Archive for the Bandfotokatastrofer. Category

Bandfotokatastrofer. Del 28.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 23 februari, 2016 by hatpastorn

En vanlig dag. Väckarklockan ringer och man förbannar hela skapelsen. Att lägga sig i tid när man är 35 år är uppenbarligen helt omöjligt. På väg till toaletten hindras ens väg av katten som tycker att frukost är viktigare än att husse tömmer blåsan. Lite lätt steppandes slevar man upp kattmat. Som man alltid lyckas få på fingrarna, hur man än gör. Man skyndar sedan in på toaletten och låter naturen sköta sitt. Tvättar tassarna, borstar tänderna. Tittar sig spegeln. Ja, man blir ju inte yngre precis. Tack och lov.

Frukost? Man är väl ingen jävla psykopat eller. Kläderna åker på och man börjar gå till jobbet. Misantropin bränner. Första anhalten: att korsa E4:an. I Sundsvall vet man inte vad ett övergångsställe är så man får leka TV-spel med livet som insats. Inga fuskkoder. Inga continues. Man knatar vidare. Bommarna är på väg ner, det kommer ett tåg. Ska man springa eller ska man bara acceptera sitt öde? Man accepterar. Står och hatar. Folk samlas. Tåget dröjer. Alla hatar. Tåget passerar och man fantiserar om sprängmedel. Bommarna går upp och man vandrar vidare. Hur sjuk i huvudet måste man vara om man placerar en motorväg och en tågräls mitt genom hela skiten? Dödsmarschen går genom stan. Narkomaner och alkoholister på busshållplatsen. Full rulle. Pensionärer. Det maskätna kött de döda kallar liv. Under bron man måste passera för att komma till jobbet ligger isen tunn. Vattnet är brunt. Det var några dårar som hade simtävlingar där i somras. De sket på sig på tåget hem. De kom inte från Sundsvall. De fattade ingenting. I Sveriges Twin Peaks har man förstånd nog att inte bada i Selångersån. Nykter.

Man kliver in på jobbet, hejar på kollegorna och sätter sig vid sitt skrivbord. Jobb. Rast. Jobb. Lunch. Jobb. Rast. Jobb. Hemgång. Mobiltelefonen blinkar. Ett meddelande från en god vän med en uppmaning att kolla in tyska Mightiest och en av deras tidiga demos. Man blir lite glad. En stund senare kommer ett nytt meddelande som lätt ursäktande förklarar att deras senaste bandfoto inte var någon höjdare. Man blir glad.

Hem ljuva hem. I postlådan väntar en CD med massa smaskens. Katten får mat, naturligtvis får man på fingrarna. Nu vankas det hemmastudio. Man knåpar ihop dubiös dungeonsynt till hemliga projekt. Glömmer att äta middag. Skickar lite musikfiler över Internet. Dungeonsynt. Ljuvligt. Man sätter sig i soffan i vardagsrummet. Katten snarkar vilket alltid är stor humor. Datorn sätts igång och man kan äntligen unna sig lite Mightiest.

Och vilket bandfoto sedan.

mightiest

Det är lätt att glömma vardagslunken när fantasin exploderar. Åh, ett så utsökt fotografi! Rokokomöbler. Armageddon. Misströstan. Till vänster ser vi en grinig man som vägrar att sitta med sina bandkamrater. Han gnuggar hellre pungen mot ryggstödet på stolen. I blåjeans. Armarna i kors, tröjan lite för liten. Han är allt annat än nöjd. Pungen kliar något så infernaliskt. Jag antar att det är värmen i kombination med alldeles för tajta underkläder som är boven i dramat. Han vill bara gå hem, men världen brinner.

Intill honom finner vi Tysklands mest packade man. Underbettet är laddat. Ett par tusen kilopond i de käftarna. Högerarmen tar spjärn mot låret. Det kommer att kräkas. Oj, så det kommer att kräkas. I ögonen anar vi en desperation. Han vet att det inte finns någon väg ut. Inom 30 sekunder kommer resterna av en långpanna pommes frites och en kvarts burk idisslad majonnäs pryda marken. Och skorna. Och byxorna. Hans kamrater kommer först att skrika, sedan kommer de att skratta. Oj, så de kommer att skratta.

Den som kommer att skratta högst är den dryga killen med Callenish Circle-hårfäste. Han är tuff. Han dricker Coca-Cola. Han jobbar på kontor. Gillar metal. Sådan där dålig metal ingen vettig människa uppskattar. Agathodaimon. Belmez. Graveworm. Har aldrig lyssnat på Gravens magiska ”Perished and forgotten”. Hade han besökt Sundsvall hade han badat i Selångersån. Sådan är han.

Sist ut. En slashas som blänger på oss under lugg. Potentiellt en farlig jävel. Låt dig inte luras av kroppshållningen då han ämnar brisera i ett inferno av raseri och avslagna glasflaskor. Det var han som släpade ett halvt ton möbler ut i bersån. Det var han som tände eld på världen.

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 27. Vargskraft.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 4 januari, 2016 by hatpastorn

Vi rivstartar väl det nya året med en bandfotokatastrof och denna gång är det Argentina som står för fiolerna. När det kommer till musik från detta land är det primärt Vivian Black som är på tapeten, men Vargskraft ska nu göra sitt bästa för att övertyga oss om att det finns mer guld från silverlandet.

Vargskraft

Till vänster har vi en ung och mycket förvånad Velkan/Danny Trejo som iförd bombarjacka och överdimensionerat patronband försöker hålla sig på fötter när Argentina bjuder upp till storm. Att ta bandfoton mitt i en orkan är ju inte så lite fräckt om man har en bra fotograf som kan guida en. Har man inte det … ja, ni ser ju själva hur tokigt det blev. Velkan/Danny Trejos min påminner för övrigt en hel del om den man får när det blåser ute och eftersom man har linser absorberar möget all sand som finns inom en radie av 500 meter. En kombination av häpnad, smärta och otyglad irritation. Eller så tjackstirrar han på något onaturligt som försiggår i bakgrunden.

Herr VargVind knyter näven i förbittring då han aldrig riktigt greppat hur ett Amon Amarth-mjödhorn egentligen fungerar och har således tömt hela innehållet över finbyxorna. Enligt mina beräkningar kommer det bara att dröja några minuter innan VargVind gör något dumt med där mjödhornet. Något dumt som kommer att förändra de här människornas liv för all framtid.

DysterEnsomhet känns spontant som en grabb som väldigt ofta är både dyster och ensam. Jag vet inte om det är civilsnutsjackan eller Barney Greenway-frisyren som är problemet, men jag har hört rykten på stan som säger att det beror på att han har klövar istället för fötter. Sedan måste vi ju alla enas om att hans pose inte direkt osar avgrundslikt barbari. Avslutningsvis, är det bara jag eller ser det ut som att han mentalt sjunger den gamla kampsången ”Sassa brassa mandelmassa”?

Tänk om det inte alls blåser utan de här fina killarna tävlar i vem som kan sno ihop den fetaste snedbenan. En klassisk argentinsk sysselsättning. Då vann Panzer. Stort. Fetaste kängorna, tyngsta mjödhornet, bulligaste bombarjackan och den fränaste snedbenan. Eller så blir han attackerad av en korsning av en facehugger och en cockerspaniel. Eller så spyr han svart gas. Eller så blåste det bara så in i helvete och hans frisyr valde att kollapsa.

Just när det kändes som mest hopplöst däruppe på Argentinas blåsigaste berg valde VargVind att göra ont värre. Med mjödhornet placerat över penis och pung började han febrilt torrjucka mot Velkans lår vilket gjorde alla i bandet, inklusive fotografen, väldigt obekväma. Att den gode VargVind var en spjuver visste samtliga, men detta var att ta saker och ting ett steg för långt. DysterEnsomhet var den som tröttnade först så han gestikulerade åt fotografen att de skulle dra. Fotografen nickade jakande tillbaka och passade på att ta tag i Panzers jacka då Panzer gått vilse i sig själv tack vare hårkaoset. Hade han fått vara ensam bara några sekunder till hade han snavat över ett gäng bergskaktusar och gjort sig riktigt illa. Enligt gammal argentinsk sed hade han lämnats att dö av sina skador. Med bestämda steg började de gå nedför berget för de var övertygade om att Velkan och VargVind skulle göra dem sällskap så fort VargVind lugnat ner sig.

Vad de inte visste var att fotografen tog med sig den enda ljuskällan.

Uppe på berget låg Velkan och VargVind och brottades i vad som kändes som en evighet. Lek blandades med allvar och de var så inne i sin kamp att de märkte inte att allting blev väldigt mörkt.

Mörkt som i graven.

Det var VargVind som till slut insåg att någonting var fruktansvärt fel.

– Velkan, för i helvete, sluta!

– Sluta!? Det är ju du som håller på att sodomera mig med ett mjödhorn!

VargVind släppte Velkan och föll tyst tillbaka på den kalla hårda bergshällen. Just när Velkan skulle säga något hyschade han högt åt honom.

– Tyst. Lyssna.

Velkan blev alldeles stel i kroppen och koncentrerade sig.

– Öööh, jag hör ingenting. Ja, förutom stormen då. Den lever om så in i helvete.

VargVind ställde sig långsamt upp. Han försökte titta efter de andra, men det var kolsvart på berget. En vild känsla av panik växte i hans bröst. En panikkänsla som till slut exploderade.

– DysterEnsomhet! Panzer! Vart fan är ni!? Kom fram, det är inte roligt längre!

Hans skrik dränktes i stormen och han svalde tungt. Plötsligt kände han något som tog tag i hans kamoflagejacka och han pep till.

– Lugn, det är bara jag.

VargVind tog tag i Velkans hand och hjälpte honom upp på fötter. Stormen var nu så kraftig att de inte kunde stå upprätt utan var tvungna att stå hukade. De började att huttra då natten var ovanligt kylig så de tryckte sig nära varandra för att dela kroppsvärme. De stod så i tystnad en bra stund innan Velkan till slut sade de tunga orden bägge tänkte på.

– Vi kommer att dö häruppe va?

VargVind sjönk ihop ytterligare och tårar brände på hans kinder.

– Ja, vi kommer att dö.

De satte sig ner, rygg mot rygg, med benen uppdragna mot sina respektive kroppar. Stormen rev och slet i de båda pojkarna. VargVind kände hur Velkan höll på att böka runt i sina jackfickor men orkade inte säga något. Han var alldeles för upptagen med att för sin inre syn se sin lekamen bli uppäten av vilda djur.

– Kuken också. Det är ingen täckning häruppe. Det kunde man väl ge sig fan på.

VargVind vände sig om och såg det svaga skenet från Velkans mobiltelefon. Hopp tändes i hans bröst.

–  Men du! Finns det ingen ficklampa på den där mackapären?

Hans vän ryckte till och började ivrigt bläddra igenom telefonens menyer i desperat jakt på ficklampsfunktionen. Efter en stunds irriterat fnysande hördes ett glädjetjut i natten och ett starkt sken träffade VargVind mitt i hornhinnan.

