Hatpastorns likpredikan

De extremt sällsynta redaktionsmötena vi har här på Hatpastorns Likpredikan brukar i nio fall av tio resultera i totalt vansinne. Heidenhammer och Dr Panzram fick exempelvis för sig att bestämma vilken av följande skivor som var mest medioker:

LIAR OF GOLGOTHA – “Dancing through the palace of the ungodly beauty”

MACTÄTUS – “The complex bewitchment”

CRADLE OF FILTH – “Godspeed on the Devil’s thunder”

Det var tre timmar av deras liv de aldrig kommer att få tillbaka.

Nu när det är ett nytt år tänkte jag bjuda på en liten inblick om hur givande dessa redaktionsmöten kan vara.

Mot bättre vetande tyckte jag att det vore en bra idé att lyssna igenom gamla plattor och demokassetter man inte direkt brydde sig om när det begav sig. Ibland kan man hitta gamla oslipade diamanter. Då Dr Panzram låg hemma och led helvetets alla kval på grund av sjukdom var det bara jag och Heidenhammer som gick igenom högen med musik. Heidenhammers tålamod tog slut redan efter ett par timmar och då jag avslutningsvis valde att plöja igenom norska FAUNs genomruttna demokassett ”Bethrothed unto death” från 1995 lät protesterna inte vänta på sig. Personligen tyckte jag att det var lite väl mycket gnäll från hans sida då vi faktiskt spisat guldkorn som norska NAGLFARs självbetitlade demo från 1994 samt en instrumental rehearsal med tyska FJELL. Att den första timmens lyssning dedikerades till att gå igenom hyfsat bedrövlig rysk DSBM på demostadiet kan kanske ha påverkat Heidenhammers goda humör.

Varje gång jag varit hemma hos dig så slutar det alltid med att jag aldrig mer vill lyssna på black metal. – Heidenhammer

Efter detta musikaliska trauma blev det inte så mycket vettigt gjort så vi körde ”skivsamlingsrazzian” istället. För er som inte känner igen denna fritidssysselsättning så innebär det att den som är på besök går igenom värdens skivsamling och letar efter suspekta skivsläpp. Värden får efteråt försöka motivera varför han eller hon köpte albumet. Risken att det blir dålig stämning är hundraprocentig. Då vi var hemma hos mig var det min samling som dissekerades. Observera hur jag skickligt undviker att försvara mina egna skivköp genom att kasta anklagelser mot min antagonist.

Här kommer en transkription av detta mer eller mindre utvecklingsstörda samtal.

HH: Vad tänkte du med när du köpte SHADOWSEEDs ”Dreams of Lilith”?

HP: Ett enkelt svar – Ginza, 10 kronor.

HH: Nice try. Men så lätt går det inte.

HP: Nej, på allvar. Jag visste inte ens hur skivan såg ut, utan jag gick bara på namnet. Skivan är helt fantastiskt usel. Det finns en slinga på första låten som jag än idag inte kan begripa hur någon kunde skriva utan att vara ironisk.

1:18 in i låten. Hur löd tankegången?

HH: Hur förklarar du ANCIENTs ”Mad grandiose Bloodfiends”?

HP: Alltså, jag betalade fullpris för den här skivan när den släpptes. 179 spänn. Jag köpte den för att jag hade alla skivor de gjort tidigare. Varför jag i sin tur gjorde det kan jag faktiskt inte svara på. Det tog mig säkert fem genomlyssningar innan jag gav upp – och den skivan är LÅNG, närmare 75 minuter inklusive en tveksam cover av MERCYFUL FATEs ”Black Funeral”. Bra är den inte och det var faktiskt den här skivan som bröt min förbannelse att köpa plattor bara för att få kompletta diskografier.

HH: THERIONs ”Secrets of the runes”?

HP: Den fick jag faktiskt, som en slags present.

HH: … och varför gick den inte åt i lågorna med en endaste gång?

HP: Ja, det är ju faktiskt en jävligt bra fråga.

HH: Ja, men nu vill jag ha ett svar.

HP: Alltså, den innehåller en ABBA-cover och är hyfsat svettig… jag är svarslös. Varför köpte du DARK FUNERALs ”Teach children to worship Satan”?

HH: Det har jag aldrig gjort!

HP: …

HH: Allvarligt talat, jag köpte inte ens ”Vobiscum Sathanas”.

HP: …

HH: Alltså, jag fick den av Dr Panzram. Eller, jag har den inte ens!

HP: …

HH: …

HP: Sist jag var hemma hos dig hittade jag MOURNING SIGNs ”Alienor” i din skivsamling. Kommentar?

HH: På kanonsamlingsskivan War Compilation 1, för övrigt den bästa samlingsskivan som någonsin släppts, fanns en hejig låt med MOURNING SIGN som hette ”En to pan”. Hur de lyckades hitta den godbiten vet jag inte för resten av MOURNING SIGNs låtar är bedrövliga.

HP: Hur ställer du dig till att MOURNING SIGN kan klassas som ett pre-AMARAN, studieförbundsmetal av värsta sort med kvinnosång?

HH: Hur ställer du dig till att du äger AMARANs debutplatta?

HP: …

HH: SACRAMENTUMs ”Far away from the sun”, den kan du väl ändå inte mena att du tyckte var bra.

HP: Nu ska vi reda ut begreppen. Jag tycker än idag att den skivan har sina poänger.

HH: TRELLDOMs ”Til minne”?

HP: Den fick jag gratis av Regain Records. Skivan är skitdålig. Överraskande usel faktiskt. Debuten köpte jag begagnad för 50 spänn någon gång i slutet på 90-talet. Den är inte heller speciellt kul men ljusår bättre än ”Til minne”. Skön titel för övrigt. ”Til minne”. Den som kan minnas ett riff från ”Til minne” förtjänar en medalj.

HH: NIGHT IN GALES – ”Thunderbeast”?

HP: Men det var då fan vilken razzia du gjorde i skivsamlingen. Jadu, vafan ska jag säga. Jag fick den på promo och sedan stal en polare till mig det riktiga skivomslaget som jag sedan fick.

HH: …

HP: Det är sant! Kolla CD-skivan då ditt as! Där står det att det är en promoversion.

HH: Det gör det inte alls…

HP: Hit med skivan.

Nu började ett infernaliskt letande där jag tvingades rota igenom sex miljarder promoskivor efter det tomma NIGHT IN GALES-fodralet medan Heidenhammer stod och skrattade i mjugg åt mig. Mycket riktigt hittade jag fodralet men Heidenhammer stod envist fast vid att det inte står att det är en promo på själva CD-skivan.

HP: Ibland blir jag bara så förbannat trött. NIGHT IN GALES i all ära men är det inte du som äger GATES OF ISHTARs – ”Dawn of flames” SAMT ”At dusk and forever”?

HH: Skivbörsen i Uppsala. Där fanns mycket konstigt. Där hittade jag DARKESTRAHs andra skiva och Jennie Teblers ”Silverwing” och för att få ihop erbjudandet fyra skivor för hundra spänn var jag tvungen att plocka med GATES OF ISHTAR-plattorna.

Heidenhammer bytte nu desperat samtalsämne och började yra om Belial Centers katalog där man kunde beställa ritualkåpor som enligt uppgift var duktigt lättantändliga.

HP: Om vi återgår till GATES OF ISHTAR…

HH: Ja, det är ju inte det sämsta jag hört. Det finns ett och annat riff… Nya BURZUM då?

HP: Vad var det du sa? Att du var mycket för den melodiska dödsen?

HH: Kommer du att skriva lögner om mig och melodisk döds nu?

HP: Ja. Jag tycker förresten inte vi har pratat klart om Jennie Teblers ”Silverwing”.

HH: Det är ju inte jag som äger en NIGHT IN GALES-skiva eller THOKKs ”Of rape and vampirism”.

HP: Haha, skitroligt.

HH: Med hits som ”Haunted by saturnian phantoms (abducted in the cosmic bog)” och bandbilder som saknar motstycke. Vänta lite nu. Är det Lord Kaiaphas från ANCIENT som spelar i THOKK!? Köpte du den här skivan för att det var ett sidoprojekt till ANCIENT?

HP: Moget.

HH: HAHAHA!

HP: Alltså, jag köpte skivan. Det gjorde jag. Det är rätt schysst virvelljud och ganska bra sång.

HH: …

HP: OK, jag erkänner. Jag vette fan vad jag tänkte med när jag köpte skivan. Den har något visst. Bra är den inte men inte helt usel heller. Det är inte melodisk döds iallafall. Eller Jennie Tebler.

HH: OK, så här är det. LAKE OF TEARS är ett av mina favoritband och på ”A crimson cosmos” så gästsjunger Jennie med bejublat resultat.

HP: Först melodisk döds och nu knullgoth från Borås. Berätta lite mer.

HH: ”Bejublad” är väl kanske inte vad jag skulle kalla ”Silverwing”. Hennes soloplatta ville jag verkligen höra men hittade inte den någonstans. Förrän i Uppsala då.

HP: Inte ens vår gemensamme bekant Holy Records-Danne nickar gillande åt fullängdaren hon släppte efteråt. Visst köpte du förresten CHORONZONs – ”Magog agog” en gång i forntiden?

HH: Hur fan kommer du ihåg det?

HP: Du betalade för den. Med pengar.

HH: Jag köpte den för max 50 spänn. Det finns en skitbra låt på skivan som heter ”Crimson awakening”. På grund av den låten inbillade jag mig i flera månader att detta var the shit. Jag lyssnade på skivan säkert 30 gånger. Efter 31:a genomlyssningen insåg jag att jag inte mindes en ton av de andra låtarna. Det var som att vakna upp ur en psykos men den är inte värre än AGATHODAIMONs ”Blacken the angel”.

HP: Ja, här är det bara att blotta strupen och krypa till korset. Eh … är det inte du som har den?

HH: Så här var det; jag ville byta bort mitt ex av KATATONIAs ”Discouraged ones”. Du svarade med ett SMS. ”Ja, för fan! Förslag på byte: AGATHODAIMONs ‘Blacken the Angel’?” Åh gud, vad jag önskar att jag hade sparat det där jävla skambudsmesset.

HP: As.

HH: Nu när jag tittar efter, står skivan mycket riktigt här i din hylla. Mellan någon samlingsvolym med AETERNUS och spanska AKERBELTZ.

HP: OK att jag köpte ”Blacken the angel”, för pengar. Men vad tänkte du med när du smällde en fjärdedel av studiebidraget på DIE VERBANNTEN KINDER EVAS självbetitlade debutalbum?

HH: (Tystnad) Nu står jag faktiskt helt mållös. Grejen är, att jag egentligen skaffade den i en skivrea ganska nyligen, men det KUNDE mycket väl ha varit en skiva jag köpte anno 1995. Ja vad ska man säga … om det finns en enda skiva som bevisar att BM-musiker skall hålla sig långt från ambient, är det nog den. Österrikes scen har aldrig imponerat på mig, men jag hade någon sjuk dragning till folk/black metal/ambient på 90-talet. Skyller på WONGRAVENs gamla dänga ”Fjelltronen”.

HP: NILE – ”Black seeds of vengeance”. En skitskiva.

HH: Den bluffen gick vi på allihop. Jag sätter en miljon på att ingen minns en ton förutom refrängen på titelspåret.

HP: Jag äger den skivan jag med, jag äger även den som kom före och den som kom efter. Vad fan tänkte jag med? Ormtjusardöds med en trummis som spelar fills genom hela skivan. Att ingen reagerat på bandnamnet är obegripligt. Jag ska starta ett surt dödsband vid namn SELÅNGERSÅN som protest mot NILE och deras trixdöds. ALLA gillade NILE när de kom. Snacka om masspsykos. På tal om psykos, visst köpte du MISANTHROPEs ”Miracles: Totem Taboo”.

