Kasseptember. Heidenhammer och den bisarra bytesregeln.

Om man är född innan millennieskiftet är sannolikheten ganska stor att ens musiksamling tog sina första stapplande steg med hjälp av audiokassetter. Så var det så klart även för min del. Till skillnad från Pastorn kan jag dock tyvärr inte skryta med att min första kassett var något med Iron Maiden. Inte heller min första LP eller första CD. Även i dessa format lyckades Pastorn debutera med Iron Maiden. Jag … ja, min första kassett var Europes ‘The Final Countdown’, 1987. Min första LP var Europes självbetitlade historia, vilken jag fick tag i 1988. Samma år, besynnerligt nog, fick jag även min första CD. Såhär i efterhand känns det faktiskt av två anledningar skitmärkligt att min käre far bestämde sig för att inhandla en CD-spelare, vilka vid den tidpunkten var långt ifrån standardinslag i hemmen. Den första anledningen består av att mina föräldrar normalt var extremt skeptiska till ny teknik för egen del. Som ett exempel kan det nämnas att de, efter intensiv övertalning, införskaffade en VHS-spelare så sent som 1992. Innan dess var det Moviebox som gällde om det skulle spisas video. Den andra anledningen är att de också ytterst sällan lyssnade på musik överhuvudtaget. Jaja, min första CD. Det var Europes ‘Wings Of Tomorrow’. Någon gång under 1988 släpptes för övrigt uppföljaren till ‘The Final Countdown’, det vill säga ‘Out Of This World’. Den hade jag, när jag tänker efter, också på kassett. Nu ska ju det här inlägget inte handla vare sig om Europe eller om Iron Maiden, men ändå. Någonstans ska man ju börja.

Jag märker att det är svårt att skriva om just kassetter utan att upprepa mycket av Pastorns tidigare inlägg i ämnet, då jag hade kunnat kopiera texten om Commodore 64-spel och liknande rakt av. Däremot hade jag ingen kompis vars bror påstods vara norrländsk mästare i Tae Kwon Do. Jag ska dock försöka karva in lite originalitet i mina kontemplationer om formatet i fråga.

Jag vet att jag vid tidigare tillfällen berättat om en mystisk skiv- och bokaffär i Härnösand, där jag växte upp. Den låg inne i det lokala ”köpcentret”. En mycket generös beskrivning av vad som egentligen var en estetisk våldtäkt av en stadskärna, i form av ett hiskeligt modernistiskt – eller snarare brutalistiskt – komplex i vilket man sprängt in en handfull affärer och sedan gett namnet Prisma.

På tal om brutalism, inhandlade jag i nämnda affär en hel del brutala stycken musik. Inget konstigt i det. Vad som däremot var konstigt, var att affären verkade få regelbundna sändningar med skivor från House of Kicks. Konstigt därför att ingen – och då menar jag detta nästan helt bokstavligt – förutom jag behagade köpa dem. Enorma mängder skivor blev således bara liggande ute i affären och fick till sist reas ut för en spottstyver. Inte ens då köpte någon dem. Förutom jag, då. Varför de här sändningarna bara fick fortsätta utan att någon sade stopp och belägg övergår verkligen mitt förstånd. Det blev inte mindre besynnerligt av att samtliga skivor som dök upp hade fått individuella, handskrivna beskrivningar av det musikaliska innehållet i form av klisterlappar fasttejpade på omslagen. Vem som skrev dem vet jag heller inte.

Det tog dock en stund innan de började reas ut. Innan dess fick man vackert punga ut ungefär hundrafemtio kronor för varje nyförvärv. Mycket pengar på den tiden för en person på fjorton-femton år med tillhörande svartfärgad page/mittbena och för stora bandtröjor. Men en ljusglimt uppenbarade sig i mörkret i form av den här affärens besynnerliga policy när det gällde bytesrätt på sålda varor. Man fick nämligen byta en skiva en gång om man ångrade sitt köp. Ja, fråga mig inte varför. De föredrog detta krångliga sätt att bedriva varuhandel istället för att, som de flesta skivnasare brukade göra, förse potentiella kunder med en CD-spelare och ett par hörlurar i vilka man kunde provlyssna på eventuella köp.