– Aj, din idiot! Lys någon annanstans, jag blir helt blind av det där ljuset.

Velkan vek bort telefonen medan VargVind gnuggade ögonen i hopp om att ljusreflexerna skulle sluta dansa för hans ögon. Plötsligt märkte han att Velkan blev helt stel i kroppen.

– Velkan? Vad håller du på med?

Tystnad.

VargVind vände sig långsamt om och med handen över ögonen för att skydda sig mot ljuset kisade han mot det håll Velkan lyste med sin mobiltelefon. Det stod någon ungefär tio meter bort och tittade på dem. Eller rättare sagt, något stod tio meter bort och tittade på dem.

Ungefär samtidigt hade DysterEnsomhet, fotografen och Panzer hunnit halvvägs ner för berget. Nu blåste det så kraftigt att de var tvungna att nästan kräla ner för sluttningen. Panzer var den som hade störst problem då hans hår flög framför hans ögon hela tiden. Hårsnodden var naturligtvis kvar i bilen. Fotografen var den som kröp i täten då det var han som hade ficklampan och det var även han som hade mest bråttom därifrån. Han hade sett något uppe på berget men inte velat säga något till de andra med risk för att de skulle göra narr av honom. Dessutom visste han inte vad han hade sett, bara att det var stort och rörde sig på ett förvrängt vis. Förmodligen var det bråte eller något som stormen förde fram, men den rörde sig inte alltid i stormens riktning. Medan fotografen sakta kröp vidare intalade han sig mer och mer att det bara var några buskar eller ett gammalt träd som rört sig så märkligt i vinden. Däremot höll han på att kräkas av skräck när Panzer helt utan förvarning rev av ett vrål som kunnat skrämma demoner på flykt.

– Är du helt slut i huvudet! Jag höll på att tappa ficklampan och utan den är vi garanterat smälldöda!

Fotografen gjorde ilsket halt och vände sig om och lyste på Panzer och DysterEnsomhet. Panzer var några meter bakom dem och brottades med sitt eget hår.

– Det är det här förbannade håret! Jag kan inte se ett piss och varje gång jag försöker andas med munnen så kvävs jag av allt hår som åker in i käften på mig. Nu ryker skiten. Nu ryker skiten!

DysterEnsomhet och fotografen tittade häpet på varandra. Panzers hår var, när det inte blåste orkan vill säga, en majestätisk syn. Långt, tjockt och blankt. Inte ens de gamla gudarna kunde hålla reda på antalet MySpace-ragg Panzer ordnat tack vare sin lejonman. DysterEnsomhet var den som var tvungen att säga som det var.

– Men nu får du ju skärpa dig. Pressa ner barret innanför jackan din idiot. Eller ännu bättre, använd en hårsnodd.

Hans ord dröp av avundsjuka då hans egna försök att spara ut håret slutat i en ren och skär katastrof. Panzer slutade fäktas med sitt virvlande hår och stirrade ilsket åt DysterEnsomhets generella riktning.

– Hårsnodden är kvar i bilen och eftersom ni två töntar har kort hår antar jag att ni inte har någon extra på er. Antingen hjälper ni mig att ta bort skiten eller så dödar jag er. Jag skämtar inte.

Det var fotografen som efter några sekunders kontemplation återigen tog kommandot.

– Och hur exakt hade du tänkt att det skulle gå till? Ingen av oss har en sax. Ingen av oss har något vasst överhuvudtaget. Jag ville att ni skulle ha knivar att vifta med på fotot men ni envisades med att bara ta med er de där förbannade jävla mjödhornen. Vet ni hur mesigt det är med mjödhorn? Tyskar som gillar Amon Amart har mjödhorn. Ni …

Han var nu så arg att han skakade.

– Ni dricker inte ens mjöd! Vet ni ens vad mjöd är!? Och Vargskraft! Ni har ett svenskt bandnamn trots att ni kommer från Argentina. Vad fan är en vargskraft!? Ni är fan sämst! Kan inte ens gå nedför ett berg för att ni får hår i ögonen. Hår i ögonen! Ni …

Hans röst skar sig för han visste innerst inne att han överreagerat. Deras vänskap var nu skadad, kanske oreparerbar. Och varför? Det var han som var avundsjuk. Han ville också vara med i bandet, men var för oduglig på att spela så han hade övertygat grabbarna om att bli deras fotograf och manager. Då killarna känt varandra sedan länge hade det känts som en naturlig lösning. Den här dagen som hade börjat så bra och nu var de fast på ett berg i ett stormoväder mitt i svarta natten. Han suckade djupt.

– Förlåt.

DysterEnsomhet och Panzer satt tysta och bara tittade på honom. Han hade haft vissa poänger, men de var ändå djupt sårade av hans hårda ord. Efter en evighet av tryckt stämning höll Panzer fram handen. I den låg en stor vass sten.

– Håret. Det ryker nu.

Uppe på berget satt Velkan och VargVind stela av skräck och försökte förstå vad deras ögon såg. Ljuset från mobiltelefonen var inte tillräckligt starkt för att lysa upp allt, men det de såg var tillräckligt för att föra dem till vansinnets brant. Varelsen som stod ett tiotal meter framför Velkan var stor. Abnormt stor. Den liknade ett dött träd som fått liv. Benen var långa, askgråa och alldeles för smala för att kunna bära överkroppen. De var ledade på ett onaturligt sätt och liknade i bästa fall bockfötter. Fötterna var massiva och påminde om vidriga rötter som blivit uppryckta ur stinkande träskmark. Överkroppen var omöjlig att beskriva. Antingen var varelsen krökt som för att skydda sig mot stormvindarna eller så var den skapad på ett perverst omöjligt vis. I det svaga skenet var det svårt att se och det var kanske lika bra. Ett gytter av angripet kött och något som liknade grenar utgjorde merparten av dess överkropp. Armarna, långa och kraftiga. Som en ohelig union av något som en gång var mänskligt och ett sönderbränt träd. Blotta tanken på att detta en gång varit mänskligt var emellertid en kränkning mot hela skapelsen. Värst var dock dess huvud. Den verkade helt sakna hals så det gigantiska ovalt formade huvudet satt djupt begravet i vad som närmast kan beskrivas som skapelsens bröstkorg. Ett dussintal ögonhålor i olika storlekar och former stirrade på dem med kall likgiltig ondska medan dess enorma gap aldrig verkade kunna slutas helt. Trots att stormen nu rasade hårdare än någonsin verkade varelsen helt opåverkad av vinden utan den stod bara där i stoiskt naturvidrig stillhet. Velkan stängde av ficklampan och försatte världen i ett kompakt mörker.

– Aj! Passa skallen!

Panzer ryggade tillbaka och satte sin högra hand mot baksidan av sitt huvud.

– Ge dig, vi är snart klara.

DysterEnsomhet tog ett bättre tag om stenen och pressade Panzers huvud mot berget medan fotografen sträckte ut Panzers hår till bristningsgränsen. DysterEnsomhet måttade och slog och ännu ett stort parti hår lossnade. De hade hackat loss Panzers hår i snart femton minuter nu och de var strax klara. Snyggt blev det inte utan det var snarare ett inferno av testar i olika längder som nu hängde kring Panzers bleka ansikte. Ett ansikte dränkt i tårar av skam och smärta. Då det var omöjligt att med stenen få till en rimlig lugg var DysterEnsomhet tvungen att riva och bita loss det sista. När de var klara kunde de knappt titta på honom.

– Grabbar, hur ser det ut?

DysterEnsomhet spottade ut hår ur sin mun.

– Ja, du lär ju behöva raka bort rubbet så fort vi kommer hem. Om vi kommer hem.

– Är det verkligen så illa? Håret alltså.

Fotografen tog nu till orda.

– Du ser ut som en blandning av Prins Valiant och omslaget till Destructions första ep. Kom, nu får vi skynda oss ner för det börjar att regna.

I samlad trupp började de tre vännerna att röra sig nedför berget igen. Denna gång i betydligt snabbare takt då de inte längre blev sinkade av Panzers ostyriga hårsvall. Regnet började nu falla i större mängder och underlaget blev snabbt halt vilket gjorde att de stundtals gled längre sträckor än de kröp. Efter en dryg timme var de äntligen framme vid bergets fot. Byxorna var sönderrivna, deras händer blödde ymnigt och det var genomvåta av regnet. Utmattade av ansträngningen satte de sig ner på marken för att vila några minuter. Bilen stod parkerad nästan två kilometer från berget så bara tanken på ännu en marsch gjorde dem ännu mera deprimerade.

– Vems idé var det att ta bandfoton på ett berg, mitt i natten?

Fotografen blängde surt på DysterEnsomhet.

– Ja, det var min idé och det vet du. Bilderna blev skitbra, kommer att göra succé på metal archives. Man får lida för konsten. Nu drar vi till bilen medan vi fortfarande har lite krafter kvar.

– Undrar hur det går för Velkan och VargVind? De borde ju ha hunnit ikapp oss när vi lekte frisersalong.

Fotografen och DysterEnsomhet stannade upp i sina rörelser. Velkan och VargVind. Panzer hade helt rätt, de borde ha hunnit ikapp dem. DysterEnsomhet slet upp sin mobiltelefon ur innerfickan och började slå deras nummer. En robotdam förkunnade glatt att numren inte kunde nås för tillfället. Han stoppade tillbaka telefonen i fickan och vände sig mot de andra.

– De borde ha kommit ikapp oss. Varför kom de inte ikapp oss för? Tror ni något kan ha hänt?

Panzer gick fram till fotografen och tog tag i hans ficklampa.

– Kommer någon av er ihåg om detta var den enda ficklampan vi hade med oss?

Panik började sprida sig i gruppen. De visste alla tre att de bara haft en ficklampa med sig. Regnet forsade nu ner. Himmelriket grät över Argentina.

Velkan hade sjunkit ihop i fosterställning direkt efter att han slagit av mobiltelefonen och verkade ha hamnat i ett katatoniskt chocktillstånd. En välsignelse. VargVind som fortfarande hade lite medvetande kvar kröp ihop intill honom och höll om honom hårt över magen. Han vågade knappt andas. Det var svårt att höra om varelsen rörde sig då allt överröstades av ovädret, men han spetsade öronen så gott han kunde. Det hjälpte inte. Det enda som hördes var naturens ilska och hans egna hjärtslag som dunkade hårt.

– Snälla hjälp oss.

Plötsligt blev mörkret ännu tätare och det blev svårt att andas. Det var precis som att en osynlig kraft tryckte ner honom i marken. För sin inre syn såg han hur varelsen nu stod över dem, med benen på varsin sida om deras utsatta kroppar. Hans lekamen skälvde av köld och rädsla. Velkan låg helt stilla. Han kunde lika gärna ha varit död. Älskade Velkan. Han höll hårdare om honom och försvann in i mörkret.

