medlem och enligt uppgift så äger denna bad boy Europas smalaste nitbälte. Imponerande.

Att Fredrik Wikingsson har ett dunkelt förflutet som medlem i BALLANTINEZ hade jag faktiskt ingen aning om. Det finns egentligen inte så mycket mer att nämna förutom hans bedrövliga klädsel och hans aura utav total hopplöshet.

Jösses hur folk såg ut på det glada 80-talet. Tur att vi lever i ett nytt årtusende där hyfs och god ton är var mans ledord. Vänta lite nu, har italienska HANDFUL OF HATE haft en ny fotosession? Ja, lika bra att ha det eländet överstökat när vi ändå är igång.

Den liksminkade herren längst till vänster har enkelt bara gett upp. Efter en miljard katastrofala bilder har han helt enkelt sålt smöret och bokstavligen tappat humöret. Håret okammat, händerna i fickorna och jackan på sniskan. Att han inte ens tittar mot kamerans generella rikting utan snarare stirrar längtansfullt mot fatet med hembakta mazariner talar för att han hellre vill göra något annat än att bli terroriserad utav en skoningslös kamerablixt.

Blondinen i bakgrunden stödjer inte heller han konceptet kam och verkar vara en smula rädd för kråkboet som vilar på frontmannens hjässa. Att bandet inte ens bemödat sig med att stryka det svarta lakanet i bakgrunden är ett bevis på hur lite de brydde sig denna dag.

Frontmannen. Vart ska jag egentligen börja? Skinnjacka, naken torso, törnekrona, risigt hår och tjocka Kjell Bergkvist-fingrar som pekar hotfullt mot kameramannen som uppenbarligen även han har svårt att hålla sig för skratt. Om ni tror att jag rotat fram denna bild ifrån någon obskyr plats har ni helt fel. Detta fotografi har HANDFUL OF HATE som officiellt foto som de bombar hela Myspace med. Synd på ett i grund och botten ganska bra gäng. Uppskattar man svartmetall som går i ljusets hastighet så är chansen stor att man gillar dessa italienare.

Fjärde gubben i denna konstellation var på en helt annan plats när någon högre makt delade ut halsar och både han och blondinen verka vara rädda för någonting som vi som betraktare inte kan se då de håller sig högst reserverade i bakgrunden på denna fantastiska bildkomposition.

Kom igen! Ni heter HANDFUL OF HATE! Visa lite hat och pondus! Ska det vara så svårt att ge sig ut i någon lokal ruin och dyrka döden framför kameran istället för att stå och småfisa i replokalen? Jag känner mig som matadoren i tjuren Ferdinand just nu.

Nä, nu ska jag gå och slita mitt hår, riva sönder min cape och bryta av mitt svärd…

Vänta lite nu. Har WITCHERY haft en ny fotosession? Att en bild säger mer än tusen ord är en sanning så god som någon. Legion, som tidigare vrålat lungorna ur sig på en utav mina absoluta favoritskivor med MARDUK, ”Heaven Shall Burn…”, har här spökat ut sig likt Graf Von Beelzebub ifrån legendariskt sunkiga MYSTIC CIRCLE under ”Drachenblut”-eran. Ibland blir jag bara så förbannat trött.

God natt.

/Hatpastorn

Vad är det med franska akter och bedrövliga fotosessioner egentligen? Ska det verkligen vara så svårt att hysta på sig lite liksmink, ställa sig i skogen och hålla käften?

Musikaliskt menlöst mediokra INTO DAGORLAD gör det mesta fel. För det första verkar fotografen satsa på att komma in i Guinness rekordbok under kategorin ”världens starkaste blixt”. Tandapan längst till vänster såg jag inte ens först då han mest består utav ett vitt sken. Vid närmare analys kan man iallafall se att han förespråkar en sund munhygien samt är så skrämmande lat att han inte ens orkar täcka halsen med vit färg.

Ovanför den ylande fransosen finner vi Dr. Spock ifrån Star Trek. Han ser ut att lida utav en allergisk reaktion mot mandel och för att vara en logiskt tänkande varelse ifrån planeten Vulcan ser Spock osedvanligt ologisk ut. På ren svenska, snubben ser ut som en genuin idiot. Hur tänkte han här egentligen? Min personliga teori är att Spock lider utav svårartad pollenallergi och eftersom det skarpa skenet ifrån blixten genererar en fotisk ljusreflex är en kommande nysattack ett faktum. Något jag vill se är bilden som är tagen efter denna när kameralinsen är täckt med franskt slem.

Den välbalsamerade ynglingen härnäst är bandets väggblomma. Denna strykrädda gestalt spelar garanterat trummor i ett dödsband och känner sig lite obekväm med hela liksminkskonceptet då han vet att hans bandkamrater i FERMENTED GRAVE kommer att håna honom för detta medan de själva glider omkring i mysbyxor och NAPALM DEATH-linnen. I världsmetropolen Lycksele har man ett uttryck för dylika batterister. Han är lengräddad.

Siste man till rakning unnar sig iallafall en genuin Bård Faust-imitation och klarar sig med nöd och näppe ifrån ett totalt fiasko. På tal om fiaskon. Är det bara jag som suckar uppgivet över det faktum att Faust numera spelar i ett thrashdoftande lattjolajbanprojekt vid namn MONGO NINJA? Saker och ting är inte längre vad de en gång varit.

Tidigare i denna skrift har ni kunnat bevittna mina stordåd när Digital Corpsepaint Productions rensat upp bland risiga fotosessioner. INTO DAGORLAD är dock en konstellation som kräver experthjälp varpå min gode vän och kollega Dr. Panzram inkallades.

I rent vredesmod startade herr Panzram dotterbolaget CSI, Corpsepaint Sanitation Incorporated, vars huvuduppgift är att restaurera usla liksminksfoton.  Resultatet gör mig en smula mörkrädd.

/Hatpastorn

SKAGOS ifrån Kanada är inte helt oävna. Tänk er en småblaskig lightversion utav makalösa WOLVES IN THE THRONE ROOM så har ni bandet i ett nötskal. Kanada har faktiskt en ganska underskattad scen där det kommit en del intressanta akter de senaste åren där bland annat GRIS och MISERE LUMINIS kan nämnas. Bandnamnet GRIS är självklart jätteroligt. Landet är ju mest känt för riktigt extrem svartmetall i stil med BLASPHEMY och liknande gäng så det är skönt att de lyckats få lite spridning på soundet.

Det som ligger SKAGOS i fatet är deras gruppfoto som känns lite väl mycket ”Brokeback Mountain” för min smak. Att ta foton i skogen är givetvis det absolut mest korrekta man kan göra men man behöver ju inte sitta i knäet på varandra och mysa under det största trädet Kanada har att erbjuda. Tvåmannarodelposen känns dock ganska påhittig, kan inte minnas att jag sett något liknande tidigare. På gott och ont bör tilläggas.

Är det bara jag som tycker att SKAGOS låter som en suspekt maträtt man äter på exempelvis Selånger marknad? En kolesterolbomb för 70 spänn som orsakar fromagetorpedattacker på toaletten och ymnig kallsvett. SKAGOS. Langos med skagenröra. Detta kan mycket väl bli sommarens storsäljare.

DCP, Digital Corpsepaint Productions, med undertecknad vid rodret gjorde ett förtvivlat försök att rädda detta bandfoto men inte ens den råaste liksminkningen kan tvätta bort mysfaktorn från detta fotografi.

Man kan ju inte lyckas jämt.

/Hatpastorn

Les Legiones Noires, ett gäng gamla franska akter som folk gillar att höja till skyarna utav anledningar jag aldrig haft vettet att förstå. Visst, de släppte då som då hyfsade bitar men om man jämför deras tonkonst med vad vi nordbor sysslade med runt den här tidsperioden så är det en helt vild klasskillnad. I min bok katalogiserar jag dessa konstellationer som charmigt unkna och även om jag titt som tätt avnjuter deras musik så är det inget jag dyrkar döden till på daglig basis.

Veckans bandfotokatastrof gäller då gruppen THORLEIFS, ursäkta mig, TORGEIST. Dessa fransoser tillhörde den fraktion utav svarta legionen jag brydde mig allra minst om. VLAD TEPES skapade iallafall lite rykten i undergrounden sedan de mordhotat Jon på Full Moon Productions eftersom han hade fräckheten att recensera deras demo i sitt fanzine. Stor humor. De skapade även svulstig poesi såsom ”I Died From A Vampyric Grief” och ”Drink The Poetry Of The Celtic Disciple”. När dessa epos kacklas fram på sämsta tänkbara engelska sitter jag alltid och skrockar belåtet över en helbutelj franskt lantvin. Viva la France!

BELKETRE var även de med på mordhoten samt hade de sällsynt näpna namnen ZELDA och CHAPEL OF GHOULS innan de till slut bestämde sig för att BELKETRE var det bästa alternativet. Låttitlar är något undertecknad gillar att analysera och här har vi en riktig smällkaramell. Vad sägs om odödliga hits såsom:

”Damae, Dzlebaeryavtreéèpreb”

”Voarmtre Zuèrkl Vuorhdrévarvtre”

Och vi minns väl alla klassikern:

”Verhzleyavbtreleambreb”

Jag har på fullaste allvar inte den blekaste aning om vilket språk detta är men att ha bokstaven ”e” 3 gånger i rad inger en viss respekt. Man kan undra hur det lät när de skrek ut titlarna innan de dundrade igång sin nonchalanta svartmetall. Åh, den som ändå hade fått vara en fluga på väggen i deras replokal under det onda 90-talet…

BRENORITVREZORKE, valde även de att framföra sina lyriska stordåd på detta konsonantfanatikernas rövarspråk. Förutom att de stoltserar med en utav de fulaste logotyperna jag vet så är de faktiskt det band som jag uppskattar mest utav dessa rabiata satansdyrkande fransmän. Musiken känns genuint obskyr och den grafiska utformningen på plutonens demokassetter är något jag  imponeras över än idag.

MÜTILATION borde egentligen inte räknas då de blev uteslutna ur cirkeln då hjärnan i bandet, Meyhna´ch, valde att knarka lite väl hårt. Att ett gäng som mordhotar folk till höger och vänster och dyrkar Djävulen lite hårdare än alla andra gnäller över det faktum att det knarkas lite känns inte helt rätt. Det låg garanterat andra saker bakom denna utfrysning men eftersom jag inte har en blekaste aning vad det kan vara så lägger jag inte mer energi på det. Ironiskt nog var MÜTILATION den enda konstellationen i cirkeln som släppte riktiga skivor istället för demos och enstaka 7-tummare. Deras skivomslag kommer jag för övrigt att detaljstudera lite senare då de ligger farligt nära att knipa förstaplatsen gällande världens fulaste konvolut ifrån eländiga EMINENZ.

Detta om detta, nu över till TORGEIST och deras minst sagt makalösa bandfoto.

TORGEIST har en utav de mest obskyra bildkreationer jag någonsin beskådat. Högst upp till vänster har vi något som påminner om en smällfet kråka som flyger omkring och letar efter smaskens i stil med ett kadaver eller en soppåse ifrån ett svenskt kräftkalas. Till höger om den bilden finner vi en ekorre som står på frambenen på en gren samtidigt som den hotfullt burrar upp svansen. Längst ner till vänster har vi en uppenbart överkörd råtta och det är kanske den kråkan letar efter. Till höger har vi en inverterad ekorre som nu hänger i framtassarna och viftar med bakbenen.

Vad är det här egentligen?

Ett Rorscharch-test för hårdrockare? Fem myror är fler än fyra elefanter? Ett syntest ifrån en gammal söndagsbilaga? Pluspoäng för originalitet ska TORGEIST ha för detta konstverk. Trummisens artistnamn ”A Dead Soul” är otroligt sött och det stärker min tes om att trummisarna i 9 fall utav 10 ALLTID har de sämsta artistnamnen.

Nä, nu ska undertecknad korka upp rödtjutet och avnjuta ”Vasagraèbe Éakr Vatrè Brenoritvrezorkre”-demon med tidigare nämnda BRENORITVREZORKE. Rättstavningsprogrammet tog digitalt självmord efter denna konsonantfest så det blir inget mer skrivande i afton.

Au revoir!

/Hatpastorn

Bob verkar vara en rätt skön lirare ifrån USA som har bra filmsmak. På sin fritid gillar han att göra musik och ta bandfoton och det är här jag börjar tycka att saker och ting börjar spåra ur. Att folk har soloprojekt har jag absolut ingenting emot men när man har 14 soloprojekt som samtliga låter som en sämre version utav MORTICIAN så drar jag i handbromsen och skriker stopp och belägg.

Tillåt mig redogöra för hans projekt så ni ser vilken omfattning detta faktiskt rör sig om.

1. BOB SEGEL.

Under sitt eget namn har han släppt 1 fullängdare fylld till bristningsgränsen med bröt och rabiata trummaskiner. Nyss nämnda MORTICIAN gör mig ordentligt mätt på dylik musik men vår käre Bob verkar ha en omättlig hunger för lågfrekvent rens.

2. BRUTISH CREATION.

Detta är hans mer thrashdoftande projekt som han släppt 1 skiva med. Med thrash menar han att spela samma sorts riff med samma sorts ljud fast med trummaskinen inställd på tvåtakt istället för tokmangel. Jag är skeptisk.

3.CHAINSAW DISSECTION.

Nu börjar nakendansen. Bobban har med detta projekt släppt inte mindre än 25 prylar varav majoriteten är fullängdare. 2005 verkade vara ett kreativt år då han otroligt nog lyckats fisa ur sig inte mindre än 9 plattor! Samtliga med trummaskinen uppställd på max och gurgelsången inställd på lägsta möjliga hertz. Det måste vara en mardröm att samla på hans skivor.

4. CLITPEELER.

Näpet namn. Det här är hans mer porngrind-osande tidsfördriv där musiken låter exakt likadant som ovanstående band fast han har slängt in lite nya sköna textämnen. Titlar såsom ”Molesting A Dead Cow”, ”Masterbating On Bloody Excrement…Very Corny” och ”Don’t Mind Me I’m Gutting The Cat” talar för att snubben iallafall har humor. 3 alster signerade CLITPEELER har det blivit än så länge. Just titlarna är den största behållningen med samtliga utav Bobs projekt. Han verkar ha god fantasi vår käre amerikan.

5. DOG MULCH.

Återigen ett hejigt namn. Detta verkar dock vara något han inte prioriterat så hårt eftersom han blott släppt 1 fullängdare med detta tornadodånande vansinne.

6. GOAT BLEEDER.

3 släpp gott folk. GOAT BLEEDER var faktiskt inte helt oävna då detta rörde sig om lite mera sansad dödsmetall där trummaskinen inte var inställd på styv kuling från första till sista sekund utan tack och lov höll sig inom smärtgränsen. 3 släpp är dock minst 2 för mycket.

7. NUCLEAR MASSACRE.

Det är helt otroligt vad den här snubben verkar ha mycket fritid. Han måste vara den amerikanska motsvarigheten till Werwolf ifrån SATANIC WARMASTER. Finnen leder dock ligan över antal band och skivsläpp. Sist jag räknade var det drygt 70 släpp. NUCLEAR MASSACRE har iallafall pytsat ur sig 2 onödiga fullängdare.

8. PRIMORTAL AGGRESSION.

Suck. Ännu 1 skiva MORTICIAN-rens. Jag orkar snart inte mer. Bob, snälla sansa dig! Det får vara nog nu!

9. PSYCHOTIC HOMICIDAL DISMEMBERMENT.

Bra studs i det bandnamnet. Här snackar vi ultrarens utan pardon och finkänslighet. 6 skivor sedan 2007. Den som säger sig kunna särskilja skivorna ifrån varandra ljuger. Finns det inget annat han kan göra istället för att spela musik? Sportfiske, fältrodel, amatörteater, vad som helst!

10. REPULSIVE CARNIVORISM.

1 CD sött betitlad ”Extremely Mangled Roadkill” med ett tokfult omslag har det blivit än så länge. Fansen väntar med spänning på nytt material. Jag behöver inte ens säga hur detta låter, jag tror ni fattat poängen. Stanna bussen, jag vill kliva av!

11. SATANIC IMPALEMENT.

Givetvis måste Bob ha sig ett svartmetallprojekt med. 6 fullängdare samt en rå demo, totalt 7 släpp. Jag har hört värre och definitivt bättre black metal genom åren. Det låter som hans andra band fast lite ljusare sång och sataniska texter. För att vara amerikansk svartmetall håller detta hög nivå. Jag börjar undra om det är jag och inte Bob som borde göra annat just nu.

12. SKULL DEFILER.

Jag ger upp! 1 släpp. Fabriken ringde, de har slut på plast! Undrar hur många träd som skövlats samt övriga naturtillgångar som tömts bara för att denne amerikan prompt vill få ut allt han någonsin spelat in. Tanken är skrämmande.

13. MORBIDNESS.

Snälla söta rara, inte mer nu. 2 fullängdare skoningslöst kross. Att han har en Myspace-sida för i stort sett varje projekt är en bedrift i sig. Karln kan omöjligt ha ett jobb!

