Hatpastorns likpredikan

Ny säsong, nya synder att bekänna. I Förintelseförsamlingens biktbås driver vi ut alla demoner, hur diaboliska och perverterade de än må vara. Om sanningen ska fram så har vi alla en hel del skelett i garderoben. I lönndom sitter vi i mörkret och lyssnar på de där skivorna som vi säger att vi inte ens äger. ”Guilty pleasures” heter det på utrikiska. På svenska heter det något helt annat.

Först ut denna säsong är Heidenhammer som reder ut begreppen gällande sin hemliga kärlek till ANCIENT.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

Den åtalade: ANCIENT.
Åtalspunkt: ”Trolltaar”.
Djävulens advokat: Heidenhammer.

Att offentligt gå ut och säga att man gillar ANCIENT är som att göra en hammer smashed facebook-uppdatering och säga att man precis provat på koprofagi. Man riskerar att diminuera kompiskretsen, för att uttrycka det milt. Men det kan inte hjälpas. Sanningen måste fram.

ANCIENT kan faktiskt vara ett av världens märkligaste band. Alla vet vid det här laget att gränsen mellan att vara okänd och ökänd kan vara hårfin, och i ANCIENTs fall passerades det Khyberpasset genom att spela in en video till deras hitlåt ”Lillith’s embrace”, tagen från deras tredje släpp ”The Cainian chronicle”. Utan att gå vidare in i det träsket, ska vi istället söka oss tillbaka i tiden dessförinnan.

Först och främst: vilka var egentligen ANCIENT? Min första kontakt med gruppen kom i och med det franska ‘zinet Peardrop under sommaren 1995, utgivet av Listenable Records. ANCIENT hade ett stort och fint uppslag, med frontmannen Aphazel ståendes med en min som avslöjat att han bajsat på sig. Iförd häxhatt, dessutom. Han pratade om DARKTHRONE och hur ljudet på ”Transilvanian hunger” var uselt jämfört med föregångaren. Lustigt var att han gjorde detta på ett sätt som skulle antyda att han hade någon sorts kontakt med det betydligt mer kända Oslobandet. Hans egen orkester hade tydligen också deltagit på någon spelning i Sverige tillsammans med SWORDMASTER, KATATONIA och ALGOL. Namedroppande kan vara en lysande taktik för snarvägar in i kändisvärlden.

I min späda ungdom var jag kanske lite väl blåögd för hur skivbolag brukar promota sina egna alster. Mycket riktigt var det Listenable som släppte ANCIENTs debutalster ”Svartalvheim”. Denna höjdes till skyarna. Bandet verkade också vara oerhört produktivt då en ny mini-CD redan var inspelad och en andra fullängdare under produktion.

Jag minns att jag köpte debuten på den gamla guldbutiken Förlorade Favoriter i Sundsvall (där för övrigt Kraath från SETHERIAL en gång i tiden jobbade) efter att ha hört ett smakprov på samlingsskivan ”World domination I”. Jag visste inte vad jag skulle tycka förutom att jag redan i unga år tyckte att skivan var, i brist på bättre ord, söt. Loggan innehöll en smådjävul, en kittel och en dansande tösabit. I bookleten fanns liksom allt på en och samma gång; bilder på pentagram, gummidödskallar, eldblåsande, rymden, kyrkoruiner … och en corpse paint av sällan skådat slag, Ja, den hade allt. Utom texter. Och eftersom författaren, vokalisten och trumslagaren Grimm än idag vägrat dela med sig av dem kanske det var ett smart drag. Hursomhelst var det ganska behaglig musik som plastbiten bjöd på. Det var knappast originellt för den tiden. Det gick inte särskilt snabbt. Det fanns däremot gott om ologiska partier och ett intro som jag inte på flera år förstod vad det skulle illustrera – vargar – då det på fullt allvar lät som ett par utvecklingsstörda som bara vrålade ut ångesten inför den indragna filen på dagcentret. Svårglömd var också den över nio minuter långa låten ”Paa evig vandring”. Den kändes verkligen som en evig vandring. Lustigast var nog att vi i Församlingen länge misstänkte att trummisens insatser var så katastrofala att de helt sonika återanvände det trumspår han lyckats sätta flera gånger om.

Introt: fågelkvitter och rabiata kromosomkrigare.

Likväl var den ändå en skiva till kaffet som småknaprades på fler än en gång.

Till mörkrets hjärta då, och själva åtalspunkten. ”Trolltaar” är en jävla guldplatta. Tre låtar av den absolut sötaste black metal som spelas kan, komplett med så otighta truminsatser att ABYSSOS hamrande upplevs som en ofelbar metronom i jämförelse. På något sätt lyckas denna uppföljare med konststycket att vara ännu otightare än debuten. Kanske beror det på att det första verket tog månader att spela in … men det låter jag vara osagt. I ”grindpartierna” har tydligen nivån på hi-haten höjts för att fullkomligt dränka de attacker Grimm på rent hat ansträngt sig till det yttersta för att sätta. Kaggemattorna är redan legendariska. Om ni någonsin undrat hur gikt faktiskt låter, är skivan högintressant.

Omslaget är fult som stryk. Ett träsnitt av en sur gammal gubbe med jättestor näsa. Uttrycket ”grumpy old fart” får här nya dimensioner. Gissningsvis har det åter gått åt helvete för Norge i EM-kvalet, och TV-tittaren på omslaget håller på att äta upp sitt eget skägg i ren förtvivlan.

Texterna lyser ännu en gång med sin frånvaro, men det gör ingenting. Jag hör inte ett ord av vad som väses fram, men jag håller med om allt.

Jag älskar det här! Melodierna sitter som en smäck, riffen är dumma och arrangemangen desperata. Bättre kan det fan inte bli. På något sätt, och mot alla odds, har duon lyckats skapa magi av vad som borde vara obrukbart grundmaterial, inklusive de gitarrsolon som då och då glimmar till. Till och med outrot och den lätt fisnödiga sousafonen håller stämningen vid liv.

Och det är liksom det som avgör saken. Stämningen på den här plattan överglänser allt. Jag har ingen aning om hur det gick till, men låtarna har en atmosfär få band i den här genren – antar att det får räknas till så kallad melodisk black metal – varit och nosat på.

Vad hände sen? Gud vet. Grimm sade tack och hej, tog sina trummor, texter och vokala insatser med sig. Aphazel hittade ett helt nytt band, ändrade drastiskt inriktning och ersatte Grimms förmodade lyriska mästerverk med att knåpa ihop ett album baserat på rollspelet ”Vampire”.

Och spelade in en video.

Ni vet vilken.

Tack för kaffet. 

/Heidenhammer

I min guide i hur man överlever turnélivet nämnde jag att själva turnerandet har väldigt lite med musik att göra. Tillåt mig exemplifiera detta genom att beskriva helgens eskapader. Först vankades det bil från Trondheim till Sundsvall. Efter den trippen fortsatte bilåkandet ner till Arlanda där ett fullknökat plan förde mig och mina bandkamrater till Berlin. Där bytte vi lite listigt till ett plan vars slutdestination stavades Zürich. Från flygplatsen i Zürich blev det minibuss till festivalområdet. Dagen efteråt flög vi från Zürich till Riga. I ett lätt försenat plan därifrån landade vi på Arlanda flygplats där det återigen blev bil upp till Sundsvall. Från staden med stort S avslutade jag denna lätta lilla tripp med tåg till Östersund där jag raskt och ledigt bytte till tåget som går till Trondheim.

Allt detta för sammanlagt en timmes speltid. Ganska så fascinerande faktiskt. När man är ute och spelar tillbringar man alltså mer tid på toaletten än på scenen.

Majoriteten av tiden i Schweiz tillbringades emellertid på hotellrummet där jag kom till en helt ny insikt. Musiker kastar inte ut TV-apparaten för att det är tufft utan för att det helt enkelt är ett så demoniskt dåligt utbud. På det här hotellet fanns det lite drygt 60 kanaler. Jag zappade så hårt att två av mina fingrar faktiskt domnade bort, den medhavda boken läste jag lite otaktiskt ut på planet så för att fördriva tiden sattes all tillit till dumburken. Det bjöds på tysk buskis, fransk stand-up, schweizisk alpsång av och med en solariebrun kaviarkavaljer i kastanjefärgad Plupp-frisyr samt dubiös italiensk vaudeville. Främst bjöds det på hysterisk reklam. En kanal visade i timtal en dataanimerad tvättsvamp som slogs mot olikfärgade cirklar. Här började jag ifrågasätta min mentala status. När musikprogrammet ”Hits mit Witz” började rulla gav jag bara upp.

Jag ville förinta hela universum.

Till slut hittade jag första Pirates-rullen, men att se Johnny Depp prata tyska gav mig stora skälvan så jag valde att somna istället.

Har man riktig tur kan man ramla på TV-program av en lite mer suspekt karaktär. I Polen fann jag en gång en vuxenversion av Ordjakten där programledarna av mer eller mindre oklar anledning visade brösten när folk var nära att komma på vilket ord de sökte. I Sverige kräks programledarna på grund av mensvärk. Vet inte riktigt vilken version jag föredrar.

Av ren nyfikenhet slog jag på TV-apparaten så fort jag vaknade på morgonen och fann då den mest högljudda barnunderhållningen mina arma öron någonsin fått utstå. Det slutade med att jag låg och blötstirrade på ett tyskdubbat Lucky Luke-avsnitt. Det kunde jag i alla fall relatera till.

Dubbning är ett satans ofog och en stor anledning till varför så många länders invånare har språkkunskaper likt en handfull trolldeg. Detta för mig till en undran som plågat mig i för många år. Vad är det andra länder lär sina barn i skolan istället för språk, i synnerhet engelska? Jag är genuint intresserad av ett svar. En gång i tiden turnerade jag med två schweiziska band. Då invånarna pratar ett gäng olika språk trots att landet är typ stort som Jämtland innebar det att de inte kunde kommunicera med varandra. Få av dem behärskade heller det engelska språket vilket innebar att det blev en hel del förvirring. Det blev inte ett dugg bättre av att schweizarna var ett gäng udda filurer.

Det ena bandet hade Benjamin Syrsa på sång och det enda han kunde göra var att skämma ut sig fullständigt på scen samt vråla sitt bands namn i fyllan. Då Benjamin var konstant aspackad blev det lagom tjatigt att höra mongot vråla sitt usla bands namn tusen gånger per dag. På trummor hade de en skallig snubbe som spelat live med ANCIENT. Han var faktiskt rätt trevlig. Tror jag. På bas hade de Lurch från familjen Addams och gitarristerna bestod av orakade svartmuskiga män som påminde kraftigt om turkiska pizzabagare. Jag höll mig som vanligt på min kant.

Det andra bandet bestod av en sjuttonårig reinkarnation av Peter Tägtgren på bas och sång. Han rökte tre paket cigarretter om dagen och var trevlig. Inte helt otippat hade han kroniska problem med rösten. Trummisen däremot, det var en udda fågel. Han pratade aldrig. Enligt hans bandkamrater tyckte han inte om att prata. Han bytte heller inte kläder och log aldrig under de två veckorna vi delade turnébuss. Honom gillade jag skarpt. På rytmgitarr hade vi en lirare som såg exakt ut som Idol-Darin. När vi tvingade honom att sätta kepsen på sniskan och nynna på ”Money for nothing” uppstod en humor som var så stor att jag än idag får andnöd för att det var så roligt. Sologitarristen var dock den största stjärnan. Han vägrade använda stämapparat och var totalt obekant med det engelska språket. Han ville dock så gärna vara med i gemenskapen och löste detta genom att en mörk kväll plocka upp en lampa samtidigt som han med Europas ljusaste röst tjöt ”The lamp of war”. Hjärtskärande var ordet. Han fick för övrigt kicken från det bandet strax efter turnén. Tydligen hade han problem med spriten. Enligt min åsikt var spriten det minsta problemet.

Som ni ser kan det vara en daglig kamp att dela buss med suspekta individer. För att förenkla detta tänkte jag ge några snabba tips om hur ni gör er resa betydligt mer friktionsfri.

Agerar ni förband åt ett större band. Ge fan i att dricka upp all sprit och att äta upp all mat. Det finns inget som kan göra en mer förbannad än när man ser något lokalt förband från någon gudsförgäten håla fylla kråset med mat som ska räcka åt alla. Att slå näven i bordet och tvinga dem att köpa pizza eller liknande för egna pengar är ett bra sätt att hålla saker på en rimlig nivå. Allt enligt pedagogikens ABC. Ett av Fantomens mer okända djungelordspråk lyder förresten ”Det finns inget törstigare än ett lokalt förband”. Sanning Fantomen, sanning. Jag vet inte hur många gånger man sett de lokala talangerna supa skallen i småbitar och bete sig som tvättäkta pajasar. Visst har jag redogjort för italienska KULT? Om inte så är det en historia värdigt ett eget kapitel i denna Likpredikan.

Agerar ni huvudband? Fyll väskorna med mat och dryck samma sekund som ni äntrar backstageområdet. På detta vis slipper ni även köpa mat på mackar längs vägen. Som vi alla vet är mackarna de stora vinnarna i musikbranschen. Ju mer pengar ni har på fickan desto mindre irritation kommer det att bli. Att ni dessutom på småtimmarna kan trumfa fram ett par mackor eller en påse chips när hungern eller tristessen smyger sig på är guld värt. Är man mätt kan man utstå trötthet, hemlängtan och tristess på en helt ny nivå. Smart.

Hänsyn är ett ord som kanske inte direkt låter så tufft men ska du dela buss med kopiöst många människor gör du bäst i att inte skita stopp i toaletten redan första dagen eller överdosera på dödsknark när ni ska passera tullen. Det är slitigt nog att turnera utan att folk ska behöva agera vuxna på stan för att hålla reda på dig och dina idiotiska upptåg. Fransmän är duktiga på det sistnämna. När BLODSRIT var ute med ett franskt band jag givetvis inte kommer på namnet på just nu anade de oråd när fransoserna istället för sprit hade med sig ett flak lösningsmedel och några trasor. I just sådana lägen är det riktigt roligt med musik. När vi ändå har BLODSRIT på tal är det förresten hög tid att jag gör en djupdykning i bookleten till originalutgåvan av ”Supreme misanthropy”. Jösses säger jag bara, inte ens Invasion records hade kunnat ställa till en sådan oreda. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att man bör undvika att ta andra bands skivomslag och använda i sitt eget bands booklet.

Folk som snarkar ska dö en plågsam död. Jag har aldrig varit så nära att döda en människa som när jag efter alltför lång sömnlöshet tvingades uthärda en sessionmedlems ogudaktiga snarkningar. Utan att överdriva rörde det sig inte om några små skorranden utan rosslande dödsvrål. Att personen lyckades med att snarka på detta vis trots att han sov med pannan klistrad mot ett parkettgolv i Budapest är bortom mitt förstånd. Ett bra sätt att undvika konflikter är alltså att tvinga snarkarna att vara vakna till alla andra somnat alternativt montera bettskena på dem.

Så, nu har ni lite mer matnyttiga tips att plugga på. Själv ska jag sätta mig i De mysteriis dom Sathanas-kyrkans skugga och bara kanalisera. Med det menar jag att jag ska föra över den beryktade OVERDETH-plattan till datorn. Det tjatades ju om lyssning så ni ska få vad ni förtjänar.

