Hatpastorns likpredikan

Sicket rens. Inget tjafs. För en gångs skull känns det som att hastighet och aggression är en nödvändighet, istället för att vara där för sakens skull. Och ändå lyckas skivan vara varierad rakt igenom.

Ju mer jag tänker på det, desto mer framstår det som att det var svenska band som lyckades plocka upp stafettpinnen efter det att den norska scenen självdött av kollektiv psykos, Matrixvirus och snabba solglasögon. OCTINOMOS skäms verkligen inte för sig och försöker heller inte krysta fram något spelat märkvärdigt. Med risk för att låta lite småpartisk känns det här lite som DIABOLICUMs syskon, både i musik och koncept. Samma sak med föregående album, ”Welcome to my planet”. Det är industriellt och förprogrammerat, men utan den där fadda smaken som exempelvis ABORYM urartade till. I brist på bättre ord vill jag hävda att det i detta sammanhang känns helt naturligt med alla inslag som förekommer på skivan. Som grädde på moset är de vokala prestationerna så nära Ihsahns ylanden på ”In the nightside eclipse” man kan komma.

Att speltiden håller sig strax över halvtimmen är bara ett plus i kanten. Ingen meningslös utfyllnad, inga partier som dröjer sig kvar och stör. För en gångs skull känns det också ända in i själen att upphovsmakaren Fredrik Söderlund ­ förmodligen mer känd från PUISSANCE ­ också ville ha sagt något på riktigt med skivan. När jag läser i konvolutet framstår han lite som en ilsken variant av Moby, som gjorde samma sak med bookleten till sin skiva ”Play”; att istället för att skriva ut texter ge läsaren en inblick i hans åsikter. Om man sedan håller med eller inte må vara en annan sak.

Fan, nu vill jag ha en uppföljare. Snarast.

/Heidenhammer

Jag tror vi gått igenom allt Fenriz spottade ur sig på nittiotalet utom just NEPTUNE TOWERS. Sammanlagt släpptes två skivor under detta namn, och egentligen är det väl fel att enbart avhandla den första, ”Caravans to empire Algol”. Så varsågod, jag bjuder på några ord om uppföljaren ”Transmissions from empire Algol” också. Faktum är att den, från en personlig synvinkel, är aningens mer intressant då det var den jag köpte först. Nåja.

När andra musiker i black metal-svängen insisterade på att kvida fram dark ambient valde herr Nagell att göra något annat. Besläktat kanske, men likväl. Här bjuds det istället på en ganska lättlyssnad form av rymdinspirerad, för det mesta atonal musik. Förvisso kan man skönja några melodier här och var, men för det mesta är det ljudkollage det handlar om.

Och visst fungerar det. De två skivorna utgör varsin stomme i samma koncept, men skiljer sig musikaliskt en hel del. Där den första låter mer abstrakt och hotande till sin natur, framstår del två i stjärneposet som mer varierad och melodibaserad. Fenriz ger ingen större förklaring till vad det är tänkt att de olika ljuden skall frambringa för bilder, så den biten får man lämna till fantasin. Kanske är det också lika bra.

Tydligen spelades ytterligare ett album betitlat ”Space lab” in under namnet NEPTUNE TOWERS. Om han fick kalla fötter eller om Moonfog satte ned foten vet jag inte, men det hade varit intressant att få höra resultatet. Tydligen skall 2012 års återsläpp på ”Transmissions …” innehålla fyra utdrag från just detta album, men i ärlighetens namn vet jag inte om jag är så pigg på att höra dem då det känns som att det här är musik (eller ljud?) som bör höras i sin helhet, inte upphackad i bitar.

Gylve själv har i efterhand sagt att vitsen med projektet var att skapa album som skulle låta som Klaus Schulze på demonivå. Om han lyckades eller inte vet jag inte, då jag inte brytt mig om att kolla upp nämnde musiker. Fan vet varför, egentligen. Jag älskar den svenske elektromusikkompositören Ralph Lundsten, som på en del mer eller mindre bisarra skivor haft samma rymdambitioner som Fenriz. Jag menar, vem kan motstå album som ”Svit för elektroniskt dragspel” från 1967?

Nä, om ni inte hört NEPTUNE TOWERS innan, så gör er själva en tjänst och gör det. Sedan kan ni gå över till Ralph.

Ni kommer att tacka mig efteråt.

/Heidenhammer

Alla som är bekanta med MYTHOS räcker upp en hand. Alla som nu räcker upp en hand känner till bandet för att de lyssnat på deras bidrag på den första ”World Domination”-samlingen som gavs ut av Osmose Productions 1995. Någon kvar? Nej? Bra.

Nämnda samling är kanske också en av de bästa samlingsskivor som släppts. Vi snackar låtar med IMMORTAL, ENSLAVED, FALLEN CHRIST, LUCIFERION (av någon märklig anledning valdes dock deras SODOM-cover ”Blasphemer”), MARDUK och ABSU. För att bara nämna några. Needless to say, när den dök upp hos den kombinerade bok- och skivaffären på Prisma i Härnösand höll jag på att kissa i byxorna av ren förtjusning.

Det är idag svårt att förstå vad samlingsskivor faktiskt betydde för skivkonsumenter på tiden innan Internet. Det var inte ovanligt att band till och med betalade för att få medverka på dem, för bättre promotion gick knappast att få. Om man dessutom lyckades få dela utrymme med ovan nämnda celebriteter borde ju succén vara ett faktum.

Trodde jag. Och säkert också MYTHOS, då deras bidrag var förbannat bra. En udda finsk kombination av death och black metal, med en stämning jag inte upplevt vare sig före eller efter. Säreget var bara förnamnet. ”Unreal moon” hette låten, ”Pain amplifier” hette skivan. Och hur mycket jag än letade, verkade den vara omöjlig att få tag på. MYTHOS tycktes spårlöst ha gått upp i rök. Det enda de släppte i övrigt var en EP vid namn ”Dark material”, samt ett par demoskivor. Sedan var sagan all.

Tills dess att jag någon gång 2008 gjorde ett ryck och av en slump hittade skivan via en säljare på Tradera. Oförskämt billigt också. Nu skall det tyvärr sägas att hela skivan kanske inte riktigt håller stämningen från början till slut, men nog finns det några riktiga örhängen i den samlade låtskatten. Det här är rått. Sedan tycker jag också att några av titlarna, eller egentligen mer det som står skrivet i parentes efter några av dem, förtjänar att nämnas. Smaka på ”In the beginning… (Of the intro) ”, ”In veiled language (true version) ”, ”Verses in the fire (heavy version) ” och ”… The end (of the outro) ”.

Jag kan heller alls inte påminna mig att jag läst någon intervju med någon i bandet, eller för den delen ens läst någon artikel eller recension av skivan. Vet någon därute mer om detta band? Jag är nyfiken. Det borde du också vara.

/Heidenhammer

Sommaren 2014 gick jag och Pastorn på skivmarknad här i Sundsvall. Till mitt stora förtret hittade jag verkligen ingenting som fångade min uppmärksamhet när jag likt en ångvält gick lös på de backar med ogudaktigt material som uppenbarade sig framför mina ögon. Detsamma verkade gälla för min kumpan … som i och för sig lyckades hitta en fantastiskt rolig BURZUM-tribute, som tidigare recenserats i sin helhet här på bloggen.

Tobbe Fällström, som haft ett finger med i det mesta som gällt metalrelaterad verksamhet i den här staden, var även han på plats då han tappert försökte kränga osäljbara plattor till de besökande. Han lockade med ett desperat ”köp tre för hundra spänn”-erbjudande. An offer you can’t refuse. Likväl lyckades jag bara hitta en enda skiva som på sin höjd var halvintressant – ROKs ”This is satanik”. Fatta vilken nivå man då befinner sig på. Jag hade verkligen ingen lust att punga ut med pengar och jag tyckte mig bli räddad av gong-gongen då Fällström deklarerade att han inte accepterade handel med kort utan enbart kontanter. Jag pustade ut.

Till dess att jag ser Pastorn med ett flin langa fram sin plånbok för att ”generöst” dunka fram en hundralapp och slänga ned den i min näve. Innan jag ens hann säga ”nej” var skadan redan skedd. ROK-skivan var min. Då återstod att hitta två till, för att fylla ut. På nåder lyckades jag hitta en skiva med MOTÖRHEAD. Som dessutom var märkt med klistermärket ”Nice price”. Jojo. En skiva kvar. Och då …

… hittar vi en skiva som stoltserar med att ha både Hellhammer och Tormentor med i sättningen. Det konstiga är att Hellhammer valt att traktera gitarren och Tormentor gått lös på trummorna. Vad kunde detta vara? En bortglömd juvel i Norges krona?

Nej. Men däremot brasilianska LORD BLASPHEMATE. Med två helt andra Hellhammer och Tormentor. Det här bandet har tröskat på sedan 1992 och ”The sun that never dies”, som nu rullar i min CD-växlare, är deras fullängdsdebut från 1997. Givetvis har den i en recension på Metal Archives fått hundra procent eller poäng av lika många möjliga. På det photoshoppade omslaget lockas det med titlar som ”The arabs expulsion of Iberian peninsulas by Carlos Martel in Poitier battle”, ”The egyptian magick ritual to invocate Ra-Hoor-Khuit ”, ”Music and poetry to Luciferian occultist order” och ”Yes, we love Satan!”.

”Yes, we love Satan!”. Vi stannar där en stund. Detta kan vara det bästa som spelats in. Refrängen sitter i som en könssjukdom, redan efter första genomlyssningen. Åh, så briljant. Syntflöjtar, rensång och minst tre minuter för lång speltid. Man kan inte värja sig.

Jag har bestämt mig. Karln bakom LORD BLASPHEMATE. Han. Han är the TRUE Hellhammer. Det syns för övrigt på hans corpse paint.

/Heidenhammer

Frågan om vilket band som till sist gav svartmetallen nackskottet bakom ladan ligger väl till viss del fortfarande öppen. Svårt är i alla fall att neka till att KEEP OF KALESSIN bidrog när de valde att ställa upp i den norska melodifestivalen år 2010. De hamnade dessutom på tredje plats.

Annars var namnet något som mest passerade revy och dök upp med jämna mellanrum utan att riktigt tas på allvar. Först långt fram i karriären, då de släppte albumet ”Armada” började folk bry sig om bandet på riktigt. Eller folk, förresten … en del i musikpressen gjorde det i alla fall.

Innan dess sågs KEEP OF KALESSIN mest som ett band i mängden. Det bästa betyg jag sett dem få bestod av att de kom närmast att låta exakt som MAYHEM gjorde på ”De mysteriis dom Sathanas”. En sanning med modifikation, för även om de produktionsmässigt lät tämligen klonade och behärskade instrumenten med samma vigör som de mer kända landsmännen en gång gjorde, var deras låtar mest mediokra. Inte dåligt, men sannerligen inte särskilt spännande heller. ”Agnen –  ­A journey through the dark” är precis så intetsägande som titeln antyder. Det fräser på och visst är det kompetent, men man ska nog vara bra svältfödd innan man tar det här verket till sitt hjärta. Skulle man slå på det här under en omgång ”gissa bandet” är risken stor att de tävlande skulle se ut som frågetecken, för det här kan verkligen vara allt.

Fan, varför skrev jag inte om något annat roligare band i skivsamlingen på K? Så går det när man ska vara märkvärdig och skriva om något relativt sett mer ”obskyrt” band än att göra en rejäl genomgång av KING DIAMONDs kompletta backkatalog. Bootlegs inräknade.

/Heidenhammer

Jag antar att det var fler än jag som fick upp ögonen för Jennie Tebler då hon gjorde ett bejublat inhopp på LAKE OF TEARS förmodligen bästa album, ”A Crimson Cosmos” då hon sjöng på låten ”Lady Rosenred”. Både skivan och låten tillhör mina absoluta favoriter och om världen vore en mer rättvis plats hade nämnda grupp numera åtnjutit stjärnstatus istället för att föra en mer eller mindre borttynad tillvaro i skymundan.

Jennie Tebler debuterade under eget namn med singeln ”Silverwing”, där hon ackompanjeras av självaste Quorthon, som dessutom skrev låten. Kanske inte så långsökt, då det också var hennes bror. Nej, det kan väl inte gått så många förbi vid det här laget. Som extralåt medföljer också passande nog en akustisk version av ”Song to hall up high”.

Problemet är väl bara att det här alls inte låter så bra som man hade kunnat hoppas. Maken till konstig produktion har jag knappt hört – burkig, platt och bedrövlig. Mer än något annat låter det som en hyfsad demo, som knappast kunnat vara menad att släppas officiellt annat än som bonusmaterial på någon japansk utgåva av ett framtida soloalbum.

Tyvärr är heller inte låtarna mycket att hänga i julgranen. B-sidan, eller vad man skall kalla den, går vinnande ur duellen men det är mer fråga om en ren pyrrhusseger än flawless victory. Titellåten kan kanske bäst beskrivas som någon slags alternativrock som håller på alldeles för länge för sitt eget bästa. Teblers röst låter dessutom förvånansvärt osäker på sina ställen, vilket jag inte hade trott efter det hon gjort tillsammans med plutonen från Borås.

Fullängdaren då, som hon släppte under namnet OUT OF OBLIVION? Tja, den är väl marginellt bättre, men mest av allt påminner den om valfritt demodoomband från mitten av nittiotalet. Ta bara Sundsvalls LEFT HAND SOLUTION som exempel. Och de blev dessutom vid ett tillfälle utnämnda till Sveriges tråkigaste band.

/Heidenhammer

Säga vad man vill om den här skivan, men det är svårt att förneka att det är en rå historia. Om den sedan verkligen är bra, är kanske en annan sak … men å andra sidan, vilken sorts musik får man egentligen ut mest av att lyssna på? Skrämmande nog har det slagit både Pastorn och mig att när vi på var sitt håll inhandlat en bunt nya skivor, är de första i högen vi väljer att dunka in i spelaren de plattor som har sämst rykte.

ILDJARN är ett typexempel på just den sortens artist jag menar. För några år sedan stod jag nere på en skivaffär i södra Sverige där ”Forest poetry” fanns tillgänglig för det habila priset av femtionio kronor. Jag kontaktade Pastorn för att fråga om han tyckte det var ett givet köp och fick då ett sammanbitet svar via SMS där han förkunnade – och jag reciterar ordagrant – ”Aldrig. Inte under några som helst omständigheter. Aldrig. Den skivan ger ordet – olyssningsbar – en helt ny dimension”. Då sådana råd stoppar mig från inköp lika bra som antivåldsfilmen ”Stockholmsnatt” med Paolo Roberto i huvudrollen hindrade en hel generation från att pulvrisera telefonkiosker med ett par saftiga roundkicks, halade jag såklart genast fram pengar till mannen bakom disken.

Det vore kanske lögn att påstå att jag verkligen njuter av upplevelsen, men då jag i skrivande stund använder skivan för att ge igen på min högljudda granne får musiken, som Pastorn påpekade, en ny dimension. Rakt av kan man väl säga att det här har mer gemensamt med noisepunk än vad det har med black metal. På sätt och vis får jag lite samma känsla som när jag hörde BURZUM för absolut första gången. Jag trodde då att det rörde sig om ett skämt. Ändå fanns där något som fick mig att komma tillbaka.

Hur låter då detta? Problemet är väl kanske att få av de här ”låtarna” känns som genuina stycken musik. Å andra sidan kan jag uppskatta sådant när det rör sig om (o)ljudskollage i form av LUSTMORD och MERZBOW, så varför inte här? Om ni tänker er en väldigt tidig rehearsal med ARCKANUM blandad med SUMMUM MALUM, hamnar ni ganska rätt. Men i likhet med just MERZBOW, kan jag heller inte hjälpa att jag mitt i lyssnandet undrar om jag helt enkelt blir blåst. Kanske är det däri genialiteten ligger. Wrestling var som bäst när man var mindre och ville tro på att det som utspelade sig på mattan var på riktigt.

Jag bestämmer mig här och nu för att tro på att ILDJARN också är på riktigt.

Det blir bättre så.

/Heidenhammer

Hå och hej med HAVOHEJ. Ytterligare en tvivelaktig ”klassiker” till rakning, denna gång en tidig representant för den nordamerikanska svartmetallen. Att påstå att den här skivan slog ned som en bomb är kanske att ta i och i sanningens namn är det frågan om det är så mycket att hänga i julgranen, men av någon anledning fick enmansbandet ett smått mytiskt skimmer över sig. Är det då värt att kolla upp?

Svaret blir egentligen mer av ett ”nja” än något annat. Jag har svårt att se varför detta skulle vara relevant annat än som någon sorts ren kuriosa. Lyssnar man på skivan från pärm till pärm blir det rätt svårt att komma ihåg några av låtarna, då det mest låter som utkast till riff som skulle kunnat hamna på en tidig dödsmetallplatta, företrädelsevis från Sverige. Men istället för att sammanfoga dessa till mer generella låtar, blir de kvar i vad som låter som en ganska ostöpt form. Det låter alls inte illa, men frågan är om någon skulle ha tålamodet att lyssna igenom eländet så många gånger jag antar krävs för att något skall fastna.

Antar att det är bäst att jämföra detta med andra skivor som fått lite av samma status i en del läger. Jämte BEHERITs ”Drawing down the moon” är HAVOHEJs debut fantastisk. Jämte ILDJARNs ”Forest poetry” låter den som MESHUGGAH sett till den tekniska prestationen. Vid sidan av VONs ”Satanic blood” framstår den bara som patetisk. Antar att jag skulle kunna fortsätta, men jag vet inte vad vitsen med det skulle vara.

Eller jo. Jag har en återutgåva av skivan. Likt återsläppet av DIMMU BORGIRs ”For all tid” är den om möjligt ännu fulare, då även denna ”fräschats upp” i Photoshop.

Och fegt nog har den traktor som kunde urskiljas på originalomslagets framsida retuscherats bort. Fy.

/Heidenhammer

Ibland bara ramlar man på de där skivorna som inte liknar något annat. The Great Kat är namnet på en gitarrist som enligt klistermärket på omslaget räknas som en av de tio snabbaste i världen. Då jag normalt finner mig helt kallsinnig inför gitarronani är inte det något som imponerar nämnvärt. Omslaget däremot, där snackar vi! En ylande Great Kat som ser ut exakt som jag tänkt mig henne efter att ha läst artiklar om den mytomspunna instrumentalgudinnan i full färd med att … ja, skrika antar jag.

Musiken sedan. Jag antar att detta får sägas vara så extremt det bara kan bli, sett till sådan där musikermusik. Som om Yngwie Malmsteen med tillhörande kompband injicerat en fatal överdos av spetsat amfetamin för att lira covers på klassiska musikstycken, samtidigt som Dani Filth får för sig att våldgästa partyt och kvida ur sig läten vilka lyckas passera frekvensgränsen för normal mänsklig hörsel. Tänk er sedan att hela härligheten remixats av Charmand Grimloch som i ren avundsjuka valt att medvetet sabotera skivan genom att spela slutmastringen på fyra gånger normal hastighet. Och att den sedan med förtjusning godkänts av upphovskvinnan.

Åh, detta är fantastiskt. Varför har jag inte upptäckt det här tidigare?

Hatpastorn här. Då Youtube och Great Kat inte verkar vara goda vänner hittar jag inget från ”Wagner´s war”. Jag hittade dock den här videon som får släcka den värsta törsten.

/Heidenhammer

I min ungdom hade jag aldrig vett att uppskatta den österrikiska floran och faunan när jag botaniserade i världens olika musikaliska djungler. Varken SUMMONING, ABIGOR eller några av dess otaliga sidoprojekt imponerade nämnvärt på mig även om jag såhär i efterhand till viss del kommit att uppskatta åtminstone delar av deras samlade produktioner.

Det där underliga landet som på sin höjd gjorde väsen av sig genom att ståta med en brokig skara celebriteter som Arnold Schwarzenegger, Adolf Hitler, Wolfgang Amadeus Mozart, Michael Haneke och på senare tid Josef Fritzl förblev tämligen oupptäckt. Med det gyllene undantaget FETISH 69. Vilka var de, egentligen? Det enda jag visste om dem var att de medverkade på den fantastiska samlingen ”Death is just the beginning II”, ett hopkok med band från Nuclear Blast från tiden de höll på med riktig musik. FETISH 69 var dock lite av en avstickare med sin tonkonst, då resten av banden uteslutande pysslade med death metal. Tydligen fanns det en koppling till PUNGENT STENCH, men jag är osäker på vilken det var. FETISH 69 var dock alls inte någon form av dödsmetall. Den närmaste kopplingen, rent musikaliskt, var att de förmedlade samma krossande känsla som WINTER, vilka också återfinns på samlingen. Det var heller inte frågan om någon slags sludge eller doom. Låten hette ”Stomach turner”. Än idag kan jag inte kategorisera det i något fack.

Jag fick tag på en av deras fullängdare via Kraath i SETHERIAL, som var vänlig nog att kränga sitt exemplar av ”Antibody”, deras debut i fullängdsformat. Dessvärre var det lite av en besvikelse, då den trots en produktion av Colin Richardson inte alls lät som det jag hört på Nuclear Blast­samlingen. Det dröjde fram till en skivmarknad i Sundsvall, då jag äntligen fick lägga vantarna på skivan ­ eller egentligen EP:n ­ den hämtats från. Och jag finner inte ord för hur sjukt bra jag tycker det här är. Mullrande tonsatt ren jävla ångest. Samtidigt så lättlyssnat. Jag tror det var såhär jag ville att typ NINE INCH NAILS skulle låta. När jag tittar i bookleten ser jag dessutom att kopplingen till PUNGENT STENCH består av att Martin Shirenc faktiskt spelar gitarr på det här släppet. Att skivan sedan är dedikerad till både Frank Castle och Walter Kovacs gör mig alldeles varm inombords.

”I hate them inside”, skanderar sångaren om och om igen. Jag instämmer och trycker på ”repeat” för tredje gången.

Amen.

/Heidenhammer