Edit 1: Textkonceptet är det som ska belysas. Självaste Heidenhammer kliade sig i skallen över denna så då kan det vara lämpligt med en liten hint vad man ska lyssna efter.
Edit 2: Är det bara jag eller är Youtube hyfsat ologiska när det är OK att stjäla saker från kända TV-serier men inte när DIMMU BORGIR sjunger ”Bleppe Bleppe Blåbärsfjäll” i black metal-turkhits del 2? Rättighetstjafs är inte ist krieg.
/Förintelseförsamlingen
Det gick att bräcka CRADLE OF FILTH. Ska jag vara helt ärlig trodde jag att det skulle bli svårt men ett gäng glada tjecker antog utmaningen och lyckades knäcka britterna på slutspurten. Med två foton bör tilläggas.
Jag antar att de flesta redan beskådat dessa tjeckers numera klassiska bandfoto som togs i samband med deras debutalbum ”Night monumental evil”. Det finns egentligen inte så mycket att säga som inte redan har sagts men de ska ha beröm för att de är konsekventa iallafall. Ska man visa upp öststatstorson så ska givetvis syntspelerskan inte vara sämre. Självklart är hennes magiska namn Lilith. Jag vet att det inte kryllar av klatschiga artistnamn för kvinnor men kom igen, alla kan inte heta Lilith. Med en snok som passerat rigor mortis i ena handen och ett svart ljus i den andra sköter hon den esoteriska delen i denna bildpresentation. Fotografiet var för övrigt redan censurerat när jag hittade det på surnätet. Det var nog lika bra. Man vill ju inte hetsa upp sig i onödan.
M ”Satan” Midgard Antichrist, rimligt artistnamn, vill inte vara sämre. En härligt risig frisyr stoltserar han med och likt ett körsbär på toppen av en metrosexuell glassbomb sitter en mäktig vikingahjälm. Exakt samma hjälm kunde köpas på Lek & Hobby i Sundsvall på 80-talet för en spottstyver. På riktigt. Jag dyrkar genren black metal men ibland gör den det så förbannat svårt för mig. Det är inte konstigt att man utvecklat ett hatbrock i pannan efter alla gånger man dunkat pannloben i väggen i ren desperation.
Bloodlord. Humor vore om det visade sig att det är samma Bloodlord som spelar bas i LORD BELIAL, här listigt förklädd i norra Europas största bandana. Ett plagg jag alltid avskytt. Ursäkta mig, denna tjecks fullständiga magiska namn var ju L ”Pagan” Bloodlord of 6.6.6., hur kunde jag glömma det? Bilden är lite oskarp men visst ser det ut som att han hotar ett kranium med en deodorant?
Blackcount Baalberith. Uppenbart nöjd över att ha knyckt yxan från M ”Satan” Midgard Antichrist låter han pagefrisyren fladdra i vinden och saliven triumferande torka bort från gnagartänderna. För damerna serveras här en stor portion ögongodis då han låter musklerna spela över den tjeckiska kalopskroppen. Konkav bröstkorg ist krieg. När jag ser den här spensliga varelsen vill jag bara trycka upp honom mot ett skåp och stjäla hans lunchpengar. Kallar man sig själv Blackcount Baalberith är nog skolgången ett evigt gatlopp.
M ”Von” Luciferious. Hade jag haft en prins Valiant-frisyr skulle jag också göra mig själv till en eunuck genom att genomborra både penis och pung med ett svärd. Alla med någon sorts form utav kunskap om genren vet att om man är korthårig (läs: syntare) har man kåpa på bandfotot. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Varför kan alla inte bara förstå det? Kåpa: ja. Hög hatt: nej. Bandana: Absolut inte. Enkla regler.
Nu kanske man tror att mardrömmen är över men tro mig, den har bara börjat. Tack vare ett tips så kollade jag upp ENOCHIAN igen och det var då jag fick se att de tagit ett nytt foto. Ungefär tio år efter att den första bilden togs är de tillbaka med besked.
Högst upp till vänster har vi välbekanta Blackcount Baalberith, numera en tjeckisk version av den gamle Stockholmsprofilen Peter Nagy. Trots att han skippat, eller kanske tack vare att han skippat, liksminket levererar han en inte alls genomusel insats. Det har dock blivit några hamburgare sedan det förra fotot togs och han ser inte speciellt övertygande ut när han mest bara står och fiser ute i det gröna. Instinkten att trycka upp honom mot ett skåp och stjäla hans pengar har tonats ner. Nu vill man mest bara ge honom en lavett och en mild utskällning.
Lila morgonrock och svart kåpa. Innovativ lösning må jag säga. Detta uppbackat av ett liksminkat anlete som ser mest förvånat ut. Att spela volleyboll med ett getingbo i en bankomatkö känns mer genomtänkt än detta. Seriöst, vad håller han på med? ENOCHIAN har harvat på sedan 1994 och med tanke på allt spott och spe de måste ha genomlidit genom åren tycker man att de kanske skulle fattat galoppen. Icke sa Nietzsche. Marbuel heter iallafall den syntspelande fåntratten som tagit över efter Lilith. Jag undrar förresten vad Lilith gör idag? I min fantasi ser jag henna vandra omkring i det sardoniska tjeckiska landskapet, skrikandes uråldriga trollformler med sina sataniska bröst hotfullt fladdrandes i nattbrisen. Jag behöver semester.
Ibland skär det i hjärtat när man ser människor som så gärna vill men inte riktigt kan. Baron Asmodeus. Vad ska jag egentligen ta mig till med dig? En blå skjorta med rejäl krage gott folk. Är detta det nya svarta? Hade denna sångare haft ett par rävar på axlarna eller en bläckfiskhjälm som ett visst norskt gäng envisas med att klä sig i vore extasen total. Ishockeyfrisyren är dock legendarisk. Enligt rykten ska David Hasselhoff gråta sig till sömns varje natt av avundsjuka. Medan de salta tårarna rinner längs hans solbrända ansikte fantiserar han hulkandes ihop anti-flyers sprängfyllda med okvädesord och stinkande lögner riktade mot ENOCHIANs generella riktning.
Proppmätta mörkerkrigare i blåjeans som kallar sig själv Angel of Death har jag alltid känt en viss aversion mot. Denna Angel of Death är inget undantag.
Vindögd och på huk. Låter som en generationsroman skriven av en ironisk 80-talist. Vinnare av kragkampen är iallafall gitarristen Svargot, även känd som Tjeckiens svar på Mr Burns. Man förstår varför han står på huk. Plötsliga luftströmmar kan vara en farlig antagonist när man har så mycket vikt tyg runt halsen.