HH: Märkligt hur gamla sår kan rivas upp så enkelt. Den skiten är fullkomligt olyssningsbar. FULLKOMLIGT. Ärligt talat, det där jävla alstret kandiderar till att vara det största magplasket jag någonsin hört. Jag köpte den på grund av att den hade en fullsidesannons på baksidan av det första fanzinet jag köpte – Evisceration ‘Zine från Litauen. Holy Records slog på stora trumman, vilket inte var så konstigt med tanke på att det var skivbolagsbossens egna band. Märkligt nog fick skivan även hyfsade recensioner. Helt ärligt, den är obeskrivlig. Minns att den, likt ”Vinterskugge”, var uppdelad i tre delar, den ena sämre än den andra. Eländet blir mer och mer obegripligt för varje låt som går. Någon del av skivan saknar för övrigt bas, och trummisen insisterar på att spela fills på VARENDA vända. Omslagsbilden bestod av fyra statyer i en vild gruppsexorgie.

HP: Nog måste du väl, innerst inne, vetat att den här skivan sög innan du köpte den?

HH: Jag har inget försvar. Alls. Det är den sämsta skivan jag någonsin ägt.

Så här höll vi på i alltför många timmar tills stämningen blev mer än lovligt hätsk. Som avslutning på kvällen tittade vi på en duett mellan Doro och Udo Dirkschneider varpå stämningen höjdes en smula. När Udo gör sin värsta Marge Simpson-imitation måste jag ge all heder åt Doro att hon inte bara brast ut i gapskratt eller lämnade studion i vredesmod. Att ingen bara klev in och sade åt gubbjäveln att hålla käften är obegripligt. Det finns franska black metal-sångare som sjunger bättre än Udo och det är aldrig ett bra tecken. Seriöst, blunda och lyssna på hur Udo faktiskt låter.

Udo Dirkschneider.

Just. Wow.

Så, nu vet ni hur det går till när Förintelseförsamlingen har redaktionsmöte. Ni kanske förstår varför vi så sällan har dem. Nästa skivsamlingsrazzia kommer att ske hemma hos Dr Panzram då Heidenhammer ska flytta till Ryssland om en månad och bli vår tunge utrikeskorrespondent. Att tvinga ut honom till diverse kylslagna replokaler för att kolla in vad de ryska satanskrigarna sysslar med är något jag ser fram emot.

/Hatpastorn

Förintelseförsamlingen tar sig nu en välförtjänt ledighet och återkommer med nya dekret efter årsskiftet. Det är tydligen någon modefluga vid namn ”jul” som står för dörren och då är det väl lika bra att följa med strömmen. 73 inlägg hann det bli under 2010. Eftersom de flesta är hyfsat långa känns det ganska lagom även om målet var 3-4 nya inlägg i veckan.

Förutom bloggen jobbar jag på ett mastodontprojekt vid namn ”Nekrokatekesen”. Detta kommer jag att återkomma till vid ett senare tillfälle men målet är att det ska släppas i pappersformat. Nej, det kommer inte att bli en svartmetallversion av ”Encyclopedia of Swedish death metal” och det kommer absolut inte bli en svensk version av urusla ”Nasjonalsatanisten”. Perfekt läsning när man sitter på skithuset kommer det att bli i alla fall.

Förintelseförsamlingens Skivbod kommer att slå upp portarna under 2011. Ursprungstanken var att första släppet skulle bli en julklapp till er läsare men då dygnet har för få timmar kommer kassetten att ligga rykande färsk inom några månader istället. Det kommer att bli det råaste.

Ett stort tack till alla läsare som följer Hatpastorns Likpredikan. Kommentarsfältet är ibland roligare läsning än själva artikeln. Jag har fortfarande inte hämtat mig efter alla vansinniga anekdoter som poppat upp där med jämna mellanrum. Fortsätt även att skicka in tips till hatpastorn@gmail.com.

Nu ska jag fylla hela ansiktet med krokant samt halsa julmust så tårarna rinner men innan det hinner jag riva av lite livsnödvändig trivia.

Visste ni att det blev hysteriskt dålig stämning i turnébussen när Norges pianomaestro Sverd tyckte att Hellhammers yngre bror skulle heta Lillehammer?

Visste ni att det blev ännu sämre stämning i bussen då chauffören tvärnitade varpå Hellhammer ramlade och tuppade av för att sedan vakna upp och börja mucka gräl med alla eftersom han trodde att någon slagit ner honom?

Visste ni att Attila bör hålla sig långt borta från italienska musikvideoinspelningar?

/Hatpastorn

1. MORNINGSTAR – Promo tape 1994

Tre låtar som kom att hamna på fullängdaren “Rivendell”. Här med något bättre ljud och därför oumbärliga.

2. SARCASM – A touch of the burning red sunset, 1994.

Helt obegripligt att detta gäng inte fick spela in en fullängdare.  Tack och lov finns denna demo bevarad.

3. VENOM – Black Reign, 1996.

Här återfinns ett par tidigare osläppta låtar med Tony Dolan på sång och bas. Skaffa omedelbart.

4. SCHEITAN – Travelling in ancient times, 1996.

Vem kunde tro att ett lulegäng kunde rensa fram så här näpen svartmetall? Inte originellt, men fan så bra.

5. CANCER – To the gory end, 1990.

Cancer fucking cancer. Rått skit precis I gränsen mellan death och thrash.

6. INTESTINE BAALISM – Banquet in the darkness, 2003.

‘Melodiös death metal’ … är ord som brukar framkalla obehagliga känningar, men det här var en sjujävla positiv överraskning som satte mina fördomar på skam.

7. MYTHOS Dark material, 1996.

Oförtjänt bortglömd finskt mangel med en helvetes potential.

8. STILLBORN – Yesterday’s blood, 2003.

Alla vet att denna singel egentligen spelades in redan före ”Necrospirituals”, men i alla fall … vetefan varför det tagit mig så här lång tid att få hem den. Sinnessjukt bra.

9. Jim Kirkwood – Hammer of the north, 1997.

Obskyr dark age music med asatrotema. Samtliga släpp, strax över fyrtio album, finns upplagda på Kirkwoods hemsida för allmän nedladdning. Tyvärr inte just denna fullängdare som dock gick att beställa via Cold Meat för många år sedan. Själv skrev jag till Jim och fick ett signerat exemplar. Hedersknyffel!

Hatpastorn kommenterar: Jag vill bara passa på att tacka Internet för den fantastiskt högupplösta bilden.

10. DECEMBER WOLVES – ’Til ten years 1996.

Söt amerikansk black med ambition att låta mer norsk än Bjørnstjerne Bjørnsen.

BONUS FEATURE

FILM 2010:

Trolljegeren. Mer Black Fucking Metal kan det knappast bli.

/Heidenhammer

1. INQUISITION – Ominous doctrines of the perpetual mystical macrocosm

Skapelseförakt

2. NIDHÖGGSBURG – Rache wird toben

Nationalsocialism

3. TORMENTED – Rotten death

Nekrofilbordell

4. ALGAION – Exthros

Socialdarwinism

5. BURZUM – Den hvite guden

Grishnackh

6. Röd pesto

7. SATANIC DESTROYER – Corruption

 Hänsynslöshetstormen

8. INFAUSTUS GRIEF – Laudate dolor aeterna Sathanas

Månmagisk

9. SARCASM – Touch of the burning red sunset

 Heidenhammer

10. FLAGELLANT – Monuments

 Kesoflytningar

/Dr Panzram

Jag avskyr att skriva dylika listor då jag vet att samma sekund som den publiceras kommer jag att komma på en annan skiva som borde platsat på listan. Nya ARCKANUM-plattan var exempelvis grymt schysst även om det inte var hans bästa giv. FLAGELLANTs senaste imponerade. Nya DEATHSPELL OMEGA är säkert jättebra den med. Har dock inte haft tid att lyssna in mig ordentligt på den. LIMBONIC ARTs ”Phantasmagoria” fick mig att nicka gillande. GHOST var inte så pjåkiga trots den idiotiska hypen. OLD FORESTs senaste kassett med sköna tolkningar av gamla klassiker har gått varm. BONE AWL funkar om man är på det humöret. PROFANATICAs platta levde om rejält. ONDSKAPT lyckades hyfsat. THORNIUMs tredje skiva har snurrat friskt. DOMGÅRDs album var en överraskning i positiv bemärkelse. GRAVELAND fes ur sig ännu en småmysig EP.

Ni fattar poängen.

Det har släppts en hel del godsaker under 2010. Mer än vad jag trodde när jag väl började nysta i eländet. Att utse de två bästa albumen var enkelt men att placera de resterande åtta var en jävla mardröm då det varierar från dag till dag.

Nä, nu har jag dragit på det här på tok för länge. Här kommer Hatpastorns årsbästalista. Heidenhammer och Dr Panzram kommer även de att bidra med sina listor så fort de blir klara med dem. Heidenhammer hotade med att inte ha med en enda skiva som släppts efter 1994 och Dr Panzram undrade om det var OK att ha INQUISITION på samtliga positioner i listan.

Ibland blir jag bara så förbannat trött.

1. BURZUM – Belus

Vart ska jag egentligen börja? När jag läste att Varg skulle släppa ett nytt album höll jag på att kissa på mig av förtjusning. Att skivan skulle heta ”Den hvite guden” var faktiskt något jag inte reagerade nämnvärt över då titeln passade skivans textkoncept som handen i den nitförsedda hockeymålvaktshandsken. PK-maffian skrek dock rätt ut och överallt på det förhatliga Internet kunde man läsa folks kommentarer om hur opassande albumtiteln var. Kom igen, vi snackar om en dömd mördare med extrema politiska åsikter som har ex antal kyrkbränder och annat smaskens på sitt samvete. Skivtiteln är väl det minsta problemet. ”Dagen då black metal-scenen blev fin i kanten” är för övrigt en arbetstitel på en artikel jag jobbat på ett tag. Mer om den vid ett senare tillfälle.

Introt på ”Belus” låter mest som en A-lagare som sitter och skramlar med en tom glasflaska mot betongen nere vid bussterminalen i Sundsvall. Efter introt försvinner dock alla tvivel och känslan av extas som uppstår då det står klart att det åtminstone finns en norsk musiker som fortfarande fattar grejen är enorm. Visst, skivan är inte felfri men det ska den inte vara heller. Bara det faktumet att jag får samma känsla i kroppen när jag lyssnar på ”Belus” som jag får när jag lyssnar på något av hans tidigare mästerverk är tillräckligt för att jag ska utse detta till årets utan tvekan bästa skiva.

2. INQUISITION – Ominous doctrines of the perpetual mystical macrocosm

Jag har haft det stora nöjet att stöta på den här duon ett flertal gånger under årens lopp. Maken till bra liveband får man leta efter så har ni möjlighet att se dem live så gör det. Rent musikaliskt är detta en succé och ett talande bevis på att man inte behöver hålla på med en massa tjafs så länge man har ett genuint starkt låtmaterial. Efter ungefär en miljard genomlyssningar har jag fortfarande inte blivit less på plattan utan upptäcker ständigt nya partier som är så bra att man nästan blir förbannad. För er som missat INQUISITION så kan jag säga att de låter som IMMORTAL på den tiden då de fortfarande var intressanta. Det vill säga runt ”Pure holocaust”. Byt sedan ut vintersagorna om Blashyrkh mot ren djävulsdyrkan med textrader så råa att man är tvungen att läsa dem två gånger för att fatta att det är sant. Spana in albumtiteln om ni inte tror mig.

Dyrka.

3. ALCEST – Écailles de lune

De hånfulla kommentarerna jag fått från Heidenhammer i allmänhet och Dr Panzram i synnerhet för att jag gillar den här skivan är legendariska. Jag kan dock inte hjälpa det, jag föll pladask för albumet redan efter första lysningen. Undertecknad hade aldrig brytt sig om ALCEST innan och kollade egentligen upp bandet för att kunna lägga ännu ett band till den långa listan som stavas usel fransk black metal. Jösses vad förvånad jag blev när man helt plötsligt satt och stampade takten med ett fånigt flin på läpparna. Årets utan tvekan sötaste skiva. Harmlös black metal som lånar friskt från shoegaze och annat tvivelaktigt. Skivomslaget beskriver väl hur plattan låter. Sött, blått, drömskt och nördigt.

4. MOON – Caduceus chalice

Australiensisk black metal med synt. För kidsen låter detta som en mix mellan XASTHUR och DARKSPACE, vi som är lite äldre drar hellre paralleller till tidig norsk black metal. Jävligt rörig svartmetall med synt och mycket reverb på sången är i alla fall vad som serveras. Man hör inte vad som händer alla gånger men man behöver inte höra riffen så länge det är rätt stämning. Det här är ett typexempel på en skiva som egentligen inte är speciellt märkvärdig men den träffar mig rätt i hjärtat. Det kan vara en desperat längtan efter forna tider eller bara en allmän hjärndödhet. Jag behövde det här albumet.

5. NACHTMYSTIUM – Addicts: Black meddle part 2

Ännu ett band jag aldrig brytt mig nämnvärt om. Lyssnade på albumet utan några större förväntningar och blev positivt överraskad. Trots att skivan är extremt schizofren så håller den sig flytande tack vare ett genuint starkt låtmaterial. Man bör dock inte vara inskränkt för då kommer man spy rätt ut när jänkarna helt plötsligt slänger in partier som popsnöret Kleerup hade kunnat skriva. Ungdomar som hellre lyssnar på tokroligt felstavad black metal med medvetet dåligt ljud bör hålla sig långt borta från detta.

6. ABIGOR – Time is the sulphur in the veins of the saint…

ABIGOR har alltid varit ett av mina absoluta favoritband och de är ett av få band jag tycker har lyckats med att ändra musikalisk inriktning utan att slutresultatet blivit stinkande. Just det här albumet är mer en upplevelse än en riktig skiva. När man efter en arbetsdag kurar ihop i fosterställning i soffan och önskar att samtliga kärnkraftsverk på Tellus exploderade samtidigt är ”Time is the sulphur in the veins of the saint…” helt perfekt när man vill fly från verkligheten en stund. Skivan är så genomarbetad och full med detaljer att det alltid finns nya saker att upptäcka. Är man ute efter en skiva man vill ha skvalandes i bakgrunden är detta den sista plattan man ska skicka in i stereoanläggningen. Antingen lyssnar man koncentrerat från första till sista sekund eller inte alls.

En annan skiva med ABIGOR jag verkligen ser fram emot är deras återinspelning/uppfräschning av ”Channeling the quintessence of Satan”. Originalet dras med en bedrövlig produktion och riktigt trött sång. Trist, då låtmaterialet är helt fantastiskt. Jag har hört några låtar från uppdateringen och det låter helt otroligt lovande. Jag hatar återinspelningar men i det här fallet så har österrikarna gjort något unikt.

7. LUSTRE – A glimpse of glory

Är man på rätt humör är den här skivan helt makalös. Tänk er en mix av BURZUM och SUMMONING som inte har bråttom någonstans. Atmosfärisk svartmetall av hypnotiskt repetitivt snitt som passar utmärkt när man är ute och dräller i skogen eller när man sitter och förbannar skapelsen längst bak i ett turnéfordon med två ton packning i famnen. Att snubben är från Östersund ger ännu fler pluspoäng. Skönt att höra att det åtminstone finns ett stycke musiker i Ewert Ljusberg-land som fattat att musik är musik och inte sport där det går ut på att spela så tekniskt som möjligt. Att LUSTRE inte skäms över att spela samma riff i tio minuter är beundransvärt. Ibland är det skönt med något som bara puttrar på i bakgrunden så man kan dyrka döden i lugn och ro.

8. SOLEFALD – Norrøn livskunst

Dessa norrmän har alltid pendlat mellan ren genialitet och avgrundsdjup dårskap. Detta album är inget undantag och är man inte beredd på diverse ögonbrynshöjande inslag av mer eller mindre tvivelaktig karaktär kan man bli lika förbannad som Heidenhammer blev när b-märket Eldorado bytte recept på sina tortillachips.

Han blev så arg.

”Norrøn livskunst” tillhör toppskiktet i deras digra diskografi. Jag vill skriva att det är skönt med ett norskt gäng som inte spårat ur men eftersom SOLEFALD spårade ur redan på demon så är det inte så mycket rim eller reson bakom det uttalandet.

9. LANTLÔS – .Neon

Mördande bra modern black metal. Årets oxymoron. LANTLÔS är helt fantastiskt bra. Stämningsfulla riff, bra sång, intressanta texter och en ruggigt passande produktion. Tycker man att ALCEST var lite för mesiga men att grundidén var god kan man kolla upp ”.Neon” istället. Min näsa brukar rynka sig så fort jag hör ordet ”modern” i samma mening som black metal men i vissa sällsynta fall så fungerar det riktigt bra. Ett tjusigt omslag har de rafsat ihop med. Bandnamnet får mig dock att tänka på lantchips.

10. SVARTRIT – I, II, III

Det går fan inte att hålla reda på alla släpp Sir N hävt ur sig på senare tid. Det lustiga är att det mesta håller galet hög klass. Han har fattat allt när det gäller att skriva 90-talsdoftande black metal med melodier man minns. Omslagen som onekligen är inspirerade av den gamla skolan är underbart bakåtsträvande. Faktum är att albumen låter exakt som skivkonvoluten ser ut. Gammalt, snöigt och oskarpt. Man vet vad man får och i det här fallet får man musik som till och med Heidenhammer skulle kunna uppskatta.

Såvida han inte är på vrången vill säga.

Det ska bli intressant att följa Sir N framöver och se vad han kan åstadkomma. Ett melodisinne utan dess like och en ungdomlig passion för svartmetall är en kombination som är svårslagen.

/Hatpastorn

När man sitter och lusläser gamla fanzines såhär i hyfsat vuxen ålder brukar man i regel ramla på ett och annat uttalande som får en att höja på ögonbrynen. Oftast rör det sig om rena överdrifter och ungdomlig hybris, vi minns väl exempelvis när DARK FUNERAL sa att de skulle flytta till Transsylvanien för att sitta på en tron och härska.

Hur exakt skulle det ha gått till?