/Hatpastorn

Vissa artiklar skriver sig själva. I regel tar ett inlägg mellan en halvtimme och två timmar att författa och då går den mesta tiden åt att vänta på att WordPress ska fungera på ett tillfredsställande vis. Det finns exempelvis mycket goda skäl till att denna sida inte direkt är proppfull med bilder. ANAL CUNT sammanfattar faktiskt det mesta av problematiken i deras stora hit ”Technology is gay”. I fallet OVERDETH har det skrivits, skrotats, omarbetats, kastats och så vidare i månader. Ett tag funderade jag faktiskt på att göra en film där Förintelseförsamlingen helt enkelt bara lyssnade på den legendariska given ”King Arthurs final battle” och diskuterade vad vi hörde. Lite som ett debattprogram fast inte alls.

Nu är det i alla fall dags att ta tjuren vid hornen. Den här karamellen har jag sugit på så länge att jag fått elefanthud i hela gommen.

Sagan börjar med att jag en vacker dag för länge sedan fann ett mystiskt paket i brevlådan. I detta välinslagna bylte som skickats av en högst sympatisk person från läsekretsen låg OVERDETHs ”King Arthurs final battle”.  Glad i hågen vandrade jag med bestämda steg till stereoanläggningen och fantiserade om hur fantastiskt rolig den här skivan skulle vara. Min grundtanke var att skriva en artikel där jag jämförde WYVERNs ”The ancient sword”-demo med OVERDETH, en titanernas kamp om ni så vill. Detta var en kanonidé på papperet, men sedan kom den lilla detaljen att jag inte hade hört OVERDETH innan och var helt oförberedd på den totala katastrof som vällde ut ur högtalarna. Med hakan nere vid marken stod jag och försökte få någon sorts form av kontroll över min livssituation och när huskatten och Hatpastorinnan kikade in i vardagsrummet med höjda ögonbryn kunde jag inte annat än att kommunicera med ett tafatt kroppsspråk och enstaviga ljud. Jag kände mig smutsig och ska sanningen fram skulle det varit mindre pinsamt om jag blivit påkommen med att sitta och titta på brasiliansk fjärtporr.

Sådan här musik existerar bara i sjuka människors fantasi.

Jämförelsen med WYVERN var bara att skrota, mycket kan man säga om WYVERN men de har ändå något som liknar låtar på sin klassiska demokassett ”The ancient sword”. Nästa idé var att göra som med VITHATTEN, avsätta en hel vecka till projektet ifråga och verkligen gå till botten med saker och ting. I fallet OVERDETH räcker det dock inte med en vecka utan jag sjösätter idag en artikelserie som är tänkt att avslutas lagom till jul. Med andra ord, bered er på att OVERDETH kommer att dyka upp likt en oinbjuden gäst den närmaste tiden.

Efter min första genomlyssning av ”King Arthurs final battle” surrade en hel del frågor i mitt huvud och många av svaren har jag inte ens kommit i närheten av att svara på än idag. I panik hörde jag av mig till Jonas Granvik för att kolla om han hade någon saftig information att bjuda på. Enligt mycket säkra källor, hör du det Jonas, skulle han nämligen ha det. Hans snabba och tyvärr alltför korta svar blev att han inte mindes någonting och att jag istället skulle höra av mig till BULLET-Hampus. Jag känner ingen som heter Hampus och inte heller någon som spelar i BULLET. Det närmaste jag kommit de grabbarna är att jag passerade dem utanför ingången till ett spelställe i Luleå tidigare i år. Skulle en vilt främmande människa som går under namnet Hatpastorn skicka ett brev till mig som innehöll obekväma frågor om OVERDETH skulle jag radera brevet, gå under jorden och lyssna på rysk Internetradio tills faran var över. Hampus, om du mot all rimlig förmodan läser detta. Gör din röst hörd. Du behöver inte vara rädd.

Nästa veteran till rakning som jag misstänkte kunde sitta inne på några svar var Daniel Ekeroth. Han hade inte heller någon information om OVERDETH, men däremot ett par sköna anekdoter om DARK FUNERAL och ENTHRONED. Något jag tänkte bjuda på vid ett senare tillfälle.

Det enda jag hade att gå på var ren grundkunskap som att en viss Mikael Garcia, upphovsmannen bakom eländet, tydligen är en hyfsat bisarr figur. Enligt legenden skulle han blivit utslängd ur MEGADETHs fanklubb då han i berått mod hävdat att Dave Mustaine stulit riff ifrån honom. Jag har inte mycket till övers för MEGADETH men att lyckas bli utesluten för en sådan grej låter för bra för att vara sann. Har ni läsare någon vidare information? Var inte blyga att använda kommentarsfältet eller skicka ett käckt brev till hatpastorn@gmail.com. Tillsammans kan vi lösa gåtan OVERDETH.

Annan baskunskap var att bandet kom ifrån Växjo, en högst suspekt plats, och att den enda riktiga kändisen bakom projektet var BIRDFLESH-Adde. Då BIRDFLESH inte direkt är ökända för att vara planetens mest seriösa akt började jag fundera om OVERDETH var menat som ett skämt. Efter många timmar framför stereon kom jag fram till att detta måste vara på blodigt allvar. Ingen kan vara ett så stort komiskt geni att man skapar dylik tonkonst för skojs skull.

Här står jag nu, ex antal månader efter min första genomlyssning, redo att bena ut den ruttna insjöfisk vi dödliga kallar OVERDETH. I nästa kapitel i sagan kommer jag att gå igenom ”King Arthurs final battle” från pärm till pärm.

Måtte Djävulen vara med oss.

/Hatpastorn

När du var femton år gammal och ondast i nionde klass, tänkte du också tanken. Du drömde om att röra dig i samma miljöer som stjärnorna själva. Du fantiserade om hur det skulle vara att sitta bredvid Greven, Fenriz och Euronymous på Helvete, och uppmärksamt lyssna på hur de skulle gå till väga för att bränna ned Holmenkollens kapell. Tyvärr gick det åt skogen då de flesta av dem redan hade hunnit hamna antingen i fängelset eller i graven – men hade du bara haft chansen, hade du kunnat imponera på klientelet, trots dina runda glasögon och halvutsparade pagefrisyr.

Vid den här tiden hade du så smått börjat skissa på dina första svettiga dödsdyrkande gitarriff, som mest lät som dåliga pastischer på introriffet till ”Smoke on the water” i bisvärmstappning. Det spelade ingen roll – du visste att dina kompositioner skulle slå ned likt en bomb i black metal-scenen, bara du fick chansen att spela upp dem för de riktiga hårdingarna. De skulle ta dig under sina läderklädda vingar, smeta ned dig i corpse paint och möjligen skulle ni offra en och annan get tillsammans.

Någonting gick snett. Kontakterna uteblev. När du äntligen lyckats lokalisera krogen där mörkerkrigarna huserade – förmodligen den legendariska Oslokrogen Elm Street – där alla som var någonting på den tiden hängde, var du fortfarande för ung för att lagligt vistas där. Men hade du bara fått chansen skulle du klivit fram likt en aspirant i Donald Trumps ”the Apprentice”, berättat om ditt skapelseförakt och saken hade varit biff.

Den här artikelserien handlar om de på insidan krogväggarna, nära att lyckas, men som ändå inte nådde hela vägen fram.

Klockan närmar sig två på natten. Jag har slagit mig ner vid ett bord inne på nyss nämnda krog, tillsammans med mitt intervjuoffer. Vi kan kalla honom vid hans alter ego, Kvithammern – ett artistnamn han aldrig fick möjligheten att odödliggöra, trots att chansen var nära. Hans avslappnade attityd skvallrar om att han lyckats lägga en del bakom sig, men de själsliga ärren ligger likväl och pyr under ytan likt en överhettad brödrost i ett konfirmationsläger.

