Hatpastorns likpredikan

Jag vet att det är fusk att hacka på bandfoton föreställandes power/heavy/AOR-orkestrar, men idag tänkte jag göra en så kallad ”gränsryttare” och spana in det finska black/heavy metal-gänget WIZZARD. Observera att detta WIZZARD ej bör förväxlas med genrekollegorna i tyska WIZARD. Det enklaste sättet att skilja dem åt, förutom det extra zätat förstås, är att veta att tyska WIZARD har en trummis som heter Snoppi. Det kan man aldrig glömma. Vidare har finska WIZZARD följande skivomslag som likt smält bly lämnar perpetuella ärr på hornhinnan. Det glömmer man heller inte så lätt. Så, då var alla oklarheter utredda och vi kan ägna oss åt det viktiga i sammanhanget. Eller vänta lite, jag glömde nämna att det naturligtvis finns en NATTVINDENS GRÅT-medlem i denna soppa.

Nu kör vi.

Till vänster hittar alla som vågar hålla ögonen öppna en barsk finländare som med tom blick och svårjobbad Kristina Lugn-frisyr hatar sig igenom den här dagen. Lägg därtill att han måste utstå en fotosession där han tvingas samsas med tre andra snubbar vars blotta existenser genererar motsatsen till ordet ”fotogenisk”. Guldberlocken han har runt halsen är bara grädde på moset. Eller grädde på moshet som det skulle hetat om han spelat i ett thrashband som satsar mer på stora plösar på skorna än bra riff.

Den lilla killen bredvid hårtsunamin har inte bara en motorvelocipedsmustasch av legendarisk karaktär, han lyckas även med konststycket att se både rädd, dryg och blyg ut samtidigt. Jag har aldrig träffat den här människan, men jag vet instinktivt att han är en sådan person som inte skäms över att gå omkring med plånboken i framfickan. Om man skulle göra en undersökning över vilka personer som de facto bär börsen i den främre byxfickan så kan jag ge mig fan på att samtliga av dem spelar någon sorts form av omdömeslös power eller heavy metal. Jag skulle kunna kommentera hans frisyr men jag har redan dålig karma så det räcker och blir över och jag har två medlemmar kvar att analysera.

Nummer tre i denna fantastiska fyrmannaorkester har jag sett spela ond trollkarl i en miljard rådåliga fantasyrullar. Har man regnbågsstarr och tittar väldigt snabbt är han även ganska lik Loa Falkman, om herr Falkman i fyllan och villan klätt ut sig till Legolas vill säga och ersatt ringbrynjan med en ståtlig polotröja. Dagen då jag blir ekonomiskt oberoende ska jag se till att nyss nämnda Loa lägger om all sång på GHOSTs ”Opus eponymous”. Inte för att det är dålig sång på skivan från start, mest bara för att jag tror att slutresultatet skulle bli utsökt.

Sist ut har vi radioprofilen Annika Lantz som med våldsam snedbena och två svalor tatuerade på armen mest bara verkar ha gett upp. Kameran verkar ha gjort samma sak då han lyckas se både inklippt och oskarp ut på detta fotografi som aldrig borde framkallats.

Min förhoppning var att finländarna till på köpet snickrat ihop en musikvideo. Det hade de tyvärr inte gjort. Däremot hittade jag ett annat WIZZARD på Youtube så nu tycker jag vi ser på den videon istället och låtsas att det är samma band.

Sjukt catchy låt för övrigt.

När vi ändå är inne på genrer som jag vanligtvis inte brukar prata om är det lika bra att jag passar på och kör ett band till innan vi slutar för dagen. Från Finland är steget inte långt till Ryssland och där huserar en pikant kvintett som bär namnet BLACKSWORD. Även de har ett skivomslag som inte går av för hackor. Om ni någonsin undrat hur omslaget till CIRITH UNGOLs ”Frost and fire” sett ut om den ritats av någon som hade viljan men inte talangen har ni svaret här. Tack så mycket. Ingen orsak.

Vi börjar analysen med killen med problemlugg högst uppe till vänster som mest liknar någon ur MOONSPELL på den tiden portugiserna tyckte att det var rimligt med fuktiga tal om en viss ”Vampiria”. Förutom det så sköter han sig bra och den klassiska ”armarna-i-kors”-posen sitter som en smäck. Visste ni förresten att en av synonymerna till ordet ”smäck” är bröstlapp? Från och med idag kommer jag säga att någonting sitter som en bröstlapp, allt till min omgivnings stora olycka.

Det är vid medlem nummer två det börjar gå utför. Här har vi en monumentalt bakfull ryss med frasig lugg som har fullt upp med att försöka hålla ögonen öppna samtidigt som han pressar sin lekamen mot medlem nummer tre och effektivt distanserar sig från medlem nummer ett. Anar vi en romans i bandet eller är det bakrusets köttsliga lustar som spökar?

Efter en problematisk lugg och en frasig dito så känns det naturligt att medlem nummer tre kombinerar både fras och uppenbara problem. Han är faktiskt inte helt olik en ung Nergal från BEHEMOTH. Det som lämnar mig mest förbryllad är musklerna killen har i pannan. Vilken övning på gymmet generar sådan maffig muskulatur? Tacksam för svar.

På huk till vänster finner vi en helt vanlig ryss. Inga konstigheter. Eftersom han haft vett att klippa av sig barret tippar jag på att han spelar trummor.

På huk till höger har vi i alla fall en gentleman som inte skäms över att flexa sina ryssmuskler samtidigt som han ger oss en intensiv blick. Om inte han är sångare i bandet heter jag Ulf Lundell. Jag kan sätta Förintelseförsamlingens VITHATTEN-kassett på att denna individ använde detta foto för att ragga stenhårt på MySpace eller Rysslands motsvarighet på Helgon.

Till skillnad från finnarna har ryssarna i alla fall den goda smaken att ge oss en musikvideo. Vid två minuter och elva sekunder får vi ett prima exempel på vad som händer när basister får sin vilja igenom. Inte ens Laserturken hade kunnat ställa till med ett sådant kaos.

/Hatpastorn

Om jag berättar för er att det finns en grupp som heter CARPATHIAN FUNERAL så antar jag att ni inte blir ett dugg förvånade. Bandnamnen, de bra bandnamnen vill säga, börjar av allt att döma ta slut. Säger jag däremot att CARPATHIAN FUNERAL inte spelar svartmetall, ja då kanske några av er hajar till. Adderar jag dessutom att orkestern de facto är ett amerikanskt dödsmetallband vet jag att många av er börjar skruva på sig besvärat. Vart är det här egentligen på väg?

Det ska jag tala om för er. Vi är på väg till Helvetet.

Först och främst beger vi oss till skivomslagens förtjusande värld. CARPATHIAN FUNERAL valde att döpa sin skiva till ”The end of God”. Anno 2012 vet jag inte om det känns så fräscht, men å andra sidan är titeln det minsta problemet. Tittar man snabbt på omslaget kan man felaktigt få för sig att det är snyggt. Det är det inte. Snubben som gjort det har uppenbarligen någon sorts form av talang, men det är någonting djävulskt fel med bilden. Att utröna vad som är bakgrund och förgrund är i det närmaste omöjligt. Om ni undrar hur skivan låter kan jag bespara er mödan med att säga att den låter exakt som ni tror den gör. Inte dåligt, inte bra. Trött amerikansk satansdöds med europeiska inslag. Tack för kaffet.

Bandfotot besitter emellertid helt andra kvaliteter. För det första är det fyra personer i bandet och fem på fotot. Vem ska bort?

Det är något utpräglat obehagligt med kavata träslöjdslärare som med bister min stirrar på en samtidigt som de visar hur många fingrar de tappat i svarven. Att han dessutom står lite käckt på svaj gör saken bara än mer suspekt. Jag har inte den blekaste aning vilket instrument shortsläckrot spelar eller om han ens är med i bandet. Det jag däremot vet är att när det vankas fotografering kan man ju skippa den söta lilla rosa nyckelknippan.

Bandana-killen med EMPEROR-glasögonen gör det enda rätta och kollapsar under sin egen tyngd samtidigt som han pillar sig själv på kebaben med vänsterhanden. På hans T-shirt finner vi ett motiv av GOATWHORE, en orkester som även de lämnar en hel del att önska. Synd på ett så kryddigt bandnamn. En vacker dag kommer jag att skriva klart mitt evighetsprojekt ”vilket band med ordet ”Goat” i namnet är egentligen råast”. GOATWHORE tillhör inte topp femtio. Fatta allvaret. Spelar då den här filuren i CARPATHIAN FUNERAL? Jo, jag tror det. Jag tippar på att han sköter sången. Det är nämligen bara vokalister som kan se sådär löjligt självgoda ut på bild.

Den rakade herren längst bak ser livsfarlig ut. Rödmosig och blank med en blick som berättar att han med kniv tänker knullmörda dig i öppningar som inte fanns innan tornar han hotfullt upp sig i bandets gemensamma tvättstuga/hobbyrum. Jag kan inte riktigt placera logotypen på hans tröja, men jag antar att det är något fantastiskt brutalt. Om undertecknad får gissa vad som står så chansar jag på CRIPPLE ME ELMO. Om inte annat borde det bandet finnas. Jag tror inte att den här snubben spelar med resten av grabbarna. Min teori är att han en dag bara fanns i det där rummet och ingen vågade ifrågasätta varför han var där.

Manliga artister har genom åren stoppat ner otaliga objekt innanför brallorna för att könsområdet ska se större ut. Vi har klassiska exempel som gurkor, tyska korvar, Pringles-rör, palsternackor och kolsyrepatroner. Mr MÜTILATION tryckte ner ett paket russin istället. Antingen det eller så har fickorna på hans OBS-jeans kollapsat varpå IPhonen placerat sig på ett ytterst prekärt ställe. Russin eller ej så röjer han så hårt att hans tunga blir lila och hans allmänna uppenbarelse oskarp. Av ansiktsuttrycket att döma verkar han vara en person som inte direkt problemfritt passar in i samhällets finkänsliga sociala samspel. Pluspoäng till er som vet vart jag norpat den meningen ifrån.

På högerflanken hittar vi vinnaren i lokalmästerskapet i ojämn styrketräning. Överkroppen är likt en titans medan underkroppen fått sitta på avbytarbänken det senaste decenniet. Smala ben i all ära, men inte ens Sigge McKvack från Duck Tales skulle utsätta sig för något dylikt. I övrigt ser han mest bara väldigt barsk ut.

Om ni undrat vad DCP, Digital Corpsepaint Production, pysslat med på senaste är det följande:

Resultat … ja, det blev väl ingen höjdare direkt.

/Hatpastorn

Jag lovade mig själv att inte göra en sådan här på ett tag, men när man trillar över vissa saker måste man göra något åt det. Idag ska vi bevittna inte bara en, utan två gruppers förehavanden framför en kamera. På så sätt kan jag komma vidare i livet utan att ha detta hängande över mig likt asgamar i något gudsförgäten öken.

Först ut har vi ett gäng som Dr Panzram tipsade mig om och jag trodde att det skulle räcka med att nämna detta fotografi på Facebook för att få det ur systemet. Det gjorde det inte. Ni som redan sett det får alltså uthärda detta ännu en gång. Ni andra, ja må Djävulen vara med er.

Självfallet snackar vi WYKKED WYTCH och innan jag sätter tänderna i denna godbit så vill jag ta tillfället i akt och säga ett par saker om den här Floridabaserade konstellationen. För det första, vem lyssnar på WYKKED WYTCH? Det är en seriöst menad fråga som jag är genuint intresserad av ett vettigt svar på. Jag har sett det här bandnamnet i olika sammanhand i Gud vet hur många år, de bildades redan 1994, men jag har aldrig kommit mig för att lyssna på möget. Varför vet jag inte då jag uppenbarligen är en magnet för usel musik, ta KEYDRAGON som ett jättebra exempel. WYKKED WYTCH har jag emellertid lyckats dribbla ifrån varje gång. Först trodde jag att det var själva bandnamnet som gjorde att jag undermedvetet undvikit detta då det onekligen doftar illa. WYKKED WYTCH. Hur uttalar man det? WICKED WITCH? Varför en massa ”y” istället för ”i”? Varför ett dubbel-k? Är det något från Trollkarlen från Oz?

Varför?

Trots namnet vet jag med allra största säkerhet att det inte är därför jag sluppit undan denna skändlighet. Antingen är det ett gudomligt ingripande eller så har jag helt sonika bara haft en makalös portion tur. Nu har jag dock kommit till vägs ände. Nu kör vi.

Uppe till vänster …

Nä, det här går inte.

Vi börjar i mitten. Vad i Guds heliga namn är detta? Ett vrålande monstrum med fluffigt rödfärgad post-klimakterielugg vars lekamen är stöpt i ett perspektiv inte ens HP Lovecraft skulle kunna fantisera fram. Lägg därtill trippeln shorts, gigantiska paljettstövletter och GORGOROTH-linne. Alla som har någon sorts form av filmsmak har sett den monumentala Basket Case-trilogin. För er som missat dessa cineastiska mästerverk så handlar de om en snubbe som har sin deformerade ex-siamesiska tvilling Belial med sig i en korg. Denna Belial har en tendens att i tid och otid rymma och mörda folk varpå problem uppstår. När jag fick se det här fotot var det första jag tänkte på att det här gängets frontkvinna, hon har smitit ur Dee Sniders korg och är nu ute efter att mörda hela världen. För att göra en lång historia kort, detta är ett inte topp ett världens mest smickrande bild på henne.

Uppe till vänster då. Ja, tittar man snabbt ser det ut som att frontkvinnan ätit upp MARDUKs gamla trummis Emil och spottat ut honom som ett grinigt spöke med kajal, morgonrock och svart läppstift. Jag har bara träffat Emil en gång men då det visade sig vara en vansinnigt sympatisk person hoppas jag att så inte är fallet.

Bredvid honom har vi ett stycke … ja, man ser väl kanske inte så mycket förutom den där irriterande jävla goth-luggen som personer utan självinsikt envisas med att bära. Att få håret i ögonen är fantastiskt störigt. Att bygga sig en frisyr som går ut på att luggen hänger konstant framför ögonen i tvinnad form är beyond obegripligt.

Om inte det vore tillräckligt barockt så väljer nästa person att dessutom bära en tjusig kjol i krossad sammet. Tyget som bara älskas av hårstrån från allehanda pälsdjur. I övrigt så ser han lika munter ut som pianisten i ROYAL ANGUISH. Självfallet har WYKKED WYTCH och ROYAL ANGUISH delat medlemmar genom åren. Vad annat hade man väntat sig?

Längst bort, som för att distansera sig, har vi den obligatoriska italienaren som med bister min och sugande blick förkunnar att nättröjor anno 2012 fortfarande känns grymt aktuellt.

Nu ska vi göra ett experiment. Blunda och scrolla ner sidan en bit. Öppna sedan ögonen.