Tänk om det skulle finnas en musikvideo med de här helvetesriddarna. Vore inte det alldeles underbart?
/Hatpastorn
Vaksamma läsare kanske minns när jag redogjorde för det amerikanska projektet SATANIC CORPSE. Ett högst dubiöst sammelsurium av tveksamma riff, blå peruker och avlånga latexprodukter uppkörda där solen aldrig lyser. Jag trodde att kvinnan bakom bandet, Belita, var ett unikum. En särling i musikbranschen.
Givetvis hade jag fel.
Efter ett tips från min gamle vapendragare Günther Satan Göring visade det sig att en argentinsk honvarelse vid namn Vivian Black redan 1990 gick i bräschen för denna typ av mörk konst. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Vivian är dock inte lika explicit i vare sig image, musik eller lyrik som Belita men det hon tappar i uppseendeväckande beteende tar hon igen rejält i kvantitet. Den gode Vivian har nämligen släppt otaliga musikvideor varav de flesta verkar vara inspelade vid samma tillfälle då både dekor, platser och idéer återanvänds likt riffen på DARK FUNERALs ”Vobiscum Satanas”.
Den videopresentation som föll mig mest i osmaken var dock ”Slaves of lust”. Tänk er de tröttaste riffen ni hört blandat med ett skådespel som doftar mjukporr a la TV4 tidigt 90-tal. Att Vivians röst gradvis transformeras till en pervers South Park-liknande stämma gör inte detta mindre märkligt. Blundar man kan man nästan se Cartman sjunga dessa erotiskt laddade hymner på bruten engelska.
Mycket ska man se och gillar ni denna video finns det gott om annat smaskens att finna på hennes Youtube-kanal.
När jag var tretton bast gick jag som prao på stadens badhus. Arbetsuppgifterna var bland annat att rengöra den robot som på nätterna rullade omkring på bassängens botten och samlade upp allt avskräde som badgästerna hävt ur sig under sina vilda vattenäventyr. För att uttrycka sig milt var det hyfsat ofräscht att dagligen spola rent den från plåster, död hud och tamponger. Andra arbetsuppgifter var att agera simlärare åt mongoloider. På riktigt. Jag antar att det bland annat är dessa erfarenheter som gett mig järnpsyket att genomlida all denna katastrofmusik, men även jag har mina begränsningar. Nästa vecka kommer att tillägnas musik som för en gångs skull är bra.
Vi får se hur det går.
/Hatpastorn
Idag passerade denna Likpredikan 50000 läsare eller träffar eller vad nu mätaren till höger på sidan representerar. Detta måste givetvis firas. Ur arkivet har vi i Förintelseförsamlingen grävt fram en sällsynt rå intervju med MARDUK från guldåret 1993 som tidigare bara kunnat beskådas om man tillhörde den lyckliga skaran som hade den avspelad på VHS. Bildkvalitén kan väl diskuteras men den tillför bara en extra smula nihilism.
Varje gång jag tittar på det här klippet kommer jag till samma konklusion. Det var bättre drag i intervjuerna förr i världen.
Mycket nöje.
/Förintelseförsamlingen
I mitten på 90-talet var skivbolaget Cacaphonous Records på G. De plöjde ut plattor med bland andra CRADLE OF FILTH som vid den tidpunkten var hypade bortom allt vett. I stort sett alla dyrkade dessa vampyrromantiska britter och man kan tacka EMPEROR för mycket av deras framgång. Om inte Dani Filth och hans muntra män agerat förband åt dessa norska giganter hade det varit betydligt mindre snack om dem. Nu sitter säkert den yngre läsarskaran och fnittrar förtjust över att jag tar CRADLE OF FILTH i försvar men ni skulle bara veta hur det såg ut i skolkatalogerna för en sisådär femton år sedan. Antalet sanna mörkerkrigare som bar britternas tröjor är imponerande. Apropå skolkataloger finns det mycket smaskens att finna. Mer om detta vid ett senare tillfälle.
För att återgå till Cacophonous Records så annonserade de överallt. Ingen kunde undgå att bli informerad om skivetikettens rykande färska alster. Det var där jag upptäckte DEINONYCHUS för första gången. Albumet hette ”The silence of december”. Omslaget var för tidpunkten snyggt och logotypen fick med beröm godkänt. Själva beskrivningen bolaget gav av skivan var mest kryptisk, som så ofta var fallet med deras marknadsföring. Man fick inget större hum om hur själva skivan lät men det såg i alla fall lovande ut. En tid senare damp Sound Pollution-katalogen ner i brevinkastet i det Hatpastorianska föräldrahemmet och i den kunde man läsa följande om DEINONYCHUS förstlingsverk:
A mix between BURZUM, ABRUPTUM and ENSLAVED. A killer!!!
Behöver jag ens säga att jag höll på att flyga ur stolen av förtjusning? Tack vare ett gudomligt ingripande beställdes dock aldrig detta förmodade mästerverk och åren gick. 1998, 3 år efter att undertecknad fick nys om bandets existens satt jag och bläddrade i Ginza-katalogen efter brakfynd och fann konstellationens andra platta ”The weeping of a thousand years” för blott tio spänn. Ännu ett gudomligt ingripande infann sig och jag beställde inte den heller. Det är nu det börjar bli märkligt. Inte långt efter detta fick en polare till mig ”The weeping of a thousand years” som present av en gemensam bekant. Denna gemensamma bekant är för övrigt den absolut sämsta musikern jag någonsin befunnit mig i samma replokal som men det är en annan historia. Glada i hågen gick jag och min gamle bundsförvant hem till mig och skickade in CD-skivan i stereoanläggningen. I 3 år hade man ändå väntat på att få höra detta band som enligt Sound Pollution var vad man i folkmun brukar kalla för ”the shit”. Att vår gemensamma bekant tidigare beskrivit plattan på följande vis gjorde inte peppet mindre:
Den låter som BURZUM fast bättre.
Av alla svarta stinkande lögner jag någonsin hört kan detta mycket väl vara den värsta. Ur stereon ljöd den mest vedervärdiga och skrattframkallande dynga jag hade hört. Konvolutet var proppfullt med bilder, den ena värre än den andra så i ren panik satte jag mig och lusläste texterna för att få någon sorts form av grepp över detta soniska fiasko.
Det jag fick fram var att snubben bakom detta projekt var en holländsk lirare vid namn Odin. Denne Odin spelade alla instrument själv förutom synt. Detta kommer jag komma tillbaka till lite senare. Texterna var skrivna i jagform och handlade om hur deppad han var för Odin var minsann en vampyr och hans fjälla hade dött för 200 år sedan. I drygt en timmes tid grät han ut om detta och skivtiteln ”The weeping of a thousand years” känns än idag kolossalt befogad.
Jösses.
Efter att skivan tog slut gick min kamrat hem till sig och ”glömde” listigt kvar plattan hos mig. Tolv år senare står albumet fortfarande och skäms i min samling under bokstaven ”D”.
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens vart jag ska börja i denna sågning men vi gör det lätt för oss och nöjer oss med låt två för den är representativ för hela albumet. ”A gathering of memories” heter spektaklet.
0 – 0:35. Några nonchalanta slag på ridecymbalen samt en kvarliggande illalåtande syntmatta ebbar ut och ett ostämt akustiskt gitarrplock tar vid. Uppenbart rastlös bakom trumsetet slår den holländske vampyren Odin lakoniskt på cymbalerna för att accentuera de melankoliska tonerna. Man börjar omedelbart få en bitter smak av kuk i käften.
0:36 – 1:39. Här bär det iväg. Den inledande orala klagostormen är omöjlig att inte brista ut i ett hjärtlöst skratt åt. Att holländaren senare sjöng i BETLEHEM känns passande. Trumspelet lämnar en hel del att önska och då är jag generös i min bedömning. Han har nämligen koordinationsförmåga som en korv och kan man inte ens spela en rak fyrtakt än mindre sätta en enda pukvandring utan att skämma ut ett helt land bör man överlåta jobbet åt någon annan. Han hyrde som bekant in en kille som sköter syntspelandet. På tal om synt överröstar Casio-körerna allt i denna tvivelaktiga ljudbild men den sågande elgitarren som hörs i bakgrunden kan man lika gärna strunta i eftersom det är ett genuint skitriff. 52 sekunder in i denna malström av uselhet tar Odin sig ton och bölar likt en lätt skadeskjuten älgko som våldtäktsduschar sig ren efter ett osmakligt intermezzo med Hagamannen. Efter 1 minut och 24 sekunder händer dock något unikt. Jag har aldrig hört någon gråta i toner förut. Innovativt.
1:40 – 2:27. Ni minns kanske att jag nämnde att vampyren HYRT IN en syntspelare. Lyssna och njut när denna anlitade virtuos lägger körer som skulle få MESHUGGAH att klia sig i skallen. Att riffet suger och att varje trumfill är så desperat att man utvecklar skörbjugg är bara början på vad som komma skall. En nedpitchad berättarröst förtäljer följande hjärtesnörpande dekret:
Yes, it is possible to know ”pain” without a heart
That night of August though centuries ago has left me lonely
Plötsligt börjar Odin att i baktakt hamra på cymbalerna och tankegången verkar vara att ju hårdare han slår desto bättre. En spännande lösning.
2:28- 3:31 . Stålsätt er för nu vankas det refräng eller vad man nu kan kalla det. Allas våran favoritvampyr når nu ett vokalt crescendo när han helt enkelt bara hulkar fram ordet ”no”. Har man husdjur, exempelvis en hund, får detta parti en mycket underlig respons hos våra fyrfota vänner. En av mina gamla vapendragare stod för övrigt i storfyllan för nästan tio år sedan och sjöng en imponerande a capella-version av BINNIKE BENGT & ROY RÖVMUNS ORKESTERs nationalepos ”Kapten bög” på en svensk festival. Åskådare till detta var bland annat Jörgen Sandströms hund som förtjust ylade med. Ett fascinerande skådespel. För att återgå till låten verkar Odin vara mer än nöjd över detta parti då det maler på så många varv att tiden släpar sig fram med avskurna hälsenor. Jesper Strömblad dök förresten upp när det sjöngs ”Kapten bög” och att han kunde texten utantill och glatt sjöng med gjorde att IN FLAMES växte i mina ögon. Kanonfestival.
3:32 – 4:34. Likt en kär gammal vän återkommer till slut låtens andra parti men den bekantskapen surnar snabbare än den melon Heidenhammer drällde över hela min lägenhet i somras. Har ni aldrig känt stanken av en skendöd melon så kan jag nämna att WATAINs liveframträdanden har en ljuvare odör.
4:35 – 5:22. De otajta syntarna gör comeback och det är här jag brukar fantisera om vad producenten till den här skivan tänkte när plattan spelades in. Att han helt enkelt inte bara satte en påle i hjärtat på Odin för avsluta allas lidande är obegripligt.
5:23 – 6:27. Refrängdags gott folk. Gråtfesten fortskrider och nu närmar man sig ett apatiskt sinnestillestånd där man inte längre bryr sig om någonting.
6:28 – 7:12. Trummorna upphör och den akustiska gitarren plockas fram medan mustiga syntsjok väller över en likt en kelsjuk återupplivad Sune Mangs. När detta epos äntligen tar slut känner man sig faktiskt en smula smutsig. Jag tror jag gör älgkon sällskap i duschen för jag behöver en rejäl skrubbning.
/Hatpastorn
Förra veckans avsnitt av ”Suspekta ögonblick” behövde ingen närmare förklaring. Denna vecka ska vi dock ge oss in i den franska vampyrromantiska black metal-scenen och då kan det vara bra med en liten bakgrundshistoria.
Bandet vi kommer att se idag är inga mindre än CELESTIA. En grupp som givetvis hypats och hyllats av anledningar jag aldrig kommer att förstå. Undertecknad har själv beskådat dessa fransoser live och även om det inte var lika illa ställt som i klippet ni snart ska få se så var det likväl en veritabel mardröm. När sångaren och bandpappan Sir Noktu gjorde det aktiva valet att låta sitt rörelseschema bestå av kvasidramatiska konvulsioner för att understryka hur excentrisk han var fick jag nog. Att det musikaliska var lika osexigt som en duett mellan en groggfull Doro Pesch och en skendöd lök behöver jag inte ens nämna.
Sedan starten 1995 har denna konstellation släppt 23 alster, samtliga sprängfyllda med tvivelaktig black metal. Lägg därtill texter som är så pretentiösa att Dani Filth framstår som textförfattare åt IMPALED NAZARENE. Att CELESTIA på fullaste allvar döpt ett av sina musikaliska verk till ”A cave full of bats” säger egentligen allt.
Som bonus slänger jag in låten ”Death of the lizard queen”. Sötare introriff har jag inte hört sedan GEHENNA skapade stor magi på deras debut ”First spell”. Att herr Noktu är ägare av en gång i tiden hyfsat intressanta skivbolaget Drakkar Productions är nog den största anledningen till att folk brydde sig om det här gänget.
ANCIENT, kom tillbaka. Allt är förlåtet.
/Hatpastorn
Håvard Ellefsen, en person som varit orsak till många spekulationer.
Med korten på bordet får jag ärligt talat säga att jag aldrig varit någon större fantast av hans musik oavsett vilken pseudonym han använt sig av för att marknadsföra den. Ändå har han alltid funnits någonstans där i bakgrunden och jag har aldrig helt förlorat intresset för honom som artist. Kanske låter det underligt. Om långnäsan blivit intervjuad i något fanzine har jag alltid haft lust att läsa innehållet. Om han släppt någon ny skiva har jag åtminstone alltid fått med mig titeln – och det finns många och större artister inom scenen jag gjort betydligt mindre än så för.
Efter del 1 av serien ”Suspekta ögonblick” här hos Pastorn föddes idén om att göra en Mortiisspecial. Frågan var bara hur denna bäst skulle skrivas.
Att gå igenom samtliga av Ellefsens verk har nog ingen av oss tid med, och i ärlighetens namn är nog ingen särskilt intresserad heller. Vad som däremot skulle kunna lyfta ett och annat ögonbryn vore att ta sig an hans mer obskyra alster, att plocka russinen ur kakan – eller godbitarna från smörgåsbordet – sett till hans omfattande diskografi.
Ett par inledande ord vore på sin plats. Jag har alltså aldrig riktigt tagit till mig något av det han varit upphovsman till. Ändå har jag hört det mesta han krystat ur sig under de snart 20 år han varit verksam. Väldigt märkligt när man tänker efter.
Alla känner väl till denna spetsnästa Lordiprototyps koppling till black metal-scenen. Ellefsen var under en kortare tid basist i EMPEROR och hann där med att skriva texterna till två av bandets största hits, ”I am the black wizards” och ”Cosmic keys to my creations and times”. Utan att gå djupare in på detta har jag alltid undrat hur hans basspel egentligen lät vid den här tiden. MORTIIS tre första verk är nämligen så musikaliskt primitiva – vilket jag tror aldrig var ett självändamål i hans fall – att de påminner mer om förenklade versioner av pekfingervalsen i ambienttappning än orkestrala skuggvärldshymner. Ellefsen har i senare intervjuer varit helt öppen med att de studiotekniker som varit närvarande vid inspelningarna slitit sitt hår över artistens tillkortakommanden vid syntarna. Nu var Håvard förvisso basist och inte keyboardist i EMPEROR, men det får mig i alla fall att undra om han verkligen var med och spelade på riktigt – eller helt enkelt axlade rollen likt en svartmetallens svar på Sid Vicious.
Jag har i alla fall en stor sympati, och till viss del respekt, för Mortiis av den anledningen att han aldrig varit rädd för att göra precis vad fan han velat och även lyckats få sina verk släppta – på tiden innan det blev legio för vilket skitband som helst att fisa ur sig 50 släpp om året (typ SATANIC WARMASTER). Hur detta egentligen gick till vet jag inte, men han måste i alla fall varit starkt övertygad om storheten i de egna verken.
Problemet med hans musik har mest berott på att han alltid velat spela lite mer tekniskt än vad han för tillfället klarat av. I och för sig inget direkt fel med detta. Musiken har helt klart haft potential, men han skulle nöjt sig med att först verkligen behärska de tekniker han använt sig av. Och så har det liksom fortsatt. År ut och år in.
FATA MORGANA
Jag minns än i dag när jag läste i Dolores katalog 1995 … ja, jag har redan sagt det där om tiden innan Internet. För den yngre läsarskaran bör det kanske i alla fall berättas att man lättast fick tag i råa plattor genom att beställa dem hos diverse bisarra återförsäljare. En av dessa var Dolores Records beläget i Göteborg, som skickade ut kataloger till de som anmält intresse. Dolores skulle i sig kunna vara föremål för en specialare då de använde sig av några minst sagt okonventionella försäljningstaktiker – som att utannonsera skivor de inte hade, än inte släppts eller helt enkelt enbart var påhittade.
1995 eller möjligtvis året därpå fanns i alla fall FATA MORGANAs debut utannonserad i nämnda katalog. Dolores lockade med att detta var Mortiis senaste alster och att ”även din mormor skulle kunna lyssna på detta”.
Eh?
Nu vet inte jag hur andra var lagda, men som rå 15-åring var INTE detta ett försäljningsknep som gick hem hos mig. Således fick jag aldrig för mig att beställa den. Det gjorde jag förvisso heller inte med något annat Mortiis släppte runt denna tidpunkt.
Sedan gick åren. Träffade aldrig på skivan hemma hos någon förutom i Hatpastorns kassettlåda, så det kan knappast varit en storsäljare. Sedan kom Myspace med allt vad det innebär och en kylig dag i januari förra året fick jag ett infall att ta igen det jag tidigare missat. Sagt och gjort, FATA MORGANAs första giv låter mycket riktigt som något min mormor kunde klämt på om hon vetat hur en CD-spelare fungerade och om hon varit ett stort fan av soundtrack till obskyra äventyrsrullar med tveksam budget. Faktiskt ganska trivsamt.
Sedan kom jag till släpp nummer två.
Jag hade ingen aning om att FATA MORGANA gjorde mer än en fullängdare, men tydligen hade också en EP sett dagens ljus någon gång 1996. Och tro mig när jag säger att jag står mållös när det gäller en eventuell beskrivning av hur detta låter. En förvrängd röst inleder den första låten och tillika titelspåret ”Space race”. Man hör inte ett ord förutom titeln. Sedan drar det igång med blippbloppsyntar och sjaskigt programmerade keyboardtrummor. Resultatet låter som en italodiscoversion av någon 80-talsgrupp Gud glömde, blandat med ljudeffekter från inofficiella ”200 i samma kassett”-Nintendospel. Lägg därtill att trots programmering är allting samtidigt otajt. Makalöst.
CINTECELE DIAVULI
Av någon outgrundlig anledning fanns en gång denna 10-tummare i min ägo. Tror jag köpte den blint av Kristian från SURVIVAL UNIT, men är inte helt säker. I alla fall tog jag med den hem till min gode kamrat Aronsson för en genomlyssning. Ingen av oss hade faktiskt hört talas om detta sidoprojekt till Flekskroknes tidigare, vilket gjorde det lite över genomsnittet spännande.
Och vad nådde våra öron? Tja … vi kan väl säga som så, att om originalitet är ett självändamål kammade Ellefsen hem full pott. Först var vi inte säkra på om vi lyssnade på eländet på rätt varvtal. Efter ett byte gick det heller inte att avgöra. Detta må göra detsamma om det är ett dronesläpp man lyssnar på – jag hade en LUSTMORD-vinyl som lät helt OK oberoende av hastighet – men detta …
Jag kan enklast beskriva det som om Anton LaVey spelat in en uppföljare till sin platta ”Satan takes a holiday”, där han framför halvt klassiska låtar i bisarr orgeltappning blandat med MIDI-syntar och falsksång. Samtidigt som han utvecklat svår ADHD, regredierat till barndomen och funnit trygghet i att återuppta kontakten med den karnevalsmusik han livnärde sig på i ungdomen. Ja, antingen det eller som musiken till ett gudsförgätet Commodore 64-spel av den typ som normalt hade felmeddelandet ”syntax error” knutet till sig. En liten detalj i sammanhanget är att en av låtarna – ”Goulless” – senare kom att hamna i förbättrad version på MORTIIS-släppet ”Keiser av en dimension ukjent”.
CINTECELE DIAVULI tog priset för det otvivelaktigt mest bisarra mina känsliga öron hört fram till dess.
Mig veterligen uppfann Mortiis i och med sitt projekt VOND den tvivelaktiga genren DSBM – trots att musiken på debuten ”Selvmord” inte har ett spår black eller ens metal i sig. VOND var, såvitt jag vet, först med att porträttera extrem diskbänksrealism. Musikaliskt är detta något av det jag gillat bäst av Håvards backkatalog. Minimalistisk, depressiv men på något udda sätt också upplyftande syntmusik (ambient är det, i alla fall i mitt tycke, inte riktigt tal om).
Uppföljaren ”The dark river” finns det inte så mycket att säga om förutom att det fortsätter i ungefär samma spår som debuten. Tredje given däremot – ”Green eyed demon” – kan gå till historien som den mest poänglösa utgåva som någonsin spelats in. Ett par tjutande syntetiska toner utgör bakgrund till ett sammelsurium av samplingar från olika skräckfilmer på ett sätt som skulle få MORTICIAN att framstå som moderata i sitt stjälande. That’s it. Varför i hela världen detta fick släppas övergår mitt förstånd.
En EP vid namn ”AIDS to the people” var utannonserad (i alla fall hos Dolores) men släpptes aldrig. Synd. Även på den konceptuella punkten hade VOND varit först.
Det finns både mycket och lite att säga om den musik han … tja, att kalla det ”slog igenom” med är väl att ta i. Vad jag syftar på är den så kallade första eran. Detta musikaliska hopkok gick under många namn men jag vill minnas att ”dark dungeon music” till sist blev den etablerade termen. Dark ambient har det liksom aldrig varit i det här fallet heller. Likt CRADLE OF FILTH i sina första inkarnationer hajpades detta bortom sans och förnuft. ALLA älskade MORTIIS. Varför kan man egentligen undra, då skivorna i efterhand knappast kan sägas ha åldrats likt bättre viner. Faktum är att de två första plattorna är olyssningsbara och de försök jag gjort att lyssna igenom dem har alltid resulterat i vad vi på redaktionen brukar kalla för ”att göra en Van Helsing”. Försök titta igenom den filmen och du märker efter en stund att du, utan att veta hur det gick till, plötsligt gör något helt annat då du lämnat TV-soffan på grund av ditt undermedvetna revolterat mot understimulansen och tagit kommandot över din zombifierade lekamen.
Platta nummer tre, tidigare nämnda ”Keiser av en dimension ukjent”, är den enda jag egentligen uppskattat. Förmodligen för att jag betalade dyra pengar för den. De skivor som sedermera följde blev aldrig direkt spännande och när ”The stargate” släpptes var måttet rågat. Kommentarer överflödiga. Det skall dock sägas, att själva konceptet kring MORTIIS ändå har en anmärkningsvärd plats i BM-scenen – trots att det musikaliskt sett aldrig haft något med den att göra. Utformningen, lanseringen, seriositeten och allt förtjänar någon slags respekt.
Något att tillägga? Tja … en glömd godbit i VHS-arkivet hemma hos Dr Panzram förtjänar faktiskt att tas upp här. Cold Meat Industry tyckte tydligen att det här med videor vore en lyckad idé och vem kan göra det bäst om inte herr Ellefsen? Sagt och gjort, innan någon visste ordet av fanns det över 20 minuters ögongodis att beställa från butiken i Linköping.
Hur såg då detta ut? I själva låten som visualiseras på skärmen deklarerar protagonisten att han ”vandrer”. Och det gör han. Vandrar. Kortfattat består detta spektakel av att Ellefsen, iförd full mundering, tar sig en promenad i någon gammal slottsruin. Dessa scener varvas sedermera med spännande närbilder på bäckar, stenar samt en och annan istapp. Vi kan i och med detta dra slutsatsen att MORTIIS gjorde sig bäst på foton och inte framför en begagnad handkamera.
Jag har fortfarande inte fått ta del av den litterära skatten vid namn ”The secrets of my kingdom” Ellefsen författat om MORTIIS förehavanden i andra dimensioner. Om någon har detta förmodade mästerverk till utlåning eller till salu, hör gärna av er. Kuriosa är nog bara förnamnet.
Tack för kaffet.
/Heidenhammer
DSBM, eller depressive suicidal black metal om man så vill, är en ytterst suspekt släkting i svartmetallfamiljen. Grundidén är god. Sorgsen och atmosfärisk black metal med skapelseföraktande lyrik är en perfekt cyanidschnitzel när man vill kanalisera fram en melankolisk sinnesstämning. Begreppet DSBM, eller Myspace-black metal om jag själv får bestämma, är nytt för på den tiden man exempelvis lyssnade på STRID, BETLEHEM, tidiga KATATONIA och ANCIENT WISDOM var det aldrig snack om att de banden tillhörde en speciell fraktion. I annonser stod det max ”atmospheric black metal” eller bara ”doom/black-metal”. I mitten på 2000-talet exploderade denna stilart, mycket tack vare SHININGs framgångar och det var ett tag helt omöjligt att hålla reda på alla band som poppade upp likt finnar efter man torkat ansiktet med insidan av en tom chipspåse. I ännu ett infall utav total hjärndödhet tänkte jag botanisera ibland några av de nya akterna som på ett eller annat sätt fångat mitt intresse. Det stora problemet med DSBM är att för varje bra band man upptäcker tvingas man utstå ett tjog totalt poänglösa skitband som bara urholkar genrens redan skamfilade rykte.
Om ni undrar varför jag inte kommer att redogöra för ett enda svenskt band beror det på att det är ett kapitel för sig. När jag får ork ska jag sätta tänderna i de myriader av grupper som har risiga bandnamn och skitnödiga texter. Det är ett par stycken om man säger som så.
TRIST
Sedan 2004 har denna tjeckiska konstellation skitit ur sig 16 släpp och då har jag inte räknat med de otaliga sidoprojekten. Om medaljer delades ut för varje gång bandet lånat riff ifrån BURZUMs monumentala platta ”Filosofem” skulle TRIST göra storslam likt den pundande ADHD-simmaren Michael Phelps. Eftersom de låter så pass mycket BURZUM kan jag inte tycka att det är direkt uselt. Det är mest bara, håll i er nu för här kommer poängen, trist. Maken till utstuderad svartmetall har jag inte hört sedan ABYSSOS gjorde intrång i min stereo med deras hurtiga ”Together we summon the dark” för drygt tio år sedan. Det är för övrigt en platta som kommer att hårdgranskas i segmentet ”Lånat? Tribut? Stulet?”.
För att återgå till TRIST. Logon är trist. Layouten på skivorna är trist. Musiken är trist. Texterna är rätt trista de med.
Det som alltid förbryllat mig en smula är den inofficiella tävlingen gällande vem i genren som skurit sig hårdare än min hemmagjorda bearnaisesås. Snubben bakom TRIST ligger bra till. Jösses hur han ser ut. Det är nästan imponerande hur han hinner vara så produktiv på ett musikaliskt plan då självskadebeteendet ligger långt bortom hobbynivå. En annan sak som gjort mig konfunderad är att det är extremt få i denna genre som faktiskt tar livet av sig. För varje svartmetallmusiker som tagit livet av sig har vi ett tjog popsnören som stryprunkat sig själv till Nangijala. Lite märkligt faktiskt.
GRIS
Nöff.
Att dessa kanadicker heter GRIS, franska för ordet ”grå”, har roat mig många gånger. Putslustiga Göteborgsdoftande vitsar om att de är ”svinbra” samt att vissa riff har en skön ”knorr” går inte att undvika. GRIS är faktiskt rätt OK, inte lika bra som sidoprojektet MISERE LUMINIS, men väl värda att kolla upp om man vill ha sig en dos sorgset tryffelbökande black metal.
OK, jag erkänner. De är faktiskt bra men bandnamnet går inte att släppa.
GRIS.
Fantastiskt.
Det jag verkligen gillar med det här bandet, förutom det rent musikaliska, är att de har vettet att satsa på kvalitet istället för kvantitet. Sedan starten 2006 har de bara släppt två fullängdsskivor. Tänk om fler grupper förstod vikten i ett starkt låtmaterial, vad betydligt intressantare det skulle vara att botanisera i ny musik då. Skräckexempel som STRIBORG, DROWNING THE LIGHT, ZARACH ’BAAL’ THARAGH och genomruttna ZEBULON KOSTED verkar tro att den som släppt flest skivor innan man dör vinner. Det räcker med att titta på de gängens diskografier så tappar man all sorts form utav livslust. Vart ska man börja liksom? Som tur är behöver man inte kolla upp de grupperna alls då samtliga suger så hårt att deras kräkreflexer försvunnit för eoner sedan.
HÖSTKÄNSLOR
Här drar jag gränsen. Jag skiter högaktningsfullt i att denna duo kommer ifrån Peru och att deras kunskaper i det svenska språket helt uppenbart är bristande. HÖSTKÄNSLOR är, har alltid varit och kommer alltid att vara ett USELT bandnamn. Jag vet inte hur ni känner men namnet ger mig mer associationer till att mysa i soffan än att avsluta livet i ett skitigt badkar. Musikaliskt är det en tafflig variant av ALCEST och LANTLÔS och ingen som inte har ett ohälsosamt intresse för black metal bör kolla upp dessa peruaner(?) närmare.
När ska vansinnet egentligen ta slut? Bandnamnen KYRKBRAND och DÖDSDYRKAN är fortfarande lediga. Skynda och fynda gott folk.
DODSFERD
Jag hade för några år sedan det stora antinöjet att beskåda det här spektaklet live. Allt var försenat på grund utav en slapp organisatör så man fick stå som en veritabel idiot och vänta i en halv evighet på att plågan skulle ta slut. Att se detta band tramsa runt på scenen gjorde inte humöret ett dugg muntrare. En korthårig kavat grek med corpse paint och kedjor tjöt likt ett brandlarm låt ut och låt in och eftersom samtliga trudelutter var minst tio minuter långa sögs livslusten ur en väldigt snabbt. Att ”hitsen” bar följande namn gjorde inte saken bättre:
”You called it resurrection, I call it a fairytale for human parasites, Your kind!”
”Pale forest sing for the dead”
”You were talking about a kingdom; What the fuck is that!!!”
”I can easily destroy all the things I have created!”
”Suicide was created by your incompetence”
När jag äntligen trodde att de spelat klart kom nådastöten. En katastrofal version av BURZUMs gamla örhänge ”A lost forgotten sad spirit”. En del av mig själv dog den där kvällen i Holland. Spelstället? Givetvis Baroeg i Rotterdam. Jag gissar att de flesta musikanter som läser denna skrift har erfarenheter av den betongbunkern.
Grekiska DODSFERD är alltså inget jag rekommenderar annat än i ett avskräckande syfte. Att projektet släppt tio alster på sex år skrämmer mig.
DAYS OF OUR LIVES
Like sands through the hour glass, so are the days of our lives.
Alla som någon gång i sitt liv varit arbetslös har fastnat i antingen ”Kvinnofängelset” eller ”Days of our lives”. Så är det bara. De riktigt förtappade själarna fastnade även framför ”Renegade” medan socialbidraget tickande in på kontot. Till er yngre läsare kan jag nämna att vi snackar om så kallade ”TV-program”.
Jag hoppas att ”Days of our lives” inte går på TV i Gibraltar för annars finns det inget som kan försvara detta genomruttna bandnamn. Musikaliskt en medioker sörja av trötta riff och upprepningar. Texterna är plumpa och allting känns bara så meningslöst och fel. Omslaget till enmansbandets hittills och tack och lov enda släpp förklarar egentligen allt. Han vill så gärna hänga med de tuffa grabbarna men hans misstänksamt lena hy talar för att det närmaste han kommit ett själskadebeteende var när fåntratten av misstag klämde mansbrösten i frysfacket. Kul med ett band ifrån Gibraltar dock.
NOCTURNAL DEPRESSION
Fy fan vilket anskrämligt elände det här är. Populära hos kidsen givetvis, vad hade man väntat sig? Att bandet har över 160000 lyssningar på sin Myspace bara på deras ”hit” ”Nostalgia” får mig att titta ut genom fönstret och önska att världen stod i ett hav av lågor. Har ni sett musikvideon?
Förlåt.
