Hatpastorns likpredikan

Vi beger oss återigen tillbaka till Härnösand. Innan jag påbörjade min gymnasieutbildning i Sundsvall spenderade jag ett år på Härnösands estetiska gymnasium, närmare bestämt på den musikaliska linjen. Jag hade där tänkt mig att knipa till mig gratis lektioner i vokala prestationer och elbasspelande. Vi kan väl säga att det gick sådär.

Till att börja med hade jag ingen som helst aning om hur fan man gjorde något av det. Den enda erfarenhet jag hade av ”sång” bestod av att growla och skrika som en galning, så när min sångpedagog sade till mig att leta fram ett partitur för någon låt jag skulle vilja sjunga fann jag mig rådlös. Trots att jag hade lyssnat till öronen blödde på Iron Maiden, AC/DC och Judas Priest slog det mig besynnerligt nog aldrig att några av deras låtar kunde utgöra alternativ. Tack och lov kanske, för jag vågar inte tänka på hur i Guds namn det hade låtit om jag försökt sätta de höga tonerna i ”Rime Of The Ancient Mariner”, eller ”Victim Of Changes”. Så vad göra? En snilleblixt infann sig: sångläraren var norska i grunden, och även jag hade ju mitt ursprung i vårt västra grannland. Lösningen blev således att välja ”Mellom Bakkar Og Berg” och ”Håvard Hedde”, då Storms ‘Nordavind’ hade hunnit spelas på styv kuling i pojkrummet många gånger om. Ja, det blev de … och Ulvers ”I Troldskog Faren Vild”. Den senare fanns det dock inga noter på, så den fick bero. Det var nog lika bra det.

Mitt basspel då? Tja, den första gången jag rörde vid en elbas var ganska precis ett år dessförinnan. Nionde klass spenderade jag med att lära mig ”spela” bas genom att köra Ramonescovers. Det vill säga max tre toner i varje låt. Det, och desperata försök att spela bas i det dödsmetallband jag hade varit med att starta året innan. Det gick skitdåligt. Gitarristen i bandet var tekniskt gudabenådad – vid fjorton års ålder satt han och plockade ut Yngwie Malmsteen-solon på pojkrummet, på riktigt – men det här med att skriva låtar, och att lära ut dem … ja, det var det sämre med. Resultatet blev helt enkelt att jag trodde att allt basspelande gick ut på att enbart följa gitarren och spela grundtoner. Ett antagande som visade sig vara helt felaktigt när det var dags att inför min nya estetgymnasielärare visa upp mina samlade kunskaper på området. Ackordlära? Basgångar? Subtonika och dominant? Vad fan pratar du om? Ja, min lärare slet sitt hår. Jag med. Herregud, vad less han till sist måste ha varit.

Nåväl: på detta gymnasium var en sak mer eller mindre skriven i sten, och det var att det här med hårdrock – det var något man fnös åt. Jazz däremot, det var grejen. Ganska ironiskt, då i stort sett alla som gjorde det hade gemensamt att de ett par år tidigare brukade vara uniformerade i hårdrocksattribut, och proklamerade storheten i Maiden, Priest och allehanda heavy metal-band. Något som försvann lika spårlöst som när dödsmetallare i fjortonårsåldern blev femton och därmed i sann black metal-anda började hävda att de aldrig lyssnat på ”något jävla Cannibal Corpse”. Vad jazzmänniskorna på gymnasiet tyckte om black metal fick jag dock aldrig veta, men det enda i tyngre väg som accepterades var Meshuggah. Något som ledde till att jag avskydde bandet i fråga intensivt i flera år därefter.

Men ingen regel utan undantag. I årsklassen ovanför mig huserade tre individer som gemensamt hade flyttat till Härnösand från Sveg, av alla ställen. Det fanns också fler saker som band dem samman. De delade lägenhet, de lyssnade på metal – vilket innebar att de gick under det gemensamma namnet ”Hårdrockarna”, vilket också stod på deras dörr – och de ingick i en bandkonstellation med namnet Nosferatu.

Nosferatu är kanske inte världens mest innovativa namn, och i ärlighetens namn var kanske inte deras musik det heller. Däremot var de fruktat bra. Så bra, att när de till sist fick röven ur vagnen och lyckades spela in en demo var jag så häpen över resultatet att kassetten mer eller mindre gick på repeat hemma hos mig i veckor.

Musiken bestod av Type O Negative-doftande tongångar, och kryddades av ett stort antal extremt catchy melodier, riff och arrangemang. Ljudet? Svinbra. En snygg fiol gjorde saken ännu bättre, men det som avgjorde saken var att karln som stod bakom mikrofonen ägde en av de absolut bästa sångröster jag hört. De vokala insatserna var fan häpnadsväckande. Tydligen var det också vokalisten som skrivit all text och musik, och vederbörande var också den ende av medlemmarna som bodde kvar i Sveg. Vill också minnas att han var några år äldre än de andra. Innan vårterminen 1997 hade nått sitt slut hade också hela bandet importerats för en spelning på ett lokalt hak i Härnösand. Till mitt förtret lät det dock som att de hade gått i en lite mer Panteraliknande inriktning, som inte stod att finna på demon.

Varför har man då aldrig hört talas om bandet? Tja, sannolikt finns det flera orsaker. Jag vet inte riktigt hur de resonerade, men jag tipsade dem att skicka in kassetten till Close-Up och några liknande publikationer, och delgav en lista på skivbolag som eventuellt skulle kunna vara intresserade. Dock var de, metalintresset till trots, alls inte inne på death eller black metal – och således heller inte underkategorierna goth och doom. Då mainstreamintresset för hårdare tongångar var i stort sett lika med noll vid den här tidpunkten antar jag att de större skivbolagens respons bör ha varit minst sagt svalt. Kanske föll allting mellan två stolar – för hårt för att vara mainstream, och kanske lite för melodiskt för att vara något annat. Jag tror dock att Black Mark hade nappat med hull och hår.

Så vad hände? Jag har faktiskt ingen aning. Vid något tillfälle stötte jag ihop med dem efteråt, och fick informationen att hjärnan bakom bandet verkat tröttnat på metal och hellre ville spela folkmusik under namnet Troll. Det verkade dock inte bli något med det heller, men det sista jag hörde var att de på något vis ändå fortsatt under namnet Wounded och till sist fått släppa en skiva. Jag är tämligen säker på att jag återfann dem på MySpace för en tio-elva år sedan, men att det jag hörde inte påminde nämnvärt om de gamla tongångarna från demotiden. Jag har dock försökt hitta igen fullängdaren på nätet, men kammat noll. Sedan är allt höljt i dunkel.

Jaja. Antar att man får vara glad för det man har kvar – kassetten. Den är allt fortfarande för jävla bra, märker jag när jag låter den rulla ytterligare ett varv i bakgrunden.

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Som jag tidigare nämnt var det här med hårdare musik i Härnösand något av en bristvara. Eller, i alla fall var det brist på människor som verkade uppskatta tonkonsten ifråga. Skivor att köpa fanns det, men problemet var bara att ytterst få köpte dem. På sin höjd kunde väl någon enstaka individ i mer eller mindre förvirring kosta på sig att inhandla något hårdare verk, men det var sällsynt. Om så var fallet, bestod det oftast av någon skiva med Entombed – oftast ‘Wolverine Blues’ – eller kanske en Morbid Angel-platta. Mer än så var det inte, då band som Sepultura och Pantera normalt utgjorde något slags tröskelvärde för hur mycket brutalitet som gick an. Ja, det var mörka tider.

Besynnerligt nog fanns det dock ett undantag från denna regel. Det känns än idag märkligt att tänka på att det strax innan jag fyllde fjorton år faktiskt existerade ett renodlat death/thrash-metal band i samma stad som jag huserade i. Och att bandet dessutom var bra. Till och med riktigt jävla bra. Namnet på det var Godblender.