Sweet dreams.

Dagens andra band är en grekisk grupp som Väänänen tipsade mig om. EREVOS kallar de sig och rent musikaliskt är det inte en total besvikelse, även om man hört betydligt mer spännande saker komma från den ön. Det jag uppskattar med dessa grekers bandfoto är den totala hopplösheten. Att grabbarna och tjejen dessutom valde att rada upp sig på Greklands tråkigaste plats gör mig på något sjukt sätt alldeles varm i själen.

Att gå omkring i en stängd skinnjacka är aldrig OK. Oavsett temperatur. Anledningen till att man uppfann huvtröjan var att hårdrockare världen över skulle slippa frysa lönnfetheten av sig och falla döda till marken likt plommon på senhösten. Dr Krull längst till vänster ser hyfsat frusen ut men försöker rädda situationen genom att ha armarna barskt i kors över torson. Det går sådär. Liksminket då? De svarta trianglarna får mig bara att tänka på Zelda-spelen till Nintendo.

Den kortklippte gentlemannen bredvid har sinnesnärvaro nog att ha jackan på vid gavel och är väl den som i sammanhanget ser mest vettig ut. Däremot är blicken lite väl hypnotisk för min smak.

Frontmannen däremot ger ett hyfsat ängsligt intryck när han har den lite lätt snäva jackan öppen och stängd samtidigt. Addera snubbens obalanserade kroppshållning, tröstlösa corpse paint och oskarpa anlete och vi har en mindre lyckad insats. Man skulle kunna kalla honom för Grekland sämsta MARDUK-Morgan look-a-like men … nä, han är fan Greklands sämsta MARDUK-Morgan look-a-like. Ni som kan skrivregler får hemskt gärna berätta för mig hur man på ett korrekt sätt skriver MARDUK-Morgan look-a-like. Rättstavningsprogrammet i Word exploderade nämligen i ansiktet på mig. En kul detalj är att denna kavata grek är den första människan i världshistorien som använder det där sladdriga bältet som sitter på alla skinnjackor. Extra kul att han inte gjort det halvhjärtat utan verkligen dragit åt svångremmen till bristningsgränsen. Faktum är att han dragit åt den så hårt att jackan lättar från axlarna. Ska man göra något ska man göra det rejält.

Tjejen då? Ja, hon spelar givetvis synt och ser exakt ut som en tjej som spelar synt i ett grekiskt black metal-band. Trist att hon inte har någon jacka dock. Man känner sig faktiskt en smula snuvad på konfekten. Hon kallar sig själv inte ens Lilith utan begagnar sig av namnet Tisiphoni istället. Trist. Frontmannen kallar sig själv för Growler bör tilläggas. Snubben saknar uppenbarligen inte humor eller så har bältet snörpt av blodtillförseln till hjärnan.

Den avslutande greken har även han valt att stänga jackan. Han valde även att använda Homer Simpsons sminkkanon när han anlade sitt corpse paint. Jösses, vilken röra. Min teori är att hans kunskaper inom liksminkandets ädla konst var minst sagt bristfälliga men att han likt förbannat skulle få till ett sådant där superavancerat 1996-paint. Naturligtvis misslyckades det å det grövsta varpå han försökte sudda över med svart och detta blev slutresultatet. Hans paint får mig faktiskt att minnas en makalöst rolig anekdot gällande ett band från Sundsvall som i sina demodagar på 90-talet hade ett visst bestyr med en strängspelare som dagen innan ett gig trodde att det gick att färga håret blont igen efter att ha haft det svartfärgat. Enligt legenden ska hela bandkassan gått åt till att försöka få det tillbaka till svart igen. Giget då? Legendariskt.

Ja, det var WYKKED WYTCH och EREVOS. Två grupper jag förhoppningsvis slipper möta igen. Nu vankas det tvättstuga.

På återseende.

/Hatpastorn

Det finns goda skäl till varför jag inte skrivit om GRAVELANDs bandfoton tidigare. Dels har de flesta redan sett dem och dels vet jag inte vart jag ska börja nysta i herr Darkens digra galleri.

Efter ett hett tips från Hallin kan jag inte längre låta Rob Darken gå ostraffad.

I full stridsmundering ser vi honom, Rob alltså, inte Hallin även om det vore hysteriskt roligt, i en skoningslös kamp mot en pissförbannad Yeti. Jag borde kanske skriva ”geti” med tanke på hornen som odjuret har på sitt lurviga huvud. Det sjuka med den här bilden är att den rent tekniskt inte är en total katastrof. Skärpan är bra, bildkompositionen är helt OK, kläderna och monsterdräkten är välgjorda. Det ser till och med riktigt proffsigt ut om man jämför med väldigt mycket annat. Jag vill dock veta hur det här uppslaget kom till. När i skapelseprocessen spikade de att det vore en bra idé att låta allas vår Rob slåss mot en Yeti/Sasquatch/Wampa/snö-Mortiis? Jag är genuint intresserad.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om detta fotografi förutom att detta är bland det konstigaste jag sett i hela mitt liv. Vi tar det en gång till. Här har vi ett stycke 40-årig polsk nationalsocialist, iförd rustning och ett par rejäla dark medieval tights, som med svärd och sköld slåss mot ett jävla snömonster.

Ordet ”mind-blowing” får en helt ny innebörd.

Är monsterdräkten gjord endast för detta fototillfälle eller kan vi ha sådan tur att det är en musikvideoinspelning på tur? Det får tiden utvisa. 2012 är året då vår planet ska gå under. 2012 kan även vara året då GRAVELAND äntligen gör den där musikvideon som vi alla i hemlighet drömt om sedan vi hörde ”In the glare of burning churches” för första gången. Om så är fallet kan jag inte tänka mig ett bättre avslut på detta jordeliv.

/Hatpastorn

PS. Undrar vem som är i dräkten. Jag är tveksam till att det är Capricornus, däremot såg jag en intressant bild i ett hyfsat nytt nummer av Ablaze Mag där Rob stod och hängde med Nergal från BEHEMOTH. Ja, det känns som att den här härvan är långt ifrån över…

Bloggtorka säger ni. Jobbinferno säger jag. De senaste två veckorna har jag spenderat i Gränssjö. Det ligger bortom Kittelfjäll, drygt en mil från den norska gränsen. Vet ni hur segt Internet är där? Det vet ingen. Sen att arbetsdagarna börjar 06:00 och avslutas 23:00 gör inte saken bättre. Just juli kommer att bli en lite trögare månad då samtliga i Förintelseförsamlingen är upptagna med annat så se detta uppehåll som en chans att förkovra er i de tidigaste artiklarna om ni inte läst dem. Ni som följt denna Likpredikan sedan dag ett får nöja er med att bloggen inte kommer att uppdateras mer än max ett par gånger i veckan fram till augusti då vi drar igång med full styrka igen. Ett tips är att fylla i prenumerationstjänsten högst upp till höger. Då får ni ett smidigt meddelande i er elektroniska brevkorg när det vankas nya visdomar och ni slipper sitta och tomklicka på uppdateringsknappen i onödan.

Nu över till något helt annat.

Italienska KADAVERICA har inte bara ett bandnamn som osökt får mig att tänka på ICAs köttfärsskandal utan de stoltserar även med ett bandfoto som gör mig trött ända in till märgen.

Basisten Grav verkar ha gett upp fullständigt och funderar nu starkt på att klippa av sig halsen med en sax för vänsterhänta. Var det bara jag som blev vansinnig under syslöjdslektionerna när man alltid lyckades få tag i en vänstersax som inte bara skadade fingrarna utan också fick
arbetsställningen att dofta neurosedynskada? Jag misstänker att vänstersaxar var billigare för på Södermalmsskolan i Sundsvall fanns det uppenbarligen bara sådana klippverktyg. Vi hade en person i vår klass som var vänsterhänt. Hon hette Sandra, hade basröst, hockeyfrisyr och var arg på ett aggrolesbiskt vis. Henne vågade man inte tilltala utan att riskera att åka på storstryk. Hon borde ha varit gladare då hon hade ett par hundra saxar alldeles för sig själv. Sandra hade mosat Grav om hon sett honom glida in i lektionssalen. Korthåriga dvärgitalienare med åttahundra armband var något hon hatade över allt annat.

Trummisen Gunshoot gillar DESTRUCTION lika mycket som han föraktar engelsk grammatik. Håret Lorenzo Lamas-böljande. Blicken valpigt fuktig. Hans mustigt välvda ögonbryn får mig att undra om han har glasögon på sig. Vi vet väl alla vid det här laget att det bara är OK att ha glasögon om man samtidigt bär liksmink. Jag lämnar Gunshoot med betyget godkänt men jag kommer att hålla honom under sträng uppsikt.

Necrosis spelar gitarr och sjunger. Han tar även på sig tröjor bak och fram, förmodligen för att motivet bestod av något nyare THERION-motiv och Gunshoot hotade med att hoppa av bandet om inte Necrosis skärpte till sig. Jag gillar Gunshoot mer och mer, han verkar vara en högst
sympatisk ung man. Synd bara att hans magiska namn får mig att vilja kasta en frisbee i ansiktet på honom så de eventuella glasögonen går i bitar. Av Necrosis kroppshållning att döma har han fått syn på en hund som han försöker charma genom att stöta könet mot det fyrfota djurets generella riktning. Italienare är ett perverst folk. Hunden är dock lika otänd som cigaretten snubben har i mungipan och jag har full förståelse för det arma djuret. Finns det förresten något som skriker life metal är det vita svettband runt handleden. Necrosis har således inte fattat någonting. En gång i tiden köpte jag ett par militärbrallor på ÖB utan att kolla vilken storlek de var i. De satt bättre än de som denna italienare har på sig. Det säger egentligen allt. Pagen och den misstänkta snedbenan gör sitt för att maskera att killen är låghalt. Ett handikapp som förr i världen ofta drabbade barn som fick polio. Min slutplädering gällande Necrosis insats på detta fotografi lyder som följer: snubben är ett jävla fiasko.

Astaroth är ett av de bättre demonnamnen. Lustigt att det inte finns ett enda bra band som heter det. Jag anar även att Astaroths mänskliga inkarnation INTE är en korthårig stövellandstölp med blåjeans och IRON MAIDEN-tröja. På bandfoton är det viktigt att man ser tuff ut. Ser man ut
som en modstulen tonåring som inte fått åka till ett LAN-party för sin morsa utan tvingas sitta hemma och se på Let´s Dance har man missuppfattat allt. Hur fotografen lyckats med konsttycket att få hans ansikte oskarpt medan de övriga står i hyfsat full skärpa tyder antingen på att kameramannen är en klåpare eller att Astaroth kommer att dö om sju dagar efter att ha kollat på en mystisk videokassett. Folk som säger att den japanska versionen av The Ring är bättre än den amerikanska säger bara det för att vara märkvärdiga. Ungefär som folk som skryter om att de räknade ut tvisten i M. Night Shyamanamanaylamanamanans rulle The Village efter tio minuter. Jag kan, utan ens att lyssna på den, säga att AEROSMITHs kommande platta är det sämsta som någonsin spelats in. Gör det mig till Sherlock Holmes? Svaret är nej.

Astaroth, än en gång har mänskligheten svikit dig och dragit ditt namn i smutsen.

/Hatpastorn

Innan ni fortsätter att läsa ber jag er att hämta något starkt att dricka. Denna vecka ska vi nämligen få stifta bekantskap med MYSTIC CIRCLE, ett band jag medvetet undvikit att skriva om i denna Likpredikan. Jag har helt enkelt inte varit mogen för att riva upp de själsliga sår som uppstod när jag fick nys om dessa tyskar. Min första bekantskap med bandet ifråga var i Nordic Vision från 1997, numret med ENSLAVED på framsidan. I detta nummer slaktades MYSTIC CIRCLEs debutplatta ”Morgenröte” så hårt att jag fick mjälthugg. I samma nummer fanns även en käck annons där man fick se trummisen Aaarrrgon skämma ut sig fullständigt. Samma annons kunde man även beskåda i Close-Up Magazine. Skrattsalvorna som måste ha ekat inne på de bägge tidningsredaktionerna lär ha varit legendariska.

Självklart var jag tvungen att skaffa skivan till varje pris.

Fråga mig inte hur men kort efter att jag upptäckt detta superband lyckades jag få tag i ett promoexemplar av ”Morgenröte”. Hur skivan lät kommer jag att avhandla i en separat artikel. Ta mig på orden när jag säger att det kan bli för mycket av det goda när man snackar om mystiska cirklar.

Ett par år senare damp deras andra fullängdare, ”Drachenblut”, ner hos den lokala skivnasaren. Jag slet tag i skivan och joggade spänstigt ner till kassan och bad om att få lyssna på den i hörlurar. Rent musikaliskt var det som väntat ingen större öronorgasm. Lengräddad black metal med oändliga mängder synt, dubiös lyrik och obligatoriskt fågelkvitter mellan varje låt. Medan jag stod och insöp detta verk slog jag upp bookleten för att kolla om de fortfarande hade kvar de hysteriska artistnamnen från första albumet. Namnen Graf von Beelzebub och Aaarrrgon hade nämligen varit involverade i så många av mina skämt under 90-talets slut att jag kunnat släppa en bok vid namn ”1001 vitsar på tysk svartmetalls bekostnad”. Vad jag fick se överträffade mina vildaste drömmar. Sida efter sida pryddes av bandfoton jag inte trodde var möjliga och artistnamnen hade om möjligt blivit ännu sämre. Jag kände mig faktiskt en smula otrygg och mina hesa gubbskratt utbyttes raskt mot en stilla melankolisk klagan.

Sedan den ödesdigra dagen har jag inte hört skivan och fotografierna har jag förgäves försökt utplåna ur mitt minne. Nu är det dock hög tid att driva ut dessa demoner. Tack vare ett läsarbidrag kan jag nu en gång för alla reda upp vad som gick fel när MYSTIC CIRCLE i berått mod radade upp sig framför kameran och blev förevigade i den absoluta katastrof som stavas ”Drachenblut”. Ett stort tack vill jag rikta till Patric som tog sig tid att ordna bilderna åt mig. Honorar kommer på posten.

Nu kör vi.

Innan vi sätter tänderna i vad allas vår hukande favorittysk Graf von Beelzebub håller på med tycker jag att vi riktar lite fokus åt honvarelsen som står bakom honom. Bakom varje framgångsrik man står som vi alla vet en lika framgångsrik miss Piggy och lutar sig mot en sfär av raklödder. Uppenbarligen har hon tappat en fjärrkontroll innanför nattlinnet och försöker varsamt få tag i den utan att byta kanal. En synnerligen prekär situation. Som tur är märker herr Beelzebub ingenting för han är fullt upptagen med att halvhjärtat dölja koalabjörnen som hungrig smaskat sig fast i hans manslem. Att pensla hela kroppen, inklusive penis och pung, med drottningsylt visade sig vara en dålig idé, såvida man inte förespråkar tidelag som en sund fritidssysselsättning.

Att en vuxen människa målar hela kroppen skrubbsårsröd, sätter horn i pannan och klor på tassarna är OK om man heter Tim Curry och spelar Satan själv i ”Legenden: Mörkrets härskare”. Heter man Graf von Beelzebub och tröskar bas i hopplösa MYSTIC CIRCLE bör man inte ens tänka tanken. Det tunna röda skärpet som skär in lite sexigt i kärlekshandtagen går vi inte in närmare på och att han ”raped all angels of heaven in one night” kan vi nog alla enas om var en liten överdrift från den gode Grafs sida. Jag kan sträcka mig till att han möjligen besteg ett par överförfriskade fatchicks i MAYHEM-tröjor på någon gudsförgäten festival i Düsseldorf. Himmelrikets alla änglar, inte lika troligt.

Baalsulgorr. Namnet Baal känner vi alla till. Informationen gällande vem eller vad en ”sulgorr” är gick förlorad under samma mystiska omständigheter som vänsterstrumpan som försvann i torktumlaren och vad som egentligen hände med Nicholas Cage karriär. Baalsulgorr dog i alla fall på korset för Satan och det var ett fint initiativ. Synd bara att han såg ut som en blandning av en kebabrulle med håriga armhålor och ett fågelbo när han vek hädan. Inte ett så snyggt lik med andra ord. Plastblommorna som de köpt på ÖB samt spindelväven de tillskansat sig på Leksaker & Barnvagnar gör ont värre. En sista fråga: varför slickar farbror på taggtråden? Nu kan det vara jag som generaliserar men visst var det så att alla tjejer som köpte SIEBENBÜRGENS debutskiva ”Loreia” hade fejkade spindelnät i sina flickrum? Om inte annat hade de det där halssmycket köpt på Åsele marknad som föreställde en draktass som höll i en glaskula. DET är ren fakta.

– Hej, jag har kollat igenom menyn och bestämt för att ta en dagens, isterband och stuvad potatis.

– Tyvärr är det slut men vi kan rekommendera en rejäl portion isternos istället om ni är riktigt hungrig.

Tack, men nej tack!

Isternos. Topp fem sämsta artistnamnen någonsin. Risigt hår som bara svartfärgat svartmetallhår kan vara. Överambitiöst 1998-liksmink. Vad björnskinnsfällen som Christer Pettersson fläkte ut kåkfararkroppen på i fibban gör i bakgrunden kan jag tyvärr inte svara på. Teorierna är många men i ett såhär tidigt skede vill jag inte dra några förhastade slutsatser. Konceptet att Isternos ”förlorade huvudet för ondskan” låter för övrigt som en grym efterhandskonstruktion skapad för att rättfärdiga deras fantastiska idé att låta hans huvud ligga på ett blankpolerat kakfat. Tänk er diskussionerna när de brainstormade fram coola upplägg för bandfoton. Åh, den som ändå fått vara en fluga på väggen så man fått höra idéerna grabbarna de facto skrotade. Typ Graf von Beelzebub utspökad i en bläckfiskhjälm med armhålorna fullproppade med trafikdödade rävar. Javisst ja, DIMMU BORGIR nöp ju den idén.

För att se ut som en björkruska i ansiktet är Ezpharess en rätt schysst kille. Enligt ”Gentlemännens handbok” från 1912 är det praxis att bjuda damer som fått kiss i ögonen på välsköljd frukt.  Däremot minns jag inte avsnittet i boken där det stod att man skulle lägga en ”Creature from the black lagoon”-hand på damens svank under nyss nämnda fruktstund. Det Goatse-doftande blåshålet vid Ezpharess gren är genuint obehagligt. Särskilt när fantasin börjar flöda och man inser varifrån han fått äpplet. Nästa gång du köper teutoniskt odlad frukt och tror att den är färsk bara för att den glänser av dagg. Tvätta den noggrant. Glidslem lämnar lätt en besk eftersmak.

På tal om besk eftersmak har vi blockmongot Aaarrrgon näst på tur. Vem är det han hjälper? Jo, den där jävla Lilith som borde syssla med vettigare saker än att sära på benen så fort ett black metal-band kläcker idén att låta ett fruntimmer vara involverad i ett bandfoto. Jag förstår varför Adam dumpade Lilith. Med en sådan flickvän måste man vara ständigt vaksam. Inte för att han hade bättre lycka senare när Eva inmundigade ett äpple som enligt alla vettiga och sunda teologiska teorier blivit värpt via Ezpharess svulstiga rövhål.

Om vi motvilligt återgår till praktfiaskot Aaarrrgon så är det alltså tänkt att han ska hålla i Liliths avkomma, hedersknyffeln vi alla lärt känna som Antikrist. Min hjärna snurrar av alla teologiska paradoxer den meningen just bjöd på. Efter en stunds djupandning i papperspåsen jag byggt av gamla NÅSTROND-flyers kan jag sansa mig och komma till en enkel konklusion: den här fotoidén suger. Ska man bygga en docka som föreställer Satan som spädbarn bör man använda andra beståndsdelar än en tvättsvamp, Falu rödfärg och Dani Filths löständer. Är det förresten bara jag som tycker att Liliths fortplantningsorgan påminner om ett rävgryt där ett tjog sjögröna kamptaxar löpt amok?

Är mardrömmen över?

Nej.

Nu ska vi ta itu med gruppbilderna.

Nu låter jag er komma undan lindrigt med den första gruppbilden genom att bara anmärka på snedluggs-Liliths kraftiga problem med generande hårväxt. Hon verkar dock vara högst obrydd över denna vaginala olägenhet. Om vi lägger mina plumpa vitsar åt sidan för en stund så förstår vi att hon rider baklänges på en kvast. Hade hon haft kvasten rättvänd skulle Lilith nämligen sett ut som den mest välutrustade transvestiten i världshistorien. Bara tanken på Baalsulgorr med en gigantisk trälem i ögat får mig att skrika.

Gruppbild nummer två bjuder på en överlycklig Ezpharess som klämkäckt sätter upp foten på ett tjusigt balkongräcke. Långt ifrån en bra insats men i jämförelse med vad som hände Aaarrrgon framstår Ezpharess som ett fotogeniskt geni. Tack vare Aaarrrgons supersnäva lederhosen klev han rejält snett när detta fotografi togs. Vad vi inte fick se var när Aaarrrgon störtade likt ett övermoget päron utför balkongen. Han måste haft änglavakt för han bröt inga ben, dessvärre fastnade hans krulliga hår i balkongräcket och när hans blekfeta lekamen slog i marken såg han ut som frontmannen i KHOLD i barret . Tror ni mig inte kan ni spana in Aaarrrgons enskilda foto igen där han mycket riktigt är kal som ett ägg. Mitt rättstavningsprogram håller förresten på att kollapsa efter alla gånger jag skrivit ”Aaarrrgon” så detta är näst sista gången jag skriver det.

Visst, ”Voodoo” var väl ingen höjdaruppföljare efter makalösa ”The graveyard” men att King Diamond sjönk så lågt att han började spela med MYSTIC CIRCLE trodde nog ingen. Minns ni förresten när sångaren i KORN stod och fes i en MYSTIC CIRCLE-tröja på omslaget till ett gammalt nummer av Close-Up? En minst sagt märklig situation. Minst lika märkligt är vad King Diamond håller på med. Antingen har han världens längsta ben och är högst ansvarig för Aaarrrgons tragiska balkongolycka eller så har han klättrat upp på en staty och sitter där som en annan äggtjuv med ett Hobbex-svärd i näven. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vilket scenario som är värst.