Detta ledde ju såklart i praktiken till att jag på detta vis fördubblade min samling med utgivna album. Man köpte en skiva, spelade av den, och gick sedan och bytte den. Två för en, kan man kanske säga. Samtidigt blev man ju tvungen att vara lite strategisk och först köpa den skiva som var av mindre intresse än den man slutligen skulle få i CD-format. Därför inhandlades Lord Belials ‘Kiss The Goat’, som spelades av på kassett, för att bytas ut mot Wrong Again Records första samlingsskiva.

De flesta av de här kassetterna har jag faktiskt kvar. Luciferions ‘Demonication’, Paradise Losts ‘Gothic’, Broken Hopes ‘Repulsive Conception’, Cannibal Corpses ‘The Bleeding’, Limbonic Arts ‘Moon In The Scorpio’, Dimmu Borgirs ‘For All Tid’ … ja, och så vidare. Det kan ju också tilläggas att några av de här bytena i efterhand inte var värst lyckade. Jobbigast var det när jag hade köpt Isengards ‘Vinterskugge’ och likt förbannat kände ett tvång att byta bort den enkom för att få ytterligare ett tillskott i samlingen. Det var med smolk i de skräckslagna skrikens bägare jag spelade av den för att sedan byta in den mot … ja, vad vet jag, Hypocrisys ‘Abducted’. Eller något.

Detta för in mig på en tanke om originalformat, och folk som har svårt att förstå vitsen i att vilja ha fysiska skivor istället för att lyssna på dem via Spotify eller liknande. Jag har generellt inget emot streaminglyssnande alls. På den här punkten är jag och Pastorn lika, också till det faktum att vi båda har betydligt mer till övers för Spotify än en egen hårddisk med rippat material. Fan vet varför. Jag hade tusentals rippade skivor på mina gamla datorer, men mp3-filer kändes väldigt mycket tråkigare än att lyssna via streaming. Märkligt. För övrigt har vi båda samma fäbless för CD framför vinyl. Något man tydligen inte ska tycka, men med några få undantag hamnade vi båda i konklusionen att vinyl ofta känns som en efterhandskonstruktion när det gäller black metal. Ganska bisarrt egentligen, med tanke på att vinyl alls inte var ett utdött format – och ofta, faktiskt, billigare än CD – när vi växte upp. Det var bara det att CD kändes … tja, mer slutgiltigt?

Icke desto mindre, tänker jag på de eventuella läsare som verkligen inte förstår vitsen med fysiska format. Vi är olika, inte mer med den saken, men samtidigt blir jag nyfiken på om ni heller inte såg någon skillnad på album som var avspelade på kassett jämte de faktiska skivorna – som hade omslag och var upptryckta antingen på CD eller vinyl? Eller, för den delen, som originalkassetter?

Jag var aldrig någon tapetrader. Inte i dess egentliga mening. Det kändes lite som att det inte riktigt behövdes. Jag började lyssna på black metal i form av Venom strax innan jag fyllde tretton, och i ungefär ett år framåt efter det lyssnade jag nästan enkom på det bandet och såg till att skrapa ihop så många skivor med dem som det bara gick. Först när jag började närma mig fjortonårsdagen kom det här med death metal och andra vågens svartmetall in i bilden. Det innebar i sin tur att jag i två års tid, innan jag började gymnasiet och dagligen pendlade till Sundsvall, fick inhämta djävulsmusik och kunskaper därom på egen hand. Men det räckte, då samlingsskivor (WAR Records! Osmoses ‘World Domination’! Nuclear Blasts ‘Death … Is Just The Beginning’!), sporadiska visningar på MTV och liknande utgjorde en rätt stabil bas. Och visst hade jag lite brevkompisar, eller vad man nu ska säga, som jag bytte musik med – men då främst blandband och i vissa fall lite mer obskyra saker.