HH: Kvithammern, berätta om vad som inträffade den där gången, för många år sedan.

KH: Tja … fuktiga kvällar på Elm Street har ju resulterat i många potentiella tungviktare. Yousuf var i fin form och berättade om sitt senaste projekt, som även Rune – Blasphemer – från MAYHEM var inblandad i.

HH: Yousuf, det är alltså samma person som Vicotnik från VED BUENS ENDE … och DÖDHEIMSGARD?

KH: Ja, stämmer bra det. Tror han kallar sig MrFixit i DHG, men är inte helt säker … nåja … över till storyn. Någon trummis hade de inte ännu. Varför han frågar mig om detta.

Tänk er själva in i den här situationen. Någonstans inombords bankar ditt tonåriga hjärta grönt av avund, och innerst inne gråter du förmodligen fram med skälvande röst: ”det borde varit jag…”.

HH: Till sakens hjärta; du blir alltså på stående fot tillfrågad om en plats i vad man på den tiden kallade för ett ‘All-star band’? Nog för att det är en benämning som spelade ut sin roll snabbare än vad man kan säga ”CARDINAL SIN”, men ändå …

KH: Ja, och jag säger till dem att det här med trummor, det är jag dålig på. Meeeeeen, det var vad de var ute efter. En dålig trummis.

HH: Själv är jag en jävel på lufttrummor. Vad var kriterierna för en ”dålig trummis”? Och vad svarade du?

KH: Jo, alltså, självklart svarade jag ja, detta lät ju festligt. Yousuf sa att han vill ha det rått och hårt, en som bara hamrade lös. Old school, minimalistiskt, rått.

HH: I Församlingen har vi alla en soft spot för desperat trumspel. Och med ”old school” hoppas jag att du menar detta bokstavligt – att spela på det vis man gjorde på kastruller när man fortfarande gick i förskolan.

Här utbrister min samtalspartner att Kvithammarn skulle blivit legendarisk – namnet var tillräckligt old school, och att han hädanefter aldrig kommer att kalla sig något annat.

HH: Det tackar vi för. Ett stolt namn. Men tillbaka till projektet.

KH: Jo, jag svarade som sagt ja, trots att både Rune och Yousuf garanterat skulle glömma hela saken dagen därpå … vilket de i och för sig säkert också gjorde.

HH: Fanns det ett namn på dödsdyrkandet?

KH: Åh jajamen, världen har ju fortfarande tillgodo att bli våldtagen av TYRANT WRATHS herrliche gospel. När nu denna best skall vakna, är det upp till gamle Fan att svara på…

HH: Ja, här hade någon uppenbarligen tänkt till ordentligt. Vem var upphovsman till namnet?

KH: Tror Yousuf var mastermind bakom det. Trodde ju i min enfald att detta var något som inte skulle bli känt utanför Elms lokaler …

HH: … men det var tydligen fel. Berätta lite mer.

KH: Jo, några dagar senare fick jag höra att Rune och Yousuf hade varit på rikstäckande radio och slagit på stora trumman för sitt kommande projekt. Det hade visst varit en fuktig intervju …

HH: Fuktig … ?

KH: På norska betyder ”fuktig” i detta sammanhang att de hade en hel del vätska inombords.

HH: Ah.

KH: Och om jag minns rätt, hade de kommit rätt från den här intervjun ned till Elm, där de då kompletterat sättningen med en ”dålig trummis”.

HH: Underbart. Finns den här intervjun bevarad någonstans?

KH: Det kan jag aldrig tro, det här är så pass längesedan att NRK knappast kan ha det på nätet. Men som sagt, the monster to come. TYRANT WRATH kom dock aldrig längre än till Elm och en NRK-intervju …

Finns det nu någon läsare därute som kan erinra sig att de hört denna intervju eller till och med råkat spela in den, hör gärna av er till hatpastorn@gmail.com.

HH: Så med andra ord uteblev succén. Har du någon gång påmint Yousuf om detta?

KH: Ser honom så jävla sällan nuförtiden, men om jag träffar på honom ska jag fan vara på och fråga om han minns något av det här.

HH: Han ses alltså inte till. Hur är det med Rune egentligen?

KH: Jag har ingen aning om vad han sysslar med … känner honom inte egentligen. Han har flyttat till Portugal, vad jag vet.

HH: Pang på pungen i Portugal. Har du någonsin funderat på att spela in en demo själv under namnet TYRANT WRATH, för att kunna kravmärka den med ”featuring members of DÖDHEIMSGARD and MAYHEM”? Jag menar, de skulle ju inte kunna neka till det?

KH: Ja fan, där sade du nåt … ”could have featured members of DHG and MAYHEM”.

HH: Ja, jag skulle ju betydligt hellre köpa den än en bedrövlig fullängdare med ”etiketten” TNBM lite listigt påmålad på konvolutet. Och Metal Archives ger ju finfina möjligheter att länka ihop banden på ett formidabelt vis.

KH: Ja …

HH: Jag är fortfarande lite sugen på detaljer. Nämndes det något om influenser och tänkt ljudbild?

KH: Nja, det var väl liksom skitigt och rått det skulle vara. Vet jag nämnde POSSESSED varpå de sade att det var en källa till inspiration. 80-talet, alltså.

HH: Kanske är det dags för församlingen att spåra upp de andra herrarna för ett uttalande. Själv håller jag fast vid att det givetvis borde vart med TYRANT WRATH världen skulle tas – vi vet ju alla hur det gick både med DÖDHEIMSGARD post ”Monumental possession” och MAYHEM-coverbandet MAYHEM.

KH: Tvivlar på att minnet är lika bra hos Yousuf. Men gör gärna ett försök.

HH: Jag lovar att göra mitt bästa. Tack för att du ställde upp på den här intervjun.

Med dessa ord tackar Församlingen för sig, men lovar att återvända lagom till rond två i denna serie. Då ska vi nämligen titta närmare på en dödsdyrkan som aldrig blev av i skidorten Trysil.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Jag hoppas att ni är utvilade för nu stundar en ny hösttermin här på Hatpastorns Likpredikan. Anledningen till att vi dragit igång lite senare än beräknat beror bland annat på att jag, Hatpastorn, gjort det aktiva valet att flytta till Trondheim. Nu kanske ni undrar hur det är att bo där och på det kan jag svara på följande vis:

Det är som att lyssna på SUMMONINGs ”Let mortal heroes sing your fame” på repeat. Dygnet runt.

Magiskt.

Dr Panzram då? Jo, han valde att spela in en ny platta nu under augusti månad. Eftersom förra albumet med det projektet kom för över tio år sedan så var det onekligen hög tid. Han har emellertid lovat dyrt och heligt att färdigställa alla de artiklar och videopresentationer han jobbat på inom kort. Ska vi äntligen få oss en fortsättning på framgångssagan ”Black metal-turkhits”? Det får tiden utvisa.

Just videoproduktioner är det tänkt att det kommer bli mer av i framtiden om logistiken och tekniken tillåter.  I min perverterade fantasi vill jag så gärna komma till skott med bland annat utbildningsprogrammet ”Panzrams kök” där valda delar av församlingen sitter och lyssnar på gamla demokassetter och diskuterar huruvida de åldrats med värdighet eller inte. Kassetterna alltså. Vi i församlingen åldras likt KRIEGs maffiga ”Rise of the imperial hordes”. Vi blir bara råare med åren.

Hur står det då till med Heidenhammer? Han är åter på plats i Oslo, det är alltså dubbelt norskt på bloggen denna termin, och han kommer bland annat att leverera en helt ny artikelserie under arbetsnamnet ”Almost famous”. I detta segment har han intervjuat musiker från den norska svartmetallmyllan som nästan lyckades bli något men föll på målsnöret. Bered er på både gripande och hysteriskt rolig läsning. Här kommer vi att få höra talas om band så obskyra att de inte ens finns.

Det var inte tänkt att det skulle dröja så länge innan terminsstarten, men som allt som har med musik att göra så blev det försenat av alla möjliga och omöjliga anledningar. Apropå förseningar, en vacker dag kanske jag kommer att berätta om en platta jag spelade in som blev försenad i sju år på grund av diverse bolagstrubbel och annat otyg. Jag blir alldeles matt bara jag tänker på det. Nu när den väl är släppt känns det faktiskt en smula surrealistiskt.

Skit samma.

Nu ska vi sätta tänderna i något som grämt mig alldeles för länge.

Nu kör vi.

Öppet brev till AKERCOCKE.

Hej, mitt namn är Hatpastorn och jag är en Djävulsdyrkare på trettio jordsnurr som irriterat mig på er existens alldeles för länge nu. Nu kanske ni tror att det är er musik jag inte tål? Inget kunde vara mer fel. Även om era produktioner brukar vara i det tunnaste laget och att era sånginsatser ibland gör mig alldeles rödblommig av hat så är er hybrid av black och death metal inte alls så tokig. Ska sanningen fram har jag faktiskt betalat pengar för ett par av era alster. Fullpris bör tilläggas. Jag vill dock höja ett varningens finger. Om ni fortsätter att envisas med att låta bastrumman ljuda likt kastanjetter så kommer jag att bli mycket bestört. Alla vet ju att det optimala triggade trumljudet får man när man samplar ljudet som uppstår när man studsar en våt basketboll i pannan på en polsk black metal-musiker med högt hårfäste. Tjong i medaljongen. Bokstavligen.

Är det då texterna som är problemet? Nej, det vill jag inte påstå. Även om er lyrik lutar åt det mer simplistiska hållet så håller jag maginnehållet på plats när jag ögnar igenom era hyllningar till Hin Håle. Pluspoäng för att ni inte kliver i den patenterat brittiskpoetiska bajsnödighetsfällan som era kollegor i exempelvis CRADLE OF FILTH och MY DYING BRIDE gör. Korten på bordet. MY DYING BRIDE må ha gjort en hel del bra men att anno 2006 skriva en text vid namn ”Thy raven wings” gör mig bara så förbannat trött. Att de inte skäms! Om vi återgår till ämnet så är det alltså inte era texter som är skälet till att jag författar detta brev.

Jag vet att ni är fullt övertygade om att det är er så kallade ”image” jag legat sömnlös över. Fel, fel, fel. Att ni klär ut er som rävjägare bryr jag mig lika mycket om som jag brydde mig om TSJUDERs återförening. Inte alls. Vill ni dränka er lekamen i filt och manchestertyg så bry er inte om mig. Att ni använder storbröstade fruntimmer i mystiska solglasögon på era promofotografier irriterar mig heller inte nämnvärt. Då ni inte begagnar er av så kallat ”corpse paint” begriper undertecknad att ni måste ha något som drar uppmärksamheten från era fårade brittiska nunor. Hellre bröst än risiga tänder som en vis man en gång sade.

Ni har spelat in några musikvideos. Är de källan till mitt blossande världshat? Nä, tyvärr. Om det ändå vore så enkelt. I jämförelse med väldigt mycket annat så håller era videopresentationer oväntat hög klass.

Anledningen till att jag skriver detta brev är ert förbannade bandnamn. Jag läste en intervju med er där ni skanderade att ni inte hade ett enda svenskt fan. Det stämmer inte. Det finns flera i detta avlånga land som uppskattar er musik. Det finns dock en sak ni ska ha väldigt klar för er och det är att svenskarnas största skräck här i livet är att göra bort sig. Med ett bandnamn som ert kan man som svensk inte göra annat än att ställa sig i en prekär situation när man ska försöka uttala det.  Tillåt mig exemplifiera detta i följande dialog hämtad från verkliga livet:

–          Tja, har du hört någon bra platta på senaste?

–          Ja, faktiskt. Jag plockade upp ett album med ett brittiskt gäng häromdagen som inte alls var så tokig.

–          Jaha, var det nya CRADLE OF FILTH eller?

–          Skitkul, nä det var ett annat band.

–          Vilket då?

–          Jadu…

–          …

–          Alltså…

–          …

–          AKERCOCKE heter dom.

–          Ursäkta?

–          Ja, alltså AKERKÅCKE.

–          Åkerkuk?

–          AKERKÅCKE eller EJKERSOCKI eller EJKERKOCK. Inte fan vet jag!

–          Åkerkuk.

–          Ja, din gissning är så god som någon.

–          Vad betyder det då?

–          Det är det ingen som vet.

Som ni ser framställs man som en fullblodsidiot när man försöker uttala det totala mög som på papperet stavas AKERCOCKE. Hur uttalas det? Vad betyder det? Vad vill ni ha sagt?

Ge mig svar!

Med vänliga hälsningar.

/Hatpastorn

Ultrastressad och belamrad med jobb märkte jag häromveckan att min totalt värdelösa mobiltelefon började ringa. På displayen såg jag att det var självaste Heidenhammer som stört mig i mitt arbete och jag svarade utan att tänka på konsekvenserna. Det visade sig att han var i Uppsala, närmare bestämt på den där skivbutiken där han alltid går ner sig i REA-backsträsket.

Jag började ana oråd.

Med samma tonfall som en stingslig tjackpundare fräste den gode herr Hammer fram vilka fynd han gjort och bad om tips om vilka skivor som var rekommenderbara. Jag sade att han skulle köpa blint för innerst inne visste jag att det skulle bli en läsvärd artikel när han till slut kom till sans och insåg vilka musikaliska missfoster han adopterat.

Såhär i efterhand borde jag kanske hindrat honom från att köpa ännu en Holy records-platta.

/Hatpastorn

ANCIENT WISDOM -”For snow covered the Northland”.

Låt mig på en gång säga att jag faktiskt tycker den här skivan är bra på riktigt. Trots det, är det tredje gången i ordningen som jag inhandlat den. Fan vet varför.

Har någon undrat vart idén med digital corpse paint egentligen har sitt ursprung? Vi kan säga som så, att halva poängen med den här skivan går förlorad om man inte behagar införskaffa den i fysiskt format. Bookleten står för en god del av underhållningsvärdet. Låt mig bara lägga in en reservation om att jag kan ha fel i detta, men i Församlingen har vi sedan första gången vi lade våra respektive ögon på bandfotona haft intrycket av att det liksmink som gossarna begagnat sig av måste lagts på digitalt i efterhand. Antingen det, eller så är bilderna så fantastiskt pixliga att jag aldrig sett maken (skulle vara på någon gammal samling från No Colours records i slutet av 90-talet, då). På något vis är allting så rätt med det här släppet. Vi kan även nämna den makalösa layouten på själva den tryckta skivan – klarblå bakgrund med titlarna utskrivna med Old English-typsnitt som sedan förvrängts så att hela schabraket mest liknar gamla tiders egenhändigt hopknåpade ”affischer” för den årliga firmafesten. Saknas bara ett par inklippta ikoner från Word 2.0 så är det komplett.

Musiken är en trevlig promenad i den melodiska och långsamma svartmetallens vinterallé långt innan tjafs som DSBM hade börjat förpesta tillvaron. Hade bara produktionen varit bättre hade detta kunnat vara lite av en klassiker, för låtmaterialet finns där. Trummaskinen låter inte helt olik ljud min gamla C64 brukade häva ur sig när man spelade de mer obskyra program som fångats upp på en kopierad kassett. Jodå, kids, en gång i tiden fanns så kallade dataspel att tillgå på kassett. Vem sade att det här med piratkopiering/fildelning var en modern företeelse?

CHAOSTAR – ”S/T”.

Redan när jag såg Holy Records-loggan lysa likt en talisman på omslaget visste jag att jag inte skulle lämna butiken utan skivan den klingat sig fast på likt en livssugande parasit. Det här albumet gör mig så matt att jag knappt kan skriva om det.

Flera analyser kvarstår innan vi riktigt kan komma till botten med vad som egentligen gick fel vid millennieskiftet. Hur många band drabbades egentligen av en kollektiv mani som yttrade sig i poänglösa sci-fieskapader? CHAOSTAR har liksom allt. Strykful men stilren logga, ett fånigt namn med en ännu fånigare stavning, lite rymddystopi och titlar som ”Project atomtraveller”. Självklart är det tydligen inte ens metal det handlar om när jag slår på eländet, utan grekisk neo-ambient-dark-classical-darkwave-opera-twilighistical-atmospherical-almost-hymnic-sweeping-melancholic-avantgardistitistical-moonsorrowic-mayhemic-illusional-with-bewitching-female-vocals som står på programmet. Med andra ord ett intro som håller på i 45 minuter för att sedan lägga av.

Samtidigt känner jag mig taskig när jag avfärdar verket utan att knappt rycka på axlarna. Det står nämligen klart att det här säkert var dödligt seriöst när det väl knåpades ihop och att upphovsmakarna menade varenda ton som knappt kan urskiljas genom syntlagren. Ändå hamnade hela baletten i reabacken för 20 kronor, trots tjusigt digipack och allt. Alltså, vad bottnade hela grejen med teknikfetischism och semidystopier i egentligen – och varför skulle så förtvivlat många band hoppa på den vågen för? Vi säger COVENANT, TIDFALL och DHG bara för att nämna några. Varför övergav ni Satan och kråkskogen? Vad hade de gjort er? Egentligen?

Där tog visst skivan slut. Godnatt.

BLOOD CULT – ”We who walk behind the rows”.

Och på tal om trötta koncept …

Var ni med på tiden då begreppet ”viking metal” upplevdes som krystat och skrattframkallande? Inte ens ENSLAVED kom undan med den beteckningen från början, och kanske allra minst tack vare bandbilderna på albumet ”Frost”. I synnerhet bilden på Ivar Björnson iförd gummimask i kombination med ringbrynja eller vad det nu var han valde att täcka sin torso med. Hursomhelst, tack vare att det blev industristandard att kalla sin i bästa fall dödsdyrkande musik för något annat än black metal, fanns det plötsligt epitet man än i dag häpnar över. Minns att jag läste om CHAINED AND DESPERATE från Grekland som i en intervju i ett gammalt fanzine från 1994 kallade sin musik ”nature pagan metal”. Trots att jag då bara var 14 år tyckte jag att något gått snett. Fruktansvärt snett.

Sedan dess … nej, jag orkar inte ens räkna upp de vansinnigaste koncept man råkat på. Det får bli en framtida lista i denna blogg. Jag kan för skojs skull nämna det förvisso musikaliskt sett bra ryska death metal-bandet REFAWN och deras crazy infallsvinkel ”lemur metal”. Jodå, alla texter skall
utgå från djuret som normalt förknippas med Disneyfilmen Madagaskar.

Puster …

Ett i raden av dessa band är då amerikanska BLOOD CULT, som anser sig spela ”redneck black metal”. Givetvis är det fullkomligt intetsägande och naturligtvis är det totalt värdelöst. Loggan doftar i och för sig en viss dödsdyrkan, men punkteras fullkomligt av en satanisk fågelskrämma med corpse paint på omslaget. Putslustiga black metal-band med glimten i ögat. Vart fan är Les Légions Noires och den gamla norska svarta cirkeln när man behöver dem? Undrar just vilken skivbolagsdirektör det var som tänkte ”Fan, grabbar! Kör så det ryker, det här gillar tyskarna!”?

Jag orkar knappt kommentera musiken, alla vet redan hur det här låter utan att lyssna. Sjaskiga rockriff blandas med usla tremoloriff så trötta att världen plötsligt känns som när man blev biten av de där irriterande myggorna i NES-spelet ”Fester’s Quest” och allting gick i sirapsseg slow motion.

Jag står inte ut.

ELYSIAN FIELDS – ”Adelain”.

Jag har nu lyssnat igenom det här eländet tre gånger från pärm till pärm. Jag skämtar inte. Anledningen till detta var att jag under tiden pratade i telefon och ville ha något som puttrade likt hissmusik i bakgrunden. Tre varv. Jag minns ingenting.

ELYSIAN FIELDS är som bekant life metal av absolut värsta sort. Det största mysteriet med den här skivan är att den inte släpptes av redan nämnda Holy Records. Självklart kom det här från Grekland och det är så indränkt i diabetesframkallande syntmattor att hela rummet känns som om det vore gjort av sockervadd. I vild panik börjar jag söka i telefonkatalogen efter närmsta tvivelaktiga läkare som skulle kunna erbjuda en billig dos insulin. Skit samma om folk redan delat sprutan.

När delar av Församlingen i forntiden bestämde sig för att skapa magi  med hjälp av en dator som redan då passerat bäst före-datum med säkert ett decennium gjordes detta med hjälp av musikprogrammet Fasttracker. Jag ska inte beskriva detta program närmare, men konstaterar att det ”hjälpte” otaliga svettiga svartklädda gestalter att liksom över en natt bli ”musiker”. Särskilt användbart var detta om man skulle göra dark ambient – eller som i vårt fall, dark ambient kombinerat med syntetiska gitarrljud och ett trummaskinsrens som fick MORTICIAN att framstå som ett gäng sansade esteter aktiva i gymnasiets slagverkskör. Sedan skrev vi en hel mytologi om själva bandet – bland annat att en av medlemmarna gjort sig skyldig till kyrkbrand då det fortfarande var folk inne i själva lokalen, om deras förehavanden i den portugisiska djävulsdyrkarscenen och gud vet vad. Mest anmärkningsvärt är i alla fall att själva musiken lät
exakt likadant som ELYSIAN FIELDS.

WYVERN – ”No defiance of fate”.

Ja … vart börjar man?

Vi beger oss återigen till staden Härnösand. Det var en tråkig stad, befolkad av lika tråkiga människor. Inget hopp i sikte. Därför var det lika bra att fantisera ihop låtsaskompisar och karaktärer för att få tiden att gå.

Jag och en annan yngling hade för vana att spela musik ihop. Han lärde mig mycket, särskilt hur olika genrer var uppbyggda ur ett musikaliskt perspektiv – vanliga ackord, slingor, arrangemang och så vidare. Han var långt före mig, men en dag lyckades jag överraska honom med att svänga ihop ett hårdrocksriff som taget från någon skiva med 220 VOLT. Vi byggde vidare på det, och plötsligt hade vi inte bara en låt, utan en hel biografi om bandet melodin egentligen borde tillhöra. Så föddes legenden om Luleåbandet OVERRIDE, bestående av Sölve och Svempa, två herrar i 35-årsåldern beroende av Stjärnsnus (såldes inte söder om Umeå, på riktigt), hemkört och sina respektive trolovade, Kicki och Louise. Med låtar som ”My girl tonight”, ”All hell breaking loose”, ”Good rocking tonight” och andra fina bitar skulle de ta över världen, eller i alla fall en TBV-studio.

Döm om vår förvåning då det här bandet fanns på riktigt. De hette WYVERN och kom från Stockholm.

Jag hade tidigare hört denna fasa då Kristian från SURVIVAL UNIT av någon okänd anledning valt att spela av deras demo till mig. När tonerna väl började ljuda från min bandare var det omöjligt att tro att det var på riktigt, men det var det. När de senare fick skivkontrakt dog något inombords. Sedan glömde jag bort dem – tills dess att jag fick höra ”The liquid and the metal” på en samlingsskiva ett gäng år senare. Det var speciellt. Jag hade tidigare nämligen aldrig bokstavligt talat rodnat då jag hört ett musikstycke, men det här fick mig att gripa tag i en snuttefilt och krypa ihop i fosterställning under den. Sölve och Svempa skulle däremot ha blivit röda av avundsjuka i stället.

Och nu sitter jag här, tio över två på natten, ett decennium senare och lyssnar igenom hela den fullängdare nämnda låt är hämtad från – ”No defiance of fate”. Vad nu i all världen det betyder. Jag vet inte varför, men det känns som om jag gör något jag inte borde. Något man gör i smyg. Känner samma sak som när jag lagt in skämtlåtar av typen MALTE-X på min MP3-spelare, går igenom en folkmassa och blir paranoid över att folk ska stanna upp, titta på mig och höra vad jag egentligen går omkring och lyssnar på – skyddade öronsnäckor till trots.

Stannar jag upp och lyssnar på enskilda riff, gör det nästan ont. Alltså …Jonas Berndt, MÖRK GRYNING var på många sätt ett udda band, men det fungerade. Vi fattar. En del av uttalandena du gjorde för bandets skull var lite märkliga, men inget är märkligare än att det var det här du valde att göra två fullängdare med – och inte ditt thrashband MORTIFER.

Varför?

/Heidenhammer

Avdelning 3. Lokaler – fortsättning.

Dusch.

Smaka på ordet.

Dusch.

Efter en evighet i ett oheligt varmt turnéfordon, där man suttit med skinnjackan på i 80 mil eftersom man inte kunnat få av sig den sittandes utan att dra armarna ur led, är det skönt att kunna blaska av sig resdammet. Efter ett gig där man står drypande i svett, blod och rinnande liksmink är det skönt att kunna blaska av sig all lort. Efter en natt sovandes under ett element i Sunne eller ett flipperspel i Finspång är det skönt att kunna blaska av sig misären. Ja, jag skriver på en Finspång-special i samma anda som den om Sunne om ni undrar.

Ni anar nog vart jag är på väg med denna inledning och ni har helt rätt. Det är fantastiskt skönt att duscha, synd bara att varmt vatten i rinnande form inte finns i överflöd när man är ute på vift.

Genom åren har detta blivit bättre, den första långa turnén jag var ute på kom min lekamen inte i kontakt med vatten på två veckor. Man såg ut och kände sig helt sonika som ett glas utspilld mjölk. Nuförtiden har standarden höjts avsevärt både vad det gäller vattentryck och varmvatten i Europa. Förr fanns det inte ens varmvatten i kranarna på toaletterna på McDonalds i Tyskland. Har ni aldrig schamponerat håret i handfatet på en hamburgerrestaurang där vattnet är kallare än gitarrljudet på ”Under a funeral moon” kan ni tacka er lyckliga stjärna. Man skulle kunna säga att sådana upptåg ”stärker karaktären”, men det gör det inte. Däremot blir man en hejare på att äta Calippo utan att hjärnan kollapsar av köld.

Nu kanske ni tror att det är faktorer som värme, vattentryck eller helt enkelt avsaknad av dusch som är problemet. Det är det inte. De våtutrymmen som tillhandahålls av spellokalerna brukar nämligen vara helt bisarra. I Ungern lyckades jag hitta en dusch i ett lönnrum bakom baren. Glad i hågen slet jag av mig kläderna på bästa Hulk Hogan-manér och förpassade mig raskt in i den väntande duschkabinen. Mitt under den livsavgörande schamponeringsfasen avbröts mitt stilla gnolande av ett suspekt ljud. Med ögonen fulla av lödder öppnade jag sakta kabinen och fick se ett aspackat ungerskt fruntimmer sitta och skita på toaletten som låg i anslutning till duschen. Det blev jättekonstig stämning i rummet och mitt frågande ”Hello” möttes av en skev blick och ett ungerskt mumlande. Precis när detta sker stormar två av mina bandmedlemmar in i rummet för att försöka stoppa honvarelsen som de sett cirkulera utanför lönnrummet med skitnödig blick. Vi är nu fyra personer inne i detta lilla rum och kommunikationen sker uteslutande via höjda ögonbryn. Som ni förstår finns det ingen direkt manual för hur man hanterar dylika situationer. Det hela slutade med att hon gjorde sitt och gick ut och jag duschade klart. Ungrare är ett märkligt folk för under kvällen klädde sig en snubbe i publiken av sig naken och roade sig med att skita överallt. På fotografiet flankeras han av folk från RAVENCULT. Tacka Sony Ericsson för den fantastiska bildkvalitén.

De duschar som erbjuds på spelställena bör alltså helst undvikas. Det är inte ovanligt att de är legendariskt ofräscha och anser man att insekter är en smula obehagliga bör man se upp. Det är heller inget ovanligt att de lokala förbanden, typ italienska KULT, krossar ölflaskor i den för sitt eget höga nöjes skull.

Lösningen på detta bekymmer stavas bensinstationer. I dessa tempel av fräschör kan man för en billig peng få duscha i prydliga lokaler, ofta med avslappnande fågelkvitter som ljuder ur högtalarna som bonus. I priset brukar även kaffe ingå och har ni hängt med i denna avhandling vet ni att
jakten på hyfsat kaffe aldrig tar slut. Det är alltså bättre att åka tidigare från spelstället, stanna på en mack och duscha och sedan fortsätta till nästa destination. Annars får ni stå i ett rum där vattenstrålen är lika kraftfull som virveln när Jocke grindar på ”Those of the unlight” och värmen tar slut efter fem minuter. Lägg därtill en pikant arom av svartmögel, spya och piss samt kackerlackskompisar och krossat glas. I Budapest kan man även få en så kallad ”plusmeny”. Det innebär att man tvingas duscha i alla ovanstående element men med bonusen att det cirkulerar enorma maffiagorillor med mord i blick utanför duschen.

Var dock varsamma.

I Spanien gick undertecknad rejält i fällan när det vankades dusch på en bensinstation. Det saknades slang eftersom några lokala banditer slagit sönder den så eder Hatpastor var tvungen att leka ringaren i Notre Sundsvall och krypa in under blandaren och ta del av den stenhårda strålen under den. Hade jag spelat i LIFELOVER skulle det blivit ett klassiskt bandfoto. Nu gör jag ju inte det så det kändes mest som att stå naken och få gängstryk. Ungefär som att lyssna på LIFELOVER.

Just hygien är ett ständigt återkommande problem under turnéer. Även om ni själva håller er fräscha så kan man ge sig fan på att någon eller några ur banden ni delar buss med skiter fullständigt i denna nödvändighet. Många band som kommer från planetens södra delar verkar ha en gemensam skräck. En sak som de fruktar mer än kärnkraftsolyckor, cancer och metallredskap i teflonpannan.

Att vara utomhus med blött hår.

Jag vet inte hur många gånger man mötts av stora ögon när man nekroflanerat med blött hår utomhus under en turné. Man dör inte av att göra det såvida inte kvicksilvret visar enorma mängder minusgrader. Då tar man på sig en mössa och problemet är löst. Tyvärr förstår inte alla denna enkla ekvation vilket resulterar i en stank ombord på fordonet som få upplevt. Att sova i en våningssäng under ett knippe solkiga gamla greker är noll procent festligt när nästäppan börjar ge med sig.

Om jag inte minns fel så var drog sångaren i AEON en rejäl nitlott när de var ute med CANNIBAL CORPSE. Peppad till max insåg han att han fick sova bredvid Corpsegrinder. Vad han inte visste då var att den gode likmalaren inte duschade på turnéer.

Överhuvudtaget.

Motiveringen var att han hade frun hemma och då fanns det ingen anledning att hålla sig fräsch.

Tjena.

Vi lämnar duschen och kliver ut på scenen istället. Platsen där man ska utföra det man faktiskt är ute och dräller för. Som lekman kan man kanske tro att scenen är den plats under turnén där man känner sig som mest trygg och hemmastadd. Visst, man får utföra den åkallan till Hin Håle man slitit i replokalen i åratal för att förfina men själva scenen kan komma i lika många färger och former som Roger Pontare. Visste ni förresten att Pontares syrra tydligen går under smeknamnet Kuksugar-Doris? Jag fick veta det igår av en infödd Västerbottning och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den informationen. Samma Västerbottning berättade även att Idol-Kevins frus bröder var de som kastade brandbomber på polisen i Arvidsjaur. Man lär sig något nytt varje dag.

Skit samma.

Spelställen kan vara utformade på alla möjliga och omöjliga vis och i min artikel om ljudtekniker kan man förkovra sig mer gällande det specifika ämnet. Det finns dock några lokaler jag vill höja ett varningens finger för så ni kan stålsätta er innan ni sätter er fot där. Först har vi Baroeg i Rotterdam, ett nöjespalats/cementbunker på en äng där backstageområdet mycket väl kan tillhöra bottenskiktet i Europa. Vad kan man egentligen säga som inte redan sagts om denna lokalitet? Rent publikmässigt brukar Rotterdam i allmänhet och Holland i synnerhet leverera men Baroegs legendariske ljudtekniker har lagt så många portioner smolk i min hatbägare under årens lopp att jag känner stor antipati bara jag hör namnet nämnas.

Gent i Belgien är snäppet värre. Tack och lov har jag bara besökt denna plats två gånger. Scenen är så smal att mikrofonstativen måste stå på golvet. Däremot är scenen väldigt hög så var aktsam när ni gör era Bruce Dickinson-löpningar, annars kommer ni att störta mot en säker död. Strålkastarna är placerade cirka tjugo centimeter från musikernas ansikten så man behöver i alla fall inte frysa. Backstageområdet då? En kavalkad av mörker, kyla, råttor och smuts. Värst är dock maten. Jag är inte direkt kinkig när det kommer till utfodring men födan i Gent är inte gjord för människor. Skäggen i IN AETERNUM valde att demonstrativt skicka grytan ut genom fönstret men det var ett lite väl magstarkt tilltag enligt min mening.  Publiken i Gent är i regel rätt OK men som oftast dyker det upp individer man inte trodde existerade förutom i könsrockstexter eller i serietidningen Pyton. Det är fascinerande hur mycket konstigt folk det finns. Det blir väl så när människor klampar runt med skitiga gummistövlar i genpoolen.

Tex i Köpenhamn har alltid kanonbra mat men backstageområdet består av trappan som leder upp till köket och scenen är formad som en kil vilket gör att trummisen måste klättra över trumsetet. Detta kan leda till stor kalabalik när man ska göra en dramatisk entré under ett esoteriskt intro. Först får man i full mundering brottas med servitriser som bär på enorma mängder disk för att sedan baxa sig över trummorna alternativt stå på golvet när det ska kopplas in instrument. Detta vore inte ett så stort problem såvida inte scenen låg mitt i restaurangen och folket som sitter och äter får bevittna detta spektakel. Det största problemet är emellertid att lokalen ligger i Danmark. Ett land som måste bekämpas. En udda episod som utspelade sig på just Tex var när undertecknad med mannar stod och humpade efter en hyfsat lyckad kväll. Att humpa är att packa bilen så alla ni med sjuk fantasi kan sluta skratta nu. Mitt i detta packande, nej jag menar inte sådant packande era sjuka människor, hörde jag ett mystiskt illvrål från lokalen. Jag vandrade mot ljudkällan och fann där herr Kvist från TAETRE stå och skrika allt han kunde i restaurangen som nu förvandlats till dansgolv. Ett par danska pigor tyckte detta var ett högst idiotiskt upptåg och försökte nonchalant diskodansa bort den otäcka hårdrockaren som stod och tjöt mitt på golvet. Han gjorde tydligen så när han blev full fick jag senare veta av TAETREs trummis, Graveyard Skeleton. På bilden ser vi läckerbitarna i DEFLESHED framföra ljuv musik på Tex. Ett gig där Lars glömde bort riffen och hittade på en ny låt under resans gång.

I Luxemburg finns det en obskyr fetischklubb som heter Shinys som drivs av en tjock tant i lesbisk frisyr. Där är väggarna lila och det finns ingen scen utan man får ställa instrument och utrustning direkt på parkettgolvet. Det finns heller inget som avskärmar musikerna från publiken. Sist jag spelade där fann jag mig öga mot öga med en gigantisk skinnskalle med den obligatoriska Rambokniven instoppad i kängan. Han röjde sig dock helt fördärvad och var uppenbart nöjd med framförandet. Så nöjd att han av misstag köpte en T-shirt av ett av förbanden som han inte ens såg. Det finns inget backstageområde på Shinys såvida man inte räknar det iskalla förrådsrummet bakom ”scenen”.

I den franska staden Lille finner vi inte bara planetens sämsta kinakrog utan även en pittoresk klubb vid namn La Rumeur. Där finns den minsta scenen jag någonsin sett. Lokalen är så liten att man inte behöver micka upp stärkarna utan det är bara sången och i bästa fall väl valda delar av
trummorna som går ut genom PA-systemet. Det enklaste sättet är dock att sjunga jävligt högt. Problemet löst. Publiken i Frankrike kan relatera till sataniskt rens så även om stället är litet så brukar det vara mer än värt besväret. Ännu en gång vill jag höja ett varningens finger. Lokalen ligger i vad man i folkmun brukar kalla för ett ”rough neighbourhood”. När jag och batteristen var ute och letade efter en trumpall i turnébussen fick vi bevittna ett bråk mellan en gigantisk afrikan och hans minst lika bastanta afrikanska fru. Det som började som munhuggning ute på gatan slutade i en misshandel där karln valde att puckla på sin nedslagna fru med ett brännbollsträ. En helt sjuk upplevelse. Aggro-afrikanen flydde snabbt fältet och när jag påpekade för arrangörerna att det vore på sin plats att ringa snuten så möttes man bara av stor oförståelse. Tydligen var dylika händelser inget ovanligt. I den närliggande tvättomaten, ta tillfället i akt att tvätta era skitiga kläder, finns det charmiga små kulhål i dörren. Ni fattar poängen.

På tal om ruffiga områden beger vi oss till Italiens sydligare delar. Till klubben Bike & Rock i Manduria närmare bestämt. Där finner vi fina lokaler, klubben påminner om ett piratgömställe i någon gammal matinéfilm. Maten är med beröm godkänd. Själva scenen är dock liten och strömmen bryts ungefär varannan låt. Det stora problemet är arrangörerna som är små ettriga italienska nazibikers med bandanas, den enorma hakkorsflaggan man hittade i det närliggande garaget var en ögonbrynshöjande upptäckt. När det var dags att ta itu med gaget blev det självfallet enorma problem och sanslöst dålig stämning. För att göra en lång historia kort blev det ingen övernattning på klubben som det var bestämt. Jag har fått uppgifter från andra band som spelat där att de också stött på exakt samma problem. Gör det enkelt för er och åk inte dit. Såvida ni inte vill göra av med lite överskottsenergi genom att leka Mortal Kombat förstås.

Det finns fler ställen värda att nämnas men dessa är de som poppar upp i skallen just nu. Däremot håller klubbarna i Europa rätt hög klass så förutom dessa exempel behöver ni inte känna någon större oro.

Nästa gång vi ses kommer vi att förkovra oss i några allmänna tips hur man gör det bästa av turnésituationen.

På återseende!

/Hatpastorn