Baalsulgorr. Vad ska jag egentligen ta mig till med dig? Du hade väl i alla fall kunnat kamma håret innan du bestämde dig för att plocka osynliga äpplen och bilda ett fjärdedels hakkors med kroppen.

Isternos hade ett så uselt artistnamn att det inte ens fick stå med. Det bästa hade varit att utesluta fettnäsan helt och hållet då hans halvhjärtade enarmade fjärilssim lämnar allt att önska. Att han är lika rak i ryggen som en 14-åring som just upptäckt DSBM får mig nästan att tycka synd om snubben. Pluspoäng ska dock delas ut för hans mjuka knän som är A och O när man sysslar med fritidsaktiviteter såsom utförsåkning och bugg.

Efter denna redogörelse känner jag mig helt tom men tro inte att det här är sista gången jag kommer att skriva om MYSTIC CIRCLE. Det finns mer att hämta i det ämnet då jag knappt berört det musikaliska eller redogjort för när de försökte finta publiken genom att väva in SLAYERs ”Angel of death” i deras egna låtmaterial. Vi avslutar denna resa med följande dekret som finns för beskådning i bookleten till ”Drachenblut”.

Det känns som att de innerst inne anade att gemene man eventuellt kunde finna deras upptåg en smula humoristiska. Det som gör mig mest häpen är att de inte lärde sig av sina misstag efter första plattan. Spott och spe delades ut och när det var dags för andra albumet lade de i femmans växel och skämde ut sig om möjligt ännu mer. Tredje given, ”Infernal satanic verses”, sparar vi till en annan gång. Nu vill jag bara lägga mig ner och vila.

/Hatpastorn

Då solen fått för sig att kika fram tycker jag det är hög tid att skriva en solrelaterad artikel. Idag kommer vi att diskutera brittiska POWER QUEST.

Ja, ni läste rätt.

Av alla namn man kan döpa sin konstellation till måste väl ändå POWER QUEST vara ett av de tröttaste. 

Power metal är en genre som är mer oanständig än en sexakt mellan två kraftigt salongsberusade Monchhichis (tummar i hål tummar inte var menade att vara i) och jag brukar undvika att göra bandfotokatastrofer när power metal-artister är i farten. Då som då måste man ändå sätta ner foten och markera att det här inte är OK. Att spela på en utomhusfestival i gassande sol är illa, särskilt om man spelar black metal. Jag minns själv en episod i Österrike då solen brände mina ögon så hårt att jag under hela spelningen aldrig såg publiken. Att ta bandfoton med solen rätt i plytet är minst lika antififfigt.

Läderläckrot längst till vänster förbannar underjorden över det faktum att han ofrivilligt håller på att vinna DM i transpiration. En heltäckande skinnklädsel i denna hetta var ett lika bra val som att klippa av sig håret, lägga på lite mascara och börja spela norsk millennieblack metal. Luggen är emellertid välkammad och skjortslaget rakt. Pluspoäng där. Av minen att döma kommer han snart att förvandlas till en hök och picka den andra snubben i nacken. Vad paff hans bandkamrater kommer att bli.

Det kommande näbboffret har en lite mer avslappnad inställning till det hela. Den oxblodsfärgade skinnjackan matchar hans kritvita och renrakade urringning. Huvudet på svaj, blossande kinder, händerna i fickorna. Det kunde varit värre. Betydligt värre.

Oh, en vargtandsberlock. Det var inte igår man såg accessoarer av den kalibern. Uppenbart besvärad av solljuset står det blonda vilddjuret och ser mest ut som en gammal fuktig thrash-räv. Att han spelar trummor kom inte som någon större överraskning. Är det bara jag eller ser det ut som att hans näsborrar just kommit i kontakt med en arom som skvallrar om bristande intimhygien, deodoranten ”Barracuda” från ÖB samt tandsten? Vem eller vilka i POWER QUEST som ger ifrån sig dessa dofter får vi nog aldrig veta.

På tal om thrash. I mitten finner vi en blandning av en panflöjtsindian och Tom Araya. Vid närmare analys kan det lika gärna vara Tom som sadlat om från grånad thrashlegend till fluffig power metal-krigare. Hur kommer det sig att man måste vara över 40 för att spela just power metal? Antingen är det en åldersgräns på genren eller så bär alla på Leslie Nielsen-genen. Hur kommer det sig förresten att alla lokaltidningar skriver ”trash metal” istället för ”thrash metal”? Så svårt ska det väl inte vara? När vi ändå är inne på de riktigt tunga existentiella frågorna slänger jag ut följande undran. Tom Araya är katolik. Har Kerry Kings bandana glidit ner framför hans ögon och öron? Borde det inte bli väldigt konstig stämning när Tom sjunger texter som han uppenbarligen inte ställer sig bakom? Visst är DEICIDE-bekante Ralph Santolla även han kristen? Den här branschen blir bara märkligare och märkligare. På tal om märkligt, sångaren i POWER QUEST heter Chity Somapala. C-h-i-t-y. Man tycker att en brittisk orkester borde ha förståndet att meddela sin vokalist att det är dags att skaffa ett artistnamn. Visualisera följande scenario:

POWER QUEST börjar giget med att riva av deras klassiska demolåt ”Glory tonight” och den tyska publiken är i extas. Medan sångaren förnöjt springer fram och tillbaka över scenen och hetsar publiken genom att smeka monitorerna, mickstativet och sig själv med färgglada scarfar som han bundit runt armarna skanderar publiken något som låter som ”Shitty, Shitty, Shitty” och klappar händerna i tretakt fast låten går i fyrtakt. Gitarristerna tror att publiken vrålar i missnöje och börjar desperat spela flashiga licks för att avleda uppmärksamheten från Chity. Basisten fattar ingenting och börjar paniskt pumpa E samtidigt som han sätter upp foten på monitorn i en vanvettig King Ov Hell-imitation. Allt når sin klimax när trummisen hör att bandet spelar minst tre låtar samtidigt och resolut försöker reda upp situationen genom att göra trumrullningar som skulle få trumarbetet på amerikanska KRIEGs ”Rise of the imperial hordes” att komma på skam.

Plötsligt exploderar hela universum.

Näst på tur har vi iallafall min polare Carl om 20 år om han bestämmer sig för att hålla en strikt diet bestående av starksprit och farliga kvinnor. Välutvecklad ögonbrynsmuskelatur. Bister min. Inte så pjåkigt jobbat Carl!

Sist, men inte störst, har vi medlemmen som jag väljer att kalla ”den nya killen”. Uppenbart yngre än sina övriga kollegor står han lite avvaktande och bröstar upp sig i sin käcka lilla skinnväst. Armbandsuret accentuerar hans brittiska blekhet. Visst ser han lite dryg ut? Ni kommer ihåg den där jobbiga killen i skolan som var ett jävla störningsmoment men ingen kunde spöa honom för han led av epilepsi eller något liknande. Han spelar gitarr i POWER QUEST. Gavin Owen heter han. Tänk om han är släkt med Ken Owen från CARCASS. Då dör jag.

/Hatpastorn

Detta norska band startade 1994 under namnet COVENANT, men bytte 1999 namn till THE KOVENANT efter hot om stämning från det helt jävla bedrövliga svenska EBM-bandet med samma namn. Deras musikaliska evolution har om man uttrycker sig väldigt snällt varit ytterst ojämn, men det är ett ämne som kommer att granskas vid ett senare tillfälle här i Hatpastorns fördömda sakristia.

THE KOVENANTs bandfotohistorik kan endast beskrivas som att när den varit som bäst ändå varit djupt tragisk i sina förnedrande val av koncept och genomgående brist på värdighet. Eftersom de två originalmedlemmarna Stian och Amund bytt alias ett par gånger under karriären så valde jag att göra allt så enkelt som möjligt och hålla mig till de namn de begav sig med på debuten, Nagash och Blackheart.

Let’s roll:

“In times before the light”.

OK, jag ska erkänna direkt att med tanke på vad som skulle komma på senare verk så är dessa bilder inte så tokiga. Visst, de är krystade, men katastrofen hade bara börjat.

Nagash tänkte att han skulle vara lite annorlunda och körde på det gamla klassiska vinröd kavaj och patronbälte-konceptet samt intog en sann Göteborgspose. Inget anmärkningsvärt, stort minus dock för avsaknaden av corpse paint.

Blackheart bär svart kostym, skinnbrallor och vad som verkar vara en stadig nitsuspensoar. Med en cigg i den av tennringar dignande högerhanden och med ett fjärtförnämt ansiktsuttryck så är han faktiskt inte helt olik hur en mycket god vän till oss såg ut för cirka tolv år sedan när han gick under pseudonymen The Dark Poet.

”Nexus polaris”.

Hellhammer ser ut som en armenisk våldtäktsman som dessutom extraknäcker som världens sämsta Leon-imitatör. Killen bredvid honom är slående lik Martin Hoväng från HARASSED (obskyra referenser ftw) om denne var hög på benzo. Nagash håller långsamt på att bli krossad av en osynlig vertikalt gående ångvält och de tvålfagra gossarna till höger har bedrövade och förskräckta uppsyner som skvallrar om att en karl med smeknamnet ”The Grand Sodomizer” (dopnamn: George Antonio Manrape) just sparkat in dörren och med en röst ljudande likt domedagens basuner krävt: ”BLOND, RÖVFITTA, NU!”

”Animatronic”.

Nagash, här iförd illasittande silverbrallor, ser ut som att han åker på stryk mitt under fotosessionen. Hellhammer skyddar subtilt sina kronjuveler samtidigt som hela hans inställning utstrålar en sliskig ”Oh yeah, that’s right, I’m the motherfucking drummer of MAYHEM”-aura. Jag undrar hur djupt han egentligen suckade när han krängt på sig sitt harnesk och stirrade livlöst in i sminkspegeln och såg en man utan någon som helst skam i kroppen titta tillbaka. Blackheart skall dock berömmas för att han inte bara gjort den sämsta Halloweenkostymen av snubben med borren på huvudet från den monumentala PUPPETMASTER-dekalogin. Han har även lyckats klä sig i den mest poänglösa och kontraproduktiva bandmunderingen sedan GWAR och på något sätt beundrar jag honom för det.

”S.E.T.I”.

Detta alster utannonserades först under titeln ”Cybertrash”, men det är i likhet med musiken på skivan en tämligen ointressant historia. Om detta var en topplista skulle av förklarliga skäl denna bild få en månklar förstaplats.

Vi börjar med Hellhammer. Tänk att trummisen från ”De mysteriis dom Sathanas” skulle behöva klä ut sig till något från Mighty Morphing Power Rangers innan han skulle komma att se ”OK” ut på ett THE KOVENANT-foto. Sedan har vi Nagash som också är lite inne på samma tema men hans karaktär ser mera ut som om God Channel skulle lansera en egen gråtmildskristen life metal-superhjälte. Saken längst bak verkar vara avkomman från ett gangbang mellan Siouxsie Sioux och de där två utomjordingsbröderna från Higlander 2. Blackheart då? Ja, det verkar som om herr Manrape just kommit tillbaka för en andra portion.

/Dr Panzram

Det gick att bräcka CRADLE OF FILTH. Ska jag vara helt ärlig trodde jag att det skulle bli svårt men ett gäng glada tjecker antog utmaningen och lyckades knäcka britterna på slutspurten. Med två foton bör tilläggas.

Jag antar att de flesta redan beskådat dessa tjeckers numera klassiska bandfoto som togs i samband med deras debutalbum ”Night monumental evil”. Det finns egentligen inte så mycket att säga som inte redan har sagts men de ska ha beröm för att de är konsekventa iallafall. Ska man visa upp öststatstorson så ska givetvis syntspelerskan inte vara sämre. Självklart är hennes magiska namn Lilith. Jag vet att det inte kryllar av klatschiga artistnamn för kvinnor men kom igen, alla kan inte heta Lilith. Med en snok som passerat rigor mortis i ena handen och ett svart ljus i den andra sköter hon den esoteriska delen i denna bildpresentation. Fotografiet var för övrigt redan censurerat när jag hittade det på surnätet. Det var nog lika bra. Man vill ju inte hetsa upp sig i onödan.

M ”Satan” Midgard Antichrist, rimligt artistnamn, vill inte vara sämre. En härligt risig frisyr stoltserar han med och likt ett körsbär på toppen av en metrosexuell glassbomb sitter en mäktig vikingahjälm. Exakt samma hjälm kunde köpas på Lek & Hobby i Sundsvall på 80-talet för en spottstyver. På riktigt. Jag dyrkar genren black metal men ibland gör den det så förbannat svårt för mig. Det är inte konstigt att man utvecklat ett hatbrock i pannan efter alla gånger man dunkat pannloben i väggen i ren desperation.

Bloodlord. Humor vore om det visade sig att det är samma Bloodlord som spelar bas i LORD BELIAL, här listigt förklädd i norra Europas största bandana. Ett plagg jag alltid avskytt. Ursäkta mig, denna tjecks fullständiga magiska namn var ju L ”Pagan” Bloodlord of 6.6.6., hur kunde jag glömma det? Bilden är lite oskarp men visst ser det ut som att han hotar ett kranium med en deodorant?

Blackcount Baalberith. Uppenbart nöjd över att ha knyckt yxan från M ”Satan” Midgard Antichrist låter han pagefrisyren fladdra i vinden och saliven triumferande torka bort från gnagartänderna. För damerna serveras här en stor portion ögongodis då han låter musklerna spela över den tjeckiska kalopskroppen. Konkav bröstkorg ist krieg. När jag ser den här spensliga varelsen vill jag bara trycka upp honom mot ett skåp och stjäla hans lunchpengar. Kallar man sig själv Blackcount Baalberith är nog skolgången ett evigt gatlopp.

M ”Von” Luciferious. Hade jag haft en prins Valiant-frisyr skulle jag också göra mig själv till en eunuck genom att genomborra både penis och pung med ett svärd. Alla med någon sorts form utav kunskap om genren vet att om man är korthårig (läs: syntare) har man kåpa på bandfotot. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Varför kan alla inte bara förstå det? Kåpa: ja. Hög hatt: nej. Bandana: Absolut inte. Enkla regler.

Nu kanske man tror att mardrömmen är över men tro mig, den har bara börjat. Tack vare ett tips så kollade jag upp ENOCHIAN igen och det var då jag fick se att de tagit ett nytt foto. Ungefär tio år efter att den första bilden togs är de tillbaka med besked.

Högst upp till vänster har vi välbekanta Blackcount Baalberith, numera en tjeckisk version av den gamle Stockholmsprofilen Peter Nagy. Trots att han skippat, eller kanske tack vare att han skippat, liksminket levererar han en inte alls genomusel insats. Det har dock blivit några hamburgare sedan det förra fotot togs och han ser inte speciellt övertygande ut när han mest bara står och fiser ute i det gröna. Instinkten att trycka upp honom mot ett skåp och stjäla hans pengar har tonats ner. Nu vill man mest bara ge honom en lavett och en mild utskällning.

Lila morgonrock och svart kåpa. Innovativ lösning må jag säga. Detta uppbackat av ett liksminkat anlete som ser mest förvånat ut. Att spela volleyboll med ett getingbo i en bankomatkö känns mer genomtänkt än detta. Seriöst, vad håller han på med? ENOCHIAN har harvat på sedan 1994 och med tanke på allt spott och spe de måste ha genomlidit genom åren tycker man att de kanske skulle fattat galoppen. Icke sa Nietzsche. Marbuel heter iallafall den syntspelande fåntratten som tagit över efter Lilith. Jag undrar förresten vad Lilith gör idag? I min fantasi ser jag henna vandra omkring i det sardoniska tjeckiska landskapet, skrikandes uråldriga trollformler med sina sataniska bröst hotfullt fladdrandes i nattbrisen. Jag behöver semester.

Ibland skär det i hjärtat när man ser människor som så gärna vill men inte riktigt kan. Baron Asmodeus. Vad ska jag egentligen ta mig till med dig?  En blå skjorta med rejäl krage gott folk. Är detta det nya svarta? Hade denna sångare haft ett par rävar på axlarna eller en bläckfiskhjälm som ett visst norskt gäng envisas med att klä sig i vore extasen total. Ishockeyfrisyren är dock legendarisk. Enligt rykten ska David Hasselhoff gråta sig till sömns varje natt av avundsjuka. Medan de salta tårarna rinner längs hans solbrända ansikte fantiserar han hulkandes ihop anti-flyers sprängfyllda med okvädesord och stinkande lögner riktade mot ENOCHIANs generella riktning.

Proppmätta mörkerkrigare i blåjeans som kallar sig själv Angel of Death har jag alltid känt en viss aversion mot. Denna Angel of Death är inget undantag.

Vindögd och på huk. Låter som en generationsroman skriven av en ironisk 80-talist. Vinnare av kragkampen är iallafall gitarristen Svargot, även känd som Tjeckiens svar på Mr Burns. Man förstår varför han står på huk. Plötsliga luftströmmar kan vara en farlig antagonist när man har så mycket vikt tyg runt halsen.

Tänk om det skulle finnas en musikvideo med de här helvetesriddarna. Vore inte det alldeles underbart?

/Hatpastorn

Torsdagskväll. Man sitter i soffan och dricker ett glas whiskey samtidigt som senaste plattan med utsökta LUSTRE puttrar på i bakgrunden. Plötsligt ringer telefonen, på displayen kan jag läsa att det är Dr Panzram som ringer. Jag ställer ner glaset på bordet och svarar varpå doktorn väser i andra änden:

Cradleoffilth.com. Nu.

Klick.

Jag loggar in på bandets webbadress och plötsligt exploderar hela universum.

DIMMU BORGIR, förlåt mig. Jag tar tillbaka allt jag skrev om ert senaste bandfoto.

Att CRADLE OF FILTH gett upp helt är ett faktum jag levt med ända sedan de släppte katastrofala ”Cruelty and the Beast”. Att de inte bara gett upp utan även blivit helt jävla galna är ett faktum jag kommer att leva med från och med idag tills den stund min aska sprids för vinden.

Vad i helvetets alla smådemoner tänkte de med när de tog och kanske framförallt godkände följande bild?

Halvmesyren längst till vänster ser ut som att han blivit gruppvåldtagen utav de andra bandmedlemmarna och lommar lakoniskt bort ifrån brottsplatsen med en blick som osar skuld, självförakt och uppgivenhet. Den begynnande flinten och lönnfetheten bidrar även de till hans absoluta förnedring. När artister kommit så långt i karriären att de har rustningar som scenutstyrsel vet man dessutom att musiken kommer suga hårdare än min Hugin Popsy efter att dammsugarpåsen bytts.

Brittiska Galder lyckas ungefär lika illa som norska Galder med att försöka se tuff ut. Ett omotiverat luftpungsgrepp och en idiotisk uppsyn är det bästa han verkar kunna leverera. Jag vet att Dani är den enda originalmedlemmen men jag tycker ändå att ett band som hållit på sedan 1991 borde ha mer rutin och självinsikt. Kan det vara som så att eftersom de inte ser ett skit igenom sina läskiga vampyrlinser så blir det såhär tokigt när de tar på sig kläderna? Stevie Wonder har faktiskt vid närmare eftertanke dykt upp i en och annan diskutabel kostym genom åren. Detta tar dock ändå priset. Brittiska Galders T-shirt är för övrigt mer uttänjd i halsen än min gamla STORM-tröja. En bedrift som inte är att förakta.

Den tvekönade entiteten i mitten klarar sig faktiskt ganska bra i jämförelse med de andra. En nonchalant 94-pose och en sinister uppsyn räcker långt. Synd att de andra fåntrattarna i denna högst tvivelaktiga orkester inte fattat det. Han/hon/den/det ser faktiskt ut att kunna misstas för en medlem i VINTERLAND. Överskattat band för övrigt.

Brittiska Vortex visar här på ett föredömligt vis hur man INTE ska göra en klassisk svartmetallpose. När man plockar osynliga äpplen är det obligatoriskt att man behärskar begrepp som att dyrka döden. I hans fall ser det istället ut som att han med ett charmigt leende visar vägen in i turnébussen för ett par feta svartmetallbrudar med MAYHEM-tröjor. Och då snackar vi inte tröjor med tryck ifrån ”De Mysteriis Dom Sathanas” utan vi snackar hängbröstsvettsframkallande gummitryck föreställandes skivomslaget till genomusla ”Chimera”.

Dani Filth.

Oj.

Oj oj oj.

När Shagrath på fullaste allvar tog på sig en bläckfiskhjälm trodde jag att måttet var rågat. Det var helt fel. Dani tog det måttet och gjorde de så stort att Marianergraven verkar mikroskopisk i jämförelse. Detta kan faktiskt vara slutet för segmentet ”Bandfotokatastrofer”. Hur ska något band någonsin, någonstans, någon gång kunna toppa denna fulländade bedrövelse?

1. Vad fan har han gjort med håret?

Inte ens Claire Wikholm med 1, 5 liter intorkad spya i barret efter en storfylla i Slovenien skulle kunna konkurrera med denna totala frisyranarki.

2. Liksminket.

Paljetter och skokräm. Till och med näktergalen i BRODER DANIEL skulle rynka på näsan åt detta.

3. Vad är det för en jävla min han gör?

Titta på honom. Bara titta på hans ansiktsuttryck. Vad vill han? Det ser precis ut som att han tittar in i en spegel och hinner precis uppfatta vilken fullkomlig idiot han ser ut som innan hans totala hybris tar över och han övertalas att hans nya look minsann är det nya svarta.

Man tycker att band som DIMMU BORGIR och CRADLE OF FILTH under resans gång skulle stanna upp och ta sig en funderare varför så många människor skriker rätt ut när de visar sig på följande vis. Är det någon som på riktigt tycker att sådana här fotografier är coola eller omges de bara utav lismande ja-sägare?

Nä, nu ska jag i vredesmod gå och göra rent i kattlådan. Till och med det pälsförsedda odjuret förstår hur illa det är ställt med dagens ”ledande” svartmetallartister.

/Hatpastorn