Kanske ansåg jag helt enkelt mig inte ha tillräckligt med musik för att börja tapetrada. Sannolikt hade det dock inte varit några problem då jag köpte demokassetter, fanzines och skivor på distans av människor som hade egen distro och som satt på rejäla samlingar och var inne i gamet. Jag undrar därför, såhär i efterhand, om det berodde på att avspelningar av album inte kändes i närheten lika roliga att ha i kontrast med de faktiska originalverken – trots att de kassetter jag hade låg mig extremt varmt om hjärtat. Även om det inte var riktiga skivor, var de som sagt serious business. Jag var i det närmaste autistisk när det gällde att skriva ned låttitlar på de ibland hemsnickrade omslagen. Än idag skriker jag inombords när jag tittar på min kassett med Cannibal Corpses ‘Tomb Of The Mutilated’ och ser att en av titlarna inte till fullo rymdes på en rad och därför får ta upp plats även på den nedanför. Och om jag någon gång stavade fel, på säg låttitel nummer sexton in alles, slängde jag skiten och startade om på nytt. Det här var serious business. Trots det bleknade kassetterna i jämförelse med de ”äkta” verken, oavsett hur bra kvalitén på avspelningen än var.

Vad vet jag. Kanske är det också därför som jag aldrig varit värst upptagen med att samla på mig promoskivor heller, då de känns såpass fattiga i jämförelse. Utan att ha reflekterat över det tidigare märkte jag att både jag och Pastorn efter att ha inhandlat över femhundra skivor gemensamt på den senaste skivmarknaden att vi kontrasterar promoskivor mot vad vi kallar för ”riktiga” skivor – det vill säga ordinarie släpp. Detta trots att promovarianterna ibland är betydligt mer sällsynta och ekonomiskt sett mer värdefulla.

Kassetter. Avspelningar. Nu känner jag att jag bara måste slå på min gamla avspelning av King Diamonds ‘The Graveyard’. En mycket speciell kassett då jag skrev av samtliga texter för hand då någon kopiator inte fanns tillhanda. En sådan hade underlättat saker och ting.

Åh, vilka minnen.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

2 svar till “Kasseptember. Heidenhammer och den bisarra bytesregeln.”

  1. Konstigt det där med att lyssna på streamat vs egenrippat. Personligen så har jag så otroligt svårt att uppskatta/lyssna på album/låtar som jag inte någon gång köpt fysiskt eller iaf minst betalat för. Är liksom en tvångstanke som alltid hoppar fram de få gånger jag lyssnar via streamingtjänster nu för tiden. Antar att det är en skada då man växt upp under en tid då man mer eller mindre var tvungen att köpa och aktivt leta upp det man ville lyssna på istället för att konstant bli matad med ny musik och alltid ha den ett klick bort.

    • Heidenhammer Says:

      Håller med om att det är märkligt att det (för egen del) känns rimligare med streaming istället för rippade skivor. Jag tänker mig att det kan vara något så enkelt som att det på Spotify, och oftast även på Youtube, finns lite info om artisten man lyssnar på i form av omslag och liknande.

      En kort period fanns även ett program som spelade in internetradio åt en automatiskt, och vars samlade låtar sparades på ett konto, online. Av någon anledning gillade jag att lyssna via den – fram till dess att programvaran ansågs bryta mot upphovsrätt. Den fick dock fortsätta finnas med modifikationen att låtarna istället sparades ned till ens hårddisk. När detta inträffade tappade jag helt intresset. Vet inte varför, förutom att det kanske tog alldeles för stor plats. Antar att den första versionen kändes mer som dagens streaming och att den andra blev ganska snarlik rippade skivor, förutom att hårddisken fylldes med skit man alls inte ville ha.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: