Hatpastorns likpredikan

Vi fortsätter serien med denna gamla klassiker. Fredagsmys.

/Förintelseförsamlingen

Idag är det en historisk dag. Idag var det nämligen första dagen i mitt drygt trettioåriga liv som jag hade på mig ett par mysbrallor när jag for till jobbet. Alla vet att samma sekund som man lämnar hemmet iförd ett par runkisar har man gett upp. Idag gav jag med andra ord upp. Vad har då mysbyxor med black metal att göra kanske ni undrar?

Allt.

Minns ni Nuclear Blast-katalogen som man fick gratis hemskickad i slutet på 90-talet? Ni vet den där katalogen där man lärde sig mer tyska än man någonsin gjorde i skolan.  Förutom information om nya släpp, recensioner (Nuclear Blasts egna släpp fick alltid kanonrecensioner, märkligt) och intervjuer så kunde man förkovra sig i merchandise i alla dess färger och former. Dessa sidor var klart roligast. Jag minns än idag partiet där tyskarna med illa dold stolthet visade upp sina senaste pins och smycken. På denna sida var det alltid en blond tysk dam som i olika utmanande poser försökte sälja in allt ifrån HAMMERFALL-örhängen till AUTOPSY-berlocker. Det såg faktiskt inte riktigt klokt ut. Jag må ha gett upp när jag lämnade lägenheten iförd ett par snajdiga mysbrallor, men ska ni veta vilka som gav upp mest? Personerna som drog i snabeln så fort de kom till det kapitlet i Nuclear Blast-katalogen där den blonda tyska damen vek ut sig. Jag vet att ni sitter därute, det är bara att erkänna.

För att återkomma till temat pundarjeans så fanns det ett segment i denna klassiska katalog som alltid fascinerade mig mer än något annat. Sidan med bandmysbyxor. Vem i hela helvetet inte bara köpte utan även bar exempelvis GORGOROTH-mysisarna på daglig basis. Jag har alltid undrat, alltså seriöst suttit och kontemplerat, vem det var som köpte dessa tingestar. Det spelar ingen roll om det så stått BATHORY över hela benet och en stor gul get hade prytt hela arslet. Det är fan inte OK. För övrigt, slår man upp begreppet ”att ge upp” i Nationalencyklopedin så hittar man en bild på en hårdrockstroglodyt som med GORGOROTH-brallorna nere vid fotknölarna står och våldshudar åt NUCLEAR Blast-katalogen. I bakgrunden finner man en djuptallrik fylld med Fanta och ostbågar och alldeles under affischen som föreställer Oscar Dronjak i bar underkropp så hittar man årgång efter årgång av hyfsat tummade exemplar av serietidningen ”Lilla Fridolf”.  Fatta allvaret. SHINING skulle kunna bygga temaplattor på den nivå av efterbliven dekadens som den mentala bilden framkallar. Fast vad vet jag? Nästa gång man är på en tysk festival kanske folket glider omkring i SHINING-runkisar och spanar man in deras formlösa ändalykt kan man i Old English läsa:

Ännu ett steg närmare total utfrysning.

Hela universum exploderade.

Förutom att ha känt mig som själva antitesen till en modeslav så har jag även klurat en hel del på det där med låttitlar. Mysbrallor i all ära, men när det kommer till folk som bara gett upp så är låttitlar en fantastisk värld att utforska. På den tiden man faktiskt febrigt letade efter ny bra musik på skivbutiker så kunde man lätt sålla genom att bara kika på titlarna. Band som exempelvis döper sitt intro till ”intro” och outro till ”outro” kan man skita i på en gång. Om orkestern ifråga inte ens har fantasi att döpa dessa saker, hur stor är då chansen att man kommer att vråla ”wow” när man lyssnar på musiken? Visst, innan ni börjar hamra i kommentarsfältet om det och det bandet som var så jävla guld trots att de inte döpt sina låtar till något vettigt så måste ni ju hålla med om att det är fantastiskt slappt gjort.  Ett lyckat exempel på hur mycket trevligare allting blir när folk anstränger sig lite är DARK FUNERALs intro på ”Secrets of the black arts”. Denna introsnutt är smakfullt betitlad ”The dark age has arrived” och titeln sammanfattar albumet väl. Synd bara att introt består av sexton sekunder brus av absolut sämsta sort. Kanske ett dåligt exempel. Vi tar MARDUK istället. På ”Opus nocturne” kallas förvisso introt för ”intro”, men fiffigt nog bär den även namnet ”The appearance of spirits of darkness”. En tung titel som väckte mitt intresse när det begav sig. Synd bara att den kompositionen består av trettiotre sekunder skolavslutningsorgel av hopplösaste sort. Ja, ni fattar kanske själva grundtanken. Döp introt och outrot till något vettigt och när ni ändå är på det humöret så kan ni faktiskt göra dessa låtar lyssningsbara så man slipper hoppa över till låt två varje gång man slår på albumet. MELEK TAUS från Umeå gjorde förresten helt tvärtom, där är introt och outrot de överlägset bästa bitarna. Hyfsat unikt. Avslutningsvis, alla som tror sig komma undan med att i sann nyfransk anda döpa dessa stycken till ”Alpha” och ”Omega” kan hejda sig redan nu. Anno 2012 är det betydligt piggare att i klassisk jagspelarinmusiksjälviCuBase-stil döpa dem till ”Kuken1” och ”Kuken2”. Alla som inte döpt musik till något av de alternativen har ALDRIG spelat in musik. En sann CuBase-klassiker är att förtvivlat försöka hitta rätt låt när samtliga i mappen är döpta till ”Kuken1nästan klar” och ”Kuken17medsång”. Skulle jag idag titta på en nyproducerad skiva där det stod ”Kuken1” och en där det stod ”Intro” eller ”Alpha” skulle jag tveklöst välja ”Kuken1”. Det bandet erkänner i alla fall att de gett upp.

Låttitlar är i alla fall viktigare än man tror. Låt oss göra ett experiment. Vilket av följande två exempel skulle du ödsla din tid på om du fiskade upp dem i skivaffären?

Skiva 1.
1. Intro.
2. The fire within.
3. Dawn of war.
4. Master Satan.
5. Midtro.
6. Eternal darkness.
7. Abyss of war.
8. Like a wolf among sheep (twilight of war).
9. War.
10. Omega.
11. Outro.

Skiva 2.
1. Bring me the head of Nelson Mandela.
2. Infant sacrifices to Baal-Berith.
3. Let my fists become the judges javelin that will strike down and make order in court.
4. Blutige Exzesse im Führerbunker.
5. Bronzed skandinavian leather (Under the burning Miklagaard sun).
6. Relentless Wotanic onslaught.
7. In the forest of Frejas dreams (outro).

ALLA skulle välja skiva nummer två. Vem vill inte höra hur låten ”Bronzed skandinavian leather (Under the burning Miklagaard sun)” egentligen låter? Här ska jag lyfta av hatten för Dr Panzram då i stort sett samtliga av titlarna från den fiktiva plattan nummer två är hämtade från honom när han sitter och bara dyrkar nere i sakrisvinstian. När det kommer till titlar fattar den mannen allt. När det kommer till deadlinen för hans War and Hate-artikel fungerar han tvärtom. Helvetet signe honom.

Ett annat gäng som fattar allt när det kommer till låttitlar är NÅSTROND. Tack vare deras makalösa uppfinningsrikedom och fingerspetskänsla för råa dekret gillar jag dem musikaliskt betydligt bättre än vad jag egentligen borde. Första gången jag fick nys om titeln ”En sång från en pestbesmittad grav” visste jag att detta skulle bli det bästa jag någonsin hört i hela mitt liv om det så skulle krävas tusen genomlyssningar. Intresset väcktes på stört och har hållit i sig sedan nittiotalets mitt. Jag skiter i om Arganas trumspel är legendariskt nonchalant eller att rensången i ”Lord of the woods” alltid får mig att spontanfnissa. Har man döpt en komposition till ”May the rotten bones absorb life again” har man fattat allt. Faktum är att en låttitel hellre får vara dum eller helt ologisk bara den säger någonting.  DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT har en slagdänga vid namn ”In the land of the mountains of trees”. Jag har inte den blekaste aning vad de menar, men jag minns titeln. Det är mer än vad man kan säga om DIMMU BORGIRs albumtitel ”Puritanical euphoric misanthropia”. Alla som säger sig kunna den utantill ljuger. Sedan har vi alla som i märkvärdighetens namn envisas med titlar på latin. ”De mysteriis dom Sathanas” räknas inte bland dessa av förklarliga skäl. Vi tar några tydliga exempel:

– Hej, har du hört GORGOROTHs näst senaste giv?
– Nej, vad heter den?
– Jadu, Ica kvantum opossum trahunt…
– Ursäkta?
– Ja, alltså ingen vet vad den heter på riktigt. Skit samma, den var ändå inte så bra som man trodde. Nya DARK FUNERAL har du väl hört?
– Nej, jag gav upp redan på VobiSkum Bananas.
– Åh fan, nä du lär nog gilla senaste. Mycket dubbla baskaggar.
– Jaha, ja säg vad den heter så jag kan kolla upp den när jag kommer hem.
– Mmmm… ett problem bara.
– Vad?
– Ingen vet vad den heter.
– Men den innan den då?
– Nopes, ingen vet vad den heter heller.
– Du är fan sämst, tacka vet jag DEATHSPELL OMEGA. Det är ett jävligt hett band.
– OK, dem har jag missat totalt. Någon speciell skiva man ska hålla ögonen öppna efter.
– Ja, Si monumentum.
– Heter den bara det?
– Nä, den heter Si monumentum… Ja, ska sanningen fram så kallar alla den för Si monumentum. Ingen kan resten av meningen.
– Synd att alla band väljer skivtitlar man inte kan komma ihåg.
– Det är sant, det var enklare förr. ABRUMPTUM är ett bra exempel. Alla som inte kan komma ihåg en så busenkel titel som In umbra malitiae ambulabo, in aeternum in triumpho tenebrarum måste ju vara helt efterbliven.

Som ni förstår så är det här med titlar ett ämne man kan granska i all evighet, detta får räcka för idag. Nu tänkte jag sitta i mina mysbrallor och bara kanalisera.

På återseende.

/Hatpastorn

Nicko McBrain versus typ zombiesnubbe från ett bedrövligt Seagraveripoffomslag hämtat från helt bortglömda ACCIDENTAL SUICIDEs fullängdare ”Deceased”.

Gällande titeln ”Same as bear”. Ja, försök göra något fyndigt av ”lika som bär” själva. Vi valde det mest efterblivna alternativet.

/Förintelseförsamlingen

/Förintelseförsamlingen

Ärade församling.

Då undertecknad jobbat hysteriska mängder övertid har det blivit lite snålt med inlägg den senaste tiden. Det ska vi råda bot på idag. Däremot tänkte jag skriva om någonting bra för en gångs skull. När man inte gör någonting annat än att jobba och sover max fem timmar per natt känner man inte något vidare sug efter KEYDRAGON, Vivian Black, SATANIC CORPSE eller något liknande vederstyggligt. Eller nu ljög jag, kom på mig själv häromdagen med att försöka luska ut vilket indonesiskt band som egentligen gjort den sämsta IRON MAIDEN-covern. Den godbiten tänkte jag bjuda på lite senare.

Idag tänkte jag emellertid slå ett hårt slag för festivalen Forlorn Fest.

Alla som har någon sorts form av intresse för svartmetall bör ha hört talas om denna tillställning. För er som inte gjort det så är det en festival i Umeå som håller på från sista november till den första december. Jag kan redan nu höra alla sörlänningar pusta och frusta över avståndet och till er har jag bara en sak att säga.

Fjöl av.

För en billig slant kan man åka buss, tåg eller flyg. För er som verkligen vill njuta av Norrland, ni passerar faktiskt Sundsvall (städernas stad)på vägen, rekommenderas bil. Häruppe finns ändå inga poliser så ni kan köra hur fort ni vill. Krockar ni med en älg eller ren har ni i alla fall en exotisk historia att berätta för barnbarnen. Själva resan är med andra ord det minsta problemet. Boende fixar man snabbt och smidigt på något lämpligt vandrarhem eller liknande. Jag rekommenderar inte tält vid denna årstid.

Anledningen till att jag verkligen rekommenderar denna festival är årets line-up. Håll i hatten nu.

Jag har sett MARDUK otaliga gånger genom årens lopp och de levererar alltid. Det jag verkligen gillar är att det aldrig är något tjafs. De kliver upp scenen och bara mosar utan att förlita sig på spexig scenshow och annat tok. Att de har en låtskatt utan dess like gör inte saken sämre. Senaste given ”Serpent sermon” är för övrigt ett alster som hamnar på årsbästalistan. Mördande bra och en rejäl uppryckning efter förra skivan ”Wormwood”.

Jag antar att alla hört talas om OFERMOD. För er som inte hört talas om denna konstellation så är det bandet som 1998 släppte en av världens bästa sjutummare, ”Mystérion tés anomias”. Den betalade jag trettio spänn för när det begav sig efter ett hett tips från Zathanel från SORHIN. En hyfsat bra investering då den brukar gå lös på en bra slant på nätauktioner. Enligt uppgift ska de ha ett nytt vax på g och förhoppningsvis får man höra smakprov från den live. Om jag inte är fullkomligt felinformerad så blir det även premiär för deras nya vokalist på Forlorn Fest.

MGŁA är en polsk duo vars bandnamn låter som när en utvecklingsstörd ska försöka uttala sin diagnos. Enligt Internet ska det uttalas ”mgwah” och det gör ju saker och ting noll procent enklare. Däremot har de släppt tre av världens bästa EPs, ”Presence”, ”Mdłości” och ”Further down the nest”. När fullängdaren ”Groza” släpptes 2008 var jag nära att vinna VM i självbefläckelse, tyvärr var plattan inte så bra som jag väntat mig. Det löste de dock i år genom att släppa ”With hearts towards none”, ett fenomenalt album som med lätthet hamnar på årsbästalistan. En kul detalj är att polackerna efter tolv års existens gör sitt debutgig på Forlorn Fest. Ta med videokamerorna och gör er själva till Youtube-miljonärer. Hypen är total.

Från mitt andra hem Trondheim kommer ONE TAIL, ONE HEAD. Grovkornig norsk svartmetall av den lite mer nonchalant primitiva skolan. Bra givetvis. Däremot kan jag inte sluta att associera till 2 girls, 1 cup varje gång jag ser bandnamnet. Det säger väl i och för sig mer om mina Internetvanor än någonting annat. Dessa lirare har jag inte haft nöjet att se live, men jag antar att de kommer att ge en exakt det man vill ha.

MARE är även de från Trondheim och dem hade jag nöjet att beskåda på den ökända klubben Baroeg i Rotterdam för ett gäng år sedan. Det som slog var att de var fantastiskt grymma live samt att de måste vara Norges längsta band. Frontmannen His Black Majesty MSTR. MALEFICUS .:. BLIX .:. NIDROSIENSIS: gör onekligen skäl för sitt artistnamn. Längre än längst. Är ni sugna på att höra genuint prima svartmetall kan ni förresten kika in hans andra band med. Allt är rena guldet, men börja gärna med KAOSRITUAL. ”Svøpt Morgenrød” är urnorsk black metal av ädlaste valör. Självfallet äger jag den på tjusig kassett. Gör det du med.

Tillsammans med kollegorna i CURSED 13 tänkte göteborgarna i DOMGÅRD riva av ”Svartsejd/Tearing the world asunder”-spliten i sin helhet. Ett kul initiativ. Personligen har jag bara hört DOMGÅRDs demo samt fullängdaren ”I Nifelhels skygd” och den sistnämnda föll mig i smaken trots att omslaget lurade mig till en början. Årets giv ”Myrkviðr” har jag dessvärre inte hunnit lyssna på än, men enligt de jag känner som äger den så ska den vara riktigt vass. Detta kan bli en högst intressant spelning.

Jag vet inte hur länge jag gick runt och skämde ut mig genom att uttala deras bandnamn ”Icksi” istället för ”Najnellevönn”. Det bjuder jag på. Svartmetall från Stockholm med folk från ONDSKAPT är det i alla fall. Inte riktigt min kopp kaffe då jag föredrar ONDSKAPT framför detta, men folk verkar peppade så det är förmodligen mig det är fel på. Och med mig det är fel på menar jag naturligtvis att jag fortfarande inte kommit över skammen med att som en storidiot gå runt och säga ”Icksi” till allas stora förvirring.

BLOODLINE från Sundsvall har jag av kanske uppenbara skäl sett live otaliga gånger och de är lika bra på att framkalla en härligt grå hypnotisk stämning varje gång. Det var ett sant nöje att se grabbarna på Under The Black Sun när de plöjde över de glada festivaltyskarna med fyrtio minuter iskall öststatsdystopi. För er som avnjutit 2009 års ”Hate procession” kan jag nämna att nytt material är tänkt att spelas in nu i vinter.

KILL från Göteborg ger talesättet ”inget tjafs” en ny innebörd. Har tyvärr aldrig sett dem live, men är de lika hänsynslösa som på skiva så lär man få sitt så kallade lystmäte.

Sist ut på min lista är italienarna i FIDES INVERSA. 2009 släppte de en fullängdare på Osmose Productions vid namn ”Hanc Aciem Sola Retundit Virtus (The Algolagnia Divine)”. En albumtitel man måste vara autistiskt lagd för att kunna komma ihåg. Detta är ett alster som tyvärr kom lite i skymundan då deras hyfsat kaotiska svartmetall verkligen ger mersmak. Jag har inte den blekaste aning om de har något nytt vax på ingående, men bara de skippar hopplösa skivtitlar på latin så lovar jag att lyssna in mig rejält.

Priset för en tvådagarsbiljett går på ynka 400 spänn. Fatta allvaret.

För er som är intresserade av mer information samt ljudklipp från artisterna ifråga rekommenderas hemsidan som ni klickar på här:

www.forlornfest.com

/Hatpastorn

Detta blir ett litet smakprov inför den kommande filmspecialen här på Hatpastorns Likpredikan. Vad har då film med svartmetall att göra kanske ni undrar?

Allt.

När det kommer till exempelvis samplingar och lyrisk inspiration är filmernas värld en outsinlig källa. Vad hade exempelvis LIMBONIC ARTs texter på ”Moon in the scorpio” varit om Daemon inte sett Francis Ford Coppolas Dracula och sedan stulit hela textstycken rakt av? Vad hade THORNS brakhit ”Existence” varit utan den där The Matrix-samplingen strax innan Aldrahn drar igång sitt dystopiska domedagsdekret?

Ni fattar poängen.

Däremot är det galet trist att det är samma samplingar som används gång på gång på gång. Visst, guldrullen Hellraiser var lika viktig för svartmetallen som typ liksminket, men vi behöver inte höra Pinhead säga sina klassiska raggningsrepliker på varje skiva som släpps.

Dr Panzram tar härmed sitt samhällsansvar och öppnar upp sin ohälsosamt stora filmsamling för er läsare så ni kan inspireras till stordåd. Denna vecka serveras vi ett legendariskt tal från kraftigt underskattade The New Barbarians (Warriors of the Wasteland).

Dyrka.

Jag bör redan nu utfärda en varning. Ni kanske minns då undertecknad var makalöst trött efter jobbet och yrade om samisk svartmetall och ryska TCHORT. Idag blir det ännu värre. Det är nämligen återigen dags att ta sig en seglats på det stormiga hav som stavas usla bandnamn.

Det hela började med att jag stod på kneget och funderade över det amerikanska svartmetallbandet RAGNAR. En gång i tiden fick jag höra deras debutalster ”Embrace the frost” och rent musikaliskt var det som väntat ingen höjdare. Det som egentligen fick mig att ens lägga RAGNAR på minnet var att i stort sett varenda Sundsvallsband var tackade i bookleten. Såvitt jag vet så känner jag ingen som haft kontakt med dessa jänkare, men jag kan givetvis ha helt fel. Märkligt är det likväl. Först på senare tid slog det mig vilket överdjävulskt dåligt bandnamn de hade. Visst, som amerikan kanske ”Ragnar” låter käckt men jag ställer mig skeptisk. Humor vore om de gjorde en split med en orkester vid namn DAHLBERG. Det är nästan värt besväret att starta det projektet själv. Dummare saker har man ju gjort, mer om det i kommande artiklar.

När jag väl öppnade denna Pandoras ask med tilltalsnamn som bandnamn spårade det ur fullkomligt.

Nu kör vi.

I Tyskland gillar man att spela deathcore. En genre jag givetvis avskyr. Gemensamt för dessa konstellationer är att de har absurt långa bandnamn typ BULLET FOR MY VALLENTINE, THE DEVIL WEARS PRADA och BRING ME THE HORIZON samt att medlemmarna har lökiga halstatueringar, ironiskt randiga tröjor och stora hål i öronen. Man vill bara döda. Eftersom Tyskland är Tyskland så vet man att förr eller senare så kommer det att dyka upp något dubiöst. Tillåt mig presentera Bavarias stoltheter KJELL BJARNE. KJELL BJARNE rev igång 2007 och släppte året efter sin första och hittills enda EP. Vad heter den då? KJELL BJARNE såklart. Det som verkligen gör detta så bra är att INGEN i bandet heter Kjell eller Bjarne. Vi har Jules, Henny, Breiti, Käts och Magnus. Ingen Kjell. Ingen Bjarne. Det rimliga vore att de hette JULES HENNY eller varför inte KÄTS BREITI. Av alla bandnamn jag någonsin skådat tillhör detta eliten av uselhet. Mexikanska SVART SKALLE bör känna sig hotade. Eller förresten, inget kan hota det namnet.

En av Sundsvalls få riktiga kändisar är Sune Hjort. En fullkomligt vansinnig människa som mest är känd för att han pysslar en hel del med flygande tefat och annat UFO-relaterat. Hans insändare i lokalblaskan är legendariska. Utomjordingar i maskopi med miljardärsmaffian och så vidare. Min bästa polare när jag gick i skolan bodde för övrigt granne med karln. Han, min polare alltså, levde i ständig skräck. En klassisk episod var när Sune helt sonika tvingade min kamrat att sitta i bagageutrymmet på hans sura gamla Volvo så den kunde ta sig upp på uppfarten på vintern.  Sune Hjorts ord är lag. I Argentina finns en grupp som jag är övertygad om att de har haft kontakt med Sune. RIGEL KENT. RIGEL KENT släppte tre demos i slutet på 80-talet/början på 90-talet. Vilken genre? Enligt uppgift lirade de heavy metal. Jag har ingen aning om hur de låter och ska jag vara ärlig tror jag inte att någon annan vet det heller. Däremot låter namnet som en riktig busstationspundare. Vi har Lasse Data, Fimpen, Tivoli-Steffe och Rigel Kent.

Från Sune och Kent är steget inte långt till det spanska skitbandet R.O.L.F. Tydligen ska denna förkortning stå för ”Remembrance Of Lysergik Funeral”. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Om ni av någon dum anledning gillar skräpkonstellationen DOWN så kanske ni gillar R.O.L.F. Typ samma sorts tröttsamt segflytande bröt. På gruppbilden hittar vi en bastant bastant vid namn Yaiza. Fattar ni? Bastant bas-tant. Det skämtet var jävligt mycket roligare i min skalle.

Skit samma.

Vanliga människor sitter hemma och lyssnar på Nicki Minaj. Själv brukar jag då som då spisa lite BOSSE-DE-NAGE. Flummig och hyfsat märkvärdig svartmetall av modernt snitt. Deras senaste album ”III” rekommenderas för er som gillar black metal som är lite fin i kanten. Namnet är emellertid under all kritik. Bosse De Nage är nämligen namnet på en babian som hänger med Dr Faustroll i boken Jarry’s exploits and opinions of Dr. Faustroll. FAUSTROLL är ett bättre namn. Fatta allvaret.

NATTE ULF har jag redan nämnt en gång men colombianska ULF REICH har jag inte redogjort för. Förutom att de har ett bandnamn som låter som en blekfet sportkommentator så släppte de 1999 en självfinansierad fullängdare betitlad ”Conspiracy”. Ingen vet hur den låter. De lade för övrigt ner lika mycket tid på sin logotyp som jag lade ner tid på att skriva om dem. Fyrtiosju sekunder.

Nu tänkte jag gå och kollapsa.

På återseende.

/Hatpastorn