Herr Suizid, hjärnan bakom det här projektet, vägrar att spela live så han ett band som sköter den biten åt honom. Rimligt? Att de låter bättre live än vad Herr Suizid gör på skiva gör inte det här mindre märkligt. Här har vi iallafall gruppen som inte skäms över att vräka på hela födelsedagstårtan på tallriken trots att det inte är deras fest. Jag saknar egentligen ord så kolla en gång till på videon så förstår ni vad jag menar. Kombinationen kråsskjorta och nitarmband har aldrig varit OK och av alla artister i denna undergenre så är NOCTURNAL DEPRESSION den som känns minst trovärdig.
Jag bjuder på ännu en musikvideo så ni verkligen förstår poängen.
DEEP-PRESSION
Det räcker med att se bandnamnet så vet man vad som vankas. Nämen, har herr Trist ifrån TRIST varit insyltad i detta? Vad paff jag blir. Gå in på bandets Myspace och lyssna på låten ”Happy days”. Det är nämligen det mest intressanta de gjort.
Att det uppenbarligen ska vara en skymf eller humoristisk blinkning riktad mot genrekollegorna i HAPPY DAYS ignorerar jag.
Skämt åsido är DEEP-PRESSION, bandnamnet till trots, inte så tokiga. Är man på rätt humör är deras musik njutbar även om det oftast bara låter som ett mellanparti i en gammal MY DYING BRIDE-låt. Att de sedan 2006 släppt tolv alster gör att man inte har tid, ork eller lust att kolla upp dem närmare såvida man inte brinner för dylik musik eller är lätt utvecklingsstörd. Om de bantat ner diskografin till max två fullängdsskivor hade det mycket väl kunnat bli en riktig rysare.
Apropå rysare, en polare till mig skrev en gång i tiden den bevingade textraden:
The forest is deep and so am I
Han hävdar än idag att han var ironisk.
HAPPY DAYS
Jag har medvetet undvikit den här konstellationen men i samband med detta arbete var jag tvungen att kolla upp dem då namnet dök upp i diverse fanzines och på nätet en gång för mycket för att jag helt ska ignorera dem. Till bandets försvar är introt på låten ”Abigail” en ganska kul idé. I övrigt är det samma visa vi hört förut. Akustiskt intro, introt spelat med dist, avgrundstjut, slafsig fyrtakt och evighetslånga vändor. Åtta släpp sedan 2007 har det blivit så det saknas inte skaparglädje i den här genren i alla fall. Tidigare i denna nekrokatekes skämtade jag att jag skulle dra igång ett musikaliskt projekt bara för att poängtera hur enkelt det är att skriva sådan här musik. Håll i hatten säger jag bara. Vem vet vad jultomten kommer med när Förintelseförsamlingens Skivbod slår upp dörrarna.
För att vara så deprimerade saknar många av gängen inte en känsla för ironi i alla fall för det dyker upp titt som tätt både i bandnamn och i låttitlar. Ironi är kul men visst känner man sig en smula blåst på kebaben när man vill lyssna på något deppigt och möts av titlar som ”Myspys” och ”Humörets bottenvåning”. Ansvariga för dessa titlar är omåttligt populära LIFELOVER, ett band så Stockholmsironiskt att man varken vet ut eller in.
Hur tolkar man exempelvis detta?
Hittade i samma veva ett gammalt klipp med ANCIENT WISDOM ifrån 1994.
WHEN MINE EYES BLACKEN
Av alla namn man kan döpa sitt musikprojekt till ansågs detta vara rent guld. Man tar sig för pannan. Att man kan vara deppig i Nya Zeeland är helt uppenbart för här är det inte precis tjo och tjim och klackarna i taket.
Enmansband – Check.
Lökigt bandnamn – Check.
Akustiska intron – Check.
Låtar runt tiominutersstrecket – Check.
Uppskurna armar – Check.
Hysteriskt kacklande sång – Check.
Katastrofalt trumspel – Check.
Desperat sågande popriff . Check.
Självömkande lyrik – Check.
Ja, ska man lyssna på sådan här musik kan man lika gärna lyssna på den här underläppsdarrande hobbiten med eftersom det är samma visa som vi hört tusen gånger förr. Är det förresten bara jag som tycker det är lika festligt varje gång man kliver in på de här livshatande människornas Myspace-sidor och läser att de har tusentals vänner i vännerlistan. Det här med Internet slutar aldrig att förbrylla mig. För att återgå till NOCTURNAL DEPRESSION så skriver det gänget den minst sagt märkliga tackfrasen ”Depressive hails” när någon stackare godkänner deras vänförfrågan. Vad i getsatans pestskugga är egentligen en depressiv hälsning? Hur låter den? Hur ser den ut? För min inre vansinnesvision ser jag en blek tonåring med konkav bröstkorg och flottig idiotfrisyr som blygt tittar ner i backen och knappt hörbart viskar ordet ”hej”. Det måste vara ett ”depressive hails”.
Depressive hails… Jösses.
I’M IN A COFFIN
Jag vet inte vad som är värst, bandnamnet eller att ena snubben i den här duon kallar sig för Sad-ist. Den andra dystergöken kallar sig Adorable. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Bandfotot, ja vad ska man säga. Ena killen sitter i bermudashorts och solglasögon med en hund i famnen och den andra står i duschen och blöder. Lägg till skivomslaget som föreställer en racerförare som åker fram i skogen fastspänd på en stock och vi vet hur detta kommer att låta.
Bedrövligt.
Sångfågeln skämmer ut sig utan en tanke på morgondagen och det musikaliska kämpar med att komma ikapp. Det här gänget missar målet hårdare än vad fotbollstitanen Klas Ingesson gjorde på 90-talet.
Nä, nu står jag inte ut längre. All denna misär har fått mig till att ligga i fosterställning och lyssna på FATA MORGANAs självbetitlade album ifrån 1995. Det var Mortiis lattjolajbanprojekt och sötare musik får man leta efter. Undrar om man en vacker dag kommer att orka göra en djupdykning ibland alla märkliga dark ambient-skivor man äger. Västerviksbandet GRIMs epos ”Färd” förtjänar iallafall en rejäl åthutning.
God natt.
/Hatpastorn
Lite finkultur mitt i veckan skadar aldrig. Heidenhammer har på senare tid förkovrat sig i det finska bandet BARATHRUMs texthäften och resultatet är skrämmande. Det som är imponerande är hur texterna, både grammatiskt och innehållsmässigt, blivit sämre och sämre för varje album.
Mycket nöje.
/Hatpastorn
BARATHRUM har varit ett av de där banden som mest bara funnits med i bakgrunden utan att man tagit någon större notis om dem.
I ett gammalt nummer av Tales of the Macabre läste jag en intervju med dem som åtminstone väckte mitt intresse något sånär – jag minns den i alla fall till dags dato – men jag undersökte aldrig saken närmare. Vet inte riktigt varför. I alla fall skulle den saken ändras många år senare och detta på grund av en viss låttitel.
”I am very possessed”.
En sak leder som bekant till en annan. Jag var tvungen att undersöka om mannen och poeten bakom bandet, Sova, bjöd på fler guldkorn. Och som det sägs i början av min He-Mankassett ”Fånge i gyttjegraven”: nu beger vi oss i väg…
BARATHRUMs två första album bjuder inte på några större överraskningar, vare sig musikaliskt eller lyriskt. Texterna påminner mest om sämre försök till att skriva kopior av tidiga texter av VENOM, med allt vad det innebär sådär 14 år för sent.
Låt nummer sju på ”Eerie” heter ”The twilight” och handlar om… vargar, antar jag och innehåller raderna:
The might and the dark and it’s safe
The herd of the wolves gathers
Beasts of the might and the dark
The age of the Fenriz come to pass
Detta ger oss en liten föraning om vad som komma skall. Den storartade lyriken fortsätter i nästa låt, ”Black goat”:
I see horny lady copulating with black goat
I see goat above, I see goat below
Nästa giv, ”Infernal”, bjuder inte på några fantastiska textrader så vi hoppar till ”Legions of perkele” från 1998. Här börjar det hända saker, i varje fall rent grammatiskt:
I bring the fire from the hell
I am a demon warrior
Listen for this doom bell
It tolls for this burning torch
”Last day in heaven”, en slags egenkomponerad variant av VENOMs ”At war with Satan” vaggar in lyssnaren i en våldsam historia. Här ser man att textförfattaren börjar ta ut svängarna rätt rejält:
One hundred of Satan’s angels, somehow they lost to the heaven
And what a helluva party, they had over there…
…The legions of the hell, attacked to the heaven
There were no survivors, after this invasion from the hell…
…Good turned to evil
Green changed to red
Colours of the heaven
Changed to negative
Last day in heaven!
Titelspåret ”Legions of perkele” manar fram BARATHRUMs legioner som BATHORYs gamla rökare ”Of doom”, fast på ett mer explicit vis:
I have lots of wounds
In my corpse but still
But still I am fighting
Sometimes with the chainsaw
Nästa släpp, ”Saatana” från 1999, inleds med del två av den saga som tog sin början på skivan före. ”Dark sorceress 2” berättar en historia som bäst kan beskrivas som någonting skrivet och inlämnat till en lågstadiefröken av en 9-åring. Man kan på något vis känna tröttheten hos den matta kvinnan som tar sig för pannan då hon vet vad som väntar. Det är alltså inte första gången Sova vill bevisa för andra om sin stundande författarkarriär. Vi nöjer oss med de två inledande verserna:
Fort surrounded by waters during that winter of battles
Those waters were covered by diamondlike ice
In that castle of stone under siege of curved sabres
It was so freezing, so cold and no food
Sorceress of that castle got an idea to help
Them away from the hunger to the victory of war
She just needed to practice sex magic with the warlord
Lord from enemy side to fulfil victory rite
I låt nummer fem, ”Helluva agitator”, berättar antagonisten om sin livsplan. I rim.
Now listen if you dare, I’m most evil nightmare
I call saints to sin, and always, yes, I win
Innocence I ruin, I ask all you to join
Join this hellish feast of the inferno’s beast
Visan fortsätter:
So if I’ll see white guards of the heaven’s gates
I will tear them in the parts because hell is my place
I am just on the vacation from my work in the hell
I’m the regent of damnation, ruler of the hell itself
DARK FUNERAL berättade i en intervju om hur de samlat attiraljer från bögmodeplatser på nätet. HADES hade redan gjort det innan (åtminstone av bilderna från ”… Again shall be” att döma). Men BARATHRUM tar det hela ett steg längre med att deklarera en stundande fest i Sodom:
Leather and bullet belts
Spikes, blades and chains
Sinister black metallers
It’s time for feast tonight
Vomit, blood and semen
Headbanging metal men
Gloomy, dark and dim
Ready for the sin
”Okkult” från 2000 innehåller låten som från början fick mig att höja på ögonbrynen, ”I am very possessed”. Tyvärr har en del av de andra texterna mesat ur och blivit väl Napalm Records-romantiska, men nog bjuds vi på en och annan godbit i alla fall – åtminstone i nyss nämnda stycke:
I am very possessed by demons of hell
They shake my mind and I can tell
They make me do things that none could
Lots of their blood I’ve been drinking
Och som för att bryta av det romantiska tjafset slängs följande brasklapp in i infernobrasan:
Whores of Hades, revel in lust;
To worship the master, coming they must!
Whores of Hades, ready to fuck!
If you don’t please them, they cut off your cock…
”Venomous”, från 2002, då? Tja, ”Lusifer” åkallas genom följande invokation;
Lusifer – bring me your wisdom
Lusifer – Lusifer
Oh, so bright you are
And so gloomy
Wrath for Christians
So great
Annars var det inte så mycket att gotta sig åt, utan vi går raskt vidare till senaste och kanske sista given ”Anno aspera”. Introt ”Antikristus neutronstar” har i alla fall en lovande titel. Det romantiska dravlet är som försvunnet, för här är det raka rör redan från början:
Throw your sperm on the stomach,
Stomach of priest’s child
Necrophilism in the night
Morbid corpse desecration
En frontalattack på Jehova beskrivs grafiskt i ”G.I.D”:
Axe attack, hit to head
War cry, slaying flesh
Screaming weapon, chainsaw
Spilling blood, G.I.D.
God is dead!
Det infernaliska angreppet på allt heligt fortsätter sedan i ”Mother of Christ”:
Mother of Christ, you are boring
You are fucked, and then forgotten
Bloody whore, open your wrists
Don’t show me your face, go away
Leave me be, you sucking fucking bitch
Infernal amatorr, I am nuclear conductorr
För att inte tala om det följande spåret ”Crucifix masturbation”:
Wife of Josef, called Maria
Was raped once, by her God
Raped Maria, God’s possession
Raped Maria makes me so horny
Look at Maria, her tits and her butt
It makes me horny, so horny
Orgies so impure, black semen
Morbid ritual, the ritual
Slutordet får komma från det avslutande titelspåret. Den som fortfarande tvivlar på allvaret i Sovas ord får ta till sig följande;
God listen, and you will fall
We ain’t no band, but we nuclear reactor
Nuclear reactor, in a very bad shape
In condition critical
Ready to explode
Godnatt och tack för kaffet.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
