Hatpastorns likpredikan

Håvard Ellefsen, en person som varit orsak till många spekulationer.

Med korten på bordet får jag ärligt talat säga att jag aldrig varit någon större fantast av hans musik oavsett vilken pseudonym han använt sig av för att marknadsföra den. Ändå har han alltid funnits någonstans där i bakgrunden och jag har aldrig helt förlorat intresset för honom som artist. Kanske låter det underligt. Om långnäsan blivit intervjuad i något fanzine har jag alltid haft lust att läsa innehållet. Om han släppt någon ny skiva har jag åtminstone alltid fått med mig titeln – och det finns många och större artister inom scenen jag gjort betydligt mindre än så för.

Efter del 1 av serien ”Suspekta ögonblick” här hos Pastorn föddes idén om att göra en Mortiisspecial. Frågan var bara hur denna bäst skulle skrivas.

Att gå igenom samtliga av Ellefsens verk har nog ingen av oss tid med, och i ärlighetens namn är nog ingen särskilt intresserad heller. Vad som däremot skulle kunna lyfta ett och annat ögonbryn vore att ta sig an hans mer obskyra alster, att plocka russinen ur kakan – eller godbitarna från smörgåsbordet – sett till hans omfattande diskografi.

Ett par inledande ord vore på sin plats. Jag har alltså aldrig riktigt tagit till mig något av det han varit upphovsman till. Ändå har jag hört det mesta han krystat ur sig under de snart 20 år han varit verksam. Väldigt märkligt när man tänker efter.

Alla känner väl till denna spetsnästa Lordiprototyps koppling till black metal-scenen. Ellefsen var under en kortare tid basist i EMPEROR och hann där med att skriva texterna till två av bandets största hits, ”I am the black wizards” och ”Cosmic keys to my creations and times”. Utan att gå djupare in på detta har jag alltid undrat hur hans basspel egentligen lät vid den här tiden. MORTIIS tre första verk är nämligen så musikaliskt primitiva – vilket jag tror aldrig var ett självändamål i hans fall – att de påminner mer om förenklade versioner av pekfingervalsen i ambienttappning än orkestrala skuggvärldshymner. Ellefsen har i senare intervjuer varit helt öppen med att de studiotekniker som varit närvarande vid inspelningarna slitit sitt hår över artistens tillkortakommanden vid syntarna.  Nu var Håvard förvisso basist och inte keyboardist i EMPEROR, men det får mig i alla fall att undra om han verkligen var med och spelade på riktigt – eller helt enkelt axlade rollen likt en svartmetallens svar på Sid Vicious.

Jag har i alla fall en stor sympati, och till viss del respekt, för Mortiis av den anledningen att han aldrig varit rädd för att göra precis vad fan han velat och även lyckats få sina verk släppta – på tiden innan det blev legio för vilket skitband som helst att fisa ur sig 50 släpp om året (typ SATANIC WARMASTER). Hur detta egentligen gick till vet jag inte, men han måste i alla fall varit starkt övertygad om storheten i de egna verken.

Problemet med hans musik har mest berott på att han alltid velat spela lite mer tekniskt än vad han för tillfället klarat av. I och för sig inget direkt fel med detta. Musiken har helt klart haft potential, men han skulle nöjt sig med att först verkligen behärska de tekniker han använt sig av. Och så har det liksom fortsatt. År ut och år in.

FATA MORGANA

Jag minns än i dag när jag läste i Dolores katalog 1995 … ja, jag har redan sagt det där om tiden innan Internet. För den yngre läsarskaran bör det kanske i alla fall berättas att man lättast fick tag i råa plattor genom att beställa dem hos diverse bisarra återförsäljare. En av dessa var Dolores Records beläget i Göteborg, som skickade ut kataloger till de som anmält intresse. Dolores skulle i sig kunna vara föremål för en specialare då de använde sig av några minst sagt okonventionella försäljningstaktiker – som att utannonsera skivor de inte hade, än inte släppts eller helt enkelt enbart var påhittade.

1995 eller möjligtvis året därpå fanns i alla fall FATA MORGANAs debut utannonserad i nämnda katalog. Dolores lockade med att detta var Mortiis senaste alster och att ”även din mormor skulle kunna lyssna på detta”.

Eh?

Nu vet inte jag hur andra var lagda, men som rå 15-åring var INTE detta ett försäljningsknep som gick hem hos mig. Således fick jag aldrig för mig att beställa den. Det gjorde jag förvisso heller inte med något annat Mortiis släppte runt denna tidpunkt.

Sedan gick åren. Träffade aldrig på skivan hemma hos någon förutom i Hatpastorns kassettlåda, så det kan knappast varit en storsäljare. Sedan kom Myspace med allt vad det innebär och en kylig dag i januari förra året fick jag ett infall att ta igen det jag tidigare missat. Sagt och gjort, FATA MORGANAs första giv låter mycket riktigt som något min mormor kunde klämt på om hon vetat hur en CD-spelare fungerade och om hon varit ett stort fan av soundtrack till obskyra äventyrsrullar med tveksam budget. Faktiskt ganska trivsamt.

Sedan kom jag till släpp nummer två.

Jag hade ingen aning om att FATA MORGANA gjorde mer än en fullängdare, men tydligen hade också en EP sett dagens ljus någon gång 1996. Och tro mig när jag säger att jag står mållös när det gäller en eventuell beskrivning av hur detta låter. En förvrängd röst inleder den första låten och tillika titelspåret ”Space race”. Man hör inte ett ord förutom titeln. Sedan drar det igång med blippbloppsyntar och sjaskigt programmerade keyboardtrummor. Resultatet låter som en italodiscoversion av någon 80-talsgrupp Gud glömde, blandat med ljudeffekter från inofficiella ”200 i samma kassett”-Nintendospel. Lägg därtill att trots programmering är allting samtidigt otajt. Makalöst.

CINTECELE DIAVULI

Av någon outgrundlig anledning fanns en gång denna 10-tummare i min ägo. Tror jag köpte den blint av Kristian från SURVIVAL UNIT, men är inte helt säker. I alla fall tog jag med den hem till min gode kamrat Aronsson för en genomlyssning. Ingen av oss hade faktiskt hört talas om detta sidoprojekt till Flekskroknes tidigare, vilket gjorde det lite över genomsnittet spännande.

Och vad nådde våra öron? Tja … vi kan väl säga som så, att om originalitet är ett självändamål kammade Ellefsen hem full pott. Först var vi inte säkra på om vi lyssnade på eländet på rätt varvtal. Efter ett byte gick det heller inte att avgöra. Detta må göra detsamma om det är ett dronesläpp man lyssnar på – jag hade en LUSTMORD-vinyl som lät helt OK oberoende av hastighet – men detta …

Jag kan enklast beskriva det som om Anton LaVey spelat in en uppföljare till sin platta ”Satan takes a holiday”, där han framför halvt klassiska låtar i bisarr orgeltappning blandat med MIDI-syntar och falsksång. Samtidigt som han utvecklat svår ADHD, regredierat till barndomen och funnit trygghet i att återuppta kontakten med den karnevalsmusik han livnärde sig på i ungdomen. Ja, antingen det eller som musiken till ett gudsförgätet Commodore 64-spel av den typ som normalt hade felmeddelandet ”syntax error” knutet till sig. En liten detalj i sammanhanget är att en av låtarna – ”Goulless” – senare kom att hamna i förbättrad version på MORTIIS-släppet ”Keiser av en dimension ukjent”.

CINTECELE DIAVULI tog priset för det otvivelaktigt mest bisarra mina känsliga öron hört fram till dess.

VOND

Mig veterligen uppfann Mortiis i och med sitt projekt VOND den tvivelaktiga genren DSBM – trots att musiken på debuten ”Selvmord” inte har ett spår black eller ens metal i sig. VOND var, såvitt jag vet, först med att porträttera extrem diskbänksrealism. Musikaliskt är detta något av det jag gillat bäst av Håvards backkatalog. Minimalistisk, depressiv men på något udda sätt också upplyftande syntmusik (ambient är det, i alla fall i mitt tycke, inte riktigt tal om).

Uppföljaren ”The dark river” finns det inte så mycket att säga om förutom att det fortsätter i ungefär samma spår som debuten. Tredje given däremot – ”Green eyed demon” – kan gå till historien som den mest poänglösa utgåva som någonsin spelats in. Ett par tjutande syntetiska toner utgör bakgrund till ett sammelsurium av samplingar från olika skräckfilmer på ett sätt som skulle få MORTICIAN att framstå som moderata i sitt stjälande. That’s it. Varför i hela världen detta fick släppas övergår mitt förstånd.

En EP vid namn ”AIDS to the people” var utannonserad (i alla fall hos Dolores) men släpptes aldrig. Synd. Även på den konceptuella punkten hade VOND varit först.

MORTIIS

Det finns både mycket och lite att säga om den musik han … tja, att kalla det ”slog igenom” med är väl att ta i. Vad jag syftar på är den så kallade första eran. Detta musikaliska hopkok gick under många namn men jag vill minnas att ”dark dungeon music” till sist blev den etablerade termen. Dark ambient har det liksom aldrig varit i det här fallet heller. Likt CRADLE OF FILTH i sina första inkarnationer hajpades detta bortom sans och förnuft. ALLA älskade MORTIIS. Varför kan man egentligen undra, då skivorna i efterhand knappast kan sägas ha åldrats likt bättre viner. Faktum är att de två första plattorna är olyssningsbara och de försök jag gjort att lyssna igenom dem har alltid resulterat i vad vi på redaktionen brukar kalla för ”att göra en Van Helsing”. Försök titta igenom den filmen och du märker efter en stund att du, utan att veta hur det gick till, plötsligt gör något helt annat då du lämnat TV-soffan på grund av ditt undermedvetna revolterat mot understimulansen och tagit kommandot över din zombifierade lekamen.

Platta nummer tre, tidigare nämnda ”Keiser av en dimension ukjent”, är den enda jag egentligen uppskattat. Förmodligen för att jag betalade dyra pengar för den. De skivor som sedermera följde blev aldrig direkt spännande och när ”The stargate” släpptes var måttet rågat. Kommentarer överflödiga. Det skall dock sägas, att själva konceptet kring MORTIIS ändå har en anmärkningsvärd plats i BM-scenen – trots att det musikaliskt sett aldrig haft något med den att göra. Utformningen, lanseringen, seriositeten och allt förtjänar någon slags respekt.

Något att tillägga? Tja … en glömd godbit i VHS-arkivet hemma hos Dr Panzram förtjänar faktiskt att tas upp här. Cold Meat Industry tyckte tydligen att det här med videor vore en lyckad idé och vem kan göra det bäst om inte herr Ellefsen? Sagt och gjort, innan någon visste ordet av fanns det över 20 minuters ögongodis att beställa från butiken i Linköping.

Hur såg då detta ut? I själva låten som visualiseras på skärmen deklarerar protagonisten att han ”vandrer”. Och det gör han. Vandrar. Kortfattat består detta spektakel av att Ellefsen, iförd full mundering, tar sig en promenad i någon gammal slottsruin. Dessa scener varvas sedermera med spännande närbilder på bäckar, stenar samt en och annan istapp. Vi kan i och med detta dra slutsatsen att MORTIIS gjorde sig bäst på foton och inte framför en begagnad handkamera. 

Jag har fortfarande inte fått ta del av den litterära skatten vid namn ”The secrets of my kingdom” Ellefsen författat om MORTIIS förehavanden i andra dimensioner. Om någon har detta förmodade mästerverk till utlåning eller till salu, hör gärna av er. Kuriosa är nog bara förnamnet.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

This entry was posted on 15 november, 2010 at 6:38 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.