Nere vid bergets fot var de tre vännerna kraftigt modstulna. De kunde omöjligt gå upp igen och söka efter sina kamrater på grund av vädret och utmattningen. De kunde inte ringa efter dem. Gryningen med dess efterlängtade ljus var ännu många timmar bort. Det enda de kunde göra var att antingen vänta på dem eller gå till bilen. Då ingen av dem var speciellt sugen på att bli lämnad ensam valde de att gå till bilen och vänta där. I bilen fanns värme och trygghet. Vid bilen kunde de vila. Bilen var lösningen på alla deras problem. Så löd resonemanget och de började gå mot parkeringsplatsen så snabbt de förmådde röra sina sargade lemmar. Vandringen skedde under total tystnad. Ingen vågade säga vad de alla tänkte på: Att Velkan och VargVind med största sannolikhet var i svår nöd.

Velkan vaknade av att han skakade av köld. Det var fortfarande beckmörkt på berget så det spelade ingen roll om han höll ögonen öppna eller om de var stängda. Han visste att han sett något fasansfullt som lurade på dem därute och det var nära att han brast ut i ett plågat skrik när han gick igenom minnesbilderna innan han svimmat. Ett jävla monster. Vad är oddsen? Kroppen smärtade, men Velkan vågade inte flytta sig i en mer bekväm ställning. Monstret kunde såvitt han visste fortfarande lura där ute, redo att attackera vid minsta rörelse. Att ha ett gigantiskt patronbälte över axeln kändes nu som ett osedvanligt korkat beslut. Smärtan av patronerna han låg på var bedövande. Ljudet av den vinande vinden hade nu blandats med ljudet av spöregn.

Spöregn.

Med den högra handen som låg mot marken kände han att den kalla stenen var fuktig av vatten. Med den vänstra handen som låg vilandes över hans lår kände han att han var torr. Kruttorr. Hade VargVind släpat in dem i en grotta? Orimligt. Eller? Han flyttade försiktigt sin vänstra hand och tog på VargVinds arm som höll om honom. Torr även den. Märkligt. Velkan kände fortfarande vinden slå mot sin kropp så han var uppenbarligen inte helt skyddad mot elementen. Han lyfte långsamt sin vänstra hand upp mot skyn för att känna efter om han kunde nå grottans tak. Precis när han trodde att det inte fanns något ovanför honom så stötte hans fingertoppar emot något hårt. Ett tak. En grotta. VargVind hade verkligen lyckats. Velkan fortsatte att röra vid taket med sina kalla fingrar när han plötsligt kom till realisationen att det var inte sten han tog på utan trä. Kallt strävt knotigt trä. Trä som hatar.

Han flyttade tillbaka sin arm till ursprungspositionen vid låret och började att snyfta okontrollerbart. Vad han än hade sett därute i mörkret så stod den nu över dem.

Panzers slitna Audi stod där de lämnat den och de tre vännerna sprang den sista biten till fordonet. Panzer tog fram sin nyckelknippa, låste upp dörren och slängde sig i förarsätet. Väl på plats startade han bilen och drog igång värmen på full blås. De satt nu alla tre i bilen. Panzer i framsätet och de andra två där bak. Rutorna immade snabbt igen.

– Jag har aldrig varit så glad att sitta i din bil.

Panzer tittade i backspegeln och mötte DysterEnsomhets blick. Han log. När Panzer skulle justera backspegeln för att se sina vänner bättre fick han se något fasansfullt. Sin frisyr. Håret, eller resterna av det, låg slickat över hans huvud likt en svart skändad manet. Det var mycket riktigt bara att raka av skiten så fort tillfälle gavs. När värmen stigit i bilen tog de av sig sina dyblöta kläder och när de satt där nakna, frusna och rädda skapades ett märkligt band. De var inte pojkar längre, de var män.

– Ska vi ringa polisen?

Det var DysterEnsomhet som ställt frågan. Han tittade på fotografen som mest gav ifrån sig ett tvetydigt ryck med axlarna. Panzer grubblade en bra stund innan han vände sig i sätet.

– Och säga vad? Vi kan ju inte säga att vi lämnade våra polare på ett berg mitt i en storm. Är de döda så lär vi åka dit så det sjunger om det. Jag röstar för att vi samlar krafter och väntar till gryningen innan vi fattar något riktigt beslut i den saken.

DysterEnsomhet och fotografen nickade och de satte sig alla tillrätta i bilen och njöt av värmen som fortsatte att stiga. Medvetna om att resonemanget var fullkomligt vansinnigt.

Med ett ryck vaknade VargVind ur sin medvetslöshet. Stormen hade bedarrat och solen började sakteligen titta fram vid horisonten. Han satte sig upp och tittade sig nervöst omkring. Han var ensam.

– Velkan? VELKAN?

Han ropade men fick bara tystnad till svar. Efter någon minut började han resa på sig. Stel, småfuktig och frusen, men i övrigt vid god vigör. Hans mjödhorn låg krossat ett par meter bort. Velkans mobiltelefon låg även den pulveriserad på bergshällen, i övrigt fanns inga spår efter hans kamrat. Eller varelsen.

– Velkan …

Färden nedför berget gick långsamt då VargVinds ögon ständigt fylldes med tårar och han var med jämna mellanrum tvungen att stanna då ångesten blev för stark. Han försökte intala sig att Velkan gått ner för berget själv, men det verkade bara så osannolikt. Varför skulle han gått utan att väcka honom? Nere vid bergets fot vände han sig om och tittade upp mot toppen. Cerro Amarante. Fotografen hade velat ta bilderna där då han gillade bandet som hette nästan likadant. De andra var tveksamma, men hade till slut gått med på det. Cerro Amarante. Hur kunde det gå så fel? Han fortsatte gå mot bilen. Hade de andra grabbarna åkt skulle han döda dem. Cerro jävla Amarante.

Alla i bilen vaknade med ett ryck när VargVind slet upp dörren på passagerarsidan och satte sig tungt i sätet.

– Har Velkan varit här?

Nakna och nyvakna skakade trion på huvudet.

– Nä, jag anade det. Kör.

Panzer försökte skyla sig med en handfull servetter han hittat i handskfacket.

– Vart? Ska vi inte ringa polisen?

– Kör. Bara kör.

VargVinds ord saknade all livsglädje och de andra kunde inte annat än att lyda så Panzer startade bilen och de påbörjade sin långa resa hem.

Polisen blev senare inkallad och pojkarna fick genomlida många och långa förhör. VargVind yppade inte ett ord om varelsen han och Velkan sett utan berättade bara gång på gång en historia om att de blivit kvar på berget på grund av stormen och att Velkan var borta när han vaknade på morgonen. Förmodligen hade han ramlat i mörkret. De fann aldrig något lik och pojkarna blev släppta på grund av brist på bevis. Polisen anade emellertid att det var något som inte stämde men eftersom de hade viktigare saker att göra än att leta efter långhåriga drasuter på vift glömdes allt snabbt bort.

VargVind, DysterEnsomhet, Panzer och fotografen slutade att umgås helt efter ett tag. Minnena var för många och för starka. Fotografen lade kameran på hyllan och gjorde sig några år senare ökänd som författare av erotisk facklitteratur. Han kallade det för ”fucklitteratur”, blev utskrattad i media och bortglömd kort därefter. Ingen vet vart eller om han lever idag. Panzer började jobba med data och det artade sig rätt hyfsat. Han och hans fru Cynthia lever för närvarande i Buenos Aires. Han förblev kortklippt. DysterEnsomhet blev ihjälslagen i en gränd av vad poliserna antog vara ett gäng fotbollshuliganer. DysterEnsomhet kollade inte ens på fotboll. VargVind började jobba på mejeri och trivdes inte speciellt bra med det. Han sov dåligt om nätterna och utvecklade både nötallergi och fobi för mörker. På nattduksbordet finns en trave med tabletter han tänker överdosera på den dagen han kan uppmana ett tillräckligt stort mod.

Och Velkan då? Han lever. Tillsammans med sju andra personer är han ett med något som inte borde finnas. Något som jagar. Något som hatar. Något som har ett överdimensionerat patronbälte fastkilat i sin sjuka växande kropp av trä och långsamt ruttnande kött.

Om nu någon undrar hur Vargskraft låter så kan jag informera att det inte är direkt superbäst. Slafsiga trummor, oriff och alldeles för mycket sång. Eller vafan, man har släppt igenom på den här nivån tidigare. De är hyfsade.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 26. BENEDICTUM.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 14 juli, 2015 by hatpastorn

Vissa band måste man bara få ur systemet, oavsett om det rör sig om black metal eller ej och får inte jag säga mitt om BENEDICTUM från USA kommer jag att implodera.

Jag har fram till idag aldrig hört BENEDICTUM. Däremot har jag sett bandet i otaliga annonser i exempelvis Sweden rock Magazine och varje gång har jag rynkat pannan och skyndsamt bläddrat vidare. Ilskan har blommat upp, men försvunnit lika snabbt. Oftast har min vrede riktats åt ett annat håll för är det något som kan få misantropin att sjuda är det annonssidorna i hårdrockstidningar. Jösses vad mycket smuts det finns. BENEDICTUM har mest bara avfärdats som gubbsjuk power metal av värsta sort.

Tills nu.

Jag vet inte vad det är med det här bandet, men varje gång jag sett en ny bild på dem har jag blivit lite argare. I likhet med vattentortyr tycker man i början att en droppe vatten i pannan inte är så farligt, men sisådär fem år senare vill man bara skrika. De har förföljt mig i mina drömmar och dykt upp i de mest udda sammanhang. Nu är det dags att göra upp.

Innan vi tar itu med deras bandfoton måste vi först reda ut vad BENEDICTUM egentligen är. Enligt Internet ska de ha startat runt 2005 i San Diego och redan 2006 kom första plattan, ”Uncreation”. Totalt har de släppt fyra album. Två på Locomotive Records och två på Frontiers Records. Skivbolag som i stort sett bara släppt ren smörja. Power metal var tydligen fel gissat av mig då dessa tjommar enligt egen utsago spelar heavy metal och inget annat. Jo, jag tackar jag.

Eftersom det knappt finns ett enda foto på dem på Internet med samma line-up antar jag att de haft vissa problem med att hålla en stabil sättning. Det gör det även svårare för mig att välja vilket foto som ska analyseras.

Därför ska jag gå igenom sju bandfoton.

Koka en kopp kaffe och sätt er bekvämt för vi blir nog kvar här ett bra tag.

Nu kör vi.

Vart börjar man egentligen? Jag har mer kort på hand än när man var liten och spelade Uno med en äldre ondskefull bror som kunde reglerna betydligt bättre än vad jag kunde. Jag blundar och väljer ett på måfå:

benedictum7

I det här spelet finns inga vinnare.