Nyproducerade fanzines har tyvärr en tendens att sakna den där sköna omdömeslösheten som man kan hitta i äldre publikationer. Det är helt enkelt för dåligt med drag under galoscherna. Följande intervju från 1995 där DIMMU BORGIRs frontman Shagrath häver ur sig ett svar som får en att först gapa och sedan kissa på sig av skratt saknar dock verkligen inte drag.

Man kan kanske tro att detta uttalande var en engångsföreteelse. Tro mig, DIMMU BORGIR har vräkt ur sig saker i tidningar som skulle få hela Polens NSBM-elit att rodna. Jag och Dr Panzram har på senare tid gått igenom ett oheligt antal gamla fanzines så det finns gott om material att gotta sig i.

Håll i hatten.

/Hatpastorn

Innan vi börjar dagens lektion i livets hårda skola skall vi ha ett par saker klara för oss.

1. VENOM är det första black metal-bandet.

2. VENOM är det BÄSTA black metal-bandet.

Med de formaliteterna ur världen kan vi angripa en missuppfattning som tyvärr fått råda alldeles för länge i vissa kretsar, spridda av elakt förtal och stinkande lögner, okunnighet och avundsjuka. Nämligen idén om att VENOM dog i och med att Mantas lämnade bandet 1985. För sakens skull tänker jag inte ens nämna de fyra första plattorna vid namn, då alla som läser denna blogg redan vet vilka jag talar om. De som inte gör det är ljusdyrkare.

Först och främst; det må så vara att den första skivan som släpptes efter att originaluppsättningen splittrats, ”Calm before the storm” från 1986 knappast är bandets starkaste alster. Faktiskt ganska långt ifrån. Cronos, Mantas och Abaddon verkade med god anledning vid denna tidpunkt ha varit en ohelig trio som inte kunde existera utan varandras respektive insatser. De två gitarristerna som hoppat in för att axla Mantas roll utgjorde sannerligen inget fullgott alternativ, samtidigt som både låtar och produktion var undermåliga. Ett par spår håller förvisso måttet – ”Under a spell” (särskilt i versionen som återfinns på ”In memoriam”) och ”The chanting of the priests”. Resten är väl sisådär. Skit samma.

De som känner VENOMs historia någorlunda väl vet att även Cronos bestämde sig för att lämna vad som verkade vara ett sjunkande skepp. Detta för att satsa helhjärtat på en karriär som – jag vet egentligen inte vad. Cronos soloalster är faktiskt rätt svårrecenserade. Mantas platta från 1988, ”Wind of Change”, är renodlad pudelrock av det lite hårdare slaget, men Cronos soloalster låter mest som ett mjäkigt försök att spela hårdare NWOBHM. Lite som ett mindre catchy ANGELWITCH tillsammans med en sångare med Cronoskomplex. Jo, faktiskt ganska precis så.

Hur som helst, enda kvarvarande medlemmen Abaddon var den som insisterade på att segla skutan vidare mot en osäker hamn. Själv hade han aldrig skrivit en enda ton åt bandet. På något jävla vis lyckades han i alla fall samla ihop en trupp som skulle visa att den sista spiken inte förseglat kistan samt åsamka den kanske bästa comebackgiven någonsin.

Jag pratar givetvis om ”Prime evil” från 1989. Vet än idag inte hur det kom sig att Mantas bestämde sig för att återvända till bandet, men vi kan bara vara tacksamma. Förutom honom återfanns också Tony Dolan – känd som skådis i ”Master and Commander” – på sång och bas och en spoling vid namn Al Barnes på gitarr. Dolan gick under det, förmodar jag, för tiden tuffa smeknamnet ”Demolition Man”. Minns att detta utspelade sig i tiden innan filmen med samma namn släppts. Det tackar vi för. Före hans tid i VENOM hade Dolan medverkat i bandet ATOMKRAFT, ett thrashband av tyskt snitt som tyvärr får sägas vara en av de ojämnaste plutonerna i historien. Enligt Dr Panzram skall förresten även ”Prime evil” gett upphov till en av de snyggaste picture-LPs som tryckts upp, men jag får faktiskt krypa till korset och erkänna att jag inte sett denna själv. Litar dock till fullo på orden.

Vi skall stanna en stund vid detta alster. Det brukar alltid hävdas att antalet band som lyckats med konststycket att byta sångare utan att skämmas kan räknas på en hand med bortsprängda fingrar. Kanske det stämmer. IRON MAIDEN från Di’Anno till Dickinson, BLACK SABBATH från Osbourne till Dio. VENOM är även de ett av dessa få undantag. ”Prime Evil” innehåller en vokal insats som än idag får mig att gnissla tänder av pur aggression. Snart 17 år efter att jag inhandlat verket blir jag fan häpen över hur väl detta står sig och hur uppriktigt förbannad Dolan faktiskt låter. (Jodå, jag lyssnar på skivan i denna stund för att försäkra mig om att jag inte skönmålar minnen.)

Thrash metal är en genre som lätt kan åldras likt stinkande melon och antalet klassiska album är enligt mig relativt få. Bortsett från de där tyska hjältarna, ni vet vilka, har genren aldrig riktigt bitit på mig men när jag hör ”Prime Evil” fattar jag att det är så här det skall spelas. En sjuhelvetes frenesi och energi som aldrig gör avkall vare sig på arrangemang, struktur, riff och helt jävla suveräna låtar. Inte ett enda spår utgör utfyllnad då de skiljer sig från varandra utan att bli spretiga, samtidigt som de är stöpta i en sällsynt elak produktion – klar, kraftfull och syrlig. Som godis skall vara. Och; här återfinns den ultimata BLACK SABBATH-covern. ”Megalomania” har aldrig låtit bättre, inte ens i originalversion. Punkt.

Och sen då? Det är här en del kvackare börjar hävda att det trots en lovande nystart började gå snett.

Pyttsan.

 ”Tear Your Soul Apart” från 1990 river anal och detta med ett stycke vars text behandlar … Indiana Jones! Ändå är låtjävlarna så pass bra att trots trams som liveupptagningar och återinspelningar av gamla klassiker har detta minialbum ett klart existensberättigande. Våga inte påstå annat.

Nästa fullängdare, ”Temples of ice”, ankom 1991 och dundrar igång starkt med hitlåten ”Tribes” som stoltserar med en krossande refräng. Jadå, faktiskt är hela skivan så pass bra att jag baxnar. Thrashkänslan har fått ge vika för mer renodlad hårdrock, fast med en så pass elak udd att det inte går att missta för någon pissig heavy metal från mitten av 80-talet. Jag kan på fullaste allvar inte begripa varför den här plattan fick ett såpass ljummet mottagande när den väl dök upp. Här återfinns nämligen sådana sataniska guldkorn att man inte ens saknar Cronos vid mikrofonen. På tal om honom kan väl en detalj på denna fullängdare sägas vara undermålig – basljudet. Cronos är inte bara min favoritbasist (på riktigt), mäktiga Jo Bench från BOLT THROWER tycker även hon likadant. Varför? Ingen har helt enkelt svängt bättre och låtit råare. Minns att de två första alstren spelades in utan extrapålägg – det lät som det gjorde med enbart en gitarr, tillika ett basspår. Väl 1991 och med Dolan som strängbändare är det inget dåligt jobb som utförs rent tekniskt eller ens i känsla, men basljudet är faktiskt rätt bedrövligt. Övermixat, odistat och småsjabbigt … jaja, i slutändan är det ändå låtarna som räknas.

VENOM skulle släppa en fullängdare till med denna sättning. Av någon idiotisk anledning köpte jag den inte när jag hade chansen någon gång under 90-talet, vilket gjorde att jag faktiskt fick vänta så långt som till slutet på 2000-talet för att ta del av detta för första gången. Fråga mig inte varför, men skivsatan visade sig vara helt omöjligt att hitta. I begagnad form fann jag eländet till ett alltför högt pris på Ebay, men någon måtta fick det vara. ”The waste lands” var lite av min förlorade men till sist funna graal. Tyvärr levde den inte helt upp till de monstruösa förväntningar jag föreställt mig. Jag kan heller fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad som saknas. Utan att gå för djupt känns det som om den ger ett något förvirrat men svårdefinierat intryck, av den typ som infinner sig när man vet att man hört något utan att egentligen veta vad. Det i sig är väl knappast något ovanligt – nyare band som exempelvis WATAIN brukar framkalla samma känsla hos mig. Här är det mer frågan om att produktionen blurrar till redan småmärkliga låtarrangemang av den typ jag normalt aldrig förknippar med VENOM. Skivan är egentligen inte dålig, men går inte att placera. Förmodligen var detta ett försök att skapa något nytt, men helhetsintrycket duger inte på långa vägar. Några av låtarna, ”Cursed”, ”Crucified” och ett par till är fortfarande kanon, men resten ligger under den standard Mantas, Abaddon, Dolan och Barnes framgångsrikt hållit under fem års tid. Att de också valde att ersätta den klassiska logotypen med en jävla helveticafont – vad skulle då det vara bra för? Omslaget var ingen vidare hit heller. Usch.

Någon gång 1994 prånglades det ut en bedrövlig tributskiva till bandet som lanserades under namnet ”In the name of Satan”. Detta anskrämliga stycke plast hotade med usla covers framförda av VOIVOD, PARADISE LOST och några till. Att jag tar upp denna beror på att Abaddon själv verkade vara initiativtagare till den – sådana projekt bör man akta sig för – och bidrog med en ny VENOM-låt, ”Holy man”. Det brukar ju sägas att det sista hoppet är ute när trummisen vid ett lakoniskt bandmöte hasplar ur sig att ”vi kan ju spela någon av mina låtar”. Som kuriosa kan jag nämna att DOORS sista giv, en av plattorna utan Morrison, mycket riktigt innehåller ett stycke skrivet av trumslagaren John Densmore. Skivan har aldrig återsläppts officiellt, det säger ett och annat. För att återgå till tributalbumet antar jag att Abaddon inte bara skrev eländet utan också stod för all instrumenthantering själv, för låten är ett otroligt pinsamt försök att spela någon slags industri. Varför i all världen denna fick släppas under namnet VENOM kommer jag aldrig att begripa. Kan för övrigt nämna att just denna stinkande bit plast var en av de första skivorna som fick mig att tappa tron på extremmusiken som helhet.

Sedan var sagan, som man brukar säga, all. Cronos återvände till VENOM för att agera huvudattraktion med Abaddon och Mantas på Dynamofestivalen 1995. Det var säkert bra. Den fullängdare som därefter följde, ”Cast in stone”, är väl inte direkt usel men otroligt mycket sämre än allt de gjorde med Dolan och Barnes.  Nåja, de som trodde att Cronos var den som så att säga var bandet kan ställa sig i skamvrån, för vi vet alla hur det gick när Abaddon till sist valde att hoppa av (2000) och Mantas snart gjorde detsamma. Vi nämner inte plattorna efteråt.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Bonus feature.

Heidenhammer kunde givetvis inte hålla sig utan var tvungen att pina sig igenom igenom nästföljande giv, ”Resurrection”. Här är hans anteckningar , låt för låt, som förklarar varför man klarar sig utan det albumet.

/Hatpastorn

Jag har uttryckt missnöje för denna giv i tio års tid men vi gör ett försök att bena ut vad som är felet. Vi går igenom låt för låt.

1. ”Resurrection” – Spindelsinnet pinglar. PANTERA verkar ha sålt en hel hög billiga riff till England.

2. ”Vengeance” – Inte heller detta spår bjuder på någon hastighet. Det puttrar framåt i midtempo, stabilt men inte direkt mer. Någonstans i slutet anas en tempohöjning som snabbt dras ned i samma chugga-chuggaträsk som innan. Inte fullkomligt uselt. Problemet är att jag inte kan ta detta på allvar. Även om detta är ett skamlöst försök att spela nu metal är det heller inte omöjligt att föreställa sig ett åldrande lokalband som bestämt sig för att hotta upp sin gamla hårdrock. Lite som om TRIBAL INK bestått av 40-åriga gubbar som motvilligt fått låtar levererade till sig av en medelmåttig tonsättare betald av Strix television.

