Hatpastorns likpredikan

När du var femton år gammal och ondast i nionde klass, tänkte du också tanken. Du drömde om att röra dig i samma miljöer som stjärnorna själva. Du fantiserade om hur det skulle vara att sitta bredvid Greven, Fenriz och Euronymous på Helvete, och uppmärksamt lyssna på hur de skulle gå till väga för att bränna ned Holmenkollens kapell. Tyvärr gick det åt skogen då de flesta av dem redan hade hunnit hamna antingen i fängelset eller i graven – men hade du bara haft chansen, hade du kunnat imponera på klientelet, trots dina runda glasögon och halvutsparade pagefrisyr.

Vid den här tiden hade du så smått börjat skissa på dina första svettiga dödsdyrkande gitarriff, som mest lät som dåliga pastischer på introriffet till ”Smoke on the water” i bisvärmstappning. Det spelade ingen roll – du visste att dina kompositioner skulle slå ned likt en bomb i black metal-scenen, bara du fick chansen att spela upp dem för de riktiga hårdingarna. De skulle ta dig under sina läderklädda vingar, smeta ned dig i corpse paint och möjligen skulle ni offra en och annan get tillsammans.

Någonting gick snett. Kontakterna uteblev. När du äntligen lyckats lokalisera krogen där mörkerkrigarna huserade – förmodligen den legendariska Oslokrogen Elm Street – där alla som var någonting på den tiden hängde, var du fortfarande för ung för att lagligt vistas där. Men hade du bara fått chansen skulle du klivit fram likt en aspirant i Donald Trumps ”the Apprentice”, berättat om ditt skapelseförakt och saken hade varit biff.

Den här artikelserien handlar om de på insidan krogväggarna, nära att lyckas, men som ändå inte nådde hela vägen fram.

Klockan närmar sig två på natten. Jag har slagit mig ner vid ett bord inne på nyss nämnda krog, tillsammans med mitt intervjuoffer. Vi kan kalla honom vid hans alter ego, Kvithammern – ett artistnamn han aldrig fick möjligheten att odödliggöra, trots att chansen var nära. Hans avslappnade attityd skvallrar om att han lyckats lägga en del bakom sig, men de själsliga ärren ligger likväl och pyr under ytan likt en överhettad brödrost i ett konfirmationsläger.

HH: Kvithammern, berätta om vad som inträffade den där gången, för många år sedan.

KH: Tja … fuktiga kvällar på Elm Street har ju resulterat i många potentiella tungviktare. Yousuf var i fin form och berättade om sitt senaste projekt, som även Rune – Blasphemer – från MAYHEM var inblandad i.

HH: Yousuf, det är alltså samma person som Vicotnik från VED BUENS ENDE … och DÖDHEIMSGARD?

KH: Ja, stämmer bra det. Tror han kallar sig MrFixit i DHG, men är inte helt säker … nåja … över till storyn. Någon trummis hade de inte ännu. Varför han frågar mig om detta.

Tänk er själva in i den här situationen. Någonstans inombords bankar ditt tonåriga hjärta grönt av avund, och innerst inne gråter du förmodligen fram med skälvande röst: ”det borde varit jag…”.

HH: Till sakens hjärta; du blir alltså på stående fot tillfrågad om en plats i vad man på den tiden kallade för ett ‘All-star band’? Nog för att det är en benämning som spelade ut sin roll snabbare än vad man kan säga ”CARDINAL SIN”, men ändå …

KH: Ja, och jag säger till dem att det här med trummor, det är jag dålig på. Meeeeeen, det var vad de var ute efter. En dålig trummis.

HH: Själv är jag en jävel på lufttrummor. Vad var kriterierna för en ”dålig trummis”? Och vad svarade du?

KH: Jo, alltså, självklart svarade jag ja, detta lät ju festligt. Yousuf sa att han vill ha det rått och hårt, en som bara hamrade lös. Old school, minimalistiskt, rått.

HH: I Församlingen har vi alla en soft spot för desperat trumspel. Och med ”old school” hoppas jag att du menar detta bokstavligt – att spela på det vis man gjorde på kastruller när man fortfarande gick i förskolan.

Här utbrister min samtalspartner att Kvithammarn skulle blivit legendarisk – namnet var tillräckligt old school, och att han hädanefter aldrig kommer att kalla sig något annat.

HH: Det tackar vi för. Ett stolt namn. Men tillbaka till projektet.

KH: Jo, jag svarade som sagt ja, trots att både Rune och Yousuf garanterat skulle glömma hela saken dagen därpå … vilket de i och för sig säkert också gjorde.

HH: Fanns det ett namn på dödsdyrkandet?

KH: Åh jajamen, världen har ju fortfarande tillgodo att bli våldtagen av TYRANT WRATHS herrliche gospel. När nu denna best skall vakna, är det upp till gamle Fan att svara på…

HH: Ja, här hade någon uppenbarligen tänkt till ordentligt. Vem var upphovsman till namnet?

KH: Tror Yousuf var mastermind bakom det. Trodde ju i min enfald att detta var något som inte skulle bli känt utanför Elms lokaler …

HH: … men det var tydligen fel. Berätta lite mer.

KH: Jo, några dagar senare fick jag höra att Rune och Yousuf hade varit på rikstäckande radio och slagit på stora trumman för sitt kommande projekt. Det hade visst varit en fuktig intervju …

HH: Fuktig … ?

KH: På norska betyder ”fuktig” i detta sammanhang att de hade en hel del vätska inombords.

HH: Ah.

KH: Och om jag minns rätt, hade de kommit rätt från den här intervjun ned till Elm, där de då kompletterat sättningen med en ”dålig trummis”.

HH: Underbart. Finns den här intervjun bevarad någonstans?

KH: Det kan jag aldrig tro, det här är så pass längesedan att NRK knappast kan ha det på nätet. Men som sagt, the monster to come. TYRANT WRATH kom dock aldrig längre än till Elm och en NRK-intervju …

Finns det nu någon läsare därute som kan erinra sig att de hört denna intervju eller till och med råkat spela in den, hör gärna av er till hatpastorn@gmail.com.

HH: Så med andra ord uteblev succén. Har du någon gång påmint Yousuf om detta?

KH: Ser honom så jävla sällan nuförtiden, men om jag träffar på honom ska jag fan vara på och fråga om han minns något av det här.

HH: Han ses alltså inte till. Hur är det med Rune egentligen?

KH: Jag har ingen aning om vad han sysslar med … känner honom inte egentligen. Han har flyttat till Portugal, vad jag vet.

HH: Pang på pungen i Portugal. Har du någonsin funderat på att spela in en demo själv under namnet TYRANT WRATH, för att kunna kravmärka den med ”featuring members of DÖDHEIMSGARD and MAYHEM”? Jag menar, de skulle ju inte kunna neka till det?

KH: Ja fan, där sade du nåt … ”could have featured members of DHG and MAYHEM”.

HH: Ja, jag skulle ju betydligt hellre köpa den än en bedrövlig fullängdare med ”etiketten” TNBM lite listigt påmålad på konvolutet. Och Metal Archives ger ju finfina möjligheter att länka ihop banden på ett formidabelt vis.

KH: Ja …

HH: Jag är fortfarande lite sugen på detaljer. Nämndes det något om influenser och tänkt ljudbild?

KH: Nja, det var väl liksom skitigt och rått det skulle vara. Vet jag nämnde POSSESSED varpå de sade att det var en källa till inspiration. 80-talet, alltså.

HH: Kanske är det dags för församlingen att spåra upp de andra herrarna för ett uttalande. Själv håller jag fast vid att det givetvis borde vart med TYRANT WRATH världen skulle tas – vi vet ju alla hur det gick både med DÖDHEIMSGARD post ”Monumental possession” och MAYHEM-coverbandet MAYHEM.

KH: Tvivlar på att minnet är lika bra hos Yousuf. Men gör gärna ett försök.

HH: Jag lovar att göra mitt bästa. Tack för att du ställde upp på den här intervjun.

Med dessa ord tackar Församlingen för sig, men lovar att återvända lagom till rond två i denna serie. Då ska vi nämligen titta närmare på en dödsdyrkan som aldrig blev av i skidorten Trysil.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

This entry was posted on 5 september, 2011 at 3:53 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.