Härnösands musikklimat var vad man i folkmun brukar kalla för ”under all kritik”. Eller, snarare totalt ointressant – såvida man inte var någon märkvärdig musikestet som med fisförnäm min pratade sig varm om synkoper, spöknoter och Jaco Pastorius fingerfärdighet. Annars var det mestadels skitdålig pseudopunk, tafflig halvgrunge och bedrövliga Green Day-kopior som äntrade scenen när det vankades lokalspelningar. Därför blev kontrasten stor när nämnda Godblender vid ett tillfälle ställde sig på scenen någon gång tidigt 1994 och fläskade på utav bara helvete, med en gurgelbrötande jävel bakom mikrofonen. Större delen av publiken flydde. Ja, ni kan tänka er exakt hur det såg ut.

Tyvärr blev det inte så mycket med projektet. De hann kräma ur sig en demo, inspelad på vad jag antar är en fyra kanalers portastudio, vilken kopierades genom avspelningar och sedermera såldes på den lokala musikaffären där bandets trummis arbetade på deltid. Nämnde trummis kan vara värd att nämna i sammanhanget, då han mig veterligen var den enda i gänget som fick någon slags vidare musikalisk karriär. Han heter Håkan Eriksson och blev några år senare medlem i Face Down, för att sedan också spela i Blackshine. Vad han gör nu vet jag inte. Inte heller har jag någon aning om vad resterande medlemmar kan tänkas syssla med. Då detta var gossar som var betydligt äldre än jag hann jag aldrig knyta kontakt med någon av dem. Samtliga medlemmar flyttade sedan strax därefter till Stockholm för att satsa på bandet mer helhjärtat, men projektet sjönk som en sten. Den faktiskt rätt karismatiske originalsångaren, eller growlaren, Erik Åkesson byttes ut mot en helt värdelös gnällspik vars namn jag glömt bort. I samma veva fick musiken mer av en Panteraprägel och ”moderniserades”. Alla låtar (utom en) från den självbetitlade demon från Härnösand spelades in på nytt med denne nye sångare och blev bara bleka kopior av originalversionerna. Inspelningen blev såvitt jag vet deras sista demokassett, och därmed var sagan all.

Likväl, demoinspelningen från 1994 har jag kvar. Och det är fortfarande en av de kassetter jag värdesätter allra mest i samlingen. Låtarna … ja, de förtjänade ett bättre öde.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Jag är totalt okunnig när det kommer till musikskapande. Jag kan inte slå ett endaste ackord på gitarr, jag fattar inte hur man får ett piano att låta som det är tänkt, jag har alltid gått på känsla än något annat när det kommer till just musik så när bekanta sitter och diskuterar musikaliska termer nickar jag oförstående med eller så zoomar jag ut. Likväl så fanns det en önskan om att få släppa musik i unga år. Min musikaliska ’karriär’ kan sammanfattas i tre punkter: Fasttracker 2, Microsoft Publisher samt Brighter Death Now.

Fasttracker 2 & Brighter Death Now

Jag ska förklara djupare. För er som inte vet så var Fasttracker 2 ett DOS-baserat musikprogram som bestod av ett antal kanaler som man placerade ut ljud i och som i slutändan tillsammans skulle bli en riktig låt. Det var en drös med koder man skulle använda för att få ljuden att agera på olika sätt, det kunde vara sänkning av volymen, tillfälliga pauser osv. Man kopierade ljud mellan olika låtar och höll på, ljuva tider.

Jag är inte den enda som suttit och försökt producera musik i denna underbara skapelse, det är inte första gången denna mjukvara omnämns på denna blogg om jag säger så. Dock med min totala tondövhet och oförmåga att förstå arrangemang så var jag, trots förinställda ljud och slingor, helt oförmögen att skapa något som lät välljudande. Vilka alternativ fanns då kvar för en så arm stackare som mig? Styrkt av Roger Karmaniks jobb med Brighter Death Now och skivbolaget Cold Meat Industry så fattade jag ett beslut, jag skulle bli en industriartist!

I min ungdomliga naivitet så hade jag fått för mig att industri (eller som vi kallade det ’noise’) inte borde vara så svårt att producera då det mest vara en massa oljud. Jag hade även hittat en funktion i Fasttracker 2 som ’distade’ ljud vilket hjälpte en bra bit på vägen. Jag gjorde faktiskt tre olika inspelningar under tre olika namn vars totala upplaga består av sju stycken ’demon’. Jag återkommer till dessa snart.

Microsoft Publisher

När min familj köpte sin första dator så var vi generellt rätt sena med det om man jämförde med mina klasskompisars familjer. Det kan tidigast ha varit 1995 för operativsystemet var just Windows 95, ett revolutionerande OS för folk i min ålder och de äldre. Med datorköpet medföljde diverse olika program som Encarta 95 och Office-paketet. Ett specifikt program i Office-sviten hette Publisher, programmet var ett designprogram kan man väl säga där man kunde göra allt från inbjudningskort till det som verkligen fångade mig, nämligen kassettomslag. Min familj hade aldrig internet under tiden jag bodde hemma så vad kunde man då göra framför en dator förutom att dominera i spel som Transport Tycoon och Heroes of Might and Magic II? Jag lade ofantligt många timmar på att antingen skapa en databas över alla skivor jag ägde i Microsoft Access eller skapa kassettomslag i Publisher. Så många olika band jag visuellt skapat i Publisher är nog oräkneliga, man lusläste diverse ockulta böcker på jakt efter uppslag till bandnamn och för att kunna få inspiration till ytterligare ett omslag. Jag kunde sitta i långa stunder och testa olika fonter och placeringar av textrutor. Avsaknaden av internet hemma gjorde att jag på skolrasterna fick sitta och Altavista efter fräcka foton/bilder jag kunde ha som omslag.

Ett av projekten gick under namnet Icke-Glädje, ett projekt som bestod av undertecknad och en person som dessvärre inte längre finns bland oss. Denna person, som vi kan kalla M, var en stor inspirationskälla för mig, jag minns honom som en rätt färgstark individ bildligt talat då för det var såklart 99 % svart i våra garderober på den tiden. Vi hade några år av vänskap men efter gymnasiet så gled vi ifrån varandra. Med lika stora delar ironi som faktiskt vilja till att provocera så skapade vi ett band och ett manifest och detta fick gå under samlingsnamnet Non Felix (typ Icke-Glädje på latin). Manifestet tejpade vi fast på diverse väggar på vår gymnasieskola, vad som stod har jag inget som helst minne av och det var faktiskt Hatpastorn själv som nyligen påminde mig att vi ens hade gjort detta. Vi spelade in tre låtar som vi komponerade (i FT2 såklart) och spelade in under en lördag hos min far. Som den amatörmusiker han var och fortfarande är hade han vid denna tidpunkt en analog porta med fyra kanaler. Vi kopplade helt enkelt en gitarrsladd från datorns högtalarutgång direkt in i portan. En av låtarna lade vi faktiskt lite prat på också och texten hämtade vi ur ett medicinvetenskapligt häfte som M stulit på något bibliotek. Vi kopierade upp fem kopior av inspelningen, jag och M behöll varsin, en till har jag lokaliserat, men var de sista två tog vägen har jag ingen aning om alls, förmodligen gav vi bort dem till några bekanta.

Jag har faktiskt inte lyssnat en enda gång på denna inspelning efter den lades på band och jag har svårt att se att jag kommer att göra det då jag inte vill förstöra magin runt den helgen.

De andra två projekten som jag nämnde ovan startades nog snarare i Publisher snarare än med någon musikalisk vision. Dessa två gick under namnet Instrument of Torture och Världsbrand. Instrument of Torture-inspelningen, som jag döpte till ’Death by a Thousand Cuts’, kopierade jag faktiskt upp två kopior av, den ena har jag kvar och den andra finns i tryggt förvar hos en relativt känd black metal-sångare någonstans i Dalarna. Anledningen till att den hamnade där gissar jag var för att få höra några uppmuntrande ord av någon man såg upp till. Jag kommer fortfarande ihåg hans utlåtande, ’Det var rätt monotont’.

Världsbrand gjorde jag en inspelning med men det orkade jag inte ens skriva ut ett omslag till utan det ligger en kassett med dessa låtar på någonstans i mitt förråd.

Nu när jag tänker efter så hade jag faktiskt ytterligare ett projekt under en kort tid tillsammans med en person från Linköping som vi också kan kalla M. Bandet gick under namnet Sloti Slut och det var Ms påhitt, Sloti var polska för pengar och Slut var helt enkelt det engelska ordet som vi alla är bekanta med, så ”pengahora” kallade vi oss. vi gjorde några låtar vardera men problem uppstod när vi skulle skicka dessa mellan varandra då filerna var för stora att skicka via Hotmail på den tiden och några tjänster i stil med Sprend var det inte att tala om då och att skicka disketter fram och tillbaka var helt enkelt inte hållbart i längden så det rann rätt snabbt ut i sanden.

Jag gjorde även några fler musikaliska försök efter dessa olika grupper, men ibland är det nog bättre att bara inse att man inte kommer bli någon rockstjärna så jag la mitt fokus på att skriva om musik i stället.

Förra veckan hittade jag en klon av Fasttracker 2 för Windows 10, är det dags att återigen skapa lite disharmoniska tongångar?

/Bure Bödel

Året var 1998. Jag gick i gymnasiet och var helt besatt i black metal. Fördelen med gymnasiet var att man hittade likasinnade på ett helt annat sätt än i exempelvis högstadiet. Här fann man en klick personer som delade ens brinnande intresse för extrem musik och som dessutom introducerade en för allehanda närbesläktade genrer som industri, dark ambient, power electronics och så vidare. Måhända inte närbesläktade rent musikaliskt, men klart närbesläktade när det kom till mörkret. Faktum är att jag var på en oljudskonsert i lördags och tyska Anemone Tube framkallade mer mörker än i stort sett samtliga metal-konserter jag varit på. Det var helt magiskt. När oljud är som bäst finns det inget som slår det. När oljud är som sämst är det så enerverande att man blir på genuint dåligt humör.

En dag när jag drällde omkring mellan lektionerna träffade jag en bekant som vi kan kalla Metzger. Han hade tidigare lånat ut allsköns skivor till mig från alla möjliga och omöjliga musikaliska håll. En del bra, en del mindre bra. Varför han exempelvis försökte få mig att gilla Dan Swanös Nightingale och The Equinox Ov The Gods är än idag en gåta. Det var dessutom han som ordnade en promoversion av Mystic Circles debutplatta till mig efter att jag pratat sönder alla om den hysteriska annonsen och sågningen i Nordic Vision. Det jag pysslar med idag på dessa sidor kan alltså spåras minst 20 år tillbaka i tiden. Skivan han hade med sig denna dag var en samlingsskiva från Misanthropy Records där även spår från underetiketterna Heroine och Elfenblut fanns med. Jag slutade dock lyssna efter att han förkunnat att på denna fanns ett osläppt spår med Burzum och ett nytt spår med Mayhem. Jag sprang fan hem med skivan i handen. Fatta peppen.

Misanthropy Records var för mig på den tiden det där bolaget som var lite mer seriöst. Lite mer vuxet om man så vill. Annonserna och utgåvorna var alltid snyggt utformade och det kändes genomtänkt. Det fanns en tanke bakom vad som fick släppas och kvalitén var hög. Även om jag inte uppskattade alla band så fanns det inga riktiga stinkare som typ Vermin eller Dunkelgrafen. Misanthropy Records var på riktigt. När man var 17 bast och läste Jung och lyssnade på typ Aphrodisiac. Ja, då kände man sig fan som elitismens fanbärare. Att man i själva verket var totalt slut i roten och inte hade en aning om egentligen någonting är en annan sak.

När jag äntligen kom hem rotade jag snabbt fram en oanvänd 90-minuterskassett av märket Phillips. CDn åkte in i spelaren, sedan rec och play. Medan musiken gick läste jag vartenda ord i den omfattande bookleten. Alla band fick säga sitt och skivbolagsdamen Tiziana hade skrivit ett smärre manifest. Det var tydligen hon som var avbildad på omslaget med vilket jag tyckte var lite coolt. 1998 tyckte jag att allt som var skrivet var helt guld. Såhär 20 år senare är det stundtals en tävling i vem av banden som kunde vara mest märkvärdig. Herregud vad skitnödigt det är ibland och jag förstår varför den norska scenen kollapsade året därpå.

Hursomhelst, jag har letat fram kassetten jag spelade in då så jag skriver några ord om varje artist medan den rullar. Hela rasket finns på Youtube med så har ni inte lyssnat på den här samlingsskivan tidigare så gör er själva en tjänst och gör det.

Dream Into Dust – ”Stormbringer”

Ett band jag vet väldigt lite om. Jag tycker den här låten är skitbra, men jag har aldrig sett en Dream Into Dust-skiva ute i det vilda. Det enda jag ställde mig skeptisk till 1998 var sången som gärna hade kunnat skippats helt. När jag vill nå mitt mentala Black Lodge vill jag inte bli störd av skönsång. Distade vrål och rena kanaliseringar går dock bra. Första gången jag hörde detta var jag helt såld och 20 år senare tycker jag att den håller.

In The Woods – ”Let there be more light”

Jag hade redan ”HEart of the ages” och ”Omnio” på CD så jag var redan såld på In The Woods. Här ska jag dock erkänna en sak. Det dröjde MÅNGA år innan jag fattade att det här var en Pink Floyd-cover. Jag skyller på att jag aldrig riktigt lyssnat på det bandet. Jag gillar det här feberflummet som fan, men om det är en bra cover låter jag vara osagt. Om den bästa Celtic Frost-skivan är ”Panzerfaust” med Darkthrone så är In The Woods iallafall på god väg att toppa Pink Floyd. Undrar hur många Pink Floyd-fanatiker som sprängde ett blodkärl i hjärnan nu?

Solstice – ”The sleeping tyrant”

Mitt första möte med Solstice. Skivomslaget till ”New dark age” var omöjligt snyggt och jag gillade verkligen musiken. Sedan började sångaren ta ton. Herregud vilken klen filur. Lägg därtill det där klassiska TBV-darret på sången. Det här hade varit omöjligt bra om sångaren hållit betydligt högre klass. Rent musikaliskt är det en fullpoängare. Jag vet inte om näktergalen blev bättre med åren. Jag hoppas det iallafall. En återinspelning med bättre ljud och bättre sång hade smakat.

Hagalaz Runedance – ”The oath he swore one winterday”

Okej. Andrea från Aghast och Samoth från Emperor. Folkmusik. Jag gav det här projektet högsta betyg utan att ha hört en ton. Sedan fick jag höra hur det här lät och luften gick ur mig. Nu ska sägas att just den här låten måste vara den absolut bästa i diskografin för jag hyllade detta besinningslöst ända tills jag fick höra hela skivan. Hujedamig. Det är inte det att det är uruselt, men det finns inga rimliga skäl till att det inte är bättre. Den här biten kommer emellertid alltid ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag lyssnade på den otaliga gånger när kassetten gick från pärm till pärm. Synd bara att Hagalaz Runedance inte var bättre. Förutsättningarna fanns ju. Sedan fnissade jag högt när jag fick höra bandnamnet. Jag fnissar fortfarande.

Primordial – ”Journey´s end”

Mitt första möte med Primordial. Första gångerna jag lyssnade på denna bit tyckte jag den var rätt trist, sedan föll allt på plats och jag blev helt tagen. ”A journey´s end” var en skiva som beställdes rätt omgående efter att den här samlingsvolymen fått snurra ett gäng varv. Än idag är Primordial ett av mina absoluta favoritband och än idag tar det rätt många lyssningar innan magin kommer fram. Men när magin uppstår. Ja, ni som fattar, ni fattar. Sjukt bra sång och råbra texter. Varför sjöng inte Naihmass Nemtheanga i Solstice för? Karln kan ju frammana känslor man inte trodde fanns. När man var tonåring och lyssnade på detta på styv kuling i hörsnäckorna när man drällde i naturen. Religiöst. Sedan har texten till den här låten varit en av mina absoluta favorittexter sedan första gången jag hörde den.

Shafts of morning dew, fade to dusk
Fires in the distance, make shadows dance
Under this Blood Red Sky, a million martyrs died
And beneath the pale moon’s face
They shall Again Arise…

Some things are best left in dreams
Reality, can be a cruel mistress
Are your lessons learnt?…
Chapters close, veins collapse
A passage ends,
A rite is earnt…

Their Blood hath quenched the land
Their spirit has set the stone
And forever the Pagan lands shall cry
With a heart so heavy…
…and limbs so weary

Let no man for his sins atone our days of Glory have gone…

Amen.

Burzum – ”Et hvitt lys over skogen”

Om man inte redan var knäsvag efter Primordial kom då Burzum och slog undan benen för en totalt med ett tidigare osläppt spår. Mycket kan sägas om Greven, men det finns ingen som slår honom när det gäller den här typen av black metal. ”Et hvitt lys over skogen” är en sanslöst kall låt. Tänk att den ursprungligen skulle ersatt ”Tomhet” på ”Hvis lyset tar oss”.  Drömmen hade varit att den här hade varit med på skivan tillsammans med ”Tomhet” som avslutningsspår.

Amber Asylum – ”Dreams of thee”

Första gången jag hörde denna var jag tvungen att lägga mig ner en stund. När tonårshormonerna rasade som värst var den här låten så vacker att det kändes som en dolk av silver rätt i hjärtat. Än idag blir jag smått paralyserad när ”Dreams of thee” spelas. Det var såhär jag ville att goth skulle låta. Sedan kom Crematory och bara bajsade mig i munnen. Nu är detta såklart inte goth utan mer neoklassisk dark ambient av något slag, men som sjuttonåring tolkade jag goth som gotisk, alltså mörk sakral musik som lät som gotisk arkitektur. Gud så fel jag hade. Jag har inte ens vågat lyssna på något mer med Amber Asylum. Låter allt såhär bra? Då dör jag. Och! Ingen kan anklaga en för att ha smal musiksmak när man uppskattar både Mortician och Amber Asylum.

Babylon Whores – ”Somniferum”

Och sedan kom några finska jävla pajsare och förstörde allt med svettig dödsrock av hopplösaste sort. Efter Amber Asylum kändes Babylon Whores stök som ett skändande av allt som är vackert här i världen. Jag ogillar än idag Babylon Whores. Man kan ju för fan inte sjunga ”Come on” efter Primordial, Burzum och Amber Asylum. USCH!

Madder Mortem – ”These mortal sins”

Tack och lov kom Madder Mortem och styrde skutan på rätt köl igen. Jag var och är inte direkt såld på norrbaggarnas musik, men de frambringar en rätt skön atmosfär och de är ju allt annat än obegåvade. Om jag inte minns fel var Madder Mortems ”Mercury” en av de sista skivorna som Misanthropy Records släppte innan de lade ner verksamheten. Genremässigt, jadu, någon sorts form av progressiv doom. Mer coolt än bra i min bok.

Mayhem – ”Ancient skin (True version)”

Sedan kom Mayhem. Jag hade ännu inte hört ”Wolfs lair abyss” så detta blev min introduktion för nya Mayhem. Jag var golvad. Helvete vilket rens och vilken atmosfär. Maniac sjöng som en blandning av en laserkanon och den tasmanska djävulen och var väl den enda plumpen i protokollet. Men låtmaterialet och produktionen. Wow. Efter breaket i slutet där Hellhammer dundrade iväg utan en tanke på morgondagen. Min haka var nere vid golvet. När jag kort därefter fick höra ”Wolfs lair abyss” blev jag paff att den versionen av ”Ancient skin” lät så pass annorlunda. Jag undrar varför de inte körde på singelversionen då den har bättre energi och bättre ljud. Sedan var det något mycket märkligt med att Mayhem signade på samma skivbolag som Burzum. Det har förbryllat mig lika mycket som Thorns medverkan på Nordic Metal-samlingen.

Beyond Dawn – ”Need”

Beyond Dawn är ett jävligt konstigt band. Anledningen till att jag uppskattar ”Need” är mycket tack vare att jag hade den avspelad på kassett så det här med att hoppa över låtar var inte en supersmidig process. Detta på gott och ont. Man lyssnade verkligen in sig på låtarna och lärde sig uppskatta dem. Trumpet/virvel-partiet på denna bit är något jag kan få på hjärnan vid de konstigaste av tillfällen. Jag vet inte om det är särskilt bra, men man hamnar i ett speciellt sinnestillstånd.

Endura – ”Vestigial horn”

Endura hade kanske de snyggaste annonserna man sett så när jag till slut fick höra hur de lät var jag idel öron. Jag blev inte besviken även om ”Vestigal horn” inte har samma sprängkraft som exempelvis monumentala ”The devils stars burn cold”. Sedan är låten löjligt kort. Knappt två minuter. Man törstade efter mer.

Aphrodisiac – ”Lux et tenebrae”

Den här skivan, ”Nonsense chamber”, har jag varit på jakt efter i 20 år. Jag har ALDRIG sett den ute i det vilda. Det stör mig. Obehagligt flum av och med folk från Dödheimsgard. Första gången jag hörde det ruskade jag mest på axlarna, men för varje år som gått har mitt habegär vuxit explosionsartat. Nu har jag bara hört den här låten och den är hellre än bra, men det är något i atmosfären som drar mig tillbaka. Jag vill höra mer.

Monumentum – ”The colour of compassion”

Mitt första möte med Monumentum. Och ett gott sådant bör tilläggas. Jag var såld direkt. Total David Lynch-känsla. Stort fan av Monumentum än idag.

Det bästa med den här samlingen var mötet med så många nya stilar av musik som man knappt ens hade hört talas om innan. Som jag skrev tidigare så gjorde kassettavspelningen att man inte skippade låtar utan man lyssnade verkligen från pärm till pärm. På så vis gjordes många fynd som formade ens framtida musikkonsumtion. Även om det fanns samlingsskivor med bättre låtar på så kommer ”Presumed guilty” alltid ha en speciell plats i mitt hjärta då den var en utmärkt grundkurs i mörk musik som gjorde att man hittade oceaner av bisarr tonkonst man aldrig hade letat efter annars. För det är jag evigt tacksam. Ja, minus Babylon Whores då såklart. Uff.

På återseende.

/Hatpastorn

Jag vet inte hur stora Left Hand Solution faktiskt var i resten av Sverige. Det är ett lokalt doom-/goth-band som en gång i tiden hade Jörgen Fahlberg från The Kristet Utseende på sång. Efter några omstöpningar av lineupen så släppte de 1993 sin andra demo ”Falling” och detta måste nog vara den första demo som jag någonsin köpte. ”Falling” gick varm och jag blev ett stort fan av bandet i fråga.

Jag var speciellt imponerad över hur en tjej kunde sjunga så hårt och mörkt, sedan var låtarna väldigt trallvänliga. Ett tag efter inköpet av denna demokassett befann jag mig på en trädslöjdslektion. Där hade det börjat en ny hjälpreda/stödlärare. När han presenterade sig så föll min haka till golvet, Jocke Mårdstam… kunde det vara så att gitarristen i just Left Hand Solution skulle vara min lärare? Jag ogillar generellt att smyga in omotiverade engelska uttryck i text men jag kan inte säga något annat än att jag blev starstruck. Det faktum att vi kom från samma lilla stad och att oddsen är inte är så där otroligt låga att detta skulle inträffa kunde jag väl kanske inte greppa då, det hände till och med ytterligare en gång under min skolgång då gitarristen i Darklands jobbade som extralärare i musik på min högstadieskola. Allt jag visste var att det var en, i min värld, livs levande rockstjärna som stod framför mig i långt svart hår och en T-shirt med Danzigs berömda skalle på bröstet.

Självklart gjorde jag allt för att lära känna Jocke och det gick väldigt bra vill jag påstå då Jocke är en av de trevligaste personer jag känner. Det blev mycket snack om musik och jag tjatade mycket på honom att han skulle spela in massa plattor på kassett till mig vilken han konsekvent vägrade att göra med ursäkten att om han gjorde det till mig så skulle ”alla” vara på honom om detta. Jag tror inte riktigt att han förstod att det var nog i stort sett bara jag som hade någorlunda lika musiksmak som honom på vår skola. Jag tjatade även att de skulle spela på skolan med Left Hand Solution i något format, vilket de faktiskt gjorde en gång. Vet ni var den unga Bödeln befann sig då? Jo, i fjällen med sin familj och åkte slalom, fy fan så jävla life metal! Jag kommer ihåg när jag kom hem från denna resa i fjällens domäner och klasskamraterna berättade att Jocke och hans band spelat i gympasalen medan jag var borta. Detta är något som jag fortfarande kan bli upprörd över, jag missade en spelning jag tjatade om i flera månader och jag vill så här i efterhand påstå att det var lite av min förtjänst att spelningen faktiskt ​gick av stapeln (om du läser detta Jocke och vill påstå något annat så vill jag inte höra, låt mig leva i min megalomani).​

Left Hand Solution släppte senare en demo, en MCD och två album för att sedan i mitten av 00-talet ha gått på lågvarv. Jag gillar allt de släppt men just ”Falling” har en speciell plats i mitt hjärta.

//Bure Bödel

Året var 1988, jag var tio år gammal och livet glittrade i nostalgins skymningsröda sken. Jag sitter på min klasskompis Krilles rum och fipplar med hans Amiga 500. Det var sommar och vi borde väl egentligen varit ute och byggt barkbåtar, täljt sälgpipor eller puttat runt på ett hjul/kadaver med en pinne. Men problemet var att ingen av de aktiviteterna hade en chans mot hans rykande färska kopia av ninjaspelet ”Shinobi” (om du tycker att det är vanligt med piratkopior idag, ta då en titt i en gammal diskettlåda nästa gång du får chansen).

Det var bara vi och hans tre år äldre bror Sebastian hemma och eftersom vi var ett par småglin så var det som bäst att vi höll oss på vår kant och han på sin (nu när jag läser detta så ser jag att detta börjar likna ett kapitel i någons självbiografi där författaren berättar om sin första homosexuella förälskelse). Vi sitter vid Krilles skrivbord och försöker desperat att få vår pixliga ninja att parera och eliminera huliganer och allmänt slödder. Under tiden har Sebastian, garanterat efter att syrligt ha poängterat alla våra tillkortakommanden, suttit och tryckt i sitt av hårdrock och tonårsodörer marinerade pojkrum och på högsta tänkbara volym lyssnat på vad som för mig mest lät som om en säck med katter skulle vara inblandade i en förödande flygkrasch.

Visst fan hade jag hört metal förr!

På dagis gick man ju runt och högljutt proklamerade ”Vinet under täcket” och ”Aj wanna raak” (samma dagis genomgick även en kort med intensiv Herreys-mani) och inte långt efter det så fick vi stifta bekantskap med Sveriges och USAs nya nationalsånger i form av The Final Countown och Heavens on Fire. Så visst hade jag hört metal förr, men jag hade aldrig ”lyssnat” på det. Så där satt vi nu som så många gånger förr, mitt i den slentrianmässiga svenska villaområdeallmogen, men så bytte Sebbe skiva och allt jag trodde mig veta om världen ställdes på ända… Första minuterna så reagerade jag inte nämnvärt då det mullrade på som vanligt genom väggen, men så plötsligt var det något som reste sig ur kakofonin, något som lät som änglarnas sång, syndarnas klagan och *insert-vitsig-liknelse-här*.

Det var med andra ord det coolaste gitarrsolot någonsin!

Jag frös till is, jag kunde se rummet från ovan, Krille pratade, men jag kunde inte höra vad han sa. En elektrisk omvälvande känsla slog som en behaglig pungspark rakt i mellangärdet och gick likt en tjackrysning genom min unga, men ack så värdelösa lekamen. Jag föll djupare och djupare in i en längtande trans, en längtan som snabbt slog en helnelson på min vilja. Jag släppte allt jag höll för händerna och ställde mig upp på ren reflex och gick sedan bestämt genom vardagsrummet och utan att knacka på (en dödsynd), så kliver jag rakt in i Sebastians rum och innan han hinner vädra sitt missnöje så kräver jag att få höra vad han lyssnade på. Han fann sig snabbt från chocken, lutade sig tillbaka och försökte låta så arrogant och hård som möjligt när han sa att:

– Det här är ”I´m Alive” från ”Keeper of the Seven Keys pt. 1” med det tyska speed metal bandet Helloween.

Jag lyssnar några sekunder, vänder på klacken, går ner för trappen och ut på deras gård, sedan springer jag genom skogar och ängar för att komma hem så fort som möjligt. Till min mors stora förtret så slänger jag upp ytterdörren och med skorna på (ännu en dödsynd) stormar jag uppför trappen till min fars musikrum, drar ut en låda och tar första bästa 90-minutersbandet jag kunde hitta och sedan sprang jag lika snabbt tillbaka till bröderna Nilssons residens.

Efter vad som kändes som att lyssna på en Eminenz-låt så var kopieringen äntligen klar. Sebastian förklarade att han valt bort en smäktande ballad för att han tyckte att den bara var ”en massa mjukt fjoll” och hade där istället slängt in en låt som hette ”Starlight” från deras första självbetitlade mini-lp.

Det är egentligen otroligt att jag minns denna 30 år gamla trivia för jag stod på helspänn och bara väntade på mitt tillfälle att kunna få tacka för mig, så jag kunde ta mig hem igen och kasta mig in i denna nya sköna värld som jag just upptäckt.

Året var 1988, jag var tio år gammal och livet var redan på väg utför.

/Dr Panzram

Om man är född innan millennieskiftet är sannolikheten ganska stor att ens musiksamling tog sina första stapplande steg med hjälp av audiokassetter. Så var det så klart även för min del. Till skillnad från Pastorn kan jag dock tyvärr inte skryta med att min första kassett var något med Iron Maiden. Inte heller min första LP eller första CD. Även i dessa format lyckades Pastorn debutera med Iron Maiden. Jag … ja, min första kassett var Europes ‘The Final Countdown’, 1987. Min första LP var Europes självbetitlade historia, vilken jag fick tag i 1988. Samma år, besynnerligt nog, fick jag även min första CD. Såhär i efterhand känns det faktiskt av två anledningar skitmärkligt att min käre far bestämde sig för att inhandla en CD-spelare, vilka vid den tidpunkten var långt ifrån standardinslag i hemmen. Den första anledningen består av att mina föräldrar normalt var extremt skeptiska till ny teknik för egen del. Som ett exempel kan det nämnas att de, efter intensiv övertalning, införskaffade en VHS-spelare så sent som 1992. Innan dess var det Moviebox som gällde om det skulle spisas video. Den andra anledningen är att de också ytterst sällan lyssnade på musik överhuvudtaget. Jaja, min första CD. Det var Europes ‘Wings Of Tomorrow’. Någon gång under 1988 släpptes för övrigt uppföljaren till ‘The Final Countdown’, det vill säga ‘Out Of This World’. Den hade jag, när jag tänker efter, också på kassett. Nu ska ju det här inlägget inte handla vare sig om Europe eller om Iron Maiden, men ändå. Någonstans ska man ju börja.

Jag märker att det är svårt att skriva om just kassetter utan att upprepa mycket av Pastorns tidigare inlägg i ämnet, då jag hade kunnat kopiera texten om Commodore 64-spel och liknande rakt av. Däremot hade jag ingen kompis vars bror påstods vara norrländsk mästare i Tae Kwon Do. Jag ska dock försöka karva in lite originalitet i mina kontemplationer om formatet i fråga.

Jag vet att jag vid tidigare tillfällen berättat om en mystisk skiv- och bokaffär i Härnösand, där jag växte upp. Den låg inne i det lokala ”köpcentret”. En mycket generös beskrivning av vad som egentligen var en estetisk våldtäkt av en stadskärna, i form av ett hiskeligt modernistiskt – eller snarare brutalistiskt – komplex i vilket man sprängt in en handfull affärer och sedan gett namnet Prisma.

På tal om brutalism, inhandlade jag i nämnda affär en hel del brutala stycken musik. Inget konstigt i det. Vad som däremot var konstigt, var att affären verkade få regelbundna sändningar med skivor från House of Kicks. Konstigt därför att ingen – och då menar jag detta nästan helt bokstavligt – förutom jag behagade köpa dem. Enorma mängder skivor blev således bara liggande ute i affären och fick till sist reas ut för en spottstyver. Inte ens då köpte någon dem. Förutom jag, då. Varför de här sändningarna bara fick fortsätta utan att någon sade stopp och belägg övergår verkligen mitt förstånd. Det blev inte mindre besynnerligt av att samtliga skivor som dök upp hade fått individuella, handskrivna beskrivningar av det musikaliska innehållet i form av klisterlappar fasttejpade på omslagen. Vem som skrev dem vet jag heller inte.

Det tog dock en stund innan de började reas ut. Innan dess fick man vackert punga ut ungefär hundrafemtio kronor för varje nyförvärv. Mycket pengar på den tiden för en person på fjorton-femton år med tillhörande svartfärgad page/mittbena och för stora bandtröjor. Men en ljusglimt uppenbarade sig i mörkret i form av den här affärens besynnerliga policy när det gällde bytesrätt på sålda varor. Man fick nämligen byta en skiva en gång om man ångrade sitt köp. Ja, fråga mig inte varför. De föredrog detta krångliga sätt att bedriva varuhandel istället för att, som de flesta skivnasare brukade göra, förse potentiella kunder med en CD-spelare och ett par hörlurar i vilka man kunde provlyssna på eventuella köp.

Detta ledde ju såklart i praktiken till att jag på detta vis fördubblade min samling med utgivna album. Man köpte en skiva, spelade av den, och gick sedan och bytte den. Två för en, kan man kanske säga. Samtidigt blev man ju tvungen att vara lite strategisk och först köpa den skiva som var av mindre intresse än den man slutligen skulle få i CD-format. Därför inhandlades Lord Belials ‘Kiss The Goat’, som spelades av på kassett, för att bytas ut mot Wrong Again Records första samlingsskiva.

De flesta av de här kassetterna har jag faktiskt kvar. Luciferions ‘Demonication’, Paradise Losts ‘Gothic’, Broken Hopes ‘Repulsive Conception’, Cannibal Corpses ‘The Bleeding’, Limbonic Arts ‘Moon In The Scorpio’, Dimmu Borgirs ‘For All Tid’ … ja, och så vidare. Det kan ju också tilläggas att några av de här bytena i efterhand inte var värst lyckade. Jobbigast var det när jag hade köpt Isengards ‘Vinterskugge’ och likt förbannat kände ett tvång att byta bort den enkom för att få ytterligare ett tillskott i samlingen. Det var med smolk i de skräckslagna skrikens bägare jag spelade av den för att sedan byta in den mot … ja, vad vet jag, Hypocrisys ‘Abducted’. Eller något.

Detta för in mig på en tanke om originalformat, och folk som har svårt att förstå vitsen i att vilja ha fysiska skivor istället för att lyssna på dem via Spotify eller liknande. Jag har generellt inget emot streaminglyssnande alls. På den här punkten är jag och Pastorn lika, också till det faktum att vi båda har betydligt mer till övers för Spotify än en egen hårddisk med rippat material. Fan vet varför. Jag hade tusentals rippade skivor på mina gamla datorer, men mp3-filer kändes väldigt mycket tråkigare än att lyssna via streaming. Märkligt. För övrigt har vi båda samma fäbless för CD framför vinyl. Något man tydligen inte ska tycka, men med några få undantag hamnade vi båda i konklusionen att vinyl ofta känns som en efterhandskonstruktion när det gäller black metal. Ganska bisarrt egentligen, med tanke på att vinyl alls inte var ett utdött format – och ofta, faktiskt, billigare än CD – när vi växte upp. Det var bara det att CD kändes … tja, mer slutgiltigt?

Icke desto mindre, tänker jag på de eventuella läsare som verkligen inte förstår vitsen med fysiska format. Vi är olika, inte mer med den saken, men samtidigt blir jag nyfiken på om ni heller inte såg någon skillnad på album som var avspelade på kassett jämte de faktiska skivorna – som hade omslag och var upptryckta antingen på CD eller vinyl? Eller, för den delen, som originalkassetter?

Jag var aldrig någon tapetrader. Inte i dess egentliga mening. Det kändes lite som att det inte riktigt behövdes. Jag började lyssna på black metal i form av Venom strax innan jag fyllde tretton, och i ungefär ett år framåt efter det lyssnade jag nästan enkom på det bandet och såg till att skrapa ihop så många skivor med dem som det bara gick. Först när jag började närma mig fjortonårsdagen kom det här med death metal och andra vågens svartmetall in i bilden. Det innebar i sin tur att jag i två års tid, innan jag började gymnasiet och dagligen pendlade till Sundsvall, fick inhämta djävulsmusik och kunskaper därom på egen hand. Men det räckte, då samlingsskivor (WAR Records! Osmoses ‘World Domination’! Nuclear Blasts ‘Death … Is Just The Beginning’!), sporadiska visningar på MTV och liknande utgjorde en rätt stabil bas. Och visst hade jag lite brevkompisar, eller vad man nu ska säga, som jag bytte musik med – men då främst blandband och i vissa fall lite mer obskyra saker.

Kanske ansåg jag helt enkelt mig inte ha tillräckligt med musik för att börja tapetrada. Sannolikt hade det dock inte varit några problem då jag köpte demokassetter, fanzines och skivor på distans av människor som hade egen distro och som satt på rejäla samlingar och var inne i gamet. Jag undrar därför, såhär i efterhand, om det berodde på att avspelningar av album inte kändes i närheten lika roliga att ha i kontrast med de faktiska originalverken – trots att de kassetter jag hade låg mig extremt varmt om hjärtat. Även om det inte var riktiga skivor, var de som sagt serious business. Jag var i det närmaste autistisk när det gällde att skriva ned låttitlar på de ibland hemsnickrade omslagen. Än idag skriker jag inombords när jag tittar på min kassett med Cannibal Corpses ‘Tomb Of The Mutilated’ och ser att en av titlarna inte till fullo rymdes på en rad och därför får ta upp plats även på den nedanför. Och om jag någon gång stavade fel, på säg låttitel nummer sexton in alles, slängde jag skiten och startade om på nytt. Det här var serious business. Trots det bleknade kassetterna i jämförelse med de ”äkta” verken, oavsett hur bra kvalitén på avspelningen än var.

Vad vet jag. Kanske är det också därför som jag aldrig varit värst upptagen med att samla på mig promoskivor heller, då de känns såpass fattiga i jämförelse. Utan att ha reflekterat över det tidigare märkte jag att både jag och Pastorn efter att ha inhandlat över femhundra skivor gemensamt på den senaste skivmarknaden att vi kontrasterar promoskivor mot vad vi kallar för ”riktiga” skivor – det vill säga ordinarie släpp. Detta trots att promovarianterna ibland är betydligt mer sällsynta och ekonomiskt sett mer värdefulla.

Kassetter. Avspelningar. Nu känner jag att jag bara måste slå på min gamla avspelning av King Diamonds ‘The Graveyard’. En mycket speciell kassett då jag skrev av samtliga texter för hand då någon kopiator inte fanns tillhanda. En sådan hade underlättat saker och ting.

Åh, vilka minnen.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Temamånad, spännande. När Pastorn la fram idén så fick jag tänka några minuter på vad jag skulle skriva om. Det finns många kassetter som spelat stor roll i mitt liv, men det är få som jag faktiskt har någon form av historia att associera dem till.

Till slut kom jag på att jag har en smått underhållande anekdot om ett kassettband som jag kan dela med mig utav.

Runt 91-92 fick jag en plastpåse med massa hemmainspelade kassettband av en släkting. Jag minns inte så jättemycket av själva innehållet förutom just en kassett. På ena sidan stod det skrivet ”Black Sabbath – Live at Last” och även om jag vid denna tidpunkt inte var så superinsatt i just detta band så kände jag såklart till dem. Jag hade mer lyssnat på band som Twisted Sister, Alice Cooper och Kiss under de tidiga åren. Jag gissar att det var just igenkänningsfaktorn som gjorde att jag började lyssna på denna kassett bland de kanske 20-30 som hamnat i min ägo. Jag blev helt förbluffad över detta album, det lät som inget som jag någonsin hört förut, det lät inte ens som jag hade fått för mig att detta band skulle låta. Det var tungt och hårt, jag var förälskad efter första lyssningen. Månaderna gick och jag lyssnade med jämna mellanrum på denna kassett, jag tog dessutom med bandet till klassdiscon på ”Roliga timmen” och försökte få mina klasskompisar att förstå storheten. Det gick väl inte så där jättebra dock.

Kanske ett eller två år senare köpte min lillebror ”Live at Last” på CD och när jag såg detta blev jag eld och lågor. Jag tog med CDn in i köket och sa åt min far att jag hade något att spela upp för honom. När han såg vad jag ville spela upp för honom så sa han föga imponerat att han visste såklart vilka Black Sabbath var. Det var nog så att han till och med hade ”Sabbath Bloody Sabbath” på vinyl någonstans. Jag slängde in CDn i spelaren och peppen var total, sedan ridå. Jag förstod inte alls vad det var jag lyssnade på, detta lät inte alls som musiken på min kassett. Förbryllat kliade jag mig i huvudet och det kändes som jag befann mig i någon form av alternativ verklighet. Vad fan handlade detta om, varför lät det inte som inspelningen som den jag hade i min ägo? Jag försökte förklara för pappa att såhär ska det inte alls låta, men han berättade att det var just precis såhär detta band lät.

Min föräldrar skilde sig när jag var rätt ung så när detta utspelade sig kunde jag inte ta fram kassetten då den fanns hemma hos min mor så jag fick låta alla frågor vila tills jag åkte tillbaka till min mor. När jag efter några dagar kunde försöka lösa mysteriet så undersökte jag den plastbit som höll på att ge mig gråa hår innan jag ens blivit tonåring. Mycket riktigt stod det ”Black Sabbath – Live at Last” skrivit men hur kunde det då inte vara samma inspelning som den på CDn? Till slut kom tanken till mig att jag kanske skulle lyssna på andra sidan och döm av min förvåning, musiken som kom ur mina högtalare lät som CDn hemma hos pappa. Jag plockade ur kassetten ur stereon och läste vad som stod skrivet på andra sidan som inte borde vara Black Sabbath.

Carcass – ”Necroticism”.

Nu började jag förstå vad det hela handlade om. Min släkting hade blandat ihop sidorna när han skulle skriva vad som fanns på varje sida. Det betydde att jag alltså hade lyssnat på Carcass tredje album under en längre tid i tron att jag lyssnat på Black Sabbath! Detta var min första kontakt med death metal.

/Bure Bödel

Det är temamånad här på Hatpastorns Likpredikan. I en hel månad ska grotta vi ner oss i kassetter i alla dess färger och former. Jag är fan överladdad och var så in i helvete nöjd med namnet kasseptember. De övriga i församlingen mottog  dock namnet med en viss iskyla. Måhända låter ordtrolleriet bättre i mitt huvud än det ser ut i skrift. Skit i det, kasseptember är det som gäller.

Jag älskar kassetter. Vilket fantastiskt format. Hela min uppväxt på 80-talet var synonymt med dessa små underverk. Commodore 64. Jag hade i runda slängar en miljard spel. Många piratkopierade på kassett. På den tiden var det här med piratkopiering en rätt smal sak. Man tog en kassett med spel på, sedan spelade man av den på en tom kassett. Barnsligt enkelt. Självklart hade jag en hel del originalkassetter med. Problemet med Commodore 64 var att även om man köpte originalspel så fanns det en stor chans att spelet ändå inte fungerade. Visst, man kunde hålla på och justera tonhuvudet med en liten skruvmejsel, men jag fick det aldrig att fungera. Men! Vilka minnen. Way of the exploding fist, The last ninja, Bop n rumble, Midnight resistance, UN Squadron, Subterranea, Beyond the ice palace, Barbarian, High noon, Mission elevator, Rampage, Jet set Willy, Operation Wolf, Rambo, Batman. Listan är oändlig. Fantastiska spel med fantastisk musik. Givetvis fanns det en hel del skit med då det rådde total anarki gällande publicering av spel. Alla fick vara med och någon direkt speltestning fanns inte så det var inte ovanligt att vissa spel helt enkelt inte gick att klara på grund av buggar eller att spelet inte var färdigt. Ett starkt minne är ett He-Manspel som helt enkelt bara slutar vid en bergvägg. Kokilskan. Sedan delar jag och Dr Panzram ett särdeles mörkt minne gällande ett spel vid namn The curse of Sherwood. Ni som tycker att Dark Souls är ett utmanande spel. Tjena. Försök då manövrera en liten ful jävel i vit dumstrut genom ett kolsvart dödsträsk utan karta.

Mellan 1986 och 1989 var min låtsasbrorsa ofta barnvakt åt mig av oklar anledning. Han hade exakt alla diagnoser och introducerade mig för allsköns videovåld då hans familj hade en VHS-spelare OCH kabel-TV. När jag var sex år körde han en double feature bestående av Poltergeist och Hajen. Den där scenen i Poltergeist när det vankas likmaskar i ansiktet är än idag inpräntad i min hjärna. Helvete så otäckt. Och spännande. Mina språkkunskaper var såklart bristfälliga och jag hann oftast inte läsa översättningarna så min låtsasbrorsa brukade köra en sammanfattning då som då alltmedan filmerna gick. Mest hittade han bara på. Kommer ni förresten ihåg produktionsbolaget Belisarius? I slutet på exempelvis Airwolf ser man Belisarius-logon skriven i sten. Äh, jag visar istället:

Min låtsasbrorsa lurade i mig att Belisarius var namnet på den grymmaste dinosauriefilmen som gjorts. Mycket råare än Godzilla. Sedan hittade han på en spektakulär handling. Det var inte förrän ganska många år senare som jag faktiskt förstod att hela Belisarius-historien var ett komplett ljug. Än idag blir jag dock djupt nostalgisk när jag ser produktionsbolagets logotyp träda fram.

Min låtsasbror var även overkligt bortskämd då hans föräldrar … ja, det här med ADHD och alla andra bokstäver var inte lika väldokumenterat på 80-talet så de kväste hans raseriutbrott med gåvor. Atari, Commodore 64, He-Mangubbar en masse och skivor och serietidningar. Någonstans runt 1987-88 introducerade han mig för ett amerikanskt band vid namn Guns N Roses. Jag gillade såklart vad jag hörde, men jag kunde inte koncentrera mig på någonting annat än hans T-shirt som hade det snyggaste trycket jag någonsin sett. Han förklarade myndigt att bandet han hade en T-shirt med hette Iron Maiden. Utan att ha hört en ton blev jag världens största fan.  Han spelade av några Guns N Roses-låtar på en kassett som jag fick med mig hem. Snällt såklart, men jag hade hellre önskat att han fyllt den till bredden med Iron Maiden.

I skolan pratade jag vitt och brett om Iron Maiden. Min klasskompis Lars berättade på rasten att hans brorsa hade några Iron Maiden-skivor som jag kunde spela av. Jag höll fan på att svimma. Efter skolan sprang vi hem till Lars och dundrade in på hans brorsas rum. Det rummet är än idag det coolaste jag sett. På dörren satt en enorm plansch på Freddy Krueger, sängen hade en INBYGGD klockradio och det var tapetserat med de fränaste affischerna man sett. Pantrar, hårdrocksband, lättklädda damer. Enligt Lars var hans brorsa även norrlandsmästare i taekwondo. Jag hängde med Lars ända upp till högstadiet och det lustiga är att jag ALDRIG sett hans bror. Han existerar ju uppenbarligen då han hade ett eget rum och att Lars och jag var livrädd för honom, men det finns något både roligt och märkligt i att aldrig ha sett människan med egna ögon.

Skivan jag spelade av den dagen hette ”Powerslave”. Herregud vilken religiös upplevelse. ”Aces high” liksom, jag höll på att börja gråta. Väl hemma gick den här kassetten varm. Så pass varm att när jag i vuxen ålder lyssnar på den på CD får jag en overklighetskänsla när det inte bryts mitt i ”The duellists” och när det inte svajar till rejält i ”Back in the village”. Sedan …  sista låten. Jag darrar fan. ”Rime of the ancient mariner”. Världens bästa låt. Det var Iron Maidens ”Powerslave” som gjorde mig till hårdrockare. Tätt följd av Iron Maidens ”Killers” och Metallicas ”Master of puppets”. Det var även min låtsasbror som introducerade mig för döds och black några år senare. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Kassetter. Ett format som fyllde min barndom med både spel och musik. Lägg därtill kassetterna med Tintin och Stjärnornas Krig. Ni vet Stjärnornas Krig där Chewbacca heter Tuggback och Millennium Falcon Årtusende Falken. Helvete vilket mäkt. Jag har kvar de flesta kassetterna än idag. Heidenhammer är dock den som vinner. Han har ALLA Tintin-kassetter. Det är fan respekt. Fantomenkassetten är även den sjukt tung. De skrattande piraterna och fingret. Gastkramande äventyr.

När man blev äldre hängde kassetterna med, om än med tyngre innehåll. En av mina första demos var Left Hand Solutions ”Falling” från 1993. Lokal doom. Råbra givetvis. Sundsvall Underground-kassetten från 1994 gick även den varm. Darklands, TGU (pre-The Kristet Utseende), Skaplig Fraktur. Nostalgiskt sprängstoff. Mellan typ 1988 och 1998 härskade även blandbanden i mitt liv. Helvete vad mycket musik man upptäckte och avnjöt på dessa hemmasnickrade samlingsvolymer. Ett välplanerat blandband, man blir glad. Än idag. Lägg därtill alla skivor man bandade av i sann piratkopieringsanda. En av mina största utmaningar rent layoutmässigt var när jag bandade av Mob 47s ”Garanterat mangel” åt en polare och tog på mig uppgiften att medelst bläckpenna skriva ner alla titlarna. Ja, det är 87 låtar. En annan höjdare var när jag kopierade Bal-Sagoths ”Starfire burning upon the ice veiled throne of Ultima Thule” av min polare Rasmus och det var dags att plita ner titlarna. OS i karpaltunnelsyndrom. Ett lustigt fenomen gällande denna piratkopieringsfrossa är musiker som klagar över illegal nedladdning när de har 300 kassetter i samlingen med avspelade skivor från ungdomen.

När det blev standard för i stort sett alla att ha en dator med CD-brännare dog mycket av det här ut. Blandskivor i all ära, men det är inte samma sak. Sedan finns det något sorgligt och fattigt med en piratkopierad CD-skiva. Visst, man har all musik och ljudkvalitén är i stort sett densamma som på originalskivan men … det känns inte rätt. När Internet och hela MP3-boomen kom blev det ännu fattigare. En skiva i digitalt format på en hårddisk liksom. Smidigt och lättillgängligt, men helt utan charm. Streamingtjänster som Spotify är dock lite bättre. Fråga mig inte varför, men det känns bättre med Spotify än en hårddisk fullmatad med musik. Nackdelen med denna lättillgänglighet är lättillgängligheten. Oftast lyssnar man inte på hela skivor utan bara på de låtar som fångar ens uppmärksamhet vid första lyssningen. På så vis missar man de där monumentala låtarna som växer fram efter upprepade lyssningar. Å andra sidan anser många att de inte har tid att lyssna in sig eftersom det finns så mycket man kan välja på som är bra på första vändan. Är inte det rätt otroligt? Vi lever i en värld där i stort sett all musik, film, spel och underhållning finns ett knapptryck bort. Inte konstigt att alla är deprimerade och utbrända.

När kassetten förklarades död levde den vidare i skuggorna. Black metal, death metal, noise, industri, ambient, dansband. Idag är kassetten mer levande än någonsin. Många vill få det till att massa hipsters kommer och drar formatet i smutsen. Äh, jag tycker inte vi ska vara så dömande. Även om man tillfälligt kan få spader av att se en tvättäkta fullblodshipster vara inne och stöka på ens subkulturella territorium får man ändå säga att de för mycket gott med sig. Finöl, märkvärdiga hamburgare, retrospel och ett uppsving i både vinyl, VHS och kassett-sfären. Man får ta det onda med det goda. Däremot blir jag FULLKOMLIGT JÄVLA GALEN när det kommer till prissättningen på begagnade varor. Såhär är det. En begagnad CD ska kosta max 50 kr. Det är sedan gammalt. En femtiolapp och vips är du ägare till någon mellanplatta med Hades som du egentligen inte ens vill ha. Det är så det ska gå till. Vad ska du ha för den där plattan med Isvind? Jadu, ska vi säga en femtiolapp? Taget. Inte något jävla vad skaru ha för Thy Grief-plattan ja sju miljarder Euro tack.

CD. 50 kr.

Nu gled jag i sedvanlig ordning från ämnet, men kassetter. Fan vad jag älskar kassetter. Ljudet, formen, lukten. ”Dance of December souls” på solvarm kassett i en SAAB 900. Extas. Morbid Noizz. Mystic Productions. Jag saliverar. Nu är det kasseptember och denna månad kommer vara en hyllning till ett format som format alla som haft en rimlig uppväxt. Och kom inte dragandes med något snack om Minidisc. Där är dörren. Ut. Det blir tidig lunch för dig. Som vanligt. Ut. Vi är en för mycket här inne nu. Lunch. Nu. Ensam. Som vanligt. Ut.

Minidisc …

Vilken jävla idiot.

På återseende.

/Hatpastorn