Förintelseförsamlingens biktbås.
Ny säsong, nya synder att bekänna. I Förintelseförsamlingens biktbås driver vi ut alla demoner, hur diaboliska och perverterade de än må vara. Om sanningen ska fram så har vi alla en hel del skelett i garderoben. I lönndom sitter vi i mörkret och lyssnar på de där skivorna som vi säger att vi inte ens äger. ”Guilty pleasures” heter det på utrikiska. På svenska heter det något helt annat.
Först ut denna säsong är Heidenhammer som reder ut begreppen gällande sin hemliga kärlek till ANCIENT.
Mycket nöje.
/Hatpastorn
Den åtalade: ANCIENT.
Åtalspunkt: ”Trolltaar”.
Djävulens advokat: Heidenhammer.
Att offentligt gå ut och säga att man gillar ANCIENT är som att göra en hammer smashed facebook-uppdatering och säga att man precis provat på koprofagi. Man riskerar att diminuera kompiskretsen, för att uttrycka det milt. Men det kan inte hjälpas. Sanningen måste fram.
ANCIENT kan faktiskt vara ett av världens märkligaste band. Alla vet vid det här laget att gränsen mellan att vara okänd och ökänd kan vara hårfin, och i ANCIENTs fall passerades det Khyberpasset genom att spela in en video till deras hitlåt ”Lillith’s embrace”, tagen från deras tredje släpp ”The Cainian chronicle”. Utan att gå vidare in i det träsket, ska vi istället söka oss tillbaka i tiden dessförinnan.
Först och främst: vilka var egentligen ANCIENT? Min första kontakt med gruppen kom i och med det franska ‘zinet Peardrop under sommaren 1995, utgivet av Listenable Records. ANCIENT hade ett stort och fint uppslag, med frontmannen Aphazel ståendes med en min som avslöjat att han bajsat på sig. Iförd häxhatt, dessutom. Han pratade om DARKTHRONE och hur ljudet på ”Transilvanian hunger” var uselt jämfört med föregångaren. Lustigt var att han gjorde detta på ett sätt som skulle antyda att han hade någon sorts kontakt med det betydligt mer kända Oslobandet. Hans egen orkester hade tydligen också deltagit på någon spelning i Sverige tillsammans med SWORDMASTER, KATATONIA och ALGOL. Namedroppande kan vara en lysande taktik för snarvägar in i kändisvärlden.
I min späda ungdom var jag kanske lite väl blåögd för hur skivbolag brukar promota sina egna alster. Mycket riktigt var det Listenable som släppte ANCIENTs debutalster ”Svartalvheim”. Denna höjdes till skyarna. Bandet verkade också vara oerhört produktivt då en ny mini-CD redan var inspelad och en andra fullängdare under produktion.
Jag minns att jag köpte debuten på den gamla guldbutiken Förlorade Favoriter i Sundsvall (där för övrigt Kraath från SETHERIAL en gång i tiden jobbade) efter att ha hört ett smakprov på samlingsskivan ”World domination I”. Jag visste inte vad jag skulle tycka förutom att jag redan i unga år tyckte att skivan var, i brist på bättre ord, söt. Loggan innehöll en smådjävul, en kittel och en dansande tösabit. I bookleten fanns liksom allt på en och samma gång; bilder på pentagram, gummidödskallar, eldblåsande, rymden, kyrkoruiner … och en corpse paint av sällan skådat slag, Ja, den hade allt. Utom texter. Och eftersom författaren, vokalisten och trumslagaren Grimm än idag vägrat dela med sig av dem kanske det var ett smart drag. Hursomhelst var det ganska behaglig musik som plastbiten bjöd på. Det var knappast originellt för den tiden. Det gick inte särskilt snabbt. Det fanns däremot gott om ologiska partier och ett intro som jag inte på flera år förstod vad det skulle illustrera – vargar – då det på fullt allvar lät som ett par utvecklingsstörda som bara vrålade ut ångesten inför den indragna filen på dagcentret. Svårglömd var också den över nio minuter långa låten ”Paa evig vandring”. Den kändes verkligen som en evig vandring. Lustigast var nog att vi i Församlingen länge misstänkte att trummisens insatser var så katastrofala att de helt sonika återanvände det trumspår han lyckats sätta flera gånger om.
Introt: fågelkvitter och rabiata kromosomkrigare.
Likväl var den ändå en skiva till kaffet som småknaprades på fler än en gång.
Till mörkrets hjärta då, och själva åtalspunkten. ”Trolltaar” är en jävla guldplatta. Tre låtar av den absolut sötaste black metal som spelas kan, komplett med så otighta truminsatser att ABYSSOS hamrande upplevs som en ofelbar metronom i jämförelse. På något sätt lyckas denna uppföljare med konststycket att vara ännu otightare än debuten. Kanske beror det på att det första verket tog månader att spela in … men det låter jag vara osagt. I ”grindpartierna” har tydligen nivån på hi-haten höjts för att fullkomligt dränka de attacker Grimm på rent hat ansträngt sig till det yttersta för att sätta. Kaggemattorna är redan legendariska. Om ni någonsin undrat hur gikt faktiskt låter, är skivan högintressant.
Omslaget är fult som stryk. Ett träsnitt av en sur gammal gubbe med jättestor näsa. Uttrycket ”grumpy old fart” får här nya dimensioner. Gissningsvis har det åter gått åt helvete för Norge i EM-kvalet, och TV-tittaren på omslaget håller på att äta upp sitt eget skägg i ren förtvivlan.
Texterna lyser ännu en gång med sin frånvaro, men det gör ingenting. Jag hör inte ett ord av vad som väses fram, men jag håller med om allt.
Jag älskar det här! Melodierna sitter som en smäck, riffen är dumma och arrangemangen desperata. Bättre kan det fan inte bli. På något sätt, och mot alla odds, har duon lyckats skapa magi av vad som borde vara obrukbart grundmaterial, inklusive de gitarrsolon som då och då glimmar till. Till och med outrot och den lätt fisnödiga sousafonen håller stämningen vid liv.
Och det är liksom det som avgör saken. Stämningen på den här plattan överglänser allt. Jag har ingen aning om hur det gick till, men låtarna har en atmosfär få band i den här genren – antar att det får räknas till så kallad melodisk black metal – varit och nosat på.
Vad hände sen? Gud vet. Grimm sade tack och hej, tog sina trummor, texter och vokala insatser med sig. Aphazel hittade ett helt nytt band, ändrade drastiskt inriktning och ersatte Grimms förmodade lyriska mästerverk med att knåpa ihop ett album baserat på rollspelet ”Vampire”.
Och spelade in en video.
Ni vet vilken.
Tack för kaffet.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
19 september, 2011 den 7:19 e m
Det här var ju faktiskt helt fantastiskt mysigt på ett sånt där härligt smutsigt sätt.
Det är lite som att köpa den där budgetläsken på Lidl bara för att upptäcka att man faktiskt, av någon sjuk anledning, uppskattar den sötsliskiga vidrigheten, om än med inte så lite motvillighet.
20 september, 2011 den 5:06 f m
ANCIENT ær alltså svartmetallens svar på Hoop Cola.
20 september, 2011 den 7:01 e m
Du har fattat precis allt 🙂
19 september, 2011 den 7:22 e m
Omslaget är ju inte alls så illa, risporna där nere i högra hörnet skriker ju trollsk nihilism om något.
19 september, 2011 den 8:43 e m
Trolltår, det är alltså hyfsat gore att göra en skiva om trollsk fotsvett!
19 september, 2011 den 8:51 e m
HAHAHA!
19 september, 2011 den 9:57 e m
När jag såg Ancient i april 2000 så värmde trummisen upp innan spelningen på ett minst sagt konstigt sätt. Han tog sats och dunkade överkroppen mot en plåtdörr, upprepade gånger. Han varvade till och med så att båda sidornas axlar slog emot dörren, och fick det att se ut som den naturligaste uppvärmning man kunde föreställa sig, samt som att det skulle vara ett tecken på styrka och smärttolerans. Tufft, not. Väldigt suspekt beteende.
20 september, 2011 den 5:05 f m
Jag ska børja værma upp så innan jag børjar varje arbetsdag.
20 september, 2011 den 12:40 f m
And now for something completely different:
http://www.metal-archives.com/bands/Tears_of_Styrbj%C3%B8rn/3540334508
Här har ni ett till band att grotta ner er i, i avd. ”utländska band som missat de coola bitarna i de nordisk språken”: det (enligt MA) tjeckiska ”pagan metal”-bandet Tears of Styrbjørn(!) <- vad sägs om ett hejigt utropstecken inom parentes för att avsluta den avtäckningen.
Fint med en på förhand uppgiven logga för att runda av praktstycket. Valfri skitnödig Wordfont ovanpå "Styrbjørn" i runor – som visserligen kunde vart nåt om de inte bestämt sig för att göra en "Korn" och vända bak-och-fram på sista r-et… Kunde de inte bara kört på Comic Sans rakt igenom?
Cudos för EP-omslaget dock som fortsätter på temat "för de små" och blandar stilen från Barna Hedenhös och Goliat (från Hajk).
Bara bandbilden är en mindre pärla med sångaren i trve corp… f'låt, jag menar cock paint. För visst är det en manslem han målat i pannan; med pungen runt ögonen? För inte kan det väl vara en påmålad vikingahjälm.
Och för att verkligen spara det bästa till sist har de hållt på keyboardisten för att verkligen belöna den som letar.
Spana in flickfavoriten i en maffig liveupptagning av coverfavoriten "Till Fjälls":
NB. hur sångaren börjar klippet med att stoppa ner mjödhornet i bältet för att förvissa publiken om att här har vi en man som minsann tar musiken på allvar. Suck
20 september, 2011 den 5:05 f m
Åh, herresatan!
20 september, 2011 den 8:30 f m
Men det där var ju inte värre än de dära sydamerikanerna som kör samma låt.
20 september, 2011 den 9:46 f m
Det är ett riktigt kvalitetsmärke när alla fyra medlemmarna står listade som ”Vocals”. Då de är tjecker förväntar jag mig att samtliga låtar framförs som hockeykörer.
24 september, 2011 den 7:48 f m
Syntaren fick mig att klippa page-blackmetalfrisyr utan att tveka. Hårdare beteende på en scen får man fan leta efter i band som megadeth…
20 september, 2011 den 11:46 f m
Angående ”guilty pleasure” så har det blivit betydligt lättare att komma undan med i och med mp3-formatets genombrott. Det är liksom enklare att bortförklara ett gäng mp3-filer som man ändå laddat ner gratis ”på skoj”, än några CD-skivor som man gått till affären och betalat 149 kr för…
20 september, 2011 den 12:52 e m
Vad tror du vi har skivrazzior till?
20 september, 2011 den 7:04 e m
Jag fick nyss en anledning till att inte sälja gamla skitskivor!
20 september, 2011 den 3:49 e m
Väl rutet! Det har blivit lite väl lätt att undvika pinsamheter tack vare MP3-eländet.
20 september, 2011 den 1:59 e m
Svartalvheim är en av få plattor jag faktiskt äger fysiskt… Hur fan det kom sig att jag plockade upp den av alla alster som Skivaffärn i Luleå hade att erbjuda där 199x är dock en gåta. Måntro det beror på att den har det andra skivomslaget med nån sorts vampyrkung på?
20 september, 2011 den 3:48 e m
Oooh, återsläppet med Aphazel i den beryktade nithjälmen. Ett av de fulaste återsläppen genom alla tider faktiskt. Musikaliskt inte alls så dum.
20 september, 2011 den 4:54 e m
På tal om fula återsläpp måste man nämna Dimmu Borgirs ”For All Tid, som ursprungligen släpptes på No Colors Records. Nuclear Blast tyckte tydligen det var en bra idé att släppa om den med samma omslag, fast i stället för gråskala hade de gjort den orange/rosa/lila på ett väldigt märkligt sätt. Kanske var det så den ursprungligen målades, inte vet jag. För jävligt ser det ut i alla fall.
26 september, 2011 den 6:31 e m
Jag äger den. Lätt den fulaste plattan i samlingen.
20 september, 2011 den 2:35 e m
Fan, härlig atmosfär i den där låten.
En sak undrar jag lite… Hur minns ni alla dessa detaljer ni redogör för? Typ var ni köpte skivor och liknande. Dagboksanteckningar? 😀
20 september, 2011 den 3:46 e m
Jag kan bara tala för mig själv, men jag antar att det är lika för alla i Församlingen, men jag minns allt. Sjukt nog. Man önskar att man hade samma minne när det gällde något mer vettigt, typ tyska verb eller pinkoden til telefonen.
21 september, 2011 den 9:26 f m
Kan bara instämma med Pastorn. Nu när du säger det är det faktiskt ett rätt märkligt psykologiskt fenomen.
21 september, 2011 den 7:54 e m
Inget markligt med detta overhuvudtaget! Det ar ju Metal! Sant kommer man ihag!
22 september, 2011 den 12:44 e m
och jag hittar på eftersom.
4 oktober, 2011 den 9:14 f m
haha
20 september, 2011 den 5:57 e m
Hahaha! Fantastiskt fint skrivet inlägg Heidenhammer!
20 september, 2011 den 7:43 e m
Jag är stolt ägare till både Svartalvheim och Trolltaar, Hade tom en longsleeve med Svartalvheimtrycket, komplett med meningslös blaffa på ryggen. Dock ingen bild på Aphazel med peruk och allt, vilket var en miss. Tror tröjförsäljningen hade ökat markant med det trycket.
Det är onekligen två intressanta skivor. Jag vill dock framhålla grundriffet i Call of the Absu Deep, en riktigt svängig skapelse.
21 september, 2011 den 2:40 e m
Senex: Skulle precis dra upp den legendariska perukbilden i bookletten till Svartalvheim. Minns din longsleeve haha Angående introt tror jag det fastställdes nånstans att det är valsång. Valsång ist krieg!
21 september, 2011 den 5:26 f m
Frågan är, hade fler krupit in i biktbåset om detta hade varit en ren och skär diss av Ancient? Heidenhammer gör en hjälteinsats, likt Bullens programledare: ”Jag har också ett svart ollon som luktar mynta, det är helt normalt, det har alla”. Man ska inte behöva skämmas, så länge man inte lyssnar på metalcore.
22 september, 2011 den 9:44 e m
”Det fanns däremot gott om ologiska partier och ett intro som jag inte på flera år förstod vad det skulle illustrera – vargar – då det på fullt allvar lät som ett par utvecklingsstörda som bara vrålade ut ångesten inför den indragna filen på dagcentret.”
Sinnessjukt bra skrivet. Skrattade så det ekade i rummet!
24 september, 2011 den 1:28 f m
Ancient är en gammal favorit jag följt genom åren. På något sätt orkade jag följa med ända till Night Visit, sedan fick det verkligen vara nog.
Jag hade också den där longsleeven. Vad föreställde egentligen ryggtrycket? Jag försökte verkligen förstå…
Såg dem live vid två tillfällen; på något ställe i Göteborg 2001 strax innan kravallerna och något år senare på Kafé 44. Vid det senare tillfället var de där lirarna från TV Noctum/Drudenfuss (varför finns inte deras grejer på youtube?) och filmade. I Göteborg var det skitkul. Dracena och Siebenbürgen var förband. En helkväll som ni förstår. Ljudet var kasst och rundgång dominerade källarvalvet. Ancients sångerska Deadly Kristin körde inte bara skönsången, utan hon vrålade också, vilket jag inte hade väntat mig. Var intressant att se samma kjoltyg köra båda rollerna i Lilith’s Embrace. Förvisso var hon snorpackad, samt windmillade genom hela låten och glömde därmed varannan textrad. Detta gjorde att Aphazel blängde surt på henne, vilket fick den ljuslösa Luciakronan (det är ingen nitkrona) att hänga ännu mer snett. Det hela urartade i att gitarristen Jesus Christ! fick psykbryt. Kanske fick han nog av att folk stod och stirrade som en skog med en fågelholk monterad på varje träd, kanske var han bara knäpp. Hursomhaver så övergav han det där med att spela gitarr och begav sig istället ut i den glesa publiken och försökte starta en moshpit. Ingen annan ville vara med.
Apropå Lilith’s Embrace så var det min första kontakt med svartmetallen. Det och Lotta Bromes intervju med ”Magus och Ishtar” i den seriösa dokumentären Taxi. Okej, lite annan kontakt med musik farligare än Metallica hade jag väl haft; Inköpte The Cainian Chronicle samtidigt som Dismembers Casket Garden-singel, samt var på en spelning med… Få se nu: Dionysus, Somber, Vinterkrig och Amon Amarth på Galaxen i Edsberg, Sollentuna någon gång -96-97. Det gjorde intryck på en femtonåring med page. Men det där med Ancient släppte inte och förhållandet till svartmetall kunde inte hållas seriöst, så när jag och några vänner skulle starta ett eget band med ytterligare intryck från Vondur och Unchaste (Hej Calle, hoppas releasefesten var kul. Kunde inte närvara, var tvungen att jobba) blev det bara trams av alltihop.
Förresten är jag helt säker på att ca 4:32 in i Nattens skjønhet så sjunger Grimm: ”Kiss me baby”. Månne kan det vara en början på en lösning av textmysteriet till Svartalvheim och Trolltaar?
26 september, 2011 den 6:30 e m
Jag dog just. Dracena, Siebenbürgen och Ancient. På samma kväll. Snälla, du måste berätta mer om den här magiska kvällen
29 september, 2011 den 6:06 e m
Tja, inte så värst mycket att orda om. Jag och ett par polare flög över till Göteborg från Stockholm för hälsa på en kompis och för att kolla in Siebenbürgen främst. Vi diggade deras första två plattor, mest för att det är ballt med texter på ärans och hjältarnas språk. Tröttnade efter tredje plattan som bara hade en ok låt, som dessutom råkade vara den enda svenskspråkiga. Förvisso kanske lyriken inte var prefekt alla gånger och Järfällabandet kunde bjuda på en del lustiga felhörningar, t ex trettio sekunder in i ”Vintervila” så sjunger han ”Solstolen finns ingenstans”. Skumt att han letar efter en solstol när Siebenbürgen kör någon slags vampyrgrej. Dessutom borde väl solarium vara mer aktuellt i en låt som heter vintervila? Nåja, det kanske är någon true grim & frostbitten-grej att sitta i solstol mitt i en snöstorm. Vad vet jag?
Hursomhelst. Minns inte vad spelstället hette, men det var någon trist bar med väldigt stor andel vakter i förhållande till mängden besökare. Vakterna var lite överspända och verkade aldrig ha sett metalfolk i någon form. Det spelades ingen musik i baren och dörrarna in till valvet bakom, där scenen var hade inte öppnats än. Man förväntades köpa en massa väldigt dyr öl innan kvällens underhållning började.
Dracena var först ut när det väl satte igång. Hade varken hört dem, eller kvinnlig skriksång tidigare på den tiden och tyckte de gjorde helt ok ifrån sig. En rolig detalj i sammanhanget var att sångerskan verkade väldigt blyg i mellansnacket. ”Eh, tack tack. Nästa låt heter…… ehum…. Demonic Women… *inräkning* RRAAAAWWRR!!!”
iom att detta är tio år sedan har minnet börjat blekna. Minns inte mycket av Siebenbürgens insats annat än att ljudet var ok så här långt (det skulle ändras när huvudakten intog scenen, som jag berättat i mitt förra inlägg). Stog och snackade med Marcus Ehlin i Siebenbürgen efteråt, trevlig snubbe. Han sa att de precis skaffat en till gitarrist, eller hur det var. Därmed hade han bara behövt koncentrera sig på sången och inte spela gitarr samtidigt som han gjort tidigare. Det var första spelningen med denna sättning och han oroade sig över om hans onda poser på scenen under de instrumentala bitarna höll måttet, eller om han såg tramsig ut. Vi försäkrade honom om att det såg tufft ut. Då blev han glad.
Har redogjort för allt jag minns om Ancients insats, men kan berätta om en bil som var parkerad utanför spelstället. Gissningsvis hade Ancient kommit till stan i den. Bilen ifråga var någon slags mindre suv. Insidan av flera av fönstrena var tapetserade med Ancient-affischer. Är inte helt säker på affischens utseende. Det är nämligen så att jag såg Ancient en andra gång något år senare (eller var det tidigare?) På Kafé 44 i Stockholm och då satt det också Ancient-affischer uppe lite varstans. Det kan ha varit likadana affischer. Eller olika. Hursomhelst, den affsch jag kommer ihåg och som troligen var densamma som satt på bilen hade loggan överst, nedan ett gruppfoto av bandet där Aphazel var inklippt på knä framför de andra. Alla hade photoshop-glow runt sig (kan ha varit i olika färg) och Aphazel, luciakrona och allt, gjorde ”arga apelsinen” med ena handen framför bröstet och tittade busigt mot kameran. Antagligen räckte inte det, så de hade ritat (fult med typ paint) grönt klägg i hans hand som rann mellan fingrarna och droppade ner. Därtill hade de lagt en glow-effekt även på klägget i vad jag antar vara ett försök att få det att se ut som mutagenet i ”Teenage Mutant Ninja Turtles II: The Secret of the Ooze”. Jag ryckte faktiskt ner en sådan affisch på stan någonstans och sparade den i någon låda med roliga löpsedlar och Mora Träsk-affischer.
2 oktober, 2011 den 12:18 e m
En magisk afton!