Fotografi nummer ett består av tre potentiella seriemördare och en tuff brud i … ja, det är väl inte direkt en lyxförpackning. Till vänster har vi Apollo Creed om han inte blivit ihjälboxad av Ivan Drago och istället satsat på en karriär som mätt gitarrist i ett gubbsjukt hårdrocksband. Den ärmlösa skinnrocken är fullkomligt utsiktslös, men den känns ändå smått unik i sammanhanget. De små söta vita knapparna väljer jag att inte gå in närmare på. De skrämmer mig. Kragen är i alla fall uppvikt på sant vampyrmanér och halskedjan är en kedja på riktigt. Han knyter näven och ögonen hotar med stryk om jag skriver ett ord till.

Jag vet inte om mannen härnäst har en mössa eller en bandana på skallen. Vad jag däremot vet är att jag inte tycker om det. En inte speciellt vild gissning är att huvudbonaden är där för att dölja en hårkamp där det bara finns förlorare. Skivbolaget Regain Records delade namn med ett medel som skulle hämma hårbortfall. Jag vet inte vart jag är på väg med den liknelsen mer än att Regain kan studsa åt helvete. Skivbolaget alltså. Hårmedlet är säkert jättebra. Om man tror på tomten, påskharen och att GORGOROTH är ett bra band. Mössmannens ögon stressar mig. Han tittar rakt in i min själ. Svarta brunnar av ren likgiltig ondska. Vad vill han?

Nu vet jag vart Apollos ärmar tog vägen. Istället för att kasta bort dem sydde de en smälltajt aftondräkt åt sångerskan. Hon kan inte andas och försöker dölja det genom att stå i en utmanande pose. Mest ser det ut som att hennes huvud har lossnat och är på väg att falla till marken likt rutten frukt.

”Men hon har ju gigantiska lökar! Det här bandet är ju skitbra!”

Jag kommer säga detta en gång och en gång allena. Ni längst bak i församlingen med taskig hy, höga hattar och IRON SAVIOUR-mantlar. Om inte ni är tysta så kör jag ut er, begrips!

Vart var vi?

Jo, längst ut på högerflanken har vi en man som kommer att bli registrerad i någon sorts form av register om han inte upphör med att forma sin lekamen som en banan för att komma nära damen med sin penis. Skinnjackan är stängd. Byxorna har bara gett upp. Det doftar slöjdlärare.

Efter första bilden kanske ni anar vart det här är på väg. Ni har ingen aning.

Vi kör vidare.

benedictum6

Här är de plötsligt fem personer. Om vi börjar från vänster ser vi en urtvättad snubbe med en klassisk Fia med knuff-tröja. Det innebär att man har en T-shirt som inte passar ens lekamen så man ser ut som en spelpjäs. Skorna är skitiga, håret likaså. Han har inte brytt sig ett skit. Han kom direkt från kneget som krabbsaltare på Stanleys skaldjur & Lågpristobak, var med på några bilder och stack sedan iväg igen.

Minst lika urtvättad är skäggot bredvid. Han ser lite förvånad ut, precis som om han kände en inte helt angenäm arom spridas i lokalen. Någon har släppt sig och det är inte han. Vem kan de då vara?

Jag tror inte det är sångerskan då hon är alldeles för uppklädd och om vi får tro trallpunkarna i RÄSERBAJS så fiser inte fina flickor.

Jag tror inte heller att det är den mörkhyade gentlemannen som lurar där bak.

Kan det vara hårdrockstroglodyten med gorillaarmar då? Han som egentligen skulle spela bas i NILE, men körde till fel audition då GPS-navigatorn strejkade.

Nä, det är faktiskt sångerskan trots allt. Hon tar i så att hon måste ta spjärn mot låren. Nu kanske ni tror att jag klippt ihop de här två bilderna. Det har jag inte. Jag fann dem såhär på Internet. Ozzy bet huvudet av en fladdermus. Sångerskan i BENEDICTUM fes ihjäl en mås. Vi ser ju fjädrarna falla.

Nästa bild.

benedictum3

Åh söte Jesus.

Smakfullt.

Benedictum-4

Nu var de bara fyra igen. Två av dem kliar sig i skäggen och tänker förhoppningsvis över sina livsval. En av dem stirrar återigen in i min själ med svarta farliga ögon. Den fjärde bröstar upp sig. Bokstavligen. Känns det inte ganska cyniskt att tre av dem bara gett upp och överlåtit allt åt sångerskan? Jag kan tänka mig att hon suckade djupt när hon fick se grabbarna komma in i fotostudion. Jag hoppas att det var så.

benedictum 2

Lite vaselin på kameralinsen räddar allt, sade kameramannen och ljög sig DÖDHEIMSGARD-live-efter-millenieskiftetblå. NILE-basisten lutar lätt åt vänster. Apollo lutar lätt åt vänster. Vad tittar de på? Ingen vet, men det rimmar. ”Blå” och ”på” alltså. Ryck upp er. Sångerskan ser mest skärrad ut. Destructhor från MYRKSKOG och grottmannen Ugluk lutar sig bakåt. De verkar även de stirra på något. Själv kan jag inte sluta glo på Ugluks vita linne. Skön urringning. Ugluks alltså. Börjar det bli rörigt? Jag tror jag håller på att förlora förståndet.

Jag gick ut på balkongen en sväng och tog lite frisk luft. Det var välbehövligt. Förhoppningsvis blir min text lite mera sammanhängande nu framöver.

benedictum 5

Oj, om man tyckte att karlarna i BENEDICTUM gett upp tidigare är det då inget i jämförelse med denna bild. Apollo kör på samma svarta T-shirt som han kört med de senaste hundra fotosessionerna. Nu orkar han inte ens stå upp utan lutar sig slappt mot väggen med händerna nerkörda i fickorna. Varför ska vi bry oss när inte ens medlemmarna orkar stå upp på ett foto?

Nu ska vi dock vara allvarliga en stund. Alla artister, och jag menar ALLA, som på fullaste allvar tar på sig en överdimensionerad sporttröja i musiksammanhang kan dö i gas. Näst efter den rent vidriga jävla bandanan är det sporttröjan som hamnar tvåa på min mentala topplista över det mest efterblivna man kan ta på sig. Ge mig kråsskjortor och lackbyxor och jag kanske muttrar något surt. Ge mig en hockeytröja eller liknande och ditt band är dött för mig.

”Jamen, Jeff från SLAYER hade ju en hockeytröja och det såg ju skitcoolt ut”.

Jag är nu väldigt nära att skriva något extremt olämpligt om köttätande bakterier så vi går vidare. Och med gå vidare menar jag att vi fortsätter att analysera haschrökaren med snowboardknän …

”Men, vänta. MESHUGGAH kör ju med hockeytröjor live de med”.

Lugn i bussen.

”Och sångaren i RÖVSVETT … ”.

Avbryt. Jag gillar tidiga RÖVSVETT och Jerker sjunger som en gud, men när jag fick se honom live iförd ni vet vad brast något i mig. Nu lägger vi ner tröjsnacket och går vidare för annars blir vi aldrig klara.

Den här gången slapp fröken att ta på sig något ekivokt. Visst, dagens kreation kanske inte direkt osar av stil och klass, men i jämförelse med exempelvis gynekologställningen vi bevittnade tidigare är detta ett mirakel av smakfullhet.

Kolla in skjortan. Ta bara en sekund och verkligen kolla in skjortan. Jag vet inte hur det gick till men på något märkligt vis lyckades BENEDICTUM rekrytera gatumagikern Mysterio som är känd för två saker. Ett, hans välnoppade ögonbryn och två, hans korta armar.

Om vi nu sammanfattar det här fotot har vi följande individer. En avslappnad familjefar som väntar på att grillen ska bli varm. En gräsrökande ”dudebro” som just vaknat trots att klockan är 16:37. En 40-taggare som gjort sig redo för en kväll med tjejgänget på krogen där de kommer att röka mentolcigaretter, skratta alldeles för högt och dra hatpastorer i håret . Avslutningsvis har vi en intensiv man med en lika intensiv skjorta. Snacka om persongalleri.

benedictum

När ett band bara har gett upp blir jag både duktigt imponerad och skrämd när de lyckas ge upp ännu mer. Jag tror att begreppet att ge upp inte räcker till här. Apollo, vad gör du? Du spelar inte i BLASPHEMY. Du spelar i BENEDICTUM. Visst, det är kul att du tagit på dig något annat än den där svarta T-shirten, men kunde du inte … ja, ska jag vara ärlig undrar jag vart den ärmlösa skinnrocken är någonstans. Den var ju i alla fall lite i stil med var er sångerska brukar ha på sig. Vad sa du? Sålde du den till syntaren i KEYDRAGON? Jaja, det blir som det blir ibland. Vad sa du? Jag hör lite dåligt. Svartmetall du vet. Va? Fick du bra betalt för skinnrocken? Ja, det är ju kul när det går bra för någon. Förresten, nu när jag ändå pratar med dig. Vem fan är snubben som står bredvid dig? Han med mysbyxor och keps. Du vet inte heller vem han är? Haha! Vad gör han på ert bandfoto då? Aaah, han jobbar alltså på saftfabriken där ni tar fotona. Men … varför är han med på bilden då? Jaha? Det lät ju ganska efterblivet, men jag antar att det är en förklaring så god som någon. Trevligt att språkas, jag tänkte ta några ord mer er sångerska. Tack. Hej.

Tjenare! Veronica hette du va, har du tid en snabb sekund? Vi går hit bort så kan vi prata ostört. Japp, Hatpastorn heter jag. Skriver om musik på nätet. Vilka band? Ja, det är faktiskt lite blandat om jag ska vara ärlig. Mycket black metal blir det. Om jag skriver om ert band? Njaaauuu, alltså jag brukar recensera bandfoton ibland och det blev som er tur nu. Läsa vad jag skrivit? Ja, det är ganska svårt att översätta till engelska om jag ska vara helt ärlig. Nä, jag skulle inte rekommendera Google translate. Haha, ja det blir kanske ingen strålande recension. Ni har ju faktiskt ganska festliga bandfoton. Om jag är elak? Ja, jo, nä … eller. Jag försöker vara ganska schysst, men ibland är det svårt. Det blir som det blir. Apropå något helt annat. Den där långhåriga snubben i skinnbrallor. Visst har han spelat i NILE? Inte? Hmmm, skumt, jag var helt bombsäker på det. Han blänger på mig i alla fall och verkar vara redo att springa hit. Han ser ut så jämt? OK. Då är jag med. Han roboten då? Ja, han rakade snubben som står som en Terminator-robot. Han ÄR en robot!? Men … vänta. Vi gör såhär. Du får tusen spänn. Res någon annanstans och starta ett nytt band. Jag lyssnade på några av era låtar på Youtube och du har en bra sångröst. Res någon annanstans och starta ett helt nytt band med medlemmar som i alla fall bryr sig. Jag tycker det känns jävligt cyniskt att du ska spöka ut dig tills dagen gryr medan de här slashasarna inte ens orkar knyta skosnörena. Skivbolaget ville ha lättklätt för att lura till sig finniga ynglingar med höga hattar och IRON SAVIOUR-mantlar? Varför blir jag inte förvånad. Här. Ta pengarna. Fly. Jag uppehåller de här killarna. Du behöver inte tacka. Spring bara.

Hallå där grabbar! Läget? Ja, jag förstår det. Mycket att stå i när det kommer till hårdrock. Vart Veronica tog vägen? Jag tror hon skulle springa iväg en snabbis och köpa cigaretter. Haha, ja precis. Fruntimmer. Hon är tillbaka inom typ tjugo minuter eller så. Japp. Vi kan väl sätta oss i fikarummet så länge. Precis, kaffe är ju gott. Man blir som halvfrusen av att hänga i gamla saftfabriker liksom. Gå före ni, ska bara uppsöka skithuset så kommer jag. Exakt. Måste ätit något olämpligt på Stanleys skaldjur & Lågpristobak. Jaha, en av era gamla medlemmar jobbar där? Där ser man. Världen är liten. Meeen, då säger vi så. Ses strax!

Jag sprang och tittade aldrig tillbaka.

Två månader senare fick jag ett brev som luktade lätt av mentolcigaretter. Det fanns ingen avsändare, men jag anade vem som skickat brevet. Jag öppnade det, vecklade ut papperet och läste:

”Tack”.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. ANCIENT WOLVES.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 14 januari, 2015 by hatpastorn

När jag får dylika tips undrar jag om jag har världens bästa läsekrets eller om folk bara vill mig ont. Det är säkert en kombination. I sedvanlig ordning loggade jag in på Facebook för en tid sedan och PANG, där var den. Bilden på det amerikanska hårdrocksbandet ANCIENT WOLVES. Jag ryggade baklänges likt en strykrädd handbollsmålvakt. Sedan kluckade jag förtjust. När jag nu en tid senare marscherar in på bandets metal-archives-sida för att nypa bilden har de bytt. Jag vet inte om det blev till det bättre eller sämre för dem eller mig, men det är det här vi har att jobba med.

Nu kör vi.

Ancient wolves

Ute på vänsterflanken har vi en kille man inte vill möta i en mörk gränd. Kroppshyddan är BOO-YAA T.R.I.B.E-massiv, blicken utstrålar ett rejält kok stryk. Faktum är att han är ganska lik liraren som dök fram till mig och mina bandkamrater i Amsterdam när vi var osnutna 20-åringar ute på vår första längre turné. Den gode herren erbjöd crack till försäljning varpå vi vänligt men bestämt tackade nej. Man hade ju lärt sig i skolan att crack var en klassisk inkörsport till tyngre grejor, så det ville man inte utsätta sig för. Det var för övrigt vårt första möte med Amsterdam. Senare under kvällen när vi spankulerade i ett högst suspekt område hasplade vår sologitarrist ur sig ”Shit, kolla grabbar, det där ser ut som en riktig jävla maffiaboss” åt en herre som stod några meter ifrån oss och blängde surt. Det finns ju vissa ord som är ganska internationella. ”Maffiaboss” är ett av dem. Dålig stämning uppstod. Kvällen avrundades på en minimal sylta där vi drack pilsner och hade det trevligt. Ja, maffiabossen var inte med såklart, även om det varit hysteriskt.

De dagar jag vågar vara ifred med mina egna tankar brukar det poppa upp de mest bisarra saker. Ett bra exempel på det är att jag på fullaste allvar satt och funderade på hur det gamla popsnöret Anders Glenmark egentligen får det att gå ihop. Jag kan ju knappast tro att han lever fett på royalties och liknande och han verkar ju inte turnera järnet liksom. Vad gör han egentligen om dagarna? Han kanske jobbar med TV eller föreläser eller något. Som sagt, något fel är det ju på mig. Om vi nu leker med tanken att Orlando Bloom aldrig fick kneget som Legolas utan åt sig mätt på hamburgare och bara allmänt gav upp. Vad skulle han då göra? Ja, spela något sorts form av instrument i ett hopplöst band för snubbe nummer två i ANCIENT WOLVES är kusligt lik en avdankad Orlando Bloom. Jag bara väntar på att mannen på bilden ska börja röra på sig och utbrista i ett rungande ”They’re taking the Hobbits to Isengard!” med rostad lök och senap fulla mungiporna. Hjälp mig.

Jag går extremt sällan ut på krogen, men när jag gör det så brukar följande scenario utspela sig:

Jag står och köar i baren och har olyckligtvis lyckats få superkraften osynlighet för personalen ignorerar mig kallt. Ljudvolymen är bedövande, inte på grund av musik utan på grund av fyllskallar som bara kan prata med stora bokstäver. Stress, social fobi, hat, antipati och död. Nävarna knyts så att knogarna vitnar och jag önskar att jag vore någon helt annanstans. Plötsligt är det något som drar mig i håret så att hela huvudet håller på att lossna, en väsande och Marlboro Lights Menthol-stinkande röst attackerar mitt ena öra och skanderar att jag har fint hår. Jag vänder mig om, ser sångerskan i ANCIENT WOLVES stå och blötstirra på mig, slingrar mig ur hennes grepp och går hem och spelar TV-spel istället.

Sist, men inte minst (bokstavligen) har vi en jovialisk äldre herre som med illa dold stolthet visar att han ämnar brisera i den oövervinnerliga flamingosparken från Karate Kid 1. Bandanan sitter där den ska och armbanden accentuerar de feta gaddningarna på armarna.

Är det bara jag som blir orimligt sugen på hur det här bandet egentligen låter? Enligt Internet har ANCIENT WOLVES släppt 1 fullängdare vid namn ”Haunted winter” 2011. Vilket skivbolag? Ja, den är egenproducerad. Då jag inte var så sugen att försöka tanka hem denna uppenbara klassiker illegalt, gled jag elegant ut på Youtube och sökte efter den. Vad jag hittade var mycket bättre. Ett liveklipp från något TV-program, jag tippar lokal-TV. Se, hör och njut. Jag rekommenderar att ni bevittnar hela spektaklet. Legolas klöser nämligen av ett solo i låt nummer 2, ”The Doctor”, som inte går av för hackor.

På återseende.

/Hatpastorn

 

Bandfotokatastrofer. Del 24. NEONFLY.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 13 november, 2014 by hatpastorn

Man sitter på jobbet, loggar slentrianmässigt in på Facebook, ser att inkorgen lyser ilsket röd. Öppnar meddelandet …

Plötsligt exploderar hela universum.

Power metal är en mycket tvivelaktig genre, det behöver vi inte gå in närmare på. Det vi däremot ska göra är att förkovra oss i brittiska NEONFLY. Det musikaliska skiter vi i, de är helt bedrövliga, det är detta bandfoto som måste dissekeras och det nu.

neonfly

Längst till vänster har vi en vit man med så kallade ”dreadlocks”. Jag har inte tänkt speciellt mycket på detta hårmode förutom att jag i regel tycker det ser ut som skit, men tydligen finns det en hel folkrörelse som är emot fenomenet vita män i dreadlocks. Det tycker jag är sunt. Sök på ”white guys with dreadlocks” på Google och ni hittar allt från topplistor till svavelosande öppna brev. Mycket underhållande. Denna bleka britt kombinerar sina flottlockar med den klassiska hårdrocksdimman: de där slitna små hårstråna som ser ut som en blandning av en gloria och dödlig gas i motljus. Linnet är slitet, armbandsuret chockerande ynkligt. Watch out. Vi har en värsting på språng. Ordet ”värsting” får mig förresten alltid att tänka på filmen Stockholmsnatt. När Paulo Roberto beskriver en dam som ”ett stycke värsting” uppstår en komik som bara kan toppas av gladidioten som säger ”Dé é luuuuuunch”.

Bakom Bob Marley med leukodermi har vi två meter dumheter i form av Ross från TV-serien Vänner i en rasande legofrisyr. Anledningen till hans kärva uppsyn beror troligen på att han satt en PlayStation 2-dosa i halsen. Om jag inte misstar mig skymtar jag även ett mäktigt vargtandssmycke. När blicken söker sig nedåt upptäcker vi att han har så tighta byxor att fingrarna helt enkelt försvunnit in i ett svart hål av vanära. Något som aldrig upphör att vara roligt är när Ross klär ut sig till ett bältdjur då tomtedräkterna är slut. Avsnittet då han hittar sin gamla synt är rätt kul det med även om just den episoden primärt får mig att tänka på GRIM från Västervik. Det absolut roligaste avsnittet av Vänner är dock när Ross börjar spela i bandet NEONFLY. Jösses vilka äventyr de lirarna är med om alltså.

manrapeSnubben med fjäderboa, dataanimerad hy och tuschpenneskägg påminner även han om någon. Kan det vara en femhundrakronorsversion av gaphalsen från RED HOT CHILI PEPPERS måhända? Jag tror det. Blicken säger ”död fisk” men tassarna som smeker nassarna säger ”ta mig”. Det var längesedan vi pratade om karaktären Mr Manrape här på Hatpastorns Likpredikan. Jag antar att det är han som står bakom kameran och svettas testosteron. Redo att kliva in och göra stjärtsylta av de här killarna.

Oh lala, vilket dekolletage! När man stirrat sig mätt på urringningen är det lätt att blicken rör sig västerut och vad finner vi där? Jo, en rostatuering. Naturligtvis. Om power metal vore en kroppsdel skulle det vara den här snubbens torso. Jag vet att det är ohyfsat att blänga på någons pattar och bara vi höjer blicken och spanar in ansiktet så …

Nu är jag noll procent ironisk. Är det bara jag som tycker det ser ut som en tjej som tejpat fast skägg i ansiktet? Vilken konstig stämning det blev.

Sist ut har vi valfri HECATE ENTHRONED-medlem utan corpse paint som med sin vördnadsbjudande snedbena försöker blidka Mr Manrape med en handfull sviskonpastiller. Det går rådåligt.

NEONFLY. Det är power metal det.

På återseende.

/Hatpastorn

Från A till Ö med Hatpastorn. Å som i Bandfotokatastrofer del 23.

Posted in Bandfotokatastrofer., Från A till Ö on 12 september, 2014 by hatpastorn

Såvitt jag vet har jag aldrig hört ett svartmetallband vars namn börjar på bokstaven ”Å”. Det finns garanterat något MySpace-band vid namn ÅRSTIDSDEPRESSION eller liknande, inget jag hört dock. Nog för att jag vet exakt hur det bandet låter oavsett om de finns eller ej och de är skitdåliga. Om jag inte är ute och cyklar finns det inget band vid namn ÅNGEST. Med tanke på hur mycket dumheter man sett och hört när det kommer till DSBM är det ett mirakel att ingen nypt det namnet. Folk var väl kanske upptagna med att döpa sig till ÖMHETEN eller GLÄDJEKÄLLOR istället. Förvåningen upphör aldrig. Från Frankrike har vi LIVETS ÅNGEST, de är inte sådär superbra, logotypen deras är emellertid smått genialisk.

Hur gör vi då?

Jag tänker så det knakar men det enda jag kan fokusera på är den hyfsat porrigt döpta limpan ”Åååååh så grovt och gott!”. Minns ni den? Sökte på surnätet efter en bild på förpackningen men kammade noll. Hur fan kan det komma sig att ingen tog ett fotografi och lade upp på Internet? En så festligt döpt produkt hittar man ju inte varje dag. Kulturskymning. På tal om döda bröd finns det ett polskt band vid namn DEAD BREAD. Det sjuka är att de inte är så tokiga. Själlöst, men kompetent.

Frågan är om jag överhuvudtaget hört ett band, oavsett genre, som börjar på denna bokstav.

Då får vi hitta på något helt annat.

Häromveckan ramlade jag över ett amerikanskt band vid namn Eikþyrnir. Varför skriver jag inte bandnamnet i versaler som jag brukar göra? Ja, det hänger ihop med den oroväckande trenden bland band att använda lattjolajbanbokstäver. Det finns garanterat någon funktion i något ordbehandlingsprogram som kan förvandla små bokstäver till stora. Orkar jag lägga tid på det när jag istället kan göra något vettigare typ råna pensionärer eller se Sökarna 2? Svar nej.

eid

Längst till vänster har vi en smågrinig tjej som lite avslappnat håller i en tvärflöjt. Filmcitatet ”One time, at band camp …” dånar i min skalle. Att bandet valt att ta ett foto vid ett riktigt surhål mitt ute i ingenstans var säkert en bra idé på papperet, men man ser ju hur less de är. Gymnastikskorna är dyblöta, jackan lämnades hemma för att de ”skulle ju bara gå en liten bit” och humöret är allmänt uselt. Tvärflöjtsflickan har även en pinne i brasan. Tittar man noga kan man dessutom se kvarlevorna av Atreyus häst i bakgrunden. Just det, jänkarna tog detta foto vid sorgens träsk. Tar ni inte den referensen är det ni som omedelbart hyr Den Oändliga Historien, dyrkar döden och håller käften. Den filmen är förövrigt mer black metal än all musik som släppts efter 1995. Sist jag såg den rullen var i en turnébuss runt 2002. Stämningen var gemytlig. Sedan valde Mårten från SINS OF OMISSION att panga in en 4-timmars tysk porrfilm med kroppsvätskan kiss i huvudrollen i VHS-spelaren. Stämningen sjönk.

Kolla in bakfyllan på filur nummer två. Jösses alltså. Tusenmilablicken, den askgråa hyn och den dåliga hårdagen talar sitt tydliga språk. Han valde att släpa med sig sin gitarr ut i spenaten. Axelbandet glömdes i replokalen. Vad göra? Jo, genom att ta ett rejält punggrepp på sin gitarr och stirra ut i den inre svarta tomheten befinner han sig nu i en helt annan dimension. En dimension av hat, antipati och död. Jag gillar honom. Varför han måste stå i en position som mest påminner om någon sorts form av sydländsk dans är ännu oklart.

Jag trodde först att pagepojken skurit upp hela torson innan jag insåg att han bara smutsat ner sig lite. Det var ju synd. I övrigt finns det inte mycket att säga. Torson är bar, hyn blek. Fortsätter han att spela hårdrock finns det en hundraprocentig chans att han vid 25 års ålder plötsligt upptäcker att hans kropp blivit ett fördömt tempel. Däremot har han kanske fått skäggväxt då vilket är naturens sätt att dölja lönnfethet på. Naturens inneboende visdom. Vackert. Jag tror jag rimmade någonstans. Hatets poet.

Nedanför honom … Minns ni seriefiguren Mjuktagg i Bamse? Jag tror han hette så i alla fall. Det var en misantropisk igelkott som bokstavligen hade alla taggar utåt, vägrade ta hjälp av andra och blev slutligen så spänd att alla som kom honom nära blev stuckna av hans taggar. Av en slump träffade han en igelkottstjej som han naturligtvis blev kär i men eftersom han var så satans vrång så stack hon sig på hans taggar varpå hela upplägget gick åt helvete. Det slutar med att igelkotten sitter ensam i sin jordkula och gråter så hårt att hans taggar mjuknar och han blir Mjuktagg. Efter det så styr det till sig och alla blir lyckliga. Hade Ivan Brunetti skrivit den historien hade igelkotten skurit upp handlederna istället. Vart jag vill komma är att flanellpojken som står på huk ser ut som en tecknad igelkott. Ja, om man lägger till en kniv och en vansinnig blick förstås. Något har brustit i honom. Något som bara kan lagas med kall omotiverad blodspillan.

Rakt ovanför flanellkotten står ännu en bandmedlem som ser helt miserabel ut. Vad har hänt med de här fina ungdomarna? Att se arg och farlig ut på foton är industristandard inom de hårdare musikgenrerna. Dessa musikanter ser helt bedrövade ut. Påminner om det ansiktsuttryck jag fick när jag och Heidenhammer började kvällen med att kolla igenom gamla musikvideos från Nuclear Blast med CREMATORY, PYOGENESIS och THERION för att sedan avsluta aftonen med att beta av tidigare nämnda Sökarna 2. Om vi återgår till detta fotografi så ser vi att håret är i oordning, ansiktet är smutsigt och tröjans ärmar är upprullade med sådan frenesi att det ser ut som att han har 2 brittiska blodkorvar fasttejpade på armarna. Blicken? Ja, där finner vi självklart ingen livsglädje.

Indiepopkillen med glasögon och Legofrisyr är den som ser gladast ut. Förstår ni vidden av den kollektiva brakdepression Eikþyrnir drabbats av? Något fruktansvärt har hänt och här står ynglingarna och fryser arslet av sig i den gråkalla skymningen. Jag vill veta mer.

Gottjejen med lugg, spexiga strumpbyxor och fiol har även hon en tusenmilablick av rang. När jag sveper med blicken över bilden kan man raskt konstatera att Gud, han finns inte här.

Gissa om man blev nyfiken på hur det här bandet egentligen låter. En snabb sökning på Youtube resulterade i att jag hittade ett dark ambient-spår med ett annat band med samma namn. Vid första genomlyssningen var jag fullkomligt övertygad om att jag skrivit den här låten själv vilket innebär att det är den absolut bästa jag hört i hela mitt liv. Undrar om man inte ska rota fram synten och skapa lite ljuv musik. Jag har ju ändå fripass idag och då jag inte har något bättre för mig kan man ju dra in en dark ambient-platta. Bandnamn? Ja, det måste ju vara något dark germanic heathenism-doftande då den trenden inte dött ut än. RATATOSKIAN CHANTS OVER THE ROTTEN CARCASS OF VAFTHRUTHNIR får duga. Kort och bra. Albumtitel? Äh, det är väl lika bra att man får användning av titeln “Zu Wotan ein tempfel” en gång för alla.

Nu hittade jag ju inget med amerikanarna på Youtube. Däremot hade de en Bandcamp-sida där hela plattan ligger uppe.

https://eikthyrnir.bandcamp.com/releases

Det lät inte riktigt som jag trodde att det skulle göra. Ambitionsnivån var ju skyhög, det ska erkännas. Hyfsat spelat, galet rörigt.

På återseende.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 22.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 2 februari, 2014 by hatpastorn

Jag uppskattar bandfoton som berättar en historia. Det får gärna vara lite mer dramatik och eftertanke än några ruffiga musikanter som bara står och ser tuffa ut. DAJJAL från Indonesien har onekligen ett fotografi som berättar en historia, dock en historia av ett helt annat slag än man kan tro.

Det var en kulen torsdagskväll i maj när gitarristerna Zulfi och Karkash samt batteristen Runal fick ett SMS från deras vokalist Barock. Att Barock skickade textmeddelanden av massutskickstyp i tid och minut var inget ovanligt, han var ju trots allt sångare och alla som någonsin spelat i ett band vet ju att mikrofondomptörer är ett bisarrt släkte. Det som överraskade trion den här gången var att den gode Barock ville att alla skulle mötas i replokalen. Då sångare som frivilligt erbjuder sig till rep är lika sällsynta som fungerande element på tyska spelställen kastade sig grabbarna över sina respektive instrument och var precis på väg att lämna sina bohag när deras telefoner pep till igen.

Jag tänkte att vi skulle ta bandfoton så ta på er något tufft. Depressive hails! /Barock

Zulfi stelnade till. Något tufft? Han tittade ner på sin THERION-longsleeve och skakade lätt på huvudet. Barock gillade inte THERION och blotta tanken på sångarens vredesutbrott om det skulle visa sig att gitarristen hade på sig en tröja med bandet ifråga gjorde att den glade indonesen drog av sig tröjan så snabbt att all kroppsbehåring slets upp med rötterna. Ylandes av smärta studsade Zulfi omkring i rombliknande mönster i pojkrummet innan hans far vräkte upp dörren och vrålade av ilska.

– Vad i hela helvetet håller du på med pojk!? Jag och mamma försöker titta på Idol men det är lite svårt att höra vad de sjunger när du gapar som ett mongo som tappat en skål buljong i knät!

Zulfi visste att det inte gick att klara sig ur den här prekära situationen på ett smidigt sätt så han ljög ihop en historia att han slagit i tån när han övat karatesparkar. Hans far tittade på honom med förakt, fnös så att snoret yrde och drog sedan igen dörren så hårt att Zulfis inramade SIBENBÜRGEN-affisch for i backen med ett brak.

Han grät.

Han grät, men han tröstade sig med att dagen då hans band fick det definitiva genombrottet skulle han visa sin oförstående far vem som haft rätt alla dessa år. Han torkade tårarna med sitt svettband som han ständigt bar runt sin handled och började rota i garderoben.

Något rått? Det fanns inte många råa tröjor i Zulfis garderob, det ska de mörka gudarna veta. THERION, SINS OF THY BELOVED och SUIDAKRA.  Jösses. Zulfi var precis på väg att ge upp då han av en slump hittade en IRON MAIDEN-tröja.

Jackpott. IRON MAIDEN fungerar i alla lägen.

Han tog på sig tröjan och tittade sig i spegeln. Var detta rått nog? Då fick han en snilleblixt. Klipper man av ärmarna på en T-shirt blir den per automatik tusen procent råare. Saxen åkte fram, ärmarna åkte av. Med illa dold stolthet smekte han på sig skapelsen, plockade upp sin gitarr och joggade mot replokalen.

Ungefär samtidigt stod Karkash, bandets andra gitarrist och hade liknande funderingar. Karkash var ganska mycket äldre än de andra grabbarna och var således inte lika bevandrad inom de lite hårdare musikstilarna. Han var mer av en SAVATAGE-kille, men då hans SAVATAGE-coverband gått ett obehagligt öde till mötes ett par år tidigare hade han inte haft något annat val än att börja harva brötdöds i DAJJAL. Den ödesdigra kvällen då hans älskade coverband, SIRENS, saga var all var något som han helst inte talade om. De hade varit på en JON OLIVAS PAIN-konsert och röjt järnet längst fram då Jon Oliva plötsligt bestämt sig för att göra ett scendyk.

Massakern var fullständig och Karkash var den enda som klarade sig därifrån levande. Efter det rökte han sjutton paket blå Blend om dagen.

Han satte sig på sängkanten och begravde ansiktet i de nikotingula händerna. Minnena var något han aldrig skulle bli kvitt. Till på köpet ville den förbannade Barock att han skulle ta på sig något rått. Karkash hade aldrig kommit överens med Barock, eller någon annan i bandet för den delen. Karkash var gitarrist, men då det redan funnits en gitarrist i DAJJAL och att bandet egentligen sökt efter en basist hade det varit månader av dålig stämning innan de enades om att skita i basen och köra på två gitarrer istället. Det lät naturligtvis inte riktigt klokt.

Långsamt reste han sig från sängen.

– Ni ska få se på någonting rått.

Han tog tag i sin keps som han burit sedan dagen då hans hårfäste startat ett krig han ej kunnat vinna och vände den bak och fram. Än finns det krut i gubben, tänkte Karkash innan han plockade upp gitarren och sina älskade cigaretter och började promenera mot replokalen.

Trumslagaren Runal hade just kommit hem från ett relativt lyckat rep med sitt andra band ERRORBRAIN när han fick se meddelandena som Barock skickat. Då Runal var batterist sket han högaktningsfullt i allt så han behöll sin GADGET-tröja på och lommade iväg för att möta upp de andra.

När han kom fram var Karkash och Zulfi redan på plats och den förstnämnda hade lyckats med konststycket att trycka i sig ett halvt paket blå Blend på under tjugo minuter så det låg rykande fimpar överallt. Stämningen var tryckt och de hälsade på varandra via försiktiga huvudnickningar, sammanpressade läppar och lätt höjda ögonbryn. Runal frågade vart Barock var och fick svar från de andra att han var på toaletten och höll på att fixa med det sista. Trummisen skrattade nervöst och undrade vad de menade med det. Zulfi replikerade lakoniskt att de hade hört Barock stöka omkring inne på klosetten och när de frågat om han behövt hjälp hade sångaren tjutit att han inte var klar och att han bara skulle fixa det sista. Runal ryckte på axlarna åt detta och satte sig trotsigt på en pinnstol som Zulfi vid ett tidigare tillfälle knyckt från ett närliggande kebabhak.

Minuterna kröp fram och i den kompakta tystnaden kunde de höra Barock frusta förtvivlat inne på dasset. Då klev deras gemensamma kamrat Adi in genom dörren. De hejade på varandra och undrade i kör vad Adi hade för ärende. Adi höll då upp sin pocketkamera och förklarade att Barock hade ringt och bett honom vara fotograf. Zulfi, Runal och Karkash betraktade varandra i mild bedrövelse då de visste att Adi inte var någon mästerfotograf och stämningen sjönk ytterligare.

Plötsligt öppnades toalettdörren och Barock stegade ut med bestämda kliv.

Det som hände efter den kvällens fotosession kan vi bara spekulera i, men då bilden blev såhär kan jag ana mig till att den dåliga stämningen som alltid varit DAJJALs signum blev än värre.

Dajjal

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 21.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 12 oktober, 2013 by hatpastorn

När det kommer till bandfotokatastrofer försöker jag hålla mig till svartmetallen. Lucifer ska veta att det kliar i fingrarna så fort man ramlar över valfritt power metal eller AOR-band, men det blir helt enkelt för lätt när det kommer till de musikstilarna. Dödsen är inte lika kul att hacka på då det i regel brukar vara relativt hög klass på de fotografierna. Eller klass och klass. Det är i alla fall svårt att skriva något fyndigt om en handfull lurviga snubbar i jeans och T-shirts. Hur är det då med doom-genren? Just doom är en stilart jag har extremt dålig koll på. Första CANDLEMASS är monumentalt bra och WARNINGs ”Watching from a distance” är en av mina favoritskivor. I övrigt har jag ingen aning. Det kanske räcker med de två skivorna? För en initierad segmusiksexpert kanske mitt uttalande sticker i ögonen. CANDLEMASS och WARNING, räknas de som doomens CRADLE OF FILTH bland de riktigt hårda doomentusiasterna? Som sagt, undertecknad har noll koll. Det jag har jävligt bra koll på dock är att doom och Sigge Fürst är en union stöpt i smuts.

BFAv en slump trillade jag över just ett doom-band häromdagen. Anledningen till detta var att jag satt och irriterade mig över BLACK FUNERALs ”Vampyr – Throne of the beast”. Ett ruskigt album. De som säger sig uppskatta den dyngan ljuger. Tillåt mig utveckla detta. Före Internet fanns det en överhängande risk att man köpte plattor utan att ha hört dem bara omslaget såg lovande ut. ”Vampyr – Throne of the beast” såg onekligen rå och mustig ut i skivbacken. Omslaget var ju gjort av Karl NE från ständigt aktuella NÅSTROND. Jag kan sätta en bra slant på att många köpte skivan, hatade den, för att sedan tvinga sig att uppskatta den då de lagt pengar på möget. Gudarna ska veta att jag har gjort så mången gång. Dock ej när det rörde sig om BLACK FUNERAL. Den fällan gled jag smidigt förbi med en elegant Benno Magnusson-överstegsfint när jag såg den ligga och lukta illa på Sundsvalls skivbutik.

Hursomhelst satt jag på surnätet och kollade in om BLACK FUNERAL fortfarande var aktuella. Jag menar, vad gör ni egentligen på er fritid? Det ena ledde till det andra och plötsligt satt jag och lyssnade på doom-projektet STONE MAGNUM som innehöll just en medlem från BLACK FUNERAL. Musikaliskt… tja, vad ska jag säga. Tämligen kompetent var det väl och lånen från BLACK SABBATH satt ju där de skulle. Jag hade förväntat mig något betydligt sämre men innerst inne kände jag att detta måste vara doomens svar på LIAR OF GOLGOTHA. Sakkunnigt, men mediokert. Efter att ha lyssnat igenom några bitar surfade jag in på metal-archives för att kolla hur mycket de hade släppt.

Då.

Att ta ett bandfoto i skogen är ett tecken på hyfs och god ton. Att göra det mitt i natten och förlita sig på en fotoblixt som lyser starkare än distriktsmästerskapet i brinnande magnesium är det inte.

stonemagnum

Herrn längst till vänster ser grinig och legendariskt våldsam ut. Det är inte en grabb man vill komma på kant med. Han kom, han blängde, han hatade. Jag gillar honom skarpt. Undrar om inte fotografen åkte på en rejäl omgång efter att ha bränt iväg den blixten i mannens oförberedda ögon. Vänsterhanden är på väg att knytas, det ser man ju. Ja, man undrar vad som hände efteråt.

Kvarterskrogsalkoholisten bakom verkar också undra vad som hände. Småfrusen, livstrött, avigt inställd till det mesta. Tänk dig att bli utsläpad i skogen efter en riktig Johannes Brost-fylla för att sedan träffa någon storidiot som blåser av universums ljussken i ansiktet på en. Man skulle ju i alla fall känna en mild irritation.

I mitten hittar vi Shrek… nu ska jag inte vara elak. Man kan säga att liraren är naturens antites till en hammarhaj. Man kan också säga att ögonen sitter närmare näsan än tinningarna. Man kan också säga att… nä, nu fokuserar vi på något annat. Urtvättade jeans, modevärldens bästa reflex. Pang.

Första gången jag såg den lite anonyma killen i bakgrunden var jag helt övertygad om att han dragit en T-shirt över huvudet. Lite som Beavis från Beavis and Butthead när denne överdoserat på raffinerat socker. Den store Cornholio verkar emellertid inte alls ha en T-shirt över skalpen. Det är en frisyr. Trist, men sant. Kollar man lite snabbt ser det ut som att huvudet sitter på mittenmannens axel. Detta får mig osökt att börja nynna på BROKEN HOPEs gamla brötepos ”Siamese screams”.  En låt där sångaren gör det aktiva valet att ALDRIG sluta sjunga.

Längst till höger. Där står han. En pillemarisk pilsnerfilmsgubbe med bakfull uppsyn och höga jeans som han desperat försöker pressa ner händerna i. En omöjlig uppgift. Det ser ut som att han är på väg att lyfta från jordens yta för att sedan flyga iväg ut i den amerikanska natten. Jag ser honom klart framför mig, svävandes likt en Åsa Nisse-örn över ödemarken med baksnus i hela näbben.  På jakt efter möss och farliga kvinnor.

Och där var det dags för mig att ta lite frisk luft.

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 20.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 7 april, 2013 by hatpastorn

Påsken är sedan länge över och jag hoppas att ni hyllat Jesu död riktigt ordentligt. Själv blev jag matförgiftad på långfredagen och spenderade den iskalla natten med att stå i skogen i Lyckseles utkanter och kvastspy. Varför i skogen? Ja, jag önskar att jag kunde svara något tuffare än att jag glömde ta nyckeln till föräldrahemmet och att gäststugan jag bodde i saknar sanitetsanläggning. Å vad jag spydde. Däremot återuppstod jag betydligt snabbare än Jesus. Ett – noll.

På temat sura uppstötningar ska vi idag bege oss till bandfotografiernas fantastiska värld. Observanta läsare kanske minns när jag satte tänderna i EREVOS. Ni vet, de där grekerna som på sin fritid gillade att stå och balansera på betongfundament iförda stängda skinnjackor. Denna gång är det dags för ett annat grekiskt gäng och återigen stärks min tes om att samtliga grekiska orkestrar som inte har någon sorts form av samröre med NECROMANTIA bör närmas med största försiktighet. Mina damer och herrar. Jag ger er SHADOWCRAFT.

Shadowcraft

Först och främst. Vad många de är! Sju bleka greker. Enligt Internet ska de vara sex snubbar i bandet, men bilden visar helt klart att de är sju. Mystiskt. En större mängd suspekta personer har spelat i denna konstellation genom åren. Gemensamt för dem alla är den starka oviljan att välja ett rimligt artistnamn, vad sägs om följande exempel: Amethyst, Stellar Master, Spectral Cannibal, Lord Mephisto Draven och Shadowfiend. Samtliga låter som bossar ifrån valfritt TV-spel från 90-talets slut. Att världens reserver av krossad sammet sinade när SHADOWCRAFT skulle inreda sin svartkonstlya sörjer nog ingen. Ja, förutom tonårstjejerna som förpestar medeltidsveckan i Visby då. Nog om det, nu kör vi.

