Hatpastorn analyserar fenomenet DEINONYCHUS. Del 1.
I mitten på 90-talet var skivbolaget Cacaphonous Records på G. De plöjde ut plattor med bland andra CRADLE OF FILTH som vid den tidpunkten var hypade bortom allt vett. I stort sett alla dyrkade dessa vampyrromantiska britter och man kan tacka EMPEROR för mycket av deras framgång. Om inte Dani Filth och hans muntra män agerat förband åt dessa norska giganter hade det varit betydligt mindre snack om dem. Nu sitter säkert den yngre läsarskaran och fnittrar förtjust över att jag tar CRADLE OF FILTH i försvar men ni skulle bara veta hur det såg ut i skolkatalogerna för en sisådär femton år sedan. Antalet sanna mörkerkrigare som bar britternas tröjor är imponerande. Apropå skolkataloger finns det mycket smaskens att finna. Mer om detta vid ett senare tillfälle.
För att återgå till Cacophonous Records så annonserade de överallt. Ingen kunde undgå att bli informerad om skivetikettens rykande färska alster. Det var där jag upptäckte DEINONYCHUS för första gången. Albumet hette ”The silence of december”. Omslaget var för tidpunkten snyggt och logotypen fick med beröm godkänt. Själva beskrivningen bolaget gav av skivan var mest kryptisk, som så ofta var fallet med deras marknadsföring. Man fick inget större hum om hur själva skivan lät men det såg i alla fall lovande ut. En tid senare damp Sound Pollution-katalogen ner i brevinkastet i det Hatpastorianska föräldrahemmet och i den kunde man läsa följande om DEINONYCHUS förstlingsverk:
A mix between BURZUM, ABRUPTUM and ENSLAVED. A killer!!!
Behöver jag ens säga att jag höll på att flyga ur stolen av förtjusning? Tack vare ett gudomligt ingripande beställdes dock aldrig detta förmodade mästerverk och åren gick. 1998, 3 år efter att undertecknad fick nys om bandets existens satt jag och bläddrade i Ginza-katalogen efter brakfynd och fann konstellationens andra platta ”The weeping of a thousand years” för blott tio spänn. Ännu ett gudomligt ingripande infann sig och jag beställde inte den heller. Det är nu det börjar bli märkligt. Inte långt efter detta fick en polare till mig ”The weeping of a thousand years” som present av en gemensam bekant. Denna gemensamma bekant är för övrigt den absolut sämsta musikern jag någonsin befunnit mig i samma replokal som men det är en annan historia. Glada i hågen gick jag och min gamle bundsförvant hem till mig och skickade in CD-skivan i stereoanläggningen. I 3 år hade man ändå väntat på att få höra detta band som enligt Sound Pollution var vad man i folkmun brukar kalla för ”the shit”. Att vår gemensamma bekant tidigare beskrivit plattan på följande vis gjorde inte peppet mindre:
Den låter som BURZUM fast bättre.
Av alla svarta stinkande lögner jag någonsin hört kan detta mycket väl vara den värsta. Ur stereon ljöd den mest vedervärdiga och skrattframkallande dynga jag hade hört. Konvolutet var proppfullt med bilder, den ena värre än den andra så i ren panik satte jag mig och lusläste texterna för att få någon sorts form av grepp över detta soniska fiasko.
Det jag fick fram var att snubben bakom detta projekt var en holländsk lirare vid namn Odin. Denne Odin spelade alla instrument själv förutom synt. Detta kommer jag komma tillbaka till lite senare. Texterna var skrivna i jagform och handlade om hur deppad han var för Odin var minsann en vampyr och hans fjälla hade dött för 200 år sedan. I drygt en timmes tid grät han ut om detta och skivtiteln ”The weeping of a thousand years” känns än idag kolossalt befogad.
Jösses.
Efter att skivan tog slut gick min kamrat hem till sig och ”glömde” listigt kvar plattan hos mig. Tolv år senare står albumet fortfarande och skäms i min samling under bokstaven ”D”.
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens vart jag ska börja i denna sågning men vi gör det lätt för oss och nöjer oss med låt två för den är representativ för hela albumet. ”A gathering of memories” heter spektaklet.
0 – 0:35. Några nonchalanta slag på ridecymbalen samt en kvarliggande illalåtande syntmatta ebbar ut och ett ostämt akustiskt gitarrplock tar vid. Uppenbart rastlös bakom trumsetet slår den holländske vampyren Odin lakoniskt på cymbalerna för att accentuera de melankoliska tonerna. Man börjar omedelbart få en bitter smak av kuk i käften.
0:36 – 1:39. Här bär det iväg. Den inledande orala klagostormen är omöjlig att inte brista ut i ett hjärtlöst skratt åt. Att holländaren senare sjöng i BETLEHEM känns passande. Trumspelet lämnar en hel del att önska och då är jag generös i min bedömning. Han har nämligen koordinationsförmåga som en korv och kan man inte ens spela en rak fyrtakt än mindre sätta en enda pukvandring utan att skämma ut ett helt land bör man överlåta jobbet åt någon annan. Han hyrde som bekant in en kille som sköter syntspelandet. På tal om synt överröstar Casio-körerna allt i denna tvivelaktiga ljudbild men den sågande elgitarren som hörs i bakgrunden kan man lika gärna strunta i eftersom det är ett genuint skitriff. 52 sekunder in i denna malström av uselhet tar Odin sig ton och bölar likt en lätt skadeskjuten älgko som våldtäktsduschar sig ren efter ett osmakligt intermezzo med Hagamannen. Efter 1 minut och 24 sekunder händer dock något unikt. Jag har aldrig hört någon gråta i toner förut. Innovativt.
1:40 – 2:27. Ni minns kanske att jag nämnde att vampyren HYRT IN en syntspelare. Lyssna och njut när denna anlitade virtuos lägger körer som skulle få MESHUGGAH att klia sig i skallen. Att riffet suger och att varje trumfill är så desperat att man utvecklar skörbjugg är bara början på vad som komma skall. En nedpitchad berättarröst förtäljer följande hjärtesnörpande dekret:
Yes, it is possible to know ”pain” without a heart
That night of August though centuries ago has left me lonely
Plötsligt börjar Odin att i baktakt hamra på cymbalerna och tankegången verkar vara att ju hårdare han slår desto bättre. En spännande lösning.
2:28- 3:31 . Stålsätt er för nu vankas det refräng eller vad man nu kan kalla det. Allas våran favoritvampyr når nu ett vokalt crescendo när han helt enkelt bara hulkar fram ordet ”no”. Har man husdjur, exempelvis en hund, får detta parti en mycket underlig respons hos våra fyrfota vänner. En av mina gamla vapendragare stod för övrigt i storfyllan för nästan tio år sedan och sjöng en imponerande a capella-version av BINNIKE BENGT & ROY RÖVMUNS ORKESTERs nationalepos ”Kapten bög” på en svensk festival. Åskådare till detta var bland annat Jörgen Sandströms hund som förtjust ylade med. Ett fascinerande skådespel. För att återgå till låten verkar Odin vara mer än nöjd över detta parti då det maler på så många varv att tiden släpar sig fram med avskurna hälsenor. Jesper Strömblad dök förresten upp när det sjöngs ”Kapten bög” och att han kunde texten utantill och glatt sjöng med gjorde att IN FLAMES växte i mina ögon. Kanonfestival.
3:32 – 4:34. Likt en kär gammal vän återkommer till slut låtens andra parti men den bekantskapen surnar snabbare än den melon Heidenhammer drällde över hela min lägenhet i somras. Har ni aldrig känt stanken av en skendöd melon så kan jag nämna att WATAINs liveframträdanden har en ljuvare odör.
4:35 – 5:22. De otajta syntarna gör comeback och det är här jag brukar fantisera om vad producenten till den här skivan tänkte när plattan spelades in. Att han helt enkelt inte bara satte en påle i hjärtat på Odin för avsluta allas lidande är obegripligt.
5:23 – 6:27. Refrängdags gott folk. Gråtfesten fortskrider och nu närmar man sig ett apatiskt sinnestillestånd där man inte längre bryr sig om någonting.
6:28 – 7:12. Trummorna upphör och den akustiska gitarren plockas fram medan mustiga syntsjok väller över en likt en kelsjuk återupplivad Sune Mangs. När detta epos äntligen tar slut känner man sig faktiskt en smula smutsig. Jag tror jag gör älgkon sällskap i duschen för jag behöver en rejäl skrubbning.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
19 november, 2010 den 1:23 e m
Jag tänker aldrig ta hem den där skivan. Någonsin. Men det kommer aldrig sluta vara min.
Svinbra skrivet om ett av de mest suspekta musikaliska verken jag nånsin hört.
19 november, 2010 den 3:14 e m
Men usch fy fan, nu väckte du till liv sådana där minnen från en svunnen tid som man lyckats kasta bort åt fanders. Jag kan helt plötsligt minnas mig ha ägt ett stycke ”blå skiva” samt ett stycke ”grön skiva” från detta missfoster till band. Fy fan vad kasst det var och jag bestämde mig faktiskt för att inte ens kolla in Youtube klippet presenterat här ovan, jag förkastade ju ändå alla minnen om detta bands existens en gång i tiden och då borde det ha funnits ett jävla bra skäl till att jag just gjorde så.
19 november, 2010 den 4:24 e m
hahaha
och jag som hittade skivan på Röda Korset för tio spänn för ett tag sen, gav skiten en låt i bilen på vägen hem och det var en katastrof.
19 november, 2010 den 4:28 e m
Haha! Priset på plattan verkar vara en återkommande faktor.
19 november, 2010 den 7:32 e m
Aldrig hört detta spektakel, och börjar ju inte spritta av lust till att kolla upp dem efter denna läsestund.
Vill bara tillägga att det blåa omslaget med tillhörande logo lär vara gjort av Alex Kurtagic (Hans band, som jag ej minns namnet på, sög men han ritade fint) & att jag faktiskt HATAT Cradle Of Fittbajs sen dag ett.
19 november, 2010 den 7:35 e m
Benighted Leams har jag för mig att Alex band hette. Skitskumt och segt vill jag minnas att det lät. Hans tecknartalanger är dock av annan kvalitet. Märkligt att fler inte anlitade honom.
19 november, 2010 den 7:52 e m
Antar att det var sådanahäringa släpp som fick Dimmu Borgir å liknande akter att tro att det är A-Okay å vara lite gay å lira ”Black Metal” hehe, men faan, vi var la alla lite fjolliga under Cradle’s storhetstid, tur man fått lite bondvett med åldern…
Har som tur var inte hört detta band någonsin, men jag ska nog höra på u-tube videon om nätet vill sig! Great article som vanligt!
19 november, 2010 den 7:56 e m
Lustigt att du nämnde Dimmu. De släppte sin andra platta ”Stormblåst” på samma bolag med samma omslagskonstnär ungefär samtidigt som Deinonychus första om inte minnet mitt sviker. En av Norges sötaste skivor genom alla tider 🙂
19 november, 2010 den 9:01 e m
hehe ja du ser, och efter stormblåst gick det ju definitivt utför för gamla Birger!
Nu har jag pinat mig igenom låten här, må säga att dina kommentarer till den var det ända som höll mig borta ifrån att motorsåga upp mina lårvener, lät ju förfaan som en transmutation av en kåt älgko å en mört (om de nu skulle kunna låta, men jag får bilden av att de kör på samma minspel av nån konstig anledning).
19 november, 2010 den 8:31 e m
Ah, otighta trummor is the shit 🙂
Det fick mig att tänka på den gamla stänkardemon ”Messenger of the Northern Warrior Host” med Prophanity. Har för mig att man kunde hitta de mest otighta fills och puk-rullningar någonsin på den…
Annars är otighta och värdelösa trummisar genomsyrande för NSBM-scenen, men inom den genren återfinns ju de absolut sämsta metalmusiker som vandrat denna jord, så det är inte förvånande direkt 🙂
19 november, 2010 den 11:36 e m
Prophanitys demos är ju skitbra!
Klart en NSBM-trummis måste vara otight (Gravelands ”In The Glare of Burning Churches” är ju ett monumentalt exempel… en skön bonus är introt med samma samplade kvinnoskrik 49ggr). Alla vet ju att taktkänsla är en afrikansk egenskap & då går det ju inte för sig att vara nazi & samtidigt rytmiskt begåvad.
20 november, 2010 den 12:21 f m
Kan ju rekommendera Småländska (tror jag) Overdeath om man gillar pukor
21 november, 2010 den 1:55 e m
Jag har så länge velat höra Overdeth men aldrig haft möjligheten. Det ska vara legendariskt uselt va? Första Dispatched-demon uselt liksom.
20 november, 2010 den 8:55 f m
JA, Prophanitys demos är skitbra! De otighta fillen bara ökar mysfaktorn ett par grader 🙂 Får la kolla upp Overdeath, är ju hemskt svag för otighta trummisar. Graveland borde sättas i fokus någon gång 🙂
21 november, 2010 den 1:56 e m
Jag har jobbat på en Rob Darken-special ett bra tag. Måste försöka banta ner den. Vettefan om folk är redo för 30 000 tecken Rob.
21 november, 2010 den 1:55 e m
Korrekt. Tight NSBM är inte äkta NSBM.
22 november, 2010 den 3:10 f m
Vet att en polare hade Overdeath demon. Ska kolla om han har kvar den.
19 november, 2010 den 8:57 e m
HUGALIGEN! Har även jag den här skivan i min ägo men också alla andra släpp han har gjort, eftersom jag faktiskt gillar The Silence Of December (Snyggare fuldist har jag sällan hört) och det självbetitlade albumet som kanske bör påpekas påminner inte det minsta om det här kalkonsläppet.
Hade mailkontakt en längre period med Marco (Odin) och ett märkligt sammanträffande var att så hade även Silencer, som Marco insisterade på skulle bli något alldeles i hästväg sjukt.
20 november, 2010 den 12:25 f m
Så extremt nordsvenskt att kalla flickvän för fjälla. Du låter som min mormor 🙂
20 november, 2010 den 7:35 f m
fjälla sager dom i sodra Sverige med. Forovrigt borde nagon last in her Odin i ett litet utrymme tillsammans med haga manen
21 november, 2010 den 4:20 e m
Ja! Underhållande sågning igen. Jag har aldrig hört (talas om) någon av grupperna som omnämns, men läsningen är alltid kul. Kudos!
21 november, 2010 den 10:01 e m
Det här var helt fantastiskt rövigt. I synnerhet sången/gråten var ordentligt skrattframkallande.
Jag och en vän undrar för övrigt om du någonsin ska ta dig an det övermäktiga uppdraget att göra en genomgång av Tormentors minst sagt märkliga svanesång ”Recipe Ferrum! 777”.
Jag har lyssnat på några låtar från den plattan de senaste dagarna och jag begriper verkligen ingenting.
22 november, 2010 den 1:45 f m
Björn: Den gode pastorn har redan hållit en svavelosande predikan i ämnet: https://hatpastorn.wordpress.com/page/4/ bara att scrolla ner en liten bit så hittar ni ”Recipe Ferrum 777” där
22 november, 2010 den 2:20 e m
För det första, din blogg är helt fantastisk. Verkligen. För det andra, jag har Overdeth ”King Arthurs Final Battle”. Jag kan bränna den och skicka om jag får en adress. Då vill jag se en special och att du benar ut alla rykten, precis som du gjorde med Vithatten! Jag vill veta mer om uteslutningen ur Megadeths fanclub för att han (Garcia) med en dåres envishet hävdade att Dave Mustaine snott ett riff av honom t ex.
22 november, 2010 den 2:22 e m
Och ja, det är legendariskt uselt.
22 november, 2010 den 3:13 e m
Skickar ett mail med mina kontaktuppgifter. En Overdeth-vecka kan det mkt väl bli. Kul som fan att du gillar bloggen!
22 november, 2010 den 7:51 e m
Alltså… vad fan var det där? Jag trodde du skojade med trummor i baktakt och epileptiska synthmattor, men helvete. Hur är det möjligt?? Nu inser jag vad som saknats i mitt liv; en brunstig älgko!
22 november, 2010 den 9:50 e m
En sak som är värd att ta i beaktande är att en Deinonychus är en sorts dinosaurie. Jodåsåatteh. Äger för övrigt två plattor med detta band; tror jag betalte en tjuga för Mournument på LP, ny.
22 november, 2010 den 9:54 e m
Jävligt suspekt bandnamn. I min ungdom trodde jag att det var en variant på guden Dionysos. Ungefär som alla varianter på Oden som Odhinn, Wotan, Odin och fan vet allt men det är ju faktiskt namnet på en dinosaurie. Som sagt, suspekt bandnamn.
23 november, 2010 den 10:08 f m
Jag tror det är en instans av filosofin vissa har om att ifall ordet ser coolt ut så duger det som hårdrocksbandnamn, oavsett vad det faktiskt betyder. Jfr: Catamenia, Authorize.
23 november, 2010 den 10:12 f m
För att inte tala om Dormitory 🙂
23 november, 2010 den 10:41 f m
Eller ”Carnation”. De trodde att det var något lika tufft som Carnage.
Hehe, Dormitory – dem minns man bara för namnets skull.
16 januari, 2011 den 8:18 e m
Carbonized, någon? Dormitory tyckte jag var orått när jag var elva-tolv och såg nånna demorecension i Close-Up. För fan, jag hade cykelhjälm på den tiden…
23 november, 2010 den 11:05 e m
Helvetet vad jag har skrattat! Tack som fan för denna finfina recension. Du har räddat min kväll från en total katastrof. Tack än en gång.
25 november, 2010 den 5:58 e m
I ett tidigare inlägg kommenterade jag just detta fantastiska band. Äger helt otroligt nog de två ovanstående skivorna.
Priset?
10:-
13 december, 2010 den 7:06 e m
Hatpastorn regerar. Jag var tvungen att läsa delar av analysen högt för frugan.
20 april, 2011 den 12:30 e m
Jag köper gladeligen förstaverket The Silence of December om nån vill avyttra den. Sålde mitt ex och kom fram till att det nog inte var helt rätt gjort.
26 juni, 2011 den 10:09 f m
Ja det är ju inte utan att man blir lite sugen på att höra exakt hur skiten låter.. ha ha ha! (även om det säkert är Miles away från min trädgård liksom)
Du är ju bara helt underbart kul!
Efter en helt förjävlig domsluts-skandal har jag sakta börjat återhämta mig från fighten som slutade för ett tag sedan.. ska försöka mig på att sy ihop det det framåt kvällen, söndag är ingen bra packa/flytta dag, inte när man måste sriva ett referat och göra slices av ”Don King”, undrar just vad han pröjsade för det kalaset? Fy fan vad arg jag blev, trodde inte det skulle kunna hända i en
L. Welter div, men ack vad jag bedrog mig.. Matthysse blev tvär-robbad på segern!
Som tur är så kunde jag komma hit och hitta tillbaka till en skön stämning igen!
Grymming där!