”You think you’re it – you’re full of shit”. Nej, jag skämtar inte. Den strofen finns med.

3. ”War against Christ” – Återigen, skall det här liksom vara tufft? Tycker bandet på fullaste allvar att detta låter farligt, aggressivt och elakt? Den här låten är smått schizofren, då den innehåller några riff som faktiskt skulle gjort sig alldeles utmärkt på någon äldre utgåva, men utblandade med några av de löjligaste partier jag hört. Faktum är att när Cronos väser ur sig titeln sitter jag faktiskt och rodnar för mig själv i mörkret.

4. ”All there is fear” – Men nu börjar det väl faktiskt hända saker? Ett schysst introriff men sedan är det tyvärr samma midtempotjafs som innan. Och så tillbaka till introriffet igen … alltså; är skivan skriven efter en princip som gått ut på att de skriver vartannat riff, helt oberoende av om de passar ihop eller inte? Tydligen blev de odödliga Remo-böckerna författade på detta vis. Med dem skapades magi, med detta skapades styggelser. Hur är det möjligt att ge så många lovande hintar för att sedan fullkomligt dränka dem i dynga? Nu har låten hållit på i fyra minuter. Det känns som en kvart.

5. ”Pain” – Dubbelkaggesmatter. Ribban och tempot höjs i alla fall något och denna bit står åtminstone till en början ut från resten. Detta hade kanske kunnat bli något, om inte produktionen vore så jävla trälig. Hur är det möjligt att låta torrkokt, anemisk, blöt och ohälsosamt fet på samma gång? Ingen diet i världen lär bita på det här avskrädet. När jag tänker efter påminner den här produktionen om vad jag ogillat hos allt King Diamond gjort efter ”The eye” – hyfsade skivor, men framför allt har trummorna fått lida pin. Vad är vitsen med att skaffa en tight trummis om han inte får höras?

6. ”Pandemonium” – Shuffletakt. Lite tung-gung som får mig att i ren desperation vilja sittdansa, men förförelserörelserna (härligt uttal i det ordet) avbryts raskt av temposänkning och poänglösa breaks. Slagdängan räddas en smula av att produktionen passar mycket bättre till långsammare delar, som faktiskt andas en aning ”At war with Satan”. Men likt förbannat segar det till sig igen då låten återgår till det normala.

7. ”Loaded” – Herresatan, har jag inte ens tagit mig igenom halva skivan än? Paniken kryper i mig som om jag vore doppad i honung och bunden till en myrstack. Musiken känns nu så intetsägande att min hjärna försöker återskapa handlingen i ett Lucky Luke-album jag inte läst på länge. Där återfanns Lucky Jackie Arklöw Luke dränkt i socker i öknen. Skönt med folk, om än bara fiktiva karaktärer, man kan identifiera sig med ibland.

8.”Firelight” – Hmm, detta låter faktiskt lovande. ”Seven gates of Hell” gör sig påmind och här har vi ett långsamt, men ändå effektivt tempo ljudbilden inte förstör. Fan – det här är ju faktiskt bra på riktigt. Eller är det bara ren desperation som får saker och ting att låta bättre? Låten stannar upp … åh herregud, gå inte och bli chugga-chugga nu … nej, det klarar sig. Efter en stunds övervägning får slutdomen faktiskt bli positiv. Jo, jag är också förvånad.

9. ”Black flame of Satan” – Denna låt är den enda jag minns från tidigare lyssningar. Trodde jag, för när jag nu lyssnar på den igen märker jag att jag inte minns en ton av eländet. Här försöker de sig på en trött återupplivning av ”Blood lust”. Det går inget vidare. Jag blir förbannad över att det här är så satans mediokert. Hur fan gick det till? ”Calm before the storm” var 100 gånger råare och bättre än detta, och det borde säga en del. Hur kunde de gå vidare till att göra det här? Nedgången kvalar in på en av historiens vidrigaste svek gentemot en trogen skara, värdigt självaste Judas Iskariot (och då menar jag inte pissbandet från USA).

10. ”Control freak”- Bara glöm det.

11. ”Disbeliever”. Inte så tokigt. Här låter det för första gången som att de har någon slags energi kvar, för plötsligt svänger det till – precis lagom för att sänkas vid refrängen. Ganska acceptabla riff. Ljudbilden har nu ändrats en smula och fått någon slags extradimension. Kom de åt en knapp? … vänta nu … fejkade liveljud?! Är detta verkligen på riktigt? Åh, du hellige jul. Låt det vara nog nu.

12. ”Man Myth and Magic” – Den första versen ackompanjeras enbart av bas och trummor, vilket faktiskt känns som ett ganska fräscht grepp. Om det säger mer om skivan eller låten låter jag vara osagt. Hyfsat hejigt huvudriff till och med. Nåja, ännu mer poänglösa breaks … seriöst, what’s up? Alltså, vad fan är grejen? Sedan när handlade VENOM om breaks? Deras styrka har alltid varit att de skrivit bra, sammanhängande låtar vars struktur varit enkel men jävligt effektiv. Vem i hela helvetet som bestämde sig för att detta var vägen att gå borde ha ett nackskott. Slutledningsförmågan säger oss att då Abaddon är den enda som tidigare alltid varit närvarande i sättningen verkar han ha varit den som hållit ihop kittet och satt ned foten när de andra kanske kom med idiotiska förslag. Medalj till honom.

13. ”Thirteen” – Tack herre Satan för att detta närmar sig sitt slut. Denna timme får jag aldrig tillbaka. Får jag ett kvitto? G, G#, F, E – refräng. Har du hört den förut?

14. ”Leviathan”- Jaha, thrashfesten avrundas med en svavelosande (i dess bokstavliga betydelse) sur skapelse som låter precis som de andra låtarna. Lite bättre melodi kanske … men vem fan bryr sig.

Jaha. Här borde jag väl skriva några avslutande kommentarer om skivans helhet och sådant, men jag orkar inte. Jag är på fullt allvar för matt. Jag vill bara sova nu. Och drömma. God natt och lycka till.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer