Hatpastorns likpredikan

Politik är ungefär som CRADLE OF FILTH, det fanns några goda idéer i början, men sedan blev allt bara en jämngrå sörja av hopplöshet och lökiga T-shirts. Med den liknelsen är det klart rimligt att undertecknad ska ge sig in i politikens värld och ge er en guide i vilket parti som passar er bäst. Vart står jag då själv? Ja, det var en bra fråga. Jag tycker det pratas för lite om TV-serien Manimal. Vidare anser jag att alla människor inte har lika mycket värde, det räcker ju med att titta på den danska musikscenen för att begripa det. Avslutningsvis vill jag att det inte ska vara något krångel. Lycka till att hitta ett parti som har de hjärtefrågorna. Det bästa vore ju att man fick kryssa i fem till tio saker som man anser är viktiga istället för att rösta på ett parti som kanske har tre kanonpunkter och sju punkter som är sämst. Lyssnar jag på MAYHEM drar jag ju fram ”De mysteriis dom Sathanas”, inte fan tvingar jag mig igenom ”Ordo ab chao”. Svensk politik borde vara som ett blandband. Man väljer de finaste bitarna. Ogenomförbart? Med största sannolikhet.

Det finns emellertid en punkt som är lite viktigare än alla andra. Folk som betalat i kassan och vänder sig om till höger och blir paff över att det står folk där istället för att naturligt vända åt vänster där det inte står en käft. De människorna ska skjutas i ansiktet rakt av. Det är viktigt att samhällsfunktionerna fungerar och barbarer som beter sig på det sättet bör elimineras snarast. Tänk dig själv, du står i … ja, vi tar bankomatkön som exempel. Det är en dåre framför dig. Dåren stoppar betalkortet i apparaten. Efter avslutad affärstransaktion packar apan ihop sina tillhörigheter och slungar helt plötsligt hela sin lekamen till höger och brakar in i kön istället för att svänga ut mot vänster där det är mer folktomt än i Tjernobyl. Man vill bara döda.

Ett sidospår, men det är viktigt att lyfta fram de tunga samhällsproblemen och våga ta striden.

För er som inte är överdrivet intresserade av politik så är det i alla fall någon sorts form av val i höst. Det kan man märka av redan nu då folks Facebook-uppdateringar gått från tokroliga kattbilder till djupa politiska analyser. Och med djupa analyser menar jag att man länkar en artikel någon annan har skrivit. Förmodligen en artikel där antalet faktafel är lika många som hålen i ett rivjärn. Att tro på allt som skrivs när det kommer till politik är som att tro på alla svartmetallskrönor. Man måste vara hyfsat utvecklingsstörd alternativt helt fanatisk med andra ord. Att läsa kommentarerna på valfri politisk insändare i valfri svensk lokaltidning är som sitta bredvid en hord sydamerikanska black metal-entusiaster. Det är STORA BOKSTÄVER och en allmän omdömeslöshet ända in i kaklet. Detsamma gäller Facebook. Visst, det är kul att folk engagerar sig, men när det spårar ur säger jag till er som jag säger till SONIC SYNDICATE: Ge upp.

Nu när vi har det ur världen är det då dags att låta en cynisk människohatande ironiker gå igenom parti för parti och se vilken av dem som passar er bäst. Kom ihåg att detta kändes som en bra idé på papperet, vart det här slutar kan vi bara gissa oss till.

Nu kör vi.

Socialdemokraterna

När Stefan Löfven blev vald var min första tanke att det var kul att DEFLESHED-gitarristen sadlat om och blivit politiskt aktiv. Sedan kom jag på att han heter ju Lars och inte Stefan. Efter den tankevurpan satt jag en stund och kontemplerade över DEFLESHEDs förträfflighet. Synd att det aldrig riktigt lossnade för dem. Till alla göteborgare där ute bör dock tilläggas att Stefan Löfven även han haft en förflutet inom metall …

Fackförbundet?

Nähä …

Vi är inne på det första partiet och jag känner redan nu hur detta blir en sämre och sämre idé för varje tangenttryck.

Stefan Löfven blev ju vald för att ingen annan ville ta rollen som ledare inom sossarna. Var det inte så det gick till när Erik tog över sången i VOMITORY? Vill minnas att han sagt att han inte var helt bekväm i frontmansrollen. Däremot sjöng han som en demon. Hur pass bra Stefan Löfven är på att sjunga döds är i dagsläget oklart, men som partiledare är han blekare än en östeuropeisk gottjej. Sossarna är dock sugna på revansch efter att ha suttit på avbytarbänken i bra många år nu. Kan liknas med den norska black metal-scenen i slutet på 90-talet. Det behövdes förändring och förändringen kom från annat håll. Däremot börjar några av de gamla norska banden bli bra igen. GEHENNA är ett gott exempel på det.

Summa summarum: Gillade du norsk black metal i början på 90-talet, tappade sugen runt millennieskiftet, men har som sakteliga börjat få förtroende igen. Rösta då på sossarna. Däremot måste sossarna få en bättre frontman. Tråkigare snubbe får man ju leta efter.

Moderaterna

När Moderaterna tog över efter sossarna runt 2006 var de svensk politiks svar på den nya franska black metal-scenen. Det var rörigt och obegripligt men eftersom det var nytt så höll alla med. Att DEATHSPELL OMEGA släppte ”Fas – Ite, maledicti, in ignem aeternum” året efteråt är ingen slump. Visste ni förresten att ”Fas – Ite, maledicti, in ignem aeternum” är latin och betyder ”Fas 3”?

I likhet med den franska svartmetallscenen så insåg folk efter ett tag att det här var kanske ingen höjdare, även om det ska erkännas att det fanns en hel del goda idéer/riff.

På senare tid verkar dock Moderaterna gett upp helt och det kanske är dags för ett byte. I det stora hela brukar det inte spela någon större roll. Vinnarna lovar förändring och när folk börjar knorra över att förändringen inte kommer skyller vinnarna på den tidigare makthavaren. Och så fortsätter det. Gillar du fransk black metal så var Moderaterna det naturliga valet runt 2006. Numera kan jag bäst likna Moderaterna med SIEBENBÜRGENs skiva ”Plagued be thy angel”. Det är ett ganska snyggt omslag, men innehållet är så trött, trist och idéfattigt att man blir helt knäsvag.

Vänsterpartiet            

Jag ska vara ärlig och säga att jag var tvungen att söka på Jonas Sjöstedts namn på Internet för att få upp en bild på hur han ser ut. Snacka om väggblomma. Lars Ohly visade ju i alla fall kuken och var anti allt. Paralleller kan dras till TAAKEs frontman Hoest som även han visade könet och var anti allt. Rent generellt är vänstern som sossarna fast med risiga skor, kånkenryggsäck, svartfärgat hår med utväxt och en lite tuffare attityd. Påminner den fyrklövern om något? Just det. Black metal.

Gillar du plattorna DARKTHRONE släppt efter 90-talet kan du väl lägga en röst på vänsterpartiet.

Folkpartiet

En gång i tiden och jag skämtar inte nu, röstade jag på Folkpartiet bara för att jag tyckte Lars Leijonborg hade så förbannat festliga ögonbryn. Blir man inte såld på konceptet diktatur efter den bekännelsen ljuger man. Att vem som helst som är över arton jordsnurr får rösta på vem man vill är ju en fin gest, men eftersom vi människor inte är så fiffiga alla gånger är det dömt att misslyckas. Läste ni förresten om han vänsterpartisten i Örnsköldsvik som ville att spädbarn skulle få rösta? Då folk påpekade att glin som inte kan prata, än mindre gå, kanske inte är så lämpade att delta i denna demokratiska fars meddelade Örnsköldsviksdåren att då skulle föräldrarna välja åt barnet. Att KRISIUN valde att ha det kaggeljudet på ”Ageless venomous” var en dålig idé. Att låta småbarn få rösta, det vill säga låta småbarnsföräldrar få fler röster, är en ännu sämre idé. Fatta allvaret. Vänsterpartiet tog i alla fall helt avstånd till detta förslag och jag antar att herr Örnsköldsvik i fortsättningen kommer att ha samma aktning inom politiken som Mel Gibson har i Hollywood efter sina svavelosande uttalanden om judar.

Hoppa fram till 30-sekundersstrecket så slipper ni det mögiga introt.

Nu blev det ett litet sidospår så vi återgår till Folkpartiet. En gång i världen var folkisarna liberaler, de som hävdar att de fortfarande är det ljuger. Liberalism är en inte så genomdum idé, men finns det en klick människor som har en tendens att vara extremt självupptagna rövhål så är det ateister i allmänhet och liberaler i synnerhet. Detta gäller kanske främst amerikaner, men vi svenskar är ofta lika goda kålsupar. När det kommer till att sparka in öppna dörrar och klappa sig själv på ryggen för att man hävdar det uppenbara går de i bräschen.

Nu ska vi se … festliga ögonbryn, självgodhet, potentiella rövhål, märkvärdiga …

ULVER, DÖDHEIMSGARD eller FLEURETY efter glansdagarna på 90-talet. Gillar du”666 International” eller”Themes from William Blake’s the marriage of heaven and hell” är Folkpartiet det naturliga valet.

Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna är som NICKLEBACK. Ingen säger sig lyssna på dem, men de har galet många anhängare. Dessvärre är det inte så många som ställer sig med ryggen emot när NICKLEBACK spelar. Jag läste någonstans om ett band som lirade förband åt just NICKLEBACK och tydligen var NICKLEBACKs fans helt rabiata. Folk som hatar NICKLEBACK brukar också vara helt rabiata. Börjar ni ana vart jag är på väg eller sitter ni bara och stör er på att jag skrivit ”NICKLEBACK” alldeles för många gånger? Säga vad man vill om Sverigedemokraterna så är det i alla fall ett parti som fått folk som tidigare varit totalt ointresserade av politik att engagera sig. Både för och emot naturligtvis. Sverigedemokraterna är således en inkörsport till tyngre grejor. Man kanske börjar lyssna på NICKLEBACK och upptäcker senare INQUISITION. Huvudsaken är i alla fall att man börjar intressera sig för ju mer man lär sig och ju mer man läser på desto bättre. Jag vet inte om detta stämmer, men det känns i alla fall som att ungdomar blir mer och mer pålästa om politik ju mer udda partier som poppar upp. Piratpartiet är ett gott exempel. Feministisk Initiativ likaså. Ingen kan neka det faktum att det pratas mer om politik nu när SD kom med i matchen. Sedan kanske diskussionerna inte är så nyanserade alla gånger, men det är likväl en start.

Hur roddar vi ihop det här då? Inkörsport till tyngre grejor. Pojkrum som doftar lätt av svett. Kebabpizza i knät, sydstatsflagga på väggen …

Pang.

BLIND GUARDIAN.

Centern

Centern dyrkar landsbygden (på papperet) och har en helt galen frontkvinna i Annie Lööf. Vem gillar landsbygden och är inte så lite crazy själv?  Greven.

Detta var enklare än jag trodde. Gillar du det greven släppt efter han kom ut från finkan bör du daska iväg en röst till Centern samtidigt som du vindögt ylar ”HailaR WôðanaR” för att sedan rusa ut till en väntande flyktbil.

Jag tror jag just övertygade mig själv att rösta på Centern.

Kristdemokraterna

När jag själv gjort valtest på typ Svenska Dagbladets hemsida har resultatet alltid varit duktigt schizofrent. Som jag nämnde i början på detta inlägg så har jag inte hittat något som passat mig. Lyssnar man på MOB 47 och GRAVELAND med lika stor glädje så kanske man automatiskt blir diskvalificerad. Däremot brukar Kristdemokraterna komma relativt högt upp till undertecknads stora förtret. Man kanske är stockkonservativ utan att man vet om det? Det roliga med Kristdemokraterna är att medan Svenska kyrkan blir mer och mer emanciperad så blir Kristdemokraterna, i alla fall de gamla stötarna, mer och mer konservativa. Jag läste någon halvbra ledare om det i någon tidning, kommer inte ihåg vilken, som beskrev detta betydligt bättre än vad jag kan göra. Det hade kanske varit lämpligt med någon länk, men någon jävla måtta får det väl ändå vara med samhällsinformationen.

Jag skulle kunna gå den enkla vägen och säga att lyssnar man på life metal i stil med ANTESTOR, HORDE och PANTOKRATOR så röstar man lämpligast på Kristdemokraterna. Den enkla vägen är den fega vägen så nu ska vi böka till det.

Vi har ett parti som funnits jämt trots att få egentligen brytt sig. Gamla stötar. Rätt usla. Buntas ofta ihop med större mer välkända partier trots att de kanske egentligen inte förtjänar det …

LOBOTOMY!

Lyssnar du på LOBOTOMYs ”Kill” med jämna mellanrum och på fullaste allvar tycker att det är en riktig kanonplatta så finns det inget annat val än att rösta på Kristdemokraterna.

Kom just på att jag precis missade att peta in en kommentar om att Alf Svensson från AT THE GATES/OXIPLEGATZ delade namn med Kristdemokraternas gamla obersturmführer.

Det var ju just snyggt.

Nu ska vi se, vilka har vi kvar? Javisst ja.

Miljöpartiet

Miljöpartiet är i zonen just nu efter det lyckade resultatet i EU-valet och lär panga in många röster i the true valet i höst. Just miljön är ju en bra-att-ha-grej och är man inte så påläst är det lätt att lägga en röst på just Miljöpartiet då miljön är något som jag antar att de flesta tycker är viktigt. Däremot saknar jag Birger Schlaug. Inte för att jag minns hans åsikter eller egentligen hur han ens såg ut, men med det namnet kan man inte misslyckas.

Birger.

Schlaug.

Det ligger bra i munnen.

BIRGERSCHLAUG skulle ha kunnat släppa en split med typ NIDHÖGGSBURG i mitten av 90-talet.

Om några veckor har jag semester. Då kanske man ska sno ihop en demo med BIRGERSCHLAUG, hävda att bandet startade 1991 och bluffa sig in på metal-archives. Jag har lyckats tidigare.

Vilka ska då rösta på Miljöpartiet? Tja, gillar du LUSTRE eller annan naturromantisk black metal som är på framfart så varför inte. Nu kanske ni anar att vi ska göra detta lite mera omständligt? Ni har helt rätt.

Blocklöst mittenparti (jojo). Vill inte tillhöra det ena eller det andra förrän det vankas val då de hemskt gärna och galet ogenerat samarbetar med den falang som kommer att vinna. Vindflöjel. Det doftar dark metal lång väg, ni vet den där genren som inte riktigt vågar vara döds eller black.

Antingen AETERNUS eller THY SERPENT. Välj själva.

Det var väl alla? Visst, vi har Piratpartiet, Feministiskt Initiativ och Junilistan. Börjar jag skriva om dem måste jag skriva om Skånepartiet och fan vet allt och då blir vi aldrig klara …

Åh söte Jesus. Skånepartiet. Där har vi ett parti som det är studs i. De vill göra Skåne självständigt. Lägg därtill ett NATO-medlemsskap. De vill starta upp Barsebäcks reaktorer igen och lirarna har följande att säga om islam:

Islam är en hemsk vidskepelse, oförenlig med demokrati, jämställdhet, humanitet och vetenskaplig och ekonomisk utveckling. Samtliga riksdagspartier främjar islam som, om ingenting görs, inom ett par decennier kommer att bli väljarmajoritetens ståndpunkt. Vi vill helt avlägsna islam från Skåne. De som inte vill avlägga trosbekännelsen ”Jag tror på Skåne och inte på islam, skål”, får flytta härifrån.

Just tillägget ”skål” är helt genialiskt.

Höjden av ironi vore om alla gick och röstade på Skånepartiet för att sedan luta sig tillbaka i soffan och roat se hur den här självständigheten skulle fungera i praktiken.

Som sagt, det finns bättre personer än undertecknad som ni kan få politiska råd ifrån. Själv tycker jag att det är roligast att läsa om politiska vildar, typ han dåren som ville rösta fram ett hångelrum.

http://www.expressen.se/kvallsposten/hangelrum-i-skanskt-kommunhus-utreds/

Det här med en ironisk röst på Skånepartiet kanske inte är en sådan dum tanke trots allt.

På återseende.

/Hatpastorn

EDIT: Tydligen stavas NICKLEBACK NICKELBACK och inget annat. Man lär så länge man lever.

Ibland funderar jag om jag någonsin kommer att få se ljuset i mardrömstunneln som kallas extrem musik. Kommer det ta slut en dag? Kommer det ej längre finnas några artister kvar att skriva om? Tanken är både glädjande och oroväckande.

Då jag har haft fullt upp på senaste har jag ej haft tid att hitta några riktiga guldklimpar. Det är då ni ärade församlingsmedlemmar kommer in i bilden. Jag satt i godan ro i soffan när det plötsligt plingade till i min inkorg.

”Tja! Var i Tjeckien för en månad sedan och fick denna video visad för mig. Tänkte att den kanske skulle passa ”Suspekta ögonblick” eller dylikt.”

Jag klickade på länken, tjeckiska musikvideos lämnar en sällan oberörd och …

Jackpott.

Det finns hopp. Hoppet stavas Mr Cemetery.

Ett stort tack till Axel som skickade mig länken.

På återseende.

/Hatpastorn

Hellre en rolig lögn än en tråkig sanning.

Så brukar Heidenhammer sammanfatta all den mytbildning som hängt med svartmetallgenren sedan dag ett. Jag håller med. Det är betydligt roligare att tro att Quorthon bodde i en grotta till bredden fylld med sataniska fladdermöss än att han bodde i Stockholm. Det är förmodligen därför som källkritiken inom denna genre brukar vara hyfsat otillförlitlig. I tio fall av tio borde det räcka att journalisten ställer en extra fråga för att punktera eventuella lögner, men det gör man ju inte för då blir det inte lika trevlig läsning. Vi minns när DARK FUNERAL i en intervju sa att de skulle bosätta sig i ett slott i Transylvanien och härska. Min spontana tanke var ”hur fan ska det gå till”. Det finns nog ingen annan genre där musiker verkligen kan ta i från tårna och kläcka ur sig allt mellan himmel och jord och komma undan med det. Märkligt, men samtidigt helt fantastiskt. Det har gått så långt att är det någon musiker som dör i en olycka eller via en sjukdom så antas det direkt att det rör sig om självmord eller något annat spektakulärt.

Ta Nattramn från SILENCER som exempel.  Det finns folk som än idag är fullständigt övertygade om att han skar av sig sina egna händer för att sedan sy dit grisfötter. Inte ens tidningen En Ding Ding Värld hade släppt igenom den storyn. För det första, att skära av sina egna händer är inget man gör i en handvändning.

Ragga-dish.

Om vi leker med tanken att han nu skar av sina händer. Hur bar han sig då åt för att sy fast gristassarna? Använde han fötterna? Munnen? Vi behöver inte ens gå så långt. Om han nu skar av den ena handen. Hur bar han sig åt för att skära av den andra? Visst, han kan ha haft hjälp av någon, men hela historien är så osannolik att det är rimligare att tro att Mortiis inte har en mask utan han ser ut sådär på riktigt. Det finns garanterat folk som tror det med bör kanske tilläggas. Man upphör aldrig att förvånas. Nu när jag tänker efter finns det säkert någon och med någon menar jag en obstinat sydamerikan, som i detta nu är bombsäker på att Nergal från BEHEMOTH har ett riktigt horn i pannan på omslaget till ”Satanica”.

Just mytbildningen kring Nattramn är galet fascinerande. Snacka om ett band som gjorde helt rätt. Först en demo ingen jävel brydde sig om, sedan en fullängdare som var bra rent musikaliskt, men med sånginsatser som kräver tålamod. Lägg därtill råa foton, rykten i mängder, extremt få intervjuer och sedan ett nedlagt band. Allt enligt svartmetallpedagogikens ABC.

Det har nu gått så långt att folk, och jag skämtar inte nu, klär ut sig till Nattramn på Halloween. Det är bara en tidsfråga innan någon gör en skräckfilm med karaktären Nattramn i huvudrollen. Kom ihåg att ni läste det här först när ni står i biokön. Här är några bilder jag fann efter en snabb Google-sökning. Det fanns betydligt fler på Instagram.

Sedan har vi alla dessa teckningar. Att rita eller måla av sin favoritartist är inget konstigt, en del av verken är till och med riktigt bra. Dessvärre är det många av dem som doftar en hel del Lilla Sportspegeln. Nu blir det söndagsunderhållning för hela slanten. Kan ni gissa vilka artister följande bilder föreställer?

På återseende.

/Hatpastorn

Igår var det skivmässa här i Sundsvall. Jag och Heidenhammer mötte upp och öppnade börsen. Undertecknad gjorde faktiskt en del fynd, men det största ”fyndet” måste ha varit en ungersk BURZUM-hyllningsplatta som jag aldrig hört talas om tidigare. Just hyllningsalbum är något som vi inte direkt analyserat i onödan på dessa sidor. Anledningen till det? Tja, de brukar i nio fall av tio vara helt fruktansvärda. Med detta facit är det smått otroligt att vi inte betat av dem tidigare.

Jag har alltid undrat vem som köper dessa skivor. För bolaget är det toppen. Varje band betalar ex antal tusenlappar för att få vara med varpå skivbolaget helt enkelt gör en saftig vinst på alla sätt och vis. Kvalitén på låtarna spelar föga roll när banden frivilligt slantar upp. Det är fan en helt genialisk affärsidé och ännu ett tecken på att musiker är de som alltid drar det kortaste strået. Nu förstår jag varför Black Sun spydde ur sig dylika plattor förr i tiden. Visst, det är inte alla band som behöver betala för att få vara med, men majoriteten av dem gör det.

Vem köper då dessa plattor?

Ja, uppenbarligen jag i det här fallet.

När jag ögnade igenom baksidan på BURZUM-hyllningen kände jag inte igen ett enda band. DET är ett tecken på att det vankas örongodis. Bolaget hade jag heller aldrig hört talas om. Eller bolagen kanske man ska säga då det verkar vara ett samarbete mellan Confused Productions och håll i er nu, Hungaryan Records.

Näpet.

Direkt när jag kom hem pangade jag in CD-skivan i spelaren och lyssnade igenom albumet från pärm till pärm. Efteråt var jag tvungen att spela Hotline Miami i tre timmar samt dricka blanksprit för att hämta mig. Nu sitter jag här med datorn i knät, ett rejält glas sprit på bordet och skivan i spelaren för rond två.

Nu kör vi.

TEURGIA – ”Dunkelheit”

”Dunkelheit” är en av världens bästa låtar. Synd att TEURGIA väljer att spela den fel. Produktionen är emellertid fet och grabbarna är ju hyfsade på att spela. Trist att de spelar den fel bara. Pluspoäng delas ut för sånginsatserna fyra minuter in i låten. Grabben påminner om Jerker från RÖVSVETT.

Jag har hört värre tolkningar än denna och jag förstår varför TEURGIA fick inleda skivan.

Betyg: Tre kyrkbränder av fem.

TOWEEN – ”Lost wisdom”

http://www.lastfm.se/music/Toween

”Lost wisdom” är en av världens bästa låtar och TOWEEN gör faktiskt ett riktigt bra jobb med denna. Ljudbilden är korrekt och framförandet klanderfritt. Dessvärre är TOWEEN ett märkvärdigt och superhemligt band som inte vill vara med någonstans på Internet. Jag hittade dock låten på lastfm om nu någon av er därute har en aning om hur den sidan fungerar. I bookleten till skivan står det, ”This band is a minimalist group, no more info …”. Är det bara jag som tycker det är sjukt tröttsamt med hemliga band? I alla fall när man blir intresserad av om de släppt något mer.

Betyg: Fyra GHOST-medlemmar av fem. Inte så tokig start må jag säga.

AETHERIUS OBSCURITAS – ”Ea, lord of the depths”

”Ea, lord of the depths” är givetvis en av världens bästa låtar. Jag anade oråd först då jag hört en och annan slakt på denna, men den här tolkningen är inte så tokig. Hyfsat trogen originalet och produktionen går ju an. När jag skrev ner bandnamnet kom jag på att det här bandet har jag hört talas om tidigare. De släppte ju en split tillsammans med THOKKIAN VORTEX. Tänk att vara orkestern som är känd för en skaplig BURZUM-cover och en split med hopplösa THOKKIAN VORTEX. Det finns dock värre öden.

Betyg: Tre hopplösa bandnamn av fem.

INVICTUS – ”Die Liebe Nerþus’”

”Die Liebe Nerþus’” är en sorgligt underskattad bit från ”Hliðskjálf” och eftersom det rör sig om en låt av dark ambient-karaktär är det inte så svårt att få till en bra cover såvida man inte är fullkomligt efterbliven. INVICTUS tolkning är väldigt lik originalet med den skillnaden att det adderats fågelkvitter och ungersk datatamburin. Sahsnot, prosit, som styr och ställer i INVICTUS är även insyltad i gycklargruppen BORNHOLM som jag tror har avverkats på dessa sidor tidigare.

Betyg: Tre underskattade plattor av fem.

ATHAME – ”Beholding the daughters of the firmament”

”Beholding the daughters of the firmament” är en av världens absolut bästa låtar och varför i hela helvetet klåparna i ATHAME trixar till det med slingor, gitarrtugg och fan vet allt är bortom mitt förstånd. Den här versionen låter mer som en brudraggarballad skriven av valfritt melodiskt death metal-gäng från 90-talet. Jag rasar. Ser man förbi det måste jag erkänna att den inte är helt odugligt framförd, men stämningen från originalet är som bortblåst. Runt fem minuter och fyrtio sekunder in i låten väljer gitarristen att ge sig ut på ett slingäventyr som gör mig rent utsagt förbannad. Kort därefter bjuds det upp till ett duktigt tröstlöst solo men det hör jag knappt då det överröstas av mina skrik.

Betyg: Två gitarristmord av fem.

DOMHRING – ”Stemmen fra tårnet”

http://www.youtube.com/user/Domhring

”Stemmen fra tårnet” är en av världens bästa låtar. Punkt. DOMHRINGs tolkning är helt jävla bedrövlig. Punkt. Dessa ungrare är kända för två saker. Det första är att en av lirarna har Ungerns mäktigaste hårfäste, listigt döpt till ”Helvetesgapet” i ungerska hårdrockskretsar. Det andra är att de specialiserat sig på att framföra dubiösa covers på gamla svartmetallklassiker. I länken ovan hittar ni ett helt gäng. Däremot hittar ni INTE den här BURZUM-tolkningen. Gissa varför.

Något DOMHRING ska ha en klapp på axeln för är att de faktiskt framför den på norska. Jag trodde att detta skulle låta helt hysteriskt roligt, men vokalisten Messor har uppenbarligen lyssnat på denna slagdänga otaliga gånger och således lärt sig uttalet. En bedrift då grevens sångteknik under denna era var minst sagt offensiv. Synd bara att Messor även spelar gitarr och bas och det är här det spårar ur. ”Stemmen fra tårnet” må vara en ganska simpel bit att spela, men är tempot för högt så blir bytena rätt snabba. Alla som spelat i ett band har varit med om detta. Tänk er när ni befann er på demostadiet och skulle göra er första spelning. Då det egna materialet bara bestod av några ynka låtar så passade ni på att slänga in ett par covers som utfyllnad. Känner ni igen er? Under spelningen skenade trummisen iväg i tempo på grund av nervositet och det där enkla låtarna som ni repat in under en handfull rep blev plötsligt extremt svåra att spela. Lägg därtill att era covers var låtar som alla i publiken kunde så nervositeten blev än värre när det sakta men säkert barkade iväg. Medan trummisen spelade snabbare och snabbare försökte er vokalist desperat rädda situationen genom att hytta och bete sig. Samtidigt dribblade strängspelarna bort sig fullkomligt. Det hela slutade med ängsliga blickar och tystnad i logen medans någon i bandets flickvän försökte säga några välmenande ord i stil med ”det var ju inte farligt” eller klassikern ”ljudet var ju i alla fall ganska bra”.

EXAKT så låter DOHMRINGs version av ”Stemmen fra tårnet”.

Betyg: Två ödesgig av fem.

ADVERSOR – ”My journey to the stars”

Att “My journey to the stars” är en av världens bästa låtar vet alla som har någons sorts form av folkvett. Csaba, envåldshärskare i ADVERSOR, saknar bevisligen alla sorts former av omdöme. Lyssna på låten.

LYSSNA PÅ DEN!

Vad är det som händer? Jag vet inte vart jag ska börja. Sången … ja, eller sång och sång. Storidioten skiter i texten och väljer istället att lägga in sporadiska ljud som låter som en blandning av en uggla och en övergödd schäfer. Min första teori gällande varför han har valt att göra så är att detta är ett typexempel på ungersk sovrumsblack metal och för att slippa väcka upp morsan genom att gapa i datamicken mitt i natten så har han lagt in dessa ljud istället. När jag var tonåring och bodde hemma hos min arma moder gjorde jag så själv när jag skapade mina mästerverk i Fasttracker. Den teorin faller dock då det visar sig att den gode Csaba är född 1975 och låten spelades in 2008. Visst, han kan ha bott hemma vid trettiotre års ålder, men jag betvivlar det. Eller … efter att ha hört den här smörjan så finns det nog en överhängande risk att snubben bor hemma fortfarande.

Csaba. Jag hoppas för övrigt att det namnet uttalas på följande vis:

Sången är naturligtvis det minsta problemet. Ljudbilden … ja, jösses.  Att spela svartmetall utan rejält med dist gör att han låter som en galen positivhalare. Trummaskinen då? Ja, den är ju i alla fall lite kul på ett rent nostalgiskt plan.

Betyg: En omyndighetsförklaring av fem.

GHOLGOTH – ”Key to the gate”

“Key to the gate” är en av världens bästa låtar och GHOLGOTH gör en fin version av den. Ljudbilden är helt i min smak och batteristen förstår vidden av ordet ”desperat”. Det finns inte så mycket att anmärka på här utan jag applåderar i min ensamhet. Det lustiga med GHOLGOTH är bandfotot. De ser ut som en ungersk version av ungdomens HYPOCRISY med den stora skillnaden att GHOLGOTH har en ungersk Robert Trujillo iförd en läcker ABIGOR-tröja med i sättningen.

Betyg: Fyra krabbdansande basister med lattjolajbanflätor som inte heter Cliff Burton av fem.

ANAKRON – ”Dauði Baldrs”

https://www.wimpmusic.se/wweb/track/21228131

”Dauði Baldrs” är kanske inte av världens bästa låtar men inte ens den förtjänar detta öde. ANAKRON gör som INVICTUS och river av en cover på ett dark ambient-spår. Däremot nöjer sig inte riktigt ANAKRON med det utan de lägger på hurtiga datatrummor och en rent vidrig datagitarr. Innan jag visste hur man spelade gitarr skapade jag stordåd i Fasttracker med hjälp av just en datagitarr. Det lät överdjävulskt dåligt. Det är synd att ANAKRONs cover inte finns på Youtube, men den finns att hitta på länken ovan om du har ett konto på wimpmusic.se.

Ingen har ett konto på den sidan så ni får lita på mig när jag säger att ljudbilden på originalet är en orgasm i jämförelse.

Betyg: En död Balder av fem.

HUNDERWORLD – ”Jesus’ death”

”Jesu død”, om jag får be, är otvivelaktigt en av världens bästa låtar. På julafton 2007 gick grabbarna i HUNDERWORLD in i sovrummet och spelade in en cover på den fast med engelsk lyrik istället för norsk. Det låter … inte så tokigt som man kan tro. Den är rätt snarlik originalet fast med knattrande trummaskin. Om vi återgår till bandnamnet så heter bandet egentligen TENOWAR, men de döpte om sig till HUNDERWORLD bara för denna inspelning. Sedan bytte de namn igen till THE KONSTELLATION och började lira progressiv döds med rymdtema. Rörigt? Lite kanske.

Betyg: Tre skitdåliga bandnamn av fem.

BASKIRIA – ”War”

”War” är grevens svar på IRON MAIDENs ”Run to the hills”. Det är en av respektive bands kändaste låtar och samtidigt bland det sämsta de någonsin knåpat ihop. Jag gillade aldrig ”War”, men en sak kan jag säga och det är att jag lyssnar hellre på originalet tills solen svartnar än lyssnar på BASKIRIAs dagcenterversion av nyss nämnda låt en gång till. Som straff ger jag ungrarna en bandfotonanalys.

Längst till vänster har vi en stillstudie i hur obekvämt det är för lillstjärten att sitta på en sten om man är en ålderstyngd haschrockare från Ungern. Det är så pass obekvämt att läckerbiten bakom honom måste blötstirra på nyss nämnda röv för att verkligen absorbera in denna uppenbarelse. I mitten ser vi samtidigt att ungerska Fenriz har bajsat på sig varpå långkalven bakom ler i mjugg åt denna analevakuering. Längst till höger finner vi en blandning av Spenny från TV-programmet Kenny VS Spenny och en groda.

Det finns en ungersk BATHORY-samling som jag kommer att berätta mer om framöver. Då tolkar dessa klåpare monumentet ”A fine day to die”.

Betyg: En Stockholmsgrinig kommentar om storheten i ”Run to the hills” av fem.

FUNEBRE – ”Ha elérkezik az este”

”Der tod Woutans” är kort och gott en av världens bästa låtar. Denna juvel från ”Hliðskjálf” har gått varm i hörlurarna på mången skogsvandring här i Sundsvall. FUNEBRE gör ett ganska bra jobb och de har faktiskt ansträngt sig då texten som framförs är en ungersk version av texten till ”Dunkelheit”. Ett lite märklig grepp, men det fungerar. Däremot undrar jag om FUNEBRE inte rippat originalversionen rakt av och bara lagt på datatrummor, gitarr och sång. Det hade ju varit helt bisarrt om det är så. Syntljuden låter nämligen suspekt likartade.

Betyg: Fyra upphovsrättsbrott av fem möjliga.

A Hungarian tribute to BURZUM är som de flesta andra samlingsvolymer fyllda med både bra och dåliga bidrag. Jag hade faktiskt förväntat mig något betydligt sämre så ur den synvinkeln var detta en nästan positiv överraskning. Däremot kvarstår faktumet att originalet alltid är bättre och att dessa skivor är hyfsat överflödiga.

På återseende.

/Hatpastorn

När det kommer till OVERDETH har det gått trögt för mig. Sedan jag fick det monumentala eposet ”King Arthurs final battle” skickat till mig har jag med ljus och lykta sökt efter det tidiga materialet. Jag har frågat runt, letat efter svar, men inte funnit något av direkt värde.

Förrän nu.

I min kassettkista ligger nu andra demon ”Alive at Camelot”. Jag skakar av upphetsning medan jag skriver detta. På grund av jobb och andra förpliktelser har jag ej kunnat avnjuta denna guldklimp. Hela situationen påminner mig om när jag köpte en CD-skiva på Domus i Lycksele när jag var liten valp. Jag var på sommarlov hos farmor och farfar och ramlade över IRON MAIDENs ”Piece of mind” för nittionio kronor. Jag köpte utan att tveka. Kruxet var att på den tiden ägde mina farföräldrar ingen CD-spelare så jag fick läsa texterna och titta på bilderna i flera veckor innan jag åkte hem och kunde lyssna på den. Peppen när jag äntligen fick avnjuta denna magnifika skiva var enorm. ”Piece of mind” var förresten den tredje CD-skivan jag köpte. De två första var IRON MAIDENs ”Killers” och METALLICAs ”Master of puppets”. Tre album som är exakt lika bra idag som de var dagen jag köpte dem. Jag önskar att jag hållit samma kvalitetskontroll efter det för när jag spanar igenom bokhyllorna som rymmer min skivsamling idag är det ömsom vin och ömsom vatten. Jag började faktiskt skriva en specialare om de skivor jag införskaffat som inte hållit måttet. Efter fem sidor hade jag bara kommit till bokstaven ”B” och var galet deprimerad. Jag ska emellertid skriva om den och bara välja fem snedsteg från varje bokstav. Det får räcka.

Hedersknyffeln som skickade mig OVERDETH-demon gav mig även lite annat örongodis och en hel del anekdoter om blandade orkestrar. Han skickade även en platta vid namn ”Krapakalja”. Bandet hette TEMPERANCE. I likhet med OVERDETH härstammar även dessa krabater från Växjö. En plats på denna planet där det inte direkt är ont om bisarra spelemän.

Jag hade missat TEMPERANCE helt. Det ska erkännas. ”Krapakalja” är en titel som är omöjlig att glömma bort så hur det bandet lyckats undkomma min nekroradar är bortom mitt förstånd. Heidenhammer däremot, han hade verkligen hört talas om TEMPERANCE. Då karlsloken alltid haft en fascination för fanzines från baltländerna hade han ramlat över bandnamnet otaliga gånger, men aldrig fått tag i själva skivan. När jag berättade för honom att skivan var i min ägo kom han snabbt som hajen.

Jag hoppas att ni nöp den Udo-referensen.

Vi slog på den, jag hade naturligtvis tjuvlyssnat innan, och vad som mötte våra öron var ren och skär briljans. Nu ska farbror Hatpastorn ge er en värdefull lektion i livet. En skiva behöver inte vara bra för att vara bra. Jag pekade på låttitlarna och hoppade mellan mina favoriter medan Heidenhammer nickade gillade. Det slog mig just att vi betedde oss exakt som hjältarna i Nasjonalsatanisten när de lyssnade på GORGOROTHs ”Pentagram” tillsammans för första gången. Olustigt. Jag antar att verkligheten överträffar dikten.

Hur låter då TEMPERANCE?

Innan vi går in på det tänkte jag ge er en liten bakgrundshistoria.

Bandet bildades i slutet på 80-talet under namnet NO REMORSE av bröderna Fredde (sång, stränginstrument) och B-Häng (trummor och sång). Det finns en hundraprocentig chans att de tog namnet från METALLICAs låt med samma namn. METALLICA i sin tur stal säkert titeln från MOTÖRHEAD. Runt 1991 bytte grabbarna i NO REMORSE namn till TEMPERANCE. Ett klokt val då jag antar att de flesta av er hört talas om ett annat band vid namn NO REMORSE. Ett gäng som gillar att spela snabbt på hi-haten och gorma om den vita rasens överlägsenhet.

TEMPERANCE släppte två demos och en EP innan ”Krapakalja”. Hur de låter vågar jag inte ens spekulera i men enligt säkra källor så låter det inget vidare. Bröderna var dock duktiga på att nätverka så deras musik spreds i rätt kretsar vilket innebar att de fick turnera väldigt tidigt i baltländerna, spela förband åt bland annat DISSECTION samt släppa en skiva på Shiver Records. Ett bolag som var känt för sin legendariskt ojämna katalog. Enligt återigen säkra källor spelade Magnus från MELODY CLUB/BIRDFLESH session med TEMPERANCE på en baltturné och han ska då ha myntat uttrycket ”äntligen har det börjat rulla”. Ett uttryck som används än idag i Växjö med omnejd.

Innan jag börjar beskriva musiken måste jag nämna albumtiteln. Vad i Hin Håles namn vill de ha sagt med ”Krapakalja”? Rappakalja vet vi ju vad det är. Ska det anspela på ”crap” som i skräp? Varför då inte stava ”Crapakalja”. Kan ”Krapakalja” måhända vara ett småländskt uttryck? ”Nu har vi tagit tabberas på alla musikgenrer och skapat krapakalja åt fattighjonen”. Pratar man så i Småland? Som sagt, allt är lite oklart när det kommer till titeln.

Jag kräver svar.

Medan jag och Heidenhammer lyssnade på ”Krapakalja” antecknade vi flitigt. Det skrevs stödord och jag var nära att bygga mig en TEMPERANCE- mind map för att kunna samla ihop alla intryck. Spontant hittade vi även på en koreografi till vissa av riffen. Här är det vi skrev:

Oriff, oarrangemang, olåtar, ostämt. TEMPERANCE är ett omegaband. Jag älskar det.

”Det har äntligen börjat rulla”. Det är fan helt genialiskt.

Förband till DISSECTION, jag undrar hur snacket gick i DISSECTIONs loge när TEMPERANCE började lira.

Såhär lät ALLA demoband som började spela punk men som sedan försökte sig på metal. Sedan utvecklades många av de banden och de som var bra fick skivkontrakt. TEMPERANCE hoppade över det steget och gick direkt på skivkontraktet med denna skiva som följd. Jag baxnar.

Alla pre-demoband i Sundsvall på en och samma gång. Blandat med en förstoppad sångare  som inte liknar något eller någon. Att man heller inte vet om det sjungs på engelska eller svenska tyder på förstklassigt uttal.

METALLICA-doftande.

Fredde och B-häng. Kan de kallas för Växjös svar på Tratten och Finkel?

Cirkeln är sluten: TEMPERANCE rippar ”And justice for all” medan ”Death magnetic” rippar ”Krapakalja”. Jag undrar om TEMPERANCE känner sig snuvade på konfekten?

Thrash, doom, grunge, death metal. Alla band och alla genrer på en och samma gång. Tänk dig ett Mighty Morphin Power Rangers beståendes av dessa.

Det jag gillar med TEMPERANCE är att de alltid har något i bakfickan. Man vet inte vad som väntar bortom nästa riff. Man känner sig som Indiana Jones medan man lyssnar. Ett musikaliskt äventyr. Även om detta är mer The Librarian än Indiana Jones.

Hur svältfödda var baltländerna egentligen som tog emot TEMPERANCE med öppna armar?

Titelspåret luktar Ronja Rövardotter-fylla. Scream for me, Vilnius!

Vad är det som händer?

Är det såhär ett kompentent OVERDETH skulle låta?

Skivan är släppt november 1995. Hur är det ens möjligt? Om den kommit typ 1985 hade de kunnat komma undan med det här för ingen hade fattat något … men, 1995?

Jag befinner mig på ett riffkalas och är redan spymätt efter första chokladbiskvin medan de utan pardon fortsätter att fylla på kakfatet.

Om HEMAN HUNTERS hade varit ett riktigt band …

Det är svårt att med ord beskriva ”Krapakalja”, men jag kan utan att förhäva mig säga att det var evigheter sedan jag lyssnade på något som gjorde mig på så gott humör. Det låter verkligen som en ohelig kompott av alla dessa haltande demoband man hörde när man växte upp. Skillnaden är att TEMPERANCE fick släppa en skiva med det materialet. Jag tar av mig hatten och bugar.

Nu kanske ni är nyfikna på hur det här låter? Att välja en låt är omöjligt då alla är rent guld, men jag väljer att presentera ”Vem vet vad”, en fin bit där de väljer att sjunga på modersmålet, iallafall ibland, det är lite oklart. Jag pangar även upp ”Dimension complete” då den är en god representation för hela albumet. ”Krapakalja” kräver dock en riktig pärm-till-pärm-lyssning då det finns skatter i varje slagdänga så hittar ni denna i REA-backen, köp blint. Ni har en fantastisk afton framför er.

/Hatpastorn

Hur kommer det sig att man fortfarande hyser ett visst, om än svalt, intresse för ett band som släppt EN bra skiva på trettio år? En bra fråga. Idag är det hög tid att jag tar itu med MAYHEM. Inte det brasilianska MAYHEM. Inte det finska MAYHEM. Inte det tyska MAYHEM. Inte det ungerska MAYHEM. Inte det italienska MAYHEM (som senare bytte namn till ENSLAVED). Inte det amerikanska MAYHEM. Utan det norska MAYHEM.

The true MAYHEM om man så vill.

Som alla med god smak skiter jag fullständigt i allt som släpptes före ”De mysteriis dom Sathanas”. ”Deathcrush” är ju lite småkul, men jag ska ärligt säga att den aldrig imponerat på undertecknad. Skivomslaget är i alla fall braksnyggt. Det är dock ”De mysteriis dom Sathanas” man förknippar med MAYHEM. Så det är där vi börjar.

Det lustiga med MAYHEM är att när jag började lyssna på black metal var ”De mysteriis dom Sathanas” den skiva jag hörde allra sist om man räknar de gamla klassiska plattorna. Varför? Tja, jag fick aldrig tag i skivan i Sundsvall när det begav sig. Man läste spaltkilometrar om MAYHEM och storheten i ”De mysteriis dom Sathanas”, men det var faktiskt inte förrän en polare till mig vid namn Rasmus kom hem från ett påsklov i Stockholm som man faktiskt fick höra möget. Spänningen var olidlig i hans pojkrum när vi pangade in albumet i spelaren. Förväntningarna var skyhöga. Musiken drog igång, gillande nickar utdelades …

Då kom sången.

Jag visste att Attilas vokala utsvävningar skulle vara något i hästväg. Det hade man ju läst sig till. Jag hade emellertid inte räknat med att det skulle låta … sådär. Vi tittade på varandra i mild förvåning och skrattade nervöst medan skivan fortsatte. Låtarna var fantastiska, men sången var svårbearbetad. När titelspåret, tillika en av de bästa låtarna som någonsin skrivits, bjöd på extra utflippad sång brast jag faktiskt ut i ett spontant fniss. Min kamrat Rasmus farsa gläntade på dörren och frågade vad vi lyssnade på och innan vi hunnit svara skakade han bara på huvudet och stängde dörren. När jag introducerat min vän för BURZUM cirka ett år tidigare stormade samma far in och undrade om det var något barn ute på gatan som skadat sig. Han förstod sig aldrig på förträffligheten i grevens mäktiga stämma och jag antar att Attilas dito hamnade i samma kategori. Jag spelade dock av MAYHEM-plattan på medhavd kassett. På A-sidan fanns redan IMMORTALs ”Battles in the north” så jag tyckte det skulle bli en bra mix.

Väl hemma gick B-sidan på kassetten varm. Man lärde sig förstå det gudomliga i Attilas röst och låtarna växte bara mer och mer. Finns det en skiva inom norsk black metal som är tidlös är det just ”De mysteriis dom Sathanas”. Fan vad bra den är. En smålustig epilog är att jag inte fick tag i en CD-version av skivan förrän jag knegade i Trondheim för ett par år sedan så ni kan ju ana er till kvalitén på min gamla kassett. Sjutton år tog det innan jag med starkt vemod begravde kassetten i sopkorgen och ersatte den med en CD. Det känns helt stört att lyssna på albumet med ”rätt” ljud. Att gitarrintrot i ”Freezing moon” inte svajar och låter starkt turkiskt känns vansinnigt fel.

Med sådana minnen och sådan stark nostalgi är det svårt att inte betrakta varje nytt MAYHEM-alster med intresse.

När ”Wolf’s lair abyss” utannonserades någon gång 1996/1997 var man galet peppad. Att MAYHEM skulle släppa nytt kändes helt osannolikt. Herregud, upphovsmannen var ju död och begraven. Hur skulle musiken egentligen låta? Det riktiga orådet började dock anas på diverse promobilder då det daltades med corpse painten och den nygamla vokalisten Maniac envisades med snabba solglasögon, bar överkropp och Patrik Sjöberg-page. Skivtiteln var även den helt efterbliven. Varglyan avgrund. Vad fan betyder det? Samma Rasmus köpte skivan blint. Samma pojkrum invaderades. Efter ett halvhyfsat intro drog det igång …

Då kom sången.

Om Attila var bisarr var det inget i jämförelse med den instinktiva avsky jag kände när en hybrid av en laserkanon och den tasmanska djävulen började kraxa hysteriskt. Maniac. Jo, jag tackar jag. Låtarna var emellertid inte så pjåkiga och jag anser än idag att skivan har sina kvaliteter. Med risk för att låta som en fullfjädrad hipster så måste jag framhäva singelversionen av ”Ancient skin” som har lite mera sprutt än albumversionen. Förutom sången var det en sak jag verkligen irriterade mig på. Hellhammers trummor. Hellhammer är en bra trummis. Punkt. Hur kommer det sig då att han spelar som en säck potatis på ”Wolf’s lair abyss”? Slafsigare trumspel får man leta efter. Obegripligt.

Efter ”Wolf’s lair abyss” tappade jag intresset för bandet. Det ska erkännas. Även om Blasphemer kunde knåpa ihop hejiga riff så var han aldrig någon Euronymous. Maniac hamnade för övrigt på topplistan över ”årets mest knullbara artister” i Terrorizer 1997. Jag gnisslade tänder så att amalgamet yrde. Magin var död.

Vi spolar fram till år 2000. Året efter skammens år, 1999. Mitt hopp för norsk black metal var redan körd i botten så min tilltro till MAYHEM var skrämmande låg. Likväl köpte jag ”Grand declaration of war” blint. Kom igen, vi gick alla i fällan. Har man släppt en av världens bästa skivor måste det ju finnas en chans till i alla fall en helt OK giv.

Utan någon större förhoppning stoppade jag in CD-skivan i spelaren och tryckte på ”play”.

Att norrbaggarna ville testa på något nytt var ju en fin tanke. Tänka utanför boxen och så. Spelskickligheten och texterna kan man ju inte klaga på. Omslaget var ganska snyggt …

Vem försöker jag lura? ”Grand declaration of war” var ännu en dolk i hjärtat på hela den norska black metal-scenen och att smörjan runt 2006 sålt i sjuttiotusen exemplar tyder på att jag och sextioniotusenniohundranittionio obstinata sydamerikaner öppnade börsen helt i onödan. Visst, Hellhammer är duktig på att spela, men varför låter trummorna som strykrädda datamaracas? Blasphemer är ingen dålig gitarrist, men varför kunde han inte kläcka mer än typ tre bra riff på hela skivan? Att hälften av de riffen redan fanns med på ”Wolfs…” gjorde inte saken bättre. Man ska kanske vara glad att Maniac inte kraxar så förbannat, men hans spoken word-partier låter inte riktigt klokt. Necrobutcher då? Ingen vet. Basen hörs ej och jag är tveksam till att han ens spelar på skivan. Låtmaterialet? Ja, gillar man rytmiskt tuggande i E och utslag på ackord ingen vettig människa orkar ta på gitarren är detta albumet för dig. Lägg därtill ”industriella” partier av typ ”lattja med synten när man är stenad på dödsknark” och vi har sammanfattat avskrädet mer än väl. Av tretton spår är sju riktiga låtar och då är jag lite väl generös. Maken till utfyllnadsmaterial får man leta efter. Vill ni bli riktigt förbannade kan ni läsa recensionerna av eländet på metal-archives. Majoriteten av dem är rena hyllningar. Man tar sig för pannan.

INGEN gillade skivan när den kom och folk som såhär i efterhand säger att den är bra ljuger. ”Grand declaration of war” är smuts. Att bolaget, Season Of Mist, marknadsförde efterföljande profitplattan ”European legions” med att den innehöll versioner från ”Grand declaration of war”, fast i ”råare versioner som de egentligen var menade att låta” säger allt. När ett bolag måste släppa en nödskiva för att täcka kostnaderna för ett album som förmodligen kostade mer än någon vågar erkänna är man ute på tunn is. Vid närmare efterforskning släpptes även en ”US legions” för den amerikanska marknaden. Konstigt att de inte släppte en ”Asian legions” och en ”Micronesian legions” när de ändå var på hugget.

Och då tillhör ändå ”Grand declaration of war” toppskiktet i MAYHEMs hyfsat ojämna diskografi.

En miljard poänglösa liveskivor, samlingsvolymer och VHS-kassetter senare var det då dags för ”Chimera”. Jag tror den är bättre än ”Grand declaration of war”, den innehåller i alla fall mer rens, men då jag inte ens under pistolhot kan minnas en enda ton från plattan efter den är slut vet jag faktiskt inte. Att bandet senare erkände att ”Chimera” var en ren och skär ”cash grab” gör ju inte att man blir mer motiverad. Jag köpte aldrig ”Chimera”. Förmodligen lade jag pengar på något annat dumt istället. Typ dillchips. Omslagsidén är lite hejig. Jag trodde aldrig att jag skulle få se Läderlappen blåsa ballonger på ett skivomslag innan denna släpptes.

Nu stannar vi upp en minut och kontemplerar.

MAYHEM är inte vilket skitband som helst. Man kan tycka vad man vill om det tidiga materialet typ ”Deathcrush”, men ”De mysteriis dom Sathanas” är ett av de bästa och mest betydelsefulla alstren genren någonsin spottat ur sig. MAYHEM är ett arv som ska förvaltas med vördnad. Vad gör man då? Ja, man tar inte in en helt ny låtskrivare inte bara en utan två gånger. Man turnerar inte i märkvärdighetens namn och vägrar spela något från ”De mysteriis dom Sathanas”. Man uttalar sig inte i media som Necrobutcher gärna gör. Särskilt med tanke på hur få skivor med MAYHEM han de facto SPELAT på. Man säger inte att en skiva man släppt är en ”cash grab”. De har fan ett ansvar och det ansvaret har de inte tagit.

Jag brukar skämtsamt kalla nya MAYHEM för MAYHEM-coverbandet MAYHEM och det ligger mer sanning i det än man kan tro.

Efter ”Chimera” var MAYHEM döda för mig. Fatta tålamodet. Ni kanske tror att jag gnäller för gnällandets skull och att jag inte lyssnat in mig tillräckligt. Jag har lyssnat, de mörka gudarna ska veta att jag har lyssnat, om och om och om igen på de här plattorna i tron att magin skola väckas efter ett visst antal genomlyssningar. Det tog över ett decennium av genomlyssningar innan jag begrep storheten i TARTAROS ”The red jewel”. Det var det värt. Jag har en mordängels tålamod när det kommer till ny musik, särskilt med band jag vet har potential. Visst, det är kul att vuxenmobba artister som störtats från tronen, men i fall där gruppen i fråga släppt en av världens bästa skivor gör det mest bara ont.

Den sextonde april 2007 släpptes ”Ordo ad chao”. Attila var tillbaka. Hypetåget stod på perrongen, jag löste biljett, sket i omdömet och klev på.

Maken till åksjuka har jag aldrig drabbats av.

Det finns folk som gillar ”Ordo ad chao”. Det är inte ett dugg konstigt. Alla har vi olika smak. En del gillar japansk stympporr. Andra gillar att äta avföring medan de kollar på Benny Hill. Vissa gillar att mörda småbarn. Som sagt, alla har vi olika preferenser när det kommer till tycke och smak. Nu ska jag rada upp varför jag inte begriper mig på ”Ordo ad chao” och möta en del motargument som brukar poppa upp när jag håller mina brandtal.

1. Ljudet.

Jag har inget emot en rå ljudbild och jag har inget emot en välpolerad ljudbild. Så länge det i sammanhanget låter bra. SUMMUM MALUMs ”666” skulle inte låta klokt om den hade samma ljudbild som SAMAELs ”Passage” och vice versa. Däremot gillar jag bägge produktionerna. Ljudet på ”Ordo ad chao” gör mig mest förvirrad. Det ska låta rått, men allt är så komprimerat att inget sticker ut och river i öronen. Ljudkorven ligger lika still som indikatorn på en hjärtmaskin som är kopplad till ett två månader gammalt lik. Volymen blir inte högre när man vräker på utan allt låter bara … värre.  Under premissen att det ska vara ”old school” och ”necro” har de spelat in med instrument och utrustning för absurda mängder pengar och att de i skivkonvolutet skrivit ner alla instrumenttillverkare de är sponsrade av gör allt bara än mer förnuftsvidrigt. Minns ni när pissdåliga VIKING CROWN spelade in en skiva med ”rått” ljud och det visade sig att den egentligen var inspelad i en superstudio och de bara lagt på effekter för att få det att låta ”necro”. EXAKT så pinsam är MAYHEMs ”Ordo ad chao”. Skivan är för övrigt inspelad i ARCTURUS-Knuts studio, en studio där man faktiskt kan få ett rått ljud som låter bra på riktigt. Tvivlare kan lyssna på RAVENCULTs utsökta ”Temples of torment”. Ett album som släpptes samma år som ”Ordo ad chao”. Pellefanten i rummet då? Ja, Hellhammers trummor låter som ren och skär skit. Hans rymdskepp till trummor kostar mer än ett mindre lands BNP. Varför då välja det här ljudet?

Jag har ingen aning om vad MAYHEM vill ha sagt med ljudbilden på ”Ordo ad chao” och ska jag vara ärlig tror jag inte att bandet själva visste det heller. Sunkband som HORNA hade kunnat komma undan med en dylik ljudproduktion. Herregud, MAYHEM har aldrig gjort sig en karriär på skitigt ljud. ”De mysteriis dom Sathanas” har en produktion som än idag är oöverträffad när det kommer till black metal. ”Wolf’s lair abyss” har en ruffigare ljudbild, men den låter fortfarande helt OK. Mycket kan sägas om ”Grand declaration of war”, men produktionsarbetet är knappast något hafsverk. Ordet vi söker på den är snarare ”överproducerad”. ”Chimera” då? Bra fråga, då jag inte minns något från den, men jag har för mig att den lät ganska fett. Att grabbarna tretton år efter ”De mysteriis dom Sathanas” bestämde sig för att vara lite tuffa och råa tyder på en fyrtioårskris av Mikael Rickfors-magnitud.

Summa summarum, eller summum malum saruman om man så vill, är att produktionen är bedrövlig.

2. Låtmaterialet.

Nu ska vi reda ut begreppen och samtidigt stampa på ömma tår. MAYHEM har alltid setts som pionjärer. Om vi använder något som jag väljer att kalla för ”verkligheten” så stämmer inte det påståendet alla gånger.

MAYHEM var tidigt ute med att spela death/thrash metal i och med ”Deathcrush” som släpptes 1987. Uppfann de genren? Gick de i bräschen? Inte direkt. Med norska mått mätt var de dock typ först på bollen, i alla fall när det kommer till att släppa en fysisk skiva. Uppfann de svartmetallen som vi andra vågen-entusiaster känner och älskar med ”De mysteriis dom Sathanas”? Egentligen inte. Ja, de var tidigt ute, men de var inte ensamma, varken i Norge eller resten av de länder som förstod digniteten i genren. Mellan 1990 och 1994 exploderade svartmetallscenen. ”De mysteriis dom Sathanas” släpptes efter många om och men på vårkanten 1994. Den uppfann inte black metal, däremot förfinade den allt som jag förknippar med svartmetallen. Precis som THE BEATLES knappast uppfann popmusiken, men de gjorde det så mycket bättre än alla andra. Vi kan diskutera tills Döden kommer om detta, men en sak kan inte ignoreras och det är betydelsen av ”De mysteriis dom Sathanas”. Som jag skrev i början hörde jag den efter att ha betat mig igenom bland annat BURZUM, EMPEROR, ENSLAVED, DARKTHRONE, GORGOROTH, IMMORTAL och SATYRICON och jag förstod som korkad tonåring hur viktig skivan måste ha varit och fortfarande är för genren. Som sagt, om de var först eller inte spelar ingen större roll i ett större sammanhang.

Det som däremot spelar roll är hur obildat folk använder ordet ”pionjär” i samband med skivorna som släpptes EFTER ”De mysteriis dom Sathanas”.

”Wolf’s lair abyss” är rent musikaliskt knappast nydanande. Det är vilsen norsk black metal post guldåren 1990 till 1995. Varken mer eller mindre. Den är som DÖDHEIMSGARDs ”Satanic art”. Ett verk som besitter vissa kvaliteter, men i det stora hela kan man lika gärna skita i den. Däremot är Varglyan avgrund nyskapande på så vis att bandet fortsatte med en helt ny låtskrivare. Det är inte vanligt, oavsett genre. Jag har suttit och klurat länge på en bra liknelse på hur märkligt det här egentligen är, men har inte kommit på något bra. Som ett MOTÖRHEAD utan Lemmy eller ett IRON MAIDEN utan Steve Harris. Problemet är att Lemmy inte skriver alla låtar och det gör inte Steve Harris heller. Man kan inte tänka sig dessa två band utan dessa medlemmar, men rent teoretiskt och rent låtskrivarmässigt är det fullt möjligt. Kan man säga att MAYHEM utan Euronymous är som Yngwie Malmsteen utan … ja, Yngwie Malmsteen? Yngwies gamla kompmusiker skulle kunna sätta ihop ett band med en ny gitarrist och bege sig ut på turné. Vad skulle man kalla det?

Ett coverband?

Just Yngwie kanske inte något kanonexempel, men ni förstår själva grundtanken.

När ”Grand declaration of war” släpptes lät det emellertid annorlunda. Ord som ”innovativt”, ”nyskapande” och rent strunt som ”pionjärerna i MAYHEM gör det igen” hördes bland de mest blinda och döva. Det hörs än idag. ”Grand declaration of war” låter onekligen inte alls som det MAYHEM man var van vid, men var de egentligen nyskapande? Svar nej. Minns ni skammens år? Minns ni 1999. Året då större delen av den norska black metal-scenen såg The Matrix på bio och klev ut ur salongen med ambitionen att vara så jävla futuristiska och märkvärdiga att man som norskofil spydde lungorna ur sig i rent hat. Givetvis stod Satyr utanför biopalatset med kontraktspapper och penna.”Grand declaration of war” släpptes EFTER det året. DÖDHEIMSGARD hade redan hunnit fisa ur sig ”666 international” och THORNS VS EMPEROR-spliten hade redan skapat osämja i min bekantskapskrets. Det finns fler exempel, men dessa är de tydligaste. I likhet med sina landskamrater hoppade MAYHEM på märkvärdighetens spårvagn med slutdestination hopplösheten. Skillnaden är att pionjärerna i MAYHEM gjorde det över ett år senare än de andra.

”Chimera” som släpptes 2004 är i sedvanlig ordning svårbedömd då den är lika lätt att minnas som texten till den svenska nationalsången är för valfri ishockeyspelare. Innovativ och nyskapande är den emellertid inte. Däremot duktigt fegspelande då bandet övergav allt med ”Grand declaration of war” och förlitade sig istället på att folk skulle gå på bluffen bara de fick höra Hellhammer spela jättesnabbt på trummorna. Att kalla MAYHEM för en konsekvent orkester är som att kalla Siewert Öholm för en opartisk debattledare.

Då kommer vi då äntligen fram till ”Ordo ad chao” och vad jag tycker om låtmaterialet.

Vad började bli populärt i black metal-kretsar runt 2004-2005? Jo, rörig black metal med intellektuella texter. Gärna med intrikata arrangemang och en förkärlek för dissonans. DEATHSPELL OMEGA har byggt sin karriär på det konceptet. Många har följt efter. 2007 kom ”Ordo ad chao” och MAYHEM ville ju inte vara sämre. ”Ordo ad chao” är en produkt av sin tid, eller snarare lite efter sin tid. Dissonanta gitarrer, bisarra arrangemang, onödigt meckande. Hade bandet hetat OMEGACURRENT 218 och bestått av ungdomar skulle jag haft överseende med detta. Nu är det MAYHEM vi pratar om. Pionjärerna. Fanbärarna av black metal. Necrobutcher spelar inte ens bas på skivan. Folk som uppskattar det här stuket har överseende med det här albumet. Jag gillar stuket, men något överseende kan jag inte ha då det är en sämre kopia på något andra band sysslat med i åratal. Rent låtmässigt är detta en kollaps av sällan skådad kaliber. Om nu MAYHEM är sådana pionjärer, hur kommer det sig då att de hoppat på trender istället för att skapa dem?

3. Lyriken.

MAYHEM har alltid haft bra texter. Deads poesi är magi sprungen ur mörkret. Maniacs dito tycker jag även de är bra. Aningen obegripliga ibland, men läsvärda och välskrivna. Än idag tycker jag att det bästa med Varglyan avgrund är just lyriken. De började balla ur en smula på ”Grand declaration of war” och texterna på ”Chimera” får mest bara godkänt. Men i det stora hela anser jag att Maniac är en betydligt bättre författare än kraxare. Vilket å andra sidan inte säger ett dyft.

På ”Ordo ad chao” är det Attila som håller i pennan. Jag är inte övertygad. Det finns en del schyssta koncept, men maken till ordbajseri får man leta efter. Det ryktas att till och med Stanne från DARK TRANQUILLITY läste dessa texter, skakade oförstående på huvudet och tog upp ordboken. Fatta allvaret. Här kommer några exempel.

Från ”Psychic horns”:

Worship of deconstructive negative pole
R-complex evolves the vril-force
Nourishment for the non-physical forms
To contact and manifest entities of another world

Flying through the depths of space
Someone’s hand on the wheel
From where the lizard eye
Focuses the infinite line of alienation

Från ”Anti”:

Completing the control of emptiness
Enter the external lights
The conversed tubes to the surface and beyond
Detraction of outer space

Nemesis of genesis

Från: ”Great work of ages”:

Human abilities perish in the acid of sorcery
Their senses turn into rusty strings
Victimized, possessed, superhuman undead

Shattered be the crystal of a lost civilization
Consumed be the human brain

Det var allt, herr ordförande.

Jag kan gå an i evigheter om ”Ordo ad chao” och hur lite jag förstår av den skivan, men vi skiter i det och går vidare för annars blir vi aldrig klara.

Året är nu 2014. MAYHEMs nya giv ”Esoteric warfare” står för dörren. Vi har hittills fått höra låten ”Psywar”. Ljudbilden påminner om den från ”Ordo ad chao” och rent musikaliskt lånar den duktigt från THORNS självbetitlade album från 2001. ”Psywar” var inte genomusel, men heller inte något jag jublade över. En kall likgiltighet var det jag kände mest, ja förutom för själva titeln då som naturligtvis är rådålig. Blasphemer har lämnat skutan för längesedan så nu har MAYHEM tagit in en ny låtskrivare, Teloch. Teloch är en norsk arbetsmyra som jobbat med allt från egna projekt som NIDINGR, eller NID-INGER som jag kallar dem, till sessionjobb i allt från 1349 till GORGOROTH. Snubben är skittrevlig, jag gjorde en telefonintervju med honom i samband med att NIDINGR släppte ”Wolf-father” 2010. Han är en kompetent låtskrivare, men inte nödvändigtvis i MAYHEM. Det återstår att se hur ”Esoteric warfare” låter som helhet, men jag är riktigt Stefan Sauk-skeptisk.

Faktum är att jag blev lite paff över att det blev Teloch som fick det otacksamma jobbet att skriva nya MAYHEM-plattan. Jag var övertygad om att det var Morfeus som en gång i tiden skapade stordåd i LIMBONIC ART som skulle skriva den. Grabben var ändå med i MAYHEM från 2008 till 2012 och då han varit inblandad i en av få bra MAYHEM-covers så borde han ju begripa sig på hur man skriver en MAYHEM-slagdänga.

Så blev det inte utan Morfeus valde istället att skaffa utsiktslös frisyr och satsa på nya projektet VIPER SOLFA. När Terrorgoat Dreamchild fick se bandfotot liknande han det med South Park-hjältegruppen ”Coon and friends”.

Åh, så jag skrattade.

Just MAYHEM kan stötas och blötas i evigheter. Med tanke på bandets historia är det klart att det finns ett intresse. Självmord, mord, kyrkbränder, skivbutiken Helvete. Alla myter, alla legender. ”De mysteriis dom Sathanas”. Det bästa för alla parter hade varit att de bytte namn efter Euronymous död. Lite som VREID gjorde när Valfar avled och WINDIR gick i graven. Istället för det valde MAYHEM att tröska på och släppa magplask efter magplask till skiva. Trist, men sant.

Hela det här inlägget hade kunnat bantas ner till ovanstående stycke, men i fallet MAYHEM behöver man lite drygt tjugotusen tecken på sig för att få ur sig frustrationen.

På återseende.

/Hatpastorn

Ord kan inte beskriva denna fasa.

/Förintelseförsamlingen