14. FUNERATION.

Detta är glade Bobs doomprojekt. Låter som allt annat han släppt med den skillnaden att trummaskinen spelar långsamt istället för i en miljard BPM. 1 skiva. Snart kräks jag.

15. COCKSLUSH.

Kuken! Jag räknade fel. 15 band hade han där han spelar alla instrument själv. Under tiden jag skriver detta lär han ha hunnit starta 7 nya band samt släppa en drös nya skivor. Jag har ingen aning om hur mycket han släppt med COCKSLUSH och ska jag vara helt ärlig så mår jag nog lika bra utav att inte veta. Jag ska aldrig mer klaga på konstellationer som släpper skivor med många års mellanrum.

Summa Summarum:

Sedan början på 2000-talet har då Crazy Bob släppt närapå 60 prylar varav majoriteten utav dessa varit fullängdsskivor. Jag vet inte om detta är imponerande eller skrämmande. När ni funderar på det kan ni kika på hans bandfoton som lämnar en hel del att önska. Har ni riktigt tråkigt kan ni gissa vilket foto som passar till vilket band. Vinnaren får ett fint pris.

Stop the madness!

/Hatpastorn

Bandfoton som ser allt annat än enhetliga ut stör mig. Alla har vi väl tagit ruttna bandbilder, det hör som till allmänbildningen, men ibland poppar det upp fotografier som gör att man bara känner sig så förbannat trött. LA SOMBRE INQUISITION, givetvis fransmän, har lyckats med konststycket att både släppa en smygrutten skiva vid namn ”Herakosiojhexekontahexaphobie” samt ha en gruppbild som dödar all stämning.

Snubben längst upp till vänster har slips, basker och patronbälte. Redan här drar jag gränsen. Hade han haft en baguette under armen och en randig tröja hade magplasket varit fullbordat. Hans nonchalanta pose och trötta blick ger mig en känsla utav att personen precis kommit hem ifrån lumpen och blivit tvingad ut i skogen utav sina bandpolare för att ta denna bild. Fiasko.

Den äldre herren bredvid honom är misstänkt lik Hervé, bossen på Osmose Productions. Kan det vara så att det säljs så lite skivor numera att han tvingats börja spela själv för brödfödan? Lycka till Hervé! En dåligt sittande t-shirt som ser misstänkt svettig ut fullbordar iallafall hans bidrag i denna visuella kataklysm.

Nästa filur spelar garanterat trummor, jag känner det bara på mig. Hans ”Devil may care”-uttryck gör bara att han ser ut som Willow i fantasyfilmen med samma namn. Dålig hållning och en allmänt hopplös aura, givetvis legio. Jag uppskattar dock den optiska illusionen då man inte vet om han har långt eller kort hår. Innovativt! Det skulle för övrigt inte förvåna mig ett dugg om den här killen även spelar i ett fantastiskt surt dödsmetallband vid namn MOLESTED ORGANS som släppt sanslöst usla rehearsalkassetten ”Bowels In The Toaster”.

Fantastiska fyran är för det första rätt så lik en polare till mig, gissa vem. Det som är ganska otroligt är att efter alla de miljarder bandbilder man sett så har undertecknad aldrig sett en människa le och ha ett nitarmband ovanför skjortärmen på en och samma gång. En spännande lösning kan man tycka. Vad jag verkligen uppskattar är att det ser ut som att han är på väg att gå därifrån. Han kanske insåg vad som höll på att hända, drog på sig ett ursäktande leende och var precis på väg att ta ett bautakliv därifrån då fotoblixten slog till likt demoner sprunga ur getsatans pestskugga.

Snubben som står hukad i sann målvaktspose är den som ser mest malplacerad ut. Vid första anblick kan man tro att detta är ett fotografi tagit i samband med att fyra kavata fransmän fått syn på en skådis ur någon lökig amerikansk TV-serie typ ”Felicity” och tjatat sig till ett fotografi tillsammans med honom. Blåjeans, grön pikétröja samt en enorm Steven Seagal-doftande oljerock känns inte svartmetall för fem öre.

Eftersom Hatpastorn är Vice VD i företaget DCP, Digital Corpsepaint Productions, så sträcker jag ut en hjälpande hand åt dessa fransoser och visar hur det hade kunnat se ut om de gjort rätt ifrån start.

/Hatpastorn