Återigen följer vi den vänstra handens väg och börjar från … ja, vänster. Där finner vi en lirare som har en fäbless för att stoppa fingrarna i eluttaget. Eller så ser han ut sådär på riktigt och då ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Tänk om det där suddet i själva verket är en blond kalufs som han kammat framåt. Hjälp. Det får mig att tänka på en episod som utspelade sig i gymnasiet. En polare till mig hade legendariskt tjockt hår, när han försökte spara ut kalufsen såg det ut som han gömde tennisbollar bakom öronen. Fatta allvaret. En dag ironiserade jag över att det skulle se grymt ut om han kom till skolan i totalt omöjlig Manga-frisyr. Till allas stora förvåning gjorde han det. Tydligen hade jag kanske varit lite väl oklar över att jag skämtade, men å så vi skrattade. Först blev det skitkonstig stämning givetvis men så fort den släppte. Åh, vi skrattade. Och skrattade. Och skrattade.

Min frisyrkamrat skrattade ungefär lika mycket som den gången när han stolt dök upp med en skiva med ett nytt ”skitgrymt” band han hittat och vi påpekade att bandet hade tre kristna kors i logotypen och var helt ökända i undergrounden som life metal av absolut värsta sort. Inte alls med andra ord. Vilket var bandet kanske ni undrar? MORTIFICATION. Först blev det skitkonstig stämning givetvis men så fort den släppte. Åh, vi skrattade. Och skrattade. Och skrattade.

Om vi lämnar mina gamla vänner därhän och går vidare med SHADOWCRAFT så har vi en riktig skönhet näst på tur. Om ni någonsin undrat hur Lucky Lukes ärkefiende Joe Dalton (den kortaste Daltonbrodern) skulle se ut i risigt hårdrocksbarr och corpse paint får ni svaret här. Med rejält tilltaget luktorgan och svarta ankläppar väljer Joe bort det här med att titta in i kameran och fokuserar istället på att nypa sin granne i lillstjärten. Det lyckas han riktigt bra med. Vid närmare eftertanke är han även ganska lik Lord Kaiphas, ständigt aktuella ANCIENTs gamla frontman. Det kan vara näsan som gör det.

Grannen i ljus och fluffig rollspelsbutiksfrisyr har uppenbarligen ledsnat på att bli nypt av Joe/Kaiaphas. För att göra slut på dumheterna plockar han fram en klassisk manöver, den beryktade Udo Dirkschneider-handen. I folkmun kallad ”Udo-handen”. Denna handling kan vara svår att förklara för den oinitierade, men alla som någonsin sett Udo i en musikvideo vet att när den tyska gnomen vill ha någonting ordentligt sagt plockar han fram ”Udo-handen” för att förtydliga sin ståndpunkt. Att grekiska Udo himlar med ögonen kan bero på två saker. Antingen gör han det för att visa hur barnslig Joe/Kaiaphas är eller så gör han det av välbehag. Att det finns en erotisk underton mellan de bägge bordsockupanterna råder det inget tvivel om.

I mitten finner vi en blandning av ett ägg och en björkruska. Synd att jag inte satte igång med detta tidigare, påskspecialen hade ju skrivit sig själv. Som Nordman skaldade i ”I lågornas sken” pysslar grabben både med trolldom och magi och har här lyckats trolla fram en turkos rymdringmuskel där en rödögd och minst lika turkos rymdpiraya är på väg att ploppa ur. Äggmannen blev så paff över att hans magiska färdigheter faktiskt fungerade att han blev alldeles vindögd och stel. Titta på honom. Bara titta på honom.

Till höger har vi en uppretad/upphetsad jävel som tydligt förklarar för sin granne, den store äggmagikern, att om denne inte omedelbart slutar med sina invokationer kommer han att öppna upp en burk med tjottablängare. Antingen det eller så kommer han att sensuellt slicka ägget i örat. Att han står så nära att getskägget vilar mot sin kompanjons axel tyder på att det här är ett gäng grabbar som pysslar med närhet och ömhet på sin fritid.

Näst sist i ledet står en korthårig sammanbiten grek i ambitiös corpse paint och finskjorta med händerna i begynnande Mr Burns-pose. Inga konstigheter. Hade man sett grabben på COOP hade man ju såklart höjt på ögonbrynen, men i de här sammanhangen är han normal.

Vart kan man då finna en skönsjungande liksminkstenor med risigt hår i dessa kretsar? Sist i ledet såklart. Nu är jag ingen operaexpert, men nog fan ser det ut som att han river av refrängen i ”Fantomen på operan”? Varför han gör det är höljt i dunkel och resten av musikanterna i SHADOWCRAFT är nog minst lika förvånade som vi. Han kanske blev inspirerad av maskerna som ligger på bordet och bestämde sig för att plocka fram sin inre tjockis och brista ut i sång. Konstigare saker har ju hänt. Eller så försöker han bara se jävligt rå, tuff och farlig ut och det misslyckas han ju med så det stänker om det.

Om vi sammanfattar det hela så blev ju detta fotografi inte alltför lyckat. Ambitionsnivån var hög, framförandet levde inte upp till förväntningarna. Är man många medlemmar så blir det problem, det är alltid någon som inte blir bra på bild. Här blev ingen bra och det är nästan imponerande. Hade de suttit på stolar och tagit det lilla lugna kunde detta blivit betydligt bättre. Lägg till kåpor och varmt ljus ovanifrån och vips hade det blivit esoteriskt och de hade kunnat komma undan med det mesta. Istället står de och ser lika vilsna ut som tallrikslösa kretiner på IKEAs julbord. I corpse paint.

Ni förstår ju själva allvaret.

Vi avslutar med att kröna vinnaren i stå bredbent-tävlingen.

gorgoroth

Infernus, vi ger dig våra varmaste gratulationer. Lycka till nästa år!

/Hatpastorn

Bandfotokatastrofer. Del 19.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 5 februari, 2013 by hatpastorn

Någon gång i slutet av 90-talet när Internet var en ny kul grej ramlade jag över en hemsida som var dedikerad åt den indonesiska black metal-scenen. Där hittade jag band som jag inte ens trodde fanns. En del var bra, en del var fruktansvärt dåliga. Det jag lärde mig mest var dock att indoneser ska hålla sig så långt borta från corpse paint som möjligt. Hemsidan gick i alla fall i graven några år senare men minnet från dessa fotografier finns ännu kvar. Året är nu 2013 och jag tyckte det var hög tid att jag återigen stiftade bekantskap med den indonesiska scenen. Det var längesedan jag botaniserade bland hyfsat obskyra länders musikutbud och då jag visste att indoneserna faktiskt kunde åstadkomma relativt kvalitativ svartmetall var mitt humör och intresse på topp. Jag begav mig återigen ut på Internet och …

Plötsligt exploderade hela universum.

Den första konstellationen jag ramlade över var OBOR SETAN. Dessa lirare släppte en demo 2010 och en EP 2012. Hur låter då dessa bidrag till musikvärlden? Jag har ingen aning då jag fortfarande blötstirrar på bandfotot. Kan ni klandra mig?

obor setan

Längst till vänster … åh, jag känner redan nu hur livslusten sakta glider ur mig, står en korthårig filur som i storfyllan kvällen innan stått och våldshånglat med någon som haft käften till bredden fylld med söndertuggade Salta Katten-pastiller. Uppenbarligen var detta ragg ingen skönhet om man får tro tomheten i ögonen och det faktum att han stressröker på inte mindre än två cigaretter samtidigt. Alltså titta på snubbens anlete. TITTA PÅ DET! Vad gör han? Vad vill han? Hur löd resonemanget? Återigen kräver jag svar. Att han urinerat i byxan gör bara bilden än mer komplett. Som att plantera blommor runt ett kolkraftverk. Jag har inte den blekaste aning om vilket band han har på sitt urtvättade linne, men jag vet att de låter exakt som jag tror att de gör. Hopplöst.

Legend nummer två, även känd som Indonesiens skäggigaste man, står lite i bakgrunden och övar på sin senaste konståkningspose iförd ett par semiåtsittande skinntights. Det ser inte riktigt klokt ut. Trots detta ser han i sammanhanget ut som en grekisk gud. För att återgå till skägget så stämmer mitt uttalande. Att hitta en indones med skägg, eller långt hår för den delen, är ungefär som att hitta ett bra band, oavsett genre, från Spanien. Omöjligt.

Nu snackar vi. Han/hon/den/det i mitten har dagen till ära helt oblygt dragit på sig en sensuellt genomskinlig spetsnegligé med fransar. Under den finner vi en ljusblå svångrem. Inte ens sångaren i AND OCEANS hade under sina mest utflippade stunder burit något dylikt och då ska ni veta att den finnpajsaren brukade ha ballerinakjol, skjorta och blåmålad skalle live. Nu tänkte jag dela med mig lite av min visdom. Att bära en negligé på ett svartmetallrelaterat bandfoto är en lika sund idé som att äta en djuptallrik krokant innan man ska besöka tandläkaren. Ta in den informationen. Ta sedan en rejäl titt på ansiktsuttrycket, frisyren och liksminket. Alla som känner det gamla socialdarwinistblodet svalla ånyo räcker upp en hand.

Den mätta snubben med Dan Ekborg-frisyr och öppen skjorta är inte ett dugg bättre. Kan det vara så att det inte finns corpse paint i Indonesien och att medlemmarna tvingas måla ansiktet med den där totalt värdelösa vattenfärgen man höll på med som barn? Det skulle förklara ett och annat. Av minspelet att döma lider herr Ekborg just nu av en extrem existentiell kris. Eller så bävar han bara inför att ta bussen hem i det där skicket.  Det ena kanske inte utesluter det andra. Innan ni går vidare, ta bara en sista titt på håret. Jag ber er.

Avslutningsvis finner vi en svarthårig Pia Sundhage i dassig corpse paint. Vore inte det illa nog har människan tagit på sig en, och jag skämtar inte nu, kortärmad polotröja. Ett plagg som vi alla vet förbjöds redan på 70-talet. I händerna bär Pia en osynlig brandsläckare. En pose man inte ser varje dag och det finns goda skäl till det.

Då undertecknad saknar all sorts form av självbevarelsedrift var jag tvungen att höra hur OBOR SETAN egentligen låter. Ett snabbt besök på deras MySpace ordnade den biffen. Jag har hört sämre och betydligt bättre, men det var inte så avgrundslikt dåligt som jag önskade. För att stilla er hunger ger jag er ett liveklipp där grabbarna framför en LAMPHOR-cover i solsystemets vitaste lokal. Vilka var då LAMPHOR? Jo, det var det där indonesiska bandet som startade typ 1993, släppte en demo 2000 och sedan blev det inget mer. Man hör ändå ingen skillnad på banden så det spelar ingen roll att de spelar en cover. Huvudsaken är att ni får se dem ”in action” som det kallas.

Vill ni istället se en sångare som ger järnet kan ni spana in indonesiska DIABOLICAL som även de spelade live den där härliga kvällen.

Tro nu inte att jag på långa vägar är klar med Indonesien.

På återseende.